Bland gamar i Pyrenéerna

Weekendskådning i Pyrenéerna
Knappt var sista ordet sagt på den sista föreläsningen för dagen förrän jag kastade mig in i en taxi och lämnade kongresscentret. En hyrbil väntade på Flygplatsen och jag påbörjade en ganska behaglig resa på A2, den stora motorvägen som styr åt Nordväst upp mot bergen. Efter tiotalet mil svängde man av från motorvägen och kom in på mindre vägar. Vägarna tog mig genom ett vackert landskap med små byar och branta klippor som ledde de sista 3-4 milen fram till målet Casa Ramona i den lilla byn Conques.

Det hade börjat regna när jag kom fram och jag knackade på dörren. Inte ett liv. Vid sidan om fanns en porttelefon som jag ringde på. Efter en stund svarade en dam på spanska att hon var på väg. Det tog 5-6 minuter sen kommer en bil och patronan stiger ur och släpper in mig. Efter att hon visat mig till rummet börjar hon laga mat. Jag är som ni förstått den enda gästen på pensionatet och vi pratar samtidigt när hon lagar mat. Plötsligt dyker de spanska orden upp i huvet när man inte längre kan ta den enkla utvägen att prata engelska eftersom hon inte förstod ett ord. Hon slänger snabbt ihop en omelett och en fräsch sallad. Sen tänder hon en brasa i spisen där hon sen grillar kött. Helt otroligt. På två timmar har man gjort en resa i både tid och rum. Hon visar mig hur jag ska fixa frukost och ordnar en picniclunch åt mig och lämnar sen pensionatet. En lite speciell känsla att vara helt ensam på ett pensionat i en liten bergsby i Spanien.

På morgonen kör jag 30 minuter till en liten by där jag möter Jorvi på en bensinmack. Jag åker efter honom någon mil då vi svänger av på en grusväg som slingrar sig upp på ett berg. Vägen slutar vid ett tegelhus. Man ser inte så mycket av omgivningarna då det är dimma men huset omges av mandelodlingar och det betar två hästar på en äng bredvid huset. Jag parkerar bilen och får skjuts till gömslet som ligger bara en bit bort från huset. Jag går in i gömslet och och ordnar med utrustningen Jorvi vräker ut kött överallt på marken. Jag blir alldeles förskräckt. Hur kul bilder blir det med gamar som vadar runt i ett kötthav.

Grågam, Spanien - 2016

En grågam cirklar över bergsidan som är täckt med snö som kom under natten.

1600pyreneerna7

Den här utsikten har man från gömslet.

Det tar en stund sen kommer precis som i Sverige några korpar och tar för sig av det dukade bordet. Strax därefter kommer en svart rödstjärt, rödhake och en hona sammetshätta. Strax dyker även hanen upp. Jag jagar den med linsen i det obefintliga ljuset och får några ej prisvinnande bilder.

Dimman lättar allteftersom och plötsligt visar sig magnifika klippor bakom huset. Precis bredvid gömslet ligger en klippkant där det stupar rakt ned. Gömslet är för övrigt rymlig och har inga luckor utan en glasruta. Samtliga gömslen i pyrenéerna har glas istället för luckor. Jag var skeptiskt till detta från början men det funkar förträffligt. Man stör fåglarna mindre och man förlorar ungefär ett bländarsteg i ljus och det kan man faktiskt leva med. Det kan ju vara lite bökigt med imma etc. men det funkade över förväntan.

Gåsgam, Spanien 2016

Ett par gåsgamar landar på stupkanten.

Jag hinner inte fundera så mycket mer för plötsligt dyker det upp ett stort gäng gåsgamar. Ett par sätter sig utanför mig men de flesta flyger vidare till ett klippsprång rakt nedanför mig. De två som landade utanför mig sitter vackert på klippkanten och tittar inte ens på maten. Min oro för att fota kött verkar överdriven för under hela dagen sitter gamarna bara på kanten. Möjligen är det så att de inte riktigt får ro då Jorvi jobbar uppe på gården. Det ljusnar alltmer och det kommer fler och fler gåsgamar. Plötsligt dyker det upp ett par smutsgamar som lyser i sin vita skrud.

Smutsgam, Spanien - 2016

En smutsgam flyger in mot gömslet.

Därefter även en grågam och lammgam. Jag har med andra ord fyra arter av gamar här. Efter ytterligare någon timme när solen behagar titta fram en stund dyker det upp både röd glada och brun glada. Det är nog 20-25 av varje sort som flyger runt.

Brun glada, Spanien - 2016

En brun glada letar efter något ätbart.

Jag konstaterar att gladorna aldrig sätter sig utan den är extremt skickliga på att i flykten snappa åt sig små köttstycken och slurpa i sig det lite som man ser lärkfalkar äta trollsländor. Det förklarar det som jag undrat över nämligen varför det inte finns kommersiella gömslen att hyra för röd glada. Förmodligen för att de är svåra att få ned på marken helt enkelt.

Lammgam, Spanien - 2016

Lammgam på engelska heter bearded vulture vilket man lätt kan förstå när man tittar lite närmare på den.

Det blir en bra dag tycker jag. Lite odramatiskt möjligen. Gamarna satt mest stilla så det blev artporträtt rätt och slätt. Efter lunch försvinner alla gamarna och börjar cirkla på termiken. Jag väntar länge med ger upp vid femtiden då Jorvi hämtar mig. På vägen ned stannar jag och fotar lite av scenerierna och förmodligen lyckas jag i denna manöver tappa mina progressiva glasögon. Dyrt besök blev det.

Proceduren blir densamma på Casa Ramona. Ramona lagar mat och vi småpratar om ditt och datt. Härlig dam som man gillar på en med detsamma. Efter middagen är jag åter själv på pensionatet. Det visar sig att jag nästan är själv i hela byn. Det bor nämligen bara 17 själar i hela byn. Många hus står med andra ord tomma.

Upp 0500 igen. Efter frukost åker jag åt samma håll igen men inte fullt lika långt. I Tremps möter jag Jaume som ska ta mig till dagens gömsle som går under beteckningen Egyptian vulture and Red kite hide. Även idag åker vi på en slingrig stig uppför ett berg. En hel del snö kom under förra natten som ligger kvar lite här och där. Jaume har en jeep och på ratten en knopp som han håller i med högerhanden för att styra med. Jag undrar varför och efter en stund går det upp för mig att vänsterhanden är av plast.

Röd glada, Spanien - 2016

En röd glada kretsar över de blå bergen före soluppgången.

Det ljusnar snabbt och är en fantastisk utsikt och ett härligt blått ljus. Äntligen en morgon som uppfyller det jag sett på näthinnan innan jag åkte ned. Även detta gömsle är rymligt. Jag konstaterar dock att glasrutorna sitter väl högt upp men det får gå. Värre är att de sitter på fel sida. I alla fall om man vill fota lite motljusbilder. Jag hittar ett att lösa detta så det blir några bilder.

Gåsgam, Spanien 2016

Gåsgam, Spanien 2016

Vyn är fantastiskt vacker. Snötäckta berg i fonden och däremellan en vidsträckt dal med kullar som blir härligt blå i morgonljuset. Gömslet ligger i en ganska brant sluttning. Det är redan dryga hundra gåsgamar på plats. De flyger lite fram och tillbaka. Men efter en stund landar hela skocken utanför mig och börjar käka kaninkött som Jaume slängt ut. Smutsgamarna kommer lite senare men det har varit ett par stycken någon vecka. De dyker strax upp men ju längre dagen går blir de fler och fler och till slut är det tio stycken. Det dyker även upp fyra grågamar. Sen kommer gladorna. Det är kul att stilstudera hur de snappar upp slamsor i flykten mitt framför snopna gamar.

1600rodglada12

En röd glada på väg ned i ett dyk för att snappa åt sig en köttbit framför näbben på gamarna.

De är som sjakaler mellan lejonen. Jag står upp och fotar hela tiden så jag blir helt slut efter tre timmar stående och springande mellan de olika fönstren för att inte missa något. Jag experimenterar en del med panoreringar och långa slutartider och tycker jag får in ungefär rätt inställningar på kameran för att få det jag är ute efter.

Gåsgam, Spanien 2016

Långa slutartider ger en skön rörelse och fart i bilderna. (Tycker jag)

Efter en lite förmiddagslur när ljuset blivit för skarpt ringer jag Jaume och säger att vi kan bryta upp. Han har nämligen berättat om att de set en murkrypare på kyrkan i en by nedanför berget. Jaume, som är en duktig fotograf visar mig några ruskigt bra bilder han tagit förra året på samma kyrka. När det kommer snö på berget flyger den ensamma murkryparen ned och äter spindlar på kyrkan. Det kan med andra ord vara läge efter snöfallet häromnatten. En drömart helt klart. Ovanlig och snygg, Vi åker ned och tar några varv runt kyrkan men tyvärr är det tomt. Det står en dörr på glänt och Jaume pekar på en uppstoppad tornuggla. Jag säger glatt att det är en svår art i Sverige. Jaha, säger han, jag kan visa dig en fem minuter härifrån. Sagt och gjort vi åker till en bondgård en kort bit därifrån. Efter någon minut får jag se min första tornuggla flaxa iväg in i ett hål och försvinna. Nåja, ett livskryss blev det i alla fall. Sverigekrysset får komma på Gotland i sommar. Eter det frågar han om jag vill åka till ett annat gömsle där det är en massa småfåglar. Visst säger jag och ser framför mig häcksparvar och andra coola arter. När jag kryper in i gömslet börjar han berätta att han har både talgoxe, blåmes och nötväcka. Jag hade svårt att spela entusiastisk och berättar att de är typ de vanligaste arterna i Sverige. Vi packar ihop och jag tackar Jaume och rör mig mot Montesonis där jag ska tillbringa nästa natt.

Det tar en halvtimme att åka till Montsonis. Det är en riktig medeltidsidyll. Inga bilar får parkera i byn utan måste lämnas innan man kommer in i byn. Då jag var tidig kontaktar jag Birding Spain för att se om jag kunde få tillgång till Minervaugglegömslet redan ikväll eftersom det var hyfsat väder. Efter lite fixande så ordnar det sig och jag möter upp Florinda, Steves fru, på en bensinmack. På väg till gömslet dyker det upp fyra stycken tjockfotar eller tjockfötter? Jag får några bilder på den häftiga arten.

1600tjockfot1

En tjockfot blev en bonus på en annars misslyckad tur för att fota minervauggla.

Gömslet ligger c:a 5 meter från en stenhög. Det ser måttligt roligt ut men tydligen så är några minervaugglor väldigt stationära där. Jag tyckte dock att gömslet var på tok för nära. Det fanns inga variationsmöjligheter alls. Nu dök det inte upp någon uggla så jag ”slapp” problemet. Jag hade besök av ett par svarthakad busksvätta i alla fall. Hem till pensionaten och en riktigt god middag.

Lite sovmorgon blev det eftersom det var regnprognos. Denna morgon var jag inbokad i hökörnsgömslet. Gömslet ligger bara någon kilometer från pensionatet upp på berget bakom byn. Vi parkerar bilen och går några hundra meter till ett litet gömsle. Även detta gömsle har glas. Det har dessutom en liten speciell feature nämligen en anordning med en aluminiumlåda som man stoppar in värmeljus i. De motverkar kondens på insidan av glaset. Fiffigt värre. Vi tar farväl och jag tittar rakt ut i ett vitt intet. Tjock dimma är verkligen det absolut sämsta man kan tänka sig. Fem timmar sitter jag och tittar i rakt ut i det vita. Sen plötsligt dyker det upp ett vackert berg bakom dimman. Det äts dock raskt upp av dimman igen. Successivt ger sig dimman och regnet upphör. Fåglarna börjar kvittra igen. Jag får besök av en svart rödstjärt och en brandkronad kungsfågel. En kort stund senare ser jag en rovfågel över berget. Den försvinner och jag undrar vad den tog vägen. Plötsligt dyker den upp rakt framför mig och jag får en serie bra bilder. Efter noga övervägande bestämde jag mig för att ta ett 70-200 objektiv för inflygningsbilder och det var klokt val. Sen när den sitter och äter byter jag till 500 mm linsen och tar till och med några porträttbilder med konverter. Jag var nöjd då jag t o m hann med att underexponera eftersom hökörn är alldeles vit på bröstet.

Hökörn, Spanien - 2016

En hökörn på väg att sätta klorna i en tamduva som används som åtel för örnarna.

Hökörn, Spanien - 2016

När den andra hökörnen kom var jag beredd och hade fokus på den hela vägen även genom träden.

Hökörn, Spanien - 2016

Mycket fjädrar blir det när man tillreder maten.

Hökörn, Spanien - 2016

Ett litet stopp på en gren innan man tar sig ett skrovmål

Nöjd med dagen blir jag hämtad av Ramon och ser fram emot en god middag igen.

Den sista morgonen tillbringas i ”the pool hide”. Två timmar satt jag där utan ett enda besök. Det myckna regnandet har tagit bort dragningskraften från vattenhålet. Det var annars en fin miljö som borde gett fina porträtt av blandade arter. Jag avslutar och packar ihop och begär mig ändå nöjd med helgen tillbaka mot Barcelona. Regionen gav mersmak. I april finns det goda möjligheter att fota och skåda bland annat rödfalk, mindre trapp, blåkråka, biätare mm. Det får nog bli ett besök nästa år också.

Fler bilder från Spanien kan ni se under fliken senaste bilderna.

Här kan ni också se en lite filmsnutt från resan.

En kommentar om hökörnsgömlset:
Jag blev chockad när jag satt mig i gömslet och ser Ramon knyta fast två stadsduvor i ena benet levande. Det var jag inte beredd på och det kändes olustigt. Jag diskuterade detta med guidebolaget och fick till förklaring att duvorna skänktes till dem istället för att gasas ihjäl av staden Lleda. De har använts för att mata hökörn i många år och de har genom detta lyckats vända en nedåtgående trend till att hökörnen nu häckat framgångsrikt fem år i rad i Montsonis. Det kändes kanske inte bättre men de använder alltså duvorna för utfordring på detta sätt enligt ett bestämt schema vare sig det sitter fotografer eller inte. Det är alltså ett matningsprojekt där fotografer åker snålskjuts.

Award for the best Nordic birdpicture 2016

I am very proud to announce that I won the award for best birdpicture in the Nordic Nature Photo Contest.
The winning Picture was this.

Duvhök småvessla Dalarna 2015

Duvhök småvessla Dalarna 2015

Backcountry i Japan!

Jag tänkte chocka lite med ett blogginlägg som inte handlar om fåglar eller möten med djur. Här kommer mina intryck från en skidresa till det fantastiska Japan. Resan till Japan gick via Helsingfors. Efter en lång sömnlös resa som fördrevs med att titta på fyra långfilmer landade vi äntligen i Tokyo. (Narita) Ett litet stressmoment var att jag därifrån skulle ta mig till Haneda airport där inrikesflyget till Hokkaido skulle avgå. Det gick dock ett tåg från Narita direkt till Haneda som tog 1,5 timme så det löste sig smidigt. Första intrycket av Japan var positivt. Alla människor ler och är vänliga. De hjälper gärna till så gott de förmår på knagglig engelska. Jag hade ett antal timmars väntan på Haneda innan flyget. Leif som var i backen hetsade med att det var midjedjup fresh pow i backen. Spara lite åt mig…

1600tåg

På transfertåget till Haneda liknade allt Sverige. Alla tittade in i mobilerna. Det som möjligen var olika var att en hel del hade munskydd på sig för att motverka infektioner. En lite märklig syn.

Jag blir hämtad av Leif på Asahikawa’s flygplats. Det är ungefär en timmes körning till Furano som är första målorten på resan. Vi checkar in på Ashitaya där vi välkomnas av Hitoshi. En superkille som fixar det mesta. Ett verkligt trevligt litet pensionat med supergod mat. Det ligger några kilometer från backen. Inga problem att somna efter att bara ha sovit en timme på planet.

1600furano1

Utsikten från fönstret på pensionatet där vi bodde ho HItoshi eller Jimmie som han valt att kalla sig.

Första dagen i Furano är helt ok. Man upptäcker systemet som är väldigt lättöverskådligt. Det består av två sidor; en Furano sida och en Kitanomine sida. Furano har en kabin som kompletteras med en topplift och Kitanomine har en gondollift som går till toppen. Mellan de två delsystemen finns en Premiumzone som består av två bowles och några ridges som nås när man hajkar upp c:a 100 höjdmeter. En promenad som oftast belönas med ett kalasåk. Det mesta var uppåkt denna första dag i systemet men dag två visade sig bli något helt annat.

1600leif1

Leif tar sig ned i fin lutning i midjedjup iskall nysnö. Bättre än såhär blir det inte.

Vi stod först i kön till kabinen och när vi sätter oss i toppliften åker vi upp på ett berg som är täckt av 30-40 cm fjäderlätt puder. Det är fortfarande orört av skidåkare och mitt och Leifs ansikten spricker upp i fåniga grin. Vi åker ett par löjligt bra åk rakt under liften och kastar oss sen iväg för att komma bort till Premium zone när de öppnar 10:30. Det öppnas senare för att det säkras av pistörer varje morgon. Det är ett ganska digert gäng med pudernördar som står och väntar. När staketet dras åt sidan är det ivriga personer som klafsar fram genom halvmetern lössnö i pjäxor.

1600leif4

Genom en 20-30 minuters pjäxpromenad kommer man åt två bowles och en ås med fin gles skog. Området kallas passande för Premium zone. Det öppnas lite senare än resten av systemet för att pistörerna ska hinna lavinsäkra området.

De rutinerade avvaktar lite för att få en upptrampad fin gata att promenera. Väl uppe blickar vi ut över en gigantiskt orörd yta men spåren dyker upp i rask takt allteftersom snowboardåkare och skidåkare försöker stilla sin omättliga abstinens av färsk snö. Vi åker ett åk och snabbar oss upp igen och kör ett andra åk. Redan då har solen legat på så att snön är lite tyngre. Vi börjar då leta nordsidor både av säkerhetsskäl och för att få kall snö.

1600niclas4

Undertecknad som njuter av att ta sig ned i en skön brant mättad med snö. (Foto: Leif Stävmo)

Vi hittar en del fickor som lämnats orörda och njuter resten av eftermiddagen. Vi ger upp vid tre då vi har knappt två timmar att köra från Furano till Asahidake som är vårt nästa mål. Solen går ned och de sista strålarna träffar vulkanen när vi ser den i en svacka mellan två kullar.

1600Asahidake

Vulkanen Asahidake skymtar i en dalsänka precis när de sista solstrålarna belyser toppen med ett smörigt kvällsljus.

Väl framme på det ganska lyxiga hotellet slänger vi på oss våra Yukator och och skyndar oss ned till det Onsen som finns på hotellet. Det är de varma källorna som bildas runt vulkanen som ger möjlighet till dessa härliga Japanska spas som liknar Yasuragi i Stockholm. Enormt skönt för våra trötta kroppar att glida ned i de varma baden. Maten på hotellet är spännande och riklig. Det är mycket snabbmat….dvs råa prylar… Sashimi, saltinbakad abalon, picklade grönsaker, etc.etc… Vi äter oss mätta och går upp och lägger oss.

1600pistmaskin

Snö är ingen bristvara på Hokkaido. Vissa orter får upp till 18 meter snö under en säsong. Här har man just hittat pistmaskinen under en meter snö.

Vi vaknar dessvärre till vindtjut. Det blåser 20m/s så kabinen upp till vulkanens fot är stängd. Vi chillar lite och efter några timmar skymtar vi solen och ser på träden att vinden lagt sig en smula. Kabinen är fortfarande stängd så vi bestämmer oss för att gå upp med hudar och ta ett åk. Det är c:a 500 höjdmeter upp till liftstationen. Det tar oss ungefär 1,5 timme. Väl uppe kommer vi in i ett öde lifthus men med de relativt vanliga automater som innehåller det mesta i dryckesväg. Vi köpte ett par olika varma drycker på burk. Riktigt smarrig med sött, mjölkigt kaffe på burk efter den tuffa klättringen. Vi byter ut lite svettiga kläder och funderar lite på vart vi ska åka ned. Blåsten har gjort många brantare partier riskabla då det drivit in mycket snö som packats på en glidyta. Vi hittar ändå en del säkra partier vinpackat snö som ändå är rät skön att åka på. Vulkanen har format berget som terasser med korta branter och däremellan platta partier som man bara transporterar sig fram på. Vi åker två sådana terasser och vi kommer ned strax nedanför toppen på den tredje branten.

1600leif12

Leif i ett skönt parti ungefär tio svängar innan vi hamnar i bäcken.

Vi knatar upp en bit med pjäxorna för att komma åt hela det partiet. Det blir ett riktigt skönt avslutningsåk som slutar nere i en bäck med varmvatten. Det blir lite lätt vadning i pjäxor och en klättring upp till transportsträckan som gör oss svettiga. Men de sista svängarna var värda besväret.

1600niclas6

SIsta biten fick vi hoppa oss ned på snötäckta stenar. De branta kanterna gjorde att vi fick gå lite nedströms innan vi hittade ett lämpligt ställe att ta oss tillbaka till parkeringen.

1600leif11

Leif som ju arbetar inom flugfiskebranschen kan nu lägga in sina pjäxor i varukatalogen som vadarsäkra touringpjäxor för komboaktiviteter…

Vi tar en sen lunch på liftstationen och åker tillbaka för lite mer spanjutning. Efter spa blir det middag med sammanlagt tretton rätter, eller rättare sagt tolv då servitören förtvivlad frågade om vi ville ha den skål med ris som han glömt att ta fram. Vi var proppmätta efter typ åtta så det var lugnt.

När vi vaknade och den fjärde dagen i Japan kunde vi konstatera att det snöat ungefär 30 cm under natten. Vi skippade frukost och satte oss i bilen för att köra ungefär två timmar till ett skidområde, på andra sidan Asahikawa, som heter Kamui. Där träffade vi Takaya Haeda som skulle guida oss idag. Efter några uppvärmningsåk klev vi under repen och åkte ned på baksidan av berget. Inte ett spår var gjort. Första åket var ganska flackt men härlig snö. Vi slutade nere på en travers som tog oss tillbaka mot backen men en bit nedanför. Vi fick gå ungefär 10 minuter med hudarna för att ta oss tillbaka. Vi körde fyra åk i området och såg till några andra än vi. Vi hittade varierande terräng med en del riktigt fina branta partier med lagom gles skog. Nöjda med dagen åkte vi tillbaka och tog på oss våra Yukataor för att gå ned till Onsen och mjuka upp våra gamla gubbvader.

1600Takaya1

Vår guide Takya Maeda fotad med lite längre slutartid hade en härlig stil och med sina japanska skidor som hade konvex undersida flög han ur svängarna.

1600takya3

På vägen ned hittade vi en del småbranter och stenar vi kunde leka lite på. Takaya tar lite luft.

1600Leif14

Leif i ännu en njutbar brant i detta underbara land. Som ni ser är det inte många bilder med sol. Det snöar helt enkelt för det mesta.

Väderprognosen gjorde att det öppnade sig en möjlighet att åka på Asahidake. Takaya hämtade oss på hotellet vilket gjorde att det blev en lite lugnare morgon än vi räknat med. Det var mycket folk som väntade på första kabinen. Mycket nysnö, svaga vindar och bra sikt gjorde förhållandena gynnsamma. Vi började med en kort hajk för att komma åt en brant en bit ifrån de vanliga rutterna. Efter en del åkandes kors och tvärs på platten kom vi fram till en brant med en liten bowl som såg helt magisk ut. Jag fick äran att åka först och den höll vad den lovade. Bästa åket hittills med helt perfekt knädjup snö. Vi gör längre och längre turer och får det ena fantastiska åket efter det andra.

1600leif15

Efter 20 minuters klättring tar Leif av sina nya stighudar som envisades med att sitta stenhårt på skidorna.

1600vulkanen

Leif och jag vid vulkankratern där det ständigt kommer upp svaveldoftande ånga.

Efter tre åk kastar vi i oss en snabblunch bestående av korv inbakad i vad som smakar som doughnut. Inte helt tokigt efter en rätt rå meny senaste veckan. Vi kör ett åk till i högt tempo och hinner med sista kabinen upp för att få njuta av det sista ljuset på vulkanen. Vi hajkar upp en halvtimme förbi ångspruten ur vulkanen över till en ganska flack couloir. Det är inget superåk med skön snö. Plötsligt drar det in moln med snö och allt blir vitt och vi bestämmer oss för att dra oss ned mot kabinen och följa den enkla vägen ned för att inte fastna i mörkret och kylan som lägger sig över vulkanen. Vi åker ned på transporten och är en av de sista bilarna som lämnar parkeringen.

1600asahidake2

Att åka skidor på en vulkan adderar onekligen en dimension till skidåkningen och gör det till en större upplevelse än ”bara” en halvmeter lössnö.

Vi betalar Takaya och konstaterar att det varit två superdagar. En guide ger verkligen mervärde. Visst hade vi kunnat hitta dessa ytor själva men det skulle tagit betydligt mer tid och det är oftast något man inte har. En annan aspekt är såklart säkerheten där Takayas erfarenhet och snökunskap säkert räddar oss från onödiga risker.

Sista morgonen på hotellet i Asahidake. Lite rått och smått till frukost som vanligt men ingen stress. Idag är planen att åka till Tokachidake för att gå en topptur. Vi köper lite lunch på en 7-23 på vägen och åker ganska högt upp på en serpentinväg till en Onsen som ligger nedanför vulkanen. Från parkeringen ser man en ångpelare som sträcker sig mot skyn mot en gulaktig fond. Svavel som utsöndrats på snön. Efter en snabblunch tar vi på hudarna och börjar vår promenad. Det är dessvärre inte det fina vädret som utlovats utan den annalkande varmfronten har nog kommit tidigare med dis som gör det svårare att se konturer i den högalpina terrängen. Vi knatar på och möter efter en stund ett tjoande gäng japaner. De har hittat en fin yta som de åker på ett par svängar. Vi går upp i deras spår men fortsätter förbi mot kratern. Vi ser dock efter att vi gått en bit till att vi inte tjänar så mycket åkning på att gå ända upp till vulkanen utan nöjer oss när vi hitta ett par fina fält med bra snö. Vi tar ett åk ned till parkeringen och äter lite mer mat och bestämmer oss för att gå en sväng till på en annan ås. Vi följer en upptrack som går upp i skogen i ganska flack terräng men med lite fina branter. Skogen är häftig med granarna som är helt skulpterade med snö och rimfrost. Vi kommer upp till en platå där vi har bra översikt över topografin och nöjer oss med den c:a 400 höjdmetrarna. Det blir ett ok åk i bra snö men lite flack terräng. Dagen gick inte till historien som den bästa skidmässigt men det blev ett bra motionspass och vi är supernöjda ändå. Vi hoppar in i bilen och åker mot Furano där vi ska spendera den sista natten. På vägen ned från vulkanen passerar vi en räv men i den branta lutningen kunde vi inte stanna. Bara hundra meter nedanför dyker det upp en till och läget är bättre. Vi stannar och jag får stilla abstinensen att fota något med fjädrar eller päls. Räven visar sig vara en Vulpes vulpes Schrencki. En underart till vår rödräv. Lite trubbigare nos och kompaktare som helhet. Leif sammanfattar det bra med att säga att den ser ut som en blandning av fjällräv och rödräv.

1600rodrav1

Schrencki rödräv (Vulpes vulpes Schrencki) som förgyllde vår sista skiddag med sin närvaro.

1600rrodrav3

Leifs påse med nötter gjorde att vi kunde hålla kvar den runt bilen helt nära. Jag hade bara ett 70-200 objektiv så det behövdes lite rävsnask för att få den att samarbeta.

Planen var att åka halvdag men den oväntade värmen som drabbat Japan gör att det regnar och all snö är förstörd. Det är inte hela världen för oss som haft en kanonvecka men trist för de som kommer nu. Dessutom ska det bli rejält kallt om några dagar och allt kommer att bli stenhårt. Efter frukost rullar vi mot Asahikawa och flygplatsen. Kvällen spenderas i Tokyo med en god middag och avslutas i en futonsäng på ett billigt hotell i närheten av Haneda. Äventyret i Japan är över. Tack Leif för bra förarbete med rekning och inte minst för trevligt sällskap.

Här kan ni se en en alldeles för lång skidfilm från veckan.
Man inser att man skulle ha filmat mer med den vanliga kameran och mer med staven än kameran på hjälmen då men det får bli nästa gång…

 

 

 

Skäggmesen – en exotiskt övervintrare

På vintern är det oftast inte en uppsjö med fågelarter att fota men det ger en å andra sidan tid att fokusera och bättra på portfolion med de arter so finns tillgängliga. En av dessa arter som stannar kvar och blir mer synliga på vintern är skäggmesen. Utseendemässigt påminner den mer om någon art man skulle träffa på i Costa Rica eller i Nya Guinea. Den är i kroppsform ganska lik stjärtmesen. De ser båda ut som flygande godisklubbor med sina överdrivet långa stjärtar och små vingar.

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en hane. Den heter skäggmes men mer passande skulle vara mustaschmes då de svarta fälten på hanarna ser ut som långa mustascher.

Hanarna är otroligt vackra med sitt babyblå huvud, svarta mustascher, gula näbb och ögon och den varma bruna tonen på resten av kroppen. En riktig snygging helt enkelt.

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. En hane skäggmes söker efter frön i de snötäckta vassvipporna.

Skäggmes förekommer i vassområden kring näringsrika sjöar så högt upp som till norrlandsgränsen. Arten upptäckts i Sverige så sent som på 60-talet i vassarna kring sjön Tåkern som ligger i Östergötland. Det är fortfarande den lokal som har tätaste beståndet. Sommartid livnär sig skäggmesen huvudsakligen av insekter (vintertid äter den vassfrö).  Boet byggs strax ovanför vattenytan. Skäggmesen kan ha 3–4 kullar per år med 5–6 ungar per kull. Det innebär att arten under goda år kan öka mångfaldigt och sm skäggmeskolonier dyker upp både här och där i landet.

Ibland kan man få stå länge och vänta innan man hör det typiska flyktlätet när de rör sig mellan vassvipporna. Men vips är de där. De är inte oblyga utan kan ibland komma ganska nära.
Såhär låter de när de är på gång. (inspelning av Rob van Bemmelen från Xeno Canto)

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en adult hona. Den är inte lika spektakulär som en hane men fortfarande en vacker fågel.

Då vassfrö är den huvudsakliga födan vintertid begränsas beståndet framför allt av långvarig kyla i kombination med isbark, vilket medför födobrist och hög dödlighet. Även dålig frösättning hos vass har betydelse. Kraftigt stigande vattenstånd under häckningstid innebär att många kullar dränks. Även den kraftigt ökande grågåspopulationen kan lokalt utgöra ett hot, eftersom gässen betar uppväxande vass varvid vassens utbredning minskar. I början av 2000-talet noterades skäggmes under häckningstid på närmare 150 lokaler spridda över södra Sverige. Även om det svenska beståndet fluktuerar mycket starkt mellan åren så har arten uppvisat en fortgående minskning under de senaste drygt tio åren, vilket bl.a. märks på en halvering av antalet häckningslokaler. Skäggmes är rödlistad som Nära hotad (NT).

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Skäggmesen har förhållandevis små korta vingar vilket gör att längre flyttningar blir en arbetsam affär för dem.

Skäggmesens familjetillhörighet eller taxonomi som det kallas har diskuterats en hel del. Den hörde tidigare till mesarna som framgår av namnet men den är nu i en egen familj (Panurus).

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Nåväl en trevlig liten gynnare är det i alla fall. Nästa gång du kanske går och ser till båten eller tar en vintrig promenad runt en vassrik havsvik så ska du hålla ögonen öppna efter skäggmesen. Det blir garanterat ett trevligt möte.

Vill du se fler bilder på skäggmes kan du titta här.

Sidensvansar gör ett Pit-stop i Gustavsberg

Sidensvansar gör ett Pit-stop i Gustavsberg
Vintern har kommit i Norrland och sidensvansarna följer vinterns sydgräns och letar föda bland träd och buskar. De senaste dagarna har vi haft turen att en flock på runt 150 sidensvansar rastar i Gustavsberg. De har sällskapat med ett 50-tal björktrastar. Det blir ju inte så mycket naturfotografering såhär års. Abstinensen kryper sig på så jag blev glad när jag såg de vackra fåglarna utanför arbetet. Dagen efter hade jag med mig kameran. Jag stannade till före arbetet. Det var mörkt mellan husen och svårt att få några skarpa bilder trots höga iso-tal. Efter en halvtimme kände jag att plikten kallade och jag stack till jobbet.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Det var svårt att få bilderna skarpa i det svaga morgonljuset men denna var tillräckligt stilla för att fastna. Sidensvans, Värmdö – 2015

Solen kom fram och jag stannade till en kvart på väg till stan för ett lunchmöte. Då var problemet det motsatta. Ljuset var lite väl skarpt så jag gav upp efter en stund.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans i flykt, Värmdö – 2015

Sidensvans, Värmdö - 2015

Individen på bilden är en vuxen fågel. Det ser man på de vita vinklarna på vingarna samt de röda s.k. lackbihangen. Det är troligen en hane då de viita strecken är relativt breda och det gula bandet på stjärten också är brett. Sidensvans, Värmdö – 2015

När jag kom tillbaka från Stockholm från mötet hade det redan börjat skymma. Jag fick en idé om att utnyttja julbelysningen i fönstret som ljuskälla och ta lite fräcka motljusbilder.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans, Värmdö – 2015

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans, Värmdö – 2015

Sidensvansarna är rätt nervösa till sin natur. Blir en skrämd sticker hela flocken. Jag fick slita för att få dem i rätt ljus men det blev några bilder till slut. Att fota natur i urban miljö är helt klart en annorlunda upplevelse än att vara ute i ”naturen”. Man får ideligen bemöta kommentarer som –oj vilken stor kamera. Eller – Är du terrorist? Varför har du annars en bazooka. Eller just när man ska knäppa vinnarbilden går någon förbi mellan kameran och fågeln. Plötsligt får man flytta sig för postbilen osv. Trots detta är det lite kul och inte minst väldigt tillgängligt och lärorikt. Man lär sig utveckla de bakgrunder som finns och överraskande ljuskällor. Det finns ett antal fotografer som uteslutande fotar i stadsmiljö men där lär jag inte hamna. Det finns ett enormt mervärde att vara i det vilda.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Ljuset i bakgrunden är inte en nedgående sol utan en adventsstake i ett fönster. Sidensvans, Värmdö – 2015

Jag har samlat lite mer information om sidensvansarna för att lära mig lite mer om arten och det kan ni också göra om ni läser nedan.

Fler bilder på sidensvans

Sidensvans

Sidensvansen ”Bombycilla garrulus” syns för oss i Stockholm uteslutande på vintern. Den tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut. Den häckar i de norrländska skogarna. Gärna i fuktig, mossig mark där de bygger ett skålformat bo på en gren. Under häckning äter de mest insekter men även bär. När hösten kommer ändrar sidensvansarna beteende. De blir plötsligt sociala fåglar som samlas i stora flockar, lämnar skogarna och söker sig till områden med bärbuskar, bärande träd. Från mitten av oktober drar de söderut och framför allt under november ser man dem oftast i hela landet, vissa år i flockar på flera hundra. Och på nära håll är det ju aldrig någon tvekan. Sidensvansens exotiska utseende leder mer tankarna till tropikerna.

Vid åldersbestämning av sidensvansar tittar man på vingarnas fjädrar. En ungfågel saknar vita spetsar på handpennornas innerfan men har via spetsar på ytterfanen vilket gör att det inte blir vita vinklar på. En adult fågel har vita vinklar på vingens fjädrar och långa röda lackbihang. De är inte helt enkla att könsbestämma. Hanarna har en skarpare gräns mellan det svarta på strupen och det ljusa bröstet. Honan har en mer diffus gräns. Honan har också ett smalare gult stjärtband. Honarna har inte heller lika många lackbihang. Sidensvansen är stor som en stare och kan påminna om starar när de kommer i en tät flock.

Om det är gott om rönnbär, oxelbär, nypon eller enbär kan sidensvansarna stanna länge i ett område, men när bären är slut drar de snabbt vidare. Ena dagen kan de vara fullt av sidensvansar i ett område – nästa dag är alla borta. Vill du att de ska stanna längre kan du mata dem med äpplen. Ett bra sätt är att sätta upp halva äpplen i buskar eller småträd vid en fågelmatning. Med lite tur kan en mindre grupp sidensvansar stanna kvar en stor del av vintern.

Det har i många texter beskrivits hur sidensvans blir berusad av den alkohol som bildas i jästa bär och frukter, men detta är omdiskuterat. Sidensvansen har en exceptionellt stor lever som kan utgöra 9,5 % av dess kroppsvikt vilket gör att den har en mycket god och snabb förmåga att bryta ned alkohol, och nedbrytningstakten har uppmätts till 900 mg/kg i timmen. Under kliniska experiment av sidensvansar har man aldrig uppmätt en så pass hög koncentration av alkohol i blodet att det skulle kunna ha påverkat deras beteende eller rörelseförmåga.

Källor:
Fågelguiden
Nationalencyklopedin
Wikipedia

Tanzaniasafari – Hakuna Matata

Tanzaniasafari – Hakuna Matata
Tanzania

Republiken Tanzania bildades 1964 då Tanganyika och Zanzibar förenades. Zanzibar har visst självstyre. Denna repubik var vårt resmål nu på höstlovet. Som ni ser på kartan nedan gränsar landet mot många andra nationer. Vi landade i Kilimanjaro efter en lång resa via Amsterdam. Efter en timmes transfer kom vi fram till hotellet och somnade sött. I gryningen vaknade jag av afrikanska palmseglare som flög runt på anläggningen. Första kryzzet avklarat. Efter frukost fördelades hotellets gäster på olika jeepar och vi träffade för första gången vår chaufför/guide Abel. Första dagen visade sig vara en ren resdag. Vi åkte samma timme tillbaka för att sen åka förbi flygplatsen norrut. Resan till nästa hotell var dryga fem timmar. Vi spanade och njöt av alla nya intryck. Mopeder med levande grisar som last, kvinnor med bananstockar på huvudet. Vansinniga trafiksituationer etc. Det blev även ett antal fågelarter som hängdes in. Det var dock svårt att med säkerhet bestämma många eftersom man inte kan se med kikare i en skumpig bil och de allra flesta arter var helt nya för mig. Hotellet hade en pool och vi tog oss ett efterlängtat svalkande bad.

karta-tanzania-

Tarangiri elefanternas park
I gryningen smet jag upp och spanade av hotellträdgården som faktiskt hade en hel del arter att bjuda på. Common fiscal, brunglador, diverse duvor, några arter sunbirds, en matande afrikansk härfågel, flockar med speckled mousebirds och många fler.

1600afrikansk härfågel10

En Afrikansk härfågel matade ungar i ett hål i muren till poolen. Hen poserade villigt i gryningsljuset.

Efter frukost bar det alldeles för sent iväg till Tarangiri. Resan dit var en och en halv timme. Allt fotoljus var borta vid ankomst. Alla som fotar natur vet att första timmen och sista timmen på dygnet är då man oftast tar sina bästa bilder. Nåja, här skulle skådas djur, fåglar och natur så jag var inte besviken utan full av förväntan. Medan vi väntar på att Abel ska betala inträde ser vi en White-bellied Go-away bird och en schakal som jagar en hare. Vi ser även några Vervet monkeys (Chlorocebus pygerythrus), näshornsfåglar och ett flertal andra arter. Det sjuder av liv. Vi hoppar in i jeepen och trycker upp taket. Det gör att man kan stå helt och hållet och utan problem få ut kameran och ha gott om svängrum. Man är lite högt så ofta skickade jag ut kameran genom fönstret för att komma så lågt som möjligt.

1600vervet1

Mor och barn av Vervet monkey spanar av fotografen. De tillhör släktet gröna markattor och är vanliga runtom i hela Östafrika.

Första djuret i parken är en flock impalor. Strax därefter kommer en flock zebror för att dricka i ett vattenhål tillsammans med en stor flock gnuer, Eland antiloper och en grupp elefanter. Vi åker vidare och dagen fylls av diverse olika antiloper och gaseller. Det tar dock ända till lunch innan vi ser första rovdjuret.

1600elefant15

En elefanthona fäller ut öronen för att visa att hon är beredd att försvara sin unge.

Från rastplatsen ser vi en lejonhona som går runt jeeparna nere i dalen. Det visar sig senare att hon tillsammans med en väninna strax efter fällde en zebra som vi sen fick se dem kalasa på vid floden. Där var det även en hel del vadare. De flesta ”svenska vadare i vintedräkt” men också en del nya arter som Hammerkop, Smedvipa, marabou storkar och annat. Vi ser även den ohyggligt söta Dik- dikantilopen.

1600dikdik2

En Dik-dikantilop är den minsta arten antilop. De syns oftast i buskterräng där de kalasar på skott av olika slag.

Det är en kavalkad med arter åt alla håll. Gycklarörn, skrikhavsörn, gamar, olika glansstarar. Listan kan göras lång. På eftermiddagen rör vi oss hemåt. En av mina döttrar känner av den långa resan och har fått för mycket sol. Men vi är alla fulla och mätta av intryck. Hem till hotellet för ett dopp och buffémiddag à la charter på Highview hotel.

Besök hos Masajerna
Dålig start på morgonen. Smilla, min yngsta dotter, är uppe med mig i gryningen för att kolla på soluppgången men får ett migränanfall och måste gå och lägga sig igen. Hon lyckas tack och lov somna och vi kommer iväg efter några timmar. Nu är vi på väg till Serengeti. Efter en ganska kort bit kommer vi till porten till Ngoro ngoro- reservatet. I hela Ngoro ngoro får Masajer leva och verka under vissa förutsättningar. Vägen går i en vacker regnskog upp på kraterkanten. Vi stannar och kollar ned i kratern från en utkiksplats som ligger 600 meter upp från botten. Det är en mäktig syn. En Augurvråk cirklar rakt nedanför mig men är borta som så ofta när jag fått på det stora objektivet.

1600ngorngorreserv2

Vi lämnar högplatån och tar oss ned till en dammig torr öken som efter regnperioden förvandlas till en grön oas.

Vi kommer strax upp på en högplatå där kossor går tillsammans med zebror och betar. En märklig men vanlig syn. Vi åker ned från platån och kommer in i en dammig öken som så småningom övergår i savann. I den här miljön lever många Masajer.

1600masajpojke3

Den lilla masajpojken tittar nyfiket på oss Svenskar där vi sitter i hans hydda och lyssnar på hur livet som Masaj ter sig.

1600hoppmasajer

Masajerna framförde en traditionell dans där de turas om att hoppa högt.

Vi gör ett besök i en by och blir visade runt av byhövdingens son Paul. Han berättar om hur de bygger hyddorna och tar oss in i en av dem. Han berättar att de har polygami. Hövdingen har 14 fruar och för att undvika svartsjuka så byter han hydda varannan natt. Paul har 43 halvbröder och visste inte hur många systrar han hade. De har ett dagis i byn där barnen lär sig läsa och skriva om de vill. De som inte vill är ute med de vuxna med djuren. Efter att vi till slut kom ut ur den inpyrda, becksvarta hyddan ”erbjöds” vi att köpa armband och dylikt.

Pliktskyldigt köpte vi ett par armband för 10 gånger mer än vad man kunde köpa det på andra ställen. Vi såg det dock som en guideavgift.

 

Mot Serengeti

När vi lämnat masajbyn ser vi en del djur och ganska mycket fågel. Jag biter mig i läppen eftersom jag skulle kunnat stanna hela tiden för att fota olika arter. Ängshökar jagar längs vägsidorna. Till slut ropar jag ändå, -stopp! En östlig sånghök sitter fint på en sten alldeles vid vägkanten och poserar villigt för mig. En fantastiskt vacker fågel i mitt tycke.

1600östligsånghök2

Vi rullar vidare och efter en stund ber jag Abel stanna. Jag ser ett djur som smyger i värmedallret långt ute och när jeepen är stilla så ser jag mitt livs första gepard. Den går målmedvetet med raska steg. Efter en stund är vi äntligen framme vid porten till Serengeti. Där tar vi en paus och går upp på en klippa med en fantastisk utsikt över en vidsträckt savann. Man ser horisont i alla riktningar. En mäktig upplevelse. Platsen myllrar av liv. Klippan är full med ödlor. En som väcker uppmärksamhet är en Agama mwanzae. Den ser ut som Spiderman med sina rosablå färger.

1600Agama mwanzae1

Agama mwanzae, eller spidermanödla som jag valt att kalla den är c:a 40 cm lång och som ni ser lyser den upp tillvaron med sin blotta uppenbarelse.

Babblers, barbets, biätare, glansstarar, vävare, maraboustorkar, gamar och mycket mer födosöker runt klippan. Vi måste dock vidare och åker igenom porten till Serengeti. Förväntningarna är stora. 100 meter från porten betar några elefanter. Vi åker på i ganska rask fart då vi har en god bit att köra. Abel vill komma fram innan det blir mörkt. Vi stannar när vi ser två lejonhannar som rör sig i det höga gräset. De är verkligen mäktiga djur. Vi passerar olika ”öar” av klippor där man förväntar sig ett poserande lejon eller en leopard men platserna är tomma. I solnedgången vill jag ha ett djur i motljus och till slut dyker en giraff upp och jag får snabba mig på att knäppa några bilder. Efter en god stund ytterligare ser vi äntligen campen.

1600giraff4

En giraff får ställa upp som siluett mot den nedgående solen i Serengeti.

Vi blir välkomnade av personalen som visar oss till våra tält. Vi får de två yttersta som visar sig vara alldeles nya. Tälten innehåller badrum och två stora sängar med moskitnät. Betydligt lyxigare än jag trott. Vid restaurangtältet brinner en härlig lägereld och vi sätter oss runt den och blir serverad en Serengetiöl. Det kan inte kännas mer rätt. Jag har tagit fram min ficklampa och lyser ut mellan tälten. Ofta träffar ljusstrålen ögon som reflekterar tillbaka ljuset. Hyenor smyger runt i mörkret och på avstånd hör vi lejon som ropar. Vi går trötta och lägger oss. Vi somnar som stockar men jag vaknar mitt i natten av ljud precis utanför tältet. Hyenor går och småskrattar. Man känner sig konstigt nog säker bakom innanför tältduken och jag somnar om.

Rätt tid på rätt plats
Vi har bestämt avfärd till klockan sex. Personalen har sagt att vi inte får gå ur tälten innan det ljusnar så vi gör oss i ordning och strax före sex puttar vi på tältduken så inte något djur ligger och sover mot tältet. Försiktigt drar jag upp blixtlåset och tittar ut. Inga bestar i sikte så jag går ut och njuter av gryningen. Strax efter kommer Abel och vi åker iväg.

1600Topi1

Två Topiantiloper småmyser lite i den svala gryningen. Bästa tiden på dagen även i Afrika.

Vi rullar iväg sakta med taket uppe och passerar flockar med Thompson- och Grantgaseller. Vi ser på avstånd en stor flock bufflar och sen ser vi två luftballonger. Märklig och oförväntad syn.

1600ballong1

Att åka luftballong är ett annat sätt att njuta av Serengetis vildmark. Jag föredrar dock att vara närmare djuren och möta dem i ögonhöjd.

I närheten av bufflarna står en jeep parkerad. Vi närmar oss sakta och chauffören pekar framför jeepen. Vi ser då en lejonhanne som står och iakttar bufflarna. Samtidigt ser vi tre andra lejonhannar närma sig från sidan.

1600lejon2

En av de fem lejonhannarna iakttar stilla buffelflocken och smider planer för att i bästa fall stilla sin frukosthunger.

Ytterligare en dyker upp ur gräset framför oss. Fem lejonhannar smyger och smågrymtar åt varandra som för att ge direktiv för en mordisk plan. Vi följer dem länge med de blir till slut iväg körda av savannens verkliga kung. Buffeln!

1600Buffel2

Buffeln är utan tvekan Savannens verkliga kung även om den ibland blir mat tvekar den inte att jaga iväg lejon. Hade lejonen varit mer erfarna eller honor hade kanske resultatet blivit ett annat.

Det myllrar av liv. Det är fåglar överallt. Jag tvingas välja bort allt smått som lärkor, pilärkor, finkar etc som hoppar runt i gräset. Jag måste ofta påminna mig själv att det är en familjeresa. Om inte jag gör det så hjälper familjen till…

1600lejon3

Fem unga lejonhannar får jaga vidare på annat håll. Buffel till frukost blev det i alla fall inte den här morgonen.

Vi åker vidare till en rastplats där vi utnyttjar toan och spanar från kullen. Vilan bir kort då en gepard är i rörelse bland Thompson gasellerna. Den gör inget jaktförsök utan marscherar i jämn fart i en bestämd riktning. Vi lämnar kullen och beräknar var den ser ut att genskjuta vägen. Det går alldeles utmärkt och geparden kommer förbi på beröringsavstånd. Den är så vacker med sina streck från ögonen som gör att den ser sorgsen ut. Det är ingen tvekan om att den är byggd för fart. Geparden har en extra böjlig ryggrad som fungerar som katapult och ger extra fart. Den kommer upp i hastigheter på över 110km/h.

1600gepard2

Världens snabbaste däggdjur spatserar förbi oss utan att ägna oss någon större uppmärksamhet. Graciösare djur får man leta efter.

Efter en trevlig morgon skriker det i allas magar utom min och vi åker tillbaks till campen för att äta frukost. Då möter vi de andra sällskapen på väg ut. De missar den härliga gryningen men är förmodligen glada ändå. Vi tar en ganska lång paus och jag passar på att gå runt i närmiljön och fota fåglar. Det är grässångare överallt, glansstarar, flugsnappare. En d’Arnauds barbet gnisslar en lustig aria. En vacker udda art. Tiden går och vi äter lunch och packar ihop för en tur igen. Den speciella sången låter såhär.

1600d’Arnauds barbet1

En d’Arnauds barbet som jag upptäckte på den mycket speciella sången som ni kan höra här intill.

Vi passerar en flodkrök där det är fullt med flodhästar och Matilda, min äldsta dotter, blir överlycklig över att ha uppfyllt hennes mål. En ”Madagskar slam”. För de som inte förstår innebär det att man ringar in Lejon (Alex), Zebra (Marty), Flodhäst (Gloria) och Giraff (Melman).

1600hippo2

En flodhäst är gepardens raka motsats när det gäller grace. Dess rätta element är vattnet och den syns oftast i floder och vattendrag och inte så ofta på land då den är mer exponerad för rovdjur.

På samma ställe dricker en stor flock med gulstrupiga flyghöns. Där finns också många olika vadare. Brushanar, gluttsnäppor, styltlöpare, trebandad pipare mm. Många i lägret hade leoparder på morgonen och vi chansar på att de är kvar i området. Mycket riktigt är en hona med sin unge kvar runt trädet där de tidigare setts. Nu är de dock nere på marken. Det är redan flera jeepar på plats. Det börjar regna. Det syns tydligt att leoparder precis som andra katter inte är så förtjusta i vatten.

1600leopard3

Leoparderna ser inte ut att vara helnöjda med regnskuren som kommer. De tar skydd nere i en bäckfåra och försvinner under vegetationen.

De söker skydd i undervegetationen efter att ha släppt till några bilder. Vi fortsätter att åka runt i regnet och hittar en lejonflock som slagit en flodhäst. Ett skrovmål som räcker en god stund för en stor lejonflock. Vi rör oss hemåt nöjda med dagen för att äta middag och släcka törsten med en Serengeti.

Ännu en gryning i paradiset
Det är morgon igen och det är åter dags för en gryningssafari. Som vanligt försöker jag hitta djur i motljus den korta tid man har på sig när solen i expressfart tar sig över horisonten. En hyena på avstånd, en flat-top akacia och några Topi-antiloper får agera modell. Tyvärr drar molnen ihop sig och det ser ut att bli regn.

1600sunrise1

Soluppgång i Serengeti. En av de få gångerna tyvärr som vi får ett fint ljus på morgonen. Vi njöt!

Vi upptäcker tre lejon som är på jakt. Några ovetande vårtsvin går och betar bara ett tjugotal meter framför ett av lejonen. Lejonen smälter fantastiskt väl in i det höga gula gräset. Ett ljud eller en oförsiktig rörelse avslöjar katterna och grisarna sätter iväg och är tillfälligt trygga. Trygghet är dock något som ytterst få djur kan unna sig då de flesta djuren på savannen står på någon annans matsedel. Turen går vidare och vi njuter av livet som finns på savannen.

1600sekreterarfågel3

En sekreterarfågel ger ett feminint intryck med sina plymer, långa ögonfransar. Den har också som ett par svarta shorts på sig som inte syns på denna bilden. En primadonna.

En sekreterarfågel hoppar runt på marken och får tag i en liten orm som den smaskar i sig. En lustig fågel med sina långa ögonfransar, svarta shorts och märkliga frisyr. Den ger ett feminint uttryck. Smilla ropar till att det sitter en rovfågel på en gren. Mycket riktigt sitter en vacker örn som efter konsultation med Birds of East Africa bestäms till en juvenil Stridsörn. Vi rör oss tillbaka för att packa ihop och äta en sen frukost.

1600martialeagle2

En juvenil stridsörn spanar efter något ätbart i akaciedungarna.

Det är med vemod vi lämnar campen där vi spenderat två nätter. Om jag gör om denna resa kommer jag definitivt lägga mer tid i Serengeti. Att bokstavligen bo mitt bland djuren är ett stort mervärde. Det är helt enkelt på det sättet som det ska vara. På det sätt som man alltid drömt om att det skulle vara.

1600Leopard2

Honan tar ett skutt upp till hanen för att sätta fart på honom.

Som illustrativt exempel så hittar vi då vi lämnat campen ett leopardpar i ett träd bara 1 km från lägret. En hona och en hane ligger och vilar frukost. Honan försöker dock sätta fart på hanen och hoppar graciöst mellan akacieträdets grenar.

1600leopard1

Leopardhannen ligger lojt på en gren och spanar på oss.

Hanen låter sig dock inte imponeras utan ligger drygt kvar och iakttar oss från en gren. Vi åker lite raskare än tidigare då vi måste hinna hela vägen tillbaka till Ngoro Ngoro där vi ska spendera nästa natt. Vi åker till ett informationscenter som ligger vid en klippa som är täckt med regnskogsliknande biotop. Det myllrar av liv runt klippan. Flera olika arter vävare och däggdjur.

1600hyrax1

Hyraxen är ett mräkligt djur som påminner om ett stort marsvin men är inte en gnagare. Den kallas även klippgrävling.

Förutom mungos finns där också ett märkligt djur som påminner om ett stort marsvin men tillhör en egen ordning som heter Hyraxar. De kallas ibland klippgrävlingar. Det är även ett antal arter vävare där samt ett par purple grenadier (Violastrild) som badar i en liten vattensamling mitt i trappan. En dubbel espresso och en liten kilimanjaro (burköl) senare är vi på väg igen.

1600violastrild1

Ett par violastrild tar ett uppfriskande bad i en liten vattensamling i trappan


Mot Ngorngoro

Det börjar bli varmt och värmedallret är påtagligt. Vi ser några jeepar lite längre bort och det visar sig vara en gepardfamilj som smyger på en flock thompsongaseller. Jakten misslyckas tyvärr men vi fick ändå se dem accelerera från 0-100 på några sekunder. Savannens Tesla. Nu blir det mer transport än safari men vi tvingas stanna då en lejonhanne visar med bestämdhet att savannen inklusive bilvägen tillhör honom, inte bilarna. Efter några timmar är vi uppe på Ngorongoros högland igen. Skönt med lite svalka. När vi passerat nedfarten till kratern åker vi 90 grader åt ”fel” håll i en timme till WIldcampen där vi ska bo två nätter. Det visar sig vara ett supermysigt ställe där vi bor i tält på pålar med helkaklade badrum. Vi äter en god middag och somnar nöjda i våra kingsizebäddar.

nGoroNgorowildcamp

Ett tält låter kanske inte så lyxigt men det var supermysiga tält med helkaklat badrum och sköna sängar. Dessutom var det svalt på dryga 2000m.

Jag vaknar i gryningen och lyssnar på en busknattskärra, några hyenor ropar en bit bort och det knakar utanför tältet. Jag smyger ut på verandan och ser tre giraffer som betar av akaciorna. Tyvärr är de skygga och drar sig undan när jag hämtar kameran.

1600ngorowildcamp1

Utsikt från tältets veranda.

Efter en pannkaksfrukost åker vi den dryga timmen till kratern. Det är en mäktig syn när vi är står på kanten av kratern och blickar ned. Det går en väg ned och en annan upp ur kratern så man slipper mötas på den branta serpentinvägen. När vi kommit ner i kratern ser vi en del gnuer, grant- och thompsongaseller. En kobra passerar över vägen till min äldre dotters förfäran. Den smiter in under en sten innan jag får den på bild. Vi åker vidare och kommer fram till en står flock bufflar. Ett stort antal gamar cirklar över flocken och efter en stund ser vi ett nästan uppätet kadaver med några gamar på marken. Det är framförallt örongam, gåsgam och vitryggiga gamar man ser i Tanzania. Vi åker runt och tittar på djuren men det sprakar aldrig till riktigt. Det är färre djur och ett ganska trist grått ljus i kratern. Vi passerar ett gäng zebror där en av dem är riktigt uppspelt och hoppar runt. Vi bestämmer oss för att det är Marty.

1600zebra6

Marty är spattig och hoppar runt i Ngorongoro kratern.

Vi blev lite bortskämda i Serengeti. Jag uppskattar dock den annorlunda biotopen och njuter av stunden ändå. Hoppet stod till att få se en noshörning men de c:a 20 stycken som ska finnas här håller sig undan. Vi ser en del fåglar vid en ”hippo pool” Bl a Vit pelikan, Helig ibis, en flock med kortstjärtade vidafinkar, en malakitkungsfiskare, dammsnäppa och en svarthäger med sin speciella fisketeknik. Den fäller ut vingarna som ett paraply som skuggar vattnet och lurar fiskarna att ta skydd i skuggan. Där simmar också en flock änder med det tveksamma namnet hottentot teal (sumpand). Jag hade kunnat sitta kvar där en god stund och skådat men familjen knorrar så vi rör på oss.

1600vitpelikan

En vit pelikan lyfter och lämnar ”the hippo-pool”

Vi tar ett varv till med hoppet att få se en noshörning men ger upp och börjar den branta klättringen ur bilen. Sanna är märkbart brydd över de branta stupen som kantar den smala vägen. Ett möte med en elefant eller liknande skulle bli onödigt spännande.

1600strimmiggnu4

Två gnuer betar gr’set i kratern. De saltrika ångorna ses stiga i bakgrunden och sprider en spöklik stämning i kratern.

Det går dock bra och vi är snart uppe på höglandet igen. Det är nästan lite Skottlandkänsla över landskapet och masajbyarna med sina runda hus gör att man i fantasin förflyttar sig till ”The shire” och förväntar sig se Frodo och Co springa runt i landskapet.

1600theshire

Masajbyarna med sina runda hyddor för tankarna till Tolkiens värld och ”the shire”

 

Lake Manyara – de mindre flamingornas hemvist

Efter hoppackning lämnar vi Ngorongoro Wildcamp och beger oss mot Lake Manyara. Det är dock en dryg biltur dit. Det tar dryga två timmar innan vi kommer fram till grinden för Ngorngoro reserve. Där sitter en bergbiätare snyggt så jag skyndar ut med kameran. Den är inte jätteskygg så det blir några hyfsade bilder på denna vackra fågel.

1600bergbiätare1

Vid utfarten från Ngorongoro sitter en bergbiätare och lyser i sin prakt.

Det skulle vara häftigt att få strosa runt i regnskogen men det finns inte tid till det. Vi åker den sista halvtimmen till Lake Manyara och ger oss in i parken. Det blir dock en snabbtur. Vi gasar runt hela parken på en och en halv timme. Höjdpunkterna är några elefanter som äter i skogen, Blue monkey, savannörn, en klipspringer, några nya fågelarter. Mitt i lake Manyara står stora flockar av mindre flamingos men då vattnet är väldigt lågt såhär års ser man dem bara som ett rosa töcken. Vi hamnar mitt i ett race där babianungar galopperar på sina mödrar. Åtminstone får jag den associationen.

1600babian2

Tanzanianska mästerskapet i barbackaridning för babianer. Oklart om detta är vinnaren.

Full fart nu mot Kilimanjaros flygplats. Det tar ytterligare fyra timmar innan vi är framme och tar adjö av vår guide Abel för att hoppa på planet till Zanzibar. Tjejerna ser väldigt mycket fram emot denna del av resan medan jag gärna hade stannat kvar i vildmarken. Men det är ju faktiskt en familjeresa….

 

Zanzibar – snygg fasad men skräpig bakgård

Efter en stunds väntan på flygplatsen på Zanzibar blir vi hämtade och körda till hotellet. Det tar c:a en timme och är en riktig vansinnesfärd på mörka vägar med cyklister utan lampor, getter och höns som springer över vägen, familjer som åker på lastbilar med barn som dinglar med benen utanför flaket utan att hålla i sig. Det övergår alla mina Svenska kontrollfreaksgänser och jag blundar till slut för att inte kollapsa. Resan går bra vilket den väl oftast gör också. Vi kommer fram till ett riktigt lyxhotell och går och äter middag utan att duscha. Vi känner oss lite udda i våra safarikläder. Där stolpar solbrända damer omkring på höga klackar men vi bestämmer oss för att det är mest fel på dem och äter oss mätta. Jag tar en promenad på morgonen för att se vad Zanzibar har att erbjuda. Det är snudd på att man får jogga för att inte alla säljare ska hoppa på en. Det är ett klart minus att man inte får vara ifred. Men jag upptäcker strax att det inte är så mycket att fota. Förutom kråkor och någon häger är det tomt på fågel. Inte en mås så långt ögat når. Jag hittar däremot en kajtuthyrare och bestämmer mig för att återkomma på eftermiddagen om det börjar blåsa. Det gör det så det blir en kul eftermiddag med skaplig vind och varmt vatten. Det är man inte van vid som nordbo.

1600zanzibar1

Sultan sands är ett fint hotell med sjysst käk men lite snofsigt i överkant för oss som är vana vid att tälta…

Tyvärr insjuknar frun i något feberartat men jag och tjejerna bestämmer oss efter överläggning med Sanna att vi ger oss ut på en snorkelsafari. På morgonen blir vi upphämtade och körda till andra sidan ön. Tyvärr ser vi att det är sopor överallt runt vägarna. Drivor av petflaskor och annat bråte överallt. Det är tydligt att någon ”Håll Zanzibar rent” kampanj har inte varit en prioritet på ön. Väl framme äntrar vi en båt som kallas dhow. En enkel träkonstruktion med ett segel som fästs i masttoppen med en lös bom. Vi åker med motor ut till en ö. Vi har sällskap med olika typer av båtar. Några paddlar en kanot en annan stakar sig fram i en båt med utriggare. Första stoppet blir en lagun med mangroveträd. Det är lågvatten så det går inte att åka in hela vägen. Det är vackert med de raukliknande formationerna i viken. Därefter åker vi vidare till ett korallrev runt hörnet. Vi är ivriga och kastar oss raskt i vattnet med våra snorklingsutrustningar. Det myllrar av fiskar. De flesta är små men vi ser en del snappers, några små jacks. Det är mycket vackra koraller av olika arter. Kul att se levande korall. Tyvärr ser jag senare att de släppt ankaret rakt i korallen. Jag påtalar det för guiden som menar att det är svårt att få fiskarna som kört ut oss att förstå vikten av att bevara revet.

1600zanzibar2

Det regnar på avstånd innan vi kommer iväg.

 

1600zanzibar6

Det regnade även när vi kom tillbaka

Vi är i vattnet över en timme. Vi hade så bråttom så vi glömde att smörja in oss. Min rygg är som en italiensk jordgubbsglass. Jag förbannar min klantighet. Man borde ha haft en t-shirt på sig. Vi äter en härlig lunch med fräscha skaldjur, bl a grillad languster. Lunchen ackompanjeras av ett band som spelar lokal musik och två höftvrickande, weedrökande danserskor sätter lite halvpiff på ögonblicket.

1600lunch

Languster, räkor, ris, böner, chapatis allt nedsköljt med en Kilimanjaro eller sprite. Mmmm

Jag tar kameran och promenerar in i skogen men konstaterar att det är tomt på liv förutom brunråttor som trivs alldeles utmärkt bland soporna som är slängda överallt. Man kan tyvärr konstatera att paradisön inte riktigt håller för en noggrann granskning.

1600brunråtta

Brunråtta var det enda djur jag såg på den lilla atollen.

Nåväl, jag och tjejerna har haft en skön dag på sjön och dagen avslutad med att vi seglar tillbaka i en sjön eftermiddagsbris. Det blir äntligen ett härligt ljus mot den mörka himlen när solen kommer fram. Dagen efter ligger jag i skuggan och spara min onda rygg och snart är det dags att packa och avsluta denna vår första afrikaresa.

1600zanzibar4

Det är bra drag i seglet när vi styr kosan hem från ön.

1600zanzibar3

Det är en primitiv segelrigg på en Dhow men det funkar utmärkt.

Summeringen är att Afrika är en underbar kontinent. Tanzania ett fantastiskt land med mycket att erbjuda. Lärdomen är att man till nästa gång snickrar ihop ett eget program för att få så mycket tid som möjligt där man vill spendera den. Serengeti ropar redan efter mig men det finns ju så många andra länder i Afrika också som måste besökas. Jag hoppas verkligen att det finns åtminstone nåra liv till att leva så man hinner med allt.

HAKUNA MATATA!!

 

Om du vill se mer bilder från Tanzania kan du kika här!

 

Jag såg under resan 160 olika fågelarter.

Common Ostrich
Egyptian Goose
Hottentot Teal
Helmeted Guineafowl
Yellow-necked Francolin
Gray-breasted Francolin
Red-necked Francolin
Crested Francolin
Coqui Francolin
Little Grebe
Saddle-billed Stork
Marabou Stork
Yellow-billed Stork
Great White Pelican
Hamerkop
Gray Heron
Black-headed Heron
Intermediate Egret
Little Egret
Black Heron
Cattle Egret
Squacco Heron
Rufous-bellied Heron
Striated Heron
Black-crowned Night-Heron
Glossy Ibis
Sacred Ibis
African Spoonbill
Secretary-bird
African Harrier-Hawk
Lappet-faced Vulture
White-backed Vulture
Rueppell’s Griffon
Bateleur
Brown Snake-Eagle
Martial Eagle
Tawny Eagle
Steppe Eagle
Dark Chanting-Goshawk
Eastern Chanting-Goshawk
Montagu’s Harrier
Black Kite
African Fish-Eagle
Augur Buzzard
Kori Bustard
Denham’s Bustard
White-bellied Bustard
Black-bellied Bustard
Hartlaub’s Bustard
Black Crake
Eurasian Moorhen
Black-winged Stilt
Long-toed Lapwing
Blacksmith Lapwing
Crowned Lapwing
Three-banded Plover
African Jacana
Common Sandpiper
Common Greenshank
Wood Sandpiper
Whimbrel
Ruff
Temminck’s Stint
Little Stint
Double-banded Courser
Sooty Gull
Common Tern
Lesser Crested Tern
Chestnut-bellied Sandgrouse
Yellow-throated Sandgrouse
Speckled Pigeon
Mourning Collared-Dove
Ring-necked Dove
Emerald-spotted Wood-Dove
White-bellied Go-away-bird
White-browed Coucal
Eurasian Nightjar
White-rumped Swift
African Palm-Swift
Speckled Mousebird
Eurasian Hoopoe
African Gray Hornbill
Tanzanian Red-billed Hornbill
Black-and-white-casqued Hornbill
Gray-headed Kingfisher
Little Bee-eater
Cinnamon-chested Bee-eater
European Bee-eater
Lilac-breasted Roller
Broad-billed Roller
D’Arnaud’s Barbet
Red-fronted Barbet
African Gray Woodpecker
Greater Kestrel
Fischer’s Lovebird
Brown-headed Parrot
Chinspot Batis
Black-crowned Tchagra
Brown-crowned Tchagra
Slate-colored Boubo
Sulphur-breasted Bushshrike
Purple-throated Cuckooshrike
Gray-backed Fiscal
Southern Fiscal
Magpie Shrike
White-rumped Shrike
Fork-tailed Drongo
African Paradise-Flycatcher
House Crow
Cape Crow
Pied Crow
White-necked Raven
Rufous-naped Lark
Fischer’s Sparrow-Lark
Lesser Striped-Swallow
Common Bulbul
Rattling Cisticola
African Yellow White-eye
Black-lored Babbler
Arrow-marked Babbler
Grayish Flycatcher
Southern Black-Flycatcher
White-browed Robin-Chat
Spotted Morning-Thrush
Northern Wheatear
Abyssinian Wheatear
Capped Wheatear
Red-winged Starling
Hildebrandt’s Starling
Ashy Starling
Superb Starling
Green Sunbird
Collared Sunbird
Bronze Sunbird
Variable Sunbird
Gray Wagtail
African Pied Wagtail
African Pipit
Rosy-throated Longclaw
Streaky Seedeater
House Sparrow
Kenya Rufous Sparrow
Swahili Sparrow
Red-billed Buffalo-Weaver
White-headed Buffalo-Weaver
Speckle-fronted Weaver
Rufous-tailed Weaver
Gray-headed Social-Weaver
Baglafecht Weaver
Holub’s Golden-Weaver
Vitelline Masked-Weaver
Speke’s Weaver
Red-billed Quelea
Yellow Bishop
Fan-tailed Widowbird
Black-bellied Seedcracker
Purple Grenadier

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vargfeber i Finland

Vargar och Björnar i Finland
Jag dröjde in i det längsta med att bestämma mig. Till slut blev dock frestelsen för stor och jag beslutade mig för att hänga med på Rovdjurslands resa till Lassis gömslen i Kuikko. Den här resan var speciellt fokus på varg. Efter inackordering i rummet och en snabb lunchmiddag bar det iväg till gömslena. Jag hade fått en plats i luxury hide. Det var kanske inte vad de flesta skulle kalla lyx men var i alla fall förhållandevist spatiöst.

Kuikka basecamp

Kuikka ligger i nordöstra Finland mot ryska gränsen

När vi väl fått fast stativhuvudena i bänkarna, varför ska det vara så svårt…, så fick vi sällskap av två adulta havsörnar eller åtminstone 6k+ fåglar. Trevliga pausfåglar att fördriva tiden med när vi väntar på att rovdjuren ska visa sig.

Havsörn- Finland 2015

Ett adult havsörnspar håller oss sällskap och agerar pausfåglar när vi väntar på rovdjuren.

Gömslet vetter mot en stor myr som sträcker sig ungefär 300 meter rakt ut från gömslet. Myren är omgärdad av skog och c:a 40 meter från gömslet går det en ridå med torrakor. Solen lyser upp skogen i bakkanten men tyvärr drar det in moln som gör att ridån går ned en aning. Plötsligt viskar Peter –VARG! Var frågar tre andra. Alla får syn på den utom jag och när jag väl förstår var den visade sig har den försvunnit. En tyst förbannelse muttras över detta. Strax efteråt ser vi en björn passera på långt avstånd sen dyker vargarna upp igen och kliver ut på andra sidan myren.

1600Varg11

Crooked tail och Whiteboy har klivit ut på myren och närmar sig avvaktande åteln på vår sida om myren.

De avancerar närmare men stannar ungefär på halva avståndet. Vi undrar varför men får förklaringen strax därpå när en björn kliver ut bland torrakorna och målmedvetet går fram mot grisköttet som ligger gömt i myren.

1600björn5

Med resoluta steg går björnen fram mot grisåteln.

När björnen går iväg med en bit mat i munnen kommer vargarna och likt labbar tar de käket från björnen. Det mesta sker tyvärr utom synhåll för oss men vi såg vad som var på väg att hända.

Det går en stund och en annan björn går ut och äter. Vargarna närmar sig och alfahannen går hela vägen fram och är alldeles bredvid björnen som fortsätter äta. Varghannen visar ett underdånigt beteende och björnen accepterar konstigt nog att vargen är så nära. Ljuset försvinner mer och mer och jag pressar min stackars kamera upp till 40000 iso för att få 1/40s i slutartid. Det blir ändå några bilder på detta häftiga möte mellan olika rovdjur.

1600varg14

De nordiska skogarnas giganter mäter varandra med blicken. De ger varandra ett slags respekt till slut och björnen tillåter att crooked tail tar en bit kött. Björnarna undviker helst konflikter om det går.

Jag filmer lite mellan varven och det blir förvånansvärt bra trots det magra ljuset. Till slut blir det för mörkt och vi skymtar bara djuren ute på myren. Vilken start på denna vistelse. Vi bäddar i ordning gömslet och lägger oss för att sova. En orolig natt blir det såklart på hårda britsar. Vid tretiden vaknar jag av att en björn klafsar förbi på nära håll. Vi går upp vid halvsex och gör oss i ordning för att vara beredda om det blir någon action på morgonen. Det osannolika händer. Vargarna kommer tillbaka. Det är svagt ljus men klart bättre än igår kväll så det blir några bilder på den vackra alfahonan i sin frejdiga ljusbruna päls med lite mörka stråk i.

1600Varg4

Vargflicka (döpt av Bo Kristiansson). Alfahonan hade huvudrollen i filmen Björnen Herko och vargflicka.

1600lodge

Ned mot sjön syns bastun som vi besökte varje morgon efter gömslevistelsen. Härligt att dyka ned tjärnens dunkla vatten.

Vi bryter upp vid åtta och tar oss tillbaka till lodgen. Där väntar frukost och bildvisning av Lassi Rautiainen. Lassi är grundaren som också driver denna verksamhet. Han är en duktig och driven fotograf som vunnit många priser för sina fantastiska rovdjursbilder. Efter frukost blir det bastu och bad i sjöns kolsvarta och svala vatten.

Andra dagen i Paradiset
Även andra fotodagen spenderas i paradiset. Paradiset är namnet på det gömsle området där vi var igår. Denna dag utspelas på ungefär samma sätt som den förra. Det blir en hel del fågelfoto som förströelse medan vi väntar på de stora rovdjuren.

1600havsörn13

En av de adulta havsörnarna flyger förbi med jämna mellanrum och visar upp sin prakt.

Vi leker lite med långa slutartider för att få som Lassi säger: – Artistic pictures…

1600korp3

Två korpar formationsflyger i kvällningen.

Tyvärr dröjer det längre innan de dyker upp denna kväll. Det kommer några björnar i skymningen som är väldigt försiktiga och de drar sig undan efter en kort stund. En av björnarna blir så rädd så den sätter fart och springer genom våtmyren. Jag såg möjligheten att panorera med lång slutartid vilket ger några rätt roliga rutor.

1600björn1

Panorering med slutartid 1/10 ger häftiga effekter och känsla av fart.

Först när det är nästan mörkt kommer björnarna och äter på allvar. Strax därpå kommer det fyra vargar. En stor vit varg har anslutit sig till de tre och de hetsar björnarna och lyckas skickligt stjäla köttstycken från björnarna. De kretsar runt och irriterar björnarna som när de blir ouppmärksamma luras att släppa kontrollen över sin mat. Det blir en häftig sen att följa i kameran eller i kikaren. Det är för mörkt för att det ska bli några bilder men vi njuter av skådespelet ändå.

1600varg15

En bild med lång slutartid och högt iso som ändå visar lite av dramatiken i den finländska kvällningen. Fyra vargar som till slut lurar björnen på sin grisbog.

Per från vårt gömsle gick hem för att sova i sängen. Det skulle jag i ärlighetens namn inte ha vågat med fyra björnar och fyra vargar utanför i beckmörkret. Han erkände också i efterhand att han varit rädd. Förmodligen helt i onödan men fullt naturligt. På morgonen kom vargarna och passerade över myren men stannade aldrig därefter bröt vi upp.

Järv i Caravan
Att skogsgömslet heter caravan beror helt enkelt på att det stora gömslet står på hjul och blir alltså ett slags husvagn. Gömslet ligger en bit in från ”stora” grusvägen. Det är en glänta med en bergsknalle i mitten. Den är omgiven av tallar och gömslena omringar denna knalle. Tjejen från köket går med oss och lägger ut åteln som i detta fall består av fiskrens. Hon stoppar det under stenar drar det längs med marken och stockgar så det sprider ett doftspår. Hon sätter också upp en del av renset på spikar för att järven ska behöva klättra upp för att komma åt maten. Jag tar enmansgömslet och får i och med detta lite motljus vilket jag hoppas ska producera några läckra bilder. Det är en fin kväll och klockan är runt halvfem när vi har slamrat färdigt med stativhuvuden och annat och lugnet sprider sig i gläntan. Det är alltid en viss stress när man väntar på djur i gömslet. I detta fall vet vi att vi har c:a två timmar på oss innan det är för mörkt att fota. Det går en timme och ljuset är ganska fint. Hoppas, hoppas tänker man och strax därefter hör jag hur det det börjar klicka. Det är mina gömslegrannar som börjat ”skjuta” för fullt. Järven står bara några meter från mitt gömsle utan att jag sett den.

Järv, Finland -2015

Den tuffa järven påminner om en liten hyena med inslag av björn och apa. En häftig tuff krabat som t o m kan döda en älg om snön ligger djup med skare.

Den springer upp på knallen och börjar leta efter mat. Tyvärr är det ganska slitet i området kring berget så man hoppas att den ska röra sig ut i den orörda lite finare vegetationen men den håller sig mest kring berget. Det blir dock en del fina bilder med lite ljusreflexer från den sista solen i bakgrunden. Den gör också några klättringar och får sig några smakbitar.

Järv, Finland -2015

Järven klättrar upp för att leta efter gömd mat i den slitna furan.

Den försvinner mellan varven bakom en gran men man hör hur den äter. Den hämtar mer mat några omgångar men lämnar oss efter en stund. Jag känner mig ganska nöjd då jag både fått mina första bilder på järv och dessutom njutit av att betrakta den på nära håll. Det är häftigt att denna lilla krabat kan fälla både ren och t o m älg under vissa förhållanden.
Den vanliga menyn är dock mindre djur som skogsfågel och gnagare. En timme efter att solen går ned går ”supermånen” upp. Den ger ett kallt vitt lyster över gläntan. Järven kommer tillbaka åtskilliga gånger under natten och jag hör hur den äter och klättrar i träden. Jag provar att fota lite men det ger inget. Till min förfäran ser jag att jag glömt min sovsäck. Detta är första klara natten och det blir rejält kallt. Jag tar på mig alla kläder jag har men vaknar ideligen av att jag är stelfrusen och får köra ett träningspass med situps och benspark för att få upp värmen igen. Äntligen ringer klockan så att man kan börja röra sig och förbereda en önskad återkomst av järven på morgonen. Solen lyser med sin frånvaro. Ett kallt dis ligger över berget. Vid sjutiden dyker den plötsligt upp igen och bjuder på några klättringar innan det är dags att gå tillbaka mot bilen igen. Nu är det bara en natt kvar.

Järv, Finland -2015

Järven ställer sig mot en stock och tittar mig rakt in i själen. Jag blev tydligen godkänd för den jagade vidare.

Åter till Paradiset
Vi trodde att vi var färdiga med Paradise-området som är namnet på det ställe vi var först men det dök upp en möjlighet att få en natt till där då en annan grupp stuvat om i sitt program. Jag tvekade en kort stund då jag var sugen på att se Lake-området också. Frestelsen att spendera en natt till med mina nya kompisar, vargarna, blev dock för stor. Sista natten fick jag dela med mina rumskompisar Sverker och Micke. Vistelsen började dåligt för Sverker som vid ankomst upptäckte att han glömt kameran. Rätt viktig detalj på en fotoresa. Efter en logistikövning var dock allt på plats och spänningen steg ju mer vi nalkades oss mörkrets inbrott. Plötsligt ser jag ett välbekant vitt ansikte på andra sidan myren. Det är ”whiteboy” som sticker ut sin vita nuna bakom tallgrenarna. Han står och lyssnar och nosar en stund innan han ropar fram Crooked Tail och Vargflicka, alfaparet. De går en bit ut på myren och vi kan se hur de viftar på svansarna och myser med varandra.
Man känner sig varm i hela kroppen och vill för allt i världen förena sig med dem. Efter en stund är lekarna slut och de börjar målmedvetet sicksacka sig fram över myren. Vi är upprymda då klockan inte är mer än sex så det finns fortfarande fotomöjligheter kvar. De har spritt ut sig och håller avstånd.

Varg - (Crooked tail), Finland 2015

Crooked tail, alfahannen tar täten och leder de andra sicksackande över myren.

Alfahannen tar täten och kommer hela vägen fram till åteln. Han stannar och poserar för oss. Kort efter ansluter de andra och kalasar på grisen som bjuds. Då är det slut på leken och svansviftande. Då ser man att det är vilda djur och inga tamhundar.

Varg - Finland 2015

Trion är samlad vid köttet och ger oss ett ögonkast.

De sliter loss stora bitar kött och lägger en bit ifrån för att senare ta med sig till nattlegan. Det skymmer snabbt och ljuset försvinner vilket gör att vi tvingas använda långa slutartider och höga iso-värden för att fota. Vargarna gör sorti och efter en stund kommer björnarna. En stark måne gör oss också sällskap och ger oss möjlighet till lite experimentell fotografering. Det blir en del rätt intressanta bilder när björnarna blir avbildade som mörka små bilar som åker runt på myren.

1600björn3

Björnarna åker över myren som mörka bubblor (VW)

Vi sitter och njuter av ljuden och det vi kan skymta med våra blotta ögon och i kikaren i flera timmar. Vi vill suga ut det sista av vistelsen och lagra in allt vi ser i våra minnen att plocka fram sega dagar på kontoret. Men det är inte sista gången jag kommer att besöka de mäktiga rovdjuren i Finland. Det är säkert.

Här hittar du fler bilder på järv, varg, björn eller havsörn.

Här kan du titta på en femminutersfilm på vargarna

Om du vill prenumerera på mina blogginlägg kan du teckna en prenumeration här

 

 

 

 

Vadarmorgnar på Gotland

Vadarmorgnar på Gotland
En av årets höjdpunkter fotomässigt är definitivt soluppgångar i gömsle längs Gotlands kuster för att försöka fånga rastande vadare på bild när de gästar Gotland framförallt i juli/augusti. Den här sommaren var lite splittrad pga av Gothia Cup och förberedelser för denna men det hann bli ett par veckor på ön efter midsommar och tre veckor till från mitten av juli. I juni är det inte så artrikt men svartsnäppan är en underbar art som vänder söderut tidigt. Åtminstone hannarna. Jag hade en härlig morgon med en relativt samarbetsvillig hane som födosökte på hyfsat nära håll.

Spotted redshank, Gotland 2015

Svartsnäppa, Gotland 2015 Black beauty visade villigt upp sig och kontrasterade sig fint mot den gröna fonden.

Förutom svartsnäppa så träffar man på de häckande vadarna. Gluttsnäppa är en trogen gäst utanför gömslet. Många gånger har den räddat en morgon med fint ljus när andra arter har hållit sig undan från arenan.

Gluttsnäppa, Gotland 2015

Det som är spännande med att ligga i gömsle vid kusten är att man aldrig vet vad som kommer att hända. Man har ju ofta en plan och önskan för hur det ska utveckla sig. Hur ljuset ska bete sig, vilken art man har som mål osv. Det är långt ifrån alltid det utvecklar sig precis som man vill men man blir sällan besviken även om det absolut händer. En märklig morgon i juni var det dimma. Klockan var strax efter tre och jag hade just satt upp gömslet och gjort utrustningen i ordning när jag plötsligt hör fnitter och röster. Jag ser inte mycket i dimman men hör hur hägrar och änder lyfter från viken och rösterna blir starkare. Efter en stund förstår jag att det är en båt som är på väg ut för att vittja nät. Jag får det till tre rikligt förfriskade tjejer och en man som är gotlänning som förmodligen äger båten. plötsligt händer något. Det låter som en av tjejerna trillar i vattnet och det blir dålig stämning i båten. Den mysiga fisketuren avbryts och till min stora glädje blir det åter lugnt i viken och fåglarna återkommer.En knölsvan glider likt en vålnad knappt synlig i den vita dimman.

Knölsvan, Gotland 2015

Knölsvan, Gotland 2015

Dimman lättar så sakteliga och färgerna kommer tillbaka.

Knölsvan, Gotland 2015

Knölsvan, Gotland 2015

När solen går upp lyses dimman upp vilket ger ett fantastiskt ljus. En årsunge silvertärna placerar sig på en sten inom räckhåll. Jag hör en av föräldrarna kalla på ungen som svarar. Jag gör mig beredd och får en fin serie när överlämning av färsk spigg sker snyggt i luften.

Silvertärna, Gotland 2015

Silvertärna, Gotland 2015

Efter Göteborgsvistelsen har det börjat dyka upp arktiska vadare på väg söderut. Kärrsnäppor, spovsnäppor, sandlöpare, myrspovar, kustsnäppor, mosnäppor och myrsnäppor. Det är en härlig tid när det kan vara trängsel utanför gömslet och man är glad om man lyckas isolera en fågel utan massa kompisar. Jag har testat en hel del nya ställen i sommar även om man har favoriter som man återkommer till. Ofta tar det ett par gånger innan man lärt sig ett ställe. Hur ljuset rör sig, var fåglarna brukar födosöka vi olika vattenstånd, vindriktning etc. Jag hade en bra morgon neråt hoburgen med många olika arter bl a kustsnäppa och sandlöpare som jag inte haft några bra bilder på. De kom aldrig riktigt nära men det blev ändå hyggliga bilder eftersom ljuset var tilltalande. Här kommer lite olika arter från denna morgon.

Spovsnäppa, Gotland 2015

Spovsnäppa, Gotland 2015

Kärrsnäppa, Gotland 2015

Kärrsnäppa, Gotland 2015

Sandlöpare, Gotland 2015

Sandlöpare, Gotland 2015

Myrspov, Gotland 2015

Myrspov, Gotland 2015

1600kustsnäpa7

En art jag fortfarande suktar efter är myrsnäppa. En liten calidrisvadare som gäckar mig. Jag har lite bilder på arten men på långt håll bara. Jag hade spanat in ett par stycken ner mot Faludden och gjorde ett försök en morgon. Myrsnäpporna hade flugit vidare men två enkelbeckasiner födosökte nära mig utanför gömslet. Enkelbeckasinen är ju en vanlig art som man ser titt och tätt men jag har aldrig haft någon tur tidigare med arten och blev glad för besöket.

Common Snipe

Enkelbeckasin, Gotland 2015

1600glutt1

Ännu en gång räddar en gluttsnäppa morgonen då den placerar sig i det gyllene morgonsmöret och bjuder på lite stänk.

De två senaste turerna har varit ganska misslyckade fågelmässigt. Det har varit ganska tomt på stränderna. Den senaste turen blev det bara en kossa…

1600kossa

En kviga mumsar i sig de energirika algerna i dammen och de få fåglar som fanns i närheten tar till vingarna.

Flera bekanta som inte fotar natur själva tycker man är lite galen som ställer klockan på tre på semestern. Det är klart att det blir ett visst sömnunderskott men samtidigt fylls man av en energi av att vara uppe i soluppgången och se och höra när naturens alla invånare vaknar.

Om du vill se fler bilder från senaste månaden kan du kolla här.

Roadtrip till fjällen 13-16 juni

Roadtrip till fjällen 13-16 juni
fredag morgon 12 juni lämnade jag Stockholm i Hertz nya Volvo XC90. Bara det en härlig upplevelse. Första siktet var inställt på Borlänge där en ung aftonfalk vistats sedan ungefär en vecka tillbaka. Det kom en Bird Alarm som meddelade att den fortfarande var kvar, vilket ju var lovande. Mycket folk var på plats men endast tre lärkfalkar visade sig. Jag lämnade platsen efter en timme ungefär och fortsatte norrut. Av en händelse råkade jag passera Älvdalen precis när folk hade satt sig framför en storbildsskärm och förväntansfullt väntade på att bygdens dotter skulle gifta sig med Prins Carl-Philip och bli en riktig prinsessa. Jag övervägde om jag skulle stanna men jag åkte vidare. Till slut kommer jag till skylten med Nipfjället och åker de 12 kilometrarna upp på fjället. Förväntningarna är höga men efter att jag traskat runt någon timme sökandes efter de hett eftertraktade fjällpiparna sjönk förväntningarna ganska rejält. Ängspiplärka, stenskvättor, ljungpipare som pep ödesmättat och två gökar som verkade i parningstagen var allt. (De gökade…) Ljuset var inte heller speciellt roligt.

Jag passade på att äta den middag jag plockat ihop i salladsbaren på ICA Maxi i Borlänge och den var riktigt god nedsköljd med en alkoholfri Falcon.

1600volvo1

Mitt hem på den här resan. Förmodligen inte vad den är tänkt till men den funkade utmärkt som campingbil.

Efter middagen tog jag en tur ned till Nipfjällsstugans parkering. Där hörde jag till min stora glädje två ringtrastar som sjöng för fullt. Jag försökte få några vettiga bilder men de kom aldrig riktigt nära men jag blev ändå nöjd med bilder som visade Ringtrast i rätt biotop och inte rastande på någon gräsmatta eller liknande.

1600ringtrast1

En ringtrast i sitt rätta element. Sjungande i häckningsbiotop i de svenska fjällen.

Jag åkte tillbaka till topparkeringen och funderade på om jag skulle gå och lägga mig men beslöt mig för att bestiga toppen och kolla av stenröset däruppe efter fågel. Tur var väl det för däruppe fanns en ganska sällskaplig fjällripa som jag fotade från alla håll och kanter.

Rock Ptarmigan Nipfjället 2015

Fjällripa, Nipfjället 2015 En hane fjällripa räddade kvällen när den villigt visade upp sig i nattljuset.

Solen tittade också fram som hastigast och belyste fjällsidorna en aning. Tänk vad lite som behövs för att det ska bli magi på fjället. Plötsligt ser jag en ljus rovfågel flyga förbi på avstånd. Det visar sig vara en jorduggla på jakt efter lämmel. Det hade såklart varit ännu roligare om det var dess helvita kusin fjällugglan men jag var nöjd ändå och släntrade ned för fjällsluttningen mot bilen.

1600Nipfjället1

Det blir härliga kontraster med solen på fjället och de mörka blå bergen i bakgrunden.

1600nipfjället3

Det blev några luckor i skymningen som gav lite spännande ljus som lyste upp fjällsidorna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blåste upp liggunderlaget och tog fram sovsäcken och stuvade i ordning i bakre regionen och fick till en riktigt bra säng. Jag ställde klockan på 0300 men då den ringde var det spöregn så jag låg kvar och somnade om och sov till 0800 istället. Fortfarande regn. Efter frukost tog jag mig ned till stugan igen för att gå lite i skogen där det åtminstone var lä. Jag hörde en del fågel och plötsligt hör jag en sång som inte ringer någon klocka i huvet. Jag känner igen den men kopplar inte utan börjar tänka alla möjliga sorters rariteter. Det visade sig vara en sjungande järnsparv så upphetsningen lade sig.

Dunnock, Nipfjället 2015

Järnsparv, Nipfjället 2015 Den mystiska sången var inget annat än en järnsparv.

 

Efter en fruktlös promenad för att leta efter fjällpiparna åkte jag ned till Idre för att äta lunch. Falukorven jag åt var dyrare än på någon finkrog i Stockholm. På väg tillbaka till Nipfjället flög några lasvskrikor över vägen. De visade sig vara sex till antalet och gav mig en trevlig halvtimme innan de skyndade iväg i skogen. En härlig fågel som har en verklig personlighet. Förmodligen för att den inte är speciellt skygg så man har möjlighet att lära känna den.

Siberiean Jay Nipfjället 2015

Lavskrika Nipfjället 2015 Sex lavskrikor flög framför bilen. Jag tvärnitade och umgicks med de härliga typerna en halvtimme innan de försvann i storskogen ovanför Idre.

Det blev inga fjällpipare nu heller så jag bröt upp lägret och åkte mot Funäsdalen istället. Det var en fin väg dit. Bitvis grusväg som tog mig genom stormyrar och förbi sjöar. Jag stannade och studerade en fjolårskalv en stund och försökte också fota en stenfalk som jag passerade men den smet.

Moose Dalarna 2015

Älg, Dalarna 2015 En fjolårskalv betade av det frodiga gräset i kvällningen

Väl framme i Funäsdalen följde jag upp ett tips jag fått av Erik Hansson på Natursidan.se om en hökuggla. När jag kom fram stod 20 tuber uppradade. Det var STOF som anlänt på sin årliga fjällskådarresa. Tyvärr hade hökugglan försvunnit ur sikte men istället kom en trevlig kille på fyrhjuling och berättade att han hade häckande tornfalk i en holk på sin tomt. Det blev bra plåster på såren.

1600tornfalk1

I en gammal verktygslåda som gjorts om till holk häckade ett tornfalkspar.

Innan jag åkte upp mot Flatruet följde jag upp ett annat tips jag fått av Erik på natursidan.se om en häckning tretåig hackspett. Efter diverse felåkningar fick jag till slut personlig assistans av Erik som inte bodde långt därifrån. Han pekade mig i rätt riktning och efter en kvarts promenad kunde jag njuta av mor och far tretåig hackspett som hejades på av en ljudlig barnaskara inifrån bohålet. Snacka om stress på jobbet.

Tretåig hackspett Bruksvallarna 2015

Tretåig hackspett Bruksvallarna 2015 Efter tips från Erik fick jag njuta av ett stressad par tretåig hackspett som kämpade med att hålla barnaskaran nöjd.

Mot Flatruet
Klockan var nu halvtio och jag började känna stressen över det fina ljus som började ta slut alldeles för fort. Men det tog bara en halvtimme trots några ”Kodakmoments” på vägen som var tvungna att dokumenteras. Jag irrade runt en del i jakt på smalnäbbad simsnäppa men gav till slut upp och njöt av kvällen. En glad överraskning i form av två fjällabbar gjorde att kvällen ändå kändes ganska lyckad. Det blev en sen nattning men

–De é en da i morrn å..

Long-tailed Jaeger, Flatruet 2015

Fjällabb Flatruet 2015 Två fjällabbar förhöjde stämningen första kvällen på Flatruet.


Snöstorm
På morgonen konstaterade jag att det var samma väder som när jag var i fjällen sist för att åka skidor. Någon minusgrad och ymnigt snöfall. Jag låg lite onödigt länge i bilen och samlade kraft för att ge mig i kast med klimatet. Inte riktigt det juniväder jag hoppats på. Efter en stärkande frukost gav jag mig ut i snöyran. Det såg dock inte helt hopplöst ut solen lyste igenom lite grand i snön. Jag gick vinkelrätt ut från vägen och tog sikte på några sjöar längre bort. Bara ett par-trehundra meter bort hörde jag en lappsparv och fick strax syn på den. Jag fick ett par snabba bilder men i och med detta blev också linsen snötäckt.

Lapland Longspur, Flatruet 2015

Lappsparv, Flatruet 2015 En lappsparv sjöng gnissligt men vackert i kråkbärsriset på Flatruet.

Jag hade ett dilemma vinden blåste rakt mot den nu ganska starka solen. Så om jag skulle fota i medljus fick jag snö på linsen och om jag fotade i medvind var solen rakt emot. Det blev en slags kompromiss i sidoljus vilket inte blev helt optimalt. Jag fortsatte min promenad och stötte en grönbena. Sen träffade jag på ett par ljungpipare och några flygande rödbenor. Jag betade av sjö efter sjö i jakt på simsnäpporna som var målet för dagen. Till slut kom jag till en tjärn där det låg en alfågelhona. Inget bra fotoläge men jag stannade för att ta av mig lite kläder. Då ser jag den lilla smalnäbbade simsnäppan i vågorna. Den syns knappt i vågdalarna trots att det bara är en liten tjärn. De är väldigt oskygga som art så den kom ganska nära och det visar sig att den har några kompisar som låg gömda vid kanten. De håller mig sysselsatta en god stund.

Smalnäbbad simsnäppa, Härjedalen 2015

Smalnäbbad simsnäppa, Härjedalen 2015 De oskygga smalnäbbade simsnäpporna höll mig sysselsatt i en halvtimme.

Två ringtrastar flyger förbi. En klar bonus då den inte är helt vanlig på Flatruet. Jag fortsätter promenaden och det blir mer av samma arter. Det blev en rejäl promenad på närmare tre timmar. Vid bilen tar jag fram köket för att koka vatten och göra lite kaffe. Tändstickor är bra att ha i det läget blev jag varse. Det blev inget kaffe så jag åkte till en dunge för att kolla in blåhaken som brukar finnas där, Den sjunger lydigt så jag ser den när den hastar iväg. Den ville tyvärr inte vara med på bild. Istället kommer en flock renar med många färska medlemmar i flocken. De är extremt söta renkalvarna. När jag fotat klart beger mig till Funäsdalen för att göra ett försök till med Ugglan men den visade sig inte.

 

Caribou, Härjedalen 2015

Ren, Härjedalen 2015 De flesta vajorna hade fått renkalvar. De var allt från kritvita till mörkbruna men alla otroligt söta.

Socialt på Gatuköket
Dåligt restaurangutbud i Funäsdalen på sommaren. Det blev en sen lunch på gatuköket. Jag åker nu Nya XC90 och det är lustigt hur många som kommer fram och vill prata bilar. Inte mitt starkaste ämne direkt men det är ju kul att snacka bort lite dötid. Den fungerar i alla fall utmärkt som campingbil men det kanske inte är riktigt så de har tänkt. Efter lite batteriladdning till kameran, övertankning av bilder etc. så åker jag mot Jämtland och de väntande dubbelbeckasinerna. Ju närmare jag kommer målet ju mer regnar det. Själva spelet är uppe på en högplatå på ett fjäll. Jag har parkerat bilen där stigen börjar som ska ta mig upp på fjället. Det kommer en riktigt kraftig by med snöblandat regn och jag funderar på om det är värt att gå upp. Efter en diskussion med mitt vekare jag segrar den mer osunda jag som bestämmer att de bilder man får kämpa för blir mer unika och ger en större tillfredställelse. Jag äter en middag i bilen och bestämmer mig för att packa minimalt och säkra upp så inte utrustningen blir förstörd av fukten. Jag klär mig tunt och packar kläderna i ryggan. Det är en fin spångad stig upp till toppen. Där finns en liten kur (Grand Hotel kallas den) där jag ställer ryggsäcken. Jag tar sen kameran och går ut för att reka var de håller hus. Jag hottar dem till slut och går tillbaka och hämtar kameran och ett liggunderlag.

1600grand hotel

Grand hotel som denna lilla kur kallas höll en innetemperatur på 2 grader men den höll i alla fall den hårda vinden ute.

Dubbelbeckasinspel en häftig upplevelse
Jag lägger mig ned med liggunderlaget över en tuva. Det kommer fler och fler beckasiner som landar och tar en bit av fjället i besittning. Efter att ha börjat lite trevande har spelet tagit en rejäl fart. Då vädret är som det är blir det en tuff utmaning att utnyttja det lilla ljuset. Jag får slutartider på mellan 1/40 – 1/200 beroende på vilken bakgrund. Jag har skruvat upp isot en rejäl bit och skulle såklart kunna skruva upp det ytterligare men stannar på 2500. Jag försöker variera avstånd och bakgrund så mycket som möjligt och skjuter åt alla håll och kanter. Efter någon timme märker jag att jag skakar. Jag börjar bli rejält kall. Min ena stövel verkar läcka också. Jag går tillbaka till kuren och konstaterar att det är 2 grader varmt på inne-termometern. Jag tar av mig ytterplaggen och hänger upp det på tork. Som om det skulle hjälpa. Jag tar av den blöta strumpan och sätter en plastpåse på foten och säter åter på strumpan och stövlarna. Det hjälpte faktiskt. Min plan är att spendera tre timmar i kuren för att sen fota i gryningen och därefter gå ned. Jag försöker slumra till på britsen och lyckas få en halvtimme sömn. Det resulterar dock att jag vaknar rejält nedkyld och tvingas stå och hoppa bokstavligen för att hålla mig varm. Så fördriver jag tiden i två timmar. Det låter nog i de flestas öron som att man har någon form av diagnos som utsätter sig för detta frivilligt. Just i denna stund funderade jag själv på detta. Nåväl, det blev ju inte speciellt mycket ljusare men jag gick ut i blåsten och snöyran. Det hade kommit mer snö på marken och jag hoppades få bilder av spelande dubbelbeckasiner mot snön. Det är ett antal beckasiner kvar när jag kommer fram men de spelar inte längre utan flyger iväg en efter en så min väntan har varit förgäves. Jag packar ihop och går ned mot bilen. Jag känner mig ändå nöjd med natten. Ett dubbelbeckasinspel är en otroligt häftig upplevelse. Det är en tuff fågel. Den är en av de arter som flyger längst när den flyttar och sen kommer den hit och landar på en fjälltopp i nollgradigt snöglopp och krigar kväll efter kväll med andra om just sin tuva för att visa honorna vem som är herre på täppan. Kolla gärna på hemsidan där det finns fler bilder och en liten kort snutt från spelet.

Great Snipe, Jämtland 2015

Dubbelbeckasin Jämtland 2015 De spelar på en högplatå i Jämtland och de verkar gilla att hålla sig precis vid kanten.

Great Snipe, Jämtland 2015

Dubbelbeckasin Jämtland 2015

Great Snipe, Jämtland 2015

Dubbelbeckasin Jämtland 2015

Hemfärd
Det blev en intensiv helg där jag bara skrapat på ytan på vad fjällen har att erbjuda. Det blir säkert en trip nästa år också. Jag sätter mig i bilen och börjar resan hemåt. Det är inte så många bilar mer än jag igång däremot en och annan blöt älg och några rävar. Jag hinner en timme sen säger bilen till mig (Jo det är faktiskt sant) att jag behöver en paus. Bilen har en funktion där den reagerar för dålig väghållning. Jag lyder och stannar för att sova en timme eller två. Det blir sex timmar.

Det blir absolut en tur nästa år också.

 

Björnfrossa i Finland

Vägen till björnarna går via Helsingfors och vidare till Kajaani med flyg. Där väntar en buss på oss som ska ta oss de sista femton milen mot gränsen till Ryssland. Vi är fjorton personer i sällskapet. Tretton gäster och Magnus Fredriksson från Rovdjursland. Det är flera fotografer men också en hel del som bara vill njuta av de vackra djuren och naturupplevelsen. Efter en avstickare på et par kilometer från stora vägen kommer vi fram till Wild Brown Bear som det står på skylten. Det är inte Hilton men väl en funktionell lodge med lite olika storlekar på rum i vandrarhemsklass.

1600skylt

Wild Brown Bear Lodge är ett familjeföretag som drivs av ägaren Ari och hans fru och barn. Det ger en skön familjär känsla över stället.

Efter lite rumsbestyr och en stadig, tidig middag blir vi fördelade gömslen. Jag har lagt fram ett önskemål att få sitta själv och lyckas få till det. Jag blir tilldelad nummer 9 som är riktad åt väster medan de flesta andra är riktade mot öster. Lite saftiga motljusbilder till att börja med alltså. Nja, motljuset är skymt av ett ihållande regn.

Vi går till björnarna
För att inte störa mer än nödvändigt marscherar vi ut till gömslet i samlad tropp. Det är tystnad som gäller när vi närmar oss området. Det är en promenad på c:a en kilometer från campen till gömslena. Tyst glider vi in i de olika små hytterna och det första vi gör är att montera stativhuvuden och rigga så allt är klart när Ursus arctos är i antågande. Det är lite pirrigt och jag konstaterar att det inte är små hål för stativen i väggen utan helt öppet så även en ganska stor björn kan kliva rakt in om den vill. Spännande…

hides

Gömslena är oftast gjorda för två personer och innehåller en dubbelsäng, två stolar och en campingtoalett. Man har två gluggar var. Jag har ett 500 f/4 och ett 70-200 f/2,8.

Det går nästan tre timmar som jag fördriver ivrigt spanande. Jag fotar lite skrattmås i regn och lyssnar på fåglar och försöker få ihop så många arter som möjligt. En pärluggla ropar ett par gånger. Den känns mer biotopiskt korrekt än alla de gråtrutar, skrattmåsar och fiskmåsar som flyger runt.

fiskmåsskrattis

Det var en hel del vitfågel på plats. Skrattmås, fiskmås, gråtrut och silltrut. Dessutom sträckande dvärgmås.

Järv
Förutom den fria sikten framåt har jag ett litet fönster åt söder och en liten glugg åt öster. Jag kastar mig mellan de olika fönstren för att inte missa något och plötsligt ser jag i den lilla gluggen åt öster en järv som kommer lufsande med en bit kött i munnen. Den försvinner dock raskt iväg i skogen. Kul att det dök upp en järv så snabbt. En art som jag aldrig sett tidigare. Det fanns tyvärr inga möjligheter för mig att fota den men jag kände mig ändå upprymd över upplevelsen. Det visar sig också att det är den enda observationen av järv vi får. Alltså måste jag åka tillbaka.

Första björnkontakten
Bara en kort stund senare när jag tittar åt väster igen går det två björnar c:a 50 söder om mig. En lite mindre teddybjörnsliknande hona samt en gänglig troligen yngre hanne som gräver fram lite mat i snön. Häftigt! Första gången jag ser brunbjörn förutom en bakdel av en björn som jag såg på Kolahalvön på en av laxfisketurerna för länge sen. Hanen håller sig på c:a 50 meter och jag får en del bilder. Eftersom det regnar stiger det en dimma från snön som når c:a 60-80 centimeter upp från marken. Det ger en trevlig effekt men det gör det också svårare att fokusera för kameran. Jag får studera björnen ett tiotal minuter när den kämpar sig fram i den bökiga terrängen men tung blöt snö. Häftig öppning. En järv och två björnar efter tre timmar.

1600ursus3

Honan ger ett teddybjörnsliknande intryck. Väldigt näpen och söt liten varelse. Hon får tack vare sin ljusa frisyr namnet Blondie.

 

1600ursus4

Den gängliga unga hanen är yvig och valpig i sina rörelser och ger ibland intrycket av en stor hund.

De återstående timmarna av ljus ser jag samma björnar på den östra sidan där de håller till under en ganska lång tid av och till. Precis i solnedgången bryter molntäcket upp lite grand så det blir ett fint motljus som silar in mellan myrtallarna. Tyvärr utan björnar i närheten.

1600solnedgång1

Här hade jag gärna sett en stor björn som ställer sig på bakbenen och tittar på mig. Men den bilden får jag vänta på.

Vid 2300 går jag och lägger mig i sängen och somnar efter en stund och drömmer såklart om blodtörstiga björnar som bryter sig in i gömslet. Det enda som störde nattsömnen var dock en skogsmus som sprang över kudden och hittade min papperspåse med nötter. Prasslet gör att jag vaknar till och tittar ut. Jag ser då en björn som fortfarande äter på östsidan om gömslet. Jag somnar om och vaknar igen när klockan ringer 0320.

Morgonen gryr

Regnet har upphört och luften är klarare men dimman ligger kvar tung mot marken. Kuttrande orrar ligger som en ljudfond över myren. Snart vaknar taltrastar och mesar. Några tranor flyger förbi på avstånd. Pärlugglan ropar igen. Det är en härlig känsla. Jag äter lite frukost och skogen vaknar till liv alltmer. Vid femtiden ser jag en stor björn komma från andra sidan och passerar precis förbi de första gömslena i söder. Det är Brutus en riktigt biffig hanne som kommer gående. Tyvärr är det nu för långt avstånd i dimman för att det ska bli några bilder för mig så jag njuter av att iaktta den respektingivande varelsen i dess morgonbestyr. Han är inte så intresserad av maten utan går igenom snåren och revirmarkerar så att alla andra björnar ska veta vem som är kung på myren. Inget mer händer mer än att ett par dvärgmåsar flyger över gömslet och avslöjar sig på sitt karakteristiska läte. Klocka 0700 går alla samtidigt ur gömslena och vi rör oss under tystnad tillbaks till lodgen där frukost och morgonsauna väntar.

Andra sittningen
Efter middag går vi ut mot gömslena igen. Tyvärr börjar det regna igen och landskapet bäddas åter in i ett grått töcken. De första timmarna är det stilla. Vid halv åtta kommer den lilla honan som nu går under namnet Blondie traskande i rask takt på lite avstånd. Hon är märkbart mer försiktig än de andra björnarna. Hon passerar och man ser henne en stund inne bland träden innan hon är borta. Strax efteråt dyker den yngre gänglige björnen upp. Han går nu under namnet Ursut. Han går en runda och öppnar skickligt de små lådorna som ligger nedgrävda i myren. Ganska listig lösning faktiskt. För att inte marken ska bli för sliten och för att björnarna ska röra sig runt i området så har Ari som är ägare till rörelsen kommit på att man har lådor som är c:a 30*30 med lock nedtryckta en bit ner i myren. Det gör att fåglar inte kan äta upp köttet och ökar möjligheterna att björnarna visar upp sig framför alla gömslen.

1600ursus27

Blondie är först på scenen av björnarna vid andra sittningen. Hon är skygg av sig och passerar bara hastigt på myren på avstånd.

1600ursus32

Den unga hannen döper vi till Ursut. Inte för att han påminner om den kände rumänske fången som rymde från flera svenska fängelser innan han dog 2012 utan för att Ursus actos är björn på latin.

En knipa landar i en sträng med öppet vatten och simmar frenetiskt fram och tillbaka en stund längs stranden. Till slut bestämmer hon sig för att det är för lite vatten och flyger iväg i jakt på en större yta att simma på.

1600knipa

En kniphona tar en paus i regnet och simmar frenetiskt på den lilla ytan som bildats mellan isen och land.

Strax före skymning kommer han. Brutus, kungen i Vartius. Igår såg jag honom bara på avstånd men nu ser jag honom hyfsat nära. Runt 30-40 meter ungefär. Han är riktigt biffig. Han gör betydligt mera väsen av sig när han rör sig än de andra björnarna.

1600ursus33

Björnkungen Brutus kommer ut högljutt klafsande över den blöta myren. Regnet går hårt åt snön.

Det klafsar rejält när han sätter ned sina stora ramar i den blöta snön. Han ser stel och klumpig ut och gungar fram som en anka. Men plötsligt kastar han sig åt andra hållet och sätter fart. Han har blivit skrämd av trutarna eller möjligen någons hackande autofokus i ett närliggande gömsle. Då ser man att han kan röra sig snabbt och vigt om han behöver. Jag njuter av att titta på den stora nallen som lunkar iväg in i skogen och försvinner. Det mörknar på och jag bestämmer mig för att sova en stund. Jag somnar men vaknar två gånger av att Brutus kommer tillbaka. Då förstår ni hur vilket ljud han gör när hans fotsteg väcker mig. Det finns knappt något ljus men jag får en del rätt sköna bilder med bara en tiondels sekund slutar tid. Ett härligt skumt blått ljus ger en aura kring den okrönte björnkungen.

1600ursus26

Ljuset är nästan obefintligt men med 1/10 sekund och lite långsam panorering går det att få något som liknar en bild med ett iskallt blått ljus.

Morgonen förflyter utan några dramatiska händelser mer än skrattmåsarnas parbildning som nästan kan liknas vid ett spel faktiskt. Solen bröt igenom som hastigast precis vid gryningen och bjöd på ett fantastiskt ljus. Tyvärr utan några aktörer på scenen. Strax före uppbrott ser jag två kråkor mobba något som kommer flygande. Hjärnan sorterar bland alla rovfågelsiluetter och fastnar till slut vid Brunglada. Inte förväntat men inte heller konstigt när man tittar på utbredningskartan. Ari berättar att de häckar i närheten och brukar visa upp sig regelbundet. Jag får några bilder som bekräftar att det är en brunglada bl a med sina 6 handpennor på vingen.

Skogsgömslet eller ”The close encounter hid”
Varje dag har ju bjudit på en liten ornitologisk spännande händelse. På väg ned till gömsleområdet ser jag två videsparvar flyga runt spången. En art som jag bara sett en gång och då riktigt dåligt på Furilden, Gotland. De sitter nu helt öppet och visar upp sig i all sin prakt. Den tickar karakteristiskt nästan lite likt en taltrast. Tyvärr hinner jag inte plocka fram kameran innan de flyger vidare. Trots att jag la en del tid efter sittningen så blir det inga bilder. Denna afton fick jag dela gömsle med en trevlig narkosläkare från Oskarshamn. Vi ville båda sitta i ett gömsle som var placerat mitt i skogen. Det lät i mina öron mörkt och svårfotograferat men det är ett så kallad, ”close encounter hide”, vilket gjorde det extra intressant. Hittills har jag suttit en ganska bra bit från björnarna och haft dem på som närmast kanske 30 meter. Nu fanns det möjlighet att de skulle passera betydligt närmare än så. De som suttit där de tidigare kvällarna hade haft god utdelning.

Kärleksparet
De andra kvällarna kom den första björnen runt 19:30 – 20:00 så vi var lite inställde på det men nu redan halvsju kom först Blondie och sen Ursut i släptåg. Vi spekulerar lite om de är syskon eller om de kanske är tonårsförälskade. Båda ser ut att vara tämligen unga björnar och de verkar gilla att hålla ihop.

1600bjorn27

Blondie och Ursut kommer tillsammans som ett förälskat tonårspar.

 

1600bjorn21

Ursut

De snurrar runt och närmar sig så sakteliga. De stannar och vädrar lite då och då och känner säkert vår vittring som gör dem lite osäkra. De tömmer några av de närliggande boxarna men blir sen rädda för något och springer iväg. Jag fotar bara med 70-200mm objektivet som passar bra på de korta avstånden och med bländare 2,8 gör att man kan få skapliga slutartider. Nu när de kom så tidigt fanns det dock möjlighet att blända ned när de stod bredvid varandra.

1600bjorn20

Det är inte så vanligt att man ser björnar tillsammans såhär men det är vår och Blondie är på väg in i brunst.

 

Det blir en helt annan karaktär på bilderna här. Mustigare färger då det inte är skarpt solljus utan ett behagligt diffuserat ljus som ger lite härligt skimmer i pälsen. Vi får t o m se dem äta tillsammans och buffa lite vänskapligt på varandra. Det stärker caset att de är trolovade. En riktig kanonsession. Vi gör en liten tyst fistpump mot varandra i gömslet då vi känner att även om det inte skulle hända något mer så skulle vi vara nöjda med de bilder vi fick. Det dröjer dock inte länge förrän de kommer tillbaka norrifrån och tar en sväng till förbi gömslet. Blondie är dock en reserverad dam och håller sig på lite avstånd medan Ursut visar sig på styva linan och kaxigt tar en matbit ganska nära. Men sen blir han rädd och får eld i baken och båda spurtar ned mot sjön och myren för att glädja de andra gömslebesökarna.

Närkontakt med Brutus

Vi sitter och hoppas på järv men istället kommer Brutus i skymningen. Det är dock fortfarande så vi har runt 1/100-dels sekund att jobba med utan för högt iso. Det räcker ganska långt när det gäller björnfotografering eftersom de rör sig makligt och är lätta att träffa med fokuspunkten. Han bjuder på en skön visning på ”catwalken” och jag slår på filmläge och filmar en snutt. I det adrenalinfyllda ögonblicket följer jag med Brutus med kameran handhållen i filmläge och vrider mig åt sidan och märker inte att jag kommer åt en matkniv som låg illa placerad bredvid kameran. Pang som skjuten ur en kanon sticker den 300-400 kilo tunga bjässen så kvistarna yr. Jag blir så paff så jag tyvärr slutar filma…

1600ursus77

Brutus är enorm. Ari menar att han väger någonstans mellan 350 och 400kg i höst. Det betyder att han nu väger mellan 300-350 kg.

Björnarna passerar oss åtminstone tre gånger. I skymningen passerar Brutus ännu en gång och avtecknar sig i siluett mot himlen. Mörkret faller snabbt i skuggan bland träden så vi bestämmer oss för att gå och lägga oss. Vi har legat i sängen en kvart när vi hör ett lågt hummande utan för gömslet och går snabbt upp igen. Det är Ursut som sjunger en stilla kvällshymn för oss och vandrar sakta norrut. Resten av natten är det bara min är tom på björnar förutom att min gömslekamrat kör en björnimitation natten igenom…

1600ursus73

I skymningen passerar Brutus ännu en gång och avtecknar sig i siluett mot himlen.

 

Frukost och rökbastu
Morgonen är händelselös och vi traskar hemåt till en väntande rökbastu. En finsk specialitet. De eldar på i en timmerstuga så hela huset rökfylls. Det finns uppmurade delar invändigt och en hel del lösa stenar som absorberar värmen. Värmen finns också i timret i väggarna. Man börjar elda redan kvällen innan och före användning vädras bastun ut ordentligt så rök försvinner men värmen är kvar. Det blev en väldigt skön behaglig värme och lite speciellt att sitta i ett kolsvart rum. Att stugan dessutom låg vid sjön med en isvak gjorde inte saken sämre utan det fanns goda möjligheter att testa kroppen för ev. försvagningar i de kraniella kärlen.

Sista passet i gömslet

Efter en tupplur och lunch är det dags för den sista dagen. Vi traskar ut i strålande solljus. Skönt att slippa det gråmulna väder som följt oss hela tiden. Jag sitter i gömsle 6 som är ett toppen gömsle med goda möjligheter till närkontakt men också bilder på lite längre håll. Idag får jag dela gömsle med Magnus Fredriksson. Det blir en fantastisk natt där vi får följa våra tre stjärnor Brutus, Ursut och kvällens stora stjärna Blondie när de jagar runt varandra. Det är feromoner i luften utan tvekan. Istället för att som vanligt bara koncentrera sig på födosök har de nu börjat uppvaktningen av Blondie för att få trygga artens fortlevnad. Blondie och Ursut har tydligt visat att de gillar varandra. En härlig sekvens är när Ursut är precis vid vårt gömsle men blir rädd och springer i full fart över myren bort från oss tätt följd av Blondie. De stannar se på andra sidan sjön och visar tydliga ömhetstecken. De berör varandras nosar och nosar varvet runt på kroppen.

1600ursus53

Blondie och Ursut ses mest tillsammans nu. Brutus lufsar dock också efter Blondie och då har inte Ursut mycket att sätta emot.

Tyvärr har jag i den snabba händelseutvecklingen missat några kamerainställningar så jag sätter väldigt få bilder på gatloppet. Jag får några bra tips om en fördefinierad programinställning av Magnus som jag tar till mig. Jag lovar mig själv att blir bättre på att utnyttja alla finesser som den fantastiska kameran har. Strax efter kommer Brutus tydligt följande Blondies doftspår. Ursut sätt av i galopp igen men Blondie väntar på den enormt stora Brutus. Vi ser inte riktigt vad som händer i skogen men tydligt uppvaktas Blondie av Brutus. Vem ska hon välja? En gänglig yngling eller tajgans mäktigaste brunbjörn, Brutus. Enligt Magnus så är det vanligt att honorna parar sig med flera hanar så i bästa fall behöver hon inte välja utan kan båda följa logik och hjärta när hon väljer partner.

1600ursus42

Porträtt av Brutus. Raw Power!

1600ursus47

Brutus fyller upp hela bilden med sin storlek.

1600bjorn14

Snart är ljuset slut men det blir ett härligt varmt svagt ljus på slutet av denna sittning då Blondie kommer riktigt nära gömslet.

Alla kommer tillbaka från natten med glada miner. Alla har haft närkontakt med björn. Från det sydligaste till det nordligaste gömslet. Riktigt lyckat. Ornitologiskt bjöd kvällen på både tornfalk och stenfalk. Det är inte omöjligt att det blir stenfalkhäckning kring sjön då vi hörde vad som troligen var två individer hela kvällen och även på morgonen. I backen på väg upp från gömsleområdet hör jag årets första gök. Och en tjäderhöna flyger förbi oss när vi börjar vår promenad hemåt. Det här är verklig genuin vildmark. Jag längtar redan tillbaka. Man vill ju veta hur det gått för Brutus, Ursut och Blondie.

Artlista fåglar:
Sädgås, Knipa, Tjäder, Orre, Smålom, Sparvhök, Brunglada, Trana, Tofsvipa, Gluttsnäppa, Småspov, Storspov, Dvärgmås, Fiskmås, Gråtrut, Silltrut, Skrattmås, Gök, Pärluggla, Större hackspett, Spillkråka, Tornfalk, Stenfalk, Nötskrika, Skata, Kråka, Korp, Talgoxe, Blåmes, Kungsfågel, Lövsångare, Rödhake, Rödstjärt, Björktrast, Rödvingetrast, Taltrast, Dubbeltrast, Sädesärla, Sidensvans, Videsparv, Bofink, Bergfink, Grönsiska.

Om ni blivit lockade att göra en liknande resa finns det flera arrangörer. Jag åkte med Magnus Fredriksson från Rovdjursland och tycker de hade ett bra och ekonomiskt fördelaktigt erbjudande.

Vill ni se fler bilder från Finland tittar ni här.

Här kan du se en liten film från resan

Om du vill prenumerera på mina inlägg klickar du här.