With elephantseals and penguins in the path of Ernest Shackleton

After about 14 hours flight from London to Santiago, (firing of a years quota of CO2), it was really nice to see that the bags were on the same plane as me. The flight to Falklands is only once a week and if You don´t get your bags well, sucks to be You…  The baggage will not catch up with You. So there is a huge relief and a lot of tension that disappears when checking in to Holiday Inn at Santiago airport.

The relief turned out to be short. When I 0430 find out that the flight was cancelled due to bad weather, the stress came back. After discussions with  Latam we went in to Santiago for a sightseeing instead. We took a walk up Cerro San Cristóbal 818 meters above sealevel. I got a couple of lifers on the walk up. Unfortunately a nice English couple got robbed of their goldchains. It was not the end of their misfortune rather the start…. Back to the hotel and an early night.

The view from Cerro San Cristóbal, a hill 880 meters above sealevel giving a vast view over the gigantic city Santiago.

 

I wake up and see the alarm on 0400!! Panic!! I know people were talking about daylight savings time in the evening. A quick look att the cellphone and it shows 0300. I make myself ready in 5 minutes and rush down to the reception just to find out that it is 0305.  Puh… probably the cleaningstaff accidently? managed to change the time on the alarm. I go up to the room and take a long shower. At the airport I check my bags and head on to security. The securityman tells me I have to check my handle to the polecam. I have to go back to the checkin, get som plastic to wrap it and pray to God that it wont break. I got a little excited…but it all worked out. A strong coffee and a sugary donut gives me my balance back and my nerves slowly gets back to the inside of my body again.

Everything works fine and we are off to Punta Arenas, a small city where a lot of expeditions starts. Even though we checked our bags to Falklands we have to collect and recheck it and go through security again. The plane is two hours late but finally we are off. After an hour and a halfs flying we see the Falklandislands underneath. We made it. The pilot makes a weird turn and in the same moment I hear the  pilot say in Spanish that they have to turn back because of heavy winds. My spanish is not perfect so I hope I was wrong but the message was just as bad in english. It is a surrealistic moment. We are turning back to Punta Arenas. I been thinking that it couldn’t get worse but I been proven wrong several times already.

Latam will have another go tomorrow morning and got us all lodging and food. We went around Punta Arenas countryside passing different hotels. We were dopped off last but best maybe. We ended up in an estancia that was really cosy. We had a good meal with lamb and wine. We all were exhausted and fell asleep before the head reached the pillow. Three days have already past since I left Stockholm and I haven’t even touched the ground on Falklands yet. Crazy!!

I woke up early and had time for some birding. I got some new chilean species in the garden and on the nearby golfcoarse. Blackface ibism southern lapwing and a couple of passerines.

Back on the airport in Punta Arenas I check my bags and go through security again. The staff recognise us from yesterday and greets us. It is becoming a habit to check bags and going through security. The flight is announced to depart on time and it is. Finally we land on the Falklands and rarely have I been som happy after a landing. My trip started in Sweden thursday 1800 and I land lunchtime monday. Not a good start. Let’s hope that the luck turns. We are guided by a funny guy that looks a lot like santa and he tells us everything about the Falklands. A place that would be very nice to visit again. The Falklands still belongs to Great Britain but has a national sovereignty. UK runs the foreign policy and military. There is approximately  3200 souls living on the islands and most of them live in Stanley. We go straight to the ship where we are guided to our cabins. We get an introduction of the ship and we also have a full evacuation drill all the way into the lifeboats. We have an excelent dinner and I rush out to enjoy the birdlife in the stern of the boat. The adventure has finally begun.

The boatride is what many birders pay a lot of money to do. A pelagic for three days.

We leave the Falklands and the sun is setting giving the mountains the blue colours.

The Cape petrell is one of the prettiest species of seabirds that you encounter in these waters.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

A cape petrell below a wave. They are often close to the boat and flying deep down in the rifts.

A southern royal albatross with sunlit clouds in the background in the first sunset on board the ship on our way to the Southgeorgia adventure.

Antarctic prion is a small seabird also called whalebird. It often follows whales and feed on krill that the whale pushes up to the surface.

 

 

 

 

 

 

In the evening Ole-Jörgen shows picures from the previous week that he spent on the Falklands showing us that we were all idiots that didn’t join him. Fantastic pictures in amazing light.

In the morning of the third day we see land through the fog. Southgeorgia. Suddely we see greyheaded albatross and lightmantled sooty albatross that we didn’t see at sea. Suddenly we see a blow and a couple of humpbacks show up close to the boat. A large flock of antarctic prions follow the whales hoping for a feast of krill.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

The firs landing is in Rosita Harbor. There is a beach in a fjord where there are primarly fur seals that we are to photograph. After we have seen pictures of bitten, swollen handsafter meetings.  The furseals have occupied the beach and are full of testosteron. So far there are only males on the beach. In a couple of weeks there will also be females and the males will be much more aggressive. After a short week we have the first meeting with the endemic passering South georgia pipit.  How it ended up on the island is not known.

Antartic fur seal not a 100% pleasureful meeting. They are aggressive and their bites often gives serious infections.

The brown skua is a common bird on the beaches of South Georgia.

We carefully follow Ole-Jörgen. He carries a skipole that he gently points in the direction of the furseals. It is all it takes to make them back off. The beach is surrounded by snowcapped mountains and slopes covered with tussock grass. It rains a lot and the sun is just a faint memory. We all struggle to keep the camera dry. On the beach there is also a couple of elephant seals and four king penguins are hanging together like they were disussing some interesting issue. A south georgia pintail pass med and lands in the tussock grass. Brown skuas lands in front of a bleeding male elephant seal as to diagnose him if he might be close to become food. They are powerful birds and not very afraid of humans or anything else for that matter.

It works pretty well even though we are 35 photographers that invade the beaches. It is harder to use the wideangles than the large lenses since it is harder to avoid yellow and orange jackets. 🙂 It is a first, short landing but some pictures are taken anyway. Me and Ole-Jörgen make a quick polecam session and tryc to get som material with the fur seals but I get absolutely nothing. I tried to fix the autofocus all night but I didn’t get it to work.

The early morning landing is cancelled due to heavy winds and rain. However, I didn’t go to bed again and just a short while later the light was nice and I went out on deck. Suddenly there is a chicken on just a couple of feet away. That is the first impression when I see my first snowy sheathbill. An odd bird which looks a bit like the flightless birds from New Zealand. It even acts like a Kea when it tries to eat up the boat. It seems however a bit hard to digest.

Snowy sheathbill, a bird that eat almost everything. Eggs, chicks, animal feces and boats.

Usually we find them walking on land. They only fly when in danger or migrate and when in flight they look like pigeons.

 

 

A quick breakfast and then we jump in the zodiaks. The target for the first landing is Gold Harbor. A fantastic place with one of the lagest colonies fo elephant seal. It is a cool feeling to get of the zodiak between two gigant elephantsealbulls waying around 3,5 tons each.  Apart from elephantseals there are plenty of king penguins, som gentoos, brown skuasm snowy sheathbill and some other species.

The king penguin chicks are not as cute as the chicks of emperor penguins but look fluffy in their brown suits.

 

I start with the polecam trying to get some pictures of the kingpenguins in the river. It is really hard because You need to get really close. They are not moving and holds their distance from me. I am not allowed to go closer than 5 meters. You really need a bit of luck to get them close enough for some interesting fotage. Preferably within a meter or so. You also need the water to be deep enough. The creek is unfortunately very shallow. They come a bit closer but stop again. I give up and try to get some other pictures instead. I change linses and try to get a variety of pictures and try to get som portraits and landscape pictures as well. I crawl around in the sand and the penguin poop and manage to get some decent pictures. I find it hard to isolate some individuals when it is som many penguins.

A flock of king penguins in a creek with rocks covered with tussock grass.

A great benefit with this beach compared to the other is that there are almost no fur seals on this one. This beach belongs to the elphant seals.

Gold Harbour is surrounded by slopes covered of tussock grass. A glacier is pouring down over a mountainside and fullfills the scenery on this fantastic garden of Eden. I hope that it will stay like this forever. Actually things have improved to the better here. But of course the changes are improving from the disturbance of man.

Both the rats and the reindeers that was brought by Norweigan whalers have been exterminated. And amazingly fast several species have recovered.

I see a brown skua washing up in the creek. I have the wind in my back and forsee that there is a good chans that it will take off straight towards me. I lay down and in a cpouple of minutes it flies straight to me.

I have to interupt the session and go back to the boat because of cameratrouble. I go back to the ship to dry up and take care of my equipment.

We raise the anchor and move on to Coopers Bay. A small beach where the only macaroni penguin colony on Southgeorgia is situated. The downside is that the small beach is garded by grumpy, male fur seals who will not move at first. After a while the reluctantly back off and we ascend a steep path up a hill thorugh the snow. We are accompanied by a couple of gentoos who also breed up on the mountain. It is snowing heavily which is good for the drama in the pictures.

Two gentoos are struggling in the heavy snowfall and the steep slope.

 

Most of the photographers are standing in a group taking pictures of macaronis. I see a couple of lightmantled sooty abatrosses that are looking for a nice breeding spot. I get a couple of chances as they come wobbling in the wind. They are made for crusing among the waves not to do landings on small cramped spaces. It takes a couple of tries before it finally manages to land.

It is a wobbly and shaky descent in the wind and snowfall when the lightmantled sooty albatross is coming in for landing. It is really handsome in its caffe latte suit and white eyeshadow.

The macaroni penguin is the worlds most common penguin but is still redlisted because of its rapid decline in numbers.

I pass the group of photographers and climb higher up to get a better view of the colony. It was a good idea because now I see the wole macaroni colony. Ther are some birds flying below me. Among other species a southern giant petrel in white morph and finally a snowy petrell a species I really been hoping to see. I am for some reason attracted to completely white birds. Maybe it is the innocent appearance. Suddenly the wind picks up really fast and we all have to rush down to the boat to get back to the ship. It is a wet ride and a rocky climb up the gangway in the gailwinds.

The snowy petrel vas a dream species before I went to Southgeorgia. I saw it briefly a couple of times and this was the best image I managed to get.

The first landing today is at  Ocean Harbour. It is an old whaling station. The place is mostly recognised because of the wreck on one side of the bay. It has been there since the 20ies. There is also a cabin and some lefovers from whales. Beach is guarded by furseals and a group of elephant seals. The furseals really stink. I haven’t figured out if it is because they urinate to mark their territories or if it is bad breath or maybe some gland that excerts a cologne that attracts fur seal babes. Me and Ole takes the zodiak and the polecam but once again we strike zero.

This little creature is the subarctics cutest piece of life. It was first chasing its flipper and finally it embraced. I tried to smuggle it on board to bring it back to Sweden but unfortunately I got caught….

There is an old burial site where to gentoo penguins pose in front of the crosses.

Two gentoos grief their diseased friend. Maybe he became a victim of climate change or a snack for a leopardseal.

A male fur seal in a characteristic pose in front of the wreck in Ocean harbor.

When You are a big group of photographer there are people taking pictures of everything but one has to avoid to be influenced by what everyoneelse is doing and to focus on your own thing.

The dominating element in Ocean Harbor is without a doubt the ship that was stranded in the 20ies.

 

 

 

Traces of a dark history is spread out on the beach. Ocean harbor used to be a whaling station.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

After lunch we go to St:Andrews Bay. We come a shore and even from a big distance You can see there is an incredebly large number of king penguins on a flat surface some hundred meters from the landing place. There are probably a couple of hundred thousand penguins.

Thousands of king penguins, elephant seals, snowcapped mountains with glaciers. That is South georgia, a subarctic paradise.

The zodiaks slide up on the beach that is surrounded by high mountains. In front of the beach there is a wide valley. Most likely mad by a glacier. The glacier has retreated to the other side of a lake. From the lake there is a stream running down to the sea.

Most of the people move to the rookery where the mass of penguins are gathered. I decide to go up along a stream instead to avoid people. There are bif groups of penguins al along the river. Suddenly it starts to snow and the wind is picking up. There’s a white out coming. A wet dream for many photographers. The blizzard is like a filter that softens everything and makes more or less averything more atractive. You automatically get nice blurry forgrounds and backgrounds.

Groups of king penguins are gathered in tight groups and are probably enjoying the blizzard. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

I am concentrating on a group of king penguins when a flock of South georgia pintails lands 30 meters away. I approach them and they start to walk in my direction. I just lay down and they walk past me in the blizzard. Personally I think the pictures from that meeting migt be the best. This never happens with ducks. They are normally jumpy and nervous. I am in a bubble just focusing on my photography. Happiness!

Suddenly when I look up I see two determined men in red jackets approaching. I recognize that tey are Christian and Peter. I immidiately get a feeling that I am late and that I missed the pickup time.  When I tell them they just laugh and explains they were out for a walk so I have plenty of time. When we came a shore there was a female elephantseal that just delibverd a baby. When I come back to the shore there were two brown skuas eating of the baby. The mum dit some attempts to scare them away but the future didn’t look bright for the little one.

Two furseal pups are chasing eachother on the beach. A huge elephantseal shouts to them to take it easy. They just laugh and continue to play.

March of the penguins

During the night we have move to Grytviken. ”The capital” of South Georgia. This was where the whalers had their factory. Now there is a museum, a post office and also people that inspect all visitors to make sure that they are clean and do not bring any foregn seed or soil to South Georgia. Every morning before we enter the Zodiaks we wash our boots in different trays. And finally we wash them in a desinfecting fluid. When we get back from  a landing the same procedure is repeated. The velcro on the jackets and trousers are magnets to seeds. I had to pick some seeds from Sweden away from the pants.

On Shackletons expedition there was an amazing photographer named Frank Hurley. He really managed to capture the drama on the expedition. And in the worst conditions with equipment that was sensitive to moist and temperature. I made this picture a bit older with a filter in PS to add som Hurley flavor to the image. Note the group of penguins that suddenly appeared as a perfect forgrount to my viewshot of Grytviken.

Approximately 30000 whales was killed during the use of the factory. Some species of whales have now slowly recovered. But others are still threatened.


An antarctic tern is resting in front of the rusty tanks in Grytviken.

We managed the inspection perfectly to everyones joy and all could go ashore. It was excitiing to see nature reclaiming Grytviken. The factory is slowly but steady falling apart. You can see fur seals and elephant seals more or less in the factory. I visit Schackeltons grave and walk around the village.

On teh way to the grave I see two young elephant seals that are fighting. However You can see they really like each other because they never intend to hurt each other. It is more of a battle to see who is strongest. Maybe in the future they will be battling about the position as beastmaster. Tha battle will not be for fun. In the backgroound there is an old wreck. An antarctic tern is taking advantage of their fight and tajkes a fish that the sluggers have scared up.

Two young elephantseals wrestle in front of an old ship in Grytviken: The snow is drifting and You can see they are good friends and just fight for fun.

We finish up in Grytviken and get back to the ship for lunch. We are heading back to St: Andrews Bay which we all look forward to very much. The sky is breaking up and it might be a nice evening with good light. We land on shore by 17 but we are ordered back to the ship already by 1930. A decision I do not like. This was the only chance we had to a sunset with nice light. That is not the time to prioritize drinks and dinner instead of fantastic pictures. hmmpf….

It is a tough life in the subarctic region. You have to stay in shape…..

We are all a bit disappointed with the early ending of the evening landing. My plan was to go all the way to the rookery but I end up on the beach taking pictures of surfing penguins instead.

It is fun with splash and action when they surf to the beach. They are not so many a couple every ten minutes or so. The light gets better and better but they call us to the Zodiak and this is by far the biggest disappointment of the trip. I am the last person in the boat but there is still a couple of hours left of light. When I am on board they postpone dinner so people can have a drink in the bar. That´s a quarter of an hour theat I would rather have had on the beach.

It is lovely to have such fantastic models around You all the time.

My surf mates, kingpenguins

We raise anchor and head nort towards Salisbury plains and another nice site for king penguins. There is a lot of fur seals and elephant seals. Large groups of penguins are landing on the beach all the time so it is great possibilities to get action pictures. I try to get pictures under water with my polecam from the Zodiak but I get nothing under water. I get a couple of split shots that are decent. The water is to murky and full of bubbles unfortunately. This would have been the right place to go out in the zodiak to get pictures.

A King penguin is waiting for a good wave to surf up on the beach on Salisbury plains.

Suddenly something happens. A scream and then the expedition leader Martin tells us to immediately go to the zodiaks. Something has happened. It turns out that Richard has been attacked by an elephant seal. He has been bitten in both thighs. The details are not clear to me. Somehow the beachmaster has become aggressiv and Richard happened to be in the way. He was lucky. It could have been much worse. The guids put him on a strectcher and bring him aboard to the shipdoctor. He is being stitched up and put on antibiotics. Sealbites kan be very infectious.

Elephantseals rarely attack humans but they can be very protective over their harem of females. And sometimes You just might get in the way. They are animals and You can never entirely be sure how they react.

Elephant seals are a bit like dragons when they burp. Warm air is exhaled rapidly like smoke.

 

We have lunch and after that we go to Prion island where their are wandering albatrosses breeding. A tiny beach with a large number of furseals has to be passed before You come to a boardwalk that leads up the hill to the breeding site. There are alson gentoos breeding there and a group is just flushed up on the beach. It is not very much action. There is 2-3 chicks and no adult birds. It is raining and most of us are lacking the inspiration and we are all worried about Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

We get news about Richard and it seems to be stable however the risk for severe infections forces us to leave to the Falklands straight away cutting the trip on e day short. That is a decision that everyone supports since safety is always first. And as a bonus we might get a day on the Falklands for other species of birds.

Now we have three days on the ship for the crossing. Seabirds from the stern is on my program. Today november 13th it looks lite there might be a nice sunset.

The ship is rolling more since we go against the waves on the way back. Sometimes it gets a bit creepy when there is water above You on all sides. The next second you are flying high. Now and the a wave hits the deck but I have rubber boots so it is ok. I am hoping to get some pictures with birds and the waves in the background so you can feel it is rough weather. There is not many other people on the deck. There is quite a few people that are seasick in bed. We pass an iceberg which is amazing in the evening light. It is like mother of pearl and the dark skyes in the background makes it even more pretty. To complete the moment there is a chinstrap penguin on the iceberg. The only chinstrap that I have seen in my life. It is really cool with the small penguin on the big iceberg. I get a few shots that I really like.

The chinstrap and his iceberg.

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

We arrive Port Stanley on the Falklands late afternoon and are met by a boat that collects Richard. There are also some government officials that interviews the staff about the incident to learn from it and if possible avoid future accidents. After an hour we leave again. The extra day we got on the Falklands will be spent on West point which is the wersternmost island on the Falklands and among other things there is a big colony of blackbrowed albatrosses and rockhopper penguins. It is thirteen hours to west point so I rapidly calculate that there want be a sunrise shot tomorrow either.

We arrive West point around seven in the morning and the sun is already high on the sky. We land and get a lovely walk a couple of kilometers over a grasscovered hill. Different species of grass, small plants and lots of gorse bushes. Big bright yellow fields. It looks pretty but is appaerently more or less a weed that has spread rapidly in is very invasive on the islands.

There is a lot of birds in the sunset. Maybe a whale is eating krill in the surface to the birds delight.

Longtailed meadowlark

Because of the harsh light I see the trip mostly as a birding trip. However the sun  is softened by some clouds so the light is not as harsh anymore. There are several new species to me. On the landing site there is a Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck and two different species of oystercatcher. On the way up the long hill I see a group of black-chinned siskin and the very cool species long-tailed meadowlark which has a scarlet breast and a beautiful song. It is easy to spot in the yellow gorse bush.

Scarlet on yellow. The yellow plant is Gorse importe from UK.

After fifteen minutes I arrive to the other side of the island where the blackbrows are breeding. The breeding site is beautiful. Steep cliffs with waves breaking underneath turning everything to white foam and the water is spraying high up in the air. The nests are improved year after year and the old ones are like high poles of clay and rise high in the tussock grass. In the middle of the colony there are also rockhoppers breeding. It is a really cool bird. If You haven’t seen the movie Happy Feet, you have to see it. The coolest bird in the movie is the rockhopper.

The two small white dots on the shelf above the water are two rockhoppers. An instant after this picture was taken one of them bounced via the rock down in the water. Kamikaze penguin is probably a more descriptive name for this tough bird.

Northern rockhopper

The light is very harsh and I find it hard to find interesting motives but suddenly I see the blackbrows in front of the black cliff and get an idea to heavily underexpose the image so I do not burn out the highlights and also make the rock more black.

Blackbrowed albatross

Blackbrowed albatross

On my way from the colony I hear a nice tune of birdsong in the tussockgrass. It is a wren. I am hoping for the endemic species cobb wren but it turns out to be the more common sedge wren.

For a while I thought I found the endemic cobb wren but it turned out to be the more common sedge wren. A lifer either way 🙂

On the way up I see some ponds that I decide to visit on the way back. I am hoping for some waders or ducks. I find three yellow billed teals another lifer.

Yellowbilled teal

 

A turkey vulture sweeps buy very close.

A turkey vulture checks me out to see if I am tender…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upland Goose

Down in the harbor I take a walk along the beach and photograph the pretty geese kelpgoose and upland goose.

Kelp Goose

Suddenly the geese are warning and a striated caracara snatch a chick right in front of the parents. It lands and eats it up in a couple of seconds.

Striated caracara

 

 

 

 

 

I lay down on the rocky beach and get lucky when two steamer ducks pass me very close. I take the last zodiak to the boat and the last frame is taken for this trip.

Falkland steamer ducks chasing of an intruder

 

 

 

 

We return to Port Stanley and have a very nice goodbuy dinner with drinks in the bar. A nice ending to a great trip in fantastic wilderness. The trip home is “only” two days including a night in Santiago. I really want to go back but it is very far. I think Antartica is the next long trip.
Thanks Wildphoto for a great adventure!

September – Naturen förbereder sig för mörkrets ankomst

Jag hade pratat med ett gäng kajt kompisar om att vi skulle ta en tripp till Gotland och njuta av höstens vindar. Det såg länge hyfsat ut i prognoserna men dagarna innan skruvades vindstyrkan ned rejält. Likt tio små negerpojkar föll kamraterna ifrån en efter en tills jag blev helt ensam. Nåja, det går ju inte direkt någon nöd på mig. Det finns ju annat att göra. Första kvällen bjöd Fredrik, en skådarkompis på korv på Närsholmen. Ett tunnsått sträck men lite umgänge i solnedgången. Mattias och Mattias var också på plats. På vägen dit hade jag rekat lite på mina vanliga fotoställen och såg bland annat två ägretthägrar. Jag bestämde mig för att göra ett försök morgonen därpå trots det höga vattenståndet.

Nu när höstmörkret så smått börjat infinna sig blev det ju en veritabel sovmorgon. Klockan var ställd på 0420 och jag var på plats i gömslet runt 0510. Efter några minuter börjar vattnet stiga. Snabbt ut med alla grejer och flytta till torrare mark. Ingen bra början. De fåglar som börjat landa stack nu långt därifrån och det var i princip fågeltomt hela gryningsperioden. Ingenting i sikte.

Det är lite typiskt september. Det kan variera mycket från ena dagen till den andra. Fåglar samlar ihop sig och rastar och kan bli många till antalet. När sen sträckvädret blir bra så sticker allihop och det blir märkligt ödsligt och tyst i markerna.

1600tofsvipa1

Gäss och tofsvipor samlas i flockar för att tillsammans flytta söderut mot ljuset.

1600tofsvipa2

Tofsvipor är de enda fåglar som rör sig i närheten första timmen i gömslet.

Det rastar lite gäss på avstånd och flockar med tofsvipor och starar gör svep över viken. Ingen skymt av ägretterna. Jag lägger mig ned och slumrar till några minuter och vaknar av att jag hör en ägretthäger. Jag tittar ut i sidofönstret och ser inte en utan åtta ägretthägrar. Det är på 15-20 meters håll. Försiktigt smyger jag ut objektivet genom sidoluckan, ställer slutaren på tyst läge och knäpper några bilder. Jag lyckas klämma in 5 av de åtta ägretterna i samma ruta. Det är en ganska unik bild ändå. Förmodligen kommer den dock att bli allt vanligare. Solen har gått i moln och en efter en flyger ägretterna därifrån till bara en är kvar. Då kommer solen fram och ljuset är fortfarande ganska mjukt. Jag får några ganska fina porträtt i mitt tycke.

1600a%cc%88grett4

Jag vaknar hastigt av att jag hör en ägretthäger utanför gömslet. När jag tittar ut så möts jag av denna blick.

1600a%cc%88grett3

Inte en, inte två utan åtta ägretthägrar samtidigt framför kameran. De var för nära för att få i fokus allihopa.

1600a%cc%88grett1

En efter en lyfter de och flyger iväg men en av ägrettterna dröjer sig kvar och solen kikar fram med ett milt behagligt ljus.

Nöjd packar jag ihop och åker hem för att jobba undan fredagsbestyren. Det tar längre tid än väntat så jag äter lunch innan jag packar in kitegrejerna i bilen och beger mig till Lausvikens norra del.
1600kite1 1600kite11 1600kite12

Skönt häng och ett antal tinmar på vattnet gör att fredagen blir en riktig kanondag på alla sätt. När det börjar kvällas tar jag lite bilder på de andra som orkar kämpa vidare i den mojnande vinden.

Jag hade en idé om att få kajtare i den uppgående fullmånen. Ingen orkar dock ställa upp som modell så jag åker till Närsholmen för att kanske få en gåsflock eller något i la Luna. Det är en hel del moln men månen kommer upp fint i en glipa men inga fåglar kommer. Det börjar bli svårt att se. Jag spanar av med handkikaren åt höger och vänster. Efter ett svep till höger ser jag att en prutgåsflock passerat väldigt snyggt rakt genom månen. Käftsmäll… Månen bäddar sen in sig för natten i molnen. Så är det. Det är inte bara att gå ut och hämta bilderna. Man får slita för dem. Trött efter dagen stupar jag i säng och bestämmer mig för att inte ställa klockan.

1600bla%cc%88sand1

En flock bläsänder muntrar upp kvällen

Vid sju vaknar jag och ser att en kompis ringt. Han berättar att de har en prärielöpare vid Klase fiskeläge. Snabbfrukost och iväg på rarrisjakt. När jag kommit en bit berättar han att den stuckit och inte återfunnits. Jag åker ändå dit med svikande förhoppningar. Vi letar en stund på de omgivande stränderna. Jag sätter mig sen och väntar på en stock för att se om den återkommer till sin favoritplats. Det flyger förbi små grupper med brushanar men jag ser inte till prärielöparen. Plötsligt ser jag en ensam vadare gå runt på andra sidan en liten vattensamling. Det är den. Jag såg den aldrig flyga dit. Kom den upp genom jorden? Jag får sällskap av en fotografkollega, Torsten och vi sjunker ned sida vid sida i geggan och väntar på att prärielöparen ska närma sig. Den går en cirkel fram och tillbaka och kommer aldrig speciellt nära. Det går en timme och en stund till men den går obekymrat runt för sig själv. Ytterligare en fotograf kollega har anlänt, Jörgen. Vi går runt vattnet och får ljuset i ryggen och lägger oss ned och kryper sakta närmare. Prärielöparen är väldigt oskygg och kommer närmare och närmare och ger oss en fin serie bilder. Efter en god stund verkar den ha ätit sig mätt och lyfter och flyger norrut.

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Utan kikare ser vi den inte gå ned men förmodligen gick den ned i lagunen strax norr om platsen där i befann oss. Vi packar ihop och rör oss hemåt. Resten av dagen blir en dag fylld av nyttor. Gräsklippning, nedpackning av studsmatta, utemöbler till garaget, nedplockning av utställningen från i somras och det hela avslutas med en trevlig middag hos en av fotografkollegorna.

Sista morgonen chansar jag på att åka till Närsholmen för att se om det ska dyka upp något spännande. Det blir en vädermässigt spännande morgon. Dramatiska moln som ger en mörk bakgrund.

1600na%cc%88rsholmen3

Det blir ett spännande ljus med de mörka molnen som lyses upp bakifrån av den uppgående solen. Närsholmens fyr lyser i fjärran.

Tyvärr ganska tomt på fågel men jag får till slut sällskap av en ung kustpipare som ger några hyfsade bilder.

 

1600kustpipare19

En ung kustpipare landar och bjuder upp till dans en kort stund innan korna förstör morgonen.

Ljuset är bra och jag har tålamod men blir strax bryskt bortjagad när Närsholmens ligister, kvigorna kommer och jagar bort inkräktaren, mig från deras halvö. De har redan ett söndertrampat gömsle på sitt samvete så jag törs inte chansa på att ligga kvar med risk för att bli nedtrampad. En ganska oglamorös död. Jag går mot bilen där hela skocken spärrar vägen för mig och bjuder mig på en tveksam biltvätt med sina slemmiga tungor.

1600kossor1

Här är de! Närsholmens omutliga väktare som jagar bort alla inkräktare. Otaliga gånger har man fått avbryta sina fotopass för att inte riskera att bli nedtrampad.

Vid den här tiden ser man ofta stora flockar med steglitser som hänger ihop och äter av fröna i tistlar och gammal raps som står kvar i åkerkanterna.På väg hem passerar jag en flock.

1600steglits3

Likt förrymda burfåglar kommer steglitsflocken svepande och de gula vingbanden lyser kontrasterar mot de vissnande fälten.

Resten av dagen spenderas på sudret i sällskap med Freddy. Vi börjar på Barshage där jag ser en ung pilgrimsfalk. Tyvärr alltför sent då den suttit på marken inom bra skotthåll för kameran men jag njuter av den när den flyger iväg genom kikaren. Strax därpå larmas en svarthuvad mås från Rivet (sydligaste udden på Gotland). Där står Lars Johnson, den duktige fågelmålaren och spanar vitfågel.

1600kno%cc%88lsvan3

Med tunga ljudliga vingslag pumpar ett knölsvanspar förbi oss på Rivet.

Han pekar ut ett par kaspiska trutar för oss och även en ljusmantlad silltrut. Den svarthuvade måsen har dock gjort sig osynlig. Jag har aldrig sett någon i vinterdräkt så lite besviken blev man allt. Lasse åker mot Vamlingbo för att jobba men kommer strax tillbaka för att meddela att han sett måsen på hällarna. Vi hastar dit och får se den. Väldigt lik en skrattmås men med svarta ben och en svag banditmask.

1600svarthuvad2

En ganska ovanlig besökare, svarthivad mås. Detta är en ungfågel i vinterdräkt men känns igen på de svarta benen och en antydan till banditmask vilket skiljer den från släktingen skrattmåsen.

Vi rör oss upp mot ringmärkarboden där det finns några oxlar som brukar vara intressanta för tättingar. Mycket riktigt så hittar vi ett par taigasångare där och en hel de andra tättingar som grupperar sig för att vid lämpligt tillfälle lämna Gotland och fortsätta söderut.

1600taigasa%cc%8angare1

En av tre olika taigasångare som vi fick nöjet att se nere på rivet, det allra sydligaste på Gotland.

Vi passera Muskmyr för att se om det kommer några kärrhökar. Efter en stund dyker en honfärgad blå kärrhök upp men den går ned i vassen och försvinner. Vi åker vidare mot Faludden och hittar lite tättingar längst ut vid fyren. Jag får några bilder på grönfinkar och en trädkrypare.

1600tra%cc%88dkrypare2

Den lilla trädkryparen skruvade sig upp på karaktäristiskt sett uppför stammen i sin ivriga jakt på mat.

1600gro%cc%88nfink1

I en lövtunnel flyger en flock grönfinkar i ett fint motljus.

1600gro%cc%88nfink2

Jag åker ned och avslutar vid Haubjärge bodar. Klockan är runt fem på eftermiddagen. Östersjön ligger nästan blank. Det kommer små flockar med gäss. En sen gluttsnäppa ropar sitt bekanta läte. Det är fortfarande runt 20 grader i luften och nästan lika varmt i vattnet. Jag måste strax bege mig mot färjan men dröjer mig kvar lite för länge. Det blir svårare och svårare att lämna Gotland för varje besök.

1600ro%cc%88dra%cc%88v2

En vacker räv får mig att tvärnita och slänga mig ut genom fönstret. Den blir en fin avslutning på en härlig helg på Öjn.

Någonstans halvvägs till Visby tvärnitar jag så tavlor, surfbrädor etc hamnar i en enda röra. En vacker räv står fint ganska nära vägen så jag hänger mig ut genom fönstret och får iväg några bilder innan jag hastar vidare.

 

A visit to a wellknown photo location

The other day it was time for my first “all in” photo session since I got sick. A friend and I headed to a well-known lake in the Stockholm area – one of those places that flood your feed with images every spring. Despite its popularity, I had never been there. I’m usually not drawn to locations that attract a lot of people, but I decided to give it a try.

I was a bit nervous. Even though I’m on the mend, I’m still far from the energy levels I had before.

We met at 4:00 a.m. It quickly became clear that getting down to the water with my floating hide wouldn’t be easy. Eventually, we found a narrow opening where it was possible to get in. After just a few meters, it suddenly got deep, and things turned slightly panicky. In the end, I managed to find some footing, climbed up onto a patch of reeds, and anchored the hide there. My heart was already racing, my glasses were fogging up, and I was soaked in sweat after the short swim.

The morning was beautiful, with quite dense mist. The air temperature was just above freezing, probably more than a ten-degree difference compared to the water. Despite being well dressed, it was cold. My only possible position was in front light, so it was quite dark to begin with.

A pair of Horned Grebes stayed close by, and I could hear a Moorhen calling from the reeds. A pair of Greylag Geese flew in and landed some distance away. The birdsong in the trees was wonderful – Blackbirds, Redwings, Blackcap, Wren, Redstart and more filled the air with their concert.

Since I couldn’t choose my position, I had quite a bit of clutter in the way, but there was still a small opening to shoot through. At least two pairs of Pochards were moving around. From their behavior, it seemed like the pair bonds weren’t fully settled – perhaps a late-arriving male trying to convince a female he was a better option. Still, everything remained calm.

Overall, the lake was quite peaceful. By early May, much of the drama has faded. No displaying grebes and no fighting coots, but it was still wonderful to be out with the camera again. As usual, the Greylag Geese were early. One pair already had 10–12 goslings swimming around with them.

Suddenly I heard a sound that resembled a machine gun. It turned out to be my teeth chattering. In my eagerness to be out again, I had ignored my body, but now I realized I was seriously cold and had to give up. Of course, a pair of Pochard swam in and settled exactly where I had been lying just minutes after I got out.

But I was so cold that all I could think about was the warmth of the car. By the time I reached the parking area, I felt completely drained, with no energy left.

Back home, I went straight to bed and slept for 3–4 hours, but still didn’t feel rested. I went to bed early that evening and slept another eleven hours. Only by the afternoon of the following day did I start to feel a bit of my energy returning.

It’s crazy how quickly life can change. Unfortunately, it doesn’t seem to move just as fast in the other direction.

Fin recension i Vår fågelvärld

Jag läste just en recension skriven av Niklas Aronsson i senaste numret av Vår Fågelvärld som gjorde mig glad.
Du ser recensionen i sin helhet nedan.

Sveriges vadare presenterade som film

Familj: Strandskator Haematopodidae

Strandskata

Familj: Skärfläckor Recurvirostridae

Skärfläcka

Familj: Pipare Charadriidae

Ljungpipare

Kustpipare

Fjällpipare

Större strandpipare

Mindre strandpipare

Tofsvipa


Släkte: Numenius

Småspov

Storspov

Släkte: Limosa

Min bild kusinträff blev månadens bild på sajten Terra Quantum Life

En av mina favoritbilder kusinträff blev månadens bild på fotografsajten Terra Quantum Life. En sajt väl värd ett besök då bilderna som visas där är av väldigt hög kvalitet. Varje månad väljs en bild och fotografen berättar om historien och de tekniska utmaningarna bakom bilden. Lärorikt och intressant att läsa. Läs mer här

Niclas Ahlbergs bilder av skärfläckor räckte till brons

Det har nyligen offentliggjorts att mina bilder av skärfläckor tog tredje plats i kategorin Best Portfolio i Nordic Nature Photo Contest (NNPC). Samtliga bilder i serien är fotograferade på Gotland, inte långt från där jag bor. De är tagna under tidiga morgnar längs kusten, i det speciella ljus som ofta uppstår över de grunda havsvikarna på ön. Uppenbarligen uppskattades även det gotländska ljuset av den norska juryn.

Bilderna i den prisbelönta serien ser du nedan.


Min cancerresa

När jag fick min cancerdiagnos så var det första jag gjorde att slänga mig på Google för att se vad jag kunde förvänta mig framåt. Jag hittade mycket information men dessvärre inte så mycket skrivet ur ett patientperspektiv. Tack vare min tidigare yrkesverksamhet inom läkemedelsindustrin och kanske framförallt i mitt jobb som förläggare av tidningen Onkologi i Sverige så hade jag ganska god insikt i cancersjukvården, behandling av olika cancrar, prognoser etc. Ibland kanske t o m för mycket. Men jag tyckte det saknades ett patientperspektiv så jag bestämde mig för att skriva lite löpande om hur min cancerresa sett ut. Det är värt att betona att alla kommer att ha sin egna unika resa och upplevelse av förloppet men många saker är ändå ganska lika. Så jag hoppas att det kan hjälpa någon. Då är jag nöjd.

Innan diagnosen
I mitten av november började jag känna av en knöl på sidan av halsen. Eller kanske snarare en stelhet i området. Den fortsatte att irritera och jag tänkte att det var en svullen lymfkörtel. Det kan man ju ha när man har en infektion i kroppen. Jag började ändå bli lite orolig och berättade om det för min fru. Jag hade en fotoresa inplanerad till Spanien i månadsskiftet november/december och beslöt mig för att ta tag i problemet om det fortfarande kvarstod när jag kom hem.

Den försvann inte, utan hade i stället blivit större och gick tydligt att känna med fingrarna. Jag beställde tid hos husläkaren. Jag fick komma på en akuttid som jag fick via chatten på ”Alltid öppet”.

Hur mycket läkaren än klämde kunde hon inte hitta något och sa att det nog var något muskulärt. Skönt, tänkte jag, och gick hem. Men känslan kvarstod. Det var en knöl. Jag hörde av mig igen och fick en tid en vecka efter det första besöket. Det var samma läkare tyvärr. Hon kände nu knölen men i stället för att skicka mig till punktionsmottagningen skrev hon en remiss till ultraljud. Jag fick en tid i början av februari. Det vill säga ungefär sex veckor senare.

Jag försökte via 1177 kapa tiden till ultraljud men funderade också på vad det skulle tjäna till. Knölen kändes ju så den fanns ju. Jag gick in på chatten på Alltid öppet igen och fick en ny tid hos vårdcentralen. Denna gång (30 december) fick jag min vanliga husläkare som jag har förtroende för. Hon kände knölen och skrev en akutremiss till punktionsmottagningen och jag fick komma dit några dagar senare.

Beskedet och tillträde till specialistvården
På fredagen 8 januari fick jag besked på VC av en tredje läkare att svaret på finnålspunktionen var att provet innehöll maligna celler från skivepitelcancer.
En remiss skickades till ÖNH på Karolinska.

13 januari träffade jag en ÖNH-specialist på Karolinska som gjorde ultraljud och nasofaryngoskopi. Hon kunde då se en trolig tumör vid tungbasen. Dagen efter skickades jag på en PET/CT av huvud, hals och bröstkorg.

Operationen
Jag fick en operationstid för att ta bort tonsillerna och för att ta vävnadsprover på tumörerna den 22 januari.

På dagen för operationen bestämde jag mig för att dela mitt tillstånd med mina vänner och följare. Jag hade funderat på detta en tid och kände att det var det rätta att göra eftersom jag inte ville kontakta de jag kände en och en så var detta smidigast.  Det blev en explosion av kärlek och uppmuntrande puffar. Det var underbart att se hur mycket godhet och välvilja som finns där ute. Folk berättade om egna upplevelser och att de haft vänner där allt gått bra etc. En och annan foliehatt gav förslag på alternativa behandlingar allt från örter, ketodiet till svampmedel för hundar. Jag tackade snällt för tipset men eftersom jag jobbat i läkemedelsindustrin och dessutom publicerat tidningen Onkologi i Sverige från 2005 – 2022 så hade jag hyfsat kunskap utan dessa tips.

Efter lite premedicinering kördes jag in i operationssalen till ett trevligt team med ÖNH-kirurg, anestesiolog och annan sjukvårdspersonal. Jag sövdes och vaknade sen på uppvaket. Jag hostade mycket blod och kunde inte svälja. Dessutom kunde jag inte andas hur som helst utan fick sitta upprätt för att få fria luftvägar. Det var väldigt stressande att uppleva. Jag stirrade upp mig och tänkte att de råkat kapa någon nerv som skötte sväljfunktionen. Det tog ungefär tre timmar innan jag kunde svälja. Det berodde troligen på svullnaden och att den marcainbedövning jag fått i sårytorna satt kvar längre än vanligt. En stor befrielse att kunna svälja igen.

Mina kläder, mobil etc. hade skickats upp till avdelningen där jag skulle sova över. Det gjorde att jag inte kunde kontakta min familj förrän runt 17. Jag åkte in på operation vid 1130. De var rätt stressade när jag till slut kunde kontakta familjen och säga att det gått bra.

Under operationen tog de bort halsmandlarna och på den ena av dem så fanns det en tumör som i bästa fall var primärtumören.

Postop
Det var ingen skön upplevelse att vakna upp. Det kändes som om någon hade kört en toaborste upp och ner i halsen några gånger. Nu är det kraftig smärtlindring och flytande, kall föda som gäller ett tag framöver,

Det tog betydligt längre tid än jag kunnat tro innan smärtan började ge med sig. En vecka efter operationen peakade smärtan och därefter började det sakta avta och jag kunde börja trappa ned smärtlindring så sakteliga.

Multidisciplinär konferens
Någon vecka senare hade de konferens om mitt case och kom fram till att jag hade HPV-positiv Halscancer i Stadium 1 (T1N1M0). Det betyder att primärtumören är liten, att den är spridd lokalt men inga metastaser i andra delar av kroppen. Jag blev glad eftersom femårsöverlevnaden då är 85-90%. De hörde direkt av sig från onkologen och bokade in ett första besök dagen efter.

Inskrivning 3/2
Idag träffade jag min onkolog som berättade lite om vad jag kan förvänta mig framåt. Jag fick veta att det kommer att bli väldigt tufft och smärtsamt när man strålar i halsen. Minst lika dåligt som man haft det post-op kommer man ha i flera månader. Det kommer att bli tufft. Jag träffade också min onkologisjuksköterska som gick igenom lite också. Mycket info att ta in. Jag gick sen till tandläkaren då de behöver kolla igenom att man inte har något som behöver åtgärdas innan då strålningen kommer att påverka läkning etcetera. De skrapade bort tandsten och lagade en tand på motsatt sida på köpet 

4/2 Strålförberedande åtgärder
Idag gjorde jag ett besök på strålningsavdelningen. Jag fick gjuta en mask av plast som anpassar sig efter mitt ansikte. Anledningen är att huvudet ska ligga exakt på samma sätt för att fotonerna (stålningen) ska träffa där de ska göra verkan. När den var klar körde de en magnetröntgen med kontrast med masken på för att de sen ska kunna beräkna strålningsdoser efter rätt förutsättningar. Detta är det sista som händer på ett par veckor medan de planerar mitt strålningsschema.

Strålningsmask i speciell värmekänslig plats som formar sig efter ansiktet.

Vila och återhämtning
Efter detta blev det en välbehövlig paus med en tur till Gotland. En fin vintervecka med promenader, fotografering och OS.
Utnyttja denna paus och samla kraft. Den kommer att behövas.



18/2 Strålningsstart
Så var det dags för strålning. Skönt att komma igång. Ju förr man börjar ju förr är man igenom eländet. Själva strålningsmomentet går snabbt. Jag spänns fast med masken i bänken. Onekligen en klaustrofobisk känsla. Efter några bilder för att se att man ligger i rätt position på britsen så börjar strålningen. Det varar bara några minuter. När jag går får jag schemat för resten av veckan. Senare på eftermiddagen träffar jag en sjukgymnast till några andra som är i samma situation som mig. Hon berättar om vikten av att hålla igång. Både med kroppen men också med käkarna. Vi får ett träningsprogram som ska göras två gånger om dagen. Jag har också hämtat ut munskölj med flour för tänderna och en xylocain-munskölj som man kan använda när man börjar få ont i munnen. Redan efter första stråltillfället blev jag väldigt mycket torrare i munnen. Jag köpte därför salivstimulerande tabletter som man kan ha under läppen eller fästa i gommen. Väldigt bra på natten då de räcker i fyra timmar.

Första (halv)veckan avklarad

Förutom torr mun var biverkningarna väldigt milda efter första veckan.
Smaklökarnas förmåga att känna smak försvann dock och allt smakade tämligen ointressant och lika. Men det är viktigt att fortsätta äta för att inte förlora vikt och styrka. De vill heller inte att passformen på masken ska förändras. Så fortsätt äta även om det är tråkigt.

Än så länge mår jag så bra så jag kan vara ute och fota lite. Några bilder av den undflyende vintern. 

Andra veckan klar

På helgen efter andra veckan märktes det att smekmånadsfasen var över. Det började kännas ömt under tungan och även i svalget. Det gick fortfarande att äta under den andra helgen men på tisdagen blev det bara gröt och näringsdrycker. Jag försöker att hålla igång med lite lätt träning och raska promenader och känner mig ganska stark och pigg trotsallt.
I slutet av veckan fick jag även ta några doser oxycodone för att få en paus i smärtan. På fredagen fick jag ändå ned några sushibitar och lite blåbärspaj som komplement till näringsdrycken. Lokalbedövnings munskölj och oxycodone gjorde det möjligt. Även om det inte smakar något så är det ändå trevligt att delta vid middagen.

Det är aningen klaustrofobiskt att ligga fastspänd ned till axlarna utan att kunna röra sig. Men det går bra eftersom tiden man ligger fastspänd är så kort.


På helgen efter andra veckan märktes det att smekmånadsfasen var över. Det började kännas ömt under tungan och även i svalget. Det gick fortfarande att äta under den andra helgen men på tisdagen blev det bara gröt och näringsdrycker. Jag försöker att hålla igång med lite lätt träning och raska promenader och känner mig ganska stark och pigg trotsallt.
I slutet av veckan fick jag även ta några doser oxycodone för att få en paus i smärtan. På fredagen fick jag ändå ned några sushibitar och lite blåbärspaj som komplement till näringsdrycken. Lokalbedövnings munskölj och oxycodone gjorde det möjligt. Även om det inte smakar något så är det ändå trevligt att delta vid middagen.


Nu har smärtan blivit så svår att jag inte kan tänka på så mycket mer än den. Nätterna är jobbiga och jag sover max 2–3 timmar mellan gångerna jag måste gå upp. På morgonen så är munnen väldigt öm och jag behöver gurgla med Xylocain för att komma i gång. Ikväll skall jag ha en bokrelease. Ett event man normalt ser fram emot men som man nu bara vill få gjort. Det ska bli skönt efteråt att bara kunna fokusera på sig själv. Jag är precis halvvägs och man funderar på hur mycket värre det kan bli och hur mycket mer man klarar av.

Viktigt med närståendes hjälp
I denna fas av behandlingen blir man betydligt mer beroende av närstående. Inte minst att ta sig till strålbehandlingen. Även om det står lite luddigt kring narkotiska preparat att man inte bör köra bil om man känner sig snurrig vilket ju indirekt säger att man kan köra bil om man inte gör det även om man tagit morfin. Väldigt oklart. Å andra sidan är man ju ingen vidare förare när man har väldigt ont. Man ska nog undvika att köra bil om det går.  I mitt fall har jag kunnat luta mig mot min fantastiska fru. Hon har skjutsat mig varje dag den senaste veckan och det lär bli så de två avslutande veckorna.

Ännu en vecka till ända. Ondare än veckan innan och huden är mer påverkad på strålningsstället men har inte gått igenom ännu. Jag hade min första strålkontroll av läkare denna vecka och det uppdagades att jag borde ha haft den förra veckan. Det var därför först nu jag fick starkare smärtmediciner förskrivet. Som tur var hade jag dock en del morfin kvar från min operation och tack vare att jag är påläst kunde jag ändå hålla en hyfsad nivå på smärtan.


Jag hade två event planerade innan jag visste hur mitt hälsoläge såg ut, dels som talare på en Naturfotokongress och min egen bokrelease av Sveriges vadare tillsammans med Swarowski. Det var tufft att genomföra dem och men så otroligt skönt att nu bara kunna fokusera på sitt eget hälsotillstånd och småjobba lite i soffan men utan press.

När jag började strålningen blev jag erbjuden ASIH (Avancerad Sjukvård I Hemmet) Då tackade jag nej eftersom jag tyckte jag hade tillräckligt god kunskap, GÖR INTE DET!!
Det var superskönt att träffa dem och få råd och tips och framför allt att höra att de doseringar man fått utskrivna på sina mediciner kan överskridas. Man ska inte ha ont helt enkelt. Jag träffade också min dietist som konstaterade att jag håller vikten trots att jag nu bara äter näringsdrycker.

Måltiderna känns numera mer som ett arbete än något annat. Jag börjar med att ta snabbverkande morfin en halvtimme innan sen tar jag xylocain munskölj (som jag även sväljer en del av), därefter sveper jag nästan de två flaskorna med 800 kcal för att få det gjort. Man börjar onekligen längta en smula efter en god middag och ett glas vin. Det får bli någon gång i maj.

En annan sak som börjar bli mer och mer störande är bristen på saliv och konsistensen på den lilla saliv man har kvar. När man vaknar på morgonen är det som en brun seg klump i munnen. Man har en hemsk smak och andedräkt. Man får byta kuddvar varannan dag då det luktar så illa. Om man hamnar på rygg i sömnen och sover med öppen mun och snarkar blir man ännu torrare i munnen och tungan fastnar i gommen. Det gör också ont. Jag har börjat använda en spray man kan köpa receptfritt på apoteket ed solrosolja. Jag testade det i början då jag tyckte det var värdelöst men nu tycker jag ändå att det hjälper lite. Framförallt när man ska somna då oljan ändå gör munnen lite mjukare.

Jag trodde att jag skulle klara mig utan sår på utsidan av halsen men efter fem veckors strålning blev det ett hål i huden och ett ganska stort område är mörkrött. Jag fick en tunn platsfilm ovanpå som verkar fungera utmärkt som extrahud. Det svider och kliar lite men inga stora problem. Smärtan är mer påtaglig så min morfin dos har höjts till targinique 10 mg *2 (morgon+kväll) och oxynorm 10mg gånger ungefär 4/dag. Skönt med en helg att vila upp på. Bara en vecka kvar nu.

Huden fortsätter att nötas. Nu är det som ett stort skrubbsår på halsen och det stramar och gör ont när man kommer åt det med kläderna. Kändes inte som att man behövde den smärtan också. Nu är morgon-/kvällsdos höjd till 15mg långverkande morfin. Morgnarna är absolut värst. Det är lite som att man sover för länge och vaknar med ett rejält smärtgenombrott och det tar i alla fall en halvtimme innan smärtan försvinner när man fått i sig medicinerna.

För några veckor sedan hämtade jag ut en ex tempore beredning (Apoteket blandar till denna) som består av lidocain och morfin. Det är en geléaktig vätska som man bara ska ta 2ml av. Man får använda en spruta för att suga upp vätskan och spruta in i munnen. Till en början tyckte jag att det var samma effekt som xylocain munsköljet men nu märker jag att det fungerar bra på de stora såren på tungan. Jag tar det nu ganska ofta. Jag har nu två stråldoser kvar och ser fram emot att inte vara bunden av sjukhuset men jag ser inte fram emot den fortsatt eskalerande smärta som utlovats.


Idag var det dags för sista strålningsdosen. Otroligt skönt att slippa åka till sjukhuset varenda dag som man gjort nu i 28 dagar (34doser 1 dubbeldos varje vecka).
Det blev dock ganska emotionellt. När man träffar dessa fantastiska tjejer som jobbar på strålmottagningen varje dag, man chitchattar lite om allt möjligt får man ändå en slags relation så det blev lite kramar och såklart började jag lipa. Man har med åldern blivit som ett blötdjur som läcker så fort något blir lite fint/emotionellt. 

Jag fick ett nytt bandage på min hals som blivit rätt strålskadad. Det blir ju som ett brännsår som savar och svider. Jag får på en kompress och en platsfilm som ska hålla tätt i alla fall ett par dagar.



Jag tar även med mig masken hem. Jag får se om jag kanske hittar på nåt kul med den eller slänger den på valborsbålet eller nåt. Samtidigt som det är skönt att slippa de fasta rutinerna så har de också inneburit en slags trygghet. Man kan ju kolla allt när man är på sjukuset. Allt från munhygien, förband eller mediciner. Men de ska nog gå bra. Jag är ju kopplad till ASIH och de finns på Nacka Sjukhus så det går snabbt för mig att åka dit. De kommer ju också hem men eftersom jag ändå är tämligen rörlig så känns det bättre att åka dit än att tvinga hem dem till mig.

Det är nu också det blir ett glapp i vad som kommer hända med min sjukdom, smärta etc.
Hittills har jag haft andra patienter att fråga och sjukhuspersonal men jag känner att sen blir det mer spekulationer om hur länge man har ont etc. Så egentligen kan jag känna att det som jag kommer att skriva framåt härifrån är lite ny mark. Det sägs att eftersom strålefekten fortsätter så ska det vara som värst efter ett par veckor från sista strålningen. Vi får se. Jag hoppas såklart att det är fel.

Just nu är det väldigt jobbigt. Framför allt på nätterna. Det svider på halsen och värker i munnen. Örngottet luktar så illa på morgonen att jag behöver byta det varje eller åtminstone varannan natt.

Första veckan efter avslutad strålning

Imorgon börjar första veckan utan strålning. Det känns lite ”otryggt”. I och med att man har varit där varje dag har man alltid kunnat fråga och få svar på en gång. Man har kunnat få sår omlagda vid behov. Nu är man lite lämnad åt sitt eget öde. Jag har inget inbokat förrän ett återbesök på huvud/hals om tre veckor. Kanske borde man fått någon slags information, typ. Vad händer nu? Jag har ju förvisso kontakt med ASIH och tänkte be dem titta på mitt sår på halsen imorgon.

Efter tre dagar har gått av veckan efter strålslut kan jag konstatera att ja, det blir ondare. Jag har fått min långverkande morfindos höjd. Det var skönt på kvällen men kanske att det var för mycket på morgonen då jag kände mig småflummig. Jag ändrade tillbaka morgondosen. Onkologen ringde och meddelade att sköterskan läst fel och det visade sig därför att jag mitt senaste test för svamp i munnen var positivt. På sätt och vis skönt att få en förklaring till min ”dragonbreath” och ökande ömhet i munnen. Det var bara att hämta ut ett antifungoral läkemedel när jag ändå var hos ASIH och fick strålskadorna på halsen omlagda. Såret täcker nu i princip halva halsen. Från vänster om struphuvudet till halvvägs runt nacken. Det är svårt att få ett förband som täcker alltihopa så det blir en kant som svider och som man får smörja ideligen för att hålla huden mjuk. Såret vätskar duktigt på natten och gör att man får byta örngott varje dag. Bara att kämpa på. Det är ändå skönt att man har en hel del att göra med boklanseringen på dagarna.

Direkt efter operationen upplevde jag en otäck känsla av att inte kunna svälja. En panikartad känsla. Den har tyvärr kommit tillbaka lite då och då. Det är möjligt att allt sitter i mitt huvud men det känns väldigt äkta. Jag hoppas det försvinner.

En märklig sak som säkert finns någon bra förklaring på som jag tyvärr inte har är att ju mer kolsyra du har i vattnet ju lättare är det att dricka det. Nästan lite smärtlindrande effekt. Och då pratar jag om vatten man gör själv i sin kolsyreapparat. Det blir lite hackigt i texten. Det blir så eftersom jag plötsligt kommer på eller upplever något som jag går in och skriver.

Andra veckan efter avslutad strålning

Nu är det en vecka sedan jag avslutade min strålbehandling. Tyvärr har det blivit precis som alla sa – det fortsätter att bli sämre för varje dag. Man har ju hoppats att just jag skulle få en enklare resa, men det verkar inte så.

Smärtan i munhålan är påtaglig. Ett segt, illasmakande slem som knappt går att spotta ut, samtidigt som munnen känns torr. Förstoppning av morfinet. Illamående från antisvampbehandlingen.

Mitt annars ganska starka psyke har börjat vackla. Jag har lätt till tårar nu, mest för att det känns hopplöst – inte på grund av dödsångest, för jag kommer inte att dö, utan för att det känns som att det aldrig tar slut.

Dessutom har jag plötsligt fått ont i höftlederna, och ett område i ryggen där jag opererades för spinal stenos för ett år sedan börjar göra sig påmint. Det är som att allt drabbar mig samtidigt.

Nu har det gått tio dagar sedan strålningens slut och smärtan har ännu inte vänt. Kanske har den planat ut något, men det är svårt att säga.

Det är så mycket som påverkar hur man mår. För mig gör illamåendet att jag direkt känner mig svagare och sjukare.

Mina strålskador utanpå halsen har i alla fall börjat läka fint. ASIH har hjälpt mig att lägga om såren några gånger, men till slut kände jag att det fungerade bättre att låta det torka och smörja med mjukgörande kräm.

Jag har varit noga med tandborstning och sköljt med fluor varje dag, men jag är ändå orolig för att det kan ha blivit inflammerat längst bak på strålningssidan. Jag ska be att få det kontrollerat.

Det finns en drop-in på onkologen för munhygien där de kan kolla och rengöra. Jag rekommenderar verkligen att gå dit då och då – de kan också upptäcka om det är svamp i munnen.

Idag är det 15 dagar efter sista stråldosen. Smärtan har fortfarande inte lättat.
Den stora förändringen är att jag åkte till Gotland trots att jag mådde dåligt. Det är ett beslut jag inte ångrar. Att bara sitta i växthuset och läsa en bok, eller ta en promenad längs havet, gör något med själen – även om kroppen inte hänger med.

Jag kan fortfarande inte äta annat än näringsdrycker. Mitt råd är att välja smaker som är snälla mot halsen. För mig fungerar jordgubb och vanilj. Citrus och choklad känns som knivar.

Man kan tycka att dietisterna borde nämna sådant, men jag fick inga sådana råd. Nu har jag mest choklad kvar, men jag har börjat späda den med mjölk – då går det lite bättre, även om volymen blir större.

Och just det… måltider. När man har cancer i mun och hals är det inget man ser fram emot. Det är något man bara vill ta sig igenom.

Jag har fortfarande seg saliv – om någon alls – och ingen smak har kommit tillbaka än.

Tre veckor efter avslutad strålning

Idag är det tre veckor sedan sista stråldosen. Man hör ofta att det är som värst efter 2–3 veckor. Då hoppas man såklart på två… men det blev inte ens tre.

Jag märker fortfarande ingen förbättring. Smärta i kind, tunga och svalg. Jag kan fortfarande bara få i mig näringsdryck. Det är frustrerande – särskilt för en person utan tålamod.

Igår träffade jag onkologen. Ytterligare en ny, som jag inte träffat tidigare. Det var ett ganska dåligt möte. Ingen ny information. Inga konkreta råd. Ingen riktig känsla av omvårdnad. Snarare en känsla av att jag borde ta mig i kragen och börja leva normalt.

Det är då man verkligen uppskattar ASIH. Läkarna och sjuksköterskorna där har stora hjärtan och en helt annan närvaro. Så mitt råd är: etablera kontakt med ASIH så tidigt som möjligt.

Förutom smärtan är torrheten och den sega saliven fortfarande de största problemen. Det gör att sömnen blir fragmenterad, vilket i sin tur påverkar energin under dagarna.

Jag försöker ändå göra lite saker för att inte fastna helt. Det kräver planering – smärtlindring, lidokainskölj, näringsdrycker.

Jag gjorde ett försök att spela några hål golf. Det gick okej, men när jag kom hem fick jag frossa och fick lägga mig fullt påklädd under täcket för att återhämta mig. Viljan finns, men energin räcker inte riktigt till.

Min plan är att ta mig till Gotland igen nästa vecka.
Och förhoppningsvis komma igång och fota lite.

Fyra veckor efter avslutad strålning
Igår var det fyra veckor sedan jag avslutade strålbehandlingen. Jag hade verkligen trott och hoppats att det skulle ha skett någon förändring tills nu, men läget är i princip detsamma.

Jag kan fortfarande inte äta eftersom jag är väldigt svullen i kinden. Den ligger över tänderna och jag har fortfarande sår i både tunga och svalg. Det är inte den utveckling jag hade hoppats på. Man blir extra frustrerad när den enda information man hör är att det brukar vända efter 2–3 veckor. Det verkar heller inte finnas något tydligt stöd för det påståendet.

Nåväl, jag får helt enkelt hålla tummarna för att det vänder någon gång. Man börjar bli lite uppgiven.

Jag har spenderat en vecka på Gotland, vilket alltid är underbart, men jag har tyvärr inte orkat njuta fullt ut.

Hoppas nästa rapport blir en smula mer upplyftande.

För ett par dagar sedan fick jag trots allt lite mer energi. Jag och en kompis var ute och fotograferade i det fina kvällsljuset. Det var skönt att för en stund glömma smärtan och bara fokusera på fotograferandet. Vi hittade några järnsparvar som vi delade ljuset med.

Fem veckor efter avslutad strålning
Idag, den 1 maj, är det exakt fem veckor sedan sista stråldosen. Vid det här laget trodde jag att jag skulle sitta och njuta av goda middagar igen. Men så är det inte.

Smärtan är fortfarande påtaglig och orken räcker inte till. Det svänger mycket. Ena stunden mår man ganska bra och börjar göra planer framåt, för att i nästa stund tveka på om de ens går att genomföra.

Igår, på valborgsmässoafton, tog jag på mig lite för mycket. Det märktes idag då jag var helt slut, somnade på soffan och sov i två timmar.

Jag har börjat äta lite vanlig mat vid sidan av näringsdryckerna – med betoning på lite. Man blir dock besviken eftersom det inte smakar som man minns. Eller snarare: det smakar ingenting.

Sex veckor efter avslutad strålning
Tiden går, men framstegen i läkningen känns otroligt små och långsamma. Samtidigt går det åt rätt håll, och det är väl det viktigaste.

Häromdagen var jag ute och fotade i soluppgången – något jag så här års brukar göra 2–5 gånger i veckan beroende på förhållandena. Det var otroligt roligt att komma ut igen. Men när jag kom hem var jag totalt knäckt och sov nästan 14 timmar det kommande dygnet.

Jag blir väldigt trött och har dagar med fatigue då jag inte orkar ta mig för särskilt mycket. Det svåra är att jag inte riktigt vet om det beror på cancern eller om min underliggande sjukdom, anti syntetas syndrom, gör sig påmind igen. Jag hoppas verkligen att det inte är så.

I torsdags var jag hos medicinsk tandvård på Karolinska och fick lite bakläxa på mitt gapomfång – 29 mm mellan över- och underkäke, jämfört med 45 mm från början. Så en uppmaning till er andra är att vara ihärdiga med sjukgymnastiken för käken, så att ni inte stelnar till som jag gjort. För mig har det helt enkelt gjort för ont att öppna munnen ordentligt.

Smärtan har dock minskat en del. Jag har slutat med nattens Oxynorm och har dessutom ”glömt bort” två av dagens doser. Jag har haft kontakt med ASIH kring hur snabbt nedtrappningen ska ske. Går det för fort finns risk för abstinenssymtom, så det är viktigt att göra det i samråd med läkare. Jag har haft svettningar som kanske är ett tecken på att jag gått fram lite för snabbt.

Idag åt jag en hel portion makaroner och köttbullar. Kanske inte den mest fantastiska lördagsmiddagen – men för mig kändes det stort. Att kunna äta riktig mat igen och slippa näringsdrycken, även om jag fortfarande blandar lite beroende på dagsformen.


Fint skrivet av Fotosidan om min nya bok Sveriges vadare

I den nya boken Sveriges vadare – 33 fotografiska porträtt från sjö, strand och myr möter vi en av våra mest fascinerande fågelgrupper – vadarna. Genom 33 arter skildras ett rikt och varierat fågelliv i våtmarker, strandängar, fjäll och längs kuster.
Här kan du läsa hela inlägget på fotosidan.

Artikel om ägretthäger i den norska naturfototidningen Natur og Foto

Niclas Ahlberg har skrivit en artikel om ägretthägerns frammarsch i Sverige. Fantastiskt roligt för fågelskådare och naturfotografer men med en sur eftersmak då anledningen till ägretthägerns expansion norrut beror på ett varmare klimat.
Nedan ser ni artikeln i sin helhet som jpg. ni kan även läsa den som en PDF här.

Skärfläckan – den gracila vadaren, i Natur og foto.

Jag har skrivit en artikel om arbetet med min bok Skärfläckan – den gracila vadaren i senaste utgåvan av det välrenommerade norska magazinet Natur og Foto. Tidningen drivs av de kända naturfotograferna Baard Naess och Tom Schandy. Artikeln innehåller många bilder och täcker tio av tidningens sidor.

Skärfläckan – den gracila vadaren nominerad till Publishingpriset

Boken Skärfläckan – den gracila vadaren har nominerast till Publishingpriset, en årlig jurybedömd pristävling för annonser, digitala publikationer, filmer, webbplatser, tidningar, tidskrifter, böcker och andra trycksaker – på svenska eller engelska.

– Det är superkul att få detta erkännande efter att ha jobbat så intensivt med Skärfläckor under många år. Det är också kul att det inte är bara stora förlag som blir nominerade utan även jag som gett ut den själv. Om det räcker hela vägen får vi veta på Publishinggalan som går av stapeln 5 november. Stay tuned 🙂