I Ernest Shackletons fotspår bland pingviner och elefantsälar

Efter en 14 timmars flygning från London till Santiago, där man brände ett års koldioxidkvot på en sträcka, var det skönt att se att väskorna dök upp på bagagebandet. Flighten till Falklandsöarna går en gång i veckan och om man inte fått bagaget är det bara alternativen åka eller inte åka som finns. Bagaget kommer inte hinna ikapp dig vad man än gör. Så det var mycket stress som släppte när man väl var på Holiday Inn på Santiago flygplats.

Stressen kom dock tillbaka när jag på morgonen 0430 kom ned till receptionen och fick reda på att flighten var inställd pga dåligt väder. Efter diverse dividerande med Latam åkte vi in till Santiago och tog en sightseeing tur till Parque de Cristobal där vi promenerade upp på den högsta kulen i stan och fick en fin utsikt över Santiago. Vi fick också några livskryss på köpet. Ett engelskt par som var med oss blev båda rånade på deras halskedjor i guld vilket var obehagligt. Tillbaka till hotellet för en tidig middag och sänggång.

Utsikt från Cerro San Cristóbal en kulle på 880 meter som ger en vidsträckt utsikt över den gigantiska staden Santiago.

 

Jag vaknar och tittar på klockradion 0400!! Det pratades om övergång till vintertid på kvällen. Jag tittar på mobilen 0300. Jag slänger på mig kläderna utan att duscha och kastar mig ned till lobbyn. Jag frågar receptionisten vad klockan är. 0305 säger han. Puh… förmodligen har städerskan kommit åt klockradion när hon städat och ställt om klockan en timme framåt. Jag går upp och duschar och tar det lite lugnt. Jag checkar in mina väskor och går bort till security. Då kommer nästa kalldusch handtaget till UV-huset är för långt säger de. Jag måste checka in det. Jag får gå tillbaka och de blänger på mitt handtag och säger att jag måste slå in det. Jag hittar några plastpåsar som jag snurrar runt och tejpar på. Det får till slut godkänt. De vill ta 100 dollar betalt för det extra bagaget. Jag blev lite upprörd…det löste sig. En latte och en sockrig donut behövdes för att få nerverna på insidan av kroppen igen.

Vi kommer iväg som vi ska till Punta Arenas, som är en stad där många expeditioner utgår ifrån. Trots att vi checkat in bagaget till Falklandsöarna får vi hämta ut bagaget och checka in det igen och gå igenom security igen. Planet är två timmar försenat men till slut kommer vi iväg. Det är en timme och tjugo minuters flygning till Falklandsöarna. Och plötsligt dyker det upp land under planet. Både jag och min kollega tycker att de gör en konstig inflygning då hör jag hur man på spanska säger något som jag uppfattar som att de måste vända för att de inte kan landa då det blåser för mycket. Jag hoppas att jag hör fel men när de upprepar på engelska står det utan tvivel att vi vänder och flyger tillbaka till Punta Arenas. Det är som en riktigt dålig historia. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att nä, nu kan det inte bli värre men så blir det så i alla fall…

Latam ska i alla fall göra ett nytt försök att flyga över oss imorgon bitti så de ordnade hotell åt oss. Vi åkte runt i två timmar och droppade av folk på olika hotell. Till slut hamnade vi på en Estancia som var riktigt mysig. Mer som ett gästgiveri än hotell. Trots den sena timmen åt vi lamm och tog ett glas vin och somnade sen gott. Tre dygn har nu gott sen jag lämnade Stockholm och jag har ännu inte nått början på själva resan. Helt galet!

Jag vaknade lite tidigt och hann med lite morgonskådning och hann kryssa några chilenska arter på tomten och på golfbanan som visade sig ligga alldeles bredvid estancian. Bland annat Southern lapwing och blackfaced ibis och några tättingar.

Vi checkar in väskorna och går igenom security. Det känns som att det blivit ett jobb att checka in väskor… Flighten är utannonserad och det verkar som den ska gå i tid. Vi kommer iväg och sällan har man varit så glad åt att landa som denna gång. Jag startade torsdag 1800 i Sverige och landar på Falklandsöarna vid lunch på måndag. Ingen bra start. Nu får vi hoppas turen vänder. Vi får en guidning på väg till flygplatsen av en skön tjomme som berättar om Folklandsöarna. Det tillhör Storbritannien men de har ett fritt styre när det gäller nationella saker. UK sköter utlandspolitiken och försvarsfrågor. Det bor 3200 personer på öarna och de flesta bor i Stanley. Vi åker raka vägen till båten där vi visas till våra hytter och får en introduktionsinformation och därefter kör vi en övningsevakuering i livbåtarna. Vi äter sen en riktigt bra middag sen skyndar jag ut för att fota albatrosser och annat som sveper förbi. Äventyret har börjat.

Båtfärden över är vad många betalar stora pengar för att ta del av. Nämligen en pelagic. Vi transporterar oss över öppet hav och är hela tiden mer eller mindre omgiven av havsfågel. Nära Falklandsöarna är det en del skarvar och kelptrutar men ju längre ut vi kommer så ersätts trutarna av albatrosser och petreller.

Vi lämnar Falklandsöarna i skymningen när blåtonerna börjar komma fram i diset bakom oss.

Brokpetrellen är en av de vackrare arterna av havsfågel jag träffade på.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

Brokpetrell (Cape petrell) fångad bakom en våg. De flyger ofta nära båten och djupt ned i vågdalarna.

En Southern royal albatross mot belysta moln den första solnedgången ombord på väg mot äventyret på Sydgeorgien.

Antarktis valfågel (Antarctic prion) är en liten havsfågel som fått sitt namn efter att den gärna uppehåller sig i närheten av valar som pressar upp krill till ytan och bjuder på kalas.

 

 

 

 

 

 

Vi får också en föreläsning där Ole-Jörgen visar bilder och delar med sig av ett antal fototips samtidigt som han visar bilder från Falklandsöarna som han tagit veckan innan. De hade fantastiska förhållanden och fick makalösa bilder.

På morgonen den tredje dagen närmar vi oss Sydgeorgien. Det blir fler och fler gråhuvada albatrosser och en och annan lightmantled sooty albatross. Plötsligt ser vi ett utblås och ett antal knölvalar dyker upp. Det samlas flera hundra prioner som frossar i krillen som valarna pressar upp till ytan.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

Första ”landingen” blir i Rosita Harbor. Det är en strand inne i fjord där det framförallt är pälssälar som vi ska fota och bekanta oss med. Efter att ha sett bilder på folk som blivit bitna rör vi oss försiktigt på stranden och aktar oss noga för de testosteronstinna hannarna som ligger och väntar på att honorna skall anlända. Ganska snart efter att vi stigit i land hör vi den sydgeorgiska piplärkan som bara finns på öarna. Hur den hamnade där är en gåta.

Antarktisk pälssäl var en bekantskap som inte var hundra procent njutbar. Vi hade blivit rejält varnade för dessa typer. Bitska, illaluktande och testosteronstinna har de börjat inta sina revir på stränderna och gör allt för att hålla allt som kommer inom den osynliga gränsen borta.

Antarktislabben är en vanlig syn. Det är en nära släkting till vår storlabb som man kan få se på svenska västkusten.

Vi tassar försiktigt efter Ole-Jörgen som har en vandringskäpp som han använder för att avvärja sälarnas närmanden. Stranden är omgiven av höga berg med snö och tuvor av tussac grass. Det regnar alltför frikostigt och är ett riktigt gråväder. På stranden ligger även ett par elefantsälar och fyra kungspingviner står och hänger i ett hörn. En and som möjligen är en kricka men det pratades också om en lokal stjärtand landar i grästuvorna. Storlabbar av arten Brown skua landar framför en blödande elefantsälhanne som för att undersöka om såret han har kanske är dödligt. Det är kraftiga orädda fåglar.

Det fungerar ganska bra att sprida ut oss fast vi är femtio personer som skall röra oss på stranden. Det blir lite kluster av fotografer som väljer olika saker att fota. Det blir en liten rekognosceringstur men också en del bra bilder trots allt. Jag och Ole-Jörgen avslutar med en session med UV-husen för att försöka få bilder av pälssälarna. Det går inget vidare för mig men säkert bra för Ole-Jörgen. På kvällen försökte jag få det att fungera med autofokus men det funkade inte.

Den tidiga morgonturen blev inställd pga hårda vindar och regn. Jag somnade dock inte om utan tog en tur på däck och konstaterade att vinden lagt sig rätt tidigt och det var en del luckor i molntäcket. Plötsligt märker jag att det sitter en höna på relingen. Det är första intrycket när man ser en Snowy sheathbill. En märklig fågel som påminner lite om de nyazeeländska icke flygga fåglarna. Den beter sig dessutom som en Kea där den försöker äta upp skruvar och muttrar på båten, vilket går ganska dåligt.

Gulnäbbad slidnäbb, på näbben finns en hornartad platta som gett dem dess namn.

Vanligtvis befinner de sig stående och gående på land. De flyger bara vid fara eller när de flyttar och ser i flykten ut som duvor. Väldigt orädda.

 

 

Frukost och i zodiakerna vid åtta istället. Målet var Gold Harbour. Ett fantastikt ställe med en av de större uppväxtplatserna i världen för elefantsäl. Häftig känsla att landa Zodiaken mellan två bjässar på 7 ton styck. Förutom elefantsäl är det gott om Kungspingviner, en del Gentoo pingviner, Antarktislabb, Snowy sheathbill, och diverse annat.

De unga kungspingvinerna är inte jättesöta men ser lite gosiga ut med sina ulliga bruna kostymer.

 

Jag börjar direkt med UV-huset och försöker få lite bilder på kungspingviner i en bäck. De håller sig på avstånd och det är inte tillåtet att gå närmare fåglarna än fem meter. Det är däremot ok om de kommer till dig. De kommer en smula närmare men jag hämtar vanliga kameran och tar ryggsäcken och går iväg. Jag byter linser och försöker få så mycket bilder jag kan både med landskap och med porträttlinser. Jag krälar omkring i sanden och pingvinbajset och det blir en del skapliga bilder. Det är svårt när det är mängder av fåglar att isolera några individer så bilden blir intressant.

En flock kungspingviner i en bäck med berg bevuxna med tussock gräs.

En klar fördel här är att man slipper de ilskna pälssälarna då detta är elenfantsälarnas beach.

Gold Harbour är omgiven av höga berg och sluttningar med Tussock gräs. En glaciär rinner ned över en bergssida och fulländar sceneriet på denna fantastiska plats. Hoppas den för alltid kommer att se ut på detta vis. Här har faktiskt saker och ting blivit bättre.

Både råttorna som valfångstfartygen hade med sig på vid sekelskiftet-talet och renarna som Norrmännen tog hit har utrotats vilket gjort att flera arter som gått tillbaka pga av råttor och renar nu återhämtat sig förvånansvärt snabbt.

Jag ser en antarktislabb tvätta sig i bäcken. Jag har vinden i ryggen och chansar på att den ska lyfta rakt emot mig. Mycket riktigt efter en stund så flyger den rakt över huvudet på mig.

Jag får avbryta då jag får en del teknikstrul med kameran och beger mig till skeppet för att torka upp.

Vi lyfter ankar och rör oss nu mot Coopers Bay. En liten strand där Sydgeorgiens enda koloni av Macaronipingviner häckar. Nackdelen märker vi när vi kommer in är att stranden vaktas av ilskna, testosteronstinna pälssälar som till en början inte vill flytta på sig. De flyttar sig dock och vi promenerar upp för en snöig slänt till häckningsplatsen uppe på en platå ett hundratal meter upp. En och annan pälssäl har klättrat upp hela vägen dit också. Vi ser en del Gentoos som klättrar upp samtidigt som vi. Det ser kul ut där det småhalkar sig fram. Det börjar snöa ymnigt vilket är kul för dramatiken i bilderna.

Två åsnepingviner, gentoos, kämpar på uppför den branta backen i snöfallet.

 

De flesta fotograferna står på samma ställe och fotar. Jag ser ett par ljusryggade albatrosser som parflyger vid en bergskant. Jag drar mig ditåt och en landar på en klippkant för att testa om det funkar att häcka på. Den har lite problem att landa och gör ett antal inflygningsförsök så jag och några till får ett flertal försök. Till slut lyckas den.

Vingligt och skakigt blir det i vinden och snöfallet för den ljusryggiga albatrossen. Den är verkligen snygg i sin kaffe lattedräkt och vita ögonskugga.

Macaronipingvin är välrdens vanligaste pingvin som trots detta är rödlistad då minskningen är så kraftig.

Jag går förbi gruppen av människor och klättrar upp ytterligare ett femtiotal meter för att försöka få bättre överblick. Det var ett bra initiativ då nu plötsligt hela Macaronikolonin blir synlig. Det flyger också en hel del fågel i höjd med mig och nedanför så det blir en del spännande skott nedåt mot det mörka havet och klipporna.

Bland annat en jättestormfågel i vit morf och till sist också en ispetrell. Plötsligt blåser det upp rejält och vi samlas ihop för att snabbt ta oss tillbaka till stranden för att skjutsas över. Det blåser kuling nu och det blir en blöt färd tillbaka till båten. Lite äventyrlig landing på lejdaren som skickats ut på sidan av skeppet. När jag tittar tillbaka mot bergen har de pudrats vita av snö och det är bedårande vackert landskap. Hem för att torka upp och äta en god middag.

Ispetrell var lite av en drömart innan jag åkte till Sydgeorgien. Den skymtade förbi vid ett par tillfällen. Dels upp på där macaronikolonin låg sedan på ett ställe inte långt därifrån bakom båten.

Dagens första landing är i Ocean Harbour. Det är en gammal valfångarstation. Platsen utmärker sig genom att det ligger ett vrak på ena sidan av viken där en gammal skuta ligger på grund och har gjort det sedan 1920-talet. Det finns också en stuga, gamla redskap och en hel del valben kvar på stranden. Stranden bevakas som vanligt av ett stort gäng pälssälar som bevakar sina osynliga revir som de doftmarkerar på så det stinker av frän urin runt dem. Jag och Ole tar en sväng med UV-husen men får inget spektakulärt med oss hem.

Den här lilla varelsen är den subarktiska faunans absoluta favorit. Jag försökt vid ett obevakat läge smuggla med en innaför jackan men blev tyvärr upptäckt…

Det finns också en kyrkogård där två gentoo pingviner lagt sig att vila.

Två åsnepingviner sörjer sin bortgångne vän. Kanske blev han ett av klimatförändringarnas offer eller slukades av en leopardsäl.

En pälssäl i en karakteristisk posé framför vraket i Ocean harbour

När man är femtio fotografer så blir det lätt så att en tar en bild så ser någon det och tar samma bild, och sen nästa osv. Men man får försöka blunda för det och göra sin egen grej så gott det går. Det finns obegränsade möjligheter i alla fall.

Det dominerande elementet i oceanharbour är utan tvekan det gamla skepp som ligger fast i botten sen hundra år.

 

 

 

Det finns spår av en mörk historia i Ocean harbour. Här har valar slaktats i början av förra seklet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter lunch åker vi till St:Andrews Bay. Vi kommer iland och redan på långt håll ser man att det är ofantliga mängder med kungspingviner på en platt yta en bit bort från där vi lägger zodiakerna. Det talas om att det när det är som mest kan vara bortåt 700000 på detta ställe. Den största koncentrationen av kungspingviner i världen.

Tusentals kungspingviner, elefantsälar, snötäckta berg med glaciärer. Det är sydgeorgien. Ett subarktiskt paradis.

Zodiakerna glider en och en in på stranden som är omgiven av höga berg. Framför stranden sträcker sig en stor dalgång. Förmodligen har dalgången bildats av en glaciär som nu dragit sig tillbaka några kilometer upp från stranden. Nedanför glaciären ligger en sjö som avvattnas av en ström.

De flesta rör sig mot de stora flockarna med kungspingviner. Av den anledningen hoppar jag över den biten och istället följer strömmen uppströms. Det står stora flockar med pingviner här och där längs stranden så det är inte så att jag inte har saker att fotografera. Det är vackert i den monokroma skalan som vädret bjuder på. Plötsligt är det någon som häller på mer vitt i det monokroma. Det börjar snöa och blåsa rejält. Det är nog det som en fotograf önskar sig mest av allt. En rejäl white-out. Snöstormen suddar ut det oväsentliga och mjukgör former så det blir lättare att ta bilder som är tilltalande.

Flockar med kungspingviner står tätt tillsammans och myser i snöstormen. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

Jag fotar kungspingviner när jag ser en flock med yellow-billed pintails som landar en bit bort. Jag går bort och har dem på ett femtiotal meter. Jag lägger mig ned och till min förvåning går de alla mot mig. Det händer ju aldrig med ankor. Det blir riktigt bra bilder i mitt tycke och jag känner mig riktigt nöjd. Tid och rum försvinner och man är inne i en bubbla.

Plötsligt ser jag två komma i min riktning med röda jackor. Jag ser snabbt att det är Christian och Peter och får genast en känsla av att jag missat samlingstiden för återfärden. Jag hade dock gott om tid men begav mig ändå ned mot båtarna för att ägna lite tid åt däggdjuren också. När vi kom i land var det en elefantsälhona som just födde en liten unge. När jag kom tillbaka såg jag att två storlabbar satt och hackade på den. Mamman gjorde tafatta försök att skrämma iväg dem men det såg mörkt ut för den lille.

Två pälssälsungar springer runt och jagar varandra och irriterar elefantsälarna. En stor hanne i vattnet brölar åt dem att ta det lugnare. De bara skrattar och springer vidare.

March of the penguins

Under natten har vi förflyttat oss till Grytviken. ”Huvudstaden” på Sydgeorgien. Det var på denna plats som valfångstmännen höll till. Nu finns där ett museum, en post och framförallt finns där kontrollanter som ser till att besökarna på Sydgeorgien sköter sig. Varje morgon innan vi ska i Zodiakerna går vi igenom en tvättprocedur. Två olika tvättbad för stövlarna och därefter en sista balja med ett bakteriedödande ämne som desinficerar stövlarna. När vi kommer tillbaka från en landing så är det samma procedur igen för att inte flytta frön, bakterier eller annat främmande ämne till en annan plats på ön. Viktigast är förstås att inte ta med något hemifrån. Frön fastnar i kardborrebanden på regnbyxorna och kan sen trilla av och gro i Sydgeorgien.

På Shackletons expedition fanns en fotograf som hette Frank Hurley. En fantastisk fotograf vars bilder verkligen förmedlar den dramatik som kryddade expeditionen. Jag har därför gett denna bild lite patinering i PS. Notera gruppen med kungspingviner på högersidan.

Här dödades runt 30000 valar från förra sekelskiftet och framåt. Nu har valarna börjat återhämta sig i regionen.


En antarktistärna tar igen sig mellan de rostiga oljecsisternerna i Grytviken.

Vi klarade inspektionen med bravur och alla fick gå iland. Det var spännande at se naturen återta Grytviken. Valfabriken rostar ihop liksom vraken av valfångstbåtar som ligger i hamnen. Vi besöker Schackeltons grav och tar en sväng upp på bergsidan för att få en bra överblick över Grytviken.

På väg från graven får jag syn på två unga elefantsälshanar som sparrar varandra i slagsmål. Det syns att de är kompisar och skojbrottas. Det sker just framför ett gammalt vrak som ligger där så det blir lite annorlunda bilder. Dessutom är det en antarktis tärna som passar på att ta för sig av godbitarna som elefantsälarna rör upp.

Två unga hanar elefantsälar skojbråkas vid ett vrak i hamnen. Snön yr och det märks att de tycker om varandra. Ingen avsikt att skada utan bara en nyttig lek.

Vi avslutar och åker tillbaks till skeppet för att äta lunch. Vi skall nu tillbaka till St:Andrews bay vilket vi alla ser fram emot. Det har klarnat upp en del så det blir förmodligen fint ljust. Vi kommer i land vid klockan 17 men ska vara tillbaka redan vid 1930.

Det gäller att hålla sig i form för det hårda livet i subarktis

Vi är alla lite besvikna över detta faktum då det skulle med största säkerhet vara resans finaste ljus. Vi får tugga i oss detta ändå. Min plan var att dokumentera den stora ansamlingen av pingviner men det slutar med att jag ligger på stranden för att försöka fota anländande pingviner.

Det är kul med splash och action när de kommer i land. De är inte så många som kommer men kul ändå. Ljuset blir bara bättre och bättre. Jag är absolut sist att lämna stranden och det är minst 1,5 timme kvar med absolut bästa ljus. Det är nog resans största besvikelse. Den blir ännu större när man senarelägger med en kvart för att man ska hinna köpa något i baren. Den kvarten hade jag hellre haft på stranden.

Det är härligt att ha såna antistatiska fotomodeller runt sig hela tiden.

My surf mates, kingpenguins

Vi lättar ankar och åker norrut mot Salisbury plains och ännu en fin plats för kungspingviner. Det är dock ganska mycket pälssälar och en hel del elefantsälar. Här är det stora grupper pingviner som kommer hela tiden och bra möjligheter att fota detta på stranden. Jag lägger en del tid med polecam från Zodiaken men det blir inte mycket att ha. Inte en bild på pingvin under vatten. Det är helt enkelt för grumligt och bubbligt. Läget hade varit annorlunda om man haft vadarbyxor med sig som Ole-Jörgen hade.

EN kungspingvin surfar upp på beachen i Salisbury plains

Plötsligt händer något. Ett skrik och Martin ropar alla tillbaka till Zodiaken. Något har hänt. Det visar sig att Richard har blivit attackerad av en elefantsäl. Han har fått bett i båda låren. Exakt detaljerna hur det gick till är oklara men på något sätt har han varit för nära och elefantsälshannen blivit aggressiv och markerat detta. Han hade ändå tur som inte fick pulsådern punkterad i låret. Det var nära. Guiderna lägger honom på en bår och tar ombord honom på båten till Peter, doktorn. Han plåstras om hela dagen och får intravenöst penicillin.

Elefantsälar attackerar sällan människor men de är väldigt protektiva om sina harem. Den säl som bet Richard var strandens beachmaster och måste haft en dålig dag.

De är lite som drakar när de rapar upp varm luft så det kommer stora ångmoln ur munnen.

 

Vi andra äter lunch och förflyttas sen till ö som heter Prion island där det häckar vandringsalbatross. En pytteliten strand väl bevakad av pälssälar är målet. Ovanför stranden går en spång upp på en kulle där vandringsalbatrosser häckar. Just nu är det bara två ungar och en vuxen fågel på plats. Ingen av oss är jätteinspirerad och undrar mest hur det är med Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

Det är ganska bra med honom men det blir omgående bestämt att vi kortar av resan och åker omedelbart till Falklandsöarna för att han ska komma under rätt vård. Det är framförallt infektionsrisk som man är orolig för. Tråkigt för alla såklart men i bästa fall får vi en dag på Falklandsöarna att fota på. Det vore kul att besöka kolonin med klipphopparpingviner.

Nu är det tre dygn på båten som gäller och vi får roa oss bäst vi kan med att fota havsfågel från akterdäck. Idag 13 november ser det ut som det kan bli en fin solnedgång iaf.

Det rullar på ganska bra i överfarten. Vi går mot vinden så det är guppigare åt det här hållet och det blir lite läskigare att stå på akterdäck där det gungar ganska bra. Plötsligt känns det som man flyger och hela aktern reser sig högt upp och man får en hisnande känsla som i en kraftig luftgrop på flyget. Sen vet man att det kommer att gå ned med rejäl kraft och plötsligt står man med vattnet runtom över huvudet på en själv. En och annan våg sveper in över däcket och man får passa kamerautrustningen. Samtidigt kan det bli läckra bilder när man får fågel och vågorna i ögonhöjd. Det är inte så många andra av fotograferna som är ute på däck och fotar om det inte är något speciellt som ropas ut. Vi passerar ett isberg som är helt fantastiskt i kvällsljuset. Det är som slipad pärlemor med mjuka former och som på beställning så står en hakremspingvin på isberget. Den enda hakremspingvin jag såg på hela resan. Häftigt med den lilla pingvinen på den stora isklumpen.

Den enda hakremspingvin jag sett ägde detta magnifika isberg

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

Vi kommer fram till Port Stanley på Falklandsöarna sen eftermiddag och möts omedelbart av en båt som tar emot Richard. Det kommer också några myndighetspersoner som intervjuar oss om incidenten för att kunna lära sig av detta för att undvika framtida olyckor. Efter någon timme ger vi oss iväg igen. Den extra dagen vi nu fick ska vi ge oss iväg till den västligaste ön som heter West point. Där finns en stor koloni med häckande svartbrynade albatrosser och klipphopparpingviner. Det är tretton timmar dit tyvärr och jag räknar raskt ut att den soluppgång jag hoppades på även denna gång kommer utgå. Det kommer inte bli några orangegula bilder denna resa tyvärr.

Vi kommer fram till West point vid sjutiden solen står redan ganska högt på himlen. Vi går iland och får en härlig promenad på ett par kilometer upp över vad som känns lite som kalfjäll. En grön kulle med olika grässorter och småväxter och stora buskar av ärttorne. Stora knallgula fält. Ett vackert inslag mot det gröna. Det är dock en växt som inte är naturlig utan som inplanterats och sen spridit sig mellan öarna.

Det är mycket havsfågel framme i solnedgången. Kanske är det någon val som pressat upp krill till fåglarnas förtjusning.

Longtailed meadowlark -långstjärtad ängsstrupial

Jag ser det mest som en skådarexkursion och har inga förväntningar på några kanonbilder. Det dyker upp en hel del nya arter för mig. Redan i hamnen dyker det upp Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck och två olika arter strandskata. På vägen upp för den långa backen ser jag en grupp black-chinned siskin och den riktigt läckra arten long-tailed meadowlark som har knallrött bröst och den sjunger dessutom vackert.

Knallrött på gult. Den gula växten ör Gorse, ärttörne importerad från Storbritannien.

Efter en kvart kommer jag fram till andra sidan ön där albatrosserna häckar. Platsen är vackert belägen vid ett stup där vinden ligger på och vågorna slår in i klipporna så det sprutar vatten långt upp. Bona som är påbyggda under många år står upp som jordpelare i tussock gräset. Huller om buller bland albatrosserna syns också en hel del northern rockhoppers. En häftig pingvin som också ibland kallas klipphopparpingvin. Om ni inte sett Happy feet så se den. Den coola pingvinen är av denna art.

Den lilla pricken är en klipphopparpingvin som strax efter bilden studsade nedför berget till vågorna. Kamikazepingvin skulle vara ett bra namn.

Klipphopparpingvin

Det år svårt att hitta något spännande att fota i den allmänna villervallan men jag försöker underexponera kraftig mot de svarta berget och får en del bilder som jag tycker blir ok.

Svartbrynad albatross

Svartbrynad albatross

På väg därifrån hör jag en härlig drill bland tussocktuvorna. Det är en gärdsmyg som jag tror är den endemiska gärdsmygen men det visar sig vara fel art. Cobb wren heter den endemiska gärdsmygen som jag tyvärr bommade.

Trodde ett tag att jag hittade den endemiska cobb wren men det visade sig vara en sedge wren. Livskryss oavsett 🙂

På väg upp såg jag några smådammar som jag bestämmer mig för att granska i hopp om att hitta någon vadare eller and. Jag hittar tre Yellow-billed teal som låter sig fotas.

Yellowbilled teal

 

En kalkongam sveper förbi på nära håll.

En kalkongam kollar in om jag är mör…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upland Goose

Nere i hamnen tar jag en promenad längs stranden och fotar de vackra gässen som finns där. Kelpgoose och upland goose.

Kelp Goose

Plötsligt varnar gässen och en striated caracara tar en gässling framför ögonen på föräldrarna och äter glupskt upp den.

Striated caracara

 

 

 

 

 

Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.

 

 

Jag lägger mig på stranden bland stenarna och har tur då ett par steamer ducks passerar ganska nära. Jag tar den sista zodiaken tillbaka till båten och konstaterar att den sista bilden är tagen på denna resa. Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.

Höstskådning i Stockholms ytterskärgård

Tio peppade skådare träffades 0630 i Stavsnäs och mönstrade på taxibåten Zefyr. Målet var Svenska högarna och kanske även Horssten. När man skådar fågel på hösten är det framför allt sträckande fågel vi är ute efter. Vädret är en viktig faktor och det bästa som kan ske är att det regnar på natten så att nattsträckare tvingas ned och rastar på öarna. Vi hade inget regn men ändå mulet väder. Vi hoppar ombord och ställer förrän österut mot Svenska högarna. Det tar en dryg timme att ta sig ut. Det blir en glipa mellan molnen och solen tittar fram och färgar molnen i horisonten rosa.

Vi passerar ett skär där ett 10 tal sälar ligger och myser.När vi kommer fram ser vi en pilgrimsfalk på ett skär i närheten. Vi åker in i hamnen. Vattnet är helt stilla. Undrar hur många gånger östersön är spegelbland i slutet av oktober.  Förväntningarna är skyhöga. Kungsfåglar och gråsiskor hörs direkt när vi kommer iland.

 

Det är mulet men ändå ett mjukt fint ljus i gryningen.

Vi delar upp oss på ön. Flera av oss har walkie talkies och vi delar upp dem så att vi kan kommunicera om det dyker upp någon höstlig raritet. Det är en hel del fågel på ön. Artlistan fylls på ganska snabbt. Det rör sig oerhörda mängder alfågel fram och tillbaka.  Förmodligen övervintrar de där ute då jag ser dem flyga båda norrut och söderut. De är många. Man kan svepa med kikaren från höger till vänster och strecket bara fortsätter.

Mängder av alfågel rör sig i området.

 

Det är en underbar höstmorgon. Vi är utspridda i små grupper runt ön. Metodiskt går vi igenom dungar och svackor på jakt efter ovanliga fågelarter. Det rasslar till på Walkie talkien. Peter har sett en ringtrast vid fyren. En härlig art som häckar upp i fjällen och syns framförallt på våren när den sträcker norrut. Höstfynd är inte lika vanliga.

Vi har tur och återfinner den i ravinen bakom fyren på långt håll men ändå.  Artlistan blir längre och längre…

Ringtrast

Jag parkerar vid ett träd på en udde. Fåglar kommer i strid ström vilar en stund och flyger sedan vidare över havet. En gransångare kommer, en ärtsångare ger lite adrenalinrush. Det är ganska sent för årtsångare så tankarna börjar gå åt andra raser av årtsångare men jag ser en ring och slappnar av om det hade varit något annat än vanlig ärtsångare hade ringmärkarna som varit på ön ett par veckor reagerat och larmat. Flockar av gråsiskor och domherrar flyger runt. Dubbeltrastar, björktrastar, rödvingetrastar, koltrastar och taltrastar är ganska talrika.

Gråsiska, möjligen av rasen cabaret (brunsiska)

Domherre

Domherre

Taltrast

Sävsparv

Inflödet av fågel avmattas. Ett sms kommer från Horssten. De har sett en misstänkt Sibirisk beckasin. En art som aldrig sett i landet tidigare. De jobbar vidare för att säkra bevisen men fågeln har slunkit mellan fingrarna. Vi avvaktar lite till och fortsätter leta igenom snåren på Svenska högarna. Plötsligt surrar det till i mobilen. De har hittat en bergstajga på Horssten. Snabbt samlar vi ihop folket och samlas vid båten. Vid en liten buske vid båten har vi en misstänkt tajgasångare. Det blir inga bilder men med gemensamma krafter får vi det till en tajgasångare och inte en bergstajga.

Vi hoppar ombord på båten och styr kosan mot Horssten. Jag har kontakt med Horssten via telefon och Bergstajgan är stationär i Sydostdungen. När vi kommer fram är det en rask promenad från nordsidan. Redan på ganska lång håll ser vi en fågel som svirrar runt i toppen på en al. En titt med kikaren och artbestämningen är klar. Vi håller oss på avstånd tills hela styrkan på tio personer sett fågeln. Horsstenskryss för mig, livskryss för en del och Upplandskryss för andra. Riktigt skoj. En fantastisk avslutning på denna utflykt med Värmdö Fågel Klubb. Välkommen nästa gång. Det blir troligen en utflykt på motsvarande sätt i vår.

Bergstajgasångare (Phylloscopus humei)

Artlista: Svenska Högarna/Horssten 181021, 61 arter

Knölsvan
Fiskmås
Havsörn
Tobisgrissla
Havstrut
Alfågel
Gråtrut
Kricka
Pilgrimsfalk
Dubbeltrast
Kungsfågel
Sjöorre
Bläsand
Gråsiska
Björktrast
Domherre
Talgoxe
Grönfink
Rödvingetrast
Blåmes
Rödhake
Gräsand
Bergfink
Ängspiplärka
Vinterhämpling
Koltrast
Sparvhök
Ejder
Storskrake
Stjärtmes
Småskrake
Bofink
Svartmes
Gransångare
Ärtsångare
Trädkrypare
Gärdsmyg
Sånglärka
Sidensvans
Dvärgbeckasin
Duvhök
Storskarv
Kråka
Ormvråk
Tornfalk
Grönsiska
Ringtrast
Sångsvan
Järnsparv
Gulsparv
Ringduva
Sävsparv
Jorduggla
Bergstaigasångare
Skrattmås
Storlom
Strömstare
Steglits
Knipa
Enkelbeckasin
Myrspov
Varfågel
Kaja
Taigasångare

 

Havsfågelskådning på Madeira

Vi landar på Madeira med ett brak. Fallvindar från de branta bergssidorna runt flygplatsen på Madeira gör att landningen blir en smula vinglig. Här ska jag för första gången skåda havsfågel från båt. Jag är otroligt förväntansfull då jag inte riktigt vet vad som väntar mig. Det är mörkt när vi kommer så första riktiga intrycket av Madeira låter vänta på sig till morgonen. Redan från balkongen hör vi gulnäbbade liror som i mörkret flyger upp mot bergen. Vi gör en första liten morgon exkursion och får in arter som Kanariesiska, Helenaastrild, forsärla, drillsnäppa, roskarl, Kanariepiplärka och den nordamerikanska fjärilen Monarch.

En fantastiskt vacker skapelse. Vi ser även ett antal av de andra endemiska fjärilsarterna som är varianter av kvickgräsfjäril, sandgräsfjäril och kålfjäril.

Forsärlor är det gått om. Det rinner en liten bäck genom byn Machicho och där hittar vi ett tiotal forsärlor som ljudligt flyger runt och letar mat i gryningen.

 

Vi bor i Machicho som ligger strax öster om Funchal.

Madeira är en ögrupp i Atlanten, 40 mil norr om Kanarieöarna. Den tillhör Portugal, men är politiskt självstyrande. Ögruppen består av huvudön Madeira, den mindre ön Porto Santo samt två grupper av obebodda öar, Ilhas Desertas och Ilhas Selvagens. Huvudstaden är Funchal.

Kanariesiskan är talrik på Madeira.

 

Madeiravarianten av bofink är vacker med sina lite blåare toner i fjäderdräkten.

 

Plain swift, enfärgad seglare är vanlig på Madeira. lite mindre än vår tornseglare.

Efter frukost tar vi bilen upp i bergen för att leta rätt på de endemiska arterna som finns på ön. Redan på vägen upp för en backe hör vi en Madeirakungsfågel. Det blir inga bilder för mig men jag ser den bra i kikaren. Strax efteråt stannar vi vid en golfbana och tittar bland annat på enfärgade seglare, ormvråkar och en tornfalk. Plötsligt ropar Daniel där är Madeiraduvan!
Den flyger framför oss på vägen och strax efteråt kommer ytterligare ett ex för att omintetgöra eventuella tveksamheter om att det skulle vara den. En liten bit längre upp på berget får vi se Madeiravarianten av bofink. Vi rullar ned mot byn Machicho där vi bor på hotellet Whitewater. Vi äter en god lunch och förbereder oss på att åka ut den första turen på havet.

Det tar inte lång stund förrän vi ser den första gulnäbbade liran. Med jämna mellanrum sveper de förbi båten. De är fantastiska att se där de till synes utan ansträngning använder uppvindarna som skapas av vågorna för att transportera sig väldiga avstånd över det öppna havet.

Efter en timme ropar Tord Bulwer’s Petrel! Stop!!

Den spetsstjärtade petrellen än mörk liten skönhet. På engelska heter den Bulwer´s petrel. Den är uppkallad efter en engelsk präst som på 1800-talet på vetenskapsmäns vis tog med sig ett exemplar av den okända petrellen hem till Storbritannien och den blev såklart döpt efter honom.

En Spetsstjärtad petrell ryttlar i luften för att spana in mäsket som sprider förföriska dofter runtom Madeira.

Men guiden säger bara:
-jag stannar inte för Spetstjärtad Petrel. Ni kommer att se er mätta på dem ändå. En förvisso trist kommentar men det visade sig att han hade rätt. Vi såg säkert 50-60 exemplar av arten men se sig mätt gjorde vi nog inte ändå.

På plats tar guiderna fram en plasthink med frysta fiskdelar och inälvor som de slänger i vattnet så den flyter som en stor isklump. De lägger också en olja på mäsket som gjuter olja på vågorna så det också blir ett blankstryk dör doftspåret ligger. Den avger ett doftspår åt ena håller i vattnet eftersom vi driver och åt andra håller i vindens riktning. Tanken är att fåglarna ska snappa upp doftspåret och söka upp klumpen. Jag hade sett framför mig att det skulle samlas mängder med fågel som skulle smaska i sig och ligga på vattnet men i själva verket var det mer så att de flög längs doftspåret och checkade upp vad det var för att sen flyga vidare. De enda som stannade till var några unga medelhavstrutar. De övriga i gruppen var ganska pålästa på havsfåglar och hade skapat sig förväntningar på vilka arter som borde dyka upp och vilka de hoppades på som bonus.

Den gulnäbbade liran är eller som den heter på engelska Cory´s shearwater är uppkallad efter fågelskådaren James Cory som samlade på skinn och sålunda var den första som ”kryssade” en Gulnäbbad lira. På den tiden var de fatalt att bli kryssad av skådarna…

Det visade sig ganska snabbt att Spetstjärtad petrell (Bulwer´s petrel)och gulnäbbad lira (Cory’s shearwater) var de mest talrika arterna. Spetsjärten är en liten helbrun fågel som flyger lite kors och tvärs i vågdalarna och har inte lika svepande stora bågar som de större arterna. Vi var ett sällskap på totalt tio personer. Vår lilla grupp om fem personer, ett svenskt par, en finne och en kille från Schweiz

Vi stod alla och stirrade i horisonten för att upptäcka något spännande. Det alla stod och hoppades på var i första hand Madeirapetrell (Zino’s petrel). Jag som inte i första hand drivs av kryssandet stod kanske mest och hoppades på de små söta stormsvalorna som studsar fram på vattnet nästan som i dans. Första arten som ropas ut är dock större lira. En vacker art som påminner lite om en labb i både färgsättning och teckning.

Större lira dyker årligen upp på västkusten när det är storm. Jag har dock aldrig haft turen att se någon.

Den tar ett par svep runt båten och bjuder på sin prakt. Våra bazookas smattrar på och fyller minneskorten.

Strax därefter kommer en oceanlöpare (Madeira storm petrel). Den är lite större än en havslöpare, flyger lite mer bestämt och har inte vad vi kunde se samma trippande födosökningsmönster som sin mindre släkting.

Madeira storm petrel eller som den heter på Svenska Oceanlöpare.

Havslöparen eller som den heter på engelsa Wilson’s storm petrel. Ni gissade rätt även denna art är döpt efter upptäckaren. I detta fall Alexander Wilson som anses vara den amerikanska ornitologins fader. Oavsett så är arten häpnadsväckande näpen och söt när den trippar fram på ytan. På bilden kan man ana att den har gul simhud mellan tårna.

Strax efteråt dyker även två havslöpare (Wilson’s storm petrel) upp i närheten av båten.

En riktig bonus dök plötsligt upp, en tärnmås (Sabine’s gull). Utan tvekan den snyggaste måsen av alla. Svårexponerad i det soliga vädret med sitt mörka huvud och kritvita kropp men några bilder blev det iaf.

Tärnmåsen, i mitt tycke den snyggaste måsfågeln. Min första obs av denna läckra art.

Tärnmås – Sabine’s gull

 

Under första dagen ser vi också en val som hoppar på flera kilometers avstånd, troligen en beak whale, Vi ser flera sköldpaddor av typen loggerhead, och vår egen europeiska stormsvala.

En Baird’s näbbval hoppar ett par kilometer bort från båten. Jag drar iväg ett par skott på måfå och lyckas få en bild så den går att artbestämma.

Guiderna slänger i totalt tre mäskhinkar med c:a en timmes mellanrum. En stund efter att den sista åkt i börjar solen dala ned mot horisonten. Vi får en bit quiche som vi smaskar på medan vi hoppaa på några läckra arter i sista ljuset. Spetstjärtade petreller kommer med jämna mellanrum så sämre modeller att fotografera kan man ju ha. Vi packar ihop kamerorna och förbereder oss för att åka tillbaka. Vi har åkt ut c:a 1,5 timme vilket borde placera oss någonstans 20-25 distans utanför madeiras kust dvs, på internationellt vatten. Den 11-12 meter långa ribben ormar sig igenom vågorna mjukt och säkert. Strax innan vi kommer fram till Machichu passerar vi dock ett smalt sund där hela Atlanten vill igenom. Det i kombination med den snabbt uppgrundade botten som går från 4000 meter till kanske 20-30 meter i sundet gör att det blir väldigt krabb sjö och hård ström i detta sund. Ett ställe som jag definitivt inte skulle vilja få motorhaveri på. Vi kommer nöjda och belåtna in till kaj vid tiotiden och avslutar dagen på en närbelägen restaurang med macka, öl och artgenomgång, Idel nya kryss för mig.

Fredag förmiddag blir jag kvar hemma med nödvändigt arbete medan resten av gänget gör en exkursion till en högplatå och ett ökenliknande område. De ser ett flertal kanariepiplärkor och rödhönor. Efter lunch och lite vila är det dags för andra båtturen.
Denna dag börjar med en tur rakt ut från machichu för att leta efter Atlandpetrell (Fea’s petrel). Det tar inte så lång stund innan vi sett ett par av dessa vackra fåglar.

De är extremt svåra att skilja från Madeirapetrel men Zino har lite klenare näbb, annorlunda teckning runt ögat och en allmänt slankare kropp. Därefter vänder vi åter skutan norrut för att lägga oss på enligt guiderna det bästa stället för att se Zinos.

Atlantpetrell eller Fea’s petrel är väldigt lik den sällsynta Madeirapetrellen. Näbben och kroppen är kraftigare på Atlantpetrellen.

Efter en stund med de sedvanliga gulnäbbade lirorna och spetstjärtarna får vi några smörgåsar och tuggar friskt på dem när vi plötsligt ser en labb. Det visar sig vara en vacker adult bredstjärtad labb med begynnande klubbor. En riktigt häftig art som jag bara sett en gång tidigare när det var invasion 2015. Den flyger ogenerat några varv och drar sen vidare över det till synes oändliga havet. Därefter dyker ännu en överraskning upp. En flock småspovar sträcker förbi. Ett par silvertärnor tittar till mäsket innan de drar vidare.

Bredstjärtad labb är verkligen en maffig art. en veritabel bulldozer i luften.

Bredstjärtad labb – Pomarine jaeger

I Funchals hamn finns det oftast ett antal rosentärnor som fiskar. De häckar på ön och är en art som flera av oss inte sett tidigare. Vi åkte dit i tid för soluppgången. Vi letar först på ett ställe i hamnen men hittar bara fisktärnor. Vi tar oss en cortado och en patel de nata, ett sött och gott bakverk garanterat utan fiber. Vi satsar sen på andra sidan hamnen och ser omgående en lämplig kandidat för rosentärna. Vi ser åtminstone 5-6 olika individer. Både adulta och juvenila och t o m en trolig 2-k fågel. Jag hade nog trott att de skulle vara lätta att plocka ut från de fisktärnor som också fiskade i hamnen men det tog sin tid att lära sig se skillnad på dem. Den har en snabbare snärtigare flykt, kortare vingar, mindre stjärt, de ger ett väldigt vitt intryck och dyker som en Kentsk tärna när de fiskar. För mig var det nyttigt att stå och studera dem och efter ett tag var det tämligen lätt att se skillnad på dem.

En rosentärna ryttlar i motljuset så vingarna blir genomlysta.

En kraftig underexponerad rosentärna mot den mörka muren i bakgrunden ger en nästan svart/vit bild.

När vi är mätta på rosentärnor åker vi upp för att reka området där Madeirapetrellen häckar. Det är på toppen Pico de Arieiro. Vägen dit är nog bland det vansinnigaste jag åkt. En väg går spikrakt upp från Funchals hamn och vi är oroliga för den klena motorn i bilen. Lutningen är nog runt 20 grader och kanske t o m lite mer vissa passager. När det är som brantast dyker det upp två killar med en korg kälke. De åker kälke på asfalten i dessa kälkar. Helt vansinnigt. Vi såg inte när de körde men diskuterade ivrigt hur man får stopp på ekipaget. Till slut övergår den spikraka vägen i serpentinvägar som slingrar sig upp på berget genom cederskogar. Vi stannar på några ställen och ser en del Madeirabofink och Madeirakungsfåglar. Uppe på toppen äter vi lunch och rekar lite hur vi ska gå när vi tänkt oss att gå upp på kvällen för att lyssna på petrellerna. Strax är det dags att åter åka ned för den sista turen på havet.

Vi åker rakt ut med båten även denna eftermiddag och ganska snart ser vi flera Atlantpetreller som cirkulerar runt något. När vi kommer närmare ser vi att det är delfiner som jagar och förmodligen pressar upp fisk mot ytan som fåglarna kan ta. Jag ångrar genast att jag inte tog vattenhuset. Hade jag haft det hade jag troligen haft en del skapliga delfinbilder då de första gången kom rätt fint nära båten. Det är 15-20 flasknosdelfiner. Vi studerar dem och njuter av dess närvaro tio minuter.

Flasknosdelfin

Underbara flasknosdelfiner cirkulerar runt båten i jakt på små tonfiskar.

Sen drar vi vidare norrut även denna dag. Jakten på Madeirapetrellen går vidare. Inget speciellt händer denna sista dag ute till havs. Samma arter som tidigare i olika ljus. Vi njuter dock ändå av att se dessa fantastiska fåglar utnyttja uppvindarna som bildas framför vågorna för att med dess hjälp flyga till synes för evigt utan ansträngning. Plötsligt dyker en fjällabb upp. Det tar ett tag att artbestämma den då den saknar sina långa stjärtfjädrar.

En fjällabb avtecknar sig mot Madeiras branta kuster.

Vi åker hemåt och vid ankomsten ser vi att det brinner på berget. Det är dock en kontrollerad brand där man byggt modeller av båtar som man satt eld på för att fira (om jag förstod rätt upptäckten av Madeira som hände för 600 år sedan). Det smattrar och av fyrverkerier och knallskott. Det är effektfullt med de brinnande skeppen i den svarta natten. Vi hittar en restaurang med ett ledigt bord och äter en god middag och titta på folkvimlet. Prata går knappt då det är ett liveband som spelar covers av blandad kvalitet på högsta volym.

Båtar brinner på Machichos bergssidor för att påminna om conquistadorernas upptäckande av Madeira. (om jag minns rätt..)

Sista dagen på Madeira gör vi en utflykt till ett världsarv . En lagerskog, Laurisilva of Madeira som ligger vid byn Serra d`Água NV om Funchal. Det finns en vacker och brant stig som går upp från byn in i skogen. Vi promenerar någon timme uppför och njuter av landskapet. Förhoppningen är också att få fotolägen på Madeira duvan och kungsfågeln. Duvorna visar sig vara väldigt skygga så det blir bara några långskott. Jag misslyckas även totalt med kungsfågeln vilket jag nog är den enda som gör. Men livet går vidare…

Den lokala varianten av kungsfågel vägrade ställa upp och posera vackert men ett bevis för att jag sett arten blev det iaf.

Vi åker därefter till en botanisk trädgård som åtminstone för min smak känns som ett nedköp efter den fina promenaden i bergen. Därefter åker vi upp till Pico do Arieiro för att fota landskapet och för att i bästa fall även få höra Zinopetrellerna i natten.

När vi gick ut till bilen började moln torna upp sig. När vi åkte de snirklande vägarna uppför berget började det regna. Attans tänkt vi som ville njuta av utsikten. Hoppet levde dock om att toppen skulle vara ovanför molnen.

När vi har ca 200 höjdmeter kvar bryter vi igenom molnen och solen lyser oss i ansiktet. Makalösa scenerier breder ut sig. Vi hoppar ur bilarna och springer runt som yra höns och fotar åt alla håll. Ljuset blir bara bättre och bättre. Jag hittar lite seglare och ett par tornfalkar som flyger runt i molnslöjorna som avtecknar sig mot bergssidorna. Rödhönor spelar i vegetationen en bit ned på berssluttningen. Några Kanariepiplärkor födosöker i lavagru

Enfärgad seglare

Vi bad hotellägarinnan kolla upp att restaurangen var öppen på toppen. Den var öppen till tio sa hon så vi beslöt oss för att käka på toppen. Det var tvärstängt redan vid 1900 när vi kom upp. Solen går ned och månen stiger upp.

Vi börjar vandra längs stigen mot häckningsplatsen för Madeirapetrellen. Det känns som vi plötsligt befinner oss i Sagan om Konungens återkomst när Frodo, Sam och Gollum vandrar på de branta stigarna på väg in i Mordor Några passager är bara en meter bred och stup på båda sidor. Definitivt inget för höjdrädda. Vi sätter oss ned och väntar på mörkret. Förhoppningen ör att få höra hur Madeirapetrellen anländer med mat till ungarna. Lätet ska påminna om en kattuggla ungefär. Vi sitter tysta i mörkret och betraktar nästan meditativt månen som stiger upp bakom högsta toppen. Vi ser några med pannlampa närma sig. Det är Hugo och Catharina som har med sig en grupp gäster som har samma ärende som vi.

Tornfalkar cirklar i molnslöjorna i jakt på Kanariesiskor och Kanariepilärkor.

Tornfalkar

Det visar sig att man behöver ha tillstånd för att vara på platsen och att Hugo har licens för att ta med sig besökare. Han är inte helt nöjd och vi avlägsnar oss tillbaka mot parkeringen. Vi stannar dock på halva vägen och strax därpå får vi höra ljudet vi väntat på. Kryzz!!

Vi promenerar de många trappstegen mot parkeringen och är alla bra andfådda och trötta när vi når bilen. Vi rullar ned mot Machichu där en kall Caneka och lite mat väntar. Vi kommer i säng ganska sent och skall upp redan vid fyra för att flyga hem till Sverige igen.

En späckad helg med häftiga arter, sköna samtal och underbar varierande natur är slut.

Fler bilder här

 

Brushanespel i Liminka Bay (Liminganlahti)

Jag är ganska impulsiv. Ibland alltför så. Efter Vårgårda fotofestival i höstas bokade jag in en resa till Finland för att fota brushane trots att jag vet att när maj väl kommer vill man inte vara någon annanstans än på Gotland. Där finns ju också brushanar på våren som ibland spelar när de rastar på sin väg norrut mot häckplatserna. Jag har dock lagt ganska mycket tid på att få bilder på spelet men aldrig lyckats få några bilder på spel mer än på långt avstånd. Min förhoppning var nu att få bra bilder av detta.

Liminka bay ligger ca en halvtimmes bilfärd från Uleåborg och är en viktig häcklokal och rastplats för många fågelarter och individer.

Sagt och gjort jag åkte till Finland. Närmare bestämt till Uleåborg. Därifrån vidare en halvtimme med hyrbil till Liminka bay. Där finns ett finfint Naturcenter som dessutom har ett hotell med fem rum. Under brushanespelet finns det möjligt att hyra gömsle för att komma nära och inte störa spelet. Upplägget drivs av Finn Nature med Jari Peltomäki och han fru Kaisa. Ett trevlig naturälskande par. Jari är flerfaldig vinnare i diverse fototävlingar och har fotat natur sedan 1989. På den tiden var det svårt att fota. Jag imponeras av fotografer som började med diafilm. Det var ett annat tänk. Man fick noga skriva upp exponeringar man använde och sen vänta ett par veckor på att filmen skulle komma tillbaka från Kodak för att se om man exponerat rätt. Det är annorlunda idag när man bränner iväg några tusen skott på ett pass och omedelbart kan justera exponering etc. och se resultatet direkt. Att ta en skarp rätt exponerad bild idag är inte svårt. Idag krävs mer än det för att ta en bild som sticker ut.

I Liminka finns gömslen på två platser. Dels ett antal gömslen vid en översvämning och dels mot en liten vall 200 meter därifrån där själva spelet sker. Man får fritt välja i mån av plats och har man några dagar kan man variera ljus och plats för att få så stor variation av bilder som möjligt.

Gömslena är som små lådor och den låda jag valt första kvällen har en glasvägg som jag valde då de fåglarna inte skyggar lika mycket för den som för varianten där kameran sticker ut utanför gömslet. (Dessvärre upptäcker jag vid resans slut att i princip alla bilder jag tagit i detta glasgömsle är suddiga. På något sätt har det blivit någon brytning genom glaset som gjort att allt blev suddigt.) Det är ganska trögt. Brushanarna har minskat med ca 80% på ganska kort tid och nu häckar bara ungefär 100 par i Liminka. Den märkliga våren som började sent och sen övergick i sommar verkar har snurrat till det för fåglarna också. Troligen har många av de fåglar som rastar här istället flugit vidare i det fina sträckvädret till nordligare häckplatser. Det stora raset för brushanar är en minskande tillgång till slåtterängar och betade strandängar som utgör häckplatser. Dessutom jagas de en del på övervintringsplatserna i Senegal.

 

Det invecklade brushanespelet
Ett forskarteam på Uppsala Universitet har i studier visat att det som skiljer de olika hanarna åt är en specifik kromosonförändring som uppstod för ca fyra miljoner år sedan. Det kan man läsa mer om här: http://www.uu.se/nyheter-press/nyheter/artikel/?id=5604&typ=

Det finns tre olika typer av brushanehanar. De har helt olika fjäderdräkter och helt olika roller i spelet. De varierar framförallt i färg på halskragen som är allt från vit till svart med allt däremellan.
De mörka eller kraftfullt färgade hanarna är aggressivare, kallas för ”suveräner” eller independents. De är de vanligast förekommande i spelet ca 80%.

De ljusa, ofta med vit halskrage, är mer undvikande och passiva, kallas ”satelliter” och utgör cirka 20 % av hanarna. Den tredje, och mest ovanliga morfen, är de ”intermediära” eller ”Faeders” som är hanar men bär en honfärgad dräkt året runt. De är väldigt ovanliga och dessa utgör cirka 1 % av hanarna.

Jag tyckte det var svårt att se något mönster i korrelationen  uppträdande och koppling till fjäderdräkt.
Här är några av kombattanterna.

Denna individ hade ett tydlig revir vid en tuva som den försvarade de tre gånger jag besökte spelplatsen.

 

 

Den här individen hade en fjäderdräkt i färgen Grizzly (flugbindarterminologi). Han verkade ambulera lite runt hela spelfältet. Möjligen var han en satellit.

Denna individ kom och besökte spelplatsen lite då och då och verkade inte ha något område som han försvarade.

De ser för lustiga ut med sina kragar och mössor. Man får många associationer till allt möjligt. Mest tycker jag de påminner om karaktärer i Louis XIV hov. De struttar runt med sina peruker, bugar sig och ser ibland förorättade ut. Blir de tillräckligt kränkta blir det duell. Viss likhet finns också med delegaterna i House of Lords i det brittiska parlamentet.

Ansiktets sidor är som ni kan se täckta av vårtor, och visar att de är parningsredo och de ger också visst skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och kan i sällsynta fall döda varandra.

De kan fajtas rejält och i sällsynta fall går det så långt att någon av kämparna dör.

Going in for a kill

 

De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1×1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna använder ett camoflage genom att se ut som en hona. De försöker sno till sig en parning när en hona kommer förbi. De råkar dock själva ut för att bli betäckta av andra hanar eftersom de andra tar dem för en hona. Ja ni hör det är fullt med intriger och ingredienser gott nog för en långkörare på Netflix 🙂

När man spenderar ett antal dagar på samma plats lär man känna individerna eftersom de ser så olika ut. Man vet vilken tuva de försvara och vilka som är Satelliter är väldigt tydligt, då de oftast lägger sig ned och flyr konflikterna. Jag såg tyvärr ingen intermediär eller ”faeder” vad jag vet. Svårt att säga eftersom de är lika honorna.

Förutom spelplatsen fanns även gömslen vid en vattensamling där brushanar och andra fåglar åt och drack.

Vid vattensamling födosökte brushanar i pausen i spelet.

Ibland blir vattensamlingen för trång för de testosteronstinna brushanarna så att de drabbar samman även i matpausen. Vilket ju var precis vad jag hoppades på.

Här är vattensamlingens ägare. Alla som satte sin fot här utom möjligen rödspoven fick sig en omgång.

Rödspov är nog en av de snyggaste arterna. Den har ett nobelt utseende och rör sig som en modell.

I solnedgången ropar en storspov. Kanske meddelar han sin ruvande hona att han är på väg.

En flock tranor drar vidare norrut efter att ha tankat bränsle på den fina rastlokalen.


Ugglekväll

Jag fick möjlighet att följa med Jari och Kaisa när de var ute och kollade pärluggleholkar. Självklart tackade jag ja till denna möjlighet. Det är rekordår med ugglor i år så om häckningarna går bra kan vi förvänta oss en förbättring av antalet för de flesta arter.

De första tre holkarna vi kollade var tomma. På väg till nästa holk passerade vi en stor björkdunge omgiven av åkermark. Runt den platsen hade en av Jaris guider sett en hökuggla som jagat bort en jorduggla häromkvällen. Det kunde tyda på att de häckade i dungen och vi gjorde ett försök att hitta boet. Vi traskade runt i den fina gamla björkdungen. Sumpigt och fint. Som gjort för vitryggig hackspett, som tydligen också finns i området. Vi har gått runt en god stund när jag hör en hökuggla sjunga. En melodiskt rullande sång. Jag får en ganska god uppfattning om riktning och ropar till mig Kaisa och Jari. Efter några minuter hittar jag ett gammalt kråkbo och tycker mig se något som rör sig i boet.

En av hökuggleparet kollar in de störande typerna. Vi lämnade platsen snabbt efter några bilder för att inte störa häckningen.

 

 

 

 

 

En av guiderna hade sett en lappuggla inte långt från där vi var. Han misstänkte på beteendet att det kunde vara häckning. Vi hittade den ungefärliga platsen och gav oss in i ytterligare en fin sumpskog.

Vi spred ut oss och letade runt i den fina sumpskogen full av älgspår, björnspår och vildmarkskänsla.

Vi ger oss in i en magnifik sumpskog med älg och björnspår. Vi hittar efter en stund ett lappugglebo som blåst ned från en trädklyka. Tre ägg på marken. Ett är fortfarande helt men kallt och dött.

En av lappugglorna blickar ut över markerna efter en smaskig sork. En liten blodfläck på näbben avslöjar att den varit framgångsrik i sin jakt nyligen.

På en avverkad del i en hög tal låg resterna av ett bo och på marken låg dessvärre två trasiga och ett helt ägg. Det förklarar det avvikande beteendet från lappugglan tidigare. Den hårda blåsten hade förmodligen fått boet att gungas loss från sina fästen i tallklykan med ödesdiger konsekvens. Det positiva är dock att det finns tid att hitta ett nytt bo och försöka igen.

En liten bit längre bort sitter förmodligen paret som just avbrutit häckningen. De ser molokna ut men det gör ju å andra sidan en lappuggla jämt.

Precis där vi parkerat för att titta på lappugglorna finns ytterligare en pärluggleholk. Vi går en kort bit på en stig som för oss genom en underbar gammelskog med tjock mossa och skägglav i de vackra granarna. Där sitter en holk som är smakfullt gjord av en gammal björk. Pärlugglan hör oss komma och kikar lugnt ut på oss. Det är faktiskt första gången jag ser en pärluggla. Jag har hört den åtskilliga gånger men då den är nattaktiv har jag aldrig fått syn på den.

Pärlugglan stirrar på oss men verkar helt lugn av vår närvaro. Vi tittar på varandra en stund innan vi backa ut ur den härliga gammelskogen.

Vi åker vidare och hittar ytterligare en lappuggla på ett fält på vägen tillbaka. Helt galet. Totalt åtta ugglor på tre timmar i fält.
Norra Finland har en fantastisk natur och artrikedom. Det vore kul att bila sig upp hela vägen över till Sverige och ner till Stockholm under 2-3 veckor. Men det får nog vänta några år eller till nästa liv.

En sista soluppgång möter mig innan jag lämnar Finland och Liminka Bay ett minne rikare.

Sista morgonen är jag i gömslet vid vattensamlingen och väljer nu ett gömsle där kameran är ute i luften. Orrarna spelar på våtmarken ackompanjerad av rastande tranor och några morgonpigga grågäss. Någon handpumpar vatten med en gammal pump. Det är rördrommen som sjunger vackert på rördrommars vis. En storspov spelflyger för sig själv . En skrattmås blir morgonens första gäst utanför gömslet. Som så många gånger förr är den först på plan och jag knäpper några bilder med canons ögonblicksfrysare.

Jag lämnar Liminka Bay nöjd med vistelsen men inte helt nöjd med bilderna. Men det kan man heller inte räkna med att vara jämt. Jag fick en hel del fina exponeringar på minneskortet i hjärnan. Det är minst lika viktigt om inte viktigare.

Källor: Wikipedia samt Uppsala Universitet, Fredrik Widemo