I Ernest Schackeltons fotspår bland pingviner och elefantsälar

Efter en 14 timmars flygning från London till Santiago, där man brände ett års koldioxidkvot på en sträcka, var det skönt att se att väskorna dök upp på bagagebandet. Flighten till Falklandsöarna går en gång i veckan och om man inte fått bagaget är det bara alternativen åka eller inte åka som finns. Bagaget kommer inte hinna ikapp dig vad man än gör. Så det var mycket stress som släppte när man väl var på Holiday Inn på Santiago flygplats.

Stressen kom dock tillbaka när jag på morgonen 0430 kom ned till receptionen och fick reda på att flighten var inställd pga dåligt väder. Efter diverse dividerande med Latam åkte vi in till Santiago och tog en sightseeing tur till Parque de Cristobal där vi promenerade upp på den högsta kulen i stan och fick en fin utsikt över Santiago. Vi fick också några livskryss på köpet. Ett engelskt par som var med oss blev båda rånade på deras halskedjor i guld vilket var obehagligt. Tillbaka till hotellet för en tidig middag och sänggång.

Utsikt från Cerro San Cristóbal en kulle på 880 meter som ger en vidsträckt utsikt över den gigantiska staden Santiago.

 

Jag vaknar och tittar på klockradion 0400!! Det pratades om övergång till vintertid på kvällen. Jag tittar på mobilen 0300. Jag slänger på mig kläderna utan att duscha och kastar mig ned till lobbyn. Jag frågar receptionisten vad klockan är. 0305 säger han. Puh… förmodligen har städerskan kommit åt klockradion när hon städat och ställt om klockan en timme framåt. Jag går upp och duschar och tar det lite lugnt. Jag checkar in mina väskor och går bort till security. Då kommer nästa kalldusch handtaget till UV-huset är för långt säger de. Jag måste checka in det. Jag får gå tillbaka och de blänger på mitt handtag och säger att jag måste slå in det. Jag hittar några plastpåsar som jag snurrar runt och tejpar på. Det får till slut godkänt. De vill ta 100 dollar betalt för det extra bagaget. Jag blev lite upprörd…det löste sig. En latte och en sockrig donut behövdes för att få nerverna på insidan av kroppen igen.

Vi kommer iväg som vi ska till Punta Arenas, som är en stad där många expeditioner utgår ifrån. Trots att vi checkat in bagaget till Falklandsöarna får vi hämta ut bagaget och checka in det igen och gå igenom security igen. Planet är två timmar försenat men till slut kommer vi iväg. Det är en timme och tjugo minuters flygning till Falklandsöarna. Och plötsligt dyker det upp land under planet. Både jag och min kollega tycker att de gör en konstig inflygning då hör jag hur man på spanska säger något som jag uppfattar som att de måste vända för att de inte kan landa då det blåser för mycket. Jag hoppas att jag hör fel men när de upprepar på engelska står det utan tvivel att vi vänder och flyger tillbaka till Punta Arenas. Det är som en riktigt dålig historia. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att nä, nu kan det inte bli värre men så blir det så i alla fall…

Latam ska i alla fall göra ett nytt försök att flyga över oss imorgon bitti så de ordnade hotell åt oss. Vi åkte runt i två timmar och droppade av folk på olika hotell. Till slut hamnade vi på en Estancia som var riktigt mysig. Mer som ett gästgiveri än hotell. Trots den sena timmen åt vi lamm och tog ett glas vin och somnade sen gott. Tre dygn har nu gott sen jag lämnade Stockholm och jag har ännu inte nått början på själva resan. Helt galet!

Jag vaknade lite tidigt och hann med lite morgonskådning och hann kryssa några chilenska arter på tomten och på golfbanan som visade sig ligga alldeles bredvid estancian. Bland annat Southern lapwing och blackfaced ibis och några tättingar.

Vi checkar in väskorna och går igenom security. Det känns som att det blivit ett jobb att checka in väskor… Flighten är utannonserad och det verkar som den ska gå i tid. Vi kommer iväg och sällan har man varit så glad åt att landa som denna gång. Jag startade torsdag 1800 i Sverige och landar på Falklandsöarna vid lunch på måndag. Ingen bra start. Nu får vi hoppas turen vänder. Vi får en guidning på väg till flygplatsen av en skön tjomme som berättar om Folklandsöarna. Det tillhör Storbritannien men de har ett fritt styre när det gäller nationella saker. UK sköter utlandspolitiken och försvarsfrågor. Det bor 3200 personer på öarna och de flesta bor i Stanley. Vi åker raka vägen till båten där vi visas till våra hytter och får en introduktionsinformation och därefter kör vi en övningsevakuering i livbåtarna. Vi äter sen en riktigt bra middag sen skyndar jag ut för att fota albatrosser och annat som sveper förbi. Äventyret har börjat.

Båtfärden över är vad många betalar stora pengar för att ta del av. Nämligen en pelagic. Vi transporterar oss över öppet hav och är hela tiden mer eller mindre omgiven av havsfågel. Nära Falklandsöarna är det en del skarvar och kelptrutar men ju längre ut vi kommer så ersätts trutarna av albatrosser och petreller.

Vi lämnar Falklandsöarna i skymningen när blåtonerna börjar komma fram i diset bakom oss.

Brokpetrellen är en av de vackrare arterna av havsfågel jag träffade på.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

Brokpetrell (Cape petrell) fångad bakom en våg. De flyger ofta nära båten och djupt ned i vågdalarna.

En Southern royal albatross mot belysta moln den första solnedgången ombord på väg mot äventyret på Sydgeorgien.

Antarktis valfågel (Antarctic prion) är en liten havsfågel som fått sitt namn efter att den gärna uppehåller sig i närheten av valar som pressar upp krill till ytan och bjuder på kalas.

 

 

 

 

 

 

Vi får också en föreläsning där Ole-Jörgen visar bilder och delar med sig av ett antal fototips samtidigt som han visar bilder från Falklandsöarna som han tagit veckan innan. De hade fantastiska förhållanden och fick makalösa bilder.

På morgonen den tredje dagen närmar vi oss Sydgeorgien. Det blir fler och fler gråhuvada albatrosser och en och annan lightmantled sooty albatross. Plötsligt ser vi ett utblås och ett antal knölvalar dyker upp. Det samlas flera hundra prioner som frossar i krillen som valarna pressar upp till ytan.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

Första ”landingen” blir i Rosita Harbor. Det är en strand inne i fjord där det framförallt är pälssälar som vi ska fota och bekanta oss med. Efter att ha sett bilder på folk som blivit bitna rör vi oss försiktigt på stranden och aktar oss noga för de testosteronstinna hannarna som ligger och väntar på att honorna skall anlända. Ganska snart efter att vi stigit i land hör vi den sydgeorgiska piplärkan som bara finns på öarna. Hur den hamnade där är en gåta.

Antarktisk pälssäl var en bekantskap som inte var hundra procent njutbar. Vi hade blivit rejält varnade för dessa typer. Bitska, illaluktande och testosteronstinna har de börjat inta sina revir på stränderna och gör allt för att hålla allt som kommer inom den osynliga gränsen borta.

Antarktislabben är en vanlig syn. Det är en nära släkting till vår storlabb som man kan få se på svenska västkusten.

Vi tassar försiktigt efter Ole-Jörgen som har en vandringskäpp som han använder för att avvärja sälarnas närmanden. Stranden är omgiven av höga berg med snö och tuvor av tussac grass. Det regnar alltför frikostigt och är ett riktigt gråväder. På stranden ligger även ett par elefantsälar och fyra kungspingviner står och hänger i ett hörn. En and som möjligen är en kricka men det pratades också om en lokal stjärtand landar i grästuvorna. Storlabbar av arten Brown skua landar framför en blödande elefantsälhanne som för att undersöka om såret han har kanske är dödligt. Det är kraftiga orädda fåglar.

Det fungerar ganska bra att sprida ut oss fast vi är femtio personer som skall röra oss på stranden. Det blir lite kluster av fotografer som väljer olika saker att fota. Det blir en liten rekognosceringstur men också en del bra bilder trots allt. Jag och Ole-Jörgen avslutar med en session med UV-husen för att försöka få bilder av pälssälarna. Det går inget vidare för mig men säkert bra för Ole-Jörgen. På kvällen försökte jag få det att fungera med autofokus men det funkade inte.

Den tidiga morgonturen blev inställd pga hårda vindar och regn. Jag somnade dock inte om utan tog en tur på däck och konstaterade att vinden lagt sig rätt tidigt och det var en del luckor i molntäcket. Plötsligt märker jag att det sitter en höna på relingen. Det är första intrycket när man ser en Snowy sheathbill. En märklig fågel som påminner lite om de nyazeeländska icke flygga fåglarna. Den beter sig dessutom som en Kea där den försöker äta upp skruvar och muttrar på båten, vilket går ganska dåligt.

Gulnäbbad slidnäbb, på näbben finns en hornartad platta som gett dem dess namn.

Vanligtvis befinner de sig stående och gående på land. De flyger bara vid fara eller när de flyttar och ser i flykten ut som duvor. Väldigt orädda.

 

 

Frukost och i zodiakerna vid åtta istället. Målet var Gold Harbour. Ett fantastikt ställe med en av de större uppväxtplatserna i världen för elefantsäl. Häftig känsla att landa Zodiaken mellan två bjässar på 7 ton styck. Förutom elefantsäl är det gott om Kungspingviner, en del Gentoo pingviner, Antarktislabb, Snowy sheathbill, och diverse annat.

De unga kungspingvinerna är inte jättesöta men ser lite gosiga ut med sina ulliga bruna kostymer.

 

Jag börjar direkt med UV-huset och försöker få lite bilder på kungspingviner i en bäck. De håller sig på avstånd och det är inte tillåtet att gå närmare fåglarna än fem meter. Det är däremot ok om de kommer till dig. De kommer en smula närmare men jag hämtar vanliga kameran och tar ryggsäcken och går iväg. Jag byter linser och försöker få så mycket bilder jag kan både med landskap och med porträttlinser. Jag krälar omkring i sanden och pingvinbajset och det blir en del skapliga bilder. Det är svårt när det är mängder av fåglar att isolera några individer så bilden blir intressant.

En flock kungspingviner i en bäck med berg bevuxna med tussock gräs.

En klar fördel här är att man slipper de ilskna pälssälarna då detta är elenfantsälarnas beach.

Gold Harbour är omgiven av höga berg och sluttningar med Tussock gräs. En glaciär rinner ned över en bergssida och fulländar sceneriet på denna fantastiska plats. Hoppas den för alltid kommer att se ut på detta vis. Här har faktiskt saker och ting blivit bättre.

Både råttorna som valfångstfartygen hade med sig på vid sekelskiftet-talet och renarna som Norrmännen tog hit har utrotats vilket gjort att flera arter som gått tillbaka pga av råttor och renar nu återhämtat sig förvånansvärt snabbt.

Jag ser en antarktislabb tvätta sig i bäcken. Jag har vinden i ryggen och chansar på att den ska lyfta rakt emot mig. Mycket riktigt efter en stund så flyger den rakt över huvudet på mig.

Jag får avbryta då jag får en del teknikstrul med kameran och beger mig till skeppet för att torka upp.

Vi lyfter ankar och rör oss nu mot Coopers Bay. En liten strand där Sydgeorgiens enda koloni av Macaronipingviner häckar. Nackdelen märker vi när vi kommer in är att stranden vaktas av ilskna, testosteronstinna pälssälar som till en början inte vill flytta på sig. De flyttar sig dock och vi promenerar upp för en snöig slänt till häckningsplatsen uppe på en platå ett hundratal meter upp. En och annan pälssäl har klättrat upp hela vägen dit också. Vi ser en del Gentoos som klättrar upp samtidigt som vi. Det ser kul ut där det småhalkar sig fram. Det börjar snöa ymnigt vilket är kul för dramatiken i bilderna.

Två åsnepingviner, gentoos, kämpar på uppför den branta backen i snöfallet.

 

De flesta fotograferna står på samma ställe och fotar. Jag ser ett par ljusryggade albatrosser som parflyger vid en bergskant. Jag drar mig ditåt och en landar på en klippkant för att testa om det funkar att häcka på. Den har lite problem att landa och gör ett antal inflygningsförsök så jag och några till får ett flertal försök. Till slut lyckas den.

Vingligt och skakigt blir det i vinden och snöfallet för den ljusryggiga albatrossen. Den är verkligen snygg i sin kaffe lattedräkt och vita ögonskugga.

Macaronipingvin är välrdens vanligaste pingvin som trots detta är rödlistad då minskningen är så kraftig.

Jag går förbi gruppen av människor och klättrar upp ytterligare ett femtiotal meter för att försöka få bättre överblick. Det var ett bra initiativ då nu plötsligt hela Macaronikolonin blir synlig. Det flyger också en hel del fågel i höjd med mig och nedanför så det blir en del spännande skott nedåt mot det mörka havet och klipporna.

Bland annat en jättestormfågel i vit morf och till sist också en ispetrell. Plötsligt blåser det upp rejält och vi samlas ihop för att snabbt ta oss tillbaka till stranden för att skjutsas över. Det blåser kuling nu och det blir en blöt färd tillbaka till båten. Lite äventyrlig landing på lejdaren som skickats ut på sidan av skeppet. När jag tittar tillbaka mot bergen har de pudrats vita av snö och det är bedårande vackert landskap. Hem för att torka upp och äta en god middag.

Ispetrell var lite av en drömart innan jag åkte till Sydgeorgien. Den skymtade förbi vid ett par tillfällen. Dels upp på där macaronikolonin låg sedan på ett ställe inte långt därifrån bakom båten.

Dagens första landing är i Ocean Harbour. Det är en gammal valfångarstation. Platsen utmärker sig genom att det ligger ett vrak på ena sidan av viken där en gammal skuta ligger på grund och har gjort det sedan 1920-talet. Det finns också en stuga, gamla redskap och en hel del valben kvar på stranden. Stranden bevakas som vanligt av ett stort gäng pälssälar som bevakar sina osynliga revir som de doftmarkerar på så det stinker av frän urin runt dem. Jag och Ole tar en sväng med UV-husen men får inget spektakulärt med oss hem.

Den här lilla varelsen är den subarktiska faunans absoluta favorit. Jag försökt vid ett obevakat läge smuggla med en innaför jackan men blev tyvärr upptäckt…

Det finns också en kyrkogård där två gentoo pingviner lagt sig att vila.

Två åsnepingviner sörjer sin bortgångne vän. Kanske blev han ett av klimatförändringarnas offer eller slukades av en leopardsäl.

En pälssäl i en karakteristisk posé framför vraket i Ocean harbour

När man är femtio fotografer så blir det lätt så att en tar en bild så ser någon det och tar samma bild, och sen nästa osv. Men man får försöka blunda för det och göra sin egen grej så gott det går. Det finns obegränsade möjligheter i alla fall.

Det dominerande elementet i oceanharbour är utan tvekan det gamla skepp som ligger fast i botten sen hundra år.

 

 

 

Det finns spår av en mörk historia i Ocean harbour. Här har valar slaktats i början av förra seklet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter lunch åker vi till St:Andrews Bay. Vi kommer iland och redan på långt håll ser man att det är ofantliga mängder med kungspingviner på en platt yta en bit bort från där vi lägger zodiakerna. Det talas om att det när det är som mest kan vara bortåt 700000 på detta ställe. Den största koncentrationen av kungspingviner i världen.

Tusentals kungspingviner, elefantsälar, snötäckta berg med glaciärer. Det är sydgeorgien. Ett subarktiskt paradis.

Zodiakerna glider en och en in på stranden som är omgiven av höga berg. Framför stranden sträcker sig en stor dalgång. Förmodligen har dalgången bildats av en glaciär som nu dragit sig tillbaka några kilometer upp från stranden. Nedanför glaciären ligger en sjö som avvattnas av en ström.

De flesta rör sig mot de stora flockarna med kungspingviner. Av den anledningen hoppar jag över den biten och istället följer strömmen uppströms. Det står stora flockar med pingviner här och där längs stranden så det är inte så att jag inte har saker att fotografera. Det är vackert i den monokroma skalan som vädret bjuder på. Plötsligt är det någon som häller på mer vitt i det monokroma. Det börjar snöa och blåsa rejält. Det är nog det som en fotograf önskar sig mest av allt. En rejäl white-out. Snöstormen suddar ut det oväsentliga och mjukgör former så det blir lättare att ta bilder som är tilltalande.

Flockar med kungspingviner står tätt tillsammans och myser i snöstormen. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

Jag fotar kungspingviner när jag ser en flock med yellow-billed pintails som landar en bit bort. Jag går bort och har dem på ett femtiotal meter. Jag lägger mig ned och till min förvåning går de alla mot mig. Det händer ju aldrig med ankor. Det blir riktigt bra bilder i mitt tycke och jag känner mig riktigt nöjd. Tid och rum försvinner och man är inne i en bubbla.

Plötsligt ser jag två komma i min riktning med röda jackor. Jag ser snabbt att det är Christian och Peter och får genast en känsla av att jag missat samlingstiden för återfärden. Jag hade dock gott om tid men begav mig ändå ned mot båtarna för att ägna lite tid åt däggdjuren också. När vi kom i land var det en elefantsälhona som just födde en liten unge. När jag kom tillbaka såg jag att två storlabbar satt och hackade på den. Mamman gjorde tafatta försök att skrämma iväg dem men det såg mörkt ut för den lille.

Två pälssälsungar springer runt och jagar varandra och irriterar elefantsälarna. En stor hanne i vattnet brölar åt dem att ta det lugnare. De bara skrattar och springer vidare.

March of the penguins

Under natten har vi förflyttat oss till Grytviken. ”Huvudstaden” på Sydgeorgien. Det var på denna plats som valfångstmännen höll till. Nu finns där ett museum, en post och framförallt finns där kontrollanter som ser till att besökarna på Sydgeorgien sköter sig. Varje morgon innan vi ska i Zodiakerna går vi igenom en tvättprocedur. Två olika tvättbad för stövlarna och därefter en sista balja med ett bakteriedödande ämne som desinficerar stövlarna. När vi kommer tillbaka från en landing så är det samma procedur igen för att inte flytta frön, bakterier eller annat främmande ämne till en annan plats på ön. Viktigast är förstås att inte ta med något hemifrån. Frön fastnar i kardborrebanden på regnbyxorna och kan sen trilla av och gro i Sydgeorgien.

På Shackletons expedition fanns en fotograf som hette Frank Hurley. En fantastisk fotograf vars bilder verkligen förmedlar den dramatik som kryddade expeditionen. Jag har därför gett denna bild lite patinering i PS. Notera gruppen med kungspingviner på högersidan.

Här dödades runt 30000 valar från förra sekelskiftet och framåt. Nu har valarna börjat återhämta sig i regionen.


En antarktistärna tar igen sig mellan de rostiga oljecsisternerna i Grytviken.

Vi klarade inspektionen med bravur och alla fick gå iland. Det var spännande at se naturen återta Grytviken. Valfabriken rostar ihop liksom vraken av valfångstbåtar som ligger i hamnen. Vi besöker Schackeltons grav och tar en sväng upp på bergsidan för att få en bra överblick över Grytviken.

På väg från graven får jag syn på två unga elefantsälshanar som sparrar varandra i slagsmål. Det syns att de är kompisar och skojbrottas. Det sker just framför ett gammalt vrak som ligger där så det blir lite annorlunda bilder. Dessutom är det en antarktis tärna som passar på att ta för sig av godbitarna som elefantsälarna rör upp.

Två unga hanar elefantsälar skojbråkas vid ett vrak i hamnen. Snön yr och det märks att de tycker om varandra. Ingen avsikt att skada utan bara en nyttig lek.

Vi avslutar och åker tillbaks till skeppet för att äta lunch. Vi skall nu tillbaka till St:Andrews bay vilket vi alla ser fram emot. Det har klarnat upp en del så det blir förmodligen fint ljust. Vi kommer i land vid klockan 17 men ska vara tillbaka redan vid 1930.

Det gäller att hålla sig i form för det hårda livet i subarktis

Vi är alla lite besvikna över detta faktum då det skulle med största säkerhet vara resans finaste ljus. Vi får tugga i oss detta ändå. Min plan var att dokumentera den stora ansamlingen av pingviner men det slutar med att jag ligger på stranden för att försöka fota anländande pingviner.

Det är kul med splash och action när de kommer i land. De är inte så många som kommer men kul ändå. Ljuset blir bara bättre och bättre. Jag är absolut sist att lämna stranden och det är minst 1,5 timme kvar med absolut bästa ljus. Det är nog resans största besvikelse. Den blir ännu större när man senarelägger med en kvart för att man ska hinna köpa något i baren. Den kvarten hade jag hellre haft på stranden.

Det är härligt att ha såna antistatiska fotomodeller runt sig hela tiden.

My surf mates, kingpenguins

Vi lättar ankar och åker norrut mot Salisbury plains och ännu en fin plats för kungspingviner. Det är dock ganska mycket pälssälar och en hel del elefantsälar. Här är det stora grupper pingviner som kommer hela tiden och bra möjligheter att fota detta på stranden. Jag lägger en del tid med polecam från Zodiaken men det blir inte mycket att ha. Inte en bild på pingvin under vatten. Det är helt enkelt för grumligt och bubbligt. Läget hade varit annorlunda om man haft vadarbyxor med sig som Ole-Jörgen hade.

EN kungspingvin surfar upp på beachen i Salisbury plains

Plötsligt händer något. Ett skrik och Martin ropar alla tillbaka till Zodiaken. Något har hänt. Det visar sig att Richard har blivit attackerad av en elefantsäl. Han har fått bett i båda låren. Exakt detaljerna hur det gick till är oklara men på något sätt har han varit för nära och elefantsälshannen blivit aggressiv och markerat detta. Han hade ändå tur som inte fick pulsådern punkterad i låret. Det var nära. Guiderna lägger honom på en bår och tar ombord honom på båten till Peter, doktorn. Han plåstras om hela dagen och får intravenöst penicillin.

Elefantsälar attackerar sällan människor men de är väldigt protektiva om sina harem. Den säl som bet Richard var strandens beachmaster och måste haft en dålig dag.

De är lite som drakar när de rapar upp varm luft så det kommer stora ångmoln ur munnen.

 

Vi andra äter lunch och förflyttas sen till ö som heter Prion island där det häckar vandringsalbatross. En pytteliten strand väl bevakad av pälssälar är målet. Ovanför stranden går en spång upp på en kulle där vandringsalbatrosser häckar. Just nu är det bara två ungar och en vuxen fågel på plats. Ingen av oss är jätteinspirerad och undrar mest hur det är med Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

Det är ganska bra med honom men det blir omgående bestämt att vi kortar av resan och åker omedelbart till Falklandsöarna för att han ska komma under rätt vård. Det är framförallt infektionsrisk som man är orolig för. Tråkigt för alla såklart men i bästa fall får vi en dag på Falklandsöarna att fota på. Det vore kul att besöka kolonin med klipphopparpingviner.

Nu är det tre dygn på båten som gäller och vi får roa oss bäst vi kan med att fota havsfågel från akterdäck. Idag 13 november ser det ut som det kan bli en fin solnedgång iaf.

Det rullar på ganska bra i överfarten. Vi går mot vinden så det är guppigare åt det här hållet och det blir lite läskigare att stå på akterdäck där det gungar ganska bra. Plötsligt känns det som man flyger och hela aktern reser sig högt upp och man får en hisnande känsla som i en kraftig luftgrop på flyget. Sen vet man att det kommer att gå ned med rejäl kraft och plötsligt står man med vattnet runtom över huvudet på en själv. En och annan våg sveper in över däcket och man får passa kamerautrustningen. Samtidigt kan det bli läckra bilder när man får fågel och vågorna i ögonhöjd. Det är inte så många andra av fotograferna som är ute på däck och fotar om det inte är något speciellt som ropas ut. Vi passerar ett isberg som är helt fantastiskt i kvällsljuset. Det är som slipad pärlemor med mjuka former och som på beställning så står en hakremspingvin på isberget. Den enda hakremspingvin jag såg på hela resan. Häftigt med den lilla pingvinen på den stora isklumpen.

Den enda hakremspingvin jag sett ägde detta magnifika isberg

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

Vi kommer fram till Port Stanley på Falklandsöarna sen eftermiddag och möts omedelbart av en båt som tar emot Richard. Det kommer också några myndighetspersoner som intervjuar oss om incidenten för att kunna lära sig av detta för att undvika framtida olyckor. Efter någon timme ger vi oss iväg igen. Den extra dagen vi nu fick ska vi ge oss iväg till den västligaste ön som heter West point. Där finns en stor koloni med häckande svartbrynade albatrosser och klipphopparpingviner. Det är tretton timmar dit tyvärr och jag räknar raskt ut att den soluppgång jag hoppades på även denna gång kommer utgå. Det kommer inte bli några orangegula bilder denna resa tyvärr.

Vi kommer fram till West point vid sjutiden solen står redan ganska högt på himlen. Vi går iland och får en härlig promenad på ett par kilometer upp över vad som känns lite som kalfjäll. En grön kulle med olika grässorter och småväxter och stora buskar av ärttorne. Stora knallgula fält. Ett vackert inslag mot det gröna. Det är dock en växt som inte är naturlig utan som inplanterats och sen spridit sig mellan öarna.

Det är mycket havsfågel framme i solnedgången. Kanske är det någon val som pressat upp krill till fåglarnas förtjusning.

Longtailed meadowlark -långstjärtad ängsstrupial

Jag ser det mest som en skådarexkursion och har inga förväntningar på några kanonbilder. Det dyker upp en hel del nya arter för mig. Redan i hamnen dyker det upp Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck och två olika arter strandskata. På vägen upp för den långa backen ser jag en grupp black-chinned siskin och den riktigt läckra arten long-tailed meadowlark som har knallrött bröst och den sjunger dessutom vackert.

Knallrött på gult. Den gula växten ör Gorse, ärttörne importerad från Storbritannien.

Efter en kvart kommer jag fram till andra sidan ön där albatrosserna häckar. Platsen är vackert belägen vid ett stup där vinden ligger på och vågorna slår in i klipporna så det sprutar vatten långt upp. Bona som är påbyggda under många år står upp som jordpelare i tussock gräset. Huller om buller bland albatrosserna syns också en hel del northern rockhoppers. En häftig pingvin som också ibland kallas klipphopparpingvin. Om ni inte sett Happy feet så se den. Den coola pingvinen är av denna art.

Den lilla pricken är en klipphopparpingvin som strax efter bilden studsade nedför berget till vågorna. Kamikazepingvin skulle vara ett bra namn.

Klipphopparpingvin

Det år svårt att hitta något spännande att fota i den allmänna villervallan men jag försöker underexponera kraftig mot de svarta berget och får en del bilder som jag tycker blir ok.

Svartbrynad albatross

Svartbrynad albatross

På väg därifrån hör jag en härlig drill bland tussocktuvorna. Det är en gärdsmyg som jag tror är den endemiska gärdsmygen men det visar sig vara fel art. Cobb wren heter den endemiska gärdsmygen som jag tyvärr bommade.

Trodde ett tag att jag hittade den endemiska cobb wren men det visade sig vara en sedge wren. Livskryss oavsett 🙂

På väg upp såg jag några smådammar som jag bestämmer mig för att granska i hopp om att hitta någon vadare eller and. Jag hittar tre Yellow-billed teal som låter sig fotas.

Yellowbilled teal

 

En kalkongam sveper förbi på nära håll.

En kalkongam kollar in om jag är mör…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upland Goose

Nere i hamnen tar jag en promenad längs stranden och fotar de vackra gässen som finns där. Kelpgoose och upland goose.

Kelp Goose

Plötsligt varnar gässen och en striated caracara tar en gässling framför ögonen på föräldrarna och äter glupskt upp den.

Striated caracara

 

 

 

 

 

Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.

 

 

Jag lägger mig på stranden bland stenarna och har tur då ett par steamer ducks passerar ganska nära. Jag tar den sista zodiaken tillbaka till båten och konstaterar att den sista bilden är tagen på denna resa. Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.

Havsfågelskådning på Madeira

Vi landar på Madeira med ett brak. Fallvindar från de branta bergssidorna runt flygplatsen på Madeira gör att landningen blir en smula vinglig. Här ska jag för första gången skåda havsfågel från båt. Jag är otroligt förväntansfull då jag inte riktigt vet vad som väntar mig. Det är mörkt när vi kommer så första riktiga intrycket av Madeira låter vänta på sig till morgonen. Redan från balkongen hör vi gulnäbbade liror som i mörkret flyger upp mot bergen. Vi gör en första liten morgon exkursion och får in arter som Kanariesiska, Helenaastrild, forsärla, drillsnäppa, roskarl, Kanariepiplärka och den nordamerikanska fjärilen Monarch.

En fantastiskt vacker skapelse. Vi ser även ett antal av de andra endemiska fjärilsarterna som är varianter av kvickgräsfjäril, sandgräsfjäril och kålfjäril.

Forsärlor är det gått om. Det rinner en liten bäck genom byn Machicho och där hittar vi ett tiotal forsärlor som ljudligt flyger runt och letar mat i gryningen.

 

Vi bor i Machicho som ligger strax öster om Funchal.

Madeira är en ögrupp i Atlanten, 40 mil norr om Kanarieöarna. Den tillhör Portugal, men är politiskt självstyrande. Ögruppen består av huvudön Madeira, den mindre ön Porto Santo samt två grupper av obebodda öar, Ilhas Desertas och Ilhas Selvagens. Huvudstaden är Funchal.

Kanariesiskan är talrik på Madeira.

 

Madeiravarianten av bofink är vacker med sina lite blåare toner i fjäderdräkten.

 

Plain swift, enfärgad seglare är vanlig på Madeira. lite mindre än vår tornseglare.

Efter frukost tar vi bilen upp i bergen för att leta rätt på de endemiska arterna som finns på ön. Redan på vägen upp för en backe hör vi en Madeirakungsfågel. Det blir inga bilder för mig men jag ser den bra i kikaren. Strax efteråt stannar vi vid en golfbana och tittar bland annat på enfärgade seglare, ormvråkar och en tornfalk. Plötsligt ropar Daniel där är Madeiraduvan!
Den flyger framför oss på vägen och strax efteråt kommer ytterligare ett ex för att omintetgöra eventuella tveksamheter om att det skulle vara den. En liten bit längre upp på berget får vi se Madeiravarianten av bofink. Vi rullar ned mot byn Machicho där vi bor på hotellet Whitewater. Vi äter en god lunch och förbereder oss på att åka ut den första turen på havet.

Det tar inte lång stund förrän vi ser den första gulnäbbade liran. Med jämna mellanrum sveper de förbi båten. De är fantastiska att se där de till synes utan ansträngning använder uppvindarna som skapas av vågorna för att transportera sig väldiga avstånd över det öppna havet.

Efter en timme ropar Tord Bulwer’s Petrel! Stop!!

Den spetsstjärtade petrellen än mörk liten skönhet. På engelska heter den Bulwer´s petrel. Den är uppkallad efter en engelsk präst som på 1800-talet på vetenskapsmäns vis tog med sig ett exemplar av den okända petrellen hem till Storbritannien och den blev såklart döpt efter honom.

En Spetsstjärtad petrell ryttlar i luften för att spana in mäsket som sprider förföriska dofter runtom Madeira.

Men guiden säger bara:
-jag stannar inte för Spetstjärtad Petrel. Ni kommer att se er mätta på dem ändå. En förvisso trist kommentar men det visade sig att han hade rätt. Vi såg säkert 50-60 exemplar av arten men se sig mätt gjorde vi nog inte ändå.

På plats tar guiderna fram en plasthink med frysta fiskdelar och inälvor som de slänger i vattnet så den flyter som en stor isklump. De lägger också en olja på mäsket som gjuter olja på vågorna så det också blir ett blankstryk dör doftspåret ligger. Den avger ett doftspår åt ena håller i vattnet eftersom vi driver och åt andra håller i vindens riktning. Tanken är att fåglarna ska snappa upp doftspåret och söka upp klumpen. Jag hade sett framför mig att det skulle samlas mängder med fågel som skulle smaska i sig och ligga på vattnet men i själva verket var det mer så att de flög längs doftspåret och checkade upp vad det var för att sen flyga vidare. De enda som stannade till var några unga medelhavstrutar. De övriga i gruppen var ganska pålästa på havsfåglar och hade skapat sig förväntningar på vilka arter som borde dyka upp och vilka de hoppades på som bonus.

Den gulnäbbade liran är eller som den heter på engelska Cory´s shearwater är uppkallad efter fågelskådaren James Cory som samlade på skinn och sålunda var den första som ”kryssade” en Gulnäbbad lira. På den tiden var de fatalt att bli kryssad av skådarna…

Det visade sig ganska snabbt att Spetstjärtad petrell (Bulwer´s petrel)och gulnäbbad lira (Cory’s shearwater) var de mest talrika arterna. Spetsjärten är en liten helbrun fågel som flyger lite kors och tvärs i vågdalarna och har inte lika svepande stora bågar som de större arterna. Vi var ett sällskap på totalt tio personer. Vår lilla grupp om fem personer, ett svenskt par, en finne och en kille från Schweiz

Vi stod alla och stirrade i horisonten för att upptäcka något spännande. Det alla stod och hoppades på var i första hand Madeirapetrell (Zino’s petrel). Jag som inte i första hand drivs av kryssandet stod kanske mest och hoppades på de små söta stormsvalorna som studsar fram på vattnet nästan som i dans. Första arten som ropas ut är dock större lira. En vacker art som påminner lite om en labb i både färgsättning och teckning.

Större lira dyker årligen upp på västkusten när det är storm. Jag har dock aldrig haft turen att se någon.

Den tar ett par svep runt båten och bjuder på sin prakt. Våra bazookas smattrar på och fyller minneskorten.

Strax därefter kommer en oceanlöpare (Madeira storm petrel). Den är lite större än en havslöpare, flyger lite mer bestämt och har inte vad vi kunde se samma trippande födosökningsmönster som sin mindre släkting.

Madeira storm petrel eller som den heter på Svenska Oceanlöpare.

Havslöparen eller som den heter på engelsa Wilson’s storm petrel. Ni gissade rätt även denna art är döpt efter upptäckaren. I detta fall Alexander Wilson som anses vara den amerikanska ornitologins fader. Oavsett så är arten häpnadsväckande näpen och söt när den trippar fram på ytan. På bilden kan man ana att den har gul simhud mellan tårna.

Strax efteråt dyker även två havslöpare (Wilson’s storm petrel) upp i närheten av båten.

En riktig bonus dök plötsligt upp, en tärnmås (Sabine’s gull). Utan tvekan den snyggaste måsen av alla. Svårexponerad i det soliga vädret med sitt mörka huvud och kritvita kropp men några bilder blev det iaf.

Tärnmåsen, i mitt tycke den snyggaste måsfågeln. Min första obs av denna läckra art.

Tärnmås – Sabine’s gull

 

Under första dagen ser vi också en val som hoppar på flera kilometers avstånd, troligen en beak whale, Vi ser flera sköldpaddor av typen loggerhead, och vår egen europeiska stormsvala.

En Baird’s näbbval hoppar ett par kilometer bort från båten. Jag drar iväg ett par skott på måfå och lyckas få en bild så den går att artbestämma.

Guiderna slänger i totalt tre mäskhinkar med c:a en timmes mellanrum. En stund efter att den sista åkt i börjar solen dala ned mot horisonten. Vi får en bit quiche som vi smaskar på medan vi hoppaa på några läckra arter i sista ljuset. Spetstjärtade petreller kommer med jämna mellanrum så sämre modeller att fotografera kan man ju ha. Vi packar ihop kamerorna och förbereder oss för att åka tillbaka. Vi har åkt ut c:a 1,5 timme vilket borde placera oss någonstans 20-25 distans utanför madeiras kust dvs, på internationellt vatten. Den 11-12 meter långa ribben ormar sig igenom vågorna mjukt och säkert. Strax innan vi kommer fram till Machichu passerar vi dock ett smalt sund där hela Atlanten vill igenom. Det i kombination med den snabbt uppgrundade botten som går från 4000 meter till kanske 20-30 meter i sundet gör att det blir väldigt krabb sjö och hård ström i detta sund. Ett ställe som jag definitivt inte skulle vilja få motorhaveri på. Vi kommer nöjda och belåtna in till kaj vid tiotiden och avslutar dagen på en närbelägen restaurang med macka, öl och artgenomgång, Idel nya kryss för mig.

Fredag förmiddag blir jag kvar hemma med nödvändigt arbete medan resten av gänget gör en exkursion till en högplatå och ett ökenliknande område. De ser ett flertal kanariepiplärkor och rödhönor. Efter lunch och lite vila är det dags för andra båtturen.
Denna dag börjar med en tur rakt ut från machichu för att leta efter Atlandpetrell (Fea’s petrel). Det tar inte så lång stund innan vi sett ett par av dessa vackra fåglar.

De är extremt svåra att skilja från Madeirapetrel men Zino har lite klenare näbb, annorlunda teckning runt ögat och en allmänt slankare kropp. Därefter vänder vi åter skutan norrut för att lägga oss på enligt guiderna det bästa stället för att se Zinos.

Atlantpetrell eller Fea’s petrel är väldigt lik den sällsynta Madeirapetrellen. Näbben och kroppen är kraftigare på Atlantpetrellen.

Efter en stund med de sedvanliga gulnäbbade lirorna och spetstjärtarna får vi några smörgåsar och tuggar friskt på dem när vi plötsligt ser en labb. Det visar sig vara en vacker adult bredstjärtad labb med begynnande klubbor. En riktigt häftig art som jag bara sett en gång tidigare när det var invasion 2015. Den flyger ogenerat några varv och drar sen vidare över det till synes oändliga havet. Därefter dyker ännu en överraskning upp. En flock småspovar sträcker förbi. Ett par silvertärnor tittar till mäsket innan de drar vidare.

Bredstjärtad labb är verkligen en maffig art. en veritabel bulldozer i luften.

Bredstjärtad labb – Pomarine jaeger

I Funchals hamn finns det oftast ett antal rosentärnor som fiskar. De häckar på ön och är en art som flera av oss inte sett tidigare. Vi åkte dit i tid för soluppgången. Vi letar först på ett ställe i hamnen men hittar bara fisktärnor. Vi tar oss en cortado och en patel de nata, ett sött och gott bakverk garanterat utan fiber. Vi satsar sen på andra sidan hamnen och ser omgående en lämplig kandidat för rosentärna. Vi ser åtminstone 5-6 olika individer. Både adulta och juvenila och t o m en trolig 2-k fågel. Jag hade nog trott att de skulle vara lätta att plocka ut från de fisktärnor som också fiskade i hamnen men det tog sin tid att lära sig se skillnad på dem. Den har en snabbare snärtigare flykt, kortare vingar, mindre stjärt, de ger ett väldigt vitt intryck och dyker som en Kentsk tärna när de fiskar. För mig var det nyttigt att stå och studera dem och efter ett tag var det tämligen lätt att se skillnad på dem.

En rosentärna ryttlar i motljuset så vingarna blir genomlysta.

En kraftig underexponerad rosentärna mot den mörka muren i bakgrunden ger en nästan svart/vit bild.

När vi är mätta på rosentärnor åker vi upp för att reka området där Madeirapetrellen häckar. Det är på toppen Pico de Arieiro. Vägen dit är nog bland det vansinnigaste jag åkt. En väg går spikrakt upp från Funchals hamn och vi är oroliga för den klena motorn i bilen. Lutningen är nog runt 20 grader och kanske t o m lite mer vissa passager. När det är som brantast dyker det upp två killar med en korg kälke. De åker kälke på asfalten i dessa kälkar. Helt vansinnigt. Vi såg inte när de körde men diskuterade ivrigt hur man får stopp på ekipaget. Till slut övergår den spikraka vägen i serpentinvägar som slingrar sig upp på berget genom cederskogar. Vi stannar på några ställen och ser en del Madeirabofink och Madeirakungsfåglar. Uppe på toppen äter vi lunch och rekar lite hur vi ska gå när vi tänkt oss att gå upp på kvällen för att lyssna på petrellerna. Strax är det dags att åter åka ned för den sista turen på havet.

Vi åker rakt ut med båten även denna eftermiddag och ganska snart ser vi flera Atlantpetreller som cirkulerar runt något. När vi kommer närmare ser vi att det är delfiner som jagar och förmodligen pressar upp fisk mot ytan som fåglarna kan ta. Jag ångrar genast att jag inte tog vattenhuset. Hade jag haft det hade jag troligen haft en del skapliga delfinbilder då de första gången kom rätt fint nära båten. Det är 15-20 flasknosdelfiner. Vi studerar dem och njuter av dess närvaro tio minuter.

Flasknosdelfin

Underbara flasknosdelfiner cirkulerar runt båten i jakt på små tonfiskar.

Sen drar vi vidare norrut även denna dag. Jakten på Madeirapetrellen går vidare. Inget speciellt händer denna sista dag ute till havs. Samma arter som tidigare i olika ljus. Vi njuter dock ändå av att se dessa fantastiska fåglar utnyttja uppvindarna som bildas framför vågorna för att med dess hjälp flyga till synes för evigt utan ansträngning. Plötsligt dyker en fjällabb upp. Det tar ett tag att artbestämma den då den saknar sina långa stjärtfjädrar.

En fjällabb avtecknar sig mot Madeiras branta kuster.

Vi åker hemåt och vid ankomsten ser vi att det brinner på berget. Det är dock en kontrollerad brand där man byggt modeller av båtar som man satt eld på för att fira (om jag förstod rätt upptäckten av Madeira som hände för 600 år sedan). Det smattrar och av fyrverkerier och knallskott. Det är effektfullt med de brinnande skeppen i den svarta natten. Vi hittar en restaurang med ett ledigt bord och äter en god middag och titta på folkvimlet. Prata går knappt då det är ett liveband som spelar covers av blandad kvalitet på högsta volym.

Båtar brinner på Machichos bergssidor för att påminna om conquistadorernas upptäckande av Madeira. (om jag minns rätt..)

Sista dagen på Madeira gör vi en utflykt till ett världsarv . En lagerskog, Laurisilva of Madeira som ligger vid byn Serra d`Água NV om Funchal. Det finns en vacker och brant stig som går upp från byn in i skogen. Vi promenerar någon timme uppför och njuter av landskapet. Förhoppningen är också att få fotolägen på Madeira duvan och kungsfågeln. Duvorna visar sig vara väldigt skygga så det blir bara några långskott. Jag misslyckas även totalt med kungsfågeln vilket jag nog är den enda som gör. Men livet går vidare…

Den lokala varianten av kungsfågel vägrade ställa upp och posera vackert men ett bevis för att jag sett arten blev det iaf.

Vi åker därefter till en botanisk trädgård som åtminstone för min smak känns som ett nedköp efter den fina promenaden i bergen. Därefter åker vi upp till Pico do Arieiro för att fota landskapet och för att i bästa fall även få höra Zinopetrellerna i natten.

När vi gick ut till bilen började moln torna upp sig. När vi åkte de snirklande vägarna uppför berget började det regna. Attans tänkt vi som ville njuta av utsikten. Hoppet levde dock om att toppen skulle vara ovanför molnen.

När vi har ca 200 höjdmeter kvar bryter vi igenom molnen och solen lyser oss i ansiktet. Makalösa scenerier breder ut sig. Vi hoppar ur bilarna och springer runt som yra höns och fotar åt alla håll. Ljuset blir bara bättre och bättre. Jag hittar lite seglare och ett par tornfalkar som flyger runt i molnslöjorna som avtecknar sig mot bergssidorna. Rödhönor spelar i vegetationen en bit ned på berssluttningen. Några Kanariepiplärkor födosöker i lavagru

Enfärgad seglare

Vi bad hotellägarinnan kolla upp att restaurangen var öppen på toppen. Den var öppen till tio sa hon så vi beslöt oss för att käka på toppen. Det var tvärstängt redan vid 1900 när vi kom upp. Solen går ned och månen stiger upp.

Vi börjar vandra längs stigen mot häckningsplatsen för Madeirapetrellen. Det känns som vi plötsligt befinner oss i Sagan om Konungens återkomst när Frodo, Sam och Gollum vandrar på de branta stigarna på väg in i Mordor Några passager är bara en meter bred och stup på båda sidor. Definitivt inget för höjdrädda. Vi sätter oss ned och väntar på mörkret. Förhoppningen ör att få höra hur Madeirapetrellen anländer med mat till ungarna. Lätet ska påminna om en kattuggla ungefär. Vi sitter tysta i mörkret och betraktar nästan meditativt månen som stiger upp bakom högsta toppen. Vi ser några med pannlampa närma sig. Det är Hugo och Catharina som har med sig en grupp gäster som har samma ärende som vi.

Tornfalkar cirklar i molnslöjorna i jakt på Kanariesiskor och Kanariepilärkor.

Tornfalkar

Det visar sig att man behöver ha tillstånd för att vara på platsen och att Hugo har licens för att ta med sig besökare. Han är inte helt nöjd och vi avlägsnar oss tillbaka mot parkeringen. Vi stannar dock på halva vägen och strax därpå får vi höra ljudet vi väntat på. Kryzz!!

Vi promenerar de många trappstegen mot parkeringen och är alla bra andfådda och trötta när vi når bilen. Vi rullar ned mot Machichu där en kall Caneka och lite mat väntar. Vi kommer i säng ganska sent och skall upp redan vid fyra för att flyga hem till Sverige igen.

En späckad helg med häftiga arter, sköna samtal och underbar varierande natur är slut.

Fler bilder här

 

Brushanespel i Liminka Bay (Liminganlahti)

Jag är ganska impulsiv. Ibland alltför så. Efter Vårgårda fotofestival i höstas bokade jag in en resa till Finland för att fota brushane trots att jag vet att när maj väl kommer vill man inte vara någon annanstans än på Gotland. Där finns ju också brushanar på våren som ibland spelar när de rastar på sin väg norrut mot häckplatserna. Jag har dock lagt ganska mycket tid på att få bilder på spelet men aldrig lyckats få några bilder på spel mer än på långt avstånd. Min förhoppning var nu att få bra bilder av detta.

Liminka bay ligger ca en halvtimmes bilfärd från Uleåborg och är en viktig häcklokal och rastplats för många fågelarter och individer.

Sagt och gjort jag åkte till Finland. Närmare bestämt till Uleåborg. Därifrån vidare en halvtimme med hyrbil till Liminka bay. Där finns ett finfint Naturcenter som dessutom har ett hotell med fem rum. Under brushanespelet finns det möjligt att hyra gömsle för att komma nära och inte störa spelet. Upplägget drivs av Finn Nature med Jari Peltomäki och han fru Kaisa. Ett trevlig naturälskande par. Jari är flerfaldig vinnare i diverse fototävlingar och har fotat natur sedan 1989. På den tiden var det svårt att fota. Jag imponeras av fotografer som började med diafilm. Det var ett annat tänk. Man fick noga skriva upp exponeringar man använde och sen vänta ett par veckor på att filmen skulle komma tillbaka från Kodak för att se om man exponerat rätt. Det är annorlunda idag när man bränner iväg några tusen skott på ett pass och omedelbart kan justera exponering etc. och se resultatet direkt. Att ta en skarp rätt exponerad bild idag är inte svårt. Idag krävs mer än det för att ta en bild som sticker ut.

I Liminka finns gömslen på två platser. Dels ett antal gömslen vid en översvämning och dels mot en liten vall 200 meter därifrån där själva spelet sker. Man får fritt välja i mån av plats och har man några dagar kan man variera ljus och plats för att få så stor variation av bilder som möjligt.

Gömslena är som små lådor och den låda jag valt första kvällen har en glasvägg som jag valde då de fåglarna inte skyggar lika mycket för den som för varianten där kameran sticker ut utanför gömslet. (Dessvärre upptäcker jag vid resans slut att i princip alla bilder jag tagit i detta glasgömsle är suddiga. På något sätt har det blivit någon brytning genom glaset som gjort att allt blev suddigt.) Det är ganska trögt. Brushanarna har minskat med ca 80% på ganska kort tid och nu häckar bara ungefär 100 par i Liminka. Den märkliga våren som började sent och sen övergick i sommar verkar har snurrat till det för fåglarna också. Troligen har många av de fåglar som rastar här istället flugit vidare i det fina sträckvädret till nordligare häckplatser. Det stora raset för brushanar är en minskande tillgång till slåtterängar och betade strandängar som utgör häckplatser. Dessutom jagas de en del på övervintringsplatserna i Senegal.

 

Det invecklade brushanespelet
Ett forskarteam på Uppsala Universitet har i studier visat att det som skiljer de olika hanarna åt är en specifik kromosonförändring som uppstod för ca fyra miljoner år sedan. Det kan man läsa mer om här: http://www.uu.se/nyheter-press/nyheter/artikel/?id=5604&typ=

Det finns tre olika typer av brushanehanar. De har helt olika fjäderdräkter och helt olika roller i spelet. De varierar framförallt i färg på halskragen som är allt från vit till svart med allt däremellan.
De mörka eller kraftfullt färgade hanarna är aggressivare, kallas för ”suveräner” eller independents. De är de vanligast förekommande i spelet ca 80%.

De ljusa, ofta med vit halskrage, är mer undvikande och passiva, kallas ”satelliter” och utgör cirka 20 % av hanarna. Den tredje, och mest ovanliga morfen, är de ”intermediära” eller ”Faeders” som är hanar men bär en honfärgad dräkt året runt. De är väldigt ovanliga och dessa utgör cirka 1 % av hanarna.

Jag tyckte det var svårt att se något mönster i korrelationen  uppträdande och koppling till fjäderdräkt.
Här är några av kombattanterna.

Denna individ hade ett tydlig revir vid en tuva som den försvarade de tre gånger jag besökte spelplatsen.

 

 

Den här individen hade en fjäderdräkt i färgen Grizzly (flugbindarterminologi). Han verkade ambulera lite runt hela spelfältet. Möjligen var han en satellit.

Denna individ kom och besökte spelplatsen lite då och då och verkade inte ha något område som han försvarade.

De ser för lustiga ut med sina kragar och mössor. Man får många associationer till allt möjligt. Mest tycker jag de påminner om karaktärer i Louis XIV hov. De struttar runt med sina peruker, bugar sig och ser ibland förorättade ut. Blir de tillräckligt kränkta blir det duell. Viss likhet finns också med delegaterna i House of Lords i det brittiska parlamentet.

Ansiktets sidor är som ni kan se täckta av vårtor, och visar att de är parningsredo och de ger också visst skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och kan i sällsynta fall döda varandra.

De kan fajtas rejält och i sällsynta fall går det så långt att någon av kämparna dör.

Going in for a kill

 

De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1×1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna använder ett camoflage genom att se ut som en hona. De försöker sno till sig en parning när en hona kommer förbi. De råkar dock själva ut för att bli betäckta av andra hanar eftersom de andra tar dem för en hona. Ja ni hör det är fullt med intriger och ingredienser gott nog för en långkörare på Netflix 🙂

När man spenderar ett antal dagar på samma plats lär man känna individerna eftersom de ser så olika ut. Man vet vilken tuva de försvara och vilka som är Satelliter är väldigt tydligt, då de oftast lägger sig ned och flyr konflikterna. Jag såg tyvärr ingen intermediär eller ”faeder” vad jag vet. Svårt att säga eftersom de är lika honorna.

Förutom spelplatsen fanns även gömslen vid en vattensamling där brushanar och andra fåglar åt och drack.

Vid vattensamling födosökte brushanar i pausen i spelet.

Ibland blir vattensamlingen för trång för de testosteronstinna brushanarna så att de drabbar samman även i matpausen. Vilket ju var precis vad jag hoppades på.

Här är vattensamlingens ägare. Alla som satte sin fot här utom möjligen rödspoven fick sig en omgång.

Rödspov är nog en av de snyggaste arterna. Den har ett nobelt utseende och rör sig som en modell.

I solnedgången ropar en storspov. Kanske meddelar han sin ruvande hona att han är på väg.

En flock tranor drar vidare norrut efter att ha tankat bränsle på den fina rastlokalen.


Ugglekväll

Jag fick möjlighet att följa med Jari och Kaisa när de var ute och kollade pärluggleholkar. Självklart tackade jag ja till denna möjlighet. Det är rekordår med ugglor i år så om häckningarna går bra kan vi förvänta oss en förbättring av antalet för de flesta arter.

De första tre holkarna vi kollade var tomma. På väg till nästa holk passerade vi en stor björkdunge omgiven av åkermark. Runt den platsen hade en av Jaris guider sett en hökuggla som jagat bort en jorduggla häromkvällen. Det kunde tyda på att de häckade i dungen och vi gjorde ett försök att hitta boet. Vi traskade runt i den fina gamla björkdungen. Sumpigt och fint. Som gjort för vitryggig hackspett, som tydligen också finns i området. Vi har gått runt en god stund när jag hör en hökuggla sjunga. En melodiskt rullande sång. Jag får en ganska god uppfattning om riktning och ropar till mig Kaisa och Jari. Efter några minuter hittar jag ett gammalt kråkbo och tycker mig se något som rör sig i boet.

En av hökuggleparet kollar in de störande typerna. Vi lämnade platsen snabbt efter några bilder för att inte störa häckningen.

 

 

 

 

 

En av guiderna hade sett en lappuggla inte långt från där vi var. Han misstänkte på beteendet att det kunde vara häckning. Vi hittade den ungefärliga platsen och gav oss in i ytterligare en fin sumpskog.

Vi spred ut oss och letade runt i den fina sumpskogen full av älgspår, björnspår och vildmarkskänsla.

Vi ger oss in i en magnifik sumpskog med älg och björnspår. Vi hittar efter en stund ett lappugglebo som blåst ned från en trädklyka. Tre ägg på marken. Ett är fortfarande helt men kallt och dött.

En av lappugglorna blickar ut över markerna efter en smaskig sork. En liten blodfläck på näbben avslöjar att den varit framgångsrik i sin jakt nyligen.

På en avverkad del i en hög tal låg resterna av ett bo och på marken låg dessvärre två trasiga och ett helt ägg. Det förklarar det avvikande beteendet från lappugglan tidigare. Den hårda blåsten hade förmodligen fått boet att gungas loss från sina fästen i tallklykan med ödesdiger konsekvens. Det positiva är dock att det finns tid att hitta ett nytt bo och försöka igen.

En liten bit längre bort sitter förmodligen paret som just avbrutit häckningen. De ser molokna ut men det gör ju å andra sidan en lappuggla jämt.

Precis där vi parkerat för att titta på lappugglorna finns ytterligare en pärluggleholk. Vi går en kort bit på en stig som för oss genom en underbar gammelskog med tjock mossa och skägglav i de vackra granarna. Där sitter en holk som är smakfullt gjord av en gammal björk. Pärlugglan hör oss komma och kikar lugnt ut på oss. Det är faktiskt första gången jag ser en pärluggla. Jag har hört den åtskilliga gånger men då den är nattaktiv har jag aldrig fått syn på den.

Pärlugglan stirrar på oss men verkar helt lugn av vår närvaro. Vi tittar på varandra en stund innan vi backa ut ur den härliga gammelskogen.

Vi åker vidare och hittar ytterligare en lappuggla på ett fält på vägen tillbaka. Helt galet. Totalt åtta ugglor på tre timmar i fält.
Norra Finland har en fantastisk natur och artrikedom. Det vore kul att bila sig upp hela vägen över till Sverige och ner till Stockholm under 2-3 veckor. Men det får nog vänta några år eller till nästa liv.

En sista soluppgång möter mig innan jag lämnar Finland och Liminka Bay ett minne rikare.

Sista morgonen är jag i gömslet vid vattensamlingen och väljer nu ett gömsle där kameran är ute i luften. Orrarna spelar på våtmarken ackompanjerad av rastande tranor och några morgonpigga grågäss. Någon handpumpar vatten med en gammal pump. Det är rördrommen som sjunger vackert på rördrommars vis. En storspov spelflyger för sig själv . En skrattmås blir morgonens första gäst utanför gömslet. Som så många gånger förr är den först på plan och jag knäpper några bilder med canons ögonblicksfrysare.

Jag lämnar Liminka Bay nöjd med vistelsen men inte helt nöjd med bilderna. Men det kan man heller inte räkna med att vara jämt. Jag fick en hel del fina exponeringar på minneskortet i hjärnan. Det är minst lika viktigt om inte viktigare.

Källor: Wikipedia samt Uppsala Universitet, Fredrik Widemo

 

Med härfåglar och blåkråkor på Puzstan

Genom åren har man sett fantastiska fågelbilder från Ungern. I Ungern bor en fotograf som heter Bence Mate. Han toppar varje år någon av de stora internationella fototävlingarna. Han är fantastiskt duktig på att bygga gömslen för att skapa möjligheter att ta bra bilder. Samtidigt är han inte en kille som bara gör det för bilden utan det han gör skapar också möjligheter för fåglarnas häckning då de får perfekta häckningsplatser serverade av honom. För ett par år sedan kontaktade jag honom för att se om man kunde boka några dagar. Det var fullt två år framåt. Jag sa att honom att sätta upp mig på en väntelista om det dök upp något återbud. För ett par veckor sedan trillade det ned ett mail i inkorgen där jag erbjöds tre dagar på hans farm. Efter en snabbkoll hemma nappade jag på detta. Det var inte helt självklart. Jag har senaste tiden tröttnat lite på att man ser liknande bilder från fotografer som åker till kommersiella gömslen. Jag trivs egentligen kanske bäst med att ligga på en gotländsk strand. MEN arterna och min nyfikenhet lockade mig till att åka dit. Jag får en del tips i förväg av Jonas Claesson som var på plats veckan innan. I gengäld får jag släpa hem hans kängor som han glömt kvar. 🙂

Bences farm ligger en och en halv timme från Budapest. Det är ett vidsträckt odlingslandskap inte helt olikt Sverige som möter mig. Jag får sällskap i transporten från flygplatsen av två israeler. En av fördelarna med att åka ensam är att man alltid gör nya bekantskaper.

Efter en kort fikapaus går vi igenom fördelningen av fotografer på de olika gömslena. Jag börjar med en kväll i Theatre. Det är ett gömsle som är helt fantastiskt. Det ligger i ett träskområde med vass och små sjöar som är någon halvmeter djupa. Vi kommer fram till ett litet hus. När man går nedför trappan kommer man in i en gång på 10-15 meter som tar oss fram till själva gömslet som är otroligt avancerat. Det är glasskivor på 1,5 gånger 5 meter åt två håll. Med och motljus. Tre fåtöljer med en specialanordning med plats för två kameror. En elhiss drar upp skyddet för fönstret och på en digital display ställer man in antifogsystem, luftvärme och golvvärme. Helt galet. Gömslet ligger en meter under marken så man sitter och tittar ut med hakan över vattnet. Där går ägretter, gråhägrar, natthäger, en svart stork , skrattmåsar, svarthuvade måsar och massa andra arter.

Till en början kommer det kraftig regn som piskar i dammens vatten. Natthägern är en häftig art med en skön personlighet.

 

Efter regn kommer sol. Kvällen avslutas med ett fint guldigt ljus som reflekteras av vasen och ger en fin bakgrund till natthägern.

Jag sällskapar med en tysk och en av israelerna. Vi har en fantastisk kväll som börjar med en störtskur och avslutas med en skön solnedgång. Typ, precis vad man skulle vilja ha om man fick önska. En sak jag noterar och som gäller genomgående är att ett 500 mm objektiv är onödigt stort då avstånden är korta. Jag kompletterar med ett 70-200 med eller utan 1,4 konverter men det blir inte samma bokeh som med femhundrat och det ger mig lite huvudbry. Det optimala hade varit ett 200-400 med inbyggd konverter. Alternativ ett 300 f/2,8. Men det är lyxproblem. Jag får klura lite mer och försöka hitta intressanta kompositioner med det jag har.

En svart stork fyller upp hela sökaren men det går tack vara de spännande röda benen och näbben ändå att hitta lite kompositioner som håller.

Det är ett riktigt kul pass. Man kastar iväg skott åt höger och vänster då det ständigt dyker upp nya möjligheter. Jag kollar lite då och då på motljussidan om det händer något där och får några bilder där med. När man fotar motljus från gömsle måste man vara extra försiktig. Det spegelglas som används mister sin förmåga om solen skiner rakt in som vid solnedgången. Därför använder man svarta kläder och ett svart skynke framför oss som endast har ett hål för kameran.

Ett par gråhäger är en smula oense om vems mörten egentligen var. En konverteringen till svart/vitt ökar dramatiken.

 

En längre slutartid med 70-200 tar bort detaljerna ur bakgrunden och ger en softare intressantare bild i skymningen.

Tillbaka i kampen bjuds på en sen middag. Då går vi även igenom fördelningen av gömslen för morgondagen. Överlag var det väldigt flexibelt och tillmötesgående och det mesta gick att lösa då det finns så många olika gömslen. Jag prioriterade att försöka komma undan så jag fick ett eget gömsle. Det lyckades för det mesta. Men denna morgon började jag tillsammans med Assaf från Israel. En duktig ganska ung och driven fotograf. Vi skulle spendera morgonen i Rollertower. Det var ett torn med en trädkoja i en träddunge. Alla barns dröm. Utanför gömslet hade man på en stör satt upp en bit av en stock med bohål. Där häckade en familj blåkråkor. Det var alltså målet för dagen. Morgonpasset var motljus.

Morgonens pass i Roller tower var i motljus. Utmanande att få till några intressanta bilder. Det fanns en yta med mörk bakgrund där det gick att få blåkråkan att sticka ut ordentligt mot den svarta bakgrunden.

 

En blåkråka kommer med en insekt till sina småttingar i bohålet.

Det var en fantastisk morgon med dimmor som började stiga och som började glöda när de träffades av solen. Några harar skuttar förbi och ett par sommargyllingar stämmer upp en skön konsert bakom vårt gömsle. De verkar ha bo i samma dunge. Vi såg dem ideligen flyga ifrån oss men aldrig till oss tyvärr. De landade inte heller på de sittpinnar som fanns ditmonterade. Det går fort och som jag nämde tidigare är jag mittemellan brännvidder så det blir en del frustration men vi njuter ändå av en skön morgon. En gök landar plötsligt framför oss sitter en stund och ropar och viftar på stjärten åt oss.

En gök landade i närheten av oss som en liten glad överraskning.

Vi bryter upp vid nio när ljuset är alldeles för hårt och jag passar på att komma ikapp med lite sömn. När jag vaknar tar jag en sväng ut till ett av de tre skogsgömslen som finns i sortimentet. Under lövverket blir ljuset filtrerat så det går att fota med hyfsat resultat även mitt på dagen. Gömslet är byggt med en vattenspegel som sträcker sig 7-8 meter ut från gömslet. Där vattnet slutar börjar en glänta som gör att man får en fin bokeh och en grön bakgrund som varierar i nyans beroende på hur ljuset faller. Gästerna som kommer och dricker är många. De klassiska fröätarna stenknäck, bofink, talgoxe och blåmes men även gransångare, svarthätta, turturduva och diverse andra arter. Det man hoppas på är kanske framförallt sparv- och duvhök. Jag har dock inte turen på min sida men är nöjd ändå. Efter en snabb paus hemma åker jag till kvällspasset som skall spenderas i Hoopoe 5. Ett gömsle med fokus på härfågel. Här har man byggt ett inbjudande ställe för härfågeln att häcka på. En sandkulle med träbeklädnad på en sida verkar vara en drömlägenhet att bilda familj i för härfåglar. Ofta föder de upp två kullar per år. Bredvid häckar även blåkråka. Som namnet antyder är det lite av bildfabrik, det får tillstås men Bence är fantastisk på att förstå hur ”scenen” ska se ut för att ge rätt bilder och om fåglarna trivs och dessutom förbättrar häckmöjligheterna så är det ju bara av godo.

Den här bilden var vad jag hade på näthinnan när jag åkte ned till Ungern. En härfågel med plymen utfälld och genomlyst av det mjuka ljuset från den Ungerska solnedgången.

 

Härfåglarna flyger i skytteltrafik med mat till de snart flygga ungarna.

På kvällen är det motljus vilket jag har börjat tycka om mer och mer. Jag har några bilder på näthinnan som jag lyckas få. Genomlyst tuppkam av det sista ljuset kan jag checka av på listan av önskebilder från resan.

Väl hemma är det en kamp mot klockan för att snabbt hinna tömma minneskorten, backuppa och glutta lite på bilderna innan man efter middagen kastar sig i säng för att njuta av de få timmarna innan det är revelj. Maten på kampen är supergod. Jag hamnar dock lite i kläm mellan den israeliska gruppen och en grupp från Luxemburg. De pratar båda på sina respektive språk utan att ta notis om mig så jag kryper till kojs istället för att ödsla tid på middagen.
Morgonen spenderas på samma ställe som kvällen innan men nu i medljus. Samma fåglar men andra bilder. Det kan synas tråkigt men det är en klar fördel att man lärt sig hur fåglarna beter sig på platsen så att man kan vara beredd för att få lite actionbilder.

Härfågeln ser ju verkligen märklig ut. Jag har inte hittat någon förklaring till vad kammen används till så det låter jag vara osagt.

Även denna morgon är vacker med dimmor som stiger. Härfåglarna verkar dock ha nattsuddat för de vaknar inte förrän vid 0600 då det mesta av magin försvunnit när solen stigit upp en bit. Men jag njuter av fågelkvittret. Syndnäktergal, kornsparvar, sommargyllingar och turturduvor som spelar ramar in morgontimmarna ljudmässigt.
Härfåglarna flyger i skuttetrafik med den ena godsaken efter den andra. Syrsor, skalbaggar och allt möjligt annat läckert serveras till ungarna som bör vara i det närmaste flygga. I ett av de andra gömslena hade ungarna lämnat boet så där var det ingen aktivitet längre. Hur bra gömslena än är så är det ju inte en direkt ergonomisk arbetsställning vilket känns efter 3-4 timmar i en fosterställningsliknande position så det är skönt att sträcka ut den krökta misshandlade ryggen någon kvart innan jag far vidare till ett annat skogsgömsle.

Detta gömsle heter mirror. Jag trodde att det var en anspelning på vattenspegeln som blänkte framför gömslet men det var mer raffinerat än så. På en stolpe fanns möjlighet att sätta upp en spegel som kunde styras inne från gömslet för att styra ljuset så man fick det där man ville ha det. Du kunde även få medljus i kombination med motljus vilket inte händer så ofta i det naturliga. Men Bence’s fantasi sätter inga gränser på vad man kan göra för att få spännande bilder. Det blir dock inga vinnarbilder för mig men lite nya arter dyker upp och låter sig fotas. T ex stjärtmes av rasen Europea som jag inte sett tidigare. Några ytterligare Ungernkryzz blir det också.

Två unga stenknäckar kommer ned till den lilla dammen för att släcka törsten.

En gransångare fångad i det svaga ljuset i skogsgläntan. KOnverterad till svart/vitt.

Jag försöker som vanligt hinna med allt så jag ber att få bli flyttade till det sista av skogsgömslena som heter Large drinkingstation. Det är häftigt byggt i en ravin som slutar nedåt genom en lövskog. Även här syns spår av Bences kreativitet. Nedanför ”poolen” utom synhåll från gömslet står en ramp med lampor. Han skall se om det går att skapa en miljö där man kan ta bilder på natten. Kanske av nattskärror och fladdermöss och annat som kommer ned för att dricka. Man blir lite sugen på att själv blir en entreprenör inom detta gebit i Sverige. Det börjar dyka upp idéer i huvet på allt möjligt man skulle kunna göra i Sverige. Men jag har ju faktiskt ett jobb men det kommer nog bli lite gömslen på Gotland vad det lider.

En minervauggla häckar i närheten av trädgården. Den dröjer innan den kommer ut men det finns en svag strimma med ljus som målar upp konturerna på den.

Som avrundning på kvällen blir det en sittning utanför trädgården i ett gömsle framför ett träd där det häckar minervaugglor. Det tar en stund innan de visar sig. Tyvärr lite för länge då färgerna och ljuset från solnedgången hunnit försvinna bakom en molnridå men jag får ändå några bilder som jag ville ha. Bl a en där bara det sista svaga ljuset visar ugglans konturer i mörkret.

Sista morgonen spenderas i en hästhage utanför en ridskola. Där har man med grävskopor grävt ett antal stora kratrar med lodräta väggar. Dessa väggar är utmärkta för backsvalor och biätare att gräva ut bohålor i. Även här är det alltså kommersiellt i kombination med att hjälpa dessa arter att få bättre häckningsplatser. I hålet har man därefter ställt diverse störar som man spikat på lite mindre snyggare kvistar som biätarna gärna vilar på mellan jaktrundorna. Även här får jag en del idéer till egna fotoprojekt. Det finns två gömslet ett med och ett motljus. Jag börjar i motljusgömslet. Vi kommer dock dit på tok för sent så magin är redan borta men jag stretar på en timme och byter därefter med en kille i medljusgömslet så att vi får möjlighet att prova båda. De är så häftiga att studera på nära håll. Onödigt vackra som alla biätararter och fantastiska flygare. De sitter på en pinne och stirrar lite ryckigt åt alla håll och plötsligt har de fått syn på ett bi eller humla på 30 meters avstånd och hämtar hem det. När det kommer tillbaka till pinnen slår de ihjäl biet mot pinnen innan de sväljer det. Det blir mer aktivitet ju längre dagen går och de kivas om bästa platserna på pinnarna och man ser också förhandlingar mellan biätare när någon kommer med ett bi och den andra tigger. Förmodligen är det något slags parbildningsceremoni för de som ännu inte gått till häckning. Vid nio är ljuset på tok för hårt så sista timmen innan vi blir hämtade är det bara att njuta av bastuvärmen i gömslet och av biätarnas uppvisning. Det var löjligt svårt att fota dem när de flög. Trots att det blåste en del som gjorde att biätarna flög lite långsammare i motvinden så hittade inte autofokusen biätarna mot den brokiga bakgrunden. Jag provade alla inställningar utan någon banbrytande förbättring. Jag fick tillräckligt av bilder ändå för att känna mig nöjd.

Jag blir snabbt varse att det är knepigt att fota Biätare. Efter något tusental försök sitter i alla fall ett skott och jag får en bild jag blir nöjd med. INteraktion mellan djur är att alltid roligt att få på bild.

 

Biätarna är ju veritabla flygande smycken med sin fantastiska färgprakt.

Tyvärr var det en svår brokig bakgrund men jag upptäckte att fåglarna gjorde sig bra även när de var oskarpa. Det hårda ljuset och tråkiga bakgrunden softades när man hade dem i oskärpa. Jag tycker att de blev finare så.

 

En duvhökshona landar bara tio minuter efter att jag tagit plats i gömslet och går efter en stunds vaksamhet ned och dricker.

Timmarna i Ungern börjar lida mot sitt slut men jag lyckas prata mig till en sista tur till ett av skogsgömslena. De flesta av besökarna har haft tur och haft sparvhök och duvhök som kommit och druckit men inte jag. Men skam den som ger sig. Vi åker och hämtar Asaffa från Mirror. Han sa att det var lugnt där hela morgonen. Jag säger adjö och kryper in i gömslet och när jag tittar upp sitter en ung duvhökshona där. Hon får inte plats i sökaren så jag börjar försiktigt ta några porträttbilder i tyst enbildsläge. Hon är vaksam och lyssnar hela tiden. Jag tar även en del bilder med 70-200 men det blir gyttrigt då man inte får samma bokeh utan får med för mycket av bakgrunden. Ena sidan av gömslet är till viss del solbelyst av en hård stark mitt-på-dagen.sol. Men jag försöker med lite alla möjliga metoder få några bilder som kan duga. Till slut hoppar hon i och tar ett snabb-bad. Sen upp på kanten och skaka loss och lyssna en god stund igen. Sen ner i vattnet för ytterligare en simtur. Hon upprepar detta ytterligare en gång innan hon till slut flyger iväg. En härligt timme har hon bjudit på. Den extra tiden jag fått hade verkligen lönat sig men det är två timmar ytterligare kvar.

Den unga duvhökshonan ser ut att ha existentiella funderingar då den stirrar upp i skyn och ställer sig frågan. Finns det något högre väsen?

 

Efter badet skakar hon av sig vattnet. Tack och lov på skuggsidan där det är finare ljus och mer spännande bakgrund.

Koncentrationen droppar dock en aning när man ser den 10:e talgoxen hoppa i och bada. Jag lägger mig på britsen och vaknar 10 minuter innan jag ska bli hämtad. Det känns i hela kroppen att det inte var hästens säng jag sovit i utan en smal träbrits utan kudde. Men skönt var det ändå. Snabbt tillbaka och packa ihop pinalerna och bege sig mot flyget.

Fantastiskt spännande dagar i Ungern. Men hur bra det än var är jag osäker på om jag åker tillbaka. Det är något visst ändå med att själv få en ide till hur man ska få en specifik bild eller kanske man bara hittar en fin plats med ett fint ljus och lägger sig på chans för att se vad det ger i någon närbelägen damm eller havsvik. Det här var dessutom ett bakslag för min ickeflygskampanj så i höst ska jag anstränga mig för att stanna hemma. Men att se nya platser och besöka andra kulturer än sin egen är berikande även på ett annat plan som gör det svårt att motstå så döm mig inte om jag faller till föga igen. Ungern var ett nytt land för mig och den känsla jag fick på denna korta tid var att det verkar vara ett vänligt land med utmärkt mat och skönt klimat. Med andra ord Puzstan och Gulaschen får godkänt.

Svalbard – isbjörnarnas sköra kungadöme

Här hittar du ett längre klipp från resan

Svalbard
Svalbard är en ögrupp som ligger på 78 grader nordlig breddgrad. Ögruppen har c:a 2800 invånare och tillhör Norge. Longyearbyen är huvudstaden och Svalbard styrs av Sysselmannen. Det finns ett traktat, Spetsbergstraktatet som innebär att Svalbards landområden och territorialhav tillhör Norge, men att de anslutna staternas medborgare har rätt att där bedriva näringsverksamhet samt ägna sig åt jakt och fiske på samma villkor. Norska lagar gäller, men Norge får inte ta ut mer skatt än vad som krävs för Svalbards lokala behov. Enligt avtalet skall Svalbard vara neutralt och en permanent demilitariserad zon.

Färdvägen
Färden startade i Longyearbyen i Isfjorden. Vi åkte norrut hela natten upp mot packisen utanför nordvästra öarna. Därifrån åkte vi till Fuglefjorden, Smeerenburgfjorden till isen i Biscayahuken vidare till Sörgattet. Därifrån vidare till Magdalenafjorden till Kongsfjorden, Blomstrandshalvöya till Hornsund och Samarinbukta. Gnållodden passerades på väg ut på vägen till Bellsund där vi stannade vid Rechercher breen. Därifrån vidare till Van Keulenfjorden förbi akselöya och in i Van Mijenfjorden. Sita dagen åkte vi in i Isfjorden och in i Nordfjorden. Därifrån vidare in i Ekmanfjorden och Dicksonfjorden och vidare tillbaka till Longyearbyen. Jag mästrade på Origo 11 april och anlöpte Longyearbyen igen den 19:e april.

Karta med resväg inplottat.

 

Dålig start
Ett försenat plan (SAS) från Arlanda gjorde att jag missade anslutningen i Oslo till Longyearbyen. Natten spenderades på SAS Radisson istället för Anne-Maries Polarrigg. Där jag skulle ha bott första natten. Nåja, nya tag dagen efter. Vi flyger via Tromsö men runt två är vi framme och jag kvitterar ut min hyrbil på flygplatsen, en fyrhjulsdriven Toyota pickup. Perfekt på de vägar som finns runt Longyearbyen. Jag installerar mig på hotellet och gör en snabb rekognosceringstur till en plats jag fått tips om som regelbundet håller både ren, ripa och fjällräv. Jag konstaterar att alla djuren är på plats och beger mig sen till Wildphoto’s introduktion och middag. Det var trevligt men det kliar i fingrarna att komma iväg och fota. Jag bryter upp och åker tillbaka till det ställe jag var tidigare och fotar både ripa och ren. Fjällrävarna hör jag upp på bergssidan.

De ropar åt varandra. Det är parningsperiod så det är förmodligen både kärleksord och svordomar beroende på om de riktar sig till honorna eller en inkräktande hanne. Efter en stund kommer Daniel. En trevlig Islänning som är med på resan. En duktig fotograf som försörjer sig som Naturguide och skriver och illustrerar en hel del böcker. Han tipsar om ett ställe på en annan väg där det ligger två renkadaver. Jag åker upp men hittar inte platsen men Daniel kommer och visar mig var det ligger. Klockan har blivit mycket så jag åker till hotellet men ställer klockan på 0300 för att komma upp före soluppgången. Egentligen hade man kunnat fota hela natten. Det är ett behagligt mjukt ljus som dessutom får hjälp av fullmånen.
Jag åker raka vägen upp till renkadavret och där är mycket riktigt en fjällräv som sliter i renen. Se alla bilder på fjällräv här.

En fjällräv sliter i renkadavret och har inget emot att jag tittar på från lite avstånd. Han t o m flirtar lite med mig.

De är underbara varelser. Vackra i sin vita päls och de ger ett gulligt intryck då de som de flesta djur i arktis har lite näpna drag. Kort nos, kortare öron än vanliga rävar och kortare ben. De är dock uthålliga som få och snabba. Strax ansluter Daniel och två andra gäster på resan.

En ung hane blir bortjagad från renkadavret av den dominanta hanen så snön yr.

Jag åker till det ställe där jag fotat på kvällen för att se om jag kan få fler bilder på ripa och ren. Det blir lite motljusbilder på ren och några ripbilder men inte så mycket. Jag åker till hotellet för att äta frukost. Min otur fortsätter. När jag ska checka ut upptäcker jag att mina skor är borta. Mina dyra, stora och varma Sorel är borta. Det kanske är någon som tagit dem av misstag men det hjälper inte mig i detta läge. Jag behöver ju skorna när man är i Arktis.

Jag har mina låga kängor som får duga tills vidare. I bästa fall kanske de kommit till rätta när jag kommer tillbaka men det vore en överraskning. Vi träffas på Wildphoto där vi provar ut överlevnadsdräkter och skor och beger oss därefter till båten.

Vi mönstrar på M/S Origo
Vi tuffar ut och besättningen presenterar sig. Hela besättningen är svensk, vilket såklart är trevligt. Annars är jag den enda Svensken bland gästerna. Vi lämnar Longyearbyen och tuffar först västerut för att när vi lämnat fjorden styra norrut upp mot packisen. Landskapet och kvällen gör mig alldeles knäsvag. Ljuset blir bara bättre och bättre och vi står alla på lite olika ställen på däck och fotar och pratar och myser till sent på natten.

En Stormfågel sveper förbi båten i nattens mjuka ljus.

Jag vaknade tidigt och gick ut på däck. Solen var uppe men syntes inte bakom bergen. Däremot lyste den igenom dalarna och träffade den dimma som samlats runt bergen och belyste denna. Det blev en snygg effekt.

En flock alkekungar svärmar runt ett berg i den solbelysta morgondimman

En blek morgonsol markerar bergens konturer

Efter frukost hade dimman kopplat greppet om båten. Det var väldigt tjockt och man såg bara konturer. Att hitta en isbjörn som var på lite avstånd var mer eller mindre omöjligt. Det såg bra ut i packisen och vi hittade en hel del spår men ingen björn. Vi såg dock annat. Vittrut, alkekung, spetsbergsgrisslor, tretåiga måsar, tobisgrisslor och till slut kom även en ismås. En art som jag aldrig sett och hoppats mycket på att få se. Jag hann inte få någon bild på den i dimman.

En blandad flock med ejder och praktejder passerar i dimman

En praktejderflock passerar ganska nära och jag har turen att vara på rätt sida av båten när det sker.

Vi såg även en del säl. Plötsligt lättar dimman en aning och ur dimman framträder ett fantastiskt landskap. Packisens oregelbundna yta inramad av magnifika bergsidor som stupar rakt ned i havet. Man tröttnar inte på sceneriet. Utan upprepar tillsammans med amerikanerna på båten. Amazing….

En til praktejderflock passerar och jag lyckas få några bilder i medljus när de är rejält upplysta på de underifrån och ovanifrån så de syns i hela sin prakt.

Ett märkligt sken kommer underifrån några isblock. Det måste vara solen som på något sett bryts genom det blå isblocket.

Plötsligt dyker det upp ett blågrönt sken i packisen. Några block med blå glaciäris har lagt sig på varandra och på något sätt lyser solen igenom och ger ett nästan overkligt sken i det annars kritvita landskapet. Jakten går vidare. Vi ser mer spår av både isbjörn, fjällräv och säl men ingen björn. Före lunch blir jag sömnig och kryper till kojs en timme. När jag vaknar har vi gått in i en fjord där vattnet är helt spegelblankt och det ligger en glaciär som rinner ned i en bukt.

Jag vaknar upp efter en timmes nap i hytten och möts av denna utsikt. Jag tror fortfarande att jag drömmer.

Vi tar på oss överlevnadsdräkterna och hissar ned zodiakerna för att se om vi kan få närkontakt med några djur. Vi styr mot glaciären och vi ser i kikaren att en gräddvit klump rör sig därinne. Isjörn!

Martin tar upp kikaren och får syn på en isbjörn inne vid glaciären, äventyret är i full gång.

En ”yellow blob” rör sig inne vid glaciären. Som ni kan se är en isbjörn inte vit utan vaniljgul. Den syns ganska väl i det annars vita landskapet.

Vi smyger in i sakta mak och Roy, vår guide säger åt oss att vara tysta och göra kontrollerade rörelser så vi inte skrämmer björnen. Den rör sig till en början ifrån oss men går sen ned i vattnet och simmar mot oss.

Smygande simmar isbjörnen mot oss ibland nästan med bara nosen över ytan. Det finns sälar runtom som upptäckt honom (trots att han balanserar en isbit på näsan) och provokativt simmar i närheten.

Isbjörnen går upp och skakar ur vattnet ur pälsen c:a 30 meter ifrån oss.

Den förföljs av några sälar som känner sig trygga när de befinner sig i vattnet. Sakta rör den sig emot oss tills den tar ett kliv upp på isen och skakar pälsen. Därefter njuter vi av isbjörnen i runt två timmar. Den rör sig längs med stranden. Vi åker i förväg en bit och väntar in björnen som ofta passerar precis bredvid oss.

Isbjörnen passerar oss på som närmast 10-15 meters avstånd. Man hör hur det knastrar i snön när den sätter ned sina mäktiga ramar med knivskarpa klor.

Den tittar lite nyfiket på oss men bestämmer sig för att ingen i båten är tillräckligt fet för att vara intressant och går sen vidare. Trots att jag är fokuserad på att fota hinner jag ändå ta in ögonblicket och njuter av den här stunden tillsammans med ett av världens mest coolaste och hotade rovdjur. Den passerar som närmast ett tiotal meter ifrån vår gummibåt. Det vi får bevittna är den perfekta bilden av en isbjörn. En frisk välnärd isbjörn i ett landskap som skulle gjort Kung Bore helnöjd. Mäktigt!

Landskapet längs kustremsan där isbjörnen går är helt fantastiskt med sina stora drivor av snö och is som väller ned i havet.

Björnen rör sig helt perfekt för oss och går från kusten in på en platå under mäktiga berg och kommer därefter tillbaka mot oss över en kam med spetsiga toppar i bakgrunden. Jag skiftar mellan brännvidderna 500mm, 70-200mm och 11-24mm. Detta för att få så stor variation av detta möte som möjligt.

En isbjörn under dessa mäktiga berg är en syn som fullständigt tar andan ur en.

Isbjörnen kommer över en ås och har en häftig bergstopp i bakgrunden.

Till slut når vi fjordis som ligger och där blir det stopp för oss medans björnen fortsätter inåt.

Björnen passerar oss i ljuset från den nu lågt stående solen och rör sig mot fjordisen.

Alla i båten ler och känner sig ödmjuka inför det vi just upplevt. Att få vara nära en vild isbjörn i sitt verkliga habitat som är starkt hotat av klimatförändringarna är både underbart men samtidigt tragiskt när man tänker på att vi alla flugit dit för att se den med egna ögon. I bästa fall kanske allas våra bilder kan få upp ögonen på folk (Ni som läser detta) så att de tar sig i kragen och drar sitt strå till stacken för att minska klimatförändringarna. Se alla bilder på isbjörn här!

Det sista vi ser av björnen är att den går över isen mot bergen. Kanske för att ta sig över till nästa fjord för att prova jaktlyckan där.

Vi åker med zodiakerna mot solnedgången in i packisen och letar efter sälar, valrossar eller andra isbjörnar. Vi ser en valrosshona och en storsäl och såklart en del fågel men känner oss efter en stund väldigt nöjda och beger oss tillbaka till båten där Bella gjort glögg till oss.

 

Jakten på motiv fortsätter efter björnupplevelsen. Vi hittar en storsäl och lite tobisgrisslor och en alkekung.

Medan de andra går in och dricker glögg är jag tvungen att ta tillfället att få några bilder av stormfåglar mot den solglödda ytan.

Det är den nya påskdrycken helt klart. Den sitter som ett smäck efter en kväll i Zodiaken i -15 grader. Det här var dag 2. Vad ska det bli dag 3?

Vår minsta alka simmar fram mellan isbitarna i kvällsljuset.

Jag försover mig och är sist till frukost. Skönt trotsallt att få sova ut. Vi har tuffat på några timmar och rör oss söderut igen in i en fjord där det tidigare legat ett valkadaver. Ett sånt kan försörja många levande väsen i flera år. Där hade de haft en björn förra veckan. Vi lägger oss mot isen och stänger av motorn och spanar av hela fjorden men förutom några sälar och någon valross så är det tomt. En vacker plats dock med många fina sidor som ropar efter en skidåkare. Jag fick höra att båten senare på säsongen även gör skidturer. Efter lunch rör vi oss norrut igen. Planen är att köra så långt norrut det går och sen västerut längs iskanten och leta efter djurliv. På väg upp kom en häftig snöby och jag och en Alain en schweizare från franska delen fotar stormfågel i snö.

Det blev många bilder i snöbyarna för att få till en som jag blev nöjd med. Här var det en rejäl snöby som gjorde avtrycket i bilden som jag ville ha.

Det är roligt att det är varierande väder så man kan få variation i bilderna. Vi letar i packisen en god stund. Vi ser några enstaka valrossar, en ismås men ingen björn.

Min första ismåsbild blev kanske inte vad jag hoppades på men det måste ju finnas något kvar att hämta nästa gång man åker till Svalbard.

Jag roar mig med att göra lite panoreringar med långa slutartider för att försöka få med den blå färgen som finns på en del isflak som sticker upp. Jag inbillar mig att det kan bli en fin effekt. Vi passerar 80:e breddgraden vilket är både kul men samtidigt tragiskt då det egentligen vid denna tid borde vara mer is. Isläget är bättre än förra året i alla fall. Efter en varm höst kom kylan och det repade sig en aning. Vi vänder söderut igen och styr mot det ställe där vi såg en del spår tidigare. Vi har en lite ljusare klump på isen som vi ägnar en halvtimme åt tills vi till slut bestämmer oss för att det var något annat. Jag går och lägger mig och vaknar när motorn stängs av och ankaret släpps. Jag tittar ut och vi ligger i en vacker fjord med en glaciär.

Vinden friskar i och river upp snön från bergssidorna i Magdalenafjorden.

De fastfrusna isflaken ger ett spännande grafiskt uttryck

Fjorden är smyckad med vackra isflak och det har börjat frysa ihop mellan dem. Jag spenderar någon timme med vidvinkel och fotar is i alla dess former. Det är minus tjugo grader men det går förvånansvärt bra. Det är ett fantastiskt fotogent motiv med oändliga variationer. Vi ser en fjällräv i blå morf som springer rakt upp för en fjällsluttning med gott och väl 30 graders lutning. Vinden kommer och det ryker vackert om alla fjälltoppar runt fjorden.

En vittrut glider över ett jungfruligt landskap som just berörs av morgonens första solstrålar.

Vi hittar inget liv förutom några grönlandssälar som ligger och simmar ryggsim framför båten. Vi svänger nu runt hörnet på Alberti Land och sätter kurs söderut för att ta oss in i Kongsfjorden där det historiskt sett varit väldigt intressanta möten med allt möjligt djurliv. På havet ligger en kallrök och jag kämpar för att få en stormfågel över dimmorna men det går halvbra.

Det är en ganska lång tur och jag passar på att ta det lugnt i hytten. På väg in i Kongsfjord dyker det upp en Vikval. Den går upp i ytan 5-6 gånger så vi hinner se den. Det är en ganska liten val men ändå runt tio meter. I Kongsfjord finns en by där det alltid är forskare på plats. Man gör studier på allt möjligt som klimat, meteorologi, glaciologi, etc. Vi tuffar framåt och når snart den stora glaciären längs in i fjorden. På vägen in passrar vi en flytande glasbit. Det är det intrycket jag får av det slipade isberget som släppts från glaciären.

Ett slipat isberg ser mot den mörka bakgrunden och när den är upplyst av solen ut som en stor glasbit.

Den är bred och har malt sönder landskapet så det är nästan platt där den kommer fram. Norr om den syns tre spännande bergstoppar som ser ut att ha varsin pyramid på topparna. De kallas de tre kungarna och skall representera Sverige, Danmark och Norge.

Sista ljuset lyser på pyramidformade topparna som pryder två av de tre bergen som man kan se på bilden.

Efter middag hoppa vi i Zodiakerna för att undersöka vad det finns för djur i området. Ganska snart hittar vi en samarbetsvillig valross. En ganska stor hanne som ligger och snarkar på ett isflak. Han tittar lite förstrött och rör sig lite makligt då och då. Han lägger ena framlabben över ögonen som för att säga: – Låt det vara en dålig dröm som jag snart vaknar upp ur.

Den stackars valrosshannen tror inte sina ögon när vi närmar oss honom på sitt isflak.

När jag tar bort labben är de färgglada människorna med långa apparater i händerna borta.

I det allt finare ljuset poserar valrossen vackert mot de tre kungarna i bakgrunden.

Det är gott om tobisgrisslor runt oss. De håller på med parritualer och vi får t o m se en parning. Jag tar säkert 1000 bilder av tobisgrisslor i olika ljus då det är en av mina favoritfåglar. Jag tycker den ser ut som en liten lom och den är tjusig i sin svarta dräkt med vita vingfläckar och sina röda fötter och insidan av munnen.

Lite förspel i det fina kvällsljuset som lyser upp den lugna vattenspegeln.

Förspelet följs upp av lite pardans med halva kropparna över vattenytan cirklandes med öppna munnar.

Efter förspelet och pardansen sker parningen i den kyliga sängen i form av ett isflak.

På en bergsida står några renar och vid ett stup cirkulerar en flock tretåiga måsar. Något har gjort dem upprörda. Mycket riktigt hittar jag en fjällräv som cirkulerar under boplatserna för att se om den kan hitta något ätbart.

Glaciären släpper kontinuerligt loss bitar av sig själv och ger till havet. När de slipats av vattnet blir de veritabla konstverk. När solen lyser igenom ser det nästan ut som stora jadestycken som flyter runt i det kalla vattnet.

Vi åker in i glaciärens juvelavdelning och beundrar turkoser och smaragder som flyter omkring i fjorden.

När vi kommer ombord startar vi omedelbart för att åka söderut. Det blir en lång båtresa på närmare 17 timmar förbi Longyearbyen och ännu längre söderut. Det är ganska kraftig sjögång så både frukost och lunch blir en utmaning för personalen. Vi passerar genom ett stort bälte av pannkaksis.

Pannkaksisen bildar ett fantastiskt pussel av isbitar så långt ögat når. När vägorna rör isen läggs pusslet om i ett annat mönster.

Fantastiskt häftig struktur. Isen varierar hela tiden så vi springer ut och in hela tiden. Vi tuffar in i fjorden och stöter på en flock med vitvalar. De är tyvärr en bra bit bort men vi kan se de blänka som guld när solen träffar de vita blanka kropparna samtidigt som de blåser ut luft och andas. Vi bryter oss in genom den tunnare isen fram emot fjordiskanten. Vi parkerar mitt på en isbjörnshighway Det går ett spår där en eller flera isbjörnar gått upprepade gånger åt båda håller så det verkar vara en rutt den tar regelbundet.

En eller flera björnar har patrullerat iskanten där vi parkerat åtskilliga gånger. Troligen det senaste dygnet.

Vi håller bevakning hela tiden och det blir en vacker kväll men kall. Ned mot minus 25 grader. Kallröken över det öppna vattnet blir till guld i solnedgången. Jorden är en vacker plats om man tar sig tid att njuta av den.

Kallröken från vattnet lyses upp av den nedgående solen. Isbjörnsspår syns till vänster i bilden.

Det blir ingen björn på denna plats heller. Trots att det på spåren såg ut som att den rörde sig fram och tillbaka regelbundet dök den inte upp. På morgonen följde vi spåren längs kusten men kunde inte lokalisera björnen. Dagen spenderades med båten i rörelse för att jobba oss framåt mot Bellsund. Det tog längre tid än beräknat att tugga sig genom isen. När vi kom fram till Rechercher fjorden sågs en isbjörn som jag inte hann se innan den försvann ned bakom en moränhög. Vi stannade över natten men björnen dök inte upp igen. På morgonen lättar vi ankar och åker norrut mot Isfjorden. Vi passerar Gnålludden med ett mäktigt fågelberg där mycket fågel börjat samlas i det öppna vattnet mellan isflaken. Vi passerar en flock tretåiga måsar på en intressant linjerad is.

Tretåiga måsar linjerar upp sig längs kanterna på de ihopfrusna isflaken.

Dagen spenderades med båten i rörelse för att jobba oss framåt mot Bellsund. Det tog längre tid än beräknat att tugga sig genom isen. När vi kom fram till Rechercher fjorden sågs en isbjörn som jag inte hann se innan den försvann ned bakom en moränhög. Vi stannade över natten men björnen dök inte upp igen. På morgonen lättar vi ankar och åker norrut mot Isfjorden.

Det gråmulna vädret tar fram och betonar linjer på bergen.

Det har blivit mycket båtåkande sista dagarna och ljuset är svårt så det blir mest äta och spana som gäller. Det börjar bli lite segt men det är så det är. Man kan inte förvänta sig att isbjörnarna ska stå på rad och vänta på oss. Vädret har inte tillåtit att vi sjösatt Zodiakerna och då är det svårt att få till några bra bilder. Mitt i denna period av antydan till tristess blir jag väckt av ”Polarbear on the ice”. Snabbt på med kläderna och ut med kameran.

Det är gråmulet men i dimman har Josh fått syn på en isbjörn på en bergssida. Det är tyvärr hårda vindar och snö så det går inte att komma nära stranden för att få några bilder men vi ser att den äter på något. Kanske en ren. Det passerar några renar förbi den ätande björnen och de tar ett varv runt av nyfikenhet vilket kan synas ganska dumt.

En hane passerar ganska nära båten men tämligen ointresserad fortsätter han förbi.

 

Vi ser björnen vandra bort över fjordisen mot en glaciär som leder mellan bergen till nästa fjord.

En hanne kommer gående mot oss från långt håll. Han går längs iskanten och är på väg rakt emot oss. När han närmar sig tar han en liten sväng runt oss och fortsätter på andra sidan. En typisk hanne menar någon. Han bryr sig inte om oss utan fortsätter rakt fram. ”Doing his thing” Vi avvaktar en stund för att se om han ska komma tillbaka men han traskar iväg runt fjället. Vi tar oss vidare till nästa fjord och ”polarbear on the ice” hörs ånyo.

Det är samma björn som kommer gående. Vi känner igen honom då han har ett brunt streck på pälsen. Något smuts han rullat sig i. Han lägger sig ned på stort avstånd och blir liggande. Vi sjösätter Zodiakerna och närmar oss. När vi ligger vid iskanten är vi drygt hundra meter ifrån honom. Han lyfter på huvudet, tittar på oss hastigt och byter sen position och somnar om.

Vi ägnar säkert två – tre timmar åt att titta på sovande björn. Här är ett axplock av lite olika positioner. Det fanns åtskilliga. Favoriten var när tungen åkte ut. Vi var alla nyfikna på om den skulle frysa fast i isen men den klarade sig. Kanske har glykol i sig.

Vi ligger i gott och väl två timmar och tittar på en sovande björn. Under tiden dyker det upp en storsäl. Den är rädd men nyfikenheten tar över och den lägger sig till slut på isen och låter sig fotas en god stund.

En bearded seal (Storsäl) tittar nyfiket på oss men är samtidigt rätt och spattig.

Till slut tar nyfikenheten över och storsälen lägger sig på isen och låter sig fotas en god stund.

Isbjörnen rör sig lite då och då men bara för att direkt somna om igen. Vi bryter för lunch och toabesök. En och en halv timme senare ligger björnen fortfarande kvar där vi lämnat honom. Han ställer sig upp till hälften och sträcker på sig men lägger sig sen ner och somnar igen. Vi ligger kvar och väntar och väntar. Till slut reser han sig upp och går lojt iväg mot en grupp sälar som ligger på isen ett stycke bort. Han gör ett utfall och alla sälar hoppar i vattnet. Kanske gör han detta för att sen lägga sig på lur vid ett andningshål. Vi är kalla och nöjda och åker hem för att äta en Farewell dinner. Det hette tidigare Captains dinner. Men Emil som är kapten är ingen kille som svassar runt i uniformen utan vill helst hålla det informellt. Det blir en trevlig middag och vi anländer kajen i Longyearbyen. Vi spenderar natten ombord och skiljs åt efter frukost. Jag tar farväl av min hytt och tittar ut på den gryende morgonen.

Sista soluppgången genom hyttfönstret

Jag har en hyrbil som väntar och har ytterligare två dagars fotograferande i området runt Longyearbyen. Mer ripa, fjällräv och ren. Kanske också lite svärmande alkekungar som har börjat komma till boplatserna.

En Svalbardsripa (underart till vår fjällripa) födosöker på strandbrinken i solnedgången. Ett stilla snöfall börjar medan solen fortfarande lyser.

Jag börjar med att leta efter mina Sorelkängor på hotellet och på skoteruthyrningsfirmorna men inget resultat. Jag köper till slut ett par vinterstövlar och ger mig efter en kvällsnap ut och har en lyckad natt med fjällrävar, renar och ripor.

Svalbardsrenen är en egen underart. Den är kraftigare och mer satt än den vi ser i Sverige.

Man ser renar överallt runt Longyearbyen och de är tämligen oskygga.

Den sista dagen spenderar jag tillsammans med Sophie från Wildphoto och Josh från båten. Vi har en fantastisk stund tillsammans med fjällrävarna och de kommer riktigt nära i fint ljus, snöfall och blåst i en skön kombination.

Efter ett par dagar tillsammans med fjällrävarna ser man tydligt skillnad på individerna. Min gissning är att detta är en hane. Den var lite större och hade ett litet spetsigare uttryck.

Fjällräven får en gloria när den nedgående solen lyser i den fluffiga pälsen.

Fjällräven stannar ofta upp och lyssnar för att höra djur under snön. Det finns inga lämmlar men andra gnagare har följt med båtar till Svalbard och byggt upp en population runt Longyearbyen.

Det blir mycket bilder och alla är nöjda. De andra åker till hotellet. Jag hänger kvar en stund till och njuter av stunden. Solen har gått ned men lämnar som ett spår kvar då den hänger precis under kanten för att snart gå upp igen.

Solens märkliga ljus får mig att tänka på ett rymdskepp som strålar upp människor för abduktion.

Dagen för hemresan går åt till 500 väntande mail i datorn och diverse annat fix. Hemresan går enligt plan och det är härligt att komma hem till familj och vårfåglar. Svalbard är nog det ställe som hittills väckt starkast känslor hos mig. Jag är omåttligt förtjust i det karga med arktis och tundran. Det blir återbesök med garanti.

Äventyret är slut för mig. För de som landar med det här planet ska det just börja.

 

Sri Lanka – lite som Indien de Lux

Avfärden går från Arlanda 18:10 med Quatar airways via Doha. Vi anländer Sri Lanka, Colombo 09:30 lokal tid. Efter diverse immigrationrutiner möter vi den chaufför som vi i förväg beställt för att köra oss till Hikkaduwa. Smilla blev dålig i magen och illamående under flygningen och är svag och hängig. Vi stannar och äter frukost på en restaurang på vägen och Smilla får i sig en banan och mår successivt bättre. Vi åker på lokala vägar till en början.  Efter en stund åker vi förbi en damm där vi ser darter, spotted bill pelican och diverse hägrar. Vi åker snart upp på motorvägen och tempot blir jämnare. Sanna och Smilla sover strax sött därbak. Jag studerar landskapet som är lummigt, kuperat och grönt. I risodlingarna födosöker kohägrar och en del ägretter och man ser parakeeter och biätare flyga över vägen och några brahminyglador på avstånd. Efter ett par timmar kommer vi fram till Hikkaduwa där vi ska bo två nätter på Hotel Coral Sands. Vi får en drink som vi tror är stjärnfruksjuice. Lite annorlunda smak men det smakar spännande. Efter en kort tur på rummet för ombyte till badkläder går vi ned till stranden. Det är ganska hård vind och mycket vågor. Inga surfvågor tyvärr men hade varit fint för kitesurf. Vi går någon kilometer efter stranden och studerar omgivningarna. Hotellet ligger innanför några klippor som skyddar ett korallrev. Det ligger många dykbåtar inne då det nog inte är bra dykförhållanden på grund av blåsten och grumligt vatten. Vi rekar lite surf men hittar bara en kille som har fyra brädor för uthyrning. Vi badar i vågorna en stund och går tillbaka till hotellet för en stunds vila och en sen lunch. Inget spännande på menyn utan västanpassad mat typ tandoori submarine sandwich. Men det går bra när det sköljs ned med en lokal öl som heter Lion.

Möte med 100-kilos sköldpadda
Solen går ned redan före 18 så jag skyndar mig ut för att testa dykhuset i solnedgången. Då kommer Smilla springande och berättar att det är sköldpaddor lite längre bort på stranden. Vi skyndar dit och spenderar 20 minuter med tre Green turtles (soppsköldpaddor).

1600greenturtle5

De stannar inte uppe länge när de andas så man får vara snabb om man ska få en bild.

1600greenturtle4

Tyvärr är det på väg att bli mörkt och det är grumligt i vattnet men det blir ändå några bilder som minnen av detta häftiga möte.

1600green-turtle1

En till på en hungrig soppsköldpadda.

Under tiden jag fotar får jag en riktig knallhuvudvärk men härdar ut tills det blir mörkt då jag vill ha lite bilder med mig på dessa häftiga djur. Väl hemma på hotellet kräks jag och går och lägger mig.

1600solnedgang1

Dykbåtarna utanför hotellet blir en fin siluett i solnedgången

Morgonpromenad i Hikkaduwa
Jag vaknar när klockan ringer vid fem. Efter en titt genom fönstret konstaterar jag att det spöregnar ute och går och lägger mig igen. Jag somnar dock inte och efter en kort stund så slutar regnet och jag tar en promenad med kameran. Jag går efter huvudgatan i Hikkaduwa och svänger efter en stund in på en mindre väg som går igenom ett villaområde med djungelliknande trädgårdar. Det hörs en hel del fågel men jag är inte påläst på lätena så det som inte syns kan jag inte artbestämma. Ett hetsigt upprepande läte lyckas jag till slut artbestämma till Indisk palmekorre.

1600palmsquirrel1

Palm Squirrel har ett högfrekvent lockläte som jag trodde var en fågel innan jag till slut upptäckte att det var denna ekorre. Den är vanlig och fanns i små grupper överallt.

Det flyger en del parakeeter och biätare över huvudet på mig men jag hinner inte se vilka arter det är. Jag ser dock en White-bellied drongo, common Taylorbird, redvented bulbul, Brownheaded barbet, yellowbilled babbler, spotted doves och några andra arter. Efter frukost börjar det regna igen. Vi tar en autoriksha till Galle där enligt uppgifter vågorna skulle vara finare än i Hikkaduwa. Det stämde verkligen. Långa fina vågor på en sandstrand i en bukt skyddad från vinden. Det spöregnade så det var perfekt att ägna dagen åt surfing.

Chaufören som skjutsade oss till Galle visade oss en indisk restaurang men riktigt bra local food. Efter lunch körde vi ett pass till i regnet sen skyndade vi hem för att titta på sköldpaddorna igen. Tyvärr var det fortfarande grumligt vatten och solen på väg ned och det gav tyvärr väldigt korta tider vilket jag inte upptäckte förrän jag kom hem. Med det nya vattenhuset behöver man ha ganska höga ison och gärna sol och klart vatten förstås. Det är svårt att se inställningarna i vattnet pga att mina ögon är kassa. Men det kommer att bli bättre det finns potential att ta riktigt coola bilder med lite tålamod. Vid sköldpaddorna dök det också upp en havsorm som var ljus med ett blått skimmer. Efter ett snabbt ombyte åt vi middag på Mamas Restaurant som låg nästan vägg i vägg med hotellet. Helt ok mat där. Vi var alla möra efter fyra timmars surf så det blir tidig kväll.

Båttur på Maduganga omgiven av mangrove
0540 blir jag hämtad av Wimal i hans autoriksha. Det hade såklart varit enklare att ta en taxi men jag blev lite förtjust i honom efter gårdagen då han berättade om sin familj och sin situation. Inte på ett beklagande sätt utan bara informativt. Klart annorlunda liv iaf. Anyway, we åkte i full speed till floden Maduganga och hoppade i en båt. En platt farkost med stolsrader för gott och väl 15 personer. Det var dock bara båtföraren, jag och Wimal. Solen hade gått upp för en stund sedan men ljuset var mjukt och fint. Vi tuffade sakta upp för floden genom mangroven. Det var fantastiskt lummigt och vackert. Man kan förstå att mangroven är en viktig biotop för fiskar, fåglar och allt mittemellan då den erbjuder skydd och näring och hindrar erosion. Det flög en del storkar på höjd och ett antal kungsfiskare white-breasted kingfisher, stork-billed kingfisher och vanlig kungsfiskare.

1600storkbilled-kingsfisher1

Storkbilled kingfisher är en saftig pjäs. En väldigt kraftig näbb och den kan bli närmare 35-38 cm lång.

 

1600smyrna1

Whitebreasted kingfisher (Smyrnafiskare) ser man överallt. Runt risfälten, i trädgårdarna och lite varstans. Men den är ju vacker så man tröttnar inte på den.

Vi såg en grupp apor av arten purple-faced leafmonkey som är en endemisk för Sri Lanka. De åt frukost i ett träd.

1600purple-faced-langur

Två Purple-faced langur (Trachypithecus vetulus) eller purple-faced leaf monkey som den också kallas. En endemisk art för Sri Lanka.

Diverse hägrar som kohäger, ägretthäger, rishägrar och såklart mangrovehäger satt lite här och där i mangroven.

Logiskt nog hittar man en mangrovehäger i mangroven.

En rishäger hittade en fin fiskeplats i mangroveskogen.

Det var dock inga mängder av fåglar. Det var inte bara fåglar som fiskade utan lokalbefolkningen hade olika fasta redskap ute i floden och på lagunen. Lite här och där såg man också folk som metade.

1600hikkaduwa2

En man med metspö var ett vackert inslag i floden.

En varan simmade längs mangroven och försvann in bland bladverket.

1600bandvaran3

En bandvaran (Asian water monitor) smakade sig fram i vattnet på jakt efter något ätbart.

Vi tuffade vidare och floden vidgade sig och blev till en sjö med större och mindre mangroveholmar. Vi tuffade runt någon timme men såg inte så mycket mer än Indian och little cormorant, en Shikra, en Indian Cuckoo, brahminy glador och en white-bellied sea eagle. Precis på slutet när vi tuffade nedåt igen vaknade djurlivet till liv. Det dök upp några biätare, och en crested serpent eagle och strax före vi drog upp båten igen sprang en whitebreasted waterhen förbi på stranden.

En Indisk gök försökte göra sig osynlig på en pinne men gjorde ett ganska dåligt jobb.

1600indisk-skarv1

Den indiska skarven är snygg med sina smaragdgröna ögon.

En little cormorant är verkligen en liten plutt i skarvfamiljen. Den ser gullig ut med sin korta näbb och mjukare form.

1600crested-serpent-eagle1

En crested serpent eagle bidrog till att det blev dålig stämning bland parakeeter och biätare.

1600shikra2

Den sparvhöksliknande Shikran tog en paus i en palm.

På vägen hem stannade vi på några ställen och spanade av. Jag såg en purpurhöna och en yellow bittern och en rödflikvika samt en liten orm som simmade i ett dike.

1600bittern1

En juvenil Yellow bittern bjöd på en fin obs vid ett stop vid en liten vattensamling intill vägen.

Hemma hade tjejerna dragit till revet och snorklade för fullt. Jag anslöt badarna efter en snabb frukost.

Mot Yala
Vi packade ihop och hoppade in i minibussen som vi bokat via en ”broker” på stranden. Med det menar jag en man som förmedlar tjänster på stranden. Han får sen provision på de tjänster han förmedlar. Vi åkte mot Tangalle men planen var att stanna på vägen för att surfa någon timme. Vi stannade i Willigama och surfade riktigt fina vågor.

1600smillasurf2

Willigama hade en fin våg och det fanns gott om plats framförallt en bit ut.

Stela och trötta kroppar gav dock upp ganska snart och efter en god lunch tuna burger och våffla med kolasås och vaniljglass på ett nyöppnat ställe så åkte vi vidare. Vi passerade stick-fishermans i Mirissa men chauffören sa att detta var fejkfiskare som bara satt där för att bli fotade för pengar så det lockade inte. Efter lite telefonsamtal och väganvisningar kom vi fram till Eva Lanka hotel. Det visade sig vara en riktig höjdare. Lugn och skönt och beläget på en höjd med en makalös utsikt över en riktig paradislagun.

1600tangalle1

Den här stranden hade vi helt för oss själva. Den kantades av rev som höll ett rikt bestånd av allehanda fiskarter.

Bungalows inbäddade i en vacker trädgård med blommande träd och buskar. Synd att vi bara skulle bo här en natt tyckte alla. Vi slängde in grejerna på rummet och sprang ned till stranden för att ta ett dopp i solnedgången. Efter det tog vi en drink och ”internettade” en stund innan middagen serverades. Vi kör vidare på Sri Lankan specialities. Idag blev det pilaffris med kyckling, auberginröra och potatis samt en fruktsallad till dessert. Kaffe är tyvärr knappt värt att beställa. Det är t om svagare än Norskt kaffe.

Morgonskådning i trädgården
Morgonen därpå går jag upp tidigt för att se vad hotelträdgården har att erbjuda. Det rör sig en hel del fågel bland buskarna. Bl a Purple-rumped och Loten’s sunbird, Asian paradise flycatcher, Yellow-billed babblers, common taylorbird, Black headed oriole, lesser goldenback mm.

common-taylorbird1

Common taylorbird stötte på man på lite här och där. Den är ganska orädd och syns ofta i urbana miljöer.

2000koel2

En hane av arten Koel.

1600lotens-sunbird1

Den här snyggingen är en hane av arten Loten’s sunbird. En rejäl krok att stoppa in i långa blomtrattar för att komma åt nektaren.

2000lesser-goldback2

En lesser goldback är en vacker hackspett som är något större än större hackspett. Jag såg bara en ytterligare art av hackspett i Sri Lanka.

2000spotted-dove1

Det finns många snygga duvor på Sri Lanka. Det här är en Spotted dove som är väldigt vanlig i landet.

1600tickels3

Tickel’s blue flycatcher var en snygg flugsnappare som dök upp utanför vår bungalow.

2000yellow-billed-babbler1

Yellow-billed babbler är en av de vanligaste och oskyggaste fåglarna på Sri Lanka. Babbler är ett väldigt bra och beskrivande namn på denna högljudda pippi.

1600purplerumped5

Purple-rumped sunbird gillade buskarna som omgav vår bungalow. En riktigt snygg kavaljer.

Efter frukost ansluter jag mig till familjen på stranden och njuter av den fantastiska stranden. Jag provar återigen mitt undervattenshus men har svårt med inställningarna. Dels för att man är halvblind och dels för att knapparna inte funkar optimalt. Jag måste ta ett snack med aquatech när jag kommer hem.

Vi drar ill Yala
Vi packar , betalar, kollar mailen och börjar röra oss mot Yala. Kari, vår chaufför ringer till hotellet och upptäcker att lodgen vi ska till ligger betydligt längre bort än han trott då det finns två ingångar till parken. Det blir en stressig bilresa som slutar med att vi får börja safarin med vår packning i bilen. Det går bra trotsallt men vi förlorade lite safaritid.

Efter en kort stund stöter vi på en grupp med sri lanka elefanter. De betar löv och är väldigt lugna och harmoniska. De är betydligt mindre än både afrikansk och indisk elefant men påminner starkt om indisk elefant.

1600lankesisk-elefant2

En liten unge av arten lankesisk elefant äter löv alldeles bredvid jeepen.

2000lankesisk-elefant4

Den lankesiska elefanten är väldigt lik den Indisiska men betydligt mindre.

Gröna dvärgbiätare blir den första arten av fågelsläktet som jag fotar. Jag märker efter en stund att de är väldigt talrika.

Den här juvelen är en grön dvärgbiätare. Jag har sett den i Oman tidigare men här fanns den i stor mängd. Man tröttnar av förståeliga skäl inte på den.

Det är ganska gott om fågel och det blir en del hyfsade fotolägen. Fokuset är dock helt klart inställt på leopard. I bilen har vi förutom chauffören en ung zoolog som heter Danulo. En glad och positiv kille som pratar bra engelska och en positiv inställning till allt. Vi har även en naturvårdare från regeringen som följer med för att se att naturturismen går rätt till. Han tar rollen som ett slags andreguide och hittar en del fåglar och ödlor som vi raskt fotar av. Chauffören går under namnet Mr Lizzard vilket vi snart förstår. Han stannar och pekar på en mängd olika ödlor men hittar också mycket annat.

2000oriental-garden-lizard2

Här är en Oriental garden lizzard. Den är lite som en kameleont och kan anpassa färgerna till underlaget.

1600land-monitor1

Här är en ung land monitor som varit på ett ovälkommet besök i en termitstack.

Vi kommer fram till ett hett ställe där det står ett antal jeepar. De har haft leopard för 20 minter sedan men den hade försvunnit in i buskarna. Vi hänger kvar ett tag men tycker strax att det känns trist att stå med de andra jeeparna och börjar ta oss runt själva. Vi kommer till slut till en fantastisk strand där vi tar en eftermiddagsfika. Vi sitter och fikar på grunden till en vila som sveptes bort av tsunamin. Dessvärre med en turistfamilj i den. Vågen gick tre kilometer in i parken. Djuren hade redan känt på sig katastrofen och försvunnit så de klarade sig bra trotsallt. Danulo berättade att han kommer från staden Galle där vi surfade och han och hans familj bor på ett berg med utsikt mot viken där vi surfade. Han såg vågen komma in och svepa med sig många av hans vänner och bekanta. Hans pappa var på arbete i Mattara som ligger 3-4 mil därifrån och hördes inte av på flera dagar förs han helt sonika kom inpromenerandes till allas lycka. Alla kommunikationer hade varit nedlagda och eftersom han är en vänlig man hade han hjälpt folk på vägen att ta hand om sina döda. Minnena från den ödestigra julhelgen kommer tillbaka. Det blev otroligt starkt att höra berätelsen från ett ögonvittne.

Vi åker vidare och det trillar in några fågelarter till. Vi möter flera jeepar som ger tummen upp och pekar bortåt det håll de tidigare såg leopard så vi speedar dit men förgäves. Leoparden har stuckit redan. Vi kör runt en stund till men rör oss till campen då mörkret faller snabbt. Det är ett fint ljus i kvällningen och jag letar efter något att få i sökaren. Det får bli några spotted deers och en vattenbuffel.

2000sptteddeer2

Spotted deer är det vanligaste bytet för leoparden. De finns i riklig mängd i Yala så det är ingen tillfällighet att leoparderna trivs.

2000vattenbuffel2

En vattenbuffel har vattenhålet för sig själv och njuter i solens sista strålar av sitt gyttjebad.

Efter en timmes after safari går vi till en barbecue utomhus. Det är charmigt att sitta vid ett bord på en liten äng med upplysta facklor runtom MEN när det dimper ned någon singalesisk variant på bärfis i maten hela tiden försvinner charmen en smula. Vi äter upp maten och går in i vårt tält där vi ligger rätt tajt alla tre och svettas under ett moskitnät. Imorgon ska vi ha en heldagssafari då tusan ska vi väl få se en leopard.

13 timmar i jeepen
Väckning 0500 och en snabb kopp te för att vara vid gaten innan de öppnar 0630. Vi åker in som andra jeep och är förväntansfulla. Vi ska ha en heldagssafari idag vilket betyder 13 timmar i en jeep. Hurra tycker jag, not quite so mycket hurra tycker de andra… Det börjar ganska långsamt och det verkar som att djuren är på kongress någon helt annanstans. Vi åker och åker och börjar snart känna igen oss. Yala är indelad i fem zoner och vår arrangör har bara tillträde till zon 1 men å andra sidan finns det enligt senaste inventeringen 33 leoparder inom det området. Vi åker in på några nya vägar och kommer till ett vackert område med riktiga sockertoppsklippor inlindade i frodig grönska. Där hade varit ballt att få ett leopardmöte. Vi träffar dock bara några grå langurer och några fjärilar.

1600common-indian-crow1

Det var ganska ont om fjärilar men denna Common Indian crow såg man i riklig mängd.

Vi åker vidare och kommer så småningom fram till en vacker flod där vi äter lunch. Det visar sig vara inte helt oproblematiskt då ett femtiotal toque macaque (ceylonmakak) håller oss sällskap på ett irriterande sätt.

2000ceylonmakak4

Låt er inte luras av den väna uppsynen. De har full koll på vad vi gör med vår mat. Vände vi ryggen till så var de inne i jeepen och röjde runt.

2000ceylonmakak3

De här två var mer intresserade av av varandra. Honan ser verkligen ut att njuta av att bli avlusad.

De får tag i matpåsen men Danule får ta på den precis innan den försvinner upp bland träden. En vattenbuffel badar i floden och en ägretthäger fiskar i dess sällskap. Smyrnafiskare och biätare flyger fram och tillbaka och en forsärla stannar som hastigast innan den flyger vidare utmed floden. Det var en riktigt god lunch med red rice och ett antal olika curries och papadum. Smaskigt värre.
Turen går vidare och vi åker tillbaka mot området där det setts leopard kvällstid nästan varje dag på kvällarna senaste veckan. Solen blir svagare och det börjar bli ett fint eftermiddags ljus men också en del moln. Det är ungefär två timmar kvar av hela vsitelsen i Yala och jag börjar få dåliga tankar. Plötsligt får jag syn på något genom snåren som inte känns som siluetten av en spotted deer utan jag säger till Danule att det kan ha varit en leopard. Sanna och Smilla får också syn på den och vi åker bredvid den där den skymtar vagt genom buskaget.  Plötsligt känner jag Danules händer vrida mitt huvud bakåt viskandes – Another
leopard!

2000leopard5

På vägen står en ung leopardhane. Den leopard vi såg först i snåren var hans mamma.

Mitt på vägen står en leopard som visar sig vara en subadult hane som går mot vår jeep längs ena vägsidan och passerar oss så nära så den till slut inte går att ha hel i sökarfältet.

1600leopard3

Den går längs med vägkanten mot mig och jag hänger mig ut så långt jag kan ur jeepen för att få bästa kameravinkel. Den lyser nästa i det lite gråljuset som råder för stunden. Ett magnifikt djur.

2000leopard6

Den lankesiska leoparden (Panthera pardus kotiya) är den största av nio underarter av leopard. Det beror på att den på Sri Lanka är toppredator och kan ta större byten som den äter i lugn och ro utan att vara rädd för att lejon eller tigrar ska komma och ta deras byte.

Ett underbart djur. Lika plötsligt som de kom var det över. Vi försöker de sista timmarna innan det blir becksvart att hitta dem igen men mörkret kommer tillsammans med ett regn och vi tvingas dra ned sidorna på jeepen så det inte går att se ut längre. Vi beger oss hemåt till en väntande middag. Nöjda med dagen njuter vi av en härlig middag denna gång under tak så vi slipper få bärfissläktingar i maten.

Morgonskådning med dålig planering
Det blir tidig morgon för mig igen. Jag har bestämt med Danule att vi tar en morgontur med jeepen till en sjö som ligger nära. På vägen dit ser vi en del nya arter bl a en indian roller, en Jacobin Cuckoo och en whitebrowed fantail.

1600indian-roller1

En indisk blåkråka sitter inom hyfsat räckhåll bedvid vägen och avtecknar sig fint mot den gröna bakgrunden.

Påfåglar är en vanlig syn och de är rejält ljudliga. De överröstar det mesta med sina gälla rop på uppmärksamhet.

Efter diverse felkörningar kommer vi ned till dammen som är tom. Det ser ut som savann då den ät helt tom på vatten. Vi går ned men det är ganska klent med fågel och vi åker strax hem mot väntande frukost.

En jeeptur i ett blekt Bundala
Trots idiotisk planering bestämmer jag mig för ett snabbt besök i Bundala natonal park samtidigt som tjejerna åker till en fin närbelägen strand. Jag bannar mig själv som inte tänkte på att åka till Bundala direkt i gryningen istället för att åka runt i närheten av campen. Bundala är ett vidsträckt område med grunda, stora dammar som kan hålla oerhörda mängder av vadare och andra fåglar. Väl i Bundala plockar vi upp en kompis till Danule som ska vara bra på fåglar. Han är hyfsad men det kändes som att jag hade bättre koll på vadarna då det är många bekantingar där. Småsnäppor, rödspovar, gluttsnäppor, spovsnäppor, styltlöpare och ett flertal andra arter. Den roligaste arten tycker jag var en mindre vadarsvala men den fick jag tyvärr inga bra bilder på. Vi åker runt ett par timmar och det blir som väntat inga bra bilder i det hårda ljuset men en parning mellan roseringed parakeets var rolig att få på bild.

1600roseringed-parakeet1

Först blir det lite gos och hångel..

2000roseringed-parakeet2

Sen blir det full aktivitet för att säkra artens fortlevnad.

Vi åker ut ur parken för att möta chauffören Kari och tjejerna i stan. Viss dramatik infinner sig när Sannas kort blivit uppätet av en bankomat. Det visar sig att en restaurang lyckades trycka in fel kod för många gånger så att kortet spärrats. Så de var tvungna att behålla kortet. Bra då att jag hade ett kort som vi kunde ta ut pengar på.

Mot regnskogen i Sinharaja
Nu började en lång bilresa till Sinharajas regnskog. Vi passerade på vägen Udawalawe national park där det fanns mycket elefanter. Vi såg en vuxen elefant som gick alldeles vid vägen och betade. Jag misstänker att den matats in av lokala försäljare eftersom många bilar stannade för att fota och blev då erbjudna att köpa olika saker. Jag själv köpte en påse mango. Så det funkade med andra ord. Vi åkte strax av från den ganska bra vägen på en annan väg som blev sämre och sämre för att till slut bli en väg där den stackars minibussen fick klättra över bäckar, men det gick utmärkt. Mörkret föll men vi hann fram till Denyaya där vi sen svängde av för att åka sista biten mot regnskogen. Vägen gick fram till en bro som var för smal för att åka över så där packades väskorna om till en autoriksha som körde över bron. Själva promenerade vi över och fick skjuts på andra sidan av en jeep som han tydligen körde över bron på dagtid men han inte vågade åka med i mörkret. Vi blev visade våra rum som var fantastiska. Det visade sig att jag bokat the luxury sweet på Sinharaja Forest Edge som var en lägenhet med två sovrum och ett jätte häftigt badrum. Inredningen var i polerad betong. Väldigt häftigt och modernt, helt olikt allt annat i Sri Lanka. Ägaren var en före detta lankesisk aktiemäklare som köpt tomten då han såg affärsmöjligheten. Efter vi installerat oss åt vi middag på verandan som vette rakt mot ingången till regnskogen. Jag kan verkligen rekommendera Sinharaja Forest Egde.

1600forest-edge1

Vi bodde i den gröna kåken och hade hela undervåningen för oss själva. Längan till vänster var helt nybyggd och en övervåning skulle dit härnäst.

forest-edge2

Badrummet i polerad betong som var sammetslen att gå på och ett berg i dagen i duschbadkaret. Några varma bad var dock inte att tänka på eftersom varmvattenberedaren är den lilla lådan på väggen….:-)

Supertrevlig familj som driver det och närheten till regnskogen med apor som vrålar och alla andra regnskogsljud. Vi åt en god middag i sällskap med en fransman och två israeler och hade en skön kväll utan wifi eller mobiltäckning.

Många nya fågelarter
Vid 0545 träffade jag Hemal. Han och jag skulle utforska området runt lodgen för att se vad vi kunde hitta för fåglar. Vi gick lite fram och tillbaka mellan stigarna och teplantagerna och såg bl a den färgglada scarlet minivet och black bulbul, Sri Lanka hanging parrot och par Sri Lanka swallows. Enligt Hemal var det två Frogmouths som verkade förbereda häckning då de regelbundet synts i ett apelsinträd nära till. Vi klättrade upp och glodde in i trädet i säkert en kvart men hittade inga små grodmunnar nu. Vi fortsatte och hittade en flock med munias. Både scaly-breasted munias och white-rumped munias samt blackthroated munias flög runt i en större flock i ett gräsbestånd intill vägen och vi njöt av dem en stund.

2000scaly-breasted-munia1

Flockar av munias flög runt i byn och åt av frön i gräset.

Vi kom till till slut ett träd med mycket saftiga bär. Vi gick upp i en teplantage som slutade ned mot trädet så vi kom på ungefär samma höjd som kronan. Det var perfekt då det flög fåglar fram och tillbaka hela tiden för att mumsa i sig av bären. T ex Green imperial pigeon, Sri Lankan green pigeon, golden-fronted leafbird, hanging parrot, Yellow-fronted barbet, Crimson-fronted barbet, Sri Lankan Hill Myna, White-faced starling, Legge’s flowerpecker och många fler. Många av dessa arter är endemiska för Sri Lanka vilket ju gjorde det hela ännu roligare.

1600yellowfronted-barbet1

Yellow-fronted barbet är en endemisk art för Sri Lanka. Just det här exemplaret verkligen poserade framför kameran och gjorde miner och apade sig.

1600crimsonfronted-barbet1

Ännu en endemisk barbet som heter Crimson-fronted barbet.

1600goldenfronted-leafbird1

Ännu en grön endemisk fågel. Denna heter Golden-fronted leafbird.

Regnskogspromenad bland ormar och blodiglar
Vi var snart sena till frukost och skyndade tillbaka. De andra var redan packade och klara för en regnskogsvandring. Jag slängde i mig frukosten och gjorde mig klar för avfärd. För att försvåra för blodiglarna så hade jag regnbyxor med fotbollsstrumpor ovanpå och dessutom allt insmort med ett rejält lager salt. Redan efter en kort bit in i djungeln säger Hemal ”Snake.” Det är en Green pit viper som vilar på en gren intill stigen. De är nattaktiva och därför orörlig. Den försöker hitta lite morgonvärme i det dunkla regnskogsljuset. Vi går vidare och hittar en kangaroo lizzard. Planen var att gå en promenad på c:a 14 km. Det finns en ganska bra stig men vi väljer att gå upp en annan lite mer svårtillgänglig stig. Enligt Hemal så finns det bättre chanser att se fler fåglar och djur efter den stigen. Efter en bit till hittar vi ytterligare ett exemplar av Green pit viper.

1600greenpiviper

En green pit viper var en vacker orm. Som de flesta varelser i regnskogen är den grön för att inte synas.

Strax efter bryter Hemal av en liten pinne och pillar lite under en sten och ut kommer en skorpion och tar tag i pinnen och kör in sin gadd i den. Vi travar på och njuter av det vi ser oc att vara i regnskogen. Jag har mitt 70-200 på kameran och det räcke oftast utmärkt. Eftersom jag aldrig kan välja bort har jag dock med mig mitt 500 och 16-35 i ryggsäcken. Det är tungt…

Vi kommer fram till en bäck där vi ska få fotmassage. Inte av vilken massös som helst utan av fiskar i bäcken. Vi tar av oss våra skor och strumpor.

1600vatenfall1

Vid detta lilla vattenfall fick vi fötterna rensade från gamla liktornar av fiskar som tuggade i sig. Alla satt med fötterna i vattnet och fnissade.

Jag har som jag misstänkte ett par iglar som tagit sig in trots mina motmedel och jag blöder ymnigt på fotlederna. Jag kör ned fötterna i det svalkande vattnet och strax kommer ett antal fiskar och börjar kalasa på gammal hud. Mums! Vi äter vår medtagna lunch som består av nudlar och curry. Det flyger en del riktigt vackra, stora fjärilar runtom men de är allt för svåra att få på bild. Vi tar på oss skorna och vandrar vidare igen. När vi passerar en gammal bro ser Hemal lycklig ut.

1600frogmouth1

En hona av Sri Lankan frogmouth stirrar på mig med sina stora ögon. Grodmunnar är ett eget släkte vars närmaste släktingar är nattskärrorna.

Han tar mig åt sidan och visar mig en hona frogmouth som sitter i en buske alldeles nära. Den ser ut som en lite mogwai, ni som sett filmen gremlins fattar. Den tillhör ett eget släkte men är närmast nattskärrorna. Jag knäpper en del bilder. Den sitter lite avigt men det blir några bilder. Vi knallar på och njuter av den häftiga känslan att gå i regnskogen. Jag är helt genomblöt av både svett och vatten. Vi passerar ett speciellt träd där det läcker kåda som klibbat ihop sig. Hemal berättar att humlorna använder det för att bygga sina kupor då det är som klister. Han tar en klick på en pinne och vi konstaterar att det också är väldigt lättantändligt. Det flammar som fotogen när man tänder eld på det. Där är ett djur säger Smilla plötsigt och pekar på något burrigt inne bland träden. Det burriga visar sig vara en jätteekorre som nu klättrar upp i ett träd men sitter och tittar tillbaka på oss och undrar vad vi är för filurer.

1600giant-squirrel1

En Grizzled giant squirrel är stadig pjäs 25-50 + lika lång svans.

Efter någon halvtimme kommer vi fram till ett vattenfall med en härlig uppsamlingspool nedanför. Vi tar oss ett uppfriskande bad och njuter av det friska sötvattnet.

1600regnskog3

I det här vattenfallet svalkade vi oss efter en lång svettig vandring. När vi tog oss tillbaka öppnade sig himlen och regnet vräkte ned.

När vi badat färdigt och ska ta på oss kläderna öppnar sig himlen och vi förstår varför det kallas regnskog. Som tur är har jag tagit med en vattentät säck som jag packar ned kameragrejerna i. Jag har inga regnkläder men det spelar ingen roll eftersom man redan är dyngsur och det är varmt.

1600regn1

Regnskogen gör skäl för sitt namn.

Jag och Hemal spanar vidare efter Sri Lanka Blue Magpie. Den vore ju kul att få se. Vi passerar vår vän grodmunnen igen och lämpligt nog är det en bro i närheten där jag lägger ryggsäcken under tak och tar några bilder till på sötnosen eftersom hon nu vridit på huvudet så man ser henne rakt framifrån. Regnet upphör en smula och plötsligt stannar Hemal. Han har hört skatan. Han visslar en strof och två skator dyker upp. Jag hinner få några bilder på den ena sen försvinner de.

1600srilankabluemagpie1

En Sri Lanka Blue Magpie dök till slut upp. Signaturfågeln för Sinharaja och Sri Lanka.

Efter en stund kommer en tillbaka med en groda i munnen och sätter sig i skuggan och äter i godan ro en bit ifrån. Härligt att jag fick se den också.

1600sri-lankabluemagpie2

Ceylonblåskatan kom tillbaka med en saftig groda som den åt med god aptit ett stycke ifrån oss.

Regnet tilltar igen och det vräker ner. Stigen är som en bäck och det är inte längre någon ide att försöka gå på sidan och hoppa mellan pölarna eftersom det bara är en stor pöl nu. Strax ser vi restaurangen bakom lövverket. Skönt! Time for a cup of tea. Ceylon tea off course. När jag sitter och dricker min kopp te. Tycker jag att det känns lite skavigt under strumpan. Jag tar av mig på fötterna och jag har 7 blodiglar utspridda på fötterna och några andra påpekar att jag har blodfläckar på t-shirten. Mycket riktigt sitter det ett antal iglar på rygg och mage också. Några är feta och belåtna. Jag tar bort en och vips har den borrat in tänderna i köttet mellan fingrarna. Man får en liten flashback till alienfilmerna. Vi äter ånyo en god middag, typ samma som igår, men det var ju gott så vi klagar inte. Sen somnar vi gott.

Ännu en skådarmorgon i Sinharaja
Jag har bokat in Hemal även denna morgon för en stunds skådning på morgonen. Han frågade kvällen innan om det var någon speciell art som jag ville se.  Jag talade om för honom att det vore kul om vi kunde hitta en Indian pitta. En speciell och snygg fågel som förvisso inte är en endem men en art jag aldrig sett och men hört talas om. De brukar tydligen hålla till precis i början av regnskogen så vi tar en promenad in i mörkret. Det är mulet så gryningsljuset är svagt och inne i skogen är det i princip obefintligt. Oddsen för att hitta en Indian pitta blir extra små då hotellhunden och dess två valpar springer efter oss och vägrar gå tillbaka. Allt liv inom ett par hundra meters radie försvinner utom synhåll. Vi vänder och går ned mot byn där vi hade bra med fågel häromdagen. Jag hör en fågel ropa och tittar på Hemal. Han ser glad ut: -Indian pitta, säger han och vi närmar oss ljudet och får snart syn på den där den sitter och morgonkacklar. Någon sång är det inte utan mer som ett skrik. Det är nästan magiskt vilken tur jag haft med de arter jag velat se. Det finns mycket kvar att hämta i Sinharaja såklart men jag känner mig ändå nöjd.

1600indian-pitta1

En Indian pitta sjöng upp sig i ett träd och vi njöt av den en god stund. Tyvärr var det mulet och mörkt men några bilder blev det.

1600indian-pitta2

Jag hörde en fabel berättas av Danule i Yala om att Indian pitta lånade ut sina fjädrar till påfågeln men han fick dem aldrig tillbaka. Därför är Indian pitta nu skygg och håller sig inne bland buskarna då han skäms medans påfågeln däremot visar upp sig så mycket han kan. Jag tycker dock Indian pitta inte har något att skämmas för.

Det är betydligt mindre fågel i farten än igår och det är även sämre ljus och regn i luften. Vi ser dock en black-headed bulbul och flera arter barbets och annat trevligt. Ett par Alexandreen parakeet som också är en ny art för mig. Kul. Det börjar dugga och Hemal säger att det kommer att regna rejält snart. Han får rätt. Jag packar ned kameran i den vattentäta säcken jag har i ryggan och vi knallar hemåt för en väntande frukost. Som de flesta semestrar har jag inte sovit längre än till 0500 en enda dag. Det är så underbart att få morgonen för sig själv och njuta av naturens uppvaknande. Efter frukost packar vi ihop och får skjuts över bron till vår väntande chaufför. Jag har varit nyfiken på att se hur det skulle se ut med chefens stora pickup på bron men det jag får se är helt vansinnigt. När den åker upp är det utan överdrift inte mer än en centimeter på var sida bilen mot pelarna. Skulle han hamna snett finns ingen marginal att manövrera på något sätt.

Väl nere från bron i trygghet träffar vi Kari och hoppar över i hans bil. Efter diverse strul med bankomaterna gör vi oss skuldfria och åker vidare mot Bentota. Det är en stad som ligger ganska nära Colombo som Kari snackat sig varm för. Det känns dock mycket som Gran Canaria när vi kommer fram. Vi hittar dock ett rev som ger lite vågor och de hyr ut brädor på stranden. Jag och Smilla surfar en timme men det är knepiga vågor i den hårda blåsten och de har bara korta longboards så det går inget bra för mig. Vi bestämmer oss för att satsa opå morgondagen och hoppas att vädret ska vara bättre. Vi åker hem och äter middag och går sen och lägger oss. Vi vaknar alla tidigt och jag tittar ut och ser till min besvikelse att det blåser hårt och strax börjar det även regna. Inget bra läge för surf med andra ord. Hela dagen fördrivs som en enda lång väntan på att åka till flygplatsen. Lite mat, lite mobilsurf, mera mat, mera surf och nu sitter vi här på flygplatsen i Colombo och här slutar äventyret och hemma väntar snöglopp, båtupptagning, avstängning av sommarhus etc. Back to Reality.

Sri Lanka – Fåglar

1 Påfågel, Pavo cristatus
2 Ceylondjungelhöna, Gallus lafayettii    
3 Smådopping, Tachybaptus ruficollis  
4 Asiatisk gapnäbbsstork, Anastomus oscitans      
5 Mindre adjutantstork, Leptoptilos javanicus   
6 Småskarv, Microcarbo niger   
7 Indisk skarv, Phalacrocorax fuscicollis
8 Indisk ormhalsfågel, Anhinga melanogaster
9 Fläcknäbbad pelikan, Pelecanus philippensis
10 Kinesisk dvärgrördrom, Ixobrychus sinensis
11 Gråhäger, Ardea cinerea
12 Purpurhäger, Ardea purpurea
13 Ägretthäger, Ardea alba
14 Silkeshäger, Egretta garzetta
15 Kohäger, Bubulcus ibis
16 Rishäger, Ardeola grayii
17 Mangrovehäger, Butorides striata
18 Orientibis, Threskiornis melanocephalus
19 Skedstork, Platalea leucorodia
20 Fiskgjuse, Pandion haliaetus
21 Orienthjälmörn, Spilornis cheela
22 Variabel hökörn, Nisaetus cirrhatus
23 Ghatshökörn, Nisaetus kelaarti
24 Shikra, Accipiter badius badius
25 Brahminglada, Haliastur indus
26 Vitbukig havsörn, Haliaeetus leucogaster
27 Vattenhöna, Amaurornis phoenicurus
28 Gråhuvad purpurhöna, Porphyrio poliocephalus
29 Indisk tjockfot, Burhinus indicus
30 Styltlöpare, Himantopus himantopus
31 Kustpipare, Pluvialis squatarola
32 Sibirisk tundrapipare, Pluvialis fulva
33 Gulflikvipa, Vanellus malabaricus
34 Rödflikvipa, Vanellus indicus
35 Svartbent strandpipare, Charadrius alexandrinus
36 Mindre strandpipare, Charadrius dubius
37 Storspov, Numenius arquata
38 Rödspov, Limosa limosa
39 Roskarl, Arenaria interpres
40 Spovsnäppa, Calidris ferruginea
41 Kärrsnäppa, Calidris alpina
42 Småsnäppa, Calidris minuta
43 Sibirisk beckasin, Gallinago stenura
44 Drillsnäppa, Actitis hypoleucos
45 Skogssnäppa, Tringa ochropus
46 Gluttsnäppa, Tringa nebularia
47 Dammsnäppa, Tringa stagnatilis
48 Grönbena, Tringa glareola
49 Rödbena, Tringa totanus
50 Bandad springhöna, Turnix suscitator leggei
51 Mindre vadarsvala, Glareola lactea
52 Småtärna, Sternula albifrons pusilla
53 Sandtärna, Gelochelidon nilotica
54 Skräntärna, Hydroprogne caspia
55 Tofstärna, Thalasseus bergii
56 Klippduva, Columba livia
57 Turkduva, Streptopelia decaocto
58 Pärlhalsduva, Streptopelia chinensis
59 Asiatisk smaragdduva, Chalcophaps indica
60 Orangebröstad grönduva, Treron bicinctus
61 Ceylongrönduva, Treron pompadora
62 Grön kejsarduva, Ducula aenea
63 Sirkeermalkoha, Taccocua leschenaultii
64 Blåmaskad malkoha, Phaenicophaeus viridirostris
65 Jakobinskatgök, Clamator jacobinus
66 Asiatisk koel, Eudynamys scolopaceus
67 Indisk gök, Cuculus micropterus
68 Ceylongrodmun, Batrachostomus moniliger
69 Alpseglare, Apus melba
70 Stubbstjärtseglare, Apus affinis
71 Asiatisk palmseglare, Cypsiurus balasiensis
72 Tofsträdseglare, Hemiprocne coronata
73 Härfågel, Upupa epops
74 Rajanäshornsfågel, Anthracoceros coronatus
75 Kungsfiskare, Alcedo atthis
76 Storknäbbskungsfiskare, Pelargopsis capensis
77 Smyrnakungsfiskare, Halcyon smyrnensis
78 Gråfiskare, Ceryle rudis
79 Grön dvärgbiätare, Merops orientalis
80 Blåstjärtad biätare, Merops philippinus
81 Rosthuvad biätare, Merops leschenaulti
82 Indisk blåkråka, Coracias benghalensis
83 Ceylonbarbett, Psilopogon rubricapillus
84 Brunhuvad barbett, Psilopogon zeylanicus
85 Gulpannad barbett, Psilopogon flavifrons
86 Mahrattaspett, Dendrocopos mahrattensis
87 Svartgumpad flamspett, Dinopium benghalense psarodes
88 Alexanderparakit, Psittacula eupatria
89 Halsbandsparakit, Psittacula krameri
90 Ceylonhängpapegoja, Loriculus beryllinus
91 Indisk juveltrast, Pitta brachyura
92 Parkiora, Aegithina tiphia
93 Eldminivett, Pericrocotus flammeus
94 Brun törnskata, Lanius cristatus
95 Orientgylling, Oriolus xanthornus ceylonensis
96 Svart drongo, Dicrurus macrocercus
97 Vitbukig drongo, Dicrurus caerulescens
98 Vitbrynad solfjäderstjärt, Rhipidura aureola
99 Indisk paradismonark, Terpsiphone paradisi
100 Ceylonblåskata, Urocissa ornata
101 Huskråka, Corvus splendens
102 Stornäbbad kråka, Corvus macrorhynchos
103 Mindre sånglärka, Alauda gulgula
104 Ladusvala, Hirundo rustica
105 Ceylonsvala, Cecropis hyperythra
106 Ceylonbulbyl, Pycnonotus melanicterus
107 Rödgumpad bulbyl, Pycnonotus cafer
108 Indisk bulbyl, Pycnonotus luteolus
109 Svart bulbyl, Hypsipetes leucocephalus
110 Långstjärtad skräddarfågel, Orthotomus sutorius
111 Askprinia, Prinia socialis
112 Ceylonglasögonfågel, Zosterops ceylonensis
113 Ceylontimalia, Pellorneum fuscocapillus
114 Ljushuvad skriktrast, Turdoides affinis
115 Brunbröstad flugsnappare, Muscicapa muttui
116 Indisk shama, Copsychus fulicatus leucopterus
117 Orientshama, Copsychus saularis ceylonensis
118 Vitgumpad shama, Copsychus malabaricus
119 Tickellflugsnappare, Cyornis tickelliae
120 Isabellastenskvätta, Oenanthe isabellina
121 Fläckvingad trast, Geokichla spiloptera
122 Orangehuvad trast, Geokichla citrina citrina
123 Ceylonbeostare, Gracula ptilogenys
124 Ceylonstare, Sturnornis albofrontatus
125 Brun majna, Acridotheres tristis
126  Indisk bladfågel, Chloropsis jerdoni
127 Guldpannad bladfågel, Chloropsis aurifrons insularis
128Bleknäbbad blomsterpickare, Dicaeum erythrorhynchos ceylonense
129 Violettgumpad solfågel, Leptocoma zeylonica zeylonica
130 Purpursolfågel, Cinnyris asiaticus asiaticus
131 Långnäbbad solfågel, Cinnyris lotenius lotenius
132 Gulärla, Motacilla flava
133 Forsärla, Motacilla cinerea
134 Orientpiplärka, Anthus rufulus rufulus
135Gråsparv, Passer domesticus indicus
136 Vitgumpsmunia, Lonchura striata striata
137 Svartstrupig munia, Lonchura kelaarti kelaarti
138  Fjällig munia, Lonchura punctulata punctulata
139  Tamduva, Columba livia var. domestica
Lite blandade bra/dåliga bilder på djur/fågellivet på Sri Lanka.

Roadtrip to fjällen 2.0

Ifjol gjorde jag en tur till fjällen för att fota fjällarter. Resan var lyckad men det var snö och kallt varje morgon och eländigt mellan varven. Det saknades också det smöriga ljus som jag gillar på morgnar och kvällar. Jag är fortfarande en sucker för det ljuset fast det av många betraktas som  omodernt och alltför mainstream. Nu var det dags igen för en kortvecka bland de svenska kullarna. Planen var egentligen identisk med förra året. Jag styrde kosan mot Idre där fjällpiparna skulle finnas. Jag lyckades dock vara relativt ensam om att inte hitta dem ifjol.

Freestylar med Ortolansparv
Redan vid Enköping bestämde jag mig dock för att freestyla. Det innebär att man följer impulser och gör som man vill. En av fördelarna med att åka helt själv. Man bestämmer när och om man ska äta, när och om man ska sova och vart man ska åka eller stanna. Nu bestämde jag mig för att se om det det fanns några Ortolansparvar i ett grustag där jag för några år sedan fått några bilder på denna vackra sparv. En art som tyvärr blivit alltmer sällsynt i vårt land i takt med det moderna jordbrukets utbredning. Redan när jag kliver ur bilen hör jag sång av Ortolansparv. Sången påminner lite om gulsparven men är ändå karakteristisk. Jag uppskattar det till fyra-fem individer som sitter och sjunger. Jag hittar en väldigt samarbetsvillig hane som bjuder på flera fina möjligheter.

1600ortolansparv2

En hane ortolansparv sjöng i närheten. Det tog en stund innan jag såg var den satt och hittade en glipa i bladverket.

1600ortolansparv1

Färgerna på Otolansparven passar bra ihop med lavarna som växer på stenblocket.

1600ortolansparv3

Den sjunger konstant sin korta strof utan krusiduller.

1600ormvråk1

På vägen tillbaka till vägen mot Idre födosöker en ormvråk ganska ogenerat nära vägen i det stilla regnet som faller.

1600knipa1

Jag stannar vid några skogstjärnar på vägen upp med hopp om att hitta någon smålom men det jag fick nöja mig med en knipa.

Första natten på Nipfjället
Jag kom upp vid tiotiden på kvällen och hittade ganska snart några fjällpipare men solen var inbäddad i gråa moln så det blev ganska trista artporträtt. Klockan ställdes sedvanligt på en halvtimme före soluppgång men det var tyvärr en sådan morgon då solen inte går upp. Grått fortfarande tyvärr. Jag somnade om och sov ut. När jag vaknade några timmar senare hade det spruckit upp och vita molntussar fläckade den blå himlen. Inget direkt fotoljus så jag bestämde mig för att ta en tur till Fulufjället och titta på Njupeskär. Det är Sveriges högsta vattenfall. Det är 93 meter högt varav 70 meter fritt fall. Sen råkar det vara så att det häckar Jaktfalk där med oregelbundna intervall. Jag hade hört rykten om att det var ett sådant år så jag åkte dit för att titta efter.

Fulufjället ligger ungefär 6 mil från Idre och en två-kilometers promenad senare så var man framme vid vattenfallet. Inte Niagarafallet direkt men ändå mäktigt. En strid ström med turister prickade av sina bucketlists och skyndade vidare. Jag letade på väggen efter en vit fläck och mycket riktigt så hittade jag den snart. Jaktfalksbajs som den mesta fågelspillning målar underlaget vitt och är klippan då svart så är det enkelt.

1600jaktfalk2

Finare placering av bo får man leta efter. En strid ström av besökare till fallet försvårar också möjligheten för elaka rovfågeltjuvar.

Honan satt i boet och ruvade gissade jag men efter en stund började hon röra på sig och två små dunbollar kikade upp bakom mamma. Jag klättrade upp en bit på rasbranten för att komma i nivå med falkarna. Jag satt två timmar och hoppades på att hanen skulle komma med mat till honan men inget hände.

1600jaktfalk1

Honan och en av de två dunbollarna kikar upp över kanten på boet.

Jag gick ned och tog lite bilder av fallet och fick sällskap av en strömstare. Jag satt och njöt en stind av sceneriet innan jag rörde mig tillbaka mot parkeringen genom en skog med mäktiga furor orörda av människohänder. I fjälltrakterna finns den lilla spillra av obrukad urskog som är så häftig att gå i och är så viktig för många djur- och växtarter.

1600strömstare1

Strömstaren ser liten ut på det stora stenblocket som brutisloss ur den 90 meter höga klippväggen.

1600njupeskär2

Ett rejält dån blir det när många litrar vatten ska ner för bergväggen.

1600njupeskär1

Ljusstrålar bröt mörket och lyste upp den mossbeklädda klippväggen.

Efter en pizza med rökt renkött i Idre rörde jag mig upp till Nipfjället igen. Det kändes lovande med ljuset. Städjan lyste vackert i kvällsljuset. En maffig topp som borde passa för en topptur i vinter. Fjällpiparna var på plats och tämligen sällskapliga så det blev lite bilder av olika slag och jag gick nöjd ned till bilen vid midnatt.  Då satt två andra fotografer och drack bourbon på parkeringen. Jag sällskapade en smula och gick sen och la mig för att komma upp vid soluppgången igen.

1600fjällpipare2

Fjällpiparna var hormonstinna och flög runt och jagade varandra i yster dans.

1600fjällpipare3

En fjällpipare lyfter från stenen mot den rosa sommarhimlen. Ett ögonblick man minns i vinter.

1600fjällpipare4

Fjorlårsgräset lyses upp av den dalande solen och ger en skön kontrast mot den mörka fjällsidan.

1600nipfjället.2

När klockan ringer är solen redan uppe och jag får bråttom att hitta mina fjäderklädda kamrater.

Ve och fasa mobilen hade laddat ur under natten och när jag vaknar ser jag att solen redan passerat horisonten. Jag skyndar upp och jagar runt och letar efter fjällpiparna som jag ville ha lite motljusbilder av.

Det dröjer alldeles för länge innan jag hittar dem så mina bildidéer gick om intet denna gång men det blev lite annat. Jag får sällskap av Håkan den ena av fotograferna. Vi lämnar fjällpiparna och går ned mot parkeringen där vi såg en hane fjällripa på natten. Den är kvar och bjuder upp till dans.

1600fjällripa2

Vi väcker fjällripan som verkar ha rullat in sig i gruset under natten. Han skakar rent fjäderdräkten så det rasslar i fjädrarna och dammet ryker.

1600fjällripa3

Jag försökte få bilder på fjällripa i vinterlandskap när jag var i Idre på sportlovet. Det är en drömbild jag har med den kritivita ripan i frostigt vinterlandskap, Men den är bra snygg även i sin brokiga sommardräkt.

Jag går och lägger mig igen och vaknar först vid 10-tiden. Det blir några timmar i Idre för att ladda kamerabatterier, äta lunch och fika ett par gånger. Det här med allt som ska laddas är ett gissel. Människan har verkligen målat in sig i ett hörn och skaffat sig alla dessa gadgets och manicker som ständigt skriker på el. Även när man är ute på den svenska tundran måste man såklart ha med sig allt. Jag är själv en slav under batterierna och tillgången på el.

Ängshök eller Blåhök eller båda på Flatruet
Det är ungefär tio mil till Flatruet. Jag tar det lugnt och stannar lite här och där och kikar efter fågel. Jag hittar några svärtor i en tjärn som får sig en salva med canon:en.

1600svärta1

En grupp svärtor hade börjat para ihop sig i en liten skogsjö som jag passerade på väg till Flatruet.

Jag är på jakt efter smålom men går bet på arten. Det finns ett ställe där ALLA har tagit bilder och jag tänkte jag skulle hitta en egen skogstjärn men det får bli någon annan gång. När jag kommer fram ser jag något vitt komma över vägen. En blå kärrhök tänker jag men när den passerar över bilen ser jag att det är en ängshök. Innan jag fått stopp på bilen har höken försvunnit långt ut på Flatruet i den starka medvinden och jag får två vita fläckar på senorn i det starka värmedallret. Jag känner mig dock så säker jag kan vara på att det är en Ängshök. Streckad på både över och undersida av vingarna. Det är fyndet i Härjedalen någonsin. Jag gör mig i ordning för en lång vandring och går ut för att se om lappsparven är på plats i samma revir som ifjol. Då kommer höken tillbaka och jag får iaf bilder och ser den bra. Det är en gammal hanne blå kärrhök? Hur är det möjligt? Har jag sett helt fel eller har det osannolika hänt att det är två olika individer som flugit över inom loppet av en timme. Det kommer jag aldrig få veta men jag larmade ängshöken som felaktigt bestämd men har fortfarande en stark bild på näthinnan av en Ängshök.

Hade jag varit enbart skådare hade det varit ganska jobbigt nu att inte veta men jag är som tur är mest intresserad av att ta bilder av natur och fåglar vare sig de är första fyndet i Härjedalen eller inte. Men det hade varit ballt såklart…

1600blåhök1

Ingen tvekan om att det var en blåhök som kom glidande på nära håll. Men vad var det första jag såg?

Jag går vidare och stöter ett par dalripor. På min långa promenad stöter jag nog tiotalet dalripor. Jag får bara bilder av dalripor som flyger från mig. De är verkligen olika sin kusin fjällripan som är ganska cool och sitter och glor på en när man kommer och flyttar sig helst inte. Jag träffar på en hel del olika vadare; grönbena, rödbena, brushanar, mosnäppa, kärrsnäppa men inga smalnäbbade simsnäppor. Jag tar en bit mat. Icas salladsbuffé. Den här fjällromantiken där man ska ta fram trianga köket i tid och otid har jag lämnat. Nu är det tidsoptimering som gäller. Kaffe termosen fyllde jag för femtio spänn på statoil. Min nyinköpta IKEA-termos visar sig dock vara helt värdelös så det var ice-coffee redan efter ett par timmar.

1600flatruet1

Hotell Volvo höll en god service hela tiden. Ibland lite ostädad på rummet men det märktes inte när man sov.

1600alfågel1

Ett alfågelspar vilar i sommarnatten innan parningsbestyren tar vid på morgonkvisten.

 

1600smaönäsa2

De små leksaksfåglarna landar med ett plums alldeles intill mig i närmsta tjärnen.

1600smalnäsa1

Vattnet blir till guld och den näpna simsnäppans rörelser fortplantas på den blanka vattenytan.

Solen sjunker så sakteliga ned mot fjälltopparna i väster och skuggorna blir längre. Den ganska hårda vinden mojnar allt eftersom och det börjar dyka upp blanka ytor på fjälltjärnarna. Jag börjar se vakande fisk och en till viss del avsomnad fisketarm väcks till liv och man börjar längta efter flugspöt. Ett alfågelspar glider fram i det gyllene vattnet och jag tänker högt – undrar var simsnäpporna håller hus. PLUMS! Två simsnäppor landar tio meter från mig i tjärnen. Guds försyn! De näpna varelserna håller mig sällskap en kvart innan de skyndar vidare till nästa tjärn. De är verkligen pyttiga. Som en liten leksaksfågel. En simmade lövsångare typ. Jag tar några bilder av en renfamilj som skyndar fram över ett fjällkrön i det sista ljuset och går till
Volvohotellet och somnar nöjd med dagen.

Flatruet2

En renfamilj skyndar fram på fjällheden medan solen försvinner bakom det snöfläckiga fjället.

Jag vaknar till en fin morgon med ett mjukt behagligt ljus som man bara får en halvtimme före gryningen. Det känns som att det är så naturen är menad att se ut. Innan färgerna förvrängs av strakt solljus. Behagligt och lagom låter som en tråkig beskrivning men det är så jag uppfattar det i en positiv tolkning.

1600lappsparv1

Innan solen går upp blir allt ljuvt och milt. Färgerna blir ljusa och svaga. I videt sitter en hane lappsparv och sjunger för fullt. Kanske är det samma som sjöng för mig ifjol i samma videsnår.

Jag vill ha bilder av lappsparven i detta ljus och han ställer villigt upp och poserar en timme så jag får lite olika bilder. Både porträtt och miljöbilder.

1600lappsparv2

När solen går upp mättas färgerna alltmer och lappsparvens brokiga teckning framträder alltmer.

Nästa anhalt är storsjöområdet där jag fått tips om att det ska finnas några dvärgmåsar som regelbundet födosöker i en lite damm.

1600flatruet3

Solen går upp över fjällen som gränsar mot Flatruets fjällhed.

1600ren2

De små renkalvarna hoppar fram och solen lyser i deras duniga pälsar.

Jag åker ned för Flatruet i soluppgången och möter en flock renar som blockerar vägen. Det är många små kalvar som hoppar och far runt och man får passa sig då de inte som jag gått Anita och Televinkens trafikskola på TV.

1600ren1

Fjällfrukost

Vägen går vidare genom Ljungdalen och skogslandskapet ner mot Storsjödeltat. Vid den lilla dammen häckar det två par svarthakedopping och ett antal par skrattmåsar och fiskmåsar. Inga dvärgmåsar syns till så jag plockar fram frukosten och sätter mig i gräset och njuter av en efterlängtad frukost. Lagom till att jag börjar längta efter kaffet hör jag det karakteristiska lätet av dvärgmåsar och ser två stycken på hög höjd passera. Nedrans, säger jag högt men strax efter vänder de och kommer ned och smakar på myggen som hovrar över vattenytan. Klockan är ganska mycket så det är lite skarpt ljus och det är svår exponerat med de knallvita fåglarna med kolsvart huvud mot en varierande bakgrund. Några bilder blir det till den relativt tomma dvärgmåsportfolion.

1600dvärgmås3

Dvärgmåsen födosöker ända ned i gräset för att få insekterna att lyfta från gräset.

1600dvärgmås4

Dvärgmåsen är vacker i sin kontrastrika kostym.

Efter någon timme känner jag mig nöjd och åker mot Jämtland och dubbelbeckasinerna. När jag ska åka iväg ryter min bil till mig at det är något galet med parkeringsbromsen och att jag omedelbart ska uppsöka en volvoverkstad. Javisst, frågan är bara vilken av volvoverkstäderna jag ska ta. Flatruets, Ljungdalens eller Storsjöns….

Jag ringer Upplands motor som säger att det nog inte är någon fara utan att jag kan åka vidare men de kan inte släcka varningslampan och larmet som plingar konstant. Jag kommer på att lösningen blir Ramstein på högsta volym. Då märks det knappt. Eftersom badrummet i Volvon är ganska dålig standard på stannar jag till vid en sjö och tar en ”kort” simtur och tvättar mig i det friska vattnet. En storlom gör mig sällskap på avstånd. Det kanske luktar lite gubbe. Nya fräscha kläder från topp till tå och lite luktagottvatten sen är man människa igen.

Jag startar bilen och vad händer jo lampan har slocknat och klockan har slutat ringa. Najs…

Det är en hiskelig omväg för att ta sig till nästa anhalt. Apropås batterier så har laddarsladden till dottern gått sönder så jag stannar till i Åre och hittar en elektronikaffär som läser problemet. Vi har en givande diskussion om Apples girighet när det gäller att förnya tillbehör i onödan så att man ska tvingas till konstant uppgradering av tillbehör. Lunch i Åre och sen vidare. Ikväll spelar Sverige sin första match i fotbolls-EM och jag tror då att jag ska få dubbelbeckasinerna för mig själv.

Av någon outgrundlig anledning går jag upp på fjället redan vid tre på eftermiddagen. Väl uppe funderar jag sen på vad jag ska göra av alla timmarna som återstår till skymningen och dubbelbeckasinernas ankomst. Jag tar diverse promenader och sen kollar jag på fotbollen på mobilen tills batteriet tog slut. Jag hann dock tyvärr se Sverige förmodligen bränna sina chanser till vidare avancemang.

Plötsligt dyker en dubbelbeckasin upp utan att jag sett någon flyga in. Det är som att de kommer upp ur marken likt småfolk eller svampar.

Vid halvtio orkar jag inte vänta längre. Jag närmar mig försiktigt spelplatsen och sätter mig på en tuva. Efter en stund ser jag en dubbelbeckasin bland ängsullen eller om det möjligen är polarull. Vita bommulskuddar på gröna strån i alla fall.

 

En grupp småspovar flyger runt fjället och landar på en sluttning utom synhåll men man hör dem småprata med varandra. En fjällpipare flyger över. Jag ser den inte men den passerar helt nära. Kul, jämtlandskryss.

1600småspov1

En grupp småspovar flyger några varv runt fjällplatån men landar utom synhåll tyvärr.

Sen dyker en dubbelbeckasin till upp och ytterligare en och en till. Jag ser ingen fågel flyga in i det perfekta ljuset men plötsligt är det dubbelbeckasiner överallt. Kommer de likt småfolk upp genom jorden eller har osynlighetsmantlar som de kastar av sig när de anlänt spelplatsen?

1600dubbelbeck4

1600dubbelbeck6

Himlen bjuder på olika färgskalor. Här rosa och blått. Åt ett annat håll mer i gult.

Jag slutar grubbla på det och börjar ”arbeta”. Solen står redan ganska lågt och jag växlar mellan att fota medljus och motljus och kastar mig mellan tuvorna. Ibland springer en dubbelbeckasin förbi på någon meters håll så man får passa sig för var man sätter fötterna. Nu har de börjat spela också. Det väldigt speciella lätet som är svårt att beskriva så jag lägger in en ljudlänk här är verkligen häftigt. Efter en halvtimme spelar de intensivt. Några slåss och andra tar små skutt. Man börjar lära sig de olika delarna. Först kör de en eller två uppsträckningar i givakt som avslutas i en armbågsvickning. Sen sjunker de ihop och springer nedhukade till en annan kulle och gör några uppsträckningar till.

1600dubbelbeck12

Jag tar så mycket bilder jag bara kan för att få så stor variation som möjligt. Här får ni ett axplock om ni vill se mer finns de många fler bilder i mappen märkt dubbelbeckasin.

Med tanke på spelplatsens belägenhet, ljuset och skådespelet så sticker jag ut hakan och säger att jag håller dubbelbeckainspelet som lika spännande som tjäderspel. Visst finns det mycket mystik och osäkerhet med tjädrarna som gör det väldigt speciellt när det väl lyckas klaffa med alla parametrar. Dubbelbeckasinerna verkar spela allt som oftast från slutet av maj till början av juli. Ifjol var det storm och snö men de spelade ändå. Här visar jag ett axplock. Jag har lagt upp några fler här.

1600dubelbeckasin10

En dubbelbeckasin står i givakt och bildar en fin siluett mot horisonten och de bakomliggande topparna.

Jag får sällskap av en Schweizare som uppenbarligen inte är intresserad av Sverige – Irland i fotboll. Han fotar inte utan njuter bara av dem med kikare och tub. När solen precis gått ned kommer en norrman och vi fotar tillsammans någon timme. Jag krälar runt på mage och försöker få bilder med alla tänkbara bakgrunder som sommarnatten bjuder på. Den ljumma sommarkvällen har nu blivit fjällnatt med endast någon grad över nollan. Fingrarna och ryggen börjar knirka betänkligt och det är dags att vandra ned mot bilen. Otroligt nöjd med natten och vistelsen bestämmer jag mig för att åka hem några dagar tidigare. Jag åker hemåt i den svala sommarnatten. Att färdas ensam på vägarna i försommarnattens ljus och endast möta älgar och tranor men inte en människa det är magiskt. Att åka utomlands den här tiden på året borde vara belagt med dryga böter eller fängelse.

 

1600älg1

En älg älgar fram över ängen

1600trana1

En trana blir det sista mötet med den Norrländska naturen för denna gång. Jag stannar och sover några timmar från Stockholm för att missa morgonrusningen.

 

Jag säger inget till familjen förrän jag är nästan hemma och de blir mot förmodan glada över att få hem make/pappa före utsatt deadline.

Maj alltid hett på Gotland!

Maj alltid hett på Gotland!
20 maj, ett hett datum för fågel på Gotland. Jag sitter på färjan och adrenalinet stiger när det larmas rödstrupig sångare. Den har fångats i ringmärkarnas nät vid hoburgsklippan, märkts och släppts. En brun glada larmas också frekvent. Världens vanligaste rovfågel men ack så spännande att se i Sverige. Konstigt det där att en art på annat ställe plötsligt blir en helt annan sak. Märkligt hur vi människor bygger upp chimärer. Sommargylling, kornsparv, lundsångare, aftonfalk…. listan fylls på med spännande halvrariteter. Vädret skall vara fint vilket väl begränsar fotograferandet till tidiga morgnar och kvällar. Det kan nog blir en skön helg ute i fält.

Staren häckar i äppelträdet
Efter lite matshopping och logistik tar jag en rekognosceringstur förbi Stormyr men konstaterar att brushanarna är borta och vattnet har sjunkit betydligt så planerna på Stormyr lades ned omedelbums. Två kungsörnar seglade över myren och kändes som ett gott omen. Väl hemma vid huset konstaterade jag att det blev gräsklippning på schemat. Jag lovade mig själv att köra slut på en tank innan jag fick åka iväg på något. Sagt och gjort. Gräsklipparen startade lydigt och under klippning räknade jag in tre häckande par stare och två par björktrast.

1600stare1

Var är morsan? Jag är hungrig gissar jag att starungen tänker. För två år sedan hade jag göktyta i samma träd.

 

1600stare2

Här kommer Hen Stare med käk. Puh! Hon var ite försiktig trots att jag satt upp ett gömsle på behörigt avstånd så jag avvecklade projektet för att inte störa.

Ändrade planer – silkeshäger larmas
Jag hörde halsbandsflugsnappare men såg den inte i någon holk. Pilfinkar verkade ha tagit en holk i besittning. När tanken var slut ringde telefonen. Silkshäger i Klase. Jaha, mina planer på aftonfalk i Muskmyr skrinlades. Raka vägen till Klase. Väl framme möts jag av kamrater som säger att den just lyft och försvann bakom en talldunge. Jag chansar på att åka söderut och därifrån se bakom dungen. Väl där spejar jag av stranden långt borta men ser då något vitt flaxa til i ögonvrån. Silkeshägern har förmodligen stått alldeles bredvid mig utan att jag sett den. Den landar 100 meter bort och börjar fiska. Nåja, jag fick iaf se den. Jag knäpper några bilder mest för att det är en ovanlig art.

1600silkeshäger4

Silkeshägern födosöker lugnt i solnedgången vid Klase fiskeläge.

Flera skådare dyker upp och jag möter både nya och gamla ansikten. Efter lite birdtalk drar jag iväg till Muskmyr. Det mulnar på och kvällningen närmar sig alltmer. Ska aftonfalken vara kvar? Nej, den syns inte till. Dagen efter får jag se kanonbilder tagna av en kamrat. Grattis Jörgen 🙂 Attans! Kanske borde ha prioriterat annorlunda. Den syntes tyvärr inte till något mer medan Silkeshägern var stationär hela helgen. Det är sånt man aldrig vet och många gånger chansar man fel. Det är också något undertecknad måste lära sig att hantera. Man kan inte vara överallt samtidigt…

Simsnäppor
Min plan var att chansa på en damm norr om Faludden där det kan dyka upp lite av varje. Jag satt upp gömslet och bäddade min bil med en tjock luftmadrass som när man blåser upp den lite slarvigt blir mjuk och skön som hästens sängar. När jag borstar tänderna flyger en jorduggla förbi i sista ljuset. Jag drar några skott men det blir inget. Fantastiskt skönt att avnjuta dagens sista ljud i sällskap endast av en flaska Corona folköl. Sämre sällskap kan man ha. Mörkret faller men fortfarande hörs skedänders grymtningar och gravändernas visslingar och alltid denna tid stirriga rödbenor som nervöst flyger runt i en lustiger parningsdans.

Jag ställer klockan på 0215 för att kunna smyga in i gömlset utan att jag märks. Tyvärr lyfter ett hundratal gravänder, skedänder, krickor och vem vet vad mer när jag kryper in i gömslet. Det bästa är absolut att sova i gömslet och vakna med fåglarna alldeles intill. Det är en avvägning mellan sömn och fågel helt klart. I mörkret hör jag gravänder, skedänder, krickor, snatterand och årta. Jag gluttar ut genom en glugg i mörkret och ser tre små prickar som svirrar runt. Hjärnan kopplar direkt och konstaterar att det är tre smalnäbbade simsnäppor. Hurra! Det är verkligen en härlig lite fågel.

1600smalnäbbad simsnäbba18

Smalnäbbade simsnäppan är grann men har något kaxigt över sig. Här är en hona som har fylligare och djupare färger än hanen.

1600smalnäbbad simsnäppa17

Trez gringos, tycker jag skulle passa som rubrik men det är åtminstone en av dem som är hona.

De är vackra i sin brokiga prakt. Just simsnäpporna är lite udda då det är honorna som står för färgprakten med mer mättade skarpare färger och hanen är lite blekare och sköter dessutom bestyren med ruvning på häckplatserna.

Jag spenderar ett par timmar med dem alldeles inpå. Tyvärr blir variationen ganska dålig på den blanka vattenytan. De bråkar inte ens med varandra utan födosöker idogt timme efter timme. En skärfläcka landar och markerar att det minsann är hans damm de landat i. Simsnäpporna är dock helt oförstående och svirrar vidare.

1600skärfläcka4

Skärfläckan visar sig vara en bully och sätter ner foten. Det här är min damm. Simsnäpporna flyr några decimeter och födosöker sen respektlöst vidare.

En snatterand kommer på snabb visit innan den skräms av canon’s kulspruta. De måste verkligen göra något åt denna. Två knölsvanar landar och man slås av den enorma storleksskillnaden som finns inom fågelvärlden. Den pyttiga vadaren smalnäbbad simsnäppa och kolossen knölsvan. Man får en känsla av David och Goliat.

1600smalnäbbad simsnäppa3

Samma ordning i naturen, fåglar men så abnormt olika i storlek. De tre simsnäpporna väger möjligen lika mycket som knölsvanens fot.

1600Knölsvan1

Knölsvanen dissar mig totalt och ”ger mig foten” så det är bara att packa ihop.

Jag bryter upp och spenderar dagen med att flänga runt lite på Sudret. Inga vidare resultat fotomässigt. Hem för lite gräsklippning och göra en insats med ”Lilla fotografiska”, en liten korridor som jag fått låna av min kära granne för att hänga lite tavlor i sommar. Spännande! Det kommer bli jättefint. Mer om detta när det är klart.

Ungefär här passar det bra för kräsmagade att sluta läsa….Här kommer den oglamorösa sanningen från ett gömsle…
Söndag morgon, tidig uppgång och avfärd till Lausviken. Jag känner mig stressad av att jag är lite i sen i förhållande till solen. Jag borde ha varit på plats för en timme sen. Snabbt installera gömslet på havsbotten i det låga vattenståndet. Väl inne på plats blir jag plötsligt tokvarm och svettas. Jag tar av mig plagg efter plagg i den kalla gryningen och börjar få hemska tankar om hjärtinfarkt och allt möjligt. Jag lägger mig och kippar efter andan. Jag får springa iland och uträtta ett akutärende och väl tillbaka fyller jag flera påsar med kräk. Typiskt! Någon maghistoria har slagit till. Jag tvingar mig till att knäppa några bilder precis i gryningen. En skrattmås har den goda smaken att sätta sig precis där solen går upp och draperas av några molnslöjor. En klatschig färgbild helt enkelt.

1600skrattmås3

Många fnyser åt soluppgångar och solnedgångar. Jag kommer alltid fascineras av detta dagliga skådespel även om mitt personliga favoritljus är precis före gryningen. Färgerna är mildare och behagligare. Ibland är sanningen nästan för stark.

Det blir några bilder på en storspov i motljus sen måste jag bryta upp och åker hem.

1600storspov2

Några snabba bilder på en storspov i morgonbestyr blir det innan jag bryter upp för 12 timmar i horisontalläge.

Jorduggla igen!
Tolv timmar senare och oändliga böjningar över hink börjar jag känna mig som människa igen. Jag tar en sväng förbi nabben, Hammaren och Virudden och där är min vän från några veckor tillbaka. Den samarbetsvilliga jordugglan. Den ställer upp ganska bra även idag. Jag parkerar bilen och njuter av att se denna underbara fågel jaga över fälten. Det blir en del motljusbilder som kompletterar de bilder jag tidigare fått på ett bra sätt.

1600jorduggla7

Likt en dödsängel ryttlar jordugglan över slåtterängen och spanar in sitt byte. Inte sork för det finns av någon anledning inte på Gotland utan någon skogsmus kanske.

1600jorduggla3

I en härlig pappersvalelik flykt kommer den på låg höjd rakt emot mig. Ugglor är verkligen den häftigaste gruppen fåglar i mitt tycke. Inte minst jordugglan som gjort två helger på raken lyckade.

Jag tar en sväng ut på Närsholmen och möter en mörk, långvingad falk som svischar förbi och försvinner ut bland enbuskarna utom synhåll. Mörkret faller och jag får ge upp drömmen om Eleonorafalken för denna gång. Det kändes extra spännande då en Eleonorafalk dagen innan sträckt norrut från Öland.

Fortfarande lite matt åker jag hem och packar ihop för att åka morgonfärjan. Mina planer på att fota även innan färjan ställer jag in och bestämmer mig för att lyssna på kroppen denna gång. Som vanligt fylls hjärtat av vemod och jag längtar redan tillbaka när jag rullar in i färjekön.

Gotland – though heaven on earth

 

Händelserik Valborgshelg på Gotland

Händelserik Valborgshelg på Gotland
När vi närmar oss Visby och telefonen hittar en svag signal trillar det in ett larm på Birdalarm. Fältpiplärka. En art som häckar på Ravlunda skjutfält men som jag aldrig sett och som sällan ses på Gotland. Den är larmad från Närsholmen. Jag behåller lugnet och handlar och tankar i Roma men sen bär det av i galopp. När jag kommer fram är det som vanligt på Gotland. Tomt på folk. Han som hittade fågeln har åkt. Jag ringer honom och får lite guidning och hittar den snart. En lite oansenlig piplärka men som ända har en snygg inramning med ljusgult ögonbrynstreck och strupe. Att den är relativt oskygg gör inte saken sämre. Ett livskryss första kvällen.

1600fältpip4

Fältpiplärkan är en ganska oansenlig fågel. Men ända snygg med sin ljusgula inramning av ansiktet.

Äntligen jorduggla!
Viken start! Jag tar vägen förbi Djaupdy på vägen hem då Fredrik sett en jorduggla där tidigare. Jag chansar på att den kanske jagar på strandängarna där. Å där i sakta mak i motvinden kommer den fint belyst av en sjunkande kvällssol längs strandängen. Den spanar från häger till vänster och flyger mjukt lite fram och tillbaka. Den får syn på något och försvinner i gräset. Den blir kvar en stund så gissningsvis var jakten lyckosam. Jag står och njuter av att se den jaga och får en hel del bilder på den vackra ugglan.

1600jorduggla6

Jordugglan har fått syn på något ätbart och störtdyker ned i gräset. Förmodligen var den framgångsrik då den blev kvar i gräset en stund.

1600jorduggla2

Ljudlöst och som i slowmotion i motvinden söker jordugglan av strandängen efter gnagare eller något annat ätbart.

Min plan för morgondagen är att försöka fota årta och brushanespel på en myr några mil hemifrån. Jag åker dit och rekar i sista ljuset och sätter upp gömslet på en plats som jag tycker verkar lovande. Platsen har en del grästuvor och en grund yta som passar för vadare men även sikt åt en öppen vattenyta för änder. Nöjd och hoppfull åker jag hem till sängen. Det blir dock en kort vistelse. 0220 ringer klockan och jag ger mig av efter en snabb frukost. Jag vill helst gå in i gömslet omärkt. Väl på plats i mörkret kan jag fullt fokusera på nattens ljud. Några tranor ropar ödsligt. 2-3 småfläckiga sumphönor spelar intensivt sitt hoiitt hooiitt hooiiit. Det är en riktig morgonsymfoni enkelbeckasinerna spelflyger och pressar ut luft ur vingarna. Vad var det? Var det inte …. Jo, det är en dvärgbeckasin som spelar. Det var häftigt. Förmodligen en som rastar på myren och sjunger upp sig inför parningsbestyr på annan ort. Men man vet aldrig, kanske den valt Gotland som häckningsplats. Ljuset kommer så sakteliga och man kan nu skönja konturerna av en kricka i morgondimmorna. Dimmorna är förföriska men de ställer också till med stora problem då linsen blir full av imma. Ständigt dessa bekymmer…

1600kricka1

En hane kricka gör en linje i den dimhöljda vattenspegeln.

 

Jag ser en flock brushanar, svartsnäppor och gluttsnäppor på avstånd. Plötsligt lyfter de och landar precis utanför gömslet nästan innanför närgränsen. Varför satte jag på en konverter. Jag försöker försiktigt demontera den. Det går skapligt. Jag hinner knäppa några bilder tills en brushane anar oråd och drar med sig hela gänget. Attans. Nåväl, det återstår i bästa fall många timmar innan ljuset blir för hårt och ointressant. En årta! Det omisskännliga ljudet av en hane årta. Men var är den? Där! Den simmar med några krickor 70 meter från gömslet i min riktning. Krickorna ger vika men årtan fortsätter. Jag har kameran i silent mode och knäpper bild efter bild men autofokus kinkar. Nu är den ganska nära och sträcker upp vingarna som morgongymnastik. Vilar en stund och flyger i väg. Jag har ni hittat problemet med autofokus och det heter imma på linsen. Det blir en ofrivillig filtereffekt på årtan och ännu en gång misslyckas jag med min mission.

1600årta8

En årta värmer upp vingarna vilket behövs denna morgon med frost i strandgräset. Det blev en ofrivillig filtereffekt då linsen var täckt av ett lager imma.

Det kommer lite gravänder, skedänder, rödbenor och annat men adrenalinet bubblar aldrig upp. Jag packar ihop. Känner mig sliten. Jag åker hem och sover 4-5 timmar.

1600gravand1

En gravandshane blänker fint och visar sin mustiga färgprakt i det mjuka morgonljuset.

Stärkt i sinnet åker jag tillbaka till myren med nya idéer. Jag lägger gömslet framförallt med tanke på morgonen efter då min plan är att ta prisvinnande bilder i motljus av spelande brushanar. Som bonus har jag tänkt att få lite bilder i kvällsljuset också. Men det är svårt att fota kvällar. Fåglar har alltför bra minne. De kommer inte i närheten av mig utan jag ser hur en stor flock brushanar hoppar och far över myren utom räckhåll. Jag gnisslar tänder och biter ihop hårt. Hur ska jag komma åt dem. Väntar någon timme till, knät blir blött då det sjunkit ned i gyttjan.
Valborgsmässoafton, ursprungligen en hednisk tradition men nu firar vi den för att hälsa våren. Symbolisk bränner vi bort det gamla för att ge plats åt det nya. En högtid man firar med sina nära och kära. Kanske äter en god middag med god dryck i glada vänners lag. Å här ligger jag i ett träsk mitt på Gotland, på fel ställe, lite blöt, lite sur…

Sagt och gjort. Jag bryter upp för att umgås med människor. Jag hinner precis fram till Garda när de tänder brasan. Ser några gamla vänner och många nya vänner. Garda har en flyktingförläggning med en stor skara afghanska unga män och några familjer. De har tagits väl om hand av socknen och har också givit tillbaka och kanske tänt en ny gnista hos de åretruntboende i Garda. Ett fint utbyte helt enkelt.

1600valborg3

En kort och intensiv brasa blev det på Ekängen i Garda. Skön stämning! Finns utrymme för förbättring när det gäller körsången…

Jag åker glad hem efter en social stund och ser redan fram emot morgondagen. Jag har uppenbarligen sämre minne än fåglarna för mina tillkortakommanden förra morgonen är som bortblåsta.

Det ligger moln i öster men det finns en del sprickor som kan ge finns ljus. Jag smyger in i gömslet. Det är ungefär samma konsert som morgonen innan. Några stämmor har tillkommit och andra har försvunnit. Dvärgbeckasinen hörs inte så förmodligen har den dragit vidare på friarstråt.

1600rödbena1

Jag och en ensam rödbena väntar på sällskap. Han efter en hona att kurtisera. Jag på brushanar i spelprakt.

Det är tomt på fågel där jag ligger. Jag ser brushanarna födosöka ett par hundra meter ifrån mig. Jag väntar, och väntar. Rödbenor ploppar ned och jagar varandra. Det blir några actionbilder. Jag har enbildstagning på för att slutaren skall vara tystare så det blir en chansning men jag får några rutor. NU kommer en gluttsnäppa och några brushanar. Och där flög de igen… Enkelbeckasinerna spelar och baske mig om de inte trillar ned utanför gömslet. Härligt, ljust som ljuset börjar belysa morgondaggen.

1600enkelbeck1

En orgie i bokeh, en enkelbeckasin gömmer sig i det daggdränkta gräset i ett motljus som gör dropparna till gnistrande prismor.

Jag får lite av de bilder jag visualiserat innan fast med brushanar. Nu kommer de förresten tillbaka. De födosöker en stund och jag hoppas att de ska spritta till och börja spela men de äter en stund och flyger iväg igen.

En svartsnäppa landar och blir en bra avslutning i det nu på gränsen till för skarpa ljuset. Jag provar lite olika exponeringar för att få lite olika effekter med den svarta vadaren.

1600svartsnäppa1

En svartsnäppa i sin härliga sommardräkt födosöker i det nu allt starkare morgonljuset. Tyckte den passade bra i svartvitt.

Ganska nöjd och glad åker jag hem. Jag städar och åker sen över till grannen och fikar flera timmar. Ännu mer människoumgänge. Har jag gått och blivit social? Eftermiddagen och kvällen har jag vikt åt ännu mera umgänge. Kamraten Fredrik och jag ska skåda tillsammans.

Att gulhämplingen är gul rådet det ingen tvivel om. Snygg liten fågel. För några år sedan häckade ett par i en kompis granhäck.

Vi åker ned till hoburgen där det setts två olika individer dvärgsparv i veckan. Vi kliver ur bilen och första fågeln vi säter kikaren på är dvärgsparven. Vi träffar en annan skådarkamrat som sett en gulhämpling en bit ifrån så vi åker dit och där sjunger den vacker och låter sig genast hittas.

1600dvärgsparv1

En sunkig bild tyvärr. Jag får ta revansch med en dvärgsparv på häckplats i fjällen i sommar istället. Återkommer i ärendet…

1600Gulhampling1

Att gulhämplingen är gul råder det inga tvivel om.

Vi rotar runt bland buskarna och årskryssen haglar in. Vi åker förbi muskmyr och träffar ytterligare en glad skådarkamrat. Han väntar på en stäpphök. Vi ser ett par buskskvättor och en tornfalk och drar vidare mot faludden. Vid Stockvike hittar vi en svarthakad buskskvätta. Förmodligen den hane som vi såg där redan i påskas. Kanske honan ligger på ägg någonstans i närheten. Vi åker vidare. Det piper till i telefonen möjlig SVARTBENT STRANDPIPARE på Närsholmen. Det skickas bilder lite hit och dit och det bekräftas att det är en svartbent strandpipare. Långa benet före och vi är strax på plats och kan kryssa in denna för Gotland stora raritet. Helt sanslöst.

1600svartbent1
En svartbent strandpipare i kvällsljus på acceptabelt avstånd det får man inte tillfälle att se varje dag.

Tre livskryss och dessutom en hel del bra bilder. Jag somnar med ett saligt leende. Färjan går 0730 på morgonen med andra ord ett par timmars möjlighet att uppfylla helgens mission att få bilder på årta. Jag åker till paviken där det finns en del Årta. Sätter upp gömslet, tittar på klockan och konstaterar att jag har två timmar på mig.

Efter bara tio minuter hör jag en årta och den är alldeles inpå mig utan att jag sett den. Det är fortfarande mörkt och jag konstaterar att jag har slutaren på höghastighet. Det betyder att jag kommer att få några bilder men också en ihjälskrämd årta på cupen. Jag har is i magen och ställer om till tyst läge för att sen konstatera att årtan har försvunnit. NEJ!!! Vad är det med en här arten. Årets första näktergal ljusar upp mitt mörka sinne och ett par snatteränder gör ett besök och får mig på ännu bättre humör.

1600snatterand1

Ett snatterandpar kommer en sväng förbi gömslet i den fuktmättade morgonluften.

Ett par skräntärnor fiskar framgångsrikt i viken. De kommer likt jaktplan och störtdyker ned i en farlig fart. Klockan tickar och jag har tio minuter på mig innan jag måste riva gömslet. Plötsligt faller en årtahane ned som manna från himlen framför gömslet. Ett religiöst ögonblick. Kameran fungerar, det är ett fint diffuserat gryningsljus, lite imma på linsen men marginellt. Jag får mina porträttbilder på årta.

Årta, Gotland - maj 2016

En årtahane är ”as good as it gets” i min bok när det gäller snygga änder.

Sveriges i särklass snyggaste and. Jag filmar en snutt och hinner precis få med när den säger adjö och lyfter. Jag blir sittande en minut och bara ler. Vilken helg. Allt som oftast är det mycket bök och stök och tandagnissel att fotografera fåglar och djur och andra levande väsen. Det finns så mycket variabler som man inte kan råda över. Man kan maximera sina chanser men de är ofta ändå ganska små. Därför känns det nästan overkligt när jag ger mig iväg till färjan och kan konstatera att jag haft en fantastik helg.

Tjäderspel – en dans på skvattram

Oftast kommer lusten att blogga när man kommer hem med fulla minneskort. Idag var det inte så…
Det här inlägget syftar an aning till att ge en inblick i hur det är mest när man jagar sina drömbilder. I fjol när jag var upp i dalaskogarna med min kompis Marie stämde allt. Det damp ned tjädertuppar som manna från himmelen och ljuset var med oss och vi njöt i fulla drag av skådespelet. Innan den gången hade jag suttit två gånger fruktlöst utan att se en enda tjäder men de nätterna liggandes som en ostbåge på en fuktig tuva var som bortblåsta. Nu var koden knäckt, tjädrarnas himmelrike funnet och hit skulle vi vallfärda år efter år och skörda idel fantastiska bilder på tjädrar.

Ni var det dags igen. Jag hade redan en målbild för ögat. En tjädertupp i siluett i det första gryningsljuset sedd snett underifrån med rök från munnen och en kalldimma som bäddar i kämpen i en diffus ram. Jag var lite standby för att passa in rätt dag. Vädret såg hyftsat ut med uppklarnande natt, morgondimma och sol. Perfekt, då var det ju bara att åka upp och ta bilden.  Sagt och gjort, jag ger mig av mot dalarna och efter några timmar i bilen möter jag upp Marie i skogen. Det snöar… Jag klafsar ut på den dyngsura myren och lägger ut min gummimatta som jag har med mig och sätter upp mitt lilla gömsle, för nu ska ju tas bilder i låga perspektiv.

1600gomsle1

Gömslet smälter väl in i miljön. Inte minst när det draperats av lite nysnö.

1600tjaderskog

Det är något trolskt över tjädermyren i det första ljuset.

Dessvärre har det hänt en del sedan förra året. Någon har förstört vår fina skog. Ett kalhygge tornar upp sig bakom en trädridå och det smyger runt amerikaner i området som prospekterar efter metallfyndigheter. Tjäderparadiset har förvandlats till Klondyke men inte mitt och Maries utan ett amerikanskt gruvbolags. Om det är dessa faktorer som gjort att tjädertupparna delvis har bytt spelplats och nu spelar i risigare terräng och inte på den öppna fotovänliga plats som ifjol kommer vi aldrig få svar på.

Vi låter oss inte nedslås av detta utan hoppet om drömbilden lever. Orrarna har hittat hygget och verkar åtminstone gilla det. De spelar för fullt ett stenkast ifrån mig. Jag kan se en tupp som tar små språng på en stubbe ivrigt kuttrande. Jag kryper ned i sovsäcken och låter orrarna och nattens ljud söva mig. Jag vaknar till en gång av en tjädertupp som ”träar” strax intill mig. Förväntansfull somnar jag om. Jag har ställt klockan på strax efter tre. Orrarna är redan igång och jag hur ett par svaga ”plopp” på avstånd. Jag äter frukost och pysslar med kamerautrustningen och försöker tänka ut en lämplig strategi. ett par timmar går och inget händer. Tupparna spelar på osynliga för både öga och kamera 70-80 meter från gömslet.

Plötsligt brakar det till 20 meter ifrån mig och ”min” tupp landar och ser sig runt. Jag smyger ut kameran ur en av sidoluckorna och knäpper några bilder, Tuppen spelar lite försiktigt dold för mig och plötsligt flyger den iväg. Ridå! Där försvann den enda möjligheten till bilden som jag drömt om. Jag väntar en timme men inget händer. Då lägger jag mig ned och somnar om igen.

1600tjader3

Det är ganska lång ifrån den bild jag visualiserat men den finns kvar på näthinnan och kanske hamnar den någon gång på sensorn.

Någon timme senare hör jag med Marie och får veta att hon inte sett en någon tjäder. Det vill sig helt enkelt inte denna säsong. Väder, vind och amerikanska gruvbolag är inte på vår sida helt enkelt. Men trots motgången i fotograferingen är jag långt ifrån missnöjd. Jag vänder ändå åter mot Stockholm och väntande jobb med ett leende. En dålig dag i gömsle är ändå en bra dag i livet. Tjäderbilden på min näthinna får vänta något år eller kanske kommer den redan nästa vecka eller kanske aldrig. Det är trots allt ovissheten som gör naturfotografering till den spännande men samtidigt rofyllda och meditativa syssla det är.

Här är förra årets bilder

Förra årets blogginlägg om tjäderspel