Vinter på Gotland

This post is also available in: Swedish

Februari, årets kortaste månad. Det kanske är skönt då kylan ofta kommer i februari nuförtiden. När jag var på Gotland i januari var det 8 grader och soligt men nu har ”rysskylan” kommit och med vindens och vattnets hjälp smyckat kusterna med spännande isformationer. Min förhoppning är också att kanske hitta några skärsnäppor i detta landskap och jag när också en dröm om att kanske få bilder av en revirsjungande berguv i ett bistert snöfall. Men säkert blir det något helt annat men kanske lika spännande ändå. Oftast blir det något som man inte funderat på men som kanske gör en lika nöjd ändå. Varför inte en svarthalsad trast eller någon annan exotisk besökare från öst. Fotograferingen blev starkt lidande av att jag vid detta tillfälle även skrev kontrakt på en drömtomt där tanken är att bygga pensionärsboendet med promenadavstånd till all njutning på Gotland. När pappersjobbet var avslutat gasade jag mot Närsholmen för att se om det fanns några fåglar på plats. När jag svängde ut träffar jag två kungsörnar som möjligen uppvisningsflyger  som en del av parbildning över talldungen.

Kungsörnarna spelflyger över talldungen. Kanske går de till häckning om några månader.

Det var dock som jag hoppades fina isformationer och dessutom en fullmåne som förvisso var vacker men dödade all möjlighet till fotografering av stjärnhimlar. En njutbar afton blev det i alla fall.

Hårda vindar och kyla från öst har modellerat stenarna så landskapet påminner om arktis. Den här isbjörnen hittade jag på Närsholmen där den lapade månljus i sin ensamhet.

Delar av viken vid Glasskär var täckt av pannkaksis. Häftiga geometriska mönster.

Fullmånen lyser över ruinen på Närsholmen.

Dålig planering gör att jag missar soluppgången morgonen efter och det ganska fina ljuset som bjöds. Jag beslöt mig för att dra norrut och kommer fram till Slite när solen redan kommit upp över havet.

Några gräsänder flyger in i den uppgående solen.

Havet glittrar som guld i soluppgången.

Ibland kan det vara gott om fågel där den lilla strömmen rinner ut från Bogeviken. Det är gott om sothöns och en del vigg men inget mer upphetsande. Jag åker ut på Asunden. Jag tar en rejäl promenad men det är ont om fågel. Jag njuter av den fina februaridagen och det lugn som råder den här årstiden. En havsörn bråkar med några kråkor. Flockar av gräsänder lyfter en bit framför mig. Även hr är finns det spännande isformationer som fångar mitt intresse.

Jag går mot bilen. På vägen upp passerade jag Gothemsån och det slog mig att det borde finnas strömstare där nu. Sagt och gjort så åkte jag dit och när jag åker över bron ser jag en strömstare på en gång. Det är mycket ris och lite tråkigt ljus men jag får några bilder ändå. Den här strömstaren åkte till och med under isen och letade mat. Jag kunde se den sitta under isen och guppa på sitt vanliga manér.

Strömstaren letar mat under iskanten

Ett hundratal sothöns ligger i hamnbassängen. En sothöna får tag på en spigg och blir genast attackerad av sina kompisar.

Hungern gör sig påmind och jag åker in till down town slite för att äta lunch. Efteråt tar jag en svång förbi hamnen för att se om det kanske ligger något spännande där. Förutom ett hundratal sothöns så var det tomt.

Det känns som man är mitt i Narnia i isdrottningensrike när man står mitt bland istapparna. I det svaga ljuset ser det spökligt ut. Som ett stort skelett.

Ingen salskrake eller något annat spännande tyvärr. Jag drar vidare längs med kusten. Jag känner till en häckningsplats för berguv och med lite tur borde de sitta och ropa åt varandra i skymningen. Jag rör mig mot platsen och spanar av men det är inga på plats men det är några timmar kvar tills solen går ned. Jag riggar spöt och fiskar av en kuststräcka i närheten. Inga öringar ger sig till känna. Däremot var det en del spännande isformationer som ficks sig en dust med kameran.

Jag fastnar lite för länge med detta för då jag kommer tillbaka sitter en berguv på en klippkant. Jag borde ha kommit tidigare inser jag. Som de flesta ugglor är den relativt orädd men jag håller ändå behörigt avstånd och fotar med 700mm.

När jag kommer till platsen sitter en berguv på klippan och spanar.

Berguv, Gotland – februari 2017

Berguven är lugn och trygg och jag hinner fota den från lite olika vinklar och vrår

Med 700 mm kommer man ganska nära utan att vara nära. Berguven är en hotad art och ska behandlas med erfoderlig respekt.

När mörkret faller ropar både honan och hanen mot varandra.

Plötsligt hörs hanen och honan som jag har framför mig svarar. Honan flyttar sig till lite olika platser och de ropar kärleksfullt till varandra i februarimörkret som obönhörligt lägger sig över Gotland. Elaka moln har också dragit in som omöjliggör min bildvision att använda fullmånen på något sätt i bilden. Det får vänta till ett annat år. Hade jag haft tid hade jag gärna spenderat flera kvällar på raken med de underbara berguvarna men storstan och levebrödet ropar befallande västerifrån.

Här hittar du en liten filmsnutt från helgen