This post is also available in: Engelska

Havsörn – Haliaeetus albicilla

Havsörn – Haliaeetus albicilla
Havsörn är den största rovfågeln i Nordeuropa och en av de allra största i världen. Den är en av världens åtta havsörnsarter. Havsörnen är en mycket stor örn med ett vingspann på närmare 2,5 meter, en längd på omkring en meter, och en ungefärlig vikt på 4–7 kg. Honan är, som hos de flesta rovfåglar, större än hanen. En adult havsörn kännetecknas av en jämnt brun grundfärg, huvudet och stjärten övergår sedan till en guldbrun respektive vit stjärt. Gamla fåglar bleknar i hela fjäderdräkten. Näbben är gul (på adulta fåglar) och mycket kraftig. Vingarna har rak fram- och bakkant och vingspetsen är tvärt avskuren, med spretiga vingpennor. Stjärten är spetsig eller kilformad. I flykten skiljer den sig från kungsörnen genom sina breda vingar, sin korta stjärt och sitt utskjutande långa huvudparti som sticker ut nästan lika långt som stjärten.

Status i Sverige
Efter att ha varit nära utrotning i Sverige uppskattade man att det år 2009 fanns cirka 500 revirhävdande par i Sverige och att det skulle innebära ett bestånd på cirka 2 500 individer. Trots att beståndet för närvarande ökar med 8 % årligen är den fortfarande (2015) kategoriserad som nära hotad (NT) på artdatabankens röda lista.

För cirka 200 år sedan häckade havsörn över hela Sverige om än ojämnt eftersom den är knuten till vatten för sitt födosökande med ett tätare bestånd vid kuster och större sjöar. Man uppskattar att populationens historiska storlek kan ha legat på cirka 500 häckande par. Under 1800-talet påbörjades en kraftig jakt på havsörn. Denna jakt fortsatte in på 1900-talet. Ornitologen Bengt Bergs arbete för svenska fåglar ledde till att havsörnen fridlystes 1924 och kategoriserades som kungsvilt (ingår i Statens vilt). Är 1924 återstod bara 35–40 par vid ostkusten och ett 10-tal par i Lappland. Detta skydd ledde dock till en långsam återhämtning av beståndet på ostkusten och vid 1950-talet räknade man med att där fanns cirka 100 häckande par. Då kom nästa hårda slag mot havsörnspopulationen. På grund av stigande halter i Östersjön av miljögifter som PCB och DDT så minskade fortplantningsförmågan. 1973 räknade man bara sex ungar utmed hela ostkusten.

1971 startade Svenska Naturskyddsföreningen Projekt Havsörn vilket var det första artprojektet i Sverige. Detta arbete tillsammans med bland annat förbud mot metylkvicksilver, DDT och PCB har inneburit att den svenska havsörnspopulationen sedan 1970-talet återhämtat sig förvånansvärt väl och finns nu i stort sett längs hela Östersjökusten och sedan 1980-talet har den börjat återkolonisera gamla häckningsområden i övriga Sverige. Vid insjöar finns arten ojämnt spridd från de östra delarna av Syd- och Mellansverige till Vänern samt ett isolerat bestånd i Lappland. Beståndet i Lappland består 2006 av cirka 60 par.

Genom det ringmärkningsprojekt som genomförts sedan 1976 där alla havsörnsungar märks har man kunnat visa att alla havsörnar som återkoloniserar Sverige kommer från populationen i Östersjön. Denna ringmärkning har också visat att den lappländska populationen är helt avskild från den resterande svenska populationen.

Efter att inte ha häckat i Vänern på över hundra år genomfördes två lyckade häckningar kring sjön 2001 vilket resulterade i fyra ungar som blev flygfärdiga.

I mars 2012 rapporterade Hallands ornitologiska förening att havsörn, efter 120 års frånvaro, återigen häckar på västkusten.

Den låter såhär
Inspelning av maudoc från Xeno canto