With elephantseals and penguins in the path of Ernest Shackleton

After about 14 hours flight from London to Santiago, (firing of a years quota of CO2), it was really nice to see that the bags were on the same plane as me. The flight to Falklands is only once a week and if You don´t get your bags well, sucks to be You…  The baggage will not catch up with You. So there is a huge relief and a lot of tension that disappears when checking in to Holiday Inn at Santiago airport.

The relief turned out to be short. When I 0430 find out that the flight was cancelled due to bad weather, the stress came back. After discussions with  Latam we went in to Santiago for a sightseeing instead. We took a walk up Cerro San Cristóbal 818 meters above sealevel. I got a couple of lifers on the walk up. Unfortunately a nice English couple got robbed of their goldchains. It was not the end of their misfortune rather the start…. Back to the hotel and an early night.

The view from Cerro San Cristóbal, a hill 880 meters above sealevel giving a vast view over the gigantic city Santiago.


I wake up and see the alarm on 0400!! Panic!! I know people were talking about daylight savings time in the evening. A quick look att the cellphone and it shows 0300. I make myself ready in 5 minutes and rush down to the reception just to find out that it is 0305.  Puh… probably the cleaningstaff accidently? managed to change the time on the alarm. I go up to the room and take a long shower. At the airport I check my bags and head on to security. The securityman tells me I have to check my handle to the polecam. I have to go back to the checkin, get som plastic to wrap it and pray to God that it wont break. I got a little excited…but it all worked out. A strong coffee and a sugary donut gives me my balance back and my nerves slowly gets back to the inside of my body again.

Everything works fine and we are off to Punta Arenas, a small city where a lot of expeditions starts. Even though we checked our bags to Falklands we have to collect and recheck it and go through security again. The plane is two hours late but finally we are off. After an hour and a halfs flying we see the Falklandislands underneath. We made it. The pilot makes a weird turn and in the same moment I hear the  pilot say in Spanish that they have to turn back because of heavy winds. My spanish is not perfect so I hope I was wrong but the message was just as bad in english. It is a surrealistic moment. We are turning back to Punta Arenas. I been thinking that it couldn’t get worse but I been proven wrong several times already.

Latam will have another go tomorrow morning and got us all lodging and food. We went around Punta Arenas countryside passing different hotels. We were dopped off last but best maybe. We ended up in an estancia that was really cosy. We had a good meal with lamb and wine. We all were exhausted and fell asleep before the head reached the pillow. Three days have already past since I left Stockholm and I haven’t even touched the ground on Falklands yet. Crazy!!

I woke up early and had time for some birding. I got some new chilean species in the garden and on the nearby golfcoarse. Blackface ibism southern lapwing and a couple of passerines.

Back on the airport in Punta Arenas I check my bags and go through security again. The staff recognise us from yesterday and greets us. It is becoming a habit to check bags and going through security. The flight is announced to depart on time and it is. Finally we land on the Falklands and rarely have I been som happy after a landing. My trip started in Sweden thursday 1800 and I land lunchtime monday. Not a good start. Let’s hope that the luck turns. We are guided by a funny guy that looks a lot like santa and he tells us everything about the Falklands. A place that would be very nice to visit again. The Falklands still belongs to Great Britain but has a national sovereignty. UK runs the foreign policy and military. There is approximately  3200 souls living on the islands and most of them live in Stanley. We go straight to the ship where we are guided to our cabins. We get an introduction of the ship and we also have a full evacuation drill all the way into the lifeboats. We have an excelent dinner and I rush out to enjoy the birdlife in the stern of the boat. The adventure has finally begun.

The boatride is what many birders pay a lot of money to do. A pelagic for three days.

We leave the Falklands and the sun is setting giving the mountains the blue colours.

The Cape petrell is one of the prettiest species of seabirds that you encounter in these waters.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

A cape petrell below a wave. They are often close to the boat and flying deep down in the rifts.

A southern royal albatross with sunlit clouds in the background in the first sunset on board the ship on our way to the Southgeorgia adventure.

Antarctic prion is a small seabird also called whalebird. It often follows whales and feed on krill that the whale pushes up to the surface.







In the evening Ole-Jörgen shows picures from the previous week that he spent on the Falklands showing us that we were all idiots that didn’t join him. Fantastic pictures in amazing light.

In the morning of the third day we see land through the fog. Southgeorgia. Suddely we see greyheaded albatross and lightmantled sooty albatross that we didn’t see at sea. Suddenly we see a blow and a couple of humpbacks show up close to the boat. A large flock of antarctic prions follow the whales hoping for a feast of krill.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

The firs landing is in Rosita Harbor. There is a beach in a fjord where there are primarly fur seals that we are to photograph. After we have seen pictures of bitten, swollen handsafter meetings.  The furseals have occupied the beach and are full of testosteron. So far there are only males on the beach. In a couple of weeks there will also be females and the males will be much more aggressive. After a short week we have the first meeting with the endemic passering South georgia pipit.  How it ended up on the island is not known.

Antartic fur seal not a 100% pleasureful meeting. They are aggressive and their bites often gives serious infections.

The brown skua is a common bird on the beaches of South Georgia.

We carefully follow Ole-Jörgen. He carries a skipole that he gently points in the direction of the furseals. It is all it takes to make them back off. The beach is surrounded by snowcapped mountains and slopes covered with tussock grass. It rains a lot and the sun is just a faint memory. We all struggle to keep the camera dry. On the beach there is also a couple of elephant seals and four king penguins are hanging together like they were disussing some interesting issue. A south georgia pintail pass med and lands in the tussock grass. Brown skuas lands in front of a bleeding male elephant seal as to diagnose him if he might be close to become food. They are powerful birds and not very afraid of humans or anything else for that matter.

It works pretty well even though we are 35 photographers that invade the beaches. It is harder to use the wideangles than the large lenses since it is harder to avoid yellow and orange jackets. 🙂 It is a first, short landing but some pictures are taken anyway. Me and Ole-Jörgen make a quick polecam session and tryc to get som material with the fur seals but I get absolutely nothing. I tried to fix the autofocus all night but I didn’t get it to work.

The early morning landing is cancelled due to heavy winds and rain. However, I didn’t go to bed again and just a short while later the light was nice and I went out on deck. Suddenly there is a chicken on just a couple of feet away. That is the first impression when I see my first snowy sheathbill. An odd bird which looks a bit like the flightless birds from New Zealand. It even acts like a Kea when it tries to eat up the boat. It seems however a bit hard to digest.

Snowy sheathbill, a bird that eat almost everything. Eggs, chicks, animal feces and boats.

Usually we find them walking on land. They only fly when in danger or migrate and when in flight they look like pigeons.



A quick breakfast and then we jump in the zodiaks. The target for the first landing is Gold Harbor. A fantastic place with one of the lagest colonies fo elephant seal. It is a cool feeling to get of the zodiak between two gigant elephantsealbulls waying around 3,5 tons each.  Apart from elephantseals there are plenty of king penguins, som gentoos, brown skuasm snowy sheathbill and some other species.

The king penguin chicks are not as cute as the chicks of emperor penguins but look fluffy in their brown suits.


I start with the polecam trying to get some pictures of the kingpenguins in the river. It is really hard because You need to get really close. They are not moving and holds their distance from me. I am not allowed to go closer than 5 meters. You really need a bit of luck to get them close enough for some interesting fotage. Preferably within a meter or so. You also need the water to be deep enough. The creek is unfortunately very shallow. They come a bit closer but stop again. I give up and try to get some other pictures instead. I change linses and try to get a variety of pictures and try to get som portraits and landscape pictures as well. I crawl around in the sand and the penguin poop and manage to get some decent pictures. I find it hard to isolate some individuals when it is som many penguins.

A flock of king penguins in a creek with rocks covered with tussock grass.

A great benefit with this beach compared to the other is that there are almost no fur seals on this one. This beach belongs to the elphant seals.

Gold Harbour is surrounded by slopes covered of tussock grass. A glacier is pouring down over a mountainside and fullfills the scenery on this fantastic garden of Eden. I hope that it will stay like this forever. Actually things have improved to the better here. But of course the changes are improving from the disturbance of man.

Both the rats and the reindeers that was brought by Norweigan whalers have been exterminated. And amazingly fast several species have recovered.

I see a brown skua washing up in the creek. I have the wind in my back and forsee that there is a good chans that it will take off straight towards me. I lay down and in a cpouple of minutes it flies straight to me.

I have to interupt the session and go back to the boat because of cameratrouble. I go back to the ship to dry up and take care of my equipment.

We raise the anchor and move on to Coopers Bay. A small beach where the only macaroni penguin colony on Southgeorgia is situated. The downside is that the small beach is garded by grumpy, male fur seals who will not move at first. After a while the reluctantly back off and we ascend a steep path up a hill thorugh the snow. We are accompanied by a couple of gentoos who also breed up on the mountain. It is snowing heavily which is good for the drama in the pictures.

Two gentoos are struggling in the heavy snowfall and the steep slope.


Most of the photographers are standing in a group taking pictures of macaronis. I see a couple of lightmantled sooty abatrosses that are looking for a nice breeding spot. I get a couple of chances as they come wobbling in the wind. They are made for crusing among the waves not to do landings on small cramped spaces. It takes a couple of tries before it finally manages to land.

It is a wobbly and shaky descent in the wind and snowfall when the lightmantled sooty albatross is coming in for landing. It is really handsome in its caffe latte suit and white eyeshadow.

The macaroni penguin is the worlds most common penguin but is still redlisted because of its rapid decline in numbers.

I pass the group of photographers and climb higher up to get a better view of the colony. It was a good idea because now I see the wole macaroni colony. Ther are some birds flying below me. Among other species a southern giant petrel in white morph and finally a snowy petrell a species I really been hoping to see. I am for some reason attracted to completely white birds. Maybe it is the innocent appearance. Suddenly the wind picks up really fast and we all have to rush down to the boat to get back to the ship. It is a wet ride and a rocky climb up the gangway in the gailwinds.

The snowy petrel vas a dream species before I went to Southgeorgia. I saw it briefly a couple of times and this was the best image I managed to get.

The first landing today is at  Ocean Harbour. It is an old whaling station. The place is mostly recognised because of the wreck on one side of the bay. It has been there since the 20ies. There is also a cabin and some lefovers from whales. Beach is guarded by furseals and a group of elephant seals. The furseals really stink. I haven’t figured out if it is because they urinate to mark their territories or if it is bad breath or maybe some gland that excerts a cologne that attracts fur seal babes. Me and Ole takes the zodiak and the polecam but once again we strike zero.

This little creature is the subarctics cutest piece of life. It was first chasing its flipper and finally it embraced. I tried to smuggle it on board to bring it back to Sweden but unfortunately I got caught….

There is an old burial site where to gentoo penguins pose in front of the crosses.

Two gentoos grief their diseased friend. Maybe he became a victim of climate change or a snack for a leopardseal.

A male fur seal in a characteristic pose in front of the wreck in Ocean harbor.

When You are a big group of photographer there are people taking pictures of everything but one has to avoid to be influenced by what everyoneelse is doing and to focus on your own thing.

The dominating element in Ocean Harbor is without a doubt the ship that was stranded in the 20ies.




Traces of a dark history is spread out on the beach. Ocean harbor used to be a whaling station.











After lunch we go to St:Andrews Bay. We come a shore and even from a big distance You can see there is an incredebly large number of king penguins on a flat surface some hundred meters from the landing place. There are probably a couple of hundred thousand penguins.

Thousands of king penguins, elephant seals, snowcapped mountains with glaciers. That is South georgia, a subarctic paradise.

The zodiaks slide up on the beach that is surrounded by high mountains. In front of the beach there is a wide valley. Most likely mad by a glacier. The glacier has retreated to the other side of a lake. From the lake there is a stream running down to the sea.

Most of the people move to the rookery where the mass of penguins are gathered. I decide to go up along a stream instead to avoid people. There are bif groups of penguins al along the river. Suddenly it starts to snow and the wind is picking up. There’s a white out coming. A wet dream for many photographers. The blizzard is like a filter that softens everything and makes more or less averything more atractive. You automatically get nice blurry forgrounds and backgrounds.

Groups of king penguins are gathered in tight groups and are probably enjoying the blizzard. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

I am concentrating on a group of king penguins when a flock of South georgia pintails lands 30 meters away. I approach them and they start to walk in my direction. I just lay down and they walk past me in the blizzard. Personally I think the pictures from that meeting migt be the best. This never happens with ducks. They are normally jumpy and nervous. I am in a bubble just focusing on my photography. Happiness!

Suddenly when I look up I see two determined men in red jackets approaching. I recognize that tey are Christian and Peter. I immidiately get a feeling that I am late and that I missed the pickup time.  When I tell them they just laugh and explains they were out for a walk so I have plenty of time. When we came a shore there was a female elephantseal that just delibverd a baby. When I come back to the shore there were two brown skuas eating of the baby. The mum dit some attempts to scare them away but the future didn’t look bright for the little one.

Two furseal pups are chasing eachother on the beach. A huge elephantseal shouts to them to take it easy. They just laugh and continue to play.

March of the penguins

During the night we have move to Grytviken. ”The capital” of South Georgia. This was where the whalers had their factory. Now there is a museum, a post office and also people that inspect all visitors to make sure that they are clean and do not bring any foregn seed or soil to South Georgia. Every morning before we enter the Zodiaks we wash our boots in different trays. And finally we wash them in a desinfecting fluid. When we get back from  a landing the same procedure is repeated. The velcro on the jackets and trousers are magnets to seeds. I had to pick some seeds from Sweden away from the pants.

On Shackletons expedition there was an amazing photographer named Frank Hurley. He really managed to capture the drama on the expedition. And in the worst conditions with equipment that was sensitive to moist and temperature. I made this picture a bit older with a filter in PS to add som Hurley flavor to the image. Note the group of penguins that suddenly appeared as a perfect forgrount to my viewshot of Grytviken.

Approximately 30000 whales was killed during the use of the factory. Some species of whales have now slowly recovered. But others are still threatened.

An antarctic tern is resting in front of the rusty tanks in Grytviken.

We managed the inspection perfectly to everyones joy and all could go ashore. It was excitiing to see nature reclaiming Grytviken. The factory is slowly but steady falling apart. You can see fur seals and elephant seals more or less in the factory. I visit Schackeltons grave and walk around the village.

On teh way to the grave I see two young elephant seals that are fighting. However You can see they really like each other because they never intend to hurt each other. It is more of a battle to see who is strongest. Maybe in the future they will be battling about the position as beastmaster. Tha battle will not be for fun. In the backgroound there is an old wreck. An antarctic tern is taking advantage of their fight and tajkes a fish that the sluggers have scared up.

Two young elephantseals wrestle in front of an old ship in Grytviken: The snow is drifting and You can see they are good friends and just fight for fun.

We finish up in Grytviken and get back to the ship for lunch. We are heading back to St: Andrews Bay which we all look forward to very much. The sky is breaking up and it might be a nice evening with good light. We land on shore by 17 but we are ordered back to the ship already by 1930. A decision I do not like. This was the only chance we had to a sunset with nice light. That is not the time to prioritize drinks and dinner instead of fantastic pictures. hmmpf….

It is a tough life in the subarctic region. You have to stay in shape…..

We are all a bit disappointed with the early ending of the evening landing. My plan was to go all the way to the rookery but I end up on the beach taking pictures of surfing penguins instead.

It is fun with splash and action when they surf to the beach. They are not so many a couple every ten minutes or so. The light gets better and better but they call us to the Zodiak and this is by far the biggest disappointment of the trip. I am the last person in the boat but there is still a couple of hours left of light. When I am on board they postpone dinner so people can have a drink in the bar. That´s a quarter of an hour theat I would rather have had on the beach.

It is lovely to have such fantastic models around You all the time.

My surf mates, kingpenguins

We raise anchor and head nort towards Salisbury plains and another nice site for king penguins. There is a lot of fur seals and elephant seals. Large groups of penguins are landing on the beach all the time so it is great possibilities to get action pictures. I try to get pictures under water with my polecam from the Zodiak but I get nothing under water. I get a couple of split shots that are decent. The water is to murky and full of bubbles unfortunately. This would have been the right place to go out in the zodiak to get pictures.

A King penguin is waiting for a good wave to surf up on the beach on Salisbury plains.

Suddenly something happens. A scream and then the expedition leader Martin tells us to immediately go to the zodiaks. Something has happened. It turns out that Richard has been attacked by an elephant seal. He has been bitten in both thighs. The details are not clear to me. Somehow the beachmaster has become aggressiv and Richard happened to be in the way. He was lucky. It could have been much worse. The guids put him on a strectcher and bring him aboard to the shipdoctor. He is being stitched up and put on antibiotics. Sealbites kan be very infectious.

Elephantseals rarely attack humans but they can be very protective over their harem of females. And sometimes You just might get in the way. They are animals and You can never entirely be sure how they react.

Elephant seals are a bit like dragons when they burp. Warm air is exhaled rapidly like smoke.


We have lunch and after that we go to Prion island where their are wandering albatrosses breeding. A tiny beach with a large number of furseals has to be passed before You come to a boardwalk that leads up the hill to the breeding site. There are alson gentoos breeding there and a group is just flushed up on the beach. It is not very much action. There is 2-3 chicks and no adult birds. It is raining and most of us are lacking the inspiration and we are all worried about Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

We get news about Richard and it seems to be stable however the risk for severe infections forces us to leave to the Falklands straight away cutting the trip on e day short. That is a decision that everyone supports since safety is always first. And as a bonus we might get a day on the Falklands for other species of birds.

Now we have three days on the ship for the crossing. Seabirds from the stern is on my program. Today november 13th it looks lite there might be a nice sunset.

The ship is rolling more since we go against the waves on the way back. Sometimes it gets a bit creepy when there is water above You on all sides. The next second you are flying high. Now and the a wave hits the deck but I have rubber boots so it is ok. I am hoping to get some pictures with birds and the waves in the background so you can feel it is rough weather. There is not many other people on the deck. There is quite a few people that are seasick in bed. We pass an iceberg which is amazing in the evening light. It is like mother of pearl and the dark skyes in the background makes it even more pretty. To complete the moment there is a chinstrap penguin on the iceberg. The only chinstrap that I have seen in my life. It is really cool with the small penguin on the big iceberg. I get a few shots that I really like.

The chinstrap and his iceberg.

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

We arrive Port Stanley on the Falklands late afternoon and are met by a boat that collects Richard. There are also some government officials that interviews the staff about the incident to learn from it and if possible avoid future accidents. After an hour we leave again. The extra day we got on the Falklands will be spent on West point which is the wersternmost island on the Falklands and among other things there is a big colony of blackbrowed albatrosses and rockhopper penguins. It is thirteen hours to west point so I rapidly calculate that there want be a sunrise shot tomorrow either.

We arrive West point around seven in the morning and the sun is already high on the sky. We land and get a lovely walk a couple of kilometers over a grasscovered hill. Different species of grass, small plants and lots of gorse bushes. Big bright yellow fields. It looks pretty but is appaerently more or less a weed that has spread rapidly in is very invasive on the islands.

There is a lot of birds in the sunset. Maybe a whale is eating krill in the surface to the birds delight.

Longtailed meadowlark

Because of the harsh light I see the trip mostly as a birding trip. However the sun  is softened by some clouds so the light is not as harsh anymore. There are several new species to me. On the landing site there is a Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck and two different species of oystercatcher. On the way up the long hill I see a group of black-chinned siskin and the very cool species long-tailed meadowlark which has a scarlet breast and a beautiful song. It is easy to spot in the yellow gorse bush.

Scarlet on yellow. The yellow plant is Gorse importe from UK.

After fifteen minutes I arrive to the other side of the island where the blackbrows are breeding. The breeding site is beautiful. Steep cliffs with waves breaking underneath turning everything to white foam and the water is spraying high up in the air. The nests are improved year after year and the old ones are like high poles of clay and rise high in the tussock grass. In the middle of the colony there are also rockhoppers breeding. It is a really cool bird. If You haven’t seen the movie Happy Feet, you have to see it. The coolest bird in the movie is the rockhopper.

The two small white dots on the shelf above the water are two rockhoppers. An instant after this picture was taken one of them bounced via the rock down in the water. Kamikaze penguin is probably a more descriptive name for this tough bird.

Northern rockhopper

The light is very harsh and I find it hard to find interesting motives but suddenly I see the blackbrows in front of the black cliff and get an idea to heavily underexpose the image so I do not burn out the highlights and also make the rock more black.

Blackbrowed albatross

Blackbrowed albatross

On my way from the colony I hear a nice tune of birdsong in the tussockgrass. It is a wren. I am hoping for the endemic species cobb wren but it turns out to be the more common sedge wren.

For a while I thought I found the endemic cobb wren but it turned out to be the more common sedge wren. A lifer either way 🙂

On the way up I see some ponds that I decide to visit on the way back. I am hoping for some waders or ducks. I find three yellow billed teals another lifer.

Yellowbilled teal


A turkey vulture sweeps buy very close.

A turkey vulture checks me out to see if I am tender…




















Upland Goose

Down in the harbor I take a walk along the beach and photograph the pretty geese kelpgoose and upland goose.

Kelp Goose

Suddenly the geese are warning and a striated caracara snatch a chick right in front of the parents. It lands and eats it up in a couple of seconds.

Striated caracara






I lay down on the rocky beach and get lucky when two steamer ducks pass me very close. I take the last zodiak to the boat and the last frame is taken for this trip.

Falkland steamer ducks chasing of an intruder





We return to Port Stanley and have a very nice goodbuy dinner with drinks in the bar. A nice ending to a great trip in fantastic wilderness. The trip home is “only” two days including a night in Santiago. I really want to go back but it is very far. I think Antartica is the next long trip.
Thanks Wildphoto for a great adventure!

September – Naturen förbereder sig för mörkrets ankomst

Jag hade pratat med ett gäng kajt kompisar om att vi skulle ta en tripp till Gotland och njuta av höstens vindar. Det såg länge hyfsat ut i prognoserna men dagarna innan skruvades vindstyrkan ned rejält. Likt tio små negerpojkar föll kamraterna ifrån en efter en tills jag blev helt ensam. Nåja, det går ju inte direkt någon nöd på mig. Det finns ju annat att göra. Första kvällen bjöd Fredrik, en skådarkompis på korv på Närsholmen. Ett tunnsått sträck men lite umgänge i solnedgången. Mattias och Mattias var också på plats. På vägen dit hade jag rekat lite på mina vanliga fotoställen och såg bland annat två ägretthägrar. Jag bestämde mig för att göra ett försök morgonen därpå trots det höga vattenståndet.

Nu när höstmörkret så smått börjat infinna sig blev det ju en veritabel sovmorgon. Klockan var ställd på 0420 och jag var på plats i gömslet runt 0510. Efter några minuter börjar vattnet stiga. Snabbt ut med alla grejer och flytta till torrare mark. Ingen bra början. De fåglar som börjat landa stack nu långt därifrån och det var i princip fågeltomt hela gryningsperioden. Ingenting i sikte.

Det är lite typiskt september. Det kan variera mycket från ena dagen till den andra. Fåglar samlar ihop sig och rastar och kan bli många till antalet. När sen sträckvädret blir bra så sticker allihop och det blir märkligt ödsligt och tyst i markerna.


Gäss och tofsvipor samlas i flockar för att tillsammans flytta söderut mot ljuset.


Tofsvipor är de enda fåglar som rör sig i närheten första timmen i gömslet.

Det rastar lite gäss på avstånd och flockar med tofsvipor och starar gör svep över viken. Ingen skymt av ägretterna. Jag lägger mig ned och slumrar till några minuter och vaknar av att jag hör en ägretthäger. Jag tittar ut i sidofönstret och ser inte en utan åtta ägretthägrar. Det är på 15-20 meters håll. Försiktigt smyger jag ut objektivet genom sidoluckan, ställer slutaren på tyst läge och knäpper några bilder. Jag lyckas klämma in 5 av de åtta ägretterna i samma ruta. Det är en ganska unik bild ändå. Förmodligen kommer den dock att bli allt vanligare. Solen har gått i moln och en efter en flyger ägretterna därifrån till bara en är kvar. Då kommer solen fram och ljuset är fortfarande ganska mjukt. Jag får några ganska fina porträtt i mitt tycke.


Jag vaknar hastigt av att jag hör en ägretthäger utanför gömslet. När jag tittar ut så möts jag av denna blick.


Inte en, inte två utan åtta ägretthägrar samtidigt framför kameran. De var för nära för att få i fokus allihopa.


En efter en lyfter de och flyger iväg men en av ägrettterna dröjer sig kvar och solen kikar fram med ett milt behagligt ljus.

Nöjd packar jag ihop och åker hem för att jobba undan fredagsbestyren. Det tar längre tid än väntat så jag äter lunch innan jag packar in kitegrejerna i bilen och beger mig till Lausvikens norra del.
1600kite1 1600kite11 1600kite12

Skönt häng och ett antal tinmar på vattnet gör att fredagen blir en riktig kanondag på alla sätt. När det börjar kvällas tar jag lite bilder på de andra som orkar kämpa vidare i den mojnande vinden.

Jag hade en idé om att få kajtare i den uppgående fullmånen. Ingen orkar dock ställa upp som modell så jag åker till Närsholmen för att kanske få en gåsflock eller något i la Luna. Det är en hel del moln men månen kommer upp fint i en glipa men inga fåglar kommer. Det börjar bli svårt att se. Jag spanar av med handkikaren åt höger och vänster. Efter ett svep till höger ser jag att en prutgåsflock passerat väldigt snyggt rakt genom månen. Käftsmäll… Månen bäddar sen in sig för natten i molnen. Så är det. Det är inte bara att gå ut och hämta bilderna. Man får slita för dem. Trött efter dagen stupar jag i säng och bestämmer mig för att inte ställa klockan.


En flock bläsänder muntrar upp kvällen

Vid sju vaknar jag och ser att en kompis ringt. Han berättar att de har en prärielöpare vid Klase fiskeläge. Snabbfrukost och iväg på rarrisjakt. När jag kommit en bit berättar han att den stuckit och inte återfunnits. Jag åker ändå dit med svikande förhoppningar. Vi letar en stund på de omgivande stränderna. Jag sätter mig sen och väntar på en stock för att se om den återkommer till sin favoritplats. Det flyger förbi små grupper med brushanar men jag ser inte till prärielöparen. Plötsligt ser jag en ensam vadare gå runt på andra sidan en liten vattensamling. Det är den. Jag såg den aldrig flyga dit. Kom den upp genom jorden? Jag får sällskap av en fotografkollega, Torsten och vi sjunker ned sida vid sida i geggan och väntar på att prärielöparen ska närma sig. Den går en cirkel fram och tillbaka och kommer aldrig speciellt nära. Det går en timme och en stund till men den går obekymrat runt för sig själv. Ytterligare en fotograf kollega har anlänt, Jörgen. Vi går runt vattnet och får ljuset i ryggen och lägger oss ned och kryper sakta närmare. Prärielöparen är väldigt oskygg och kommer närmare och närmare och ger oss en fin serie bilder. Efter en god stund verkar den ha ätit sig mätt och lyfter och flyger norrut.

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Utan kikare ser vi den inte gå ned men förmodligen gick den ned i lagunen strax norr om platsen där i befann oss. Vi packar ihop och rör oss hemåt. Resten av dagen blir en dag fylld av nyttor. Gräsklippning, nedpackning av studsmatta, utemöbler till garaget, nedplockning av utställningen från i somras och det hela avslutas med en trevlig middag hos en av fotografkollegorna.

Sista morgonen chansar jag på att åka till Närsholmen för att se om det ska dyka upp något spännande. Det blir en vädermässigt spännande morgon. Dramatiska moln som ger en mörk bakgrund.


Det blir ett spännande ljus med de mörka molnen som lyses upp bakifrån av den uppgående solen. Närsholmens fyr lyser i fjärran.

Tyvärr ganska tomt på fågel men jag får till slut sällskap av en ung kustpipare som ger några hyfsade bilder.



En ung kustpipare landar och bjuder upp till dans en kort stund innan korna förstör morgonen.

Ljuset är bra och jag har tålamod men blir strax bryskt bortjagad när Närsholmens ligister, kvigorna kommer och jagar bort inkräktaren, mig från deras halvö. De har redan ett söndertrampat gömsle på sitt samvete så jag törs inte chansa på att ligga kvar med risk för att bli nedtrampad. En ganska oglamorös död. Jag går mot bilen där hela skocken spärrar vägen för mig och bjuder mig på en tveksam biltvätt med sina slemmiga tungor.


Här är de! Närsholmens omutliga väktare som jagar bort alla inkräktare. Otaliga gånger har man fått avbryta sina fotopass för att inte riskera att bli nedtrampad.

Vid den här tiden ser man ofta stora flockar med steglitser som hänger ihop och äter av fröna i tistlar och gammal raps som står kvar i åkerkanterna.På väg hem passerar jag en flock.


Likt förrymda burfåglar kommer steglitsflocken svepande och de gula vingbanden lyser kontrasterar mot de vissnande fälten.

Resten av dagen spenderas på sudret i sällskap med Freddy. Vi börjar på Barshage där jag ser en ung pilgrimsfalk. Tyvärr alltför sent då den suttit på marken inom bra skotthåll för kameran men jag njuter av den när den flyger iväg genom kikaren. Strax därpå larmas en svarthuvad mås från Rivet (sydligaste udden på Gotland). Där står Lars Johnson, den duktige fågelmålaren och spanar vitfågel.


Med tunga ljudliga vingslag pumpar ett knölsvanspar förbi oss på Rivet.

Han pekar ut ett par kaspiska trutar för oss och även en ljusmantlad silltrut. Den svarthuvade måsen har dock gjort sig osynlig. Jag har aldrig sett någon i vinterdräkt så lite besviken blev man allt. Lasse åker mot Vamlingbo för att jobba men kommer strax tillbaka för att meddela att han sett måsen på hällarna. Vi hastar dit och får se den. Väldigt lik en skrattmås men med svarta ben och en svag banditmask.


En ganska ovanlig besökare, svarthivad mås. Detta är en ungfågel i vinterdräkt men känns igen på de svarta benen och en antydan till banditmask vilket skiljer den från släktingen skrattmåsen.

Vi rör oss upp mot ringmärkarboden där det finns några oxlar som brukar vara intressanta för tättingar. Mycket riktigt så hittar vi ett par taigasångare där och en hel de andra tättingar som grupperar sig för att vid lämpligt tillfälle lämna Gotland och fortsätta söderut.


En av tre olika taigasångare som vi fick nöjet att se nere på rivet, det allra sydligaste på Gotland.

Vi passera Muskmyr för att se om det kommer några kärrhökar. Efter en stund dyker en honfärgad blå kärrhök upp men den går ned i vassen och försvinner. Vi åker vidare mot Faludden och hittar lite tättingar längst ut vid fyren. Jag får några bilder på grönfinkar och en trädkrypare.


Den lilla trädkryparen skruvade sig upp på karaktäristiskt sett uppför stammen i sin ivriga jakt på mat.


I en lövtunnel flyger en flock grönfinkar i ett fint motljus.


Jag åker ned och avslutar vid Haubjärge bodar. Klockan är runt fem på eftermiddagen. Östersjön ligger nästan blank. Det kommer små flockar med gäss. En sen gluttsnäppa ropar sitt bekanta läte. Det är fortfarande runt 20 grader i luften och nästan lika varmt i vattnet. Jag måste strax bege mig mot färjan men dröjer mig kvar lite för länge. Det blir svårare och svårare att lämna Gotland för varje besök.


En vacker räv får mig att tvärnita och slänga mig ut genom fönstret. Den blir en fin avslutning på en härlig helg på Öjn.

Någonstans halvvägs till Visby tvärnitar jag så tavlor, surfbrädor etc hamnar i en enda röra. En vacker räv står fint ganska nära vägen så jag hänger mig ut genom fönstret och får iväg några bilder innan jag hastar vidare.


Skärfläckan – den gracila vadaren uppmärksammas i Italien

Niclas Bok Skärfläckan – den gracila vadaren uppmärksammas i tidningen Asferico. En av Europas mest prestigefylla fototidningar. Boken får i artikeln som sträcker sig över nio sidor ett fantastiskt fint omdöme. Jag hade ingen aning om att den skulle sprida sig ända ned till Italien. En bild från boken pryder dessutom omslaget på tidningen.

Nedan hittar du sidorna som bildfiler. Längst ned kan du läsa artikeln som en PDF, om du kan Italienska :-).

Här kan du ladda ned artikeln som en PDF

Fint skrivet av Natursidan.se om min kommande bok Skärfläckan – den gracila vadaren

Naturfotobok om den gracila vadaren

I höst släpps en bok om skärfläckor på svenska. Den är gjord av Natursidan-bekanta naturfotografen Niclas Ahlberg.

HELGOLAND – Havssulornas röda klippa

Efter några helvetesdygn med bilhaveri, bogsering, hyrbil, lånebil, extranatt i Köpenhamn etc. kom vi till slut fram till Büsum som ligger inte långt från danska gränsen i Tyskland. Vi kom fram sent men hann ändå konstatera att det var en mysig sommarstad med kullerstensgator och fina hus. Det var skönt att bo så nära då färjan till Helgoland avgick 0930 på morgonen. Efter visst strul att hitta rätt parkeringsplats, det var fel i anvisningen, så embarkerade vi färjan Fair Lady för en 2,5 timmes överfärd.

Det hade varit blött och blåsigt en tid och färjan var inställd den dag vi egentligen skulle ha åkt men det visade sig ju vara tur för oss eftersom vi hade bilbekymmer.

Det var en ganska lång promenad med packningen till hotellet som ändå låg ganska nära. Man kan mot betalning får packningen körd till hotellet.  Det var en tjänst vi utnyttjade på hemvägen.

Efter en lunch som hade räckt för fyra personer promenerade vi upp till Überland. Det är en skaplig klättring upp till själva platån på ön. Framförallt om man har svårt att välja bort objektiv…. Jag konkade med mig 11–24 f/4, 85 f/1,2, 24-70 f/2,8, 100-500 och sist och störs 400 f/2,8.  Jag använde alla. Men nästa tur upp tog jag bara 100–500 och ett extra batteri i fickan. Det funkade också bra. 

Vi var ganska tidigt uppe, typ 1500. Det innebar att det var ganska lång tid innan det blev finare ljus. Jag nötte dock på med underexponeringar, vattenblänk och annat som man kan göra i starkt solljus men sen la jag mig i gräset och småsov en stund.

Helgoland ligger c:a 7 landmil utanför den tyska kusten. Det bor 1300 personer permanent därute. Ön är c:a 1 km lång och mittemot huvudön ligger en annan ö som mest består av sand som heter Dune. Den är ungefär 700 meter lång.

Runt hela ön har de gjort en promenadväg av tegelstenar. Man såg många som drog rullväskor och skrindor för att slippa bära.

Efter min lilla tupplur blev ljuset lite bättre och jag försökte variera objektiv så mycket som möjligt. Jag träffade ett par danska fotografer men annars var det nästan uteslutande tyskar där. Kolonin var utspridd på 4-5 ställen med lite olika förutsättningar så jag rörde mig emellan dessa lite beroende på hur ljuset ändrades. På ett ställe var de så nära som en halvmeter, på ett annat 4-5 meter och många par häckade på en monolit ”Lange Anna” där man fick ett fin motljus på kvällen men på ganska långt avstånd.

De olika ställena bäddade för olika typer av bilder närbilder av detaljer, beteende, siluettbilder, flygbilder i motljus och medljus. Man får en ganska bred portfölj med havssulebilder helt enkelt. Förutom havssulor finns det gott om sillgrisslor. De hamnar dock i skymundan. Sillgrisslekolonierna är ganska lång ned på bergen så det är svårt att få några bra bilder av dem. Måsar och tretåiga måsar häckar också med många par på ön. I grässlandskapet är det väldigt gott om ängspiplärkor.

Det blev en sen kväll. Jag fotade ända fram till tio på kvällen och utnyttjade det fina ljuset in i det sista.

Efter några timmars sömn ringde klockan 0500. Det var gott om fotografer på kvällen så det var en skön kontrast att vara helt ensam. Det är bättre ljus på kvällen men tack vare vinden i ryggen så fick man inflygningar i fint medljus rakt framifrån.

Det häckar c:a 1000 par havssulor, 3000 par sillgrisslor, 5000 tretåiga måsar, 50 par tordmule och ungefär lika många stormfåglar. Ser man alla fem får man en Helgoland Big Five. Jag missade Tordmule men nog mest för att jag inte letade utan var så inne i fotandet.

När solen vart uppe en stund gick jag tillbaka till hotellet och sov en extra timme. Tyvärr gör min sjukdom att jag måste vila då och då. Efter frukost åkte vi (jag hade på denna tur med min fru Sanna) ut till den mindre ön Dune. Där finns en koloni med knubbsäl och en koloni med gråsäl. Jag hittade några gråsälskutar som ville vara med på bild.

Man får inte gå närmare än 30 meter så här hade man nytta av stor lins och konverter för att kunna variera lite bilder. Det fanns också gott om orädda roskarlar, ejdrarna var också ganska oskygga. I sanddynerna häckade många par silltrutar. Man fick lite Gotska Sandön feeling. Ljuset påminde också om Sandön med den breda sandstranden (det var lågvatten). Vi gick runt hela ön vilket var en trevlig promenad och det fanns saker att fota hela varvet. Det var mulet men då och då ett soldis så ljuset var mjukt och fint.

På den längsta stranden var det gott om gråsäl. Jag vet inte hur många men det var en rejäl hög. Plötsligt hörde jag ett bekant strävt läte. Kentska tärnor i hundratal. De var dessvärre inte lika oblyga men det blev ändå en del fina bilder av flocken. Lagom tills vi kom fram till färjeläget började det regna.

Det regnade sen ihållande hela kvällen. Det hade säkert blivit fina regnbilder på kvällen men jag valde mat, aperol spritzer och ett glas vin eller två i stället. Inte fel det heller. Tidig sänggång och jag vaknade av mig själv vid halvsju och klädde på mig.

Jag bestämde mig för att ta första färjan ut till Dune (0730) för att nöta på med lite bilder av roskarlar och sälar ett par timmar. Fint morgonljus genom moln. Tyvärr klarnade det upp strax efter jag kom dit så det blev inte mer än 1,5 timmes foto men nöjd ändå. På väg till båten landar en vackert utfärgad stenskvättehanne på sanden så det blir några bilder av den också.

Raka vägen in till frukostbuffén på hotellet sen en dusch och utcheckning. De stora väskorna fick vi transporterade till båten men kameraväska och dator fick vi släpa med oss. Vi bestämde oss att trots hårt dagsljus ta en promenad upp på ön igen. Vi testade att åka den hiss som går mellan Unterland och Überland. Man sparar ett antal höjdmeter men det är fortfarande 1,5 km promenad till Havssulekolonin.

Något man reagerar på är att all information är endast på tyska. De flesta talar inget annat än tyska. Just denna helg var det en punkrocksfestival så redan på färjan över var det party. Det konsumerades sjuka mängder öl. Folk kom med pirror fulla med ölflak och vart man gick i stan kom det folk med en ölburk i var hand eller t om shoppingvagnar som de drog ölen i. Det var lite roligt att se folk i 40-70 årsåldern i punkmunderingar. De flesta var redigt fulla och samtliga rökte. Fördelen med att de dagsfestade var att det trotsallt var ganska lugnt på kvällen/natten.

Efter en långlunch med efterrätt och flera koppar kaffe rör vi oss till ”Fair Lady” för hemfärd i fint väder och 5-7m/s. Kul att resan blev av till slut. Det var meningen att jag skulle åkt dit 2020 men pandemin satte som bekant stopp för alla resor då.

Om du är intresserad av att hänga med mig till Helgoland nästa vår maila din intresseanmälan till info@niclasahlberg.se

Rovfågelbonanza i Pyrenéerna

Tidig avresa till Barcelona men flyget gick smidigt. Väl i Barcelona var det dags att hitta hyrbilen. Inte enkelt. Det blev en transferbuss till annan terminal, en lång promenad, en transferbuss till biluthyraren och sen tog de rejält med tid på sig för att förbereda kontraktet, såklart med lite extra kostnader som man trodde var betalda redan. Men sen är vi på väg i bussen och stämningen är god. På vägen till Senterada stannar vi till i Montsonis för att ta en dricka och få en briefing om dagarna här av den lokala guiden Jordi.

Efter en halvtimme åker vi vidare den sista timmen till Senterada och vårt hotell. Vi är ganska möra efter resan men jag kör ett pass med workshop. Sen bryter vi för middag och äter katalanska specialiteter. Lammbiffar med ris. Det låter helknasigt men var riktigt gott med en sallad och ugnsstekta grönsaker. Efter middagen kör vi ett kort pass till för att alla ska vara laddade och kanske få nya idéer inför första sittningen i gömsle.  Vi delar upp oss i två lag där den ena gruppen kör till ett gömsle lite längre ned i dalen och de andra till ett i bergen. Vi får med oss en god picnic lunch.

På morgonen åker tre av oss en halvtimme till ett gömsle nära Senterada. Jag och två andra åker först taxi till en by och sen vidare med två guider från jordbruksdepartementet en timme på en slingrig väg upp i bergen. Vi placerar oss i ett sexkantigt bekvämt gömsle med spyglass.

Guiderna fördelar kött runtomkring gömslet och gåsgamarna är redan på marken och guiderna får skrämma iväg dem. När jeepen försvinner är det som en sekvens ur någon Zombiefilm. 200 gåsgamar, ett antal grågamar, lammgamar och smutsgamar springer runt så dammet ryker. Det är en riktig feeding frenzy och vi fotar till höger och vänster men det är svårt att få till det i massan av fåglar. Det lugnar successivt ned sig och gamarna fördelar sig över området.

Det är en fin utsikt ned i en del genom en av luckorna. Tyvärr ligger vinden fel så gamarna flyger in från ett annat håll. Vi har att göra hela tiden och plötsligt kommer det hästar promenerande upp på en stig.

Det är fem stycken individer av Przewalskis häst. En art som härstammar från Asien och är något av en urhäst. Man har planterat ut de hästar som funnits på Zoo bland annat i Pyrenéerna i ett rewilding Europe projekt. 

När vi blir hämtade ur gömslet är det sjuka mängder gamar ovanför huvudet. Jag killgissar
4-500 stycken. Efter hotellet vi bor på är otroligt gemytligt och hemtrevligt.

Dagen efter byter vi gömsle. Jag och mina gömslekompisar åker till det närbelägna gömslet och de andra till det som ligger längre bort. Gömslet är riktigt modernt och fräscht. Det är nedgrävt så vi sitter med näsan i markhöjd. En fantastisk utsikt och en bra landningsplats för gamarna.

När vi kommer står gamarna beredda på en liten höjd. De är hungriga och har väntat på oss. Guiderna rullar ut kött och får schasa iväg dem. När de åker iväg springer hela gänget ned från kullen och hoppar över kanten och tar några vingtag för att landa på ytan framför gömslet. En overklig scen. Zombie apokalypsen börjar igen. Lätena från gåsgamarna låter som Zombies gör på TV eller dinosaurier i jurassic park. De är i och för sig väldigt lika flygödlor eller drakar när de ligger och vilar på sina armbågsben i vingarna.

Första kvarten fotar vi helgalna gåsgamar. Det är svårt att hitta bra vinklar men vi fotar järnet för att förhoppningsvis kunna dokumentera detta. Sucessivt lugnar det ned sig och många gåsgamar flyger iväg ned i dalen.

Röda och bruna glador ansluter till festen och visar vad otroligt flygskickliga de är när de dyker ned och snappar åt sig små munsbitar av köttbuffén. Några gåsgamar flyger in. De är nog den mest aggressiva gamarten verkar det som. De andra flyttar sig när de kommer småjoggande med swag. Ett par smutsgamar ansluter också och det visar sig att de inte bara har mat i sinnet utan strax efter ankoms så blir det parning.

Ljuset är fint om än lite från sidan. Det finns goda möjligheter att variera bilderna med närbilder, interaktioner mellan gamar eller att söka motiv i fjärran mot de snötäckta topparna. Efter en snabb scanning av området får jag ett par bildidéer i huvet som jag jobbar på. Stämningen i gömslet är god.

Med de nya kamerorna är det nästan ingen match längre att få serier på inflygningar, slagsmål etc. Tiden går och det lugnar sig en aning. Då kommer den Spanska räven på besök. Den rör sig försiktigt som att den anar att vi sitter där bakom vår spegelglasskiva i gömslet. Plötsligt tappar någon ett linsskydd (ingen nämnd ingen glömd…) och räven blir orolig och försvinner från vårt synfält.

Den spanska räven

Vi håller oss sysselsatta med korpar och en och annan glada sen ser vi att lammgamar börjar kretsa. De är lite försiktigare än gåsgamar och grågamar och kommer när festen nästan är slut. De har den unika förmågan att kunna tillvara ta ben. Det ser helt makabert ut när de sväljer ben och fötter hela. De har en specialdesignad tarm för att kunna tillvarata näring som finns i benmärgen. En smart ekologisk nisch som en tagit. Lammgamen har varit hotad men läget ser bättre ut nu om än skört.

Plötsligt börjar det snöa. På vägen upp frågade vi guiderna om hur vanligt det var med snö. Väldigt ovanligt även på vintern nu för tiden och i april i princip obefintlig chans. Jag misstänker att jag på något sätt fått med mig snöväder från Varanger ned till Spanien. Vi får en timme kanske med snöfall. Inte kraftigt men tillräckligt för att med rätt bakgrund kunna visualisera snöfallet. Det blir ett antal arter med snö i bakgrunden till samlingen. Det är något speciellt med snö, i alla fall tycker jag det.

Supernöjda kommer vi tillbaka till hotellet. Vi tankar ned bilderna och packar bilen för att åka och hämta det andra gänget som varit i det andra gömslet. Vi rullar sedan mot etapp två på resan som utgår från den fantastiska byn Montsonis. En medeltida by med stenlagda gator och ett mysigt hotell/restaurang.

Här blir dagen uppdelad i för-/eftermiddagspass. På förmiddagen kör det ena gänget Hökörnsgömsle och det andra gänget rovfågelspoolgömlset. På eftermiddagen finns det flera möjligheter beroende på säsong. Just nu var det minervauggla, rödfalk och blåtrast på menyn. På hösten/vintern hinner man inte med båda men å andra sidan får man då både morgonljus och kvällsljus i gömslet vilket ju är bra.

Min första dag är i Hökörnsgömslet. Efter en ganska kort stund ser vi hökörnen sitta på en klippa kanske 150 meter bort. Dess ljusa bröst lyser klart mot klippan så att t o m jag ser den utan glasögon. Det går en halvtimme så flyger den plötsligt mot oss. Då kommer en tornfalk och attackerar örnen så den kommer av sig och landar i ett träd 100 meter bort. Där blir den sittande en stund för att sen lyfta och flyga åt andra hållet. Typiskt! Dagen fortsätter lite i samma anda. Den byte ställe ungefär en gång i halvtimmen och hoppet stiger men den väljer något annat ställe. Men vid ungefär 13-tiden dyker den plötsligt upp på sittpinnen utanför gömslet. Den kom rakt bakifrån så vi fick aldrig med inflygningen och landningen men vi får iaf lite porträttbilder på en vacker fågel. Det är hannen som sitter ungefär 10-12 meter från oss. Konstigt nog verkar den ointresserad av kaninen som den bjuds på och flyger ned mot klippan igen.

Det är en lite rörig tid nu. Honan ligger på ägg sen en kort tid tillbaka och det verkar som att allt kanske inte står rätt till. Vi bryter upp och beger oss till hotellet för en stunds vila och byte av gömsle. Jag tar det lugnt och fotar i gömslet närmast hotellet och låter mina gäster ta de mest attraktiva platserna. Vid nio äter vi middag och diskuterar dagens erfarenheter i gömslena och ger tips till de andra inför morgondagens äventyr.

Den sista fotodagen ska jag till ett gömsle med ett vattenbad framför glasrutan som ligger i marknivå. Guiden har spritt ut kött på området så att det blir rovfåglar med spegelbild i vattnet. Ljuset är fint och bra bakgrunder ger flera möjligheter till kompositioner. Redan innan guiden har åkt kretsar glador över gömslet. Det dröjer inte länge förrän en brun kärrhökshane landar. Den är jättesnygg men ser inte ut som den ska. Det visar sig vara en melanistisk individ som har ett mörkbrunt huvud istället för ljust. Den ser nästan ut som en korsning mellan ormvråk och kärrhök. Framförallt när den är lite upprörd och reser på huvudfjädrarna. Strax kommer ett stort gäng skator och irriterar kärrhöken.

Några glador kommer. Både brun och röd glada på bara 7-8 meters avstånd. Jag fotar med mitt 400 f/2,8 och det blir fina porträtt men jag ångrar att jag av någon konstig anledning lyfte ut mitt 100-500 ur ryggsäcken. Det hade varit perfekt för att få bilder av de många bråk som uppstår på mellan de olika intressenterna till köttstyckena. Guiden var smart och hamrade fast köttbitarna med kraftiga spikar ned i den hårda marken. Fåglarna kan då bara slita loss små bitar i taget så att det räcker längre.

Plötsligt flyger en gåsgam över gömslet. Det hade varit häftigt att få bilder av den när den dricker. Den landar en bit bort men bestämmer sig sen för att flyga vidare. Det är full fart ett par timmar men därefter avtar aktiviteten ganska mycket. Men det gör inte så mycket eftersom vi har utnyttjat det bästa ljuset.

Runt lunch kontaktar jag guiden och ber att bli hämtad. Två minuter före ankomst ser vid dock en smutsgam och gåsgam cirkla lågt över oss så jag skriver snabbt till guiden att avvakta until further notice. Kort därefter går smutsgamen ned och rör sig försiktigt mot vattnet. Det vore superhäftigt med bild av den när den dricker. Den går lite fram och tillbaka men bestämmer sig till slut för att flyga därifrån. Jag kontaktar guiden och vi åker nöjda och glada därifrån.

Vi kommer hem och för första gången har jag ett par timmar för att ta det lugnt. Jag kör ett träningspass och tar en dusch. Det kändes att kroppen saknat att röra på sig efter allt stillasittande. Endast ett pass återstår. Jag och en kamrat åker till en närbelägen by där vi blir hämtade för vidare transport till ett gömsle som är byggt på en byggställning. Mittemot står en intressant byggnad som är del av ett projekt för att stöta bland annat rödfalk. Det är som ett putsat torn med rader av bohål. 48 stycken om jag minns rätt. En del har tagits i besittning av kajor. Det finns dessutom en tornuggla som häckar där men den visar sig aldrig förrän mitt i natten så hoppet är inte stort att få en skymt av den.

Vi ser tio rödfalkar jaga tillsammans över fälten. Det blåser kraftigt. 10-13m/s skulle jag uppskatta det till. Det tjuter och brusar i gömslet och skakar lite grand. Det gör nog att rödfalkarna inte gärna sitter på pinnarna vid gömslet utan kanske hellre flyger till någon skogsdunge för att vila. Vi ser dem komma närmare men sen försvinner de igen. Vi roar oss så länge med kajorna. Det är kul att se hur de kämpar för att hålla sig kvar på taket i vinden. Klorna glider på teglet så att de till slut får flyga därifrån.

Tiden går och ljuset blir finare och finare. Vi har nu bara en timme kvar innan vi ska bli upphämtade. Jag meddelar guiden att vi gärna sitter ytterligare en halvtimme för att ta alla möjligheter vi kan få. Då plötsligt kommer hela gänget. Vi har vinden och solen i ryggern vilket gör att vi får dem flygandes med huvet rakt emot oss. Perfekt med andra ord. Vi får både bilder när de flyger in och när de sitter på lite olika ställen och på både honor och hanar. Det är nog bara där 5-6 minuter sen flyger de iväg igen. Vi hoppas de ska komma tillbaka i det sista fantastiska ljuset men vi är ändå nöjda med att vi fått fina bilder på en otroligt vacker liten falk. Vi beger oss hemåt för den sista måltiden…

Det blir en trevliga och uppslupen middag med som vanligt god mat. Även på detta ställe är chefen en härlig patrona som får oss att känna os som hemma. Eftersom det är sista kvällen bjuder de på en Katalansk specialitet ”poron” det är en slags dryckeskärl av glas med en smal pip som ger en tunn stråle. Man dricker den genom att fälla den som en vattenkanna och i bästa fall hamnar dessertvinet som smakar lite som sherry i munnen och för en del i mustaschen.

Vi går och lägger oss nöjda med veckan och vi har alla fulla minneskort med många tusen bilder att ta oss igenom. Resan till flygplatsen går utan incidenter och vi kommer alla med våra olika flighter.

Det var som helhet en fantastiskt lyckad resa vilket alla instämde i. Det resulterar i att jag nu planerar för en ny resa med samma upplägg i november. Det kommer att vara några arter som saknas (smutsgam, rödfalk, brun glada) men å andra sidan är det fler individer av många arter som övervintrar i Spanien. Rovfåglarna är mer aktiva under senhösten vintern. Jag återkommer med specifika datum men det kommer som sagt att ske i november så om du vill ta en av de fem platser som erbjuds kan du skicka en intresseanmälan så du får första tjing när resan läggs ut på Zooms webbsida.

Här hittar du resan hos Zoom

Här hittar du en film på Youtube

En fantastisk vecka på Varangerhalvön

Ett hoppfullt gäng bordade färjan mot Hornöya på morgonen. Rapporter om sen vår och att lunnefåglarna inte kommit gjorde mig orolig. När vi kom ut var det tomt på berget. Alla grisslor låg i vattnet i kylan. Det går 2-3 timmar sen kommer plötsligt hela gänget iland. Till vår förtjusning även ett par hundra lunnefåglar som förmodligen just anlänt.


Vi får en fantastisk dag med varierande väder. Snö och sol om vartannat. 3600 bilder på kortet vittnar om en bra dag. Jag har bara skrapat på ytan och ställt ett par bilder. På kvällen kör jag en bildvisning för deltagarna.


En Tordmule lyfter för att flyga ut till havet och skaffa ett mål mat.

Kraftiga vindar med snöfall under kvällen och natten. Lite kvarvarande vind men från rätt håll för att kunna åka ut till Hornöya även dag 2. Solen sken på morgonen när vi tuffade ut mot Hornöya. Det var dock tomt på berget när vi kom ut förutom en del toppskarvar. En del grisslor flög runt ön men inga mängder. Då det var lågvatten kunde vi dock passa på att fota skärsnäppor på stranden. Som alltid i arktis växlar vädret i ungefär var femte minut så plötsligt började det snöa ymnigt. Det gav en del spännande bilder på skärsnäpporna. Sen spenderade jag en del tid vid kolonin med tretåiga måsar. Snöfall och mörk bakgrund blir ofta intressant.


Båten kom tillbaka vid 13 och fortfarande inga alkor på land. Vi bestämde oss för att hänga kvar till sista båten (17). Vid tretiden tilltog vinden och växte snabbt i styrka. Det blev white out med det samtidiga snöfallet och sikten blev i den närmaste noll. Efter att chocken lagt sig fotade jag så gott det gick. Fingrarna blev såklart iskalla och fick värmas i dunvantarna ofta men det blev en del bilder som jag blev nöjd med. Alla som var kvar på ön samlades i lä av hyttan och vi försökte nå hamnkontoret för att de skulle hämta oss tidigare men ingen svarade på en timme men till slut kom de iaf ut och kärde hem oss. Dp vi var många fick de köra två vändor. Det var skönt att komma till Vardö hotell och ta en varm dusch och sen äta en god torskmiddag nedsköljd med en isbjörnspils. Efter middagen gav jag deltagarna lite redigeringstips.

sillgrisslor flyger i snön och solen lyser svagt igenom och synliggör flingorna.

Tidig frukost och utcheckning för avfärd mot Båtsfjord. Det hade rapporterats många hökugglor på vägen upp från Varangerbotn mot Båtsfjord. Framförallt vid Tana Bru. Vi kör långsamt men ser bara en som flyger iväg lagom till vi går ur bilen. När vi åker upp på fjället börjar det snöa och det blåser en del så snön drevar. Minibussen jag kör är definitivt inte bästa bilen för ändamålet så det blir en försiktig tur över fjället men det går bra trots att det är rät mycket nysnö på vägen på sina ställen. Efter en sen lunch gör vi en båttur och får en del bilder på tobisgrisslor och änder. Middagen äts i ”nattklubben” på Polar Hotell. Gröna och röda lampor i taken för tankarna till något ekivokt ställe men maten smakar bra och vi går tidigt till sängs då vi ska samlas 0330 imorgon bitti.

En tobisgrissla lyfter från vattnet i Båtsfjord.

Vi spred ut oss och öppnade luckorna i gömslet. De är lite för stora i mitt tycke då jag tycker att fåglarna skyggar för gömslet en smula. Vi fick dock många lägen i fint ljus på morgonen. Det var gott om ejder, praktejder, alförrädare och några alfåglar. Ganska snart blev dock ljuset hårt så halvnio avbröt vi för att åka hem. Efter en ganska lång siesta/bildredigeringspaus åkte vi ut med båten för att fota flygande fågel. Till en början ganska svag vind men nästan direkt vred någon runt vindkranen på full öppning så en isande vind svepte ned från fjället. Det blev några bilder och ingen klagade på att turen blev kort. Alla var ganska nöjda med att komma till värmen på hotellet. Det är en fantastisk norrskensprognos. Det kan dock bli en utmaning med 16m/s och lite tunna moln. Men vi får se.

En hane praktejder i blåtimmen med fjällen som inramar Båtsfjord som bakgrund.

Sista morgonen i gömslet i Båtsfjord. Vi bjöds på fantastiskt fint ljus. Sen dumpade snöplogen snö i hamnen och snön/isen flöt och blev ett fint täcks om vi kunde använda som förgrund för att komponera bilder. Dessutom bröt isen solen så det blev intressanta effekter när vi fotograferade i motljus. Sista timmen är ofta seg. Vi blir hämtade nio men båda morgnarna hade vi gärna slutat åtta då ljuset blivit ganska kasst.

Lagom tills vi sätter oss för att åka mot hotellet börjar det snöa. Eftersom vägen över fjället alltid känns som ett hot bestämde vi oss för att snabbt checka ut och köra över fjället innan vädret förändrades och blev ännu sämre. Vi var alla raska och vi kom iväg efter 30-40 minuter. Dessutom han hotellet fixa lunchpaket. Rainer som han heter är väldigt serviceminded och hjälper till med det mesta. T ex att hjälpa oss tina upp en fruse baklucka.

Ikke no probleme säger han ofta.

Det är med stor anspänning jag kör de fem milen över fjället. En minibuss med små och smala däck är verkligen inte den optimala bilen att åka på isvägar. I branta backar känner jag hur fästet släpper ideligen. Men det går bra utan incidenter och det är skönt att komma ned i skogslandet igen. Vi kör sakta och letar efter hökugglor. Vi hittar tre i dalen men två av dem flyger när vi går ur bilen. Den tredje sitter kvar på en elledning av alla ställen.

Vi hittar också lite renar och dalripor på väg till Pasvik. Skönt att komma fram efter en lång körning. Middag och en pilsner sen säger en av personalen att det är väldigt starkt norrsken. Vi går ut och blir hänförda. Norrskenet är rakt över huvudet och åt alla sidor och syns trots ganska stark belysning runt husen. Jag min idiot hade glömt min 11-24 (och sålt min 14mm) och har bara 24-70 och inget stativ. En utmaning men med kameran liggande på mina vantar blir det ändå några skott. Sen får jag låna en gästs 16-35 och stativ och får några bilder men då hade det klingat av en smula.

Ett mäktigt norrsken bjöds vi på. Bilden är tagen alldeles nedanför boendet som ligger vid en älv. Man ser lite sjörök i nederkanten.

Sista fotodagen blir vi upphämtade av skoter för att köra till en skogsmatning. Det snöar lätt och är ett fint dis. Efter visst problem i början då skotern inte orkar dra oss kommer den igång och vi kommer fram till den lilla stugan i skogen. Det är bra fart på lappmesar, tallbitar, och andra mesar och efter en stund kommer även ett par lavskrikor och förgyller dagen för oss. Vi kör på många timmar tills ljuset är hårt och vi är nöjda med dagen.

Jag har bestämt att jag kör en resa till Varanger även nästa år. Det kommer bara att släpas 4-5 platser så passa på. Jag vill ha en liten grupp för att kunna leverera en hög kvalitet. För att nå högsta kvalitet har jag i min resa minst två dagar på Hornöya, dessutom en reservdag om vi har problem att ta oss ut någon av dagarna. Vi bor på de bästa hotellen för att ha bästa logistik och komfort på resan. Det innebär att vi har 75 meters promenad från hotellet till färjan. Jag har ett förmöte via Zoom för att anpassa workshops efter önskemål och behov. Allt för att göra denna vecka så bra som möjligt för deltagarna.

Om du vill hänga med nästa år mailar du info@niclasahlberg.se och preliminäranmäler dig. Vi syns!

Här kan du se en film från Varangerveckan 2023

Utställning i Eksjö konsthall 18 februari – 5 mars

Jag kommer att visa delar av min utställning Gotlandsljus men också ett antal nya verk.
Välkommen på vernissage 18 februari klockan 12:00

Vernissage i Tyresta på Utställningen Gotlandsljus 5 februari 13-15

Utställningen Gotlandsljus som visats på Abecita flyttar nu in i Naturum i Tyresta Nationalpark. Där visas ett trettiotal bilder från originalutställningen.
Ett trettiotal bilder visas och Niclas kommer även att signera sin bok “Ljusets avsked och återkomst” som säljs till reducerat pris 250:- under vernissagen. Utställningen hänger till 3 april.

Idag visas mitt bidrag i Naturjulkalendern på Natursidan.se

Naturfotografen Niclas Ahlberg utgår från ljuset i sina bilder. Han fotar framförallt tidiga morgnar i motljus på Gotland.

Läs hela inlägget här

Niclas Ahlberg’s bild “Skärsnäppor i snöfall” till final i den internationella fototävlingen Golden Turtle

Skärsnäppa, Gotland – januari 2021

Det är en ära att ha kommit vidare till final av 10550 bidrag. Det var c:a 150 bilder som kom till final och fördelades på pallplatserna. Min bild kom tyvärr inte hela vägen till pallen denna gång men Kanske nästa.