Ett besök på välkänd fotolokal

This post is also available in:

Häromdagen var det dags för min första ”all in”-fotosession sedan jag blev sjuk. Jag och en kompis skulle till en välkänd sjö i Stockholmstrakten – en sådan där plats som det duggar tätt med bilder från på våren. Trots att den är så pass välkänd har jag aldrig varit där. Jag brukar inte lockas av lokaler som drar till sig mycket folk, men bestämde mig för att göra ett försök.

Jag var lite nervös. Även om jag är på bättringsvägen har jag långt ifrån den energi jag haft tidigare.

Vi bestämde träff vid 04.00. Ganska snabbt konstaterade jag att det inte var helt enkelt att ta sig ner till vattnet med flytgömslet, men till slut hittade vi en liten ränna där det gick att komma i. Efter några meter blev det plötsligt djupt och det blev lite smått panikartat. Till slut hittade jag fotfäste, tog mig upp på en vassrugge och kunde ankra gömslet där. Pulsen var redan i taket, glasögonen immade igen och jag var genomsvettig efter den lilla simturen.

Morgonen var fin, med ganska tät dimma. Det var bara någon plusgrad i luften, säkert över tio graders temperaturskillnad mot vattnet, och trots rejäl med kläder var det kallt. Min enda möjliga plats låg i medljus, så det var ganska mörkt till en början.

Ett par svarthakedoppingar höll till nära mig, och från vassen hörde jag en rörhöna kackla. Ett par grågäss kom inflygande och landade en bit bort. Fågelsången i träden var fantastisk – koltrastar, rödvingetrastar, svarthätta, gärdsmyg, rödstjärt med flera bjöd på konsert.

Eftersom jag inte kunde välja plats hade jag en del skräp i vägen, men det fanns ändå en liten lucka att fotografera genom. Åtminstone två par brunänder rörde sig runt. På deras beteende verkade parbildningen inte helt klar – kanske var det en sent ankommen hane som försökte övertyga en hona om att han var ett bättre val. Allt gick dock lugnt till.

Överlag var det ganska stilla på sjön. Så här i början av maj har mycket av dramatiken lagt sig. Inga spelande doppingar och inga sothöns som bråkar, men det var ändå härligt att vara ute med kameran igen. Det blev några stämningsbilder på brunänder och annat. Grågässen var, som så ofta, tidiga – ett par hade redan 10–12 gässlingar som simmade runt med sina föräldrar.

Plötsligt hörde jag ett ljud som lät som en kulspruta. Det visade sig vara mina tänder som hackade mot varandra. I ivern att vara ute igen hade jag stängt av kroppen, men nu kände jag att jag var rejält nedkyld och fick ge upp. Självklart simmade ett brunandspar in och lade sig precis där jag legat bara minuter efter att jag gått upp.

Men jag var så kall att jag mest längtade efter bilens värme. När jag kom fram till parkeringen kände jag mig helt slut, helt utan energi.

Väl hemma somnade jag direkt och sov 3–4 timmar, men kände mig ändå inte utvilad. Jag gick och lade mig tidigt på kvällen och sov ytterligare elva timmar. Först på eftermiddagen dagen efter började energin så smått komma tillbaka.

Sjukt vad livet kan förändras snabbt. Tyvärr verkar det inte gå lika fort åt andra hållet.