Inlägg

2019 – ett intensivt år med en del prövningar

Det blev en tidig start på året med en sparvuggla som dök upp i Tyresö slottspark. Den var såklart tvungen att avbildas
Sen blev det ett antal turer under vintern för att fylla på med bilder för mitt pågående bokprojekt om Gotland. Det blev en del bra turer tidigt.

Sen kom några fina vinterdagar där man fick passa på att fota på hemmafronten. Jag fick låna en kamrats skogsmatning och fotade lite mesar.


På sportlovet åkte familjen till Fuerteventura för lite surf och sol. Jag gjorde gryningsräder i st stenöknarna omkring och hittade en del mattnyttigt att fota. Dvärglärkor, kragtrappar, spanska sparvar, kornsparvar och annat.

I mars blev det för andra året i följd ett besök vid Tysslingen. En trevlig tradition som kommer att fortsätta även 2020.

Det har väl inte gått många förbi att 2019 varit ett bra år för oss nere i syd vad det gäller lappugglor. Vi hade bl a en som uppehöll sig i närheten av Haninge golfklubb. Den besökte jag ett par-tre gånger. Det var trevligt men jag känner samtidigt att jag blir mer och mer folkskygg. Svårt att koppla av och njuta av situationen när det är mycket andra fotografer och skådare på plats. Men en del trevliga möten och nya bekanstskaper blir det ju ibland.


En annan uggla, dök upp i Uppsalatrakten, nämligen en slaguggla. Den hade jag dessutom turen att få se mitt under ett snöoväder som nog blivit mitt favoritväder.


Våren börjar göra sina första framstötar och mycket ledig tid spenderas på Gotland bland doppingar, vadare och andra bevingade besökare i vikarna.

I maj hade jag sedan länge bokat in en tur till Rumänien och Donaudeltat. Mer om detta kan ni läsa här  

Hela våren gick jag och drog på en hosta som jag inte riktigt tog tag i. Efter Ungern gick det inte att nochalera detta längre. Efter fyra antibiotikakurer som inte hjälpte hamnade jag till slut på akuten och därifrån vidare till lungkliniken där jag fick stanna nästan två veckor. Jag hade fått en interstitiell lungsjukdom som heter COP (Inte att förväxla med COOP) En sjukdom som inte är bakteriell utan där kroppen på ett sätt som liknar autoimmunitet angriper lungorna och förosakar en inflammation som behandlas med kortison med syftet att trycka ned immunförsvaret. Dessvärre är jag fortfarande på högdos kortison men det finns hopp om vändning. Jag har nu ungefär 70% av min gamla lungkapacitet vilket gör att jag blir trött fort och orkar inte med samma tempo som jag är van vid. otroligt frustrerande men fostrande.

Hannibal the Cannibal…..

Jag blev utskriven lagom till midsommar och påbörjade en låååång rehab/återhämtning. Allt detta har blivit en stor prövning inge bara för mig utan för hela familjen. De har ställt upp till 100% och haft förståelse för mina perioder av total utmattning. I början kunde jag bara gå 100 meter men jag stretade på och kom snart runt hela Sysneudd och morgonrutinen blev att promenera denna väg med kikaren i gryningen. Detta gjorde nytta för både kropp och skäl. När det gäller fotograferingen så anpassades den till lite lättare utrustning och mindre strapatser. Fokus blev på fjärilar och annat i närheten.

När styrkan kommit tillbaka en smula blev det en utflykt till Stora Karlsö med Jonathan och Matilda. En fantastisk plats som måste besökas åtminstone en gång per år. Jag hoppas många av er besöker Stora Karslö nästa år då jag och Torsten Gren Petersen ställer ut i restaurangen under hela sommaren. Mer om detta framåt.

Styrkan kom i små portioner tillbaka och i juli kunde jag och Matilda tälta på Norsholmen och jag kom upp på surfbrädan igen. Ett delmål jag kämpat mot. Norsholmen dessutom en av de finaste platserna på ön.

Efter ”sommarlovet” och en stunds jobb blev det ett återbesök där jag och Sanna hade en fantastisk helg på Östergarnsholm. Vi har bara en och en halv timmes paddling från ”vår” vik till detta paradis där vi njöt av stillheten som börjat lägga sig efter att turisterna lämnat ön.

Sommaren viker undan så sakteliga för hösten men värmen dröjer sig kvar. Vi får en välkommen invasion av besökare från öst. Aftonfalkar i stor mängd, framförallt årsungar dyker upp över hela landet. Även på Gotland dyker de upp. Bland annat 6 stycken på Torsburgen. De bjuder på sig själva och jag spenderar många timmar för att försöka få lite bilder av den vackra arten.

En annan falk dök upp på Sysneudd. En ung stenfalk hade flyget in från havet och vilade sig och spanade in andra rastande fåglar på udden. När jag fotat den ett tag skickar jag ut ett meddelande att den är stationär och ganska oskygg. Jag sitter i bilen när jag gör detta och plötsligt hör jag en stenskvätta som varnar i panik och flyge förbi mig rakt in i bilen. När jag tittar op stenskvättan på vindrutan känner jag att någon sätter sig på låret. När jag vrider på huvudet möter jag ögonen av en stenfalk som tittar förvånat på mig innan den flyger vidare. Utan tvekan årets närkontakt!

Hösten förflyter med regelbundna besök på Gotland och några turer till Horssten.

Som alla andra går jag och hoppas på en vit jul med snö och kyla men regnet och fyra nyanser av grått håller oss sällskap nu i december. Ett välkommet avbrott var besökarna från norr. Tallbitarna och sidensvansarna. På hösten har det också blivit en hel del föredrag för fågelklubbar och andra föreningar. Hör av er om ni vill att jag ska besöka er. Kontakta mig

Tallbiten kan ju vara en bra symbol för julen med sin tomteröda färg bland oxelns lika röda bär. En riktig God Jul önskar jag er alla.

MEN till sist en liten tankeställare inför nyår. Som ni ser har det blivit en del flyg för mig under året. Min sista resa gjorde jag till Rumänien i maj. Då bestämde jag mig för att stanna på marken åtminstone 2020. Förmodligen längre. Det är såklart allas val och jag tänker inte lägga skuld på er utan ber er iaf att tänka till. Om man går i försvar kan man nog alltid hitta någon rationell ”bort”förklaring till varför man nog kan flyga med lite bättre samvete än många andra men jag hade svårt att rättfärdiga det för mig själv. OM vi vill rädda den här planeten får vi nog alla försöka med alla medel vi kan. Uppenbarligen lyckas politikerna i Madrid inget vidare. Vi världsmedborgare kan ju visa att vi tillsammans har mer förnuft och ett sätt kan vara att vi tillsammans bestämmer oss för att stanna på marken 2020. Jag kommer inte att stanna på marken för evigt men jag gör ett uppehåll och kommer vara mycket mer selektiv i mitt resande på lång sikt. Jag hoppas att jag kanske åtminstone kan plantera en tanke hos er om att kanske göra det samma. Det finns så himla mycket fint i Norden och i Europa som ju går utmärkt att nå med bil eller tåg.

Ett riktigt Gott Nytt 2020 önskar jag er alla. Jag tror det blir ett grymt år! Håll bla utkik efter ett boksläpp på vårkanten.

Vinter på Gotland

Februari, årets kortaste månad. Det kanske är skönt då kylan ofta kommer i februari nuförtiden. När jag var på Gotland i januari var det 8 grader och soligt men nu har ”rysskylan” kommit och med vindens och vattnets hjälp smyckat kusterna med spännande isformationer. Min förhoppning är också att kanske hitta några skärsnäppor i detta landskap och jag när också en dröm om att kanske få bilder av en revirsjungande berguv i ett bistert snöfall. Men säkert blir det något helt annat men kanske lika spännande ändå. Oftast blir det något som man inte funderat på men som kanske gör en lika nöjd ändå. Varför inte en svarthalsad trast eller någon annan exotisk besökare från öst. Fotograferingen blev starkt lidande av att jag vid detta tillfälle även skrev kontrakt på en drömtomt där tanken är att bygga pensionärsboendet med promenadavstånd till all njutning på Gotland. När pappersjobbet var avslutat gasade jag mot Närsholmen för att se om det fanns några fåglar på plats. När jag svängde ut träffar jag två kungsörnar som möjligen uppvisningsflyger  som en del av parbildning över talldungen.

Kungsörnarna spelflyger över talldungen. Kanske går de till häckning om några månader.

Det var dock som jag hoppades fina isformationer och dessutom en fullmåne som förvisso var vacker men dödade all möjlighet till fotografering av stjärnhimlar. En njutbar afton blev det i alla fall.

Hårda vindar och kyla från öst har modellerat stenarna så landskapet påminner om arktis. Den här isbjörnen hittade jag på Närsholmen där den lapade månljus i sin ensamhet.

 

Delar av viken vid Glasskär var täckt av pannkaksis. Häftiga geometriska mönster.

 

Fullmånen lyser över ruinen på Närsholmen.

Dålig planering gör att jag missar soluppgången morgonen efter och det ganska fina ljuset som bjöds. Jag beslöt mig för att dra norrut och kommer fram till Slite när solen redan kommit upp över havet.

Några gräsänder flyger in i den uppgående solen.

Havet glittrar som guld i soluppgången.

Ibland kan det vara gott om fågel där den lilla strömmen rinner ut från Bogeviken. Det är gott om sothöns och en del vigg men inget mer upphetsande. Jag åker ut på Asunden. Jag tar en rejäl promenad men det är ont om fågel. Jag njuter av den fina februaridagen och det lugn som råder den här årstiden. En havsörn bråkar med några kråkor. Flockar av gräsänder lyfter en bit framför mig. Även hr är finns det spännande isformationer som fångar mitt intresse.

Jag går mot bilen. På vägen upp passerade jag Gothemsån och det slog mig att det borde finnas strömstare där nu. Sagt och gjort så åkte jag dit och när jag åker över bron ser jag en strömstare på en gång. Det är mycket ris och lite tråkigt ljus men jag får några bilder ändå. Den här strömstaren åkte till och med under isen och letade mat. Jag kunde se den sitta under isen och guppa på sitt vanliga manér.

Strömstaren letar mat under iskanten

 

Ett hundratal sothöns ligger i hamnbassängen. En sothöna får tag på en spigg och blir genast attackerad av sina kompisar.

Hungern gör sig påmind och jag åker in till down town slite för att äta lunch. Efteråt tar jag en svång förbi hamnen för att se om det kanske ligger något spännande där. Förutom ett hundratal sothöns så var det tomt.

Det känns som man är mitt i Narnia i isdrottningensrike när man står mitt bland istapparna. I det svaga ljuset ser det spökligt ut. Som ett stort skelett.

Ingen salskrake eller något annat spännande tyvärr. Jag drar vidare längs med kusten. Jag känner till en häckningsplats för berguv och med lite tur borde de sitta och ropa åt varandra i skymningen. Jag rör mig mot platsen och spanar av men det är inga på plats men det är några timmar kvar tills solen går ned. Jag riggar spöt och fiskar av en kuststräcka i närheten. Inga öringar ger sig till känna. Däremot var det en del spännande isformationer som ficks sig en dust med kameran.

Jag fastnar lite för länge med detta för då jag kommer tillbaka sitter en berguv på en klippkant. Jag borde ha kommit tidigare inser jag. Som de flesta ugglor är den relativt orädd men jag håller ändå behörigt avstånd och fotar med 700mm.

När jag kommer till platsen sitter en berguv på klippan och spanar.

 

Berguv, Gotland – februari 2017

Berguven är lugn och trygg och jag hinner fota den från lite olika vinklar och vrår

Med 700 mm kommer man ganska nära utan att vara nära. Berguven är en hotad art och ska behandlas med erfoderlig respekt.

När mörkret faller ropar både honan och hanen mot varandra.

Plötsligt hörs hanen och honan som jag har framför mig svarar. Honan flyttar sig till lite olika platser och de ropar kärleksfullt till varandra i februarimörkret som obönhörligt lägger sig över Gotland. Elaka moln har också dragit in som omöjliggör min bildvision att använda fullmånen på något sätt i bilden. Det får vänta till ett annat år. Hade jag haft tid hade jag gärna spenderat flera kvällar på raken med de underbara berguvarna men storstan och levebrödet ropar befallande västerifrån.

Här hittar du en liten filmsnutt från helgen

Portfolio Items