With elephantseals and penguins in the path of Ernest Shackleton

After about 14 hours flight from London to Santiago, (firing of a years quota of CO2), it was really nice to see that the bags were on the same plane as me. The flight to Falklands is only once a week and if You don´t get your bags well, sucks to be You…  The baggage will not catch up with You. So there is a huge relief and a lot of tension that disappears when checking in to Holiday Inn at Santiago airport.

The relief turned out to be short. When I 0430 find out that the flight was cancelled due to bad weather, the stress came back. After discussions with  Latam we went in to Santiago for a sightseeing instead. We took a walk up Cerro San Cristóbal 818 meters above sealevel. I got a couple of lifers on the walk up. Unfortunately a nice English couple got robbed of their goldchains. It was not the end of their misfortune rather the start…. Back to the hotel and an early night.

The view from Cerro San Cristóbal, a hill 880 meters above sealevel giving a vast view over the gigantic city Santiago.


I wake up and see the alarm on 0400!! Panic!! I know people were talking about daylight savings time in the evening. A quick look att the cellphone and it shows 0300. I make myself ready in 5 minutes and rush down to the reception just to find out that it is 0305.  Puh… probably the cleaningstaff accidently? managed to change the time on the alarm. I go up to the room and take a long shower. At the airport I check my bags and head on to security. The securityman tells me I have to check my handle to the polecam. I have to go back to the checkin, get som plastic to wrap it and pray to God that it wont break. I got a little excited…but it all worked out. A strong coffee and a sugary donut gives me my balance back and my nerves slowly gets back to the inside of my body again.

Everything works fine and we are off to Punta Arenas, a small city where a lot of expeditions starts. Even though we checked our bags to Falklands we have to collect and recheck it and go through security again. The plane is two hours late but finally we are off. After an hour and a halfs flying we see the Falklandislands underneath. We made it. The pilot makes a weird turn and in the same moment I hear the  pilot say in Spanish that they have to turn back because of heavy winds. My spanish is not perfect so I hope I was wrong but the message was just as bad in english. It is a surrealistic moment. We are turning back to Punta Arenas. I been thinking that it couldn’t get worse but I been proven wrong several times already.

Latam will have another go tomorrow morning and got us all lodging and food. We went around Punta Arenas countryside passing different hotels. We were dopped off last but best maybe. We ended up in an estancia that was really cosy. We had a good meal with lamb and wine. We all were exhausted and fell asleep before the head reached the pillow. Three days have already past since I left Stockholm and I haven’t even touched the ground on Falklands yet. Crazy!!

I woke up early and had time for some birding. I got some new chilean species in the garden and on the nearby golfcoarse. Blackface ibism southern lapwing and a couple of passerines.

Back on the airport in Punta Arenas I check my bags and go through security again. The staff recognise us from yesterday and greets us. It is becoming a habit to check bags and going through security. The flight is announced to depart on time and it is. Finally we land on the Falklands and rarely have I been som happy after a landing. My trip started in Sweden thursday 1800 and I land lunchtime monday. Not a good start. Let’s hope that the luck turns. We are guided by a funny guy that looks a lot like santa and he tells us everything about the Falklands. A place that would be very nice to visit again. The Falklands still belongs to Great Britain but has a national sovereignty. UK runs the foreign policy and military. There is approximately  3200 souls living on the islands and most of them live in Stanley. We go straight to the ship where we are guided to our cabins. We get an introduction of the ship and we also have a full evacuation drill all the way into the lifeboats. We have an excelent dinner and I rush out to enjoy the birdlife in the stern of the boat. The adventure has finally begun.

The boatride is what many birders pay a lot of money to do. A pelagic for three days.

We leave the Falklands and the sun is setting giving the mountains the blue colours.

The Cape petrell is one of the prettiest species of seabirds that you encounter in these waters.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

A cape petrell below a wave. They are often close to the boat and flying deep down in the rifts.

A southern royal albatross with sunlit clouds in the background in the first sunset on board the ship on our way to the Southgeorgia adventure.

Antarctic prion is a small seabird also called whalebird. It often follows whales and feed on krill that the whale pushes up to the surface.







In the evening Ole-Jörgen shows picures from the previous week that he spent on the Falklands showing us that we were all idiots that didn’t join him. Fantastic pictures in amazing light.

In the morning of the third day we see land through the fog. Southgeorgia. Suddely we see greyheaded albatross and lightmantled sooty albatross that we didn’t see at sea. Suddenly we see a blow and a couple of humpbacks show up close to the boat. A large flock of antarctic prions follow the whales hoping for a feast of krill.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

The firs landing is in Rosita Harbor. There is a beach in a fjord where there are primarly fur seals that we are to photograph. After we have seen pictures of bitten, swollen handsafter meetings.  The furseals have occupied the beach and are full of testosteron. So far there are only males on the beach. In a couple of weeks there will also be females and the males will be much more aggressive. After a short week we have the first meeting with the endemic passering South georgia pipit.  How it ended up on the island is not known.

Antartic fur seal not a 100% pleasureful meeting. They are aggressive and their bites often gives serious infections.

The brown skua is a common bird on the beaches of South Georgia.

We carefully follow Ole-Jörgen. He carries a skipole that he gently points in the direction of the furseals. It is all it takes to make them back off. The beach is surrounded by snowcapped mountains and slopes covered with tussock grass. It rains a lot and the sun is just a faint memory. We all struggle to keep the camera dry. On the beach there is also a couple of elephant seals and four king penguins are hanging together like they were disussing some interesting issue. A south georgia pintail pass med and lands in the tussock grass. Brown skuas lands in front of a bleeding male elephant seal as to diagnose him if he might be close to become food. They are powerful birds and not very afraid of humans or anything else for that matter.

It works pretty well even though we are 35 photographers that invade the beaches. It is harder to use the wideangles than the large lenses since it is harder to avoid yellow and orange jackets. 🙂 It is a first, short landing but some pictures are taken anyway. Me and Ole-Jörgen make a quick polecam session and tryc to get som material with the fur seals but I get absolutely nothing. I tried to fix the autofocus all night but I didn’t get it to work.

The early morning landing is cancelled due to heavy winds and rain. However, I didn’t go to bed again and just a short while later the light was nice and I went out on deck. Suddenly there is a chicken on just a couple of feet away. That is the first impression when I see my first snowy sheathbill. An odd bird which looks a bit like the flightless birds from New Zealand. It even acts like a Kea when it tries to eat up the boat. It seems however a bit hard to digest.

Snowy sheathbill, a bird that eat almost everything. Eggs, chicks, animal feces and boats.

Usually we find them walking on land. They only fly when in danger or migrate and when in flight they look like pigeons.



A quick breakfast and then we jump in the zodiaks. The target for the first landing is Gold Harbor. A fantastic place with one of the lagest colonies fo elephant seal. It is a cool feeling to get of the zodiak between two gigant elephantsealbulls waying around 3,5 tons each.  Apart from elephantseals there are plenty of king penguins, som gentoos, brown skuasm snowy sheathbill and some other species.

The king penguin chicks are not as cute as the chicks of emperor penguins but look fluffy in their brown suits.


I start with the polecam trying to get some pictures of the kingpenguins in the river. It is really hard because You need to get really close. They are not moving and holds their distance from me. I am not allowed to go closer than 5 meters. You really need a bit of luck to get them close enough for some interesting fotage. Preferably within a meter or so. You also need the water to be deep enough. The creek is unfortunately very shallow. They come a bit closer but stop again. I give up and try to get some other pictures instead. I change linses and try to get a variety of pictures and try to get som portraits and landscape pictures as well. I crawl around in the sand and the penguin poop and manage to get some decent pictures. I find it hard to isolate some individuals when it is som many penguins.

A flock of king penguins in a creek with rocks covered with tussock grass.

A great benefit with this beach compared to the other is that there are almost no fur seals on this one. This beach belongs to the elphant seals.

Gold Harbour is surrounded by slopes covered of tussock grass. A glacier is pouring down over a mountainside and fullfills the scenery on this fantastic garden of Eden. I hope that it will stay like this forever. Actually things have improved to the better here. But of course the changes are improving from the disturbance of man.

Both the rats and the reindeers that was brought by Norweigan whalers have been exterminated. And amazingly fast several species have recovered.

I see a brown skua washing up in the creek. I have the wind in my back and forsee that there is a good chans that it will take off straight towards me. I lay down and in a cpouple of minutes it flies straight to me.

I have to interupt the session and go back to the boat because of cameratrouble. I go back to the ship to dry up and take care of my equipment.

We raise the anchor and move on to Coopers Bay. A small beach where the only macaroni penguin colony on Southgeorgia is situated. The downside is that the small beach is garded by grumpy, male fur seals who will not move at first. After a while the reluctantly back off and we ascend a steep path up a hill thorugh the snow. We are accompanied by a couple of gentoos who also breed up on the mountain. It is snowing heavily which is good for the drama in the pictures.

Two gentoos are struggling in the heavy snowfall and the steep slope.


Most of the photographers are standing in a group taking pictures of macaronis. I see a couple of lightmantled sooty abatrosses that are looking for a nice breeding spot. I get a couple of chances as they come wobbling in the wind. They are made for crusing among the waves not to do landings on small cramped spaces. It takes a couple of tries before it finally manages to land.

It is a wobbly and shaky descent in the wind and snowfall when the lightmantled sooty albatross is coming in for landing. It is really handsome in its caffe latte suit and white eyeshadow.

The macaroni penguin is the worlds most common penguin but is still redlisted because of its rapid decline in numbers.

I pass the group of photographers and climb higher up to get a better view of the colony. It was a good idea because now I see the wole macaroni colony. Ther are some birds flying below me. Among other species a southern giant petrel in white morph and finally a snowy petrell a species I really been hoping to see. I am for some reason attracted to completely white birds. Maybe it is the innocent appearance. Suddenly the wind picks up really fast and we all have to rush down to the boat to get back to the ship. It is a wet ride and a rocky climb up the gangway in the gailwinds.

The snowy petrel vas a dream species before I went to Southgeorgia. I saw it briefly a couple of times and this was the best image I managed to get.

The first landing today is at  Ocean Harbour. It is an old whaling station. The place is mostly recognised because of the wreck on one side of the bay. It has been there since the 20ies. There is also a cabin and some lefovers from whales. Beach is guarded by furseals and a group of elephant seals. The furseals really stink. I haven’t figured out if it is because they urinate to mark their territories or if it is bad breath or maybe some gland that excerts a cologne that attracts fur seal babes. Me and Ole takes the zodiak and the polecam but once again we strike zero.

This little creature is the subarctics cutest piece of life. It was first chasing its flipper and finally it embraced. I tried to smuggle it on board to bring it back to Sweden but unfortunately I got caught….

There is an old burial site where to gentoo penguins pose in front of the crosses.

Two gentoos grief their diseased friend. Maybe he became a victim of climate change or a snack for a leopardseal.

A male fur seal in a characteristic pose in front of the wreck in Ocean harbor.

When You are a big group of photographer there are people taking pictures of everything but one has to avoid to be influenced by what everyoneelse is doing and to focus on your own thing.

The dominating element in Ocean Harbor is without a doubt the ship that was stranded in the 20ies.




Traces of a dark history is spread out on the beach. Ocean harbor used to be a whaling station.











After lunch we go to St:Andrews Bay. We come a shore and even from a big distance You can see there is an incredebly large number of king penguins on a flat surface some hundred meters from the landing place. There are probably a couple of hundred thousand penguins.

Thousands of king penguins, elephant seals, snowcapped mountains with glaciers. That is South georgia, a subarctic paradise.

The zodiaks slide up on the beach that is surrounded by high mountains. In front of the beach there is a wide valley. Most likely mad by a glacier. The glacier has retreated to the other side of a lake. From the lake there is a stream running down to the sea.

Most of the people move to the rookery where the mass of penguins are gathered. I decide to go up along a stream instead to avoid people. There are bif groups of penguins al along the river. Suddenly it starts to snow and the wind is picking up. There’s a white out coming. A wet dream for many photographers. The blizzard is like a filter that softens everything and makes more or less averything more atractive. You automatically get nice blurry forgrounds and backgrounds.

Groups of king penguins are gathered in tight groups and are probably enjoying the blizzard. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

I am concentrating on a group of king penguins when a flock of South georgia pintails lands 30 meters away. I approach them and they start to walk in my direction. I just lay down and they walk past me in the blizzard. Personally I think the pictures from that meeting migt be the best. This never happens with ducks. They are normally jumpy and nervous. I am in a bubble just focusing on my photography. Happiness!

Suddenly when I look up I see two determined men in red jackets approaching. I recognize that tey are Christian and Peter. I immidiately get a feeling that I am late and that I missed the pickup time.  When I tell them they just laugh and explains they were out for a walk so I have plenty of time. When we came a shore there was a female elephantseal that just delibverd a baby. When I come back to the shore there were two brown skuas eating of the baby. The mum dit some attempts to scare them away but the future didn’t look bright for the little one.

Two furseal pups are chasing eachother on the beach. A huge elephantseal shouts to them to take it easy. They just laugh and continue to play.

March of the penguins

During the night we have move to Grytviken. ”The capital” of South Georgia. This was where the whalers had their factory. Now there is a museum, a post office and also people that inspect all visitors to make sure that they are clean and do not bring any foregn seed or soil to South Georgia. Every morning before we enter the Zodiaks we wash our boots in different trays. And finally we wash them in a desinfecting fluid. When we get back from  a landing the same procedure is repeated. The velcro on the jackets and trousers are magnets to seeds. I had to pick some seeds from Sweden away from the pants.

On Shackletons expedition there was an amazing photographer named Frank Hurley. He really managed to capture the drama on the expedition. And in the worst conditions with equipment that was sensitive to moist and temperature. I made this picture a bit older with a filter in PS to add som Hurley flavor to the image. Note the group of penguins that suddenly appeared as a perfect forgrount to my viewshot of Grytviken.

Approximately 30000 whales was killed during the use of the factory. Some species of whales have now slowly recovered. But others are still threatened.

An antarctic tern is resting in front of the rusty tanks in Grytviken.

We managed the inspection perfectly to everyones joy and all could go ashore. It was excitiing to see nature reclaiming Grytviken. The factory is slowly but steady falling apart. You can see fur seals and elephant seals more or less in the factory. I visit Schackeltons grave and walk around the village.

On teh way to the grave I see two young elephant seals that are fighting. However You can see they really like each other because they never intend to hurt each other. It is more of a battle to see who is strongest. Maybe in the future they will be battling about the position as beastmaster. Tha battle will not be for fun. In the backgroound there is an old wreck. An antarctic tern is taking advantage of their fight and tajkes a fish that the sluggers have scared up.

Two young elephantseals wrestle in front of an old ship in Grytviken: The snow is drifting and You can see they are good friends and just fight for fun.

We finish up in Grytviken and get back to the ship for lunch. We are heading back to St: Andrews Bay which we all look forward to very much. The sky is breaking up and it might be a nice evening with good light. We land on shore by 17 but we are ordered back to the ship already by 1930. A decision I do not like. This was the only chance we had to a sunset with nice light. That is not the time to prioritize drinks and dinner instead of fantastic pictures. hmmpf….

It is a tough life in the subarctic region. You have to stay in shape…..

We are all a bit disappointed with the early ending of the evening landing. My plan was to go all the way to the rookery but I end up on the beach taking pictures of surfing penguins instead.

It is fun with splash and action when they surf to the beach. They are not so many a couple every ten minutes or so. The light gets better and better but they call us to the Zodiak and this is by far the biggest disappointment of the trip. I am the last person in the boat but there is still a couple of hours left of light. When I am on board they postpone dinner so people can have a drink in the bar. That´s a quarter of an hour theat I would rather have had on the beach.

It is lovely to have such fantastic models around You all the time.

My surf mates, kingpenguins

We raise anchor and head nort towards Salisbury plains and another nice site for king penguins. There is a lot of fur seals and elephant seals. Large groups of penguins are landing on the beach all the time so it is great possibilities to get action pictures. I try to get pictures under water with my polecam from the Zodiak but I get nothing under water. I get a couple of split shots that are decent. The water is to murky and full of bubbles unfortunately. This would have been the right place to go out in the zodiak to get pictures.

A King penguin is waiting for a good wave to surf up on the beach on Salisbury plains.

Suddenly something happens. A scream and then the expedition leader Martin tells us to immediately go to the zodiaks. Something has happened. It turns out that Richard has been attacked by an elephant seal. He has been bitten in both thighs. The details are not clear to me. Somehow the beachmaster has become aggressiv and Richard happened to be in the way. He was lucky. It could have been much worse. The guids put him on a strectcher and bring him aboard to the shipdoctor. He is being stitched up and put on antibiotics. Sealbites kan be very infectious.

Elephantseals rarely attack humans but they can be very protective over their harem of females. And sometimes You just might get in the way. They are animals and You can never entirely be sure how they react.

Elephant seals are a bit like dragons when they burp. Warm air is exhaled rapidly like smoke.


We have lunch and after that we go to Prion island where their are wandering albatrosses breeding. A tiny beach with a large number of furseals has to be passed before You come to a boardwalk that leads up the hill to the breeding site. There are alson gentoos breeding there and a group is just flushed up on the beach. It is not very much action. There is 2-3 chicks and no adult birds. It is raining and most of us are lacking the inspiration and we are all worried about Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

We get news about Richard and it seems to be stable however the risk for severe infections forces us to leave to the Falklands straight away cutting the trip on e day short. That is a decision that everyone supports since safety is always first. And as a bonus we might get a day on the Falklands for other species of birds.

Now we have three days on the ship for the crossing. Seabirds from the stern is on my program. Today november 13th it looks lite there might be a nice sunset.

The ship is rolling more since we go against the waves on the way back. Sometimes it gets a bit creepy when there is water above You on all sides. The next second you are flying high. Now and the a wave hits the deck but I have rubber boots so it is ok. I am hoping to get some pictures with birds and the waves in the background so you can feel it is rough weather. There is not many other people on the deck. There is quite a few people that are seasick in bed. We pass an iceberg which is amazing in the evening light. It is like mother of pearl and the dark skyes in the background makes it even more pretty. To complete the moment there is a chinstrap penguin on the iceberg. The only chinstrap that I have seen in my life. It is really cool with the small penguin on the big iceberg. I get a few shots that I really like.

The chinstrap and his iceberg.

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

We arrive Port Stanley on the Falklands late afternoon and are met by a boat that collects Richard. There are also some government officials that interviews the staff about the incident to learn from it and if possible avoid future accidents. After an hour we leave again. The extra day we got on the Falklands will be spent on West point which is the wersternmost island on the Falklands and among other things there is a big colony of blackbrowed albatrosses and rockhopper penguins. It is thirteen hours to west point so I rapidly calculate that there want be a sunrise shot tomorrow either.

We arrive West point around seven in the morning and the sun is already high on the sky. We land and get a lovely walk a couple of kilometers over a grasscovered hill. Different species of grass, small plants and lots of gorse bushes. Big bright yellow fields. It looks pretty but is appaerently more or less a weed that has spread rapidly in is very invasive on the islands.

There is a lot of birds in the sunset. Maybe a whale is eating krill in the surface to the birds delight.

Longtailed meadowlark

Because of the harsh light I see the trip mostly as a birding trip. However the sun  is softened by some clouds so the light is not as harsh anymore. There are several new species to me. On the landing site there is a Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck and two different species of oystercatcher. On the way up the long hill I see a group of black-chinned siskin and the very cool species long-tailed meadowlark which has a scarlet breast and a beautiful song. It is easy to spot in the yellow gorse bush.

Scarlet on yellow. The yellow plant is Gorse importe from UK.

After fifteen minutes I arrive to the other side of the island where the blackbrows are breeding. The breeding site is beautiful. Steep cliffs with waves breaking underneath turning everything to white foam and the water is spraying high up in the air. The nests are improved year after year and the old ones are like high poles of clay and rise high in the tussock grass. In the middle of the colony there are also rockhoppers breeding. It is a really cool bird. If You haven’t seen the movie Happy Feet, you have to see it. The coolest bird in the movie is the rockhopper.

The two small white dots on the shelf above the water are two rockhoppers. An instant after this picture was taken one of them bounced via the rock down in the water. Kamikaze penguin is probably a more descriptive name for this tough bird.

Northern rockhopper

The light is very harsh and I find it hard to find interesting motives but suddenly I see the blackbrows in front of the black cliff and get an idea to heavily underexpose the image so I do not burn out the highlights and also make the rock more black.

Blackbrowed albatross

Blackbrowed albatross

On my way from the colony I hear a nice tune of birdsong in the tussockgrass. It is a wren. I am hoping for the endemic species cobb wren but it turns out to be the more common sedge wren.

For a while I thought I found the endemic cobb wren but it turned out to be the more common sedge wren. A lifer either way 🙂

On the way up I see some ponds that I decide to visit on the way back. I am hoping for some waders or ducks. I find three yellow billed teals another lifer.

Yellowbilled teal


A turkey vulture sweeps buy very close.

A turkey vulture checks me out to see if I am tender…




















Upland Goose

Down in the harbor I take a walk along the beach and photograph the pretty geese kelpgoose and upland goose.

Kelp Goose

Suddenly the geese are warning and a striated caracara snatch a chick right in front of the parents. It lands and eats it up in a couple of seconds.

Striated caracara






I lay down on the rocky beach and get lucky when two steamer ducks pass me very close. I take the last zodiak to the boat and the last frame is taken for this trip.

Falkland steamer ducks chasing of an intruder





We return to Port Stanley and have a very nice goodbuy dinner with drinks in the bar. A nice ending to a great trip in fantastic wilderness. The trip home is “only” two days including a night in Santiago. I really want to go back but it is very far. I think Antartica is the next long trip.
Thanks Wildphoto for a great adventure!

September – Naturen förbereder sig för mörkrets ankomst

Jag hade pratat med ett gäng kajt kompisar om att vi skulle ta en tripp till Gotland och njuta av höstens vindar. Det såg länge hyfsat ut i prognoserna men dagarna innan skruvades vindstyrkan ned rejält. Likt tio små negerpojkar föll kamraterna ifrån en efter en tills jag blev helt ensam. Nåja, det går ju inte direkt någon nöd på mig. Det finns ju annat att göra. Första kvällen bjöd Fredrik, en skådarkompis på korv på Närsholmen. Ett tunnsått sträck men lite umgänge i solnedgången. Mattias och Mattias var också på plats. På vägen dit hade jag rekat lite på mina vanliga fotoställen och såg bland annat två ägretthägrar. Jag bestämde mig för att göra ett försök morgonen därpå trots det höga vattenståndet.

Nu när höstmörkret så smått börjat infinna sig blev det ju en veritabel sovmorgon. Klockan var ställd på 0420 och jag var på plats i gömslet runt 0510. Efter några minuter börjar vattnet stiga. Snabbt ut med alla grejer och flytta till torrare mark. Ingen bra början. De fåglar som börjat landa stack nu långt därifrån och det var i princip fågeltomt hela gryningsperioden. Ingenting i sikte.

Det är lite typiskt september. Det kan variera mycket från ena dagen till den andra. Fåglar samlar ihop sig och rastar och kan bli många till antalet. När sen sträckvädret blir bra så sticker allihop och det blir märkligt ödsligt och tyst i markerna.


Gäss och tofsvipor samlas i flockar för att tillsammans flytta söderut mot ljuset.


Tofsvipor är de enda fåglar som rör sig i närheten första timmen i gömslet.

Det rastar lite gäss på avstånd och flockar med tofsvipor och starar gör svep över viken. Ingen skymt av ägretterna. Jag lägger mig ned och slumrar till några minuter och vaknar av att jag hör en ägretthäger. Jag tittar ut i sidofönstret och ser inte en utan åtta ägretthägrar. Det är på 15-20 meters håll. Försiktigt smyger jag ut objektivet genom sidoluckan, ställer slutaren på tyst läge och knäpper några bilder. Jag lyckas klämma in 5 av de åtta ägretterna i samma ruta. Det är en ganska unik bild ändå. Förmodligen kommer den dock att bli allt vanligare. Solen har gått i moln och en efter en flyger ägretterna därifrån till bara en är kvar. Då kommer solen fram och ljuset är fortfarande ganska mjukt. Jag får några ganska fina porträtt i mitt tycke.


Jag vaknar hastigt av att jag hör en ägretthäger utanför gömslet. När jag tittar ut så möts jag av denna blick.


Inte en, inte två utan åtta ägretthägrar samtidigt framför kameran. De var för nära för att få i fokus allihopa.


En efter en lyfter de och flyger iväg men en av ägrettterna dröjer sig kvar och solen kikar fram med ett milt behagligt ljus.

Nöjd packar jag ihop och åker hem för att jobba undan fredagsbestyren. Det tar längre tid än väntat så jag äter lunch innan jag packar in kitegrejerna i bilen och beger mig till Lausvikens norra del.
1600kite1 1600kite11 1600kite12

Skönt häng och ett antal tinmar på vattnet gör att fredagen blir en riktig kanondag på alla sätt. När det börjar kvällas tar jag lite bilder på de andra som orkar kämpa vidare i den mojnande vinden.

Jag hade en idé om att få kajtare i den uppgående fullmånen. Ingen orkar dock ställa upp som modell så jag åker till Närsholmen för att kanske få en gåsflock eller något i la Luna. Det är en hel del moln men månen kommer upp fint i en glipa men inga fåglar kommer. Det börjar bli svårt att se. Jag spanar av med handkikaren åt höger och vänster. Efter ett svep till höger ser jag att en prutgåsflock passerat väldigt snyggt rakt genom månen. Käftsmäll… Månen bäddar sen in sig för natten i molnen. Så är det. Det är inte bara att gå ut och hämta bilderna. Man får slita för dem. Trött efter dagen stupar jag i säng och bestämmer mig för att inte ställa klockan.


En flock bläsänder muntrar upp kvällen

Vid sju vaknar jag och ser att en kompis ringt. Han berättar att de har en prärielöpare vid Klase fiskeläge. Snabbfrukost och iväg på rarrisjakt. När jag kommit en bit berättar han att den stuckit och inte återfunnits. Jag åker ändå dit med svikande förhoppningar. Vi letar en stund på de omgivande stränderna. Jag sätter mig sen och väntar på en stock för att se om den återkommer till sin favoritplats. Det flyger förbi små grupper med brushanar men jag ser inte till prärielöparen. Plötsligt ser jag en ensam vadare gå runt på andra sidan en liten vattensamling. Det är den. Jag såg den aldrig flyga dit. Kom den upp genom jorden? Jag får sällskap av en fotografkollega, Torsten och vi sjunker ned sida vid sida i geggan och väntar på att prärielöparen ska närma sig. Den går en cirkel fram och tillbaka och kommer aldrig speciellt nära. Det går en timme och en stund till men den går obekymrat runt för sig själv. Ytterligare en fotograf kollega har anlänt, Jörgen. Vi går runt vattnet och får ljuset i ryggen och lägger oss ned och kryper sakta närmare. Prärielöparen är väldigt oskygg och kommer närmare och närmare och ger oss en fin serie bilder. Efter en god stund verkar den ha ätit sig mätt och lyfter och flyger norrut.

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Utan kikare ser vi den inte gå ned men förmodligen gick den ned i lagunen strax norr om platsen där i befann oss. Vi packar ihop och rör oss hemåt. Resten av dagen blir en dag fylld av nyttor. Gräsklippning, nedpackning av studsmatta, utemöbler till garaget, nedplockning av utställningen från i somras och det hela avslutas med en trevlig middag hos en av fotografkollegorna.

Sista morgonen chansar jag på att åka till Närsholmen för att se om det ska dyka upp något spännande. Det blir en vädermässigt spännande morgon. Dramatiska moln som ger en mörk bakgrund.


Det blir ett spännande ljus med de mörka molnen som lyses upp bakifrån av den uppgående solen. Närsholmens fyr lyser i fjärran.

Tyvärr ganska tomt på fågel men jag får till slut sällskap av en ung kustpipare som ger några hyfsade bilder.



En ung kustpipare landar och bjuder upp till dans en kort stund innan korna förstör morgonen.

Ljuset är bra och jag har tålamod men blir strax bryskt bortjagad när Närsholmens ligister, kvigorna kommer och jagar bort inkräktaren, mig från deras halvö. De har redan ett söndertrampat gömsle på sitt samvete så jag törs inte chansa på att ligga kvar med risk för att bli nedtrampad. En ganska oglamorös död. Jag går mot bilen där hela skocken spärrar vägen för mig och bjuder mig på en tveksam biltvätt med sina slemmiga tungor.


Här är de! Närsholmens omutliga väktare som jagar bort alla inkräktare. Otaliga gånger har man fått avbryta sina fotopass för att inte riskera att bli nedtrampad.

Vid den här tiden ser man ofta stora flockar med steglitser som hänger ihop och äter av fröna i tistlar och gammal raps som står kvar i åkerkanterna.På väg hem passerar jag en flock.


Likt förrymda burfåglar kommer steglitsflocken svepande och de gula vingbanden lyser kontrasterar mot de vissnande fälten.

Resten av dagen spenderas på sudret i sällskap med Freddy. Vi börjar på Barshage där jag ser en ung pilgrimsfalk. Tyvärr alltför sent då den suttit på marken inom bra skotthåll för kameran men jag njuter av den när den flyger iväg genom kikaren. Strax därpå larmas en svarthuvad mås från Rivet (sydligaste udden på Gotland). Där står Lars Johnson, den duktige fågelmålaren och spanar vitfågel.


Med tunga ljudliga vingslag pumpar ett knölsvanspar förbi oss på Rivet.

Han pekar ut ett par kaspiska trutar för oss och även en ljusmantlad silltrut. Den svarthuvade måsen har dock gjort sig osynlig. Jag har aldrig sett någon i vinterdräkt så lite besviken blev man allt. Lasse åker mot Vamlingbo för att jobba men kommer strax tillbaka för att meddela att han sett måsen på hällarna. Vi hastar dit och får se den. Väldigt lik en skrattmås men med svarta ben och en svag banditmask.


En ganska ovanlig besökare, svarthivad mås. Detta är en ungfågel i vinterdräkt men känns igen på de svarta benen och en antydan till banditmask vilket skiljer den från släktingen skrattmåsen.

Vi rör oss upp mot ringmärkarboden där det finns några oxlar som brukar vara intressanta för tättingar. Mycket riktigt så hittar vi ett par taigasångare där och en hel de andra tättingar som grupperar sig för att vid lämpligt tillfälle lämna Gotland och fortsätta söderut.


En av tre olika taigasångare som vi fick nöjet att se nere på rivet, det allra sydligaste på Gotland.

Vi passera Muskmyr för att se om det kommer några kärrhökar. Efter en stund dyker en honfärgad blå kärrhök upp men den går ned i vassen och försvinner. Vi åker vidare mot Faludden och hittar lite tättingar längst ut vid fyren. Jag får några bilder på grönfinkar och en trädkrypare.


Den lilla trädkryparen skruvade sig upp på karaktäristiskt sett uppför stammen i sin ivriga jakt på mat.


I en lövtunnel flyger en flock grönfinkar i ett fint motljus.


Jag åker ned och avslutar vid Haubjärge bodar. Klockan är runt fem på eftermiddagen. Östersjön ligger nästan blank. Det kommer små flockar med gäss. En sen gluttsnäppa ropar sitt bekanta läte. Det är fortfarande runt 20 grader i luften och nästan lika varmt i vattnet. Jag måste strax bege mig mot färjan men dröjer mig kvar lite för länge. Det blir svårare och svårare att lämna Gotland för varje besök.


En vacker räv får mig att tvärnita och slänga mig ut genom fönstret. Den blir en fin avslutning på en härlig helg på Öjn.

Någonstans halvvägs till Visby tvärnitar jag så tavlor, surfbrädor etc hamnar i en enda röra. En vacker räv står fint ganska nära vägen så jag hänger mig ut genom fönstret och får iväg några bilder innan jag hastar vidare.


Höstskådning i Stockholms ytterskärgård

Tio peppade skådare träffades 0630 i Stavsnäs och mönstrade på taxibåten Zefyr. Målet var Svenska högarna och kanske även Horssten. När man skådar fågel på hösten är det framför allt sträckande fågel vi är ute efter. Vädret är en viktig faktor och det bästa som kan ske är att det regnar på natten så att nattsträckare tvingas ned och rastar på öarna. Vi hade inget regn men ändå mulet väder. Vi hoppar ombord och ställer förrän österut mot Svenska högarna. Det tar en dryg timme att ta sig ut. Det blir en glipa mellan molnen och solen tittar fram och färgar molnen i horisonten rosa.

Vi passerar ett skär där ett 10 tal sälar ligger och myser.När vi kommer fram ser vi en pilgrimsfalk på ett skär i närheten. Vi åker in i hamnen. Vattnet är helt stilla. Undrar hur många gånger östersön är spegelbland i slutet av oktober.  Förväntningarna är skyhöga. Kungsfåglar och gråsiskor hörs direkt när vi kommer iland.


Det är mulet men ändå ett mjukt fint ljus i gryningen.

Vi delar upp oss på ön. Flera av oss har walkie talkies och vi delar upp dem så att vi kan kommunicera om det dyker upp någon höstlig raritet. Det är en hel del fågel på ön. Artlistan fylls på ganska snabbt. Det rör sig oerhörda mängder alfågel fram och tillbaka.  Förmodligen övervintrar de där ute då jag ser dem flyga båda norrut och söderut. De är många. Man kan svepa med kikaren från höger till vänster och strecket bara fortsätter.

Mängder av alfågel rör sig i området.


Det är en underbar höstmorgon. Vi är utspridda i små grupper runt ön. Metodiskt går vi igenom dungar och svackor på jakt efter ovanliga fågelarter. Det rasslar till på Walkie talkien. Peter har sett en ringtrast vid fyren. En härlig art som häckar upp i fjällen och syns framförallt på våren när den sträcker norrut. Höstfynd är inte lika vanliga.

Vi har tur och återfinner den i ravinen bakom fyren på långt håll men ändå.  Artlistan blir längre och längre…


Jag parkerar vid ett träd på en udde. Fåglar kommer i strid ström vilar en stund och flyger sedan vidare över havet. En gransångare kommer, en ärtsångare ger lite adrenalinrush. Det är ganska sent för årtsångare så tankarna börjar gå åt andra raser av årtsångare men jag ser en ring och slappnar av om det hade varit något annat än vanlig ärtsångare hade ringmärkarna som varit på ön ett par veckor reagerat och larmat. Flockar av gråsiskor och domherrar flyger runt. Dubbeltrastar, björktrastar, rödvingetrastar, koltrastar och taltrastar är ganska talrika.

Gråsiska, möjligen av rasen cabaret (brunsiska)





Inflödet av fågel avmattas. Ett sms kommer från Horssten. De har sett en misstänkt Sibirisk beckasin. En art som aldrig sett i landet tidigare. De jobbar vidare för att säkra bevisen men fågeln har slunkit mellan fingrarna. Vi avvaktar lite till och fortsätter leta igenom snåren på Svenska högarna. Plötsligt surrar det till i mobilen. De har hittat en bergstajga på Horssten. Snabbt samlar vi ihop folket och samlas vid båten. Vid en liten buske vid båten har vi en misstänkt tajgasångare. Det blir inga bilder men med gemensamma krafter får vi det till en tajgasångare och inte en bergstajga.

Vi hoppar ombord på båten och styr kosan mot Horssten. Jag har kontakt med Horssten via telefon och Bergstajgan är stationär i Sydostdungen. När vi kommer fram är det en rask promenad från nordsidan. Redan på ganska lång håll ser vi en fågel som svirrar runt i toppen på en al. En titt med kikaren och artbestämningen är klar. Vi håller oss på avstånd tills hela styrkan på tio personer sett fågeln. Horsstenskryss för mig, livskryss för en del och Upplandskryss för andra. Riktigt skoj. En fantastisk avslutning på denna utflykt med Värmdö Fågel Klubb. Välkommen nästa gång. Det blir troligen en utflykt på motsvarande sätt i vår.

Bergstajgasångare (Phylloscopus humei)

Artlista: Svenska Högarna/Horssten 181021, 61 arter



Havsfågelskådning på Madeira

Vi landar på Madeira med ett brak. Fallvindar från de branta bergssidorna runt flygplatsen på Madeira gör att landningen blir en smula vinglig. Här ska jag för första gången skåda havsfågel från båt. Jag är otroligt förväntansfull då jag inte riktigt vet vad som väntar mig. Det är mörkt när vi kommer så första riktiga intrycket av Madeira låter vänta på sig till morgonen. Redan från balkongen hör vi gulnäbbade liror som i mörkret flyger upp mot bergen. Vi gör en första liten morgon exkursion och får in arter som Kanariesiska, Helenaastrild, forsärla, drillsnäppa, roskarl, Kanariepiplärka och den nordamerikanska fjärilen Monarch.

En fantastiskt vacker skapelse. Vi ser även ett antal av de andra endemiska fjärilsarterna som är varianter av kvickgräsfjäril, sandgräsfjäril och kålfjäril.

Forsärlor är det gått om. Det rinner en liten bäck genom byn Machicho och där hittar vi ett tiotal forsärlor som ljudligt flyger runt och letar mat i gryningen.


Vi bor i Machicho som ligger strax öster om Funchal.

Madeira är en ögrupp i Atlanten, 40 mil norr om Kanarieöarna. Den tillhör Portugal, men är politiskt självstyrande. Ögruppen består av huvudön Madeira, den mindre ön Porto Santo samt två grupper av obebodda öar, Ilhas Desertas och Ilhas Selvagens. Huvudstaden är Funchal.

Kanariesiskan är talrik på Madeira.


Madeiravarianten av bofink är vacker med sina lite blåare toner i fjäderdräkten.


Plain swift, enfärgad seglare är vanlig på Madeira. lite mindre än vår tornseglare.

Efter frukost tar vi bilen upp i bergen för att leta rätt på de endemiska arterna som finns på ön. Redan på vägen upp för en backe hör vi en Madeirakungsfågel. Det blir inga bilder för mig men jag ser den bra i kikaren. Strax efteråt stannar vi vid en golfbana och tittar bland annat på enfärgade seglare, ormvråkar och en tornfalk. Plötsligt ropar Daniel där är Madeiraduvan!
Den flyger framför oss på vägen och strax efteråt kommer ytterligare ett ex för att omintetgöra eventuella tveksamheter om att det skulle vara den. En liten bit längre upp på berget får vi se Madeiravarianten av bofink. Vi rullar ned mot byn Machicho där vi bor på hotellet Whitewater. Vi äter en god lunch och förbereder oss på att åka ut den första turen på havet.

Det tar inte lång stund förrän vi ser den första gulnäbbade liran. Med jämna mellanrum sveper de förbi båten. De är fantastiska att se där de till synes utan ansträngning använder uppvindarna som skapas av vågorna för att transportera sig väldiga avstånd över det öppna havet.

Efter en timme ropar Tord Bulwer’s Petrel! Stop!!

Den spetsstjärtade petrellen än mörk liten skönhet. På engelska heter den Bulwer´s petrel. Den är uppkallad efter en engelsk präst som på 1800-talet på vetenskapsmäns vis tog med sig ett exemplar av den okända petrellen hem till Storbritannien och den blev såklart döpt efter honom.

En Spetsstjärtad petrell ryttlar i luften för att spana in mäsket som sprider förföriska dofter runtom Madeira.

Men guiden säger bara:
-jag stannar inte för Spetstjärtad Petrel. Ni kommer att se er mätta på dem ändå. En förvisso trist kommentar men det visade sig att han hade rätt. Vi såg säkert 50-60 exemplar av arten men se sig mätt gjorde vi nog inte ändå.

På plats tar guiderna fram en plasthink med frysta fiskdelar och inälvor som de slänger i vattnet så den flyter som en stor isklump. De lägger också en olja på mäsket som gjuter olja på vågorna så det också blir ett blankstryk dör doftspåret ligger. Den avger ett doftspår åt ena håller i vattnet eftersom vi driver och åt andra håller i vindens riktning. Tanken är att fåglarna ska snappa upp doftspåret och söka upp klumpen. Jag hade sett framför mig att det skulle samlas mängder med fågel som skulle smaska i sig och ligga på vattnet men i själva verket var det mer så att de flög längs doftspåret och checkade upp vad det var för att sen flyga vidare. De enda som stannade till var några unga medelhavstrutar. De övriga i gruppen var ganska pålästa på havsfåglar och hade skapat sig förväntningar på vilka arter som borde dyka upp och vilka de hoppades på som bonus.

Den gulnäbbade liran är eller som den heter på engelska Cory´s shearwater är uppkallad efter fågelskådaren James Cory som samlade på skinn och sålunda var den första som “kryssade” en Gulnäbbad lira. På den tiden var de fatalt att bli kryssad av skådarna…

Det visade sig ganska snabbt att Spetstjärtad petrell (Bulwer´s petrel)och gulnäbbad lira (Cory’s shearwater) var de mest talrika arterna. Spetsjärten är en liten helbrun fågel som flyger lite kors och tvärs i vågdalarna och har inte lika svepande stora bågar som de större arterna. Vi var ett sällskap på totalt tio personer. Vår lilla grupp om fem personer, ett svenskt par, en finne och en kille från Schweiz

Vi stod alla och stirrade i horisonten för att upptäcka något spännande. Det alla stod och hoppades på var i första hand Madeirapetrell (Zino’s petrel). Jag som inte i första hand drivs av kryssandet stod kanske mest och hoppades på de små söta stormsvalorna som studsar fram på vattnet nästan som i dans. Första arten som ropas ut är dock större lira. En vacker art som påminner lite om en labb i både färgsättning och teckning.

Större lira dyker årligen upp på västkusten när det är storm. Jag har dock aldrig haft turen att se någon.

Den tar ett par svep runt båten och bjuder på sin prakt. Våra bazookas smattrar på och fyller minneskorten.

Strax därefter kommer en oceanlöpare (Madeira storm petrel). Den är lite större än en havslöpare, flyger lite mer bestämt och har inte vad vi kunde se samma trippande födosökningsmönster som sin mindre släkting.

Madeira storm petrel eller som den heter på Svenska Oceanlöpare.

Havslöparen eller som den heter på engelsa Wilson’s storm petrel. Ni gissade rätt även denna art är döpt efter upptäckaren. I detta fall Alexander Wilson som anses vara den amerikanska ornitologins fader. Oavsett så är arten häpnadsväckande näpen och söt när den trippar fram på ytan. På bilden kan man ana att den har gul simhud mellan tårna.

Strax efteråt dyker även två havslöpare (Wilson’s storm petrel) upp i närheten av båten.

En riktig bonus dök plötsligt upp, en tärnmås (Sabine’s gull). Utan tvekan den snyggaste måsen av alla. Svårexponerad i det soliga vädret med sitt mörka huvud och kritvita kropp men några bilder blev det iaf.

Tärnmåsen, i mitt tycke den snyggaste måsfågeln. Min första obs av denna läckra art.

Tärnmås – Sabine’s gull


Under första dagen ser vi också en val som hoppar på flera kilometers avstånd, troligen en beak whale, Vi ser flera sköldpaddor av typen loggerhead, och vår egen europeiska stormsvala.

En Baird’s näbbval hoppar ett par kilometer bort från båten. Jag drar iväg ett par skott på måfå och lyckas få en bild så den går att artbestämma.

Guiderna slänger i totalt tre mäskhinkar med c:a en timmes mellanrum. En stund efter att den sista åkt i börjar solen dala ned mot horisonten. Vi får en bit quiche som vi smaskar på medan vi hoppaa på några läckra arter i sista ljuset. Spetstjärtade petreller kommer med jämna mellanrum så sämre modeller att fotografera kan man ju ha. Vi packar ihop kamerorna och förbereder oss för att åka tillbaka. Vi har åkt ut c:a 1,5 timme vilket borde placera oss någonstans 20-25 distans utanför madeiras kust dvs, på internationellt vatten. Den 11-12 meter långa ribben ormar sig igenom vågorna mjukt och säkert. Strax innan vi kommer fram till Machichu passerar vi dock ett smalt sund där hela Atlanten vill igenom. Det i kombination med den snabbt uppgrundade botten som går från 4000 meter till kanske 20-30 meter i sundet gör att det blir väldigt krabb sjö och hård ström i detta sund. Ett ställe som jag definitivt inte skulle vilja få motorhaveri på. Vi kommer nöjda och belåtna in till kaj vid tiotiden och avslutar dagen på en närbelägen restaurang med macka, öl och artgenomgång, Idel nya kryss för mig.

Fredag förmiddag blir jag kvar hemma med nödvändigt arbete medan resten av gänget gör en exkursion till en högplatå och ett ökenliknande område. De ser ett flertal kanariepiplärkor och rödhönor. Efter lunch och lite vila är det dags för andra båtturen.
Denna dag börjar med en tur rakt ut från machichu för att leta efter Atlandpetrell (Fea’s petrel). Det tar inte så lång stund innan vi sett ett par av dessa vackra fåglar.

De är extremt svåra att skilja från Madeirapetrel men Zino har lite klenare näbb, annorlunda teckning runt ögat och en allmänt slankare kropp. Därefter vänder vi åter skutan norrut för att lägga oss på enligt guiderna det bästa stället för att se Zinos.

Atlantpetrell eller Fea’s petrel är väldigt lik den sällsynta Madeirapetrellen. Näbben och kroppen är kraftigare på Atlantpetrellen.

Efter en stund med de sedvanliga gulnäbbade lirorna och spetstjärtarna får vi några smörgåsar och tuggar friskt på dem när vi plötsligt ser en labb. Det visar sig vara en vacker adult bredstjärtad labb med begynnande klubbor. En riktigt häftig art som jag bara sett en gång tidigare när det var invasion 2015. Den flyger ogenerat några varv och drar sen vidare över det till synes oändliga havet. Därefter dyker ännu en överraskning upp. En flock småspovar sträcker förbi. Ett par silvertärnor tittar till mäsket innan de drar vidare.

Bredstjärtad labb är verkligen en maffig art. en veritabel bulldozer i luften.

Bredstjärtad labb – Pomarine jaeger

I Funchals hamn finns det oftast ett antal rosentärnor som fiskar. De häckar på ön och är en art som flera av oss inte sett tidigare. Vi åkte dit i tid för soluppgången. Vi letar först på ett ställe i hamnen men hittar bara fisktärnor. Vi tar oss en cortado och en patel de nata, ett sött och gott bakverk garanterat utan fiber. Vi satsar sen på andra sidan hamnen och ser omgående en lämplig kandidat för rosentärna. Vi ser åtminstone 5-6 olika individer. Både adulta och juvenila och t o m en trolig 2-k fågel. Jag hade nog trott att de skulle vara lätta att plocka ut från de fisktärnor som också fiskade i hamnen men det tog sin tid att lära sig se skillnad på dem. Den har en snabbare snärtigare flykt, kortare vingar, mindre stjärt, de ger ett väldigt vitt intryck och dyker som en Kentsk tärna när de fiskar. För mig var det nyttigt att stå och studera dem och efter ett tag var det tämligen lätt att se skillnad på dem.

En rosentärna ryttlar i motljuset så vingarna blir genomlysta.

En kraftig underexponerad rosentärna mot den mörka muren i bakgrunden ger en nästan svart/vit bild.

När vi är mätta på rosentärnor åker vi upp för att reka området där Madeirapetrellen häckar. Det är på toppen Pico de Arieiro. Vägen dit är nog bland det vansinnigaste jag åkt. En väg går spikrakt upp från Funchals hamn och vi är oroliga för den klena motorn i bilen. Lutningen är nog runt 20 grader och kanske t o m lite mer vissa passager. När det är som brantast dyker det upp två killar med en korg kälke. De åker kälke på asfalten i dessa kälkar. Helt vansinnigt. Vi såg inte när de körde men diskuterade ivrigt hur man får stopp på ekipaget. Till slut övergår den spikraka vägen i serpentinvägar som slingrar sig upp på berget genom cederskogar. Vi stannar på några ställen och ser en del Madeirabofink och Madeirakungsfåglar. Uppe på toppen äter vi lunch och rekar lite hur vi ska gå när vi tänkt oss att gå upp på kvällen för att lyssna på petrellerna. Strax är det dags att åter åka ned för den sista turen på havet.

Vi åker rakt ut med båten även denna eftermiddag och ganska snart ser vi flera Atlantpetreller som cirkulerar runt något. När vi kommer närmare ser vi att det är delfiner som jagar och förmodligen pressar upp fisk mot ytan som fåglarna kan ta. Jag ångrar genast att jag inte tog vattenhuset. Hade jag haft det hade jag troligen haft en del skapliga delfinbilder då de första gången kom rätt fint nära båten. Det är 15-20 flasknosdelfiner. Vi studerar dem och njuter av dess närvaro tio minuter.


Underbara flasknosdelfiner cirkulerar runt båten i jakt på små tonfiskar.

Sen drar vi vidare norrut även denna dag. Jakten på Madeirapetrellen går vidare. Inget speciellt händer denna sista dag ute till havs. Samma arter som tidigare i olika ljus. Vi njuter dock ändå av att se dessa fantastiska fåglar utnyttja uppvindarna som bildas framför vågorna för att med dess hjälp flyga till synes för evigt utan ansträngning. Plötsligt dyker en fjällabb upp. Det tar ett tag att artbestämma den då den saknar sina långa stjärtfjädrar.

En fjällabb avtecknar sig mot Madeiras branta kuster.

Vi åker hemåt och vid ankomsten ser vi att det brinner på berget. Det är dock en kontrollerad brand där man byggt modeller av båtar som man satt eld på för att fira (om jag förstod rätt upptäckten av Madeira som hände för 600 år sedan). Det smattrar och av fyrverkerier och knallskott. Det är effektfullt med de brinnande skeppen i den svarta natten. Vi hittar en restaurang med ett ledigt bord och äter en god middag och titta på folkvimlet. Prata går knappt då det är ett liveband som spelar covers av blandad kvalitet på högsta volym.

Båtar brinner på Machichos bergssidor för att påminna om conquistadorernas upptäckande av Madeira. (om jag minns rätt..)

Sista dagen på Madeira gör vi en utflykt till ett världsarv . En lagerskog, Laurisilva of Madeira som ligger vid byn Serra d`Água NV om Funchal. Det finns en vacker och brant stig som går upp från byn in i skogen. Vi promenerar någon timme uppför och njuter av landskapet. Förhoppningen är också att få fotolägen på Madeira duvan och kungsfågeln. Duvorna visar sig vara väldigt skygga så det blir bara några långskott. Jag misslyckas även totalt med kungsfågeln vilket jag nog är den enda som gör. Men livet går vidare…

Den lokala varianten av kungsfågel vägrade ställa upp och posera vackert men ett bevis för att jag sett arten blev det iaf.

Vi åker därefter till en botanisk trädgård som åtminstone för min smak känns som ett nedköp efter den fina promenaden i bergen. Därefter åker vi upp till Pico do Arieiro för att fota landskapet och för att i bästa fall även få höra Zinopetrellerna i natten.

När vi gick ut till bilen började moln torna upp sig. När vi åkte de snirklande vägarna uppför berget började det regna. Attans tänkt vi som ville njuta av utsikten. Hoppet levde dock om att toppen skulle vara ovanför molnen.

När vi har ca 200 höjdmeter kvar bryter vi igenom molnen och solen lyser oss i ansiktet. Makalösa scenerier breder ut sig. Vi hoppar ur bilarna och springer runt som yra höns och fotar åt alla håll. Ljuset blir bara bättre och bättre. Jag hittar lite seglare och ett par tornfalkar som flyger runt i molnslöjorna som avtecknar sig mot bergssidorna. Rödhönor spelar i vegetationen en bit ned på berssluttningen. Några Kanariepiplärkor födosöker i lavagru

Enfärgad seglare

Vi bad hotellägarinnan kolla upp att restaurangen var öppen på toppen. Den var öppen till tio sa hon så vi beslöt oss för att käka på toppen. Det var tvärstängt redan vid 1900 när vi kom upp. Solen går ned och månen stiger upp.

Vi börjar vandra längs stigen mot häckningsplatsen för Madeirapetrellen. Det känns som vi plötsligt befinner oss i Sagan om Konungens återkomst när Frodo, Sam och Gollum vandrar på de branta stigarna på väg in i Mordor Några passager är bara en meter bred och stup på båda sidor. Definitivt inget för höjdrädda. Vi sätter oss ned och väntar på mörkret. Förhoppningen ör att få höra hur Madeirapetrellen anländer med mat till ungarna. Lätet ska påminna om en kattuggla ungefär. Vi sitter tysta i mörkret och betraktar nästan meditativt månen som stiger upp bakom högsta toppen. Vi ser några med pannlampa närma sig. Det är Hugo och Catharina som har med sig en grupp gäster som har samma ärende som vi.

Tornfalkar cirklar i molnslöjorna i jakt på Kanariesiskor och Kanariepilärkor.


Det visar sig att man behöver ha tillstånd för att vara på platsen och att Hugo har licens för att ta med sig besökare. Han är inte helt nöjd och vi avlägsnar oss tillbaka mot parkeringen. Vi stannar dock på halva vägen och strax därpå får vi höra ljudet vi väntat på. Kryzz!!

Vi promenerar de många trappstegen mot parkeringen och är alla bra andfådda och trötta när vi når bilen. Vi rullar ned mot Machichu där en kall Caneka och lite mat väntar. Vi kommer i säng ganska sent och skall upp redan vid fyra för att flyga hem till Sverige igen.

En späckad helg med häftiga arter, sköna samtal och underbar varierande natur är slut.

Fler bilder här


Brushanespel i Liminka Bay (Liminganlahti)

Jag är ganska impulsiv. Ibland alltför så. Efter Vårgårda fotofestival i höstas bokade jag in en resa till Finland för att fota brushane trots att jag vet att när maj väl kommer vill man inte vara någon annanstans än på Gotland. Där finns ju också brushanar på våren som ibland spelar när de rastar på sin väg norrut mot häckplatserna. Jag har dock lagt ganska mycket tid på att få bilder på spelet men aldrig lyckats få några bilder på spel mer än på långt avstånd. Min förhoppning var nu att få bra bilder av detta.

Liminka bay ligger ca en halvtimmes bilfärd från Uleåborg och är en viktig häcklokal och rastplats för många fågelarter och individer.

Sagt och gjort jag åkte till Finland. Närmare bestämt till Uleåborg. Därifrån vidare en halvtimme med hyrbil till Liminka bay. Där finns ett finfint Naturcenter som dessutom har ett hotell med fem rum. Under brushanespelet finns det möjligt att hyra gömsle för att komma nära och inte störa spelet. Upplägget drivs av Finn Nature med Jari Peltomäki och han fru Kaisa. Ett trevlig naturälskande par. Jari är flerfaldig vinnare i diverse fototävlingar och har fotat natur sedan 1989. På den tiden var det svårt att fota. Jag imponeras av fotografer som började med diafilm. Det var ett annat tänk. Man fick noga skriva upp exponeringar man använde och sen vänta ett par veckor på att filmen skulle komma tillbaka från Kodak för att se om man exponerat rätt. Det är annorlunda idag när man bränner iväg några tusen skott på ett pass och omedelbart kan justera exponering etc. och se resultatet direkt. Att ta en skarp rätt exponerad bild idag är inte svårt. Idag krävs mer än det för att ta en bild som sticker ut.

I Liminka finns gömslen på två platser. Dels ett antal gömslen vid en översvämning och dels mot en liten vall 200 meter därifrån där själva spelet sker. Man får fritt välja i mån av plats och har man några dagar kan man variera ljus och plats för att få så stor variation av bilder som möjligt.

Gömslena är som små lådor och den låda jag valt första kvällen har en glasvägg som jag valde då de fåglarna inte skyggar lika mycket för den som för varianten där kameran sticker ut utanför gömslet. (Dessvärre upptäcker jag vid resans slut att i princip alla bilder jag tagit i detta glasgömsle är suddiga. På något sätt har det blivit någon brytning genom glaset som gjort att allt blev suddigt.) Det är ganska trögt. Brushanarna har minskat med ca 80% på ganska kort tid och nu häckar bara ungefär 100 par i Liminka. Den märkliga våren som började sent och sen övergick i sommar verkar har snurrat till det för fåglarna också. Troligen har många av de fåglar som rastar här istället flugit vidare i det fina sträckvädret till nordligare häckplatser. Det stora raset för brushanar är en minskande tillgång till slåtterängar och betade strandängar som utgör häckplatser. Dessutom jagas de en del på övervintringsplatserna i Senegal.


Det invecklade brushanespelet
Ett forskarteam på Uppsala Universitet har i studier visat att det som skiljer de olika hanarna åt är en specifik kromosonförändring som uppstod för ca fyra miljoner år sedan. Det kan man läsa mer om här: http://www.uu.se/nyheter-press/nyheter/artikel/?id=5604&typ=

Det finns tre olika typer av brushanehanar. De har helt olika fjäderdräkter och helt olika roller i spelet. De varierar framförallt i färg på halskragen som är allt från vit till svart med allt däremellan.
De mörka eller kraftfullt färgade hanarna är aggressivare, kallas för “suveräner” eller independents. De är de vanligast förekommande i spelet ca 80%.

De ljusa, ofta med vit halskrage, är mer undvikande och passiva, kallas “satelliter” och utgör cirka 20 % av hanarna. Den tredje, och mest ovanliga morfen, är de “intermediära” eller ”Faeders” som är hanar men bär en honfärgad dräkt året runt. De är väldigt ovanliga och dessa utgör cirka 1 % av hanarna.

Jag tyckte det var svårt att se något mönster i korrelationen  uppträdande och koppling till fjäderdräkt.
Här är några av kombattanterna.

Denna individ hade ett tydlig revir vid en tuva som den försvarade de tre gånger jag besökte spelplatsen.



Den här individen hade en fjäderdräkt i färgen Grizzly (flugbindarterminologi). Han verkade ambulera lite runt hela spelfältet. Möjligen var han en satellit.

Denna individ kom och besökte spelplatsen lite då och då och verkade inte ha något område som han försvarade.

De ser för lustiga ut med sina kragar och mössor. Man får många associationer till allt möjligt. Mest tycker jag de påminner om karaktärer i Louis XIV hov. De struttar runt med sina peruker, bugar sig och ser ibland förorättade ut. Blir de tillräckligt kränkta blir det duell. Viss likhet finns också med delegaterna i House of Lords i det brittiska parlamentet.

Ansiktets sidor är som ni kan se täckta av vårtor, och visar att de är parningsredo och de ger också visst skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och kan i sällsynta fall döda varandra.

De kan fajtas rejält och i sällsynta fall går det så långt att någon av kämparna dör.

Going in for a kill


De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1×1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna använder ett camoflage genom att se ut som en hona. De försöker sno till sig en parning när en hona kommer förbi. De råkar dock själva ut för att bli betäckta av andra hanar eftersom de andra tar dem för en hona. Ja ni hör det är fullt med intriger och ingredienser gott nog för en långkörare på Netflix 🙂

När man spenderar ett antal dagar på samma plats lär man känna individerna eftersom de ser så olika ut. Man vet vilken tuva de försvara och vilka som är Satelliter är väldigt tydligt, då de oftast lägger sig ned och flyr konflikterna. Jag såg tyvärr ingen intermediär eller ”faeder” vad jag vet. Svårt att säga eftersom de är lika honorna.

Förutom spelplatsen fanns även gömslen vid en vattensamling där brushanar och andra fåglar åt och drack.

Vid vattensamling födosökte brushanar i pausen i spelet.

Ibland blir vattensamlingen för trång för de testosteronstinna brushanarna så att de drabbar samman även i matpausen. Vilket ju var precis vad jag hoppades på.

Här är vattensamlingens ägare. Alla som satte sin fot här utom möjligen rödspoven fick sig en omgång.

Rödspov är nog en av de snyggaste arterna. Den har ett nobelt utseende och rör sig som en modell.

I solnedgången ropar en storspov. Kanske meddelar han sin ruvande hona att han är på väg.

En flock tranor drar vidare norrut efter att ha tankat bränsle på den fina rastlokalen.


Jag fick möjlighet att följa med Jari och Kaisa när de var ute och kollade pärluggleholkar. Självklart tackade jag ja till denna möjlighet. Det är rekordår med ugglor i år så om häckningarna går bra kan vi förvänta oss en förbättring av antalet för de flesta arter.

De första tre holkarna vi kollade var tomma. På väg till nästa holk passerade vi en stor björkdunge omgiven av åkermark. Runt den platsen hade en av Jaris guider sett en hökuggla som jagat bort en jorduggla häromkvällen. Det kunde tyda på att de häckade i dungen och vi gjorde ett försök att hitta boet. Vi traskade runt i den fina gamla björkdungen. Sumpigt och fint. Som gjort för vitryggig hackspett, som tydligen också finns i området. Vi har gått runt en god stund när jag hör en hökuggla sjunga. En melodiskt rullande sång. Jag får en ganska god uppfattning om riktning och ropar till mig Kaisa och Jari. Efter några minuter hittar jag ett gammalt kråkbo och tycker mig se något som rör sig i boet.

En av hökuggleparet kollar in de störande typerna. Vi lämnade platsen snabbt efter några bilder för att inte störa häckningen.






En av guiderna hade sett en lappuggla inte långt från där vi var. Han misstänkte på beteendet att det kunde vara häckning. Vi hittade den ungefärliga platsen och gav oss in i ytterligare en fin sumpskog.

Vi spred ut oss och letade runt i den fina sumpskogen full av älgspår, björnspår och vildmarkskänsla.

Vi ger oss in i en magnifik sumpskog med älg och björnspår. Vi hittar efter en stund ett lappugglebo som blåst ned från en trädklyka. Tre ägg på marken. Ett är fortfarande helt men kallt och dött.

En av lappugglorna blickar ut över markerna efter en smaskig sork. En liten blodfläck på näbben avslöjar att den varit framgångsrik i sin jakt nyligen.

På en avverkad del i en hög tal låg resterna av ett bo och på marken låg dessvärre två trasiga och ett helt ägg. Det förklarar det avvikande beteendet från lappugglan tidigare. Den hårda blåsten hade förmodligen fått boet att gungas loss från sina fästen i tallklykan med ödesdiger konsekvens. Det positiva är dock att det finns tid att hitta ett nytt bo och försöka igen.

En liten bit längre bort sitter förmodligen paret som just avbrutit häckningen. De ser molokna ut men det gör ju å andra sidan en lappuggla jämt.

Precis där vi parkerat för att titta på lappugglorna finns ytterligare en pärluggleholk. Vi går en kort bit på en stig som för oss genom en underbar gammelskog med tjock mossa och skägglav i de vackra granarna. Där sitter en holk som är smakfullt gjord av en gammal björk. Pärlugglan hör oss komma och kikar lugnt ut på oss. Det är faktiskt första gången jag ser en pärluggla. Jag har hört den åtskilliga gånger men då den är nattaktiv har jag aldrig fått syn på den.

Pärlugglan stirrar på oss men verkar helt lugn av vår närvaro. Vi tittar på varandra en stund innan vi backa ut ur den härliga gammelskogen.

Vi åker vidare och hittar ytterligare en lappuggla på ett fält på vägen tillbaka. Helt galet. Totalt åtta ugglor på tre timmar i fält.
Norra Finland har en fantastisk natur och artrikedom. Det vore kul att bila sig upp hela vägen över till Sverige och ner till Stockholm under 2-3 veckor. Men det får nog vänta några år eller till nästa liv.

En sista soluppgång möter mig innan jag lämnar Finland och Liminka Bay ett minne rikare.

Sista morgonen är jag i gömslet vid vattensamlingen och väljer nu ett gömsle där kameran är ute i luften. Orrarna spelar på våtmarken ackompanjerad av rastande tranor och några morgonpigga grågäss. Någon handpumpar vatten med en gammal pump. Det är rördrommen som sjunger vackert på rördrommars vis. En storspov spelflyger för sig själv . En skrattmås blir morgonens första gäst utanför gömslet. Som så många gånger förr är den först på plan och jag knäpper några bilder med canons ögonblicksfrysare.

Jag lämnar Liminka Bay nöjd med vistelsen men inte helt nöjd med bilderna. Men det kan man heller inte räkna med att vara jämt. Jag fick en hel del fina exponeringar på minneskortet i hjärnan. Det är minst lika viktigt om inte viktigare.

Källor: Wikipedia samt Uppsala Universitet, Fredrik Widemo


Högt vatten ger nattliga äventyr

Sen jag kom till Gotland i slutet av juni har vattnet varit ovanligt högt för årstiden varför de bottnar kring Gotlands kuster där vadarna normalt födosöker är täckta av för högt vatten. Detta faktum har gjort att jag tagit sovmorgnar och istället riktat fokus mot andra arter som jag normalt inte jagar med kameran. Eller, ja nattskärror jobbade jag en del på även förra året men i år spenderade jag en knapp vecka i skogen ovanför huset. Från skymningen till en bit efter 23.

En nattskärra flyger likt en pappersvala ryckigt runt omkring mig.

Nattskärran fladdrar ned i en torraka 10 meter ifrån mig. En härlig upplevelse att se denna mystiska fågel i rätt miljö och i rätt belysning.

Nattskärra, Garde – juli 2017

Det var en härlig konsert med 5-6 spelande nattskärror, morkullor som svepte över skogstopparna och rävar som ylade i mörkret. Det slumpade sig att det blev fullmåne denna tid. Jag blev en smula besatt av iden att få en nattskärra i en torraka mot Det var en härlig konsert med 5-6 spelande nattskärror, morkullor som svepte över skogstopparna och rävar som ylade i mörkret. Det slumpade sig att det blev fullmåne denna tid. Jag blevmånen. Tyvärr lyckades jag inte. Det var nära flera gånger men det sprack alltid i sista minuten när nattskärran skulle landa.

Morkullan flög strax över och strax under trädtopparna och utstötte sitt karaktäristiska läte.

Bilderna blev svartvita mot den grå himlen.

Jag var även nära att fånga morkullan i månen. De första veckorna på ön präglades av misslyckade turer där den mest lyckade bilden var en bild på vallmo. Vallmo?? En stillasittande blomma. Nu är jag förvisso inte en styvnackad fågelfotograf även om det är det jag fotar mest.  Blommar blev det en del av som substitut.

Vallmon blommade för fullt när jag kom i åkrarna runt mitt hus i Garde. En promenad i skymningen med kameran gav denna bild.

På en joggingtur i skogen passerade jag några inägor ett par kilometer in i skogen. Där hörde jag en kornknarr som spelade när jag passerade. Jag har provat på kornknarr ett antal gånger utan framgång men bestämde mig för att prova redan på kvällen. Första försöket gick sådär. Jag hade en som spelade precis bredvid gömslet så det dånade i öronen. Det har så otroligt stark stämma att det nog är risk för tinnitus. Den flög över tältet efter en stund och landade i ett dike. Hmm… Nåja, skam den som ger sig. Jag bestämde mig att testa kvällen efter. Jag var ute i lite bättre tid och var på plats redan vid åttatiden på kvällen. det var full fart. 2-4 stycken spelade ihärdigt. Ganska snart ser jag i ögonvrån hur det otroliga händer. En kornknarr kikar ut ur det höga gräset och tittar fundersamt. Den går tillbaka in igen men kommer efter en stund ut och blir helt synlig. Jag knäpper några bildserier och kornknarren tar en språngtur in i det höga gräset igen. Tjoho! en snabbtitt på display avslöjar att det åtminstone är några skarpa bilder som betyder att jag lyckats. Äntligen lite utdelning efter många timmars slit.

Kornknarren kikar fram ur det höga gräset som hastigast ill fotografens lycka.

Kornknarr, Gotland – juli 2017

En skådare på ön, Bimbi, håller på med ett ringmärkningsprojekt med kornknarrar och har en efterlysning på omärkta knarrar. Jag misstänker att ingen haft koll på dessa knarrar så jag hör av mig till honom och redan på kvällen gör vi sällskap upp till skogen för att ringmärka dem.

Bimbi fotar olika delen p kornknarren för sin forskning

Bimbi har med sig ett lågt nät som är två meter brett och kanske 25cm högt. Han har med sig en högtalare och en mp3-spelare med en kornknarrsslinga. Vi spelar en trudelutt och lokaliserar den första knarren. Vi traskar utan krusiduller fram till den och placerar ut nätet bara tio meter ifrån den. Bimbi har en pannlampa på som han lyser mot knarren för att den ska bli bländad och inte se nätet. Den är lite tjurig men rör sig sakta närmare. Missar nätet och springer nästan in i mig och flyger iväg. Det tar en stund till sen sitter den i nätet. Vi trasslar ut den och Bimbi fotar olika delar.

Kornknarren är med på noterna och låter sig undersökas. Om jag inte helt missminner mig så är detta en 2k kornknarr dvs en som föddes förra året.

Ögon för åldersbestämning, han mäter även vingarna och fotar stjärttäckarna då han misstänker att det också kan vara en åldersparameter. Sist åker det på en ring och därefter får knarren friheten åter. Det dröjer någon minut sen står den och ropar efter en hona igen till synes helt oberörd av att bli infångad. Vi märker ytterligare en individ men hittar inte de andra två som jag är rätt säker på att jag hörde. Ett kul nattligt äventyr.

Innan den släpps får den en ring runt foten . Det är inte ovanligt att de återfångas året därpå även om det jagas en hel del knarrar på kontinenten.

Lyckan med kornknarren gav blodad tand och jag funderar på om man inte ska försöka få bättre bilder på vaktel. Jag lyckades få några bilder för två år sedan när jag hade en som spelade nästan på tomten. De togs dock i trist ljus och det var lite för mycket gräs i vägen för att jag skulle bli riktigt nöjd. Jag spanar i artportalen men de flesta vaktlar är ganska långt från Garde. Bimbi berättade då att han har en vaktel som spelar i Burs som bara är en dryg mil hemifrån. Sagt och gjort jag åker dit och gör ett försök men utan framgång. Jag har dock fått en del ideer som jag bestämmer mig för att prova dagen efter, Jag är på plats vid 0400 och vakteln spelar ihärdigt. Jag riggar upp och väntar och väntar. Plötsligt är vakteln på andra sidan vägen. Jag flyttar gömslet och efter en stund är den tillbaka på favoritplatsen men kommer inte åt mitt håll. Jag är beredd att ge upp när den plötsligt spelar alldeles bredvid mig. Kort efter kikar den ut försiktigt och kollar läget. Jag knäpper ett par rutor och precis innan den försvinner tillbaka vrider den på huvudet så det mjuka morgonljuset lyser upp hela fågeln. Jag sätter skärpan och vips så var man skapare av en ruta på en vaktel. Vilken flax.

Vakteln kikar fram ur det höga gräset, vrider på huvudet och träffas av det mjuka morgonljuset. Fotografen blir nöjd.


Väldigt nöjd med resultatet av detta sidospår ser jag nu fram emot att krypa ned i leran där jag hör hemma bland gluttsnäppor, skärfläckor och svartsnäppor. Det höga vattnet hänger dock i sig och vinden gör det också svårt att få till det. Det blir kajtsurf med döttrarna istället.

Med härfåglar och blåkråkor på Puzstan

Genom åren har man sett fantastiska fågelbilder från Ungern. I Ungern bor en fotograf som heter Bence Mate. Han toppar varje år någon av de stora internationella fototävlingarna. Han är fantastiskt duktig på att bygga gömslen för att skapa möjligheter att ta bra bilder. Samtidigt är han inte en kille som bara gör det för bilden utan det han gör skapar också möjligheter för fåglarnas häckning då de får perfekta häckningsplatser serverade av honom. För ett par år sedan kontaktade jag honom för att se om man kunde boka några dagar. Det var fullt två år framåt. Jag sa att honom att sätta upp mig på en väntelista om det dök upp något återbud. För ett par veckor sedan trillade det ned ett mail i inkorgen där jag erbjöds tre dagar på hans farm. Efter en snabbkoll hemma nappade jag på detta. Det var inte helt självklart. Jag har senaste tiden tröttnat lite på att man ser liknande bilder från fotografer som åker till kommersiella gömslen. Jag trivs egentligen kanske bäst med att ligga på en gotländsk strand. MEN arterna och min nyfikenhet lockade mig till att åka dit. Jag får en del tips i förväg av Jonas Claesson som var på plats veckan innan. I gengäld får jag släpa hem hans kängor som han glömt kvar. 🙂

Bences farm ligger en och en halv timme från Budapest. Det är ett vidsträckt odlingslandskap inte helt olikt Sverige som möter mig. Jag får sällskap i transporten från flygplatsen av två israeler. En av fördelarna med att åka ensam är att man alltid gör nya bekantskaper.

Efter en kort fikapaus går vi igenom fördelningen av fotografer på de olika gömslena. Jag börjar med en kväll i Theatre. Det är ett gömsle som är helt fantastiskt. Det ligger i ett träskområde med vass och små sjöar som är någon halvmeter djupa. Vi kommer fram till ett litet hus. När man går nedför trappan kommer man in i en gång på 10-15 meter som tar oss fram till själva gömslet som är otroligt avancerat. Det är glasskivor på 1,5 gånger 5 meter åt två håll. Med och motljus. Tre fåtöljer med en specialanordning med plats för två kameror. En elhiss drar upp skyddet för fönstret och på en digital display ställer man in antifogsystem, luftvärme och golvvärme. Helt galet. Gömslet ligger en meter under marken så man sitter och tittar ut med hakan över vattnet. Där går ägretter, gråhägrar, natthäger, en svart stork , skrattmåsar, svarthuvade måsar och massa andra arter.

Till en början kommer det kraftig regn som piskar i dammens vatten. Natthägern är en häftig art med en skön personlighet.


Efter regn kommer sol. Kvällen avslutas med ett fint guldigt ljus som reflekteras av vasen och ger en fin bakgrund till natthägern.

Jag sällskapar med en tysk och en av israelerna. Vi har en fantastisk kväll som börjar med en störtskur och avslutas med en skön solnedgång. Typ, precis vad man skulle vilja ha om man fick önska. En sak jag noterar och som gäller genomgående är att ett 500 mm objektiv är onödigt stort då avstånden är korta. Jag kompletterar med ett 70-200 med eller utan 1,4 konverter men det blir inte samma bokeh som med femhundrat och det ger mig lite huvudbry. Det optimala hade varit ett 200-400 med inbyggd konverter. Alternativ ett 300 f/2,8. Men det är lyxproblem. Jag får klura lite mer och försöka hitta intressanta kompositioner med det jag har.

En svart stork fyller upp hela sökaren men det går tack vara de spännande röda benen och näbben ändå att hitta lite kompositioner som håller.

Det är ett riktigt kul pass. Man kastar iväg skott åt höger och vänster då det ständigt dyker upp nya möjligheter. Jag kollar lite då och då på motljussidan om det händer något där och får några bilder där med. När man fotar motljus från gömsle måste man vara extra försiktig. Det spegelglas som används mister sin förmåga om solen skiner rakt in som vid solnedgången. Därför använder man svarta kläder och ett svart skynke framför oss som endast har ett hål för kameran.

Ett par gråhäger är en smula oense om vems mörten egentligen var. En konverteringen till svart/vitt ökar dramatiken.


En längre slutartid med 70-200 tar bort detaljerna ur bakgrunden och ger en softare intressantare bild i skymningen.

Tillbaka i kampen bjuds på en sen middag. Då går vi även igenom fördelningen av gömslen för morgondagen. Överlag var det väldigt flexibelt och tillmötesgående och det mesta gick att lösa då det finns så många olika gömslen. Jag prioriterade att försöka komma undan så jag fick ett eget gömsle. Det lyckades för det mesta. Men denna morgon började jag tillsammans med Assaf från Israel. En duktig ganska ung och driven fotograf. Vi skulle spendera morgonen i Rollertower. Det var ett torn med en trädkoja i en träddunge. Alla barns dröm. Utanför gömslet hade man på en stör satt upp en bit av en stock med bohål. Där häckade en familj blåkråkor. Det var alltså målet för dagen. Morgonpasset var motljus.

Morgonens pass i Roller tower var i motljus. Utmanande att få till några intressanta bilder. Det fanns en yta med mörk bakgrund där det gick att få blåkråkan att sticka ut ordentligt mot den svarta bakgrunden.


En blåkråka kommer med en insekt till sina småttingar i bohålet.

Det var en fantastisk morgon med dimmor som började stiga och som började glöda när de träffades av solen. Några harar skuttar förbi och ett par sommargyllingar stämmer upp en skön konsert bakom vårt gömsle. De verkar ha bo i samma dunge. Vi såg dem ideligen flyga ifrån oss men aldrig till oss tyvärr. De landade inte heller på de sittpinnar som fanns ditmonterade. Det går fort och som jag nämde tidigare är jag mittemellan brännvidder så det blir en del frustration men vi njuter ändå av en skön morgon. En gök landar plötsligt framför oss sitter en stund och ropar och viftar på stjärten åt oss.

En gök landade i närheten av oss som en liten glad överraskning.

Vi bryter upp vid nio när ljuset är alldeles för hårt och jag passar på att komma ikapp med lite sömn. När jag vaknar tar jag en sväng ut till ett av de tre skogsgömslen som finns i sortimentet. Under lövverket blir ljuset filtrerat så det går att fota med hyfsat resultat även mitt på dagen. Gömslet är byggt med en vattenspegel som sträcker sig 7-8 meter ut från gömslet. Där vattnet slutar börjar en glänta som gör att man får en fin bokeh och en grön bakgrund som varierar i nyans beroende på hur ljuset faller. Gästerna som kommer och dricker är många. De klassiska fröätarna stenknäck, bofink, talgoxe och blåmes men även gransångare, svarthätta, turturduva och diverse andra arter. Det man hoppas på är kanske framförallt sparv- och duvhök. Jag har dock inte turen på min sida men är nöjd ändå. Efter en snabb paus hemma åker jag till kvällspasset som skall spenderas i Hoopoe 5. Ett gömsle med fokus på härfågel. Här har man byggt ett inbjudande ställe för härfågeln att häcka på. En sandkulle med träbeklädnad på en sida verkar vara en drömlägenhet att bilda familj i för härfåglar. Ofta föder de upp två kullar per år. Bredvid häckar även blåkråka. Som namnet antyder är det lite av bildfabrik, det får tillstås men Bence är fantastisk på att förstå hur ”scenen” ska se ut för att ge rätt bilder och om fåglarna trivs och dessutom förbättrar häckmöjligheterna så är det ju bara av godo.

Den här bilden var vad jag hade på näthinnan när jag åkte ned till Ungern. En härfågel med plymen utfälld och genomlyst av det mjuka ljuset från den Ungerska solnedgången.


Härfåglarna flyger i skytteltrafik med mat till de snart flygga ungarna.

På kvällen är det motljus vilket jag har börjat tycka om mer och mer. Jag har några bilder på näthinnan som jag lyckas få. Genomlyst tuppkam av det sista ljuset kan jag checka av på listan av önskebilder från resan.

Väl hemma är det en kamp mot klockan för att snabbt hinna tömma minneskorten, backuppa och glutta lite på bilderna innan man efter middagen kastar sig i säng för att njuta av de få timmarna innan det är revelj. Maten på kampen är supergod. Jag hamnar dock lite i kläm mellan den israeliska gruppen och en grupp från Luxemburg. De pratar båda på sina respektive språk utan att ta notis om mig så jag kryper till kojs istället för att ödsla tid på middagen.
Morgonen spenderas på samma ställe som kvällen innan men nu i medljus. Samma fåglar men andra bilder. Det kan synas tråkigt men det är en klar fördel att man lärt sig hur fåglarna beter sig på platsen så att man kan vara beredd för att få lite actionbilder.

Härfågeln ser ju verkligen märklig ut. Jag har inte hittat någon förklaring till vad kammen används till så det låter jag vara osagt.

Även denna morgon är vacker med dimmor som stiger. Härfåglarna verkar dock ha nattsuddat för de vaknar inte förrän vid 0600 då det mesta av magin försvunnit när solen stigit upp en bit. Men jag njuter av fågelkvittret. Syndnäktergal, kornsparvar, sommargyllingar och turturduvor som spelar ramar in morgontimmarna ljudmässigt.
Härfåglarna flyger i skuttetrafik med den ena godsaken efter den andra. Syrsor, skalbaggar och allt möjligt annat läckert serveras till ungarna som bör vara i det närmaste flygga. I ett av de andra gömslena hade ungarna lämnat boet så där var det ingen aktivitet längre. Hur bra gömslena än är så är det ju inte en direkt ergonomisk arbetsställning vilket känns efter 3-4 timmar i en fosterställningsliknande position så det är skönt att sträcka ut den krökta misshandlade ryggen någon kvart innan jag far vidare till ett annat skogsgömsle.

Detta gömsle heter mirror. Jag trodde att det var en anspelning på vattenspegeln som blänkte framför gömslet men det var mer raffinerat än så. På en stolpe fanns möjlighet att sätta upp en spegel som kunde styras inne från gömslet för att styra ljuset så man fick det där man ville ha det. Du kunde även få medljus i kombination med motljus vilket inte händer så ofta i det naturliga. Men Bence’s fantasi sätter inga gränser på vad man kan göra för att få spännande bilder. Det blir dock inga vinnarbilder för mig men lite nya arter dyker upp och låter sig fotas. T ex stjärtmes av rasen Europea som jag inte sett tidigare. Några ytterligare Ungernkryzz blir det också.

Två unga stenknäckar kommer ned till den lilla dammen för att släcka törsten.

En gransångare fångad i det svaga ljuset i skogsgläntan. KOnverterad till svart/vitt.

Jag försöker som vanligt hinna med allt så jag ber att få bli flyttade till det sista av skogsgömslena som heter Large drinkingstation. Det är häftigt byggt i en ravin som slutar nedåt genom en lövskog. Även här syns spår av Bences kreativitet. Nedanför ”poolen” utom synhåll från gömslet står en ramp med lampor. Han skall se om det går att skapa en miljö där man kan ta bilder på natten. Kanske av nattskärror och fladdermöss och annat som kommer ned för att dricka. Man blir lite sugen på att själv blir en entreprenör inom detta gebit i Sverige. Det börjar dyka upp idéer i huvet på allt möjligt man skulle kunna göra i Sverige. Men jag har ju faktiskt ett jobb men det kommer nog bli lite gömslen på Gotland vad det lider.

En minervauggla häckar i närheten av trädgården. Den dröjer innan den kommer ut men det finns en svag strimma med ljus som målar upp konturerna på den.

Som avrundning på kvällen blir det en sittning utanför trädgården i ett gömsle framför ett träd där det häckar minervaugglor. Det tar en stund innan de visar sig. Tyvärr lite för länge då färgerna och ljuset från solnedgången hunnit försvinna bakom en molnridå men jag får ändå några bilder som jag ville ha. Bl a en där bara det sista svaga ljuset visar ugglans konturer i mörkret.

Sista morgonen spenderas i en hästhage utanför en ridskola. Där har man med grävskopor grävt ett antal stora kratrar med lodräta väggar. Dessa väggar är utmärkta för backsvalor och biätare att gräva ut bohålor i. Även här är det alltså kommersiellt i kombination med att hjälpa dessa arter att få bättre häckningsplatser. I hålet har man därefter ställt diverse störar som man spikat på lite mindre snyggare kvistar som biätarna gärna vilar på mellan jaktrundorna. Även här får jag en del idéer till egna fotoprojekt. Det finns två gömslet ett med och ett motljus. Jag börjar i motljusgömslet. Vi kommer dock dit på tok för sent så magin är redan borta men jag stretar på en timme och byter därefter med en kille i medljusgömslet så att vi får möjlighet att prova båda. De är så häftiga att studera på nära håll. Onödigt vackra som alla biätararter och fantastiska flygare. De sitter på en pinne och stirrar lite ryckigt åt alla håll och plötsligt har de fått syn på ett bi eller humla på 30 meters avstånd och hämtar hem det. När det kommer tillbaka till pinnen slår de ihjäl biet mot pinnen innan de sväljer det. Det blir mer aktivitet ju längre dagen går och de kivas om bästa platserna på pinnarna och man ser också förhandlingar mellan biätare när någon kommer med ett bi och den andra tigger. Förmodligen är det något slags parbildningsceremoni för de som ännu inte gått till häckning. Vid nio är ljuset på tok för hårt så sista timmen innan vi blir hämtade är det bara att njuta av bastuvärmen i gömslet och av biätarnas uppvisning. Det var löjligt svårt att fota dem när de flög. Trots att det blåste en del som gjorde att biätarna flög lite långsammare i motvinden så hittade inte autofokusen biätarna mot den brokiga bakgrunden. Jag provade alla inställningar utan någon banbrytande förbättring. Jag fick tillräckligt av bilder ändå för att känna mig nöjd.

Jag blir snabbt varse att det är knepigt att fota Biätare. Efter något tusental försök sitter i alla fall ett skott och jag får en bild jag blir nöjd med. INteraktion mellan djur är att alltid roligt att få på bild.


Biätarna är ju veritabla flygande smycken med sin fantastiska färgprakt.

Tyvärr var det en svår brokig bakgrund men jag upptäckte att fåglarna gjorde sig bra även när de var oskarpa. Det hårda ljuset och tråkiga bakgrunden softades när man hade dem i oskärpa. Jag tycker att de blev finare så.


En duvhökshona landar bara tio minuter efter att jag tagit plats i gömslet och går efter en stunds vaksamhet ned och dricker.

Timmarna i Ungern börjar lida mot sitt slut men jag lyckas prata mig till en sista tur till ett av skogsgömslena. De flesta av besökarna har haft tur och haft sparvhök och duvhök som kommit och druckit men inte jag. Men skam den som ger sig. Vi åker och hämtar Asaffa från Mirror. Han sa att det var lugnt där hela morgonen. Jag säger adjö och kryper in i gömslet och när jag tittar upp sitter en ung duvhökshona där. Hon får inte plats i sökaren så jag börjar försiktigt ta några porträttbilder i tyst enbildsläge. Hon är vaksam och lyssnar hela tiden. Jag tar även en del bilder med 70-200 men det blir gyttrigt då man inte får samma bokeh utan får med för mycket av bakgrunden. Ena sidan av gömslet är till viss del solbelyst av en hård stark mitt-på-dagen.sol. Men jag försöker med lite alla möjliga metoder få några bilder som kan duga. Till slut hoppar hon i och tar ett snabb-bad. Sen upp på kanten och skaka loss och lyssna en god stund igen. Sen ner i vattnet för ytterligare en simtur. Hon upprepar detta ytterligare en gång innan hon till slut flyger iväg. En härligt timme har hon bjudit på. Den extra tiden jag fått hade verkligen lönat sig men det är två timmar ytterligare kvar.

Den unga duvhökshonan ser ut att ha existentiella funderingar då den stirrar upp i skyn och ställer sig frågan. Finns det något högre väsen?


Efter badet skakar hon av sig vattnet. Tack och lov på skuggsidan där det är finare ljus och mer spännande bakgrund.

Koncentrationen droppar dock en aning när man ser den 10:e talgoxen hoppa i och bada. Jag lägger mig på britsen och vaknar 10 minuter innan jag ska bli hämtad. Det känns i hela kroppen att det inte var hästens säng jag sovit i utan en smal träbrits utan kudde. Men skönt var det ändå. Snabbt tillbaka och packa ihop pinalerna och bege sig mot flyget.

Fantastiskt spännande dagar i Ungern. Men hur bra det än var är jag osäker på om jag åker tillbaka. Det är något visst ändå med att själv få en ide till hur man ska få en specifik bild eller kanske man bara hittar en fin plats med ett fint ljus och lägger sig på chans för att se vad det ger i någon närbelägen damm eller havsvik. Det här var dessutom ett bakslag för min ickeflygskampanj så i höst ska jag anstränga mig för att stanna hemma. Men att se nya platser och besöka andra kulturer än sin egen är berikande även på ett annat plan som gör det svårt att motstå så döm mig inte om jag faller till föga igen. Ungern var ett nytt land för mig och den känsla jag fick på denna korta tid var att det verkar vara ett vänligt land med utmärkt mat och skönt klimat. Med andra ord Puzstan och Gulaschen får godkänt.

Svalbard – isbjörnarnas sköra kungadöme

Här hittar du ett längre klipp från resan

Svalbard är en ögrupp som ligger på 78 grader nordlig breddgrad. Ögruppen har c:a 2800 invånare och tillhör Norge. Longyearbyen är huvudstaden och Svalbard styrs av Sysselmannen. Det finns ett traktat, Spetsbergstraktatet som innebär att Svalbards landområden och territorialhav tillhör Norge, men att de anslutna staternas medborgare har rätt att där bedriva näringsverksamhet samt ägna sig åt jakt och fiske på samma villkor. Norska lagar gäller, men Norge får inte ta ut mer skatt än vad som krävs för Svalbards lokala behov. Enligt avtalet skall Svalbard vara neutralt och en permanent demilitariserad zon.

Färden startade i Longyearbyen i Isfjorden. Vi åkte norrut hela natten upp mot packisen utanför nordvästra öarna. Därifrån åkte vi till Fuglefjorden, Smeerenburgfjorden till isen i Biscayahuken vidare till Sörgattet. Därifrån vidare till Magdalenafjorden till Kongsfjorden, Blomstrandshalvöya till Hornsund och Samarinbukta. Gnållodden passerades på väg ut på vägen till Bellsund där vi stannade vid Rechercher breen. Därifrån vidare till Van Keulenfjorden förbi akselöya och in i Van Mijenfjorden. Sita dagen åkte vi in i Isfjorden och in i Nordfjorden. Därifrån vidare in i Ekmanfjorden och Dicksonfjorden och vidare tillbaka till Longyearbyen. Jag mästrade på Origo 11 april och anlöpte Longyearbyen igen den 19:e april.

Karta med resväg inplottat.


Dålig start
Ett försenat plan (SAS) från Arlanda gjorde att jag missade anslutningen i Oslo till Longyearbyen. Natten spenderades på SAS Radisson istället för Anne-Maries Polarrigg. Där jag skulle ha bott första natten. Nåja, nya tag dagen efter. Vi flyger via Tromsö men runt två är vi framme och jag kvitterar ut min hyrbil på flygplatsen, en fyrhjulsdriven Toyota pickup. Perfekt på de vägar som finns runt Longyearbyen. Jag installerar mig på hotellet och gör en snabb rekognosceringstur till en plats jag fått tips om som regelbundet håller både ren, ripa och fjällräv. Jag konstaterar att alla djuren är på plats och beger mig sen till Wildphoto’s introduktion och middag. Det var trevligt men det kliar i fingrarna att komma iväg och fota. Jag bryter upp och åker tillbaka till det ställe jag var tidigare och fotar både ripa och ren. Fjällrävarna hör jag upp på bergssidan.

De ropar åt varandra. Det är parningsperiod så det är förmodligen både kärleksord och svordomar beroende på om de riktar sig till honorna eller en inkräktande hanne. Efter en stund kommer Daniel. En trevlig Islänning som är med på resan. En duktig fotograf som försörjer sig som Naturguide och skriver och illustrerar en hel del böcker. Han tipsar om ett ställe på en annan väg där det ligger två renkadaver. Jag åker upp men hittar inte platsen men Daniel kommer och visar mig var det ligger. Klockan har blivit mycket så jag åker till hotellet men ställer klockan på 0300 för att komma upp före soluppgången. Egentligen hade man kunnat fota hela natten. Det är ett behagligt mjukt ljus som dessutom får hjälp av fullmånen.
Jag åker raka vägen upp till renkadavret och där är mycket riktigt en fjällräv som sliter i renen. Se alla bilder på fjällräv här.

En fjällräv sliter i renkadavret och har inget emot att jag tittar på från lite avstånd. Han t o m flirtar lite med mig.

De är underbara varelser. Vackra i sin vita päls och de ger ett gulligt intryck då de som de flesta djur i arktis har lite näpna drag. Kort nos, kortare öron än vanliga rävar och kortare ben. De är dock uthålliga som få och snabba. Strax ansluter Daniel och två andra gäster på resan.

En ung hane blir bortjagad från renkadavret av den dominanta hanen så snön yr.

Jag åker till det ställe där jag fotat på kvällen för att se om jag kan få fler bilder på ripa och ren. Det blir lite motljusbilder på ren och några ripbilder men inte så mycket. Jag åker till hotellet för att äta frukost. Min otur fortsätter. När jag ska checka ut upptäcker jag att mina skor är borta. Mina dyra, stora och varma Sorel är borta. Det kanske är någon som tagit dem av misstag men det hjälper inte mig i detta läge. Jag behöver ju skorna när man är i Arktis.

Jag har mina låga kängor som får duga tills vidare. I bästa fall kanske de kommit till rätta när jag kommer tillbaka men det vore en överraskning. Vi träffas på Wildphoto där vi provar ut överlevnadsdräkter och skor och beger oss därefter till båten.

Vi mönstrar på M/S Origo
Vi tuffar ut och besättningen presenterar sig. Hela besättningen är svensk, vilket såklart är trevligt. Annars är jag den enda Svensken bland gästerna. Vi lämnar Longyearbyen och tuffar först västerut för att när vi lämnat fjorden styra norrut upp mot packisen. Landskapet och kvällen gör mig alldeles knäsvag. Ljuset blir bara bättre och bättre och vi står alla på lite olika ställen på däck och fotar och pratar och myser till sent på natten.

En Stormfågel sveper förbi båten i nattens mjuka ljus.

Jag vaknade tidigt och gick ut på däck. Solen var uppe men syntes inte bakom bergen. Däremot lyste den igenom dalarna och träffade den dimma som samlats runt bergen och belyste denna. Det blev en snygg effekt.

En flock alkekungar svärmar runt ett berg i den solbelysta morgondimman

En blek morgonsol markerar bergens konturer

Efter frukost hade dimman kopplat greppet om båten. Det var väldigt tjockt och man såg bara konturer. Att hitta en isbjörn som var på lite avstånd var mer eller mindre omöjligt. Det såg bra ut i packisen och vi hittade en hel del spår men ingen björn. Vi såg dock annat. Vittrut, alkekung, spetsbergsgrisslor, tretåiga måsar, tobisgrisslor och till slut kom även en ismås. En art som jag aldrig sett och hoppats mycket på att få se. Jag hann inte få någon bild på den i dimman.

En blandad flock med ejder och praktejder passerar i dimman

En praktejderflock passerar ganska nära och jag har turen att vara på rätt sida av båten när det sker.

Vi såg även en del säl. Plötsligt lättar dimman en aning och ur dimman framträder ett fantastiskt landskap. Packisens oregelbundna yta inramad av magnifika bergsidor som stupar rakt ned i havet. Man tröttnar inte på sceneriet. Utan upprepar tillsammans med amerikanerna på båten. Amazing….

En til praktejderflock passerar och jag lyckas få några bilder i medljus när de är rejält upplysta på de underifrån och ovanifrån så de syns i hela sin prakt.

Ett märkligt sken kommer underifrån några isblock. Det måste vara solen som på något sett bryts genom det blå isblocket.

Plötsligt dyker det upp ett blågrönt sken i packisen. Några block med blå glaciäris har lagt sig på varandra och på något sätt lyser solen igenom och ger ett nästan overkligt sken i det annars kritvita landskapet. Jakten går vidare. Vi ser mer spår av både isbjörn, fjällräv och säl men ingen björn. Före lunch blir jag sömnig och kryper till kojs en timme. När jag vaknar har vi gått in i en fjord där vattnet är helt spegelblankt och det ligger en glaciär som rinner ned i en bukt.

Jag vaknar upp efter en timmes nap i hytten och möts av denna utsikt. Jag tror fortfarande att jag drömmer.

Vi tar på oss överlevnadsdräkterna och hissar ned zodiakerna för att se om vi kan få närkontakt med några djur. Vi styr mot glaciären och vi ser i kikaren att en gräddvit klump rör sig därinne. Isjörn!

Martin tar upp kikaren och får syn på en isbjörn inne vid glaciären, äventyret är i full gång.

En “yellow blob” rör sig inne vid glaciären. Som ni kan se är en isbjörn inte vit utan vaniljgul. Den syns ganska väl i det annars vita landskapet.

Vi smyger in i sakta mak och Roy, vår guide säger åt oss att vara tysta och göra kontrollerade rörelser så vi inte skrämmer björnen. Den rör sig till en början ifrån oss men går sen ned i vattnet och simmar mot oss.

Smygande simmar isbjörnen mot oss ibland nästan med bara nosen över ytan. Det finns sälar runtom som upptäckt honom (trots att han balanserar en isbit på näsan) och provokativt simmar i närheten.

Isbjörnen går upp och skakar ur vattnet ur pälsen c:a 30 meter ifrån oss.

Den förföljs av några sälar som känner sig trygga när de befinner sig i vattnet. Sakta rör den sig emot oss tills den tar ett kliv upp på isen och skakar pälsen. Därefter njuter vi av isbjörnen i runt två timmar. Den rör sig längs med stranden. Vi åker i förväg en bit och väntar in björnen som ofta passerar precis bredvid oss.

Isbjörnen passerar oss på som närmast 10-15 meters avstånd. Man hör hur det knastrar i snön när den sätter ned sina mäktiga ramar med knivskarpa klor.

Den tittar lite nyfiket på oss men bestämmer sig för att ingen i båten är tillräckligt fet för att vara intressant och går sen vidare. Trots att jag är fokuserad på att fota hinner jag ändå ta in ögonblicket och njuter av den här stunden tillsammans med ett av världens mest coolaste och hotade rovdjur. Den passerar som närmast ett tiotal meter ifrån vår gummibåt. Det vi får bevittna är den perfekta bilden av en isbjörn. En frisk välnärd isbjörn i ett landskap som skulle gjort Kung Bore helnöjd. Mäktigt!

Landskapet längs kustremsan där isbjörnen går är helt fantastiskt med sina stora drivor av snö och is som väller ned i havet.

Björnen rör sig helt perfekt för oss och går från kusten in på en platå under mäktiga berg och kommer därefter tillbaka mot oss över en kam med spetsiga toppar i bakgrunden. Jag skiftar mellan brännvidderna 500mm, 70-200mm och 11-24mm. Detta för att få så stor variation av detta möte som möjligt.

En isbjörn under dessa mäktiga berg är en syn som fullständigt tar andan ur en.

Isbjörnen kommer över en ås och har en häftig bergstopp i bakgrunden.

Till slut når vi fjordis som ligger och där blir det stopp för oss medans björnen fortsätter inåt.

Björnen passerar oss i ljuset från den nu lågt stående solen och rör sig mot fjordisen.

Alla i båten ler och känner sig ödmjuka inför det vi just upplevt. Att få vara nära en vild isbjörn i sitt verkliga habitat som är starkt hotat av klimatförändringarna är både underbart men samtidigt tragiskt när man tänker på att vi alla flugit dit för att se den med egna ögon. I bästa fall kanske allas våra bilder kan få upp ögonen på folk (Ni som läser detta) så att de tar sig i kragen och drar sitt strå till stacken för att minska klimatförändringarna. Se alla bilder på isbjörn här!

Det sista vi ser av björnen är att den går över isen mot bergen. Kanske för att ta sig över till nästa fjord för att prova jaktlyckan där.

Vi åker med zodiakerna mot solnedgången in i packisen och letar efter sälar, valrossar eller andra isbjörnar. Vi ser en valrosshona och en storsäl och såklart en del fågel men känner oss efter en stund väldigt nöjda och beger oss tillbaka till båten där Bella gjort glögg till oss.


Jakten på motiv fortsätter efter björnupplevelsen. Vi hittar en storsäl och lite tobisgrisslor och en alkekung.

Medan de andra går in och dricker glögg är jag tvungen att ta tillfället att få några bilder av stormfåglar mot den solglödda ytan.

Det är den nya påskdrycken helt klart. Den sitter som ett smäck efter en kväll i Zodiaken i -15 grader. Det här var dag 2. Vad ska det bli dag 3?

Vår minsta alka simmar fram mellan isbitarna i kvällsljuset.

Jag försover mig och är sist till frukost. Skönt trotsallt att få sova ut. Vi har tuffat på några timmar och rör oss söderut igen in i en fjord där det tidigare legat ett valkadaver. Ett sånt kan försörja många levande väsen i flera år. Där hade de haft en björn förra veckan. Vi lägger oss mot isen och stänger av motorn och spanar av hela fjorden men förutom några sälar och någon valross så är det tomt. En vacker plats dock med många fina sidor som ropar efter en skidåkare. Jag fick höra att båten senare på säsongen även gör skidturer. Efter lunch rör vi oss norrut igen. Planen är att köra så långt norrut det går och sen västerut längs iskanten och leta efter djurliv. På väg upp kom en häftig snöby och jag och en Alain en schweizare från franska delen fotar stormfågel i snö.

Det blev många bilder i snöbyarna för att få till en som jag blev nöjd med. Här var det en rejäl snöby som gjorde avtrycket i bilden som jag ville ha.

Det är roligt att det är varierande väder så man kan få variation i bilderna. Vi letar i packisen en god stund. Vi ser några enstaka valrossar, en ismås men ingen björn.

Min första ismåsbild blev kanske inte vad jag hoppades på men det måste ju finnas något kvar att hämta nästa gång man åker till Svalbard.

Jag roar mig med att göra lite panoreringar med långa slutartider för att försöka få med den blå färgen som finns på en del isflak som sticker upp. Jag inbillar mig att det kan bli en fin effekt. Vi passerar 80:e breddgraden vilket är både kul men samtidigt tragiskt då det egentligen vid denna tid borde vara mer is. Isläget är bättre än förra året i alla fall. Efter en varm höst kom kylan och det repade sig en aning. Vi vänder söderut igen och styr mot det ställe där vi såg en del spår tidigare. Vi har en lite ljusare klump på isen som vi ägnar en halvtimme åt tills vi till slut bestämmer oss för att det var något annat. Jag går och lägger mig och vaknar när motorn stängs av och ankaret släpps. Jag tittar ut och vi ligger i en vacker fjord med en glaciär.

Vinden friskar i och river upp snön från bergssidorna i Magdalenafjorden.

De fastfrusna isflaken ger ett spännande grafiskt uttryck

Fjorden är smyckad med vackra isflak och det har börjat frysa ihop mellan dem. Jag spenderar någon timme med vidvinkel och fotar is i alla dess former. Det är minus tjugo grader men det går förvånansvärt bra. Det är ett fantastiskt fotogent motiv med oändliga variationer. Vi ser en fjällräv i blå morf som springer rakt upp för en fjällsluttning med gott och väl 30 graders lutning. Vinden kommer och det ryker vackert om alla fjälltoppar runt fjorden.

En vittrut glider över ett jungfruligt landskap som just berörs av morgonens första solstrålar.

Vi hittar inget liv förutom några grönlandssälar som ligger och simmar ryggsim framför båten. Vi svänger nu runt hörnet på Alberti Land och sätter kurs söderut för att ta oss in i Kongsfjorden där det historiskt sett varit väldigt intressanta möten med allt möjligt djurliv. På havet ligger en kallrök och jag kämpar för att få en stormfågel över dimmorna men det går halvbra.

Det är en ganska lång tur och jag passar på att ta det lugnt i hytten. På väg in i Kongsfjord dyker det upp en Vikval. Den går upp i ytan 5-6 gånger så vi hinner se den. Det är en ganska liten val men ändå runt tio meter. I Kongsfjord finns en by där det alltid är forskare på plats. Man gör studier på allt möjligt som klimat, meteorologi, glaciologi, etc. Vi tuffar framåt och når snart den stora glaciären längs in i fjorden. På vägen in passrar vi en flytande glasbit. Det är det intrycket jag får av det slipade isberget som släppts från glaciären.

Ett slipat isberg ser mot den mörka bakgrunden och när den är upplyst av solen ut som en stor glasbit.

Den är bred och har malt sönder landskapet så det är nästan platt där den kommer fram. Norr om den syns tre spännande bergstoppar som ser ut att ha varsin pyramid på topparna. De kallas de tre kungarna och skall representera Sverige, Danmark och Norge.

Sista ljuset lyser på pyramidformade topparna som pryder två av de tre bergen som man kan se på bilden.

Efter middag hoppa vi i Zodiakerna för att undersöka vad det finns för djur i området. Ganska snart hittar vi en samarbetsvillig valross. En ganska stor hanne som ligger och snarkar på ett isflak. Han tittar lite förstrött och rör sig lite makligt då och då. Han lägger ena framlabben över ögonen som för att säga: – Låt det vara en dålig dröm som jag snart vaknar upp ur.

Den stackars valrosshannen tror inte sina ögon när vi närmar oss honom på sitt isflak.

När jag tar bort labben är de färgglada människorna med långa apparater i händerna borta.

I det allt finare ljuset poserar valrossen vackert mot de tre kungarna i bakgrunden.

Det är gott om tobisgrisslor runt oss. De håller på med parritualer och vi får t o m se en parning. Jag tar säkert 1000 bilder av tobisgrisslor i olika ljus då det är en av mina favoritfåglar. Jag tycker den ser ut som en liten lom och den är tjusig i sin svarta dräkt med vita vingfläckar och sina röda fötter och insidan av munnen.

Lite förspel i det fina kvällsljuset som lyser upp den lugna vattenspegeln.

Förspelet följs upp av lite pardans med halva kropparna över vattenytan cirklandes med öppna munnar.

Efter förspelet och pardansen sker parningen i den kyliga sängen i form av ett isflak.

På en bergsida står några renar och vid ett stup cirkulerar en flock tretåiga måsar. Något har gjort dem upprörda. Mycket riktigt hittar jag en fjällräv som cirkulerar under boplatserna för att se om den kan hitta något ätbart.

Glaciären släpper kontinuerligt loss bitar av sig själv och ger till havet. När de slipats av vattnet blir de veritabla konstverk. När solen lyser igenom ser det nästan ut som stora jadestycken som flyter runt i det kalla vattnet.

Vi åker in i glaciärens juvelavdelning och beundrar turkoser och smaragder som flyter omkring i fjorden.

När vi kommer ombord startar vi omedelbart för att åka söderut. Det blir en lång båtresa på närmare 17 timmar förbi Longyearbyen och ännu längre söderut. Det är ganska kraftig sjögång så både frukost och lunch blir en utmaning för personalen. Vi passerar genom ett stort bälte av pannkaksis.

Pannkaksisen bildar ett fantastiskt pussel av isbitar så långt ögat når. När vägorna rör isen läggs pusslet om i ett annat mönster.

Fantastiskt häftig struktur. Isen varierar hela tiden så vi springer ut och in hela tiden. Vi tuffar in i fjorden och stöter på en flock med vitvalar. De är tyvärr en bra bit bort men vi kan se de blänka som guld när solen träffar de vita blanka kropparna samtidigt som de blåser ut luft och andas. Vi bryter oss in genom den tunnare isen fram emot fjordiskanten. Vi parkerar mitt på en isbjörnshighway Det går ett spår där en eller flera isbjörnar gått upprepade gånger åt båda håller så det verkar vara en rutt den tar regelbundet.

En eller flera björnar har patrullerat iskanten där vi parkerat åtskilliga gånger. Troligen det senaste dygnet.

Vi håller bevakning hela tiden och det blir en vacker kväll men kall. Ned mot minus 25 grader. Kallröken över det öppna vattnet blir till guld i solnedgången. Jorden är en vacker plats om man tar sig tid att njuta av den.

Kallröken från vattnet lyses upp av den nedgående solen. Isbjörnsspår syns till vänster i bilden.

Det blir ingen björn på denna plats heller. Trots att det på spåren såg ut som att den rörde sig fram och tillbaka regelbundet dök den inte upp. På morgonen följde vi spåren längs kusten men kunde inte lokalisera björnen. Dagen spenderades med båten i rörelse för att jobba oss framåt mot Bellsund. Det tog längre tid än beräknat att tugga sig genom isen. När vi kom fram till Rechercher fjorden sågs en isbjörn som jag inte hann se innan den försvann ned bakom en moränhög. Vi stannade över natten men björnen dök inte upp igen. På morgonen lättar vi ankar och åker norrut mot Isfjorden. Vi passerar Gnålludden med ett mäktigt fågelberg där mycket fågel börjat samlas i det öppna vattnet mellan isflaken. Vi passerar en flock tretåiga måsar på en intressant linjerad is.

Tretåiga måsar linjerar upp sig längs kanterna på de ihopfrusna isflaken.

Dagen spenderades med båten i rörelse för att jobba oss framåt mot Bellsund. Det tog längre tid än beräknat att tugga sig genom isen. När vi kom fram till Rechercher fjorden sågs en isbjörn som jag inte hann se innan den försvann ned bakom en moränhög. Vi stannade över natten men björnen dök inte upp igen. På morgonen lättar vi ankar och åker norrut mot Isfjorden.

Det gråmulna vädret tar fram och betonar linjer på bergen.

Det har blivit mycket båtåkande sista dagarna och ljuset är svårt så det blir mest äta och spana som gäller. Det börjar bli lite segt men det är så det är. Man kan inte förvänta sig att isbjörnarna ska stå på rad och vänta på oss. Vädret har inte tillåtit att vi sjösatt Zodiakerna och då är det svårt att få till några bra bilder. Mitt i denna period av antydan till tristess blir jag väckt av ”Polarbear on the ice”. Snabbt på med kläderna och ut med kameran.

Det är gråmulet men i dimman har Josh fått syn på en isbjörn på en bergssida. Det är tyvärr hårda vindar och snö så det går inte att komma nära stranden för att få några bilder men vi ser att den äter på något. Kanske en ren. Det passerar några renar förbi den ätande björnen och de tar ett varv runt av nyfikenhet vilket kan synas ganska dumt.

En hane passerar ganska nära båten men tämligen ointresserad fortsätter han förbi.


Vi ser björnen vandra bort över fjordisen mot en glaciär som leder mellan bergen till nästa fjord.

En hanne kommer gående mot oss från långt håll. Han går längs iskanten och är på väg rakt emot oss. När han närmar sig tar han en liten sväng runt oss och fortsätter på andra sidan. En typisk hanne menar någon. Han bryr sig inte om oss utan fortsätter rakt fram. “Doing his thing” Vi avvaktar en stund för att se om han ska komma tillbaka men han traskar iväg runt fjället. Vi tar oss vidare till nästa fjord och ”polarbear on the ice” hörs ånyo.

Det är samma björn som kommer gående. Vi känner igen honom då han har ett brunt streck på pälsen. Något smuts han rullat sig i. Han lägger sig ned på stort avstånd och blir liggande. Vi sjösätter Zodiakerna och närmar oss. När vi ligger vid iskanten är vi drygt hundra meter ifrån honom. Han lyfter på huvudet, tittar på oss hastigt och byter sen position och somnar om.

Vi ägnar säkert två – tre timmar åt att titta på sovande björn. Här är ett axplock av lite olika positioner. Det fanns åtskilliga. Favoriten var när tungen åkte ut. Vi var alla nyfikna på om den skulle frysa fast i isen men den klarade sig. Kanske har glykol i sig.

Vi ligger i gott och väl två timmar och tittar på en sovande björn. Under tiden dyker det upp en storsäl. Den är rädd men nyfikenheten tar över och den lägger sig till slut på isen och låter sig fotas en god stund.

En bearded seal (Storsäl) tittar nyfiket på oss men är samtidigt rätt och spattig.

Till slut tar nyfikenheten över och storsälen lägger sig på isen och låter sig fotas en god stund.

Isbjörnen rör sig lite då och då men bara för att direkt somna om igen. Vi bryter för lunch och toabesök. En och en halv timme senare ligger björnen fortfarande kvar där vi lämnat honom. Han ställer sig upp till hälften och sträcker på sig men lägger sig sen ner och somnar igen. Vi ligger kvar och väntar och väntar. Till slut reser han sig upp och går lojt iväg mot en grupp sälar som ligger på isen ett stycke bort. Han gör ett utfall och alla sälar hoppar i vattnet. Kanske gör han detta för att sen lägga sig på lur vid ett andningshål. Vi är kalla och nöjda och åker hem för att äta en Farewell dinner. Det hette tidigare Captains dinner. Men Emil som är kapten är ingen kille som svassar runt i uniformen utan vill helst hålla det informellt. Det blir en trevlig middag och vi anländer kajen i Longyearbyen. Vi spenderar natten ombord och skiljs åt efter frukost. Jag tar farväl av min hytt och tittar ut på den gryende morgonen.

Sista soluppgången genom hyttfönstret

Jag har en hyrbil som väntar och har ytterligare två dagars fotograferande i området runt Longyearbyen. Mer ripa, fjällräv och ren. Kanske också lite svärmande alkekungar som har börjat komma till boplatserna.

En Svalbardsripa (underart till vår fjällripa) födosöker på strandbrinken i solnedgången. Ett stilla snöfall börjar medan solen fortfarande lyser.

Jag börjar med att leta efter mina Sorelkängor på hotellet och på skoteruthyrningsfirmorna men inget resultat. Jag köper till slut ett par vinterstövlar och ger mig efter en kvällsnap ut och har en lyckad natt med fjällrävar, renar och ripor.

Svalbardsrenen är en egen underart. Den är kraftigare och mer satt än den vi ser i Sverige.

Man ser renar överallt runt Longyearbyen och de är tämligen oskygga.

Den sista dagen spenderar jag tillsammans med Sophie från Wildphoto och Josh från båten. Vi har en fantastisk stund tillsammans med fjällrävarna och de kommer riktigt nära i fint ljus, snöfall och blåst i en skön kombination.

Efter ett par dagar tillsammans med fjällrävarna ser man tydligt skillnad på individerna. Min gissning är att detta är en hane. Den var lite större och hade ett litet spetsigare uttryck.

Fjällräven får en gloria när den nedgående solen lyser i den fluffiga pälsen.

Fjällräven stannar ofta upp och lyssnar för att höra djur under snön. Det finns inga lämmlar men andra gnagare har följt med båtar till Svalbard och byggt upp en population runt Longyearbyen.

Det blir mycket bilder och alla är nöjda. De andra åker till hotellet. Jag hänger kvar en stund till och njuter av stunden. Solen har gått ned men lämnar som ett spår kvar då den hänger precis under kanten för att snart gå upp igen.

Solens märkliga ljus får mig att tänka på ett rymdskepp som strålar upp människor för abduktion.

Dagen för hemresan går åt till 500 väntande mail i datorn och diverse annat fix. Hemresan går enligt plan och det är härligt att komma hem till familj och vårfåglar. Svalbard är nog det ställe som hittills väckt starkast känslor hos mig. Jag är omåttligt förtjust i det karga med arktis och tundran. Det blir återbesök med garanti.

Äventyret är slut för mig. För de som landar med det här planet ska det just börja.


På sälarnas skär

Här hittar du alla gråsälsbilderna från dagen.

Här är en liten filmsnutt

I februari/mars går gråsälshonorna upp på land för att föda sina kutar. De diar kutarna 2-3 veckor. Därefter lämnas kutarna kvar på skäret. Kutarna ligger sen kvar på land några veckor tills de blir så hungriga att de behöver ta sig i vattnet och själv skaffa mat. De behöver också bli av med sin ulliga päls innan de går i vattnet. Att ta sig ut på de yttersta skären och träffa de här mysiga djuren har länge varit en dröm.

Förra året fick jag en förfrågan men var redan uppbokad. I år såg jag till att hålla kalendern öppen för detta. 0430 lämnade vi kajen för att vara på plats längst ute i havsbandet vid gryningen. Med radar och GPS-plotter går det bra att köra i beckmörkret. Vi har medsjö och utresan går bra. Vi närmar oss skären där sälarna brukar hålla till. När ljuset kommer så sakteliga blir jag förvånad att det är mulet. Prognosen hade sagt motsatsen. Det finns en glipa i molnen längst i öster och lite av gryningsljuset kommer fram men i övrigt är det mulet.

När vi är på väg in lyfter havsörn efter havsörn från ön. Det är nog ett femtontal som rastat på skäret. Varför blir vi snart varse.

Jag kastar mig iland för att hinna ta några bilder mot den strimma av ljus som snart kommer att försvinna.

Vi lägger till båten och vi ser redan många kutar som tittar nyfiket på oss. Jag har bråttom. Det finns bara några minuter kvar för att få några bilder med den lilla strimman ljus och jag letar lägen för att få några sälar med gryningen i bakgrunden. Jag hittar en vit ullig kut med lite rosa i bakgrunden. Sen försvinner ljuset. Bittert tänker jag först men det finns ljus som är av ett annat slag. Ett blekt, svagt vårljus som med rätt exponering ändå kan plocka fram detaljer och nyanser i sälarnas päls som man kanske inte sett annars.

Den här kuten har hittat en fin plats med egen pool. Där kan den i lugn och ro träningssimma i det lite varmare vattnet innan den känner sig mogen att lämna ön för gott.


Det är fascinerande vad olika kutarna ser ut. De är i olika faser. En del har den ulliga vita pälsen kvar. Andra är grå en del är svarta. Mångfald får en ny innebörd.


Sälkutarna är väldigt oskydda. Om man kommer för nära fräser de lite och visar tänderna och då är det bara att backa.

Kutarna är inte speciellt rädda. De tittar på oss och verkar förstå att vi inte vill dem något ont. Om vi kommer för nära så fräser de och visar tänderna.

Jag går runt och fotar många olika individer för att inte stanna för länge på någon speciell individ om de skulle bli stressade. Förmodligen var sälarna mer stressade av att 15 havsörnar på ön.

De kalasade på resterna av sälkutarnas bröder och systrar. Det var många som inte klarat av sina första veckor i livet. Jag vet inte om örnarna skulle kunna döda en sälkut men gissningsvis skulle de kunna göra det om kuten är i dåligt skick.

Det går inte bra för alla. Det var många kadaver av sälkutar som inte klarat sig. Kanske har mammans mjölk inte gett tillräcklig näring för att den skulle klara sig. Det finns studier som visar att sälarnas fettlager är mindre.

Några vuxna sälar cirkulerar runt ön som dagmammor för att se hur kutarna ska klara sig. Utan att ha räknat dem skulle jag uppskatta antalet till någonstans 250-300 individer på den relativt lilla ön.

Lugn och ro på skäret. Sälarna ser ut att ha en harmonisk tillvaro. Men det är inte alla som är så välmående som de här knubbisarna.

Var man än tittar så ligger en kut i någon klippskreva. Här hade de klumpat ihop sig och kurade i den hårda vinden.

Tittut! Den här lilla sötnosen tittade plötsligt upp ur en skreva.

Jag sätter mig efter en stund högst uppe på skäret och tar en smörgås och en kopp kaffe. Jag ler för mig själv när jag ser sälkutar överallt runt om mig.

Det sträcker förbi några sångsvanar. En skärpiplärka lockar i flykten. En grupp bofinkar sträcker in från havet och en stationär gärdsmyg knarrar ilsket för att hålla dem borta från sitt revir. En fjolårsunge havsörn flyger plötsligt upp från ön. Den har suttit bakom ett klippblock och förmodligen inte sett att vi kommit i land. Jag får några bilder bär den flyger iväg.

En 2k havsörn flyger plötsligt upp bakom ett klippblock. Den har förmodligen inte sett oss komma.

Det är såna här dagar som fyller mig med energi och lycka. Att få ta del av naturens mirakler som pågår runtom oss hela tiden medan vi sitter på jobbet eller står vid sidan av en hockeyrink. Alla behöver bli påminda om detta ibland. Insikten och förståelsen för hur vacker och skör naturen är kanske skulle ge människor en större respekt för hur vi bör bete oss för att bevara den.

Vinden har ökat. Det blåser nog 10-11 m/s. Vi går mot båten. Där vi lagt till båten ser vi en jättegryta med en perfekt slipad sten. Ett naturens konstverk som för tankarna mot någon Japansk meditationsträdgård.

Naturlig stenkonst på högsta nivå. Zenkänsla

Vi tuffar iväg. Vi åkte 24 knop ut men nu puttrar vi på i 6 knop i vågorna. På väg hem passerar vi Horssten och hör av oss till Anders för att höra om de haft något spännande. Till vår förtjusning har de just haft en brandkronad kungsfågel. En art som jag inte sett på Horssten. Vi ändrar kurs och svänger in till Horssten. Vi ser några som står och tittar på fågeln i sydostdungen. Plötsligt går de iväg och tittar åt ett annat håll. Den har flugit iväg. Vi går västerut för att se om vi kan hitta den. Dumt nog sprider vi på oss. Jag går till läsidan där jag tycker att den borde vara. Då ringer telefonen och de har hittat den i mellandungen. Jag hinner se Rickard som går med kameran och fotar den innan den försvinner när jag är 20 meter ifrån den. Rickard visar bilden på displayen. Vad kul….säger jag som just dippat Brandkronad kungsfågel två gånger inom en timme. Nåja, vad är väl ett Horsstenskryzz…

Det hade såklart varit en perfekt avslutning på en lyckad dag men jag låter mig inte nedslås av detta utan gläds åt jag har fått uppleva ett av naturens skådespel och fått ett minne för livet.

Här kan du se många fler gråsälsbilder


1:a Advent i fåglarnas värld

1:a Advent i fåglarnas värld
Advent betyder (Herrens) ankomst men jag kan tycka att begreppet låter bra och passar för att beskriva den förväntning som vi fågelnördar börjar känna i mars. Det är då art efter art gör entré på svensk mark. Många arter kommer ju inte förrän april/maj men nu i mars är säsongen igång på allvar och det går nästan inte en dag utan att man kan glädjas åt att en art av våra bevingade vänner anländer till vårt uppvaknande land. Det är också advent för ljuset. Helt plötsligt har vi dagar där solen går upp före 0600 och ned tolv timmar senare. Kroppen fylls med energi och tillförsikt om vad som komma skall.

Gryning vid Gnisvärd. Handhållet med 500 med lång slutartidär lite okonventionellt men kan bli rätt bra.

Ett av många sevärda skådespel som äger rum i mars är ejdersträcket. De som orkar stå i många timmar från soluppgång kan räkna in tusentals ejdrar på väg till sina häckningsplatser i norr. Jag ägnade några morgnar åt att försöka få några bra sträckbilder men fick inte till någon bild som jag tycker speglar själva upplevelsen. Antingen var ljuset fel eller så kom de för lång ut eller för nära eller inte alls. Dagarna innan jag anlände var det bättre tryck på sträcket. Men otålig som jag är av naturen tyckte jag ändå att jag var ganska duktig som höll ut ett par timmar.

Flockarna kom ganska glest och på ganska stora avstånd. Jag kan ha missat guldkorn i form av praktejder i flockarna men tror inte det.

Den här flocken siktade högt och närmade sig den nedgående månen.

Men det är ju inte bara ejdersträck i mars. En härlig vårkonsert är storspovarnas spelande. Närsholmen är en bra lokal för detta. Jag åkte dit första kvällen och 3-4 par storspovar flög runt holmen på ganska långa avstånd och lite fel i förhållande till den dalande solen. Jag hade en bild på näthinnan med två spelflygande storspovar mot den nedgående solen. Den uteblev dock första kvällen. Morgonen efter var det mulet och det passade alldeles utmärkt att sova ut och hinna fixa det jobb som måste göras. Mitt i arbetet plingar telefonen till och jag ser att det är ett Birdalarm från Gotland. En nilgås har sett tillsammans med grågäss åt Slitehållet. När jag jobbat färdigt bestämmer jag mig för att offra en del av dagen för ett försök att hitta Nilgåsen. Det är en art jag aldrig sett förutom i Tanzania. Det är ett kryss som är omdiskuterat då det finns en falang som inte tycker man ska få kryssa arten då den finns som tamfågel i diverse dammar runt Europa. Men det finns också en population av vilda Nilgäss som etablerat sig i Europa varför den är kryssbar. (Kategori C) När jag kommer till platsen har faraonen lämnat åkern och flugit mot Bogeviken. Jag åker runt och tar fram tubkikaren för att kolla igenom gåssgrupperna efter den ljusa gåsen. På ett skär mitt ute står 30 skärfläckor och vilar. När jag som bäst njuter av deras ankomst ser jag en ensam fågel som simmar förbi skärfläckorna och jag upptäcker att det är Nilgåsen. Kul!

Jag ringer en kompis jag träffade som också letar efter gåsen och han blir glad över att få se den.

Jag passar på att luncha i Slite och åker därefter mot Visby för att plocka upp frun som anländer med båten. Jag åker ned till kusten och konstaterar att det är dött på sträckfronten. Det mest spännande och lite otippade var en kråka som jagade en strömstare i  Visby hamn. Men efter att ha plockat upp frun bestämmer vi oss ändå för att åka söderut mot Gnisvärd där ejdrarna brukar komma ganska nära om det blåser.

Det kommer faktiskt en del flockar i kvällningen och jag hänger kvar tills solen går ned. När ljuset är som bäst passar kompisar på att ringa så jag missar de bästa lägena. Tyst läge på telefonen är nog ingen dum ide om man heter Nicke Nyfiken.

En spelflygande storspov flyger i bågflykt mot den stigande solen.

I gryningen efter är jag åter på plats vid Gnisvärd för att försöka få några vettiga ejderbilder. Lite glesare än på kvällen innan och den svagare vinden gör att ejdrarna kommer längre ut. Jag ger upp efter någon timme och tar på mig vadarbyxorna för att fiska av ett rev där jag fått många öringar förr när mitt nördande ägnades framförallt åt fiske. Blåsten har fyllt vattnet med ålgräs och annat skräp och gjort vattnet grumligt. Det känns inte så lovande och det blir heller ingen fisk. På kvällen mulnar det på och regnar en hel del. Enlig SMHI skulle det dock klarna upp på morgonen och prognosen stämmer. Molnen har dragit bort i ost och ligger fint som en liten mjuk sordin för den uppgående solen. Den agerar mjukgörare och gör att jag faktiskt får till några hyfsade bilder i motljus på gravänder och storspovar. En härlig morgon blir det. Det blir kanske inte så stor variation på bilder då det mest är fåglar i rörelse på väg norrut. På ostsidan är det knappt några ejdrar. De tar västsidan norrut men kommer på ostsidan på hösten när de ska söderut igen. Jag vet inte varför. Jag hittar ingen logik i det. Det är dock inte allt som är logiskt. En del är bara som det är.

Tre kajor kommer målmedvetet pumpandes i motvinden när solen går upp.


Två gravänder kommer flygande precis ovanför molnkanten som blir en fin inramning. Kanske är det ett gammat strävsamt par som ska säkerställa artens fortlevnad.

En flock skarvar flyger förbi och passar en buske som blir till ett behagligt filter.

När solen kommer över molnkanten blir det dock hårt och trist ljus så det är bara att åka hem. Man kan inte tala om mars utan att nämna alla sånglärkor som sjunger över fälten. Det är härligt att veva ned rutan och njuta av konserten på väg hem.

Till synse outtröttlig drillar sånglärkan strof efter strof.

Vi gör en utflykt till Sysne och träffar där på en flock snösparvar och skärsnäppor som trots det hårda ljuset ändå bjuder på några bilder. Vadarbyxorna åker på och gör det möjligt att närma mig snäpporna i lite bättre läge för solen.

Det är svårt att ta några roliga bilder i fullt soljus mitt på dagen. här försökte jag i alla fall fånga solglittret som omringade skärsnäppsflocken.


Det är tuffa fåglar skärsnäpporna som alltid står i skvalpet och trängs.


En snösparvshona tar plats på en sten täckt av gul lav som mycket väl skulle kunna vara en sten på en fjälltopp.

Ett snösparvspar poserar snällt för mig och det blir det sista skottet med kameran innan det åter är dags att lämna paradiset.

Det är tveksamt om jag hinner tillbaka till Gotland innan jag ska åka på äventyr till Svalbard. Det blir ett spännande men också nedstämt möte med en natur i gungning. Stay tuned.



Vinter på Gotland

Februari, årets kortaste månad. Det kanske är skönt då kylan ofta kommer i februari nuförtiden. När jag var på Gotland i januari var det 8 grader och soligt men nu har ”rysskylan” kommit och med vindens och vattnets hjälp smyckat kusterna med spännande isformationer. Min förhoppning är också att kanske hitta några skärsnäppor i detta landskap och jag när också en dröm om att kanske få bilder av en revirsjungande berguv i ett bistert snöfall. Men säkert blir det något helt annat men kanske lika spännande ändå. Oftast blir det något som man inte funderat på men som kanske gör en lika nöjd ändå. Varför inte en svarthalsad trast eller någon annan exotisk besökare från öst. Fotograferingen blev starkt lidande av att jag vid detta tillfälle även skrev kontrakt på en drömtomt där tanken är att bygga pensionärsboendet med promenadavstånd till all njutning på Gotland. När pappersjobbet var avslutat gasade jag mot Närsholmen för att se om det fanns några fåglar på plats. När jag svängde ut träffar jag två kungsörnar som möjligen uppvisningsflyger  som en del av parbildning över talldungen.

Kungsörnarna spelflyger över talldungen. Kanske går de till häckning om några månader.

Det var dock som jag hoppades fina isformationer och dessutom en fullmåne som förvisso var vacker men dödade all möjlighet till fotografering av stjärnhimlar. En njutbar afton blev det i alla fall.

Hårda vindar och kyla från öst har modellerat stenarna så landskapet påminner om arktis. Den här isbjörnen hittade jag på Närsholmen där den lapade månljus i sin ensamhet.


Delar av viken vid Glasskär var täckt av pannkaksis. Häftiga geometriska mönster.


Fullmånen lyser över ruinen på Närsholmen.

Dålig planering gör att jag missar soluppgången morgonen efter och det ganska fina ljuset som bjöds. Jag beslöt mig för att dra norrut och kommer fram till Slite när solen redan kommit upp över havet.

Några gräsänder flyger in i den uppgående solen.

Havet glittrar som guld i soluppgången.

Ibland kan det vara gott om fågel där den lilla strömmen rinner ut från Bogeviken. Det är gott om sothöns och en del vigg men inget mer upphetsande. Jag åker ut på Asunden. Jag tar en rejäl promenad men det är ont om fågel. Jag njuter av den fina februaridagen och det lugn som råder den här årstiden. En havsörn bråkar med några kråkor. Flockar av gräsänder lyfter en bit framför mig. Även hr är finns det spännande isformationer som fångar mitt intresse.

Jag går mot bilen. På vägen upp passerade jag Gothemsån och det slog mig att det borde finnas strömstare där nu. Sagt och gjort så åkte jag dit och när jag åker över bron ser jag en strömstare på en gång. Det är mycket ris och lite tråkigt ljus men jag får några bilder ändå. Den här strömstaren åkte till och med under isen och letade mat. Jag kunde se den sitta under isen och guppa på sitt vanliga manér.

Strömstaren letar mat under iskanten


Ett hundratal sothöns ligger i hamnbassängen. En sothöna får tag på en spigg och blir genast attackerad av sina kompisar.

Hungern gör sig påmind och jag åker in till down town slite för att äta lunch. Efteråt tar jag en svång förbi hamnen för att se om det kanske ligger något spännande där. Förutom ett hundratal sothöns så var det tomt.

Det känns som man är mitt i Narnia i isdrottningensrike när man står mitt bland istapparna. I det svaga ljuset ser det spökligt ut. Som ett stort skelett.

Ingen salskrake eller något annat spännande tyvärr. Jag drar vidare längs med kusten. Jag känner till en häckningsplats för berguv och med lite tur borde de sitta och ropa åt varandra i skymningen. Jag rör mig mot platsen och spanar av men det är inga på plats men det är några timmar kvar tills solen går ned. Jag riggar spöt och fiskar av en kuststräcka i närheten. Inga öringar ger sig till känna. Däremot var det en del spännande isformationer som ficks sig en dust med kameran.

Jag fastnar lite för länge med detta för då jag kommer tillbaka sitter en berguv på en klippkant. Jag borde ha kommit tidigare inser jag. Som de flesta ugglor är den relativt orädd men jag håller ändå behörigt avstånd och fotar med 700mm.

När jag kommer till platsen sitter en berguv på klippan och spanar.


Berguv, Gotland – februari 2017

Berguven är lugn och trygg och jag hinner fota den från lite olika vinklar och vrår

Med 700 mm kommer man ganska nära utan att vara nära. Berguven är en hotad art och ska behandlas med erfoderlig respekt.

När mörkret faller ropar både honan och hanen mot varandra.

Plötsligt hörs hanen och honan som jag har framför mig svarar. Honan flyttar sig till lite olika platser och de ropar kärleksfullt till varandra i februarimörkret som obönhörligt lägger sig över Gotland. Elaka moln har också dragit in som omöjliggör min bildvision att använda fullmånen på något sätt i bilden. Det får vänta till ett annat år. Hade jag haft tid hade jag gärna spenderat flera kvällar på raken med de underbara berguvarna men storstan och levebrödet ropar befallande västerifrån.

Här hittar du en liten filmsnutt från helgen