Inlägg

2019 – ett intensivt år med en del prövningar

Det blev en tidig start på året med en sparvuggla som dök upp i Tyresö slottspark. Den var såklart tvungen att avbildas
Sen blev det ett antal turer under vintern för att fylla på med bilder för mitt pågående bokprojekt om Gotland. Det blev en del bra turer tidigt.

Sen kom några fina vinterdagar där man fick passa på att fota på hemmafronten. Jag fick låna en kamrats skogsmatning och fotade lite mesar.


På sportlovet åkte familjen till Fuerteventura för lite surf och sol. Jag gjorde gryningsräder i st stenöknarna omkring och hittade en del mattnyttigt att fota. Dvärglärkor, kragtrappar, spanska sparvar, kornsparvar och annat.

I mars blev det för andra året i följd ett besök vid Tysslingen. En trevlig tradition som kommer att fortsätta även 2020.

Det har väl inte gått många förbi att 2019 varit ett bra år för oss nere i syd vad det gäller lappugglor. Vi hade bl a en som uppehöll sig i närheten av Haninge golfklubb. Den besökte jag ett par-tre gånger. Det var trevligt men jag känner samtidigt att jag blir mer och mer folkskygg. Svårt att koppla av och njuta av situationen när det är mycket andra fotografer och skådare på plats. Men en del trevliga möten och nya bekanstskaper blir det ju ibland.


En annan uggla, dök upp i Uppsalatrakten, nämligen en slaguggla. Den hade jag dessutom turen att få se mitt under ett snöoväder som nog blivit mitt favoritväder.


Våren börjar göra sina första framstötar och mycket ledig tid spenderas på Gotland bland doppingar, vadare och andra bevingade besökare i vikarna.

I maj hade jag sedan länge bokat in en tur till Rumänien och Donaudeltat. Mer om detta kan ni läsa här  

Hela våren gick jag och drog på en hosta som jag inte riktigt tog tag i. Efter Ungern gick det inte att nochalera detta längre. Efter fyra antibiotikakurer som inte hjälpte hamnade jag till slut på akuten och därifrån vidare till lungkliniken där jag fick stanna nästan två veckor. Jag hade fått en interstitiell lungsjukdom som heter COP (Inte att förväxla med COOP) En sjukdom som inte är bakteriell utan där kroppen på ett sätt som liknar autoimmunitet angriper lungorna och förosakar en inflammation som behandlas med kortison med syftet att trycka ned immunförsvaret. Dessvärre är jag fortfarande på högdos kortison men det finns hopp om vändning. Jag har nu ungefär 70% av min gamla lungkapacitet vilket gör att jag blir trött fort och orkar inte med samma tempo som jag är van vid. otroligt frustrerande men fostrande.

Hannibal the Cannibal…..

Jag blev utskriven lagom till midsommar och påbörjade en låååång rehab/återhämtning. Allt detta har blivit en stor prövning inge bara för mig utan för hela familjen. De har ställt upp till 100% och haft förståelse för mina perioder av total utmattning. I början kunde jag bara gå 100 meter men jag stretade på och kom snart runt hela Sysneudd och morgonrutinen blev att promenera denna väg med kikaren i gryningen. Detta gjorde nytta för både kropp och skäl. När det gäller fotograferingen så anpassades den till lite lättare utrustning och mindre strapatser. Fokus blev på fjärilar och annat i närheten.

När styrkan kommit tillbaka en smula blev det en utflykt till Stora Karlsö med Jonathan och Matilda. En fantastisk plats som måste besökas åtminstone en gång per år. Jag hoppas många av er besöker Stora Karslö nästa år då jag och Torsten Gren Petersen ställer ut i restaurangen under hela sommaren. Mer om detta framåt.

Styrkan kom i små portioner tillbaka och i juli kunde jag och Matilda tälta på Norsholmen och jag kom upp på surfbrädan igen. Ett delmål jag kämpat mot. Norsholmen dessutom en av de finaste platserna på ön.

Efter ”sommarlovet” och en stunds jobb blev det ett återbesök där jag och Sanna hade en fantastisk helg på Östergarnsholm. Vi har bara en och en halv timmes paddling från ”vår” vik till detta paradis där vi njöt av stillheten som börjat lägga sig efter att turisterna lämnat ön.

Sommaren viker undan så sakteliga för hösten men värmen dröjer sig kvar. Vi får en välkommen invasion av besökare från öst. Aftonfalkar i stor mängd, framförallt årsungar dyker upp över hela landet. Även på Gotland dyker de upp. Bland annat 6 stycken på Torsburgen. De bjuder på sig själva och jag spenderar många timmar för att försöka få lite bilder av den vackra arten.

En annan falk dök upp på Sysneudd. En ung stenfalk hade flyget in från havet och vilade sig och spanade in andra rastande fåglar på udden. När jag fotat den ett tag skickar jag ut ett meddelande att den är stationär och ganska oskygg. Jag sitter i bilen när jag gör detta och plötsligt hör jag en stenskvätta som varnar i panik och flyge förbi mig rakt in i bilen. När jag tittar op stenskvättan på vindrutan känner jag att någon sätter sig på låret. När jag vrider på huvudet möter jag ögonen av en stenfalk som tittar förvånat på mig innan den flyger vidare. Utan tvekan årets närkontakt!

Hösten förflyter med regelbundna besök på Gotland och några turer till Horssten.

Som alla andra går jag och hoppas på en vit jul med snö och kyla men regnet och fyra nyanser av grått håller oss sällskap nu i december. Ett välkommet avbrott var besökarna från norr. Tallbitarna och sidensvansarna. På hösten har det också blivit en hel del föredrag för fågelklubbar och andra föreningar. Hör av er om ni vill att jag ska besöka er. Kontakta mig

Tallbiten kan ju vara en bra symbol för julen med sin tomteröda färg bland oxelns lika röda bär. En riktig God Jul önskar jag er alla.

MEN till sist en liten tankeställare inför nyår. Som ni ser har det blivit en del flyg för mig under året. Min sista resa gjorde jag till Rumänien i maj. Då bestämde jag mig för att stanna på marken åtminstone 2020. Förmodligen längre. Det är såklart allas val och jag tänker inte lägga skuld på er utan ber er iaf att tänka till. Om man går i försvar kan man nog alltid hitta någon rationell ”bort”förklaring till varför man nog kan flyga med lite bättre samvete än många andra men jag hade svårt att rättfärdiga det för mig själv. OM vi vill rädda den här planeten får vi nog alla försöka med alla medel vi kan. Uppenbarligen lyckas politikerna i Madrid inget vidare. Vi världsmedborgare kan ju visa att vi tillsammans har mer förnuft och ett sätt kan vara att vi tillsammans bestämmer oss för att stanna på marken 2020. Jag kommer inte att stanna på marken för evigt men jag gör ett uppehåll och kommer vara mycket mer selektiv i mitt resande på lång sikt. Jag hoppas att jag kanske åtminstone kan plantera en tanke hos er om att kanske göra det samma. Det finns så himla mycket fint i Norden och i Europa som ju går utmärkt att nå med bil eller tåg.

Ett riktigt Gott Nytt 2020 önskar jag er alla. Jag tror det blir ett grymt år! Håll bla utkik efter ett boksläpp på vårkanten.

Brushanespel i Liminka Bay (Liminganlahti)

Jag är ganska impulsiv. Ibland alltför så. Efter Vårgårda fotofestival i höstas bokade jag in en resa till Finland för att fota brushane trots att jag vet att när maj väl kommer vill man inte vara någon annanstans än på Gotland. Där finns ju också brushanar på våren som ibland spelar när de rastar på sin väg norrut mot häckplatserna. Jag har dock lagt ganska mycket tid på att få bilder på spelet men aldrig lyckats få några bilder på spel mer än på långt avstånd. Min förhoppning var nu att få bra bilder av detta.

Liminka bay ligger ca en halvtimmes bilfärd från Uleåborg och är en viktig häcklokal och rastplats för många fågelarter och individer.

Sagt och gjort jag åkte till Finland. Närmare bestämt till Uleåborg. Därifrån vidare en halvtimme med hyrbil till Liminka bay. Där finns ett finfint Naturcenter som dessutom har ett hotell med fem rum. Under brushanespelet finns det möjligt att hyra gömsle för att komma nära och inte störa spelet. Upplägget drivs av Finn Nature med Jari Peltomäki och han fru Kaisa. Ett trevlig naturälskande par. Jari är flerfaldig vinnare i diverse fototävlingar och har fotat natur sedan 1989. På den tiden var det svårt att fota. Jag imponeras av fotografer som började med diafilm. Det var ett annat tänk. Man fick noga skriva upp exponeringar man använde och sen vänta ett par veckor på att filmen skulle komma tillbaka från Kodak för att se om man exponerat rätt. Det är annorlunda idag när man bränner iväg några tusen skott på ett pass och omedelbart kan justera exponering etc. och se resultatet direkt. Att ta en skarp rätt exponerad bild idag är inte svårt. Idag krävs mer än det för att ta en bild som sticker ut.

I Liminka finns gömslen på två platser. Dels ett antal gömslen vid en översvämning och dels mot en liten vall 200 meter därifrån där själva spelet sker. Man får fritt välja i mån av plats och har man några dagar kan man variera ljus och plats för att få så stor variation av bilder som möjligt.

Gömslena är som små lådor och den låda jag valt första kvällen har en glasvägg som jag valde då de fåglarna inte skyggar lika mycket för den som för varianten där kameran sticker ut utanför gömslet. (Dessvärre upptäcker jag vid resans slut att i princip alla bilder jag tagit i detta glasgömsle är suddiga. På något sätt har det blivit någon brytning genom glaset som gjort att allt blev suddigt.) Det är ganska trögt. Brushanarna har minskat med ca 80% på ganska kort tid och nu häckar bara ungefär 100 par i Liminka. Den märkliga våren som började sent och sen övergick i sommar verkar har snurrat till det för fåglarna också. Troligen har många av de fåglar som rastar här istället flugit vidare i det fina sträckvädret till nordligare häckplatser. Det stora raset för brushanar är en minskande tillgång till slåtterängar och betade strandängar som utgör häckplatser. Dessutom jagas de en del på övervintringsplatserna i Senegal.

 

Det invecklade brushanespelet
Ett forskarteam på Uppsala Universitet har i studier visat att det som skiljer de olika hanarna åt är en specifik kromosonförändring som uppstod för ca fyra miljoner år sedan. Det kan man läsa mer om här: http://www.uu.se/nyheter-press/nyheter/artikel/?id=5604&typ=

Det finns tre olika typer av brushanehanar. De har helt olika fjäderdräkter och helt olika roller i spelet. De varierar framförallt i färg på halskragen som är allt från vit till svart med allt däremellan.
De mörka eller kraftfullt färgade hanarna är aggressivare, kallas för ”suveräner” eller independents. De är de vanligast förekommande i spelet ca 80%.

De ljusa, ofta med vit halskrage, är mer undvikande och passiva, kallas ”satelliter” och utgör cirka 20 % av hanarna. Den tredje, och mest ovanliga morfen, är de ”intermediära” eller ”Faeders” som är hanar men bär en honfärgad dräkt året runt. De är väldigt ovanliga och dessa utgör cirka 1 % av hanarna.

Jag tyckte det var svårt att se något mönster i korrelationen  uppträdande och koppling till fjäderdräkt.
Här är några av kombattanterna.

Denna individ hade ett tydlig revir vid en tuva som den försvarade de tre gånger jag besökte spelplatsen.

 

 

Den här individen hade en fjäderdräkt i färgen Grizzly (flugbindarterminologi). Han verkade ambulera lite runt hela spelfältet. Möjligen var han en satellit.

Denna individ kom och besökte spelplatsen lite då och då och verkade inte ha något område som han försvarade.

De ser för lustiga ut med sina kragar och mössor. Man får många associationer till allt möjligt. Mest tycker jag de påminner om karaktärer i Louis XIV hov. De struttar runt med sina peruker, bugar sig och ser ibland förorättade ut. Blir de tillräckligt kränkta blir det duell. Viss likhet finns också med delegaterna i House of Lords i det brittiska parlamentet.

Ansiktets sidor är som ni kan se täckta av vårtor, och visar att de är parningsredo och de ger också visst skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och kan i sällsynta fall döda varandra.

De kan fajtas rejält och i sällsynta fall går det så långt att någon av kämparna dör.

Going in for a kill

 

De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1×1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna använder ett camoflage genom att se ut som en hona. De försöker sno till sig en parning när en hona kommer förbi. De råkar dock själva ut för att bli betäckta av andra hanar eftersom de andra tar dem för en hona. Ja ni hör det är fullt med intriger och ingredienser gott nog för en långkörare på Netflix 🙂

När man spenderar ett antal dagar på samma plats lär man känna individerna eftersom de ser så olika ut. Man vet vilken tuva de försvara och vilka som är Satelliter är väldigt tydligt, då de oftast lägger sig ned och flyr konflikterna. Jag såg tyvärr ingen intermediär eller ”faeder” vad jag vet. Svårt att säga eftersom de är lika honorna.

Förutom spelplatsen fanns även gömslen vid en vattensamling där brushanar och andra fåglar åt och drack.

Vid vattensamling födosökte brushanar i pausen i spelet.

Ibland blir vattensamlingen för trång för de testosteronstinna brushanarna så att de drabbar samman även i matpausen. Vilket ju var precis vad jag hoppades på.

Här är vattensamlingens ägare. Alla som satte sin fot här utom möjligen rödspoven fick sig en omgång.

Rödspov är nog en av de snyggaste arterna. Den har ett nobelt utseende och rör sig som en modell.

I solnedgången ropar en storspov. Kanske meddelar han sin ruvande hona att han är på väg.

En flock tranor drar vidare norrut efter att ha tankat bränsle på den fina rastlokalen.


Ugglekväll

Jag fick möjlighet att följa med Jari och Kaisa när de var ute och kollade pärluggleholkar. Självklart tackade jag ja till denna möjlighet. Det är rekordår med ugglor i år så om häckningarna går bra kan vi förvänta oss en förbättring av antalet för de flesta arter.

De första tre holkarna vi kollade var tomma. På väg till nästa holk passerade vi en stor björkdunge omgiven av åkermark. Runt den platsen hade en av Jaris guider sett en hökuggla som jagat bort en jorduggla häromkvällen. Det kunde tyda på att de häckade i dungen och vi gjorde ett försök att hitta boet. Vi traskade runt i den fina gamla björkdungen. Sumpigt och fint. Som gjort för vitryggig hackspett, som tydligen också finns i området. Vi har gått runt en god stund när jag hör en hökuggla sjunga. En melodiskt rullande sång. Jag får en ganska god uppfattning om riktning och ropar till mig Kaisa och Jari. Efter några minuter hittar jag ett gammalt kråkbo och tycker mig se något som rör sig i boet.

En av hökuggleparet kollar in de störande typerna. Vi lämnade platsen snabbt efter några bilder för att inte störa häckningen.

 

 

 

 

 

En av guiderna hade sett en lappuggla inte långt från där vi var. Han misstänkte på beteendet att det kunde vara häckning. Vi hittade den ungefärliga platsen och gav oss in i ytterligare en fin sumpskog.

Vi spred ut oss och letade runt i den fina sumpskogen full av älgspår, björnspår och vildmarkskänsla.

Vi ger oss in i en magnifik sumpskog med älg och björnspår. Vi hittar efter en stund ett lappugglebo som blåst ned från en trädklyka. Tre ägg på marken. Ett är fortfarande helt men kallt och dött.

En av lappugglorna blickar ut över markerna efter en smaskig sork. En liten blodfläck på näbben avslöjar att den varit framgångsrik i sin jakt nyligen.

På en avverkad del i en hög tal låg resterna av ett bo och på marken låg dessvärre två trasiga och ett helt ägg. Det förklarar det avvikande beteendet från lappugglan tidigare. Den hårda blåsten hade förmodligen fått boet att gungas loss från sina fästen i tallklykan med ödesdiger konsekvens. Det positiva är dock att det finns tid att hitta ett nytt bo och försöka igen.

En liten bit längre bort sitter förmodligen paret som just avbrutit häckningen. De ser molokna ut men det gör ju å andra sidan en lappuggla jämt.

Precis där vi parkerat för att titta på lappugglorna finns ytterligare en pärluggleholk. Vi går en kort bit på en stig som för oss genom en underbar gammelskog med tjock mossa och skägglav i de vackra granarna. Där sitter en holk som är smakfullt gjord av en gammal björk. Pärlugglan hör oss komma och kikar lugnt ut på oss. Det är faktiskt första gången jag ser en pärluggla. Jag har hört den åtskilliga gånger men då den är nattaktiv har jag aldrig fått syn på den.

Pärlugglan stirrar på oss men verkar helt lugn av vår närvaro. Vi tittar på varandra en stund innan vi backa ut ur den härliga gammelskogen.

Vi åker vidare och hittar ytterligare en lappuggla på ett fält på vägen tillbaka. Helt galet. Totalt åtta ugglor på tre timmar i fält.
Norra Finland har en fantastisk natur och artrikedom. Det vore kul att bila sig upp hela vägen över till Sverige och ner till Stockholm under 2-3 veckor. Men det får nog vänta några år eller till nästa liv.

En sista soluppgång möter mig innan jag lämnar Finland och Liminka Bay ett minne rikare.

Sista morgonen är jag i gömslet vid vattensamlingen och väljer nu ett gömsle där kameran är ute i luften. Orrarna spelar på våtmarken ackompanjerad av rastande tranor och några morgonpigga grågäss. Någon handpumpar vatten med en gammal pump. Det är rördrommen som sjunger vackert på rördrommars vis. En storspov spelflyger för sig själv . En skrattmås blir morgonens första gäst utanför gömslet. Som så många gånger förr är den först på plan och jag knäpper några bilder med canons ögonblicksfrysare.

Jag lämnar Liminka Bay nöjd med vistelsen men inte helt nöjd med bilderna. Men det kan man heller inte räkna med att vara jämt. Jag fick en hel del fina exponeringar på minneskortet i hjärnan. Det är minst lika viktigt om inte viktigare.

Källor: Wikipedia samt Uppsala Universitet, Fredrik Widemo

 

Portfolio Items