2019 – ett intensivt år med en del prövningar
Det blev en tidig start på året med en sparvuggla som dök upp i Tyresö slottspark. Den var såklart tvungen att avbildas
Sen blev det ett antal turer under vintern för att fylla på med bilder för mitt pågående bokprojekt om Gotland. Det blev en del bra turer tidigt.
Sen kom några fina vinterdagar där man fick passa på att fota på hemmafronten. Jag fick låna en kamrats skogsmatning och fotade lite mesar.
På sportlovet åkte familjen till Fuerteventura för lite surf och sol. Jag gjorde gryningsräder i st stenöknarna omkring och hittade en del mattnyttigt att fota. Dvärglärkor, kragtrappar, spanska sparvar, kornsparvar och annat.
I mars blev det för andra året i följd ett besök vid Tysslingen. En trevlig tradition som kommer att fortsätta även 2020.
Det har väl inte gått många förbi att 2019 varit ett bra år för oss nere i syd vad det gäller lappugglor. Vi hade bl a en som uppehöll sig i närheten av Haninge golfklubb. Den besökte jag ett par-tre gånger. Det var trevligt men jag känner samtidigt att jag blir mer och mer folkskygg. Svårt att koppla av och njuta av situationen när det är mycket andra fotografer och skådare på plats. Men en del trevliga möten och nya bekanstskaper blir det ju ibland.
En annan uggla, dök upp i Uppsalatrakten, nämligen en slaguggla. Den hade jag dessutom turen att få se mitt under ett snöoväder som nog blivit mitt favoritväder.
Våren börjar göra sina första framstötar och mycket ledig tid spenderas på Gotland bland doppingar, vadare och andra bevingade besökare i vikarna.
I maj hade jag sedan länge bokat in en tur till Rumänien och Donaudeltat. Mer om detta kan ni läsa här
Hela våren gick jag och drog på en hosta som jag inte riktigt tog tag i. Efter Ungern gick det inte att nochalera detta längre. Efter fyra antibiotikakurer som inte hjälpte hamnade jag till slut på akuten och därifrån vidare till lungkliniken där jag fick stanna nästan två veckor. Jag hade fått en interstitiell lungsjukdom som heter COP (Inte att förväxla med COOP) En sjukdom som inte är bakteriell utan där kroppen på ett sätt som liknar autoimmunitet angriper lungorna och förosakar en inflammation som behandlas med kortison med syftet att trycka ned immunförsvaret. Dessvärre är jag fortfarande på högdos kortison men det finns hopp om vändning. Jag har nu ungefär 70% av min gamla lungkapacitet vilket gör att jag blir trött fort och orkar inte med samma tempo som jag är van vid. otroligt frustrerande men fostrande.
Jag blev utskriven lagom till midsommar och påbörjade en låååång rehab/återhämtning. Allt detta har blivit en stor prövning inge bara för mig utan för hela familjen. De har ställt upp till 100% och haft förståelse för mina perioder av total utmattning. I början kunde jag bara gå 100 meter men jag stretade på och kom snart runt hela Sysneudd och morgonrutinen blev att promenera denna väg med kikaren i gryningen. Detta gjorde nytta för både kropp och skäl. När det gäller fotograferingen så anpassades den till lite lättare utrustning och mindre strapatser. Fokus blev på fjärilar och annat i närheten.
När styrkan kommit tillbaka en smula blev det en utflykt till Stora Karlsö med Jonathan och Matilda. En fantastisk plats som måste besökas åtminstone en gång per år. Jag hoppas många av er besöker Stora Karslö nästa år då jag och Torsten Gren Petersen ställer ut i restaurangen under hela sommaren. Mer om detta framåt.
Styrkan kom i små portioner tillbaka och i juli kunde jag och Matilda tälta på Norsholmen och jag kom upp på surfbrädan igen. Ett delmål jag kämpat mot. Norsholmen dessutom en av de finaste platserna på ön.
Efter “sommarlovet” och en stunds jobb blev det ett återbesök där jag och Sanna hade en fantastisk helg på Östergarnsholm. Vi har bara en och en halv timmes paddling från “vår” vik till detta paradis där vi njöt av stillheten som börjat lägga sig efter att turisterna lämnat ön.
Sommaren viker undan så sakteliga för hösten men värmen dröjer sig kvar. Vi får en välkommen invasion av besökare från öst. Aftonfalkar i stor mängd, framförallt årsungar dyker upp över hela landet. Även på Gotland dyker de upp. Bland annat 6 stycken på Torsburgen. De bjuder på sig själva och jag spenderar många timmar för att försöka få lite bilder av den vackra arten.
En annan falk dök upp på Sysneudd. En ung stenfalk hade flyget in från havet och vilade sig och spanade in andra rastande fåglar på udden. När jag fotat den ett tag skickar jag ut ett meddelande att den är stationär och ganska oskygg. Jag sitter i bilen när jag gör detta och plötsligt hör jag en stenskvätta som varnar i panik och flyge förbi mig rakt in i bilen. När jag tittar op stenskvättan på vindrutan känner jag att någon sätter sig på låret. När jag vrider på huvudet möter jag ögonen av en stenfalk som tittar förvånat på mig innan den flyger vidare. Utan tvekan årets närkontakt!
Hösten förflyter med regelbundna besök på Gotland och några turer till Horssten.
Som alla andra går jag och hoppas på en vit jul med snö och kyla men regnet och fyra nyanser av grått håller oss sällskap nu i december. Ett välkommet avbrott var besökarna från norr. Tallbitarna och sidensvansarna. På hösten har det också blivit en hel del föredrag för fågelklubbar och andra föreningar. Hör av er om ni vill att jag ska besöka er. Kontakta mig
Tallbiten kan ju vara en bra symbol för julen med sin tomteröda färg bland oxelns lika röda bär. En riktig God Jul önskar jag er alla.
MEN till sist en liten tankeställare inför nyår. Som ni ser har det blivit en del flyg för mig under året. Min sista resa gjorde jag till Rumänien i maj. Då bestämde jag mig för att stanna på marken åtminstone 2020. Förmodligen längre. Det är såklart allas val och jag tänker inte lägga skuld på er utan ber er iaf att tänka till. Om man går i försvar kan man nog alltid hitta någon rationell “bort”förklaring till varför man nog kan flyga med lite bättre samvete än många andra men jag hade svårt att rättfärdiga det för mig själv. OM vi vill rädda den här planeten får vi nog alla försöka med alla medel vi kan. Uppenbarligen lyckas politikerna i Madrid inget vidare. Vi världsmedborgare kan ju visa att vi tillsammans har mer förnuft och ett sätt kan vara att vi tillsammans bestämmer oss för att stanna på marken 2020. Jag kommer inte att stanna på marken för evigt men jag gör ett uppehåll och kommer vara mycket mer selektiv i mitt resande på lång sikt. Jag hoppas att jag kanske åtminstone kan plantera en tanke hos er om att kanske göra det samma. Det finns så himla mycket fint i Norden och i Europa som ju går utmärkt att nå med bil eller tåg.
Ett riktigt Gott Nytt 2020 önskar jag er alla. Jag tror det blir ett grymt år! Håll bla utkik efter ett boksläpp på vårkanten.
Skådespel i monstertid
De flesta av er vet att jag är en fågelnörd. Inte alla vet att jag varit en fiskenörd innan det växlade över till fåglar och foto. Jag är fortfarande en latent fiskenörd. Det ligger liksom i träda och det är nog inte omöjligt att det blommar ut igen om några år.
Jag har alltid fascinerats av laxfiskarnas fantastiska metamorfos. Fåglars fjäderdräktsbyte i all ära men en havsörings livscykel är rätt fantastisk. Efter att de spenderat två år i rinnande vatten ger de sig iväg ut i havet där de stannar åtminstone två år. Sen letar de upp födelseån genom att de minns smaken av vattnet och beger sig dit för att leka första gången. När öringen är ute i havet är den silverblank och fin. Fjällen släpper som på en strömming och de är hårda i kroppen och ganska ömtåliga.
När det är dags för lek, börjar kroppen förändras. De skiftar i färg och antar en gulröd färg och får fler prickar och blir högre och smalare i kroppen. Hanarnas underkäke växer ut till en krok och de kan se ganska groteska ut. På riktigt stora fiskar har jag t o m sett att kroken går igenom överkäken.
Det nya skinnet är betydligt tåligare för att de ska kunna klara av smällar och törnar mot stenar när de tar sig upp för ån för att hitta en bra lekplats. Inte nog med det. Ögonen förändras också. När de är i havet har de mest tappar för att kunna se bra i klarare vatten och kunna skilja på färger. När det är dags för lek är det bättre att ögat fylls med stavar eftersom bäckarna ofta är grumliga och rinner genom mörka skogar där ljuset är dåligt. Då är det bättre med ljuskänsliga ögon. När de lekt färdigt ger sig många direkt tillbaka till havet för att inte fastna i ån om vattnet sjunker. På våren är de åter blanka igen men med en lite grå lyster men successivt antar de sin silverblanka skepnad igen.
På Gotland finns 25-30 åar som håller havsöring. De flesta är fredade från 1 oktober till 31 december. Då får man inte fiska runt åarna och en god bit runtom. Vad man kan göra är att hålla lite koll när det är dags för lek. Det är ett häftigt skådespel att iaktta när de ska ta sig upp från havet in i de små bäckarna. Det finns ju några stora åar som Ireån, Gothemsån mfl. Men de flesta ser knappt ut som mer än ett krondike.
Det är allhelgona eller Halloween denna helg och jag fokuserat på detta skådespel. Vädret vara allt annat än optimalt för foto med gråväder och regn men det blev några bilder iaf.
Det finns ett par bäckar ganska nära där jag bor som jag bevakade flera gånger om dagen. Det gick ganska stora vågor så det blev stora rörelser på vattnet och en kort tid när den eventuella öringen var synlig och möjlig att fota. Men det blev några bilder.
Plötsligt när jag ligger där ser jag en öring som kommer i full fart men missar huvudränna och kör upp på land. Det var tur för då fick jag lite mer tid på mig att få lite bilder.
Det var fortfarande för lite vatten i ån så öringarna vände nedåt igen. Det behövs mer regn i de bäckar som jag besökte men varje bäck har sitt optimala flöde och det har de lokala öringstammarna anpassat sig till.
Donaudeltat – dé é najs
Det är en dryg resa till Donaudeltat. Vi lyfte från Arlanda 0600 och landsteg på Mila 23 (som ön heter) ungefär 2000. Då har vi flugit via Munchen vidare till Bukarest. 4,5 timme bil till Tuona där vi embarkerade en flodbåt som tog oss en timmes färd i hög fart genom kanaler till hotellet.
Donaudeltat ligger i Dobrogea, Rumänien och i Odessa oblast, Ukraina, och är det största och bäst bevarade floddeltat i Europa, med en yta på 3446 km². Donaudeltat upptogs 1991 på Unescos världsarvslista. Det sediment som floden Donau för med sig, gör deltat ungefär 40 meter bredare varje år. Deltat är alltså i ständig förändring. Deltat fungerar som ett melittafilter och renar vattnet från sediment men också tungmetaller och gifter. Det är bra eftersom vattnet som rinner ut i Svarta havet blir renare men dåligt då gifterna lagras i sedimentet där fåglar och andra djur söker föda.
Biotopen består av stora vassfyllda ytor, lerbankar med träd och sumpskogar. Ett riktigt paradis för många arter och olika djur.
När vi åker genom kanalerna får man en känsla för vad vi kommer uppleva. Silkeshägrar, rallhägrar och natthägrar lyfter när vi kommer genom kanalerna. Ett havsörnspar häckar i ett träd en bit in från kanalen. Trastsångare sjunger hårt och ackompanjeras av en tusenmannakör av gölgrodor. Det är nästan ett öronbedövande ljud. Det är bråttom eftersom man inte får köra båt i deltat när solen gått ned. Strax utanför hotellet ligger en vit pelikan i fint motljus och 10 kameror smattrar i stämningsfullt i skymningen…
Vi serveras en middag bestående av obestämbar fiskart, potatis och sallad.
Samling 0445 och omedelbar avfärd. Det är molnigt men gluggar där det kommer ett finns gryningsljus. Vi åker nu i två båtar i kolonn. Vi åker genom kanaler och kommer snart fram till en öppen lagun där stora flockar skäggtärnor fiskar. I flocken finns också några svarttärnor och vitvingade tärnor. Vi ligger där ganska länge innan vi rör oss vidare till ett annat vegetationsbälte där tärnor fiskar. Där är enormt mycket gölgrodor också. De blåser upp sina kindpåsar och får en rejäl resonans i kväket.
Kikaren far runt och artlistan växer. Det flyger förbi en purpurhäger, några svarthalsade doppingar spelar en bit ut och ett par svarthuvade trutar fiskar en bit ifrån. Guiden berättar att det är resultatet av ett lyckat projekt där man först i Ukraina och sen i Rumänien byggt konstgjorda häckplatser åt trutarna. Nu har man en population på cirka 250 par svarthuvade trutar i deltat.
Det är nästan roligast i kanalerna eftersom man där också hör mycket fågelsång. Plötsligt hörs ett bekant ljud. En fågel man normalt förknippar med norrland. Gråspett!! Snacka om otippad obs men de är inte helt ovanliga i deltat. Efter 2-3 timmar rör vi oss hemåt och äter frukost.
Jonas Claesson, den fantastiska fågelfotografen håller en Workshop och får efter ett par dagar över mig till att fota Manuellt istället för AV. Sjukt otippat. Men nu efteråt känns det faktiskt riktigt bra och misstag där kameran inte tänker som jag undviks i större utsträckning. Han är enormt tekniskt kunnig och lägger man till detta en stensäker bildkänsla då har man en komplett fågelfotograf.
De första fyra dagarna förflyter ungefär på samma sätt. En tidig morgontur för att fota i soluppgången och sen hem till frukost. Kvällsturen brukar börja vid 1600 och erbjuder ungefär detsamma men med kvällsljus. Här erbjuds deltagarna också att fota kungsfiskare från gömsle. Jag hoppar dock över detta då jag har en del bild på arten redan och jag gillar den mer opportunistiska typen av fotografering där man i förväg inte vet vad som dyker upp. Ögat söker hela tiden efter intressanta utsnitt och fåglar dyker plötsligt upp i oväntade situationer. Man kanske råkar överraska en flock vilande pelikaner eller en dvärgrördrom sitter plötsligt i ett vasstrå
I trädgården finns lövgrodor och en bit bort finns det gölgrodor som bräker konstant.
Lövgrodorna sitter på vårt trappräcke och äter insekter i skymningen då insekterna dras dit av lamporna. Vi hittar ett par som sitter snyggt på gröna löv och vi krälar runt och fotar dem i olika vinklar.
I trädgården dyker det också upp en liten snok som låter sig övertalas att stanna kvar och bli fotad en stund.
Vi är några som är intresserade av fåglar och vi får reda på att det finns Balkanspett i byn. Vi tar en promenad och hör snart ett lock som låter som en blandning av större hackspett och större korsnäbb. Det är den, Balkanspetten. I urtrist ljus och dåligt placerad får vi några bilder men här var det i första hand frågan om att få se en ny art.
På kvällen hör vi Minervaugglor som sitter och hoar. Det är ett glatt gäng som följt med resan. Stämningen runt bordet är på topp när vi delar med oss av våra upplevelser vi haft i de olika båtarna. Som alltid när gruppen är uppdelad är man orolig över vad man missar i den båt man inte varit med i för dagen…
Veckans uttryck blir ”dé é najs”. Att vi halkar in på det är nog delvis beroende på att Zoomresors representant på plats Magnus Mårtensson har en av de bredare varianterna av skånska som finns på hyllan. Så associationerna till det kände Youtube-klippet låg nära till hands.
I solnedgång och soluppgången brukar vi dock vara lite mer genomtänkta och lägga oss där det är finast ljus och sen vänta på att det ska dyka upp något på rätt ställe.
Sista morgonen på Mila 23 är det tjock dimma. Vi tuffar försiktigt ut på sjön där planen är att fota skäggtärnor i motjus. Det finns en stor population och de är roliga att följa där de födosöker insekter på vegetationen i sjöarna. Dimman lättar inte så efter en stund tar vi beslutet att åka in i kanalerna där dimman brukar vara tunnare och de omgivande träden ger kontraster mot dimman. Det var inte ett dumt beslut. Det blir ett fantastiskt magiskt ljus i de trånga kanalerna som ger ett djup i bilden. Det är spännande tid i naturen med parbildningar och parningar. Vi hittar ett par fisktärnor där hanen kommer med en fisk för att försöka snärja honan och få henne ”sugen”…
Han kommer först med en fisk som hon tar. Han får dock ingen parning och flyger iväg och hämtar en fisk till. Han närmar sig med fisken och flyger till stocken där honan sitter. Just när han ska lämna fisken bestämmer han sig för att äta den själv istället. Som en markering att hon minsann får fiska själv om han inte får något tillbaka.
På vägen tillbaka till ön genom kanalerna smattrar kamerorna. Det lyfter mycket hägrar från stränderna när vi kommer och jag letar febrilt efter utsnitt med ögonen åt alla håll. Jag har några bildidéer som jag gärna vill få på sensorn. Det blir en del bra bilder men kanske inte den med extra mos.
Nöjda åker vi hem till hotellet för frukost. Den andra båten är inte tillbaka och vi är nyfikna på vad som gör att det dröjer. De har nog hittat något episkt. När de kommer tillbaka så får vi det bekräftat. Två krushuvade pelikaner födosökte på spegelblank vattenyta i en trång kanal med dimma och magiskt ljus.
Vi var alla mycket nöjda med dagen. Efter frukost var det packning och avresa. Vi åker genom deltat i en timme och kommer därefter fram till en liten by där vi ska bli upphämtade. Vi är lite tidiga så det blir raskt uppdukat korvar och öl. Det blir en trevlig uppsluppen stämning.
Efter en kort resa når vi hotellet som drivs av samma ägare som arrangerade touren i deltat.
På programmet står nu fotografering av vadare i små dammar/sjöar. Vi åker ut i tid och rekar platser. Ni som fotar vadare från gömsle vet att man behöver ha koll på ljus och gärna var platserna är som fåglarna föredrar att vistas på. Det hela blir lite chansartat och jag misslyckas totalt första kvällen. Ljuset var fint men fåglarna uteblev. Morgonen efter lyckas jag pga missförstånd välja den sämst tänkbara placering av mitt gömsle. Det gör extra ont då ljuset var magiskt och en titt på Jonas sensor avslöjar att det var episka förhållanden 100 meter längre bort än var jag låg. Men jag är inte bitter…eller jo det var jag.
Tillbaka på hotellet till frukost. Då får jag höra att det varit bra fart hos biätarna så istället för att sova nån timme åker jag iväg till ett grustag där det etablerats en koloni på säkert 150 par biätare. Det är ingen riktig action men det blir lite bilder och ljuset är förhållandevis snällt då det ligger ett molntäcke över solen som ger ett mjukt ljus utan skuggor. Vi fotar någon timme och får lite bilder. Bl a en snabb parning.
Som en räddning efter diverse misslyckanden får jag höra när jag kommer tillbaka att det är bra fart på biätarna i ett grustag i närheten. Vi åker dit och hoppar in i ett gömsle. Det blir lite action en stund men det avmattas ganska snabbt. Några bilder hinner det bli ändå.
Till kvällen väljer jag en plats som är så liten att det inte går att placera sig på så många sätt. Jag och Jonas slår upp gömslena bredvid varandra. Rätt trevlig att kunna teaterviska, ta en öl och äta nötter tillsammans. Det var ju ändå lördag kväll. Det blir en bra sittning med styltlöpare, skärfläcka, turkduva och några andra arter. Tyvärr på lite långt avstånd för att jag skulle vara riktigt nöjd men ändå trevligt.
När vi kliver ur gömslet ser jag en episk fullmåne insvept i lite dis som gör den lite röd i tonen. Stork i måne tänker vi båda samtidigt. Vi säger till chauffören (som inte kan engelska) att vi vill hitta ett storkbo. Med fågelguiden till hjälp och lite animerad förklaring så hittar vi först ett bo som inte funkar att komma rätt i förhållande till månen. Vi ser snart ett annat bo som passar bra och jag hoppas upp på en mur och lutar mig mot ett tak och får då precis in den ena av de två storkarna i månen. Det blir några bilder som får duga och Jonas kommer upp och vi balanserar tillsammans på muren. En syn som för en utomstående nog hade sätt lite rolig ut. Allt för konsten.
Jag hinner med en morgon till i gömsle men det är dimma och jag får inte den där gyllne morgonen jag hoppats på men jag får en del bilder bla artbilder på rödhuvad dykand som jag inte hade tidigare så det var kul.
Tillbaks till hotellet och frukost. Sen återstår bara packning och avfärd till Bukarest igen. Bilresan går bra och vi kommer iväg något försenade. Vi möts dock av trista nyheter på planet. Vårt anslutningsflyg från Frankfurt är inställt pga av oväder. 40 inställda plan har skapat kaos i Frankfurt. Efter några timmar lyckas vi iaf få tag på ett hotell och vi blir ombokade till en fakirflight som via Billund i Danmark är på Arlanda till klockan elva. Jag hade innan resan bestämt att jag efter den inte skulle flyga mer i år och inte heller 2020. Det kändes som en lättnad att ha tagit det beslutet efter pärsen på Frankfurts flygplats. Nu blir det roadtrips inom Norden istället. Det kommer bli episkt. Stay tuned!!
Artlista Rumänien
Jag såg totalt 111 arter varav fyra var nya lifers. Svarthuvad trut, Balkanspett, vit pelikan och krushuvad pelikan.
Grågås Anser anser
Knölsvan Cygnus olor
Årta Spatula querquedula
Snatterand Mareca strepera
Gräsand Anas platyrhynchos
Rödhuvad dykand Netta rufina
Brunand Aythya ferina
Vitögd dykand Aythya nyroca
Fasan Phasianus colchicus
Smådopping Tachybaptus ruficollis
Gråhakedopping Podiceps grisegena
Skäggdopping Podiceps cristatus
Svarthalsad dopping Podiceps nigricollis
Klippduva Columba livia
Tamduva Columba livia var. domestica
Skogsduva Columba oenas
Ringduva Columba palumbus
Turkduva Streptopelia decaocto
Gök Cuculus canorus
Vattenrall Rallus aquaticus
Rörhöna Gallinula chloropus
Sothöna Fulica atra
Tjockfot Burhinus oedicnemus
Styltlöpare Himantopus himantopus
Skärfläcka Recurvirostra avosetta
Kustpipare Pluvialis squatarola
Tofsvipa Vanellus vanellus
Brushane Calidris pugnax
Svartsnäppa Tringa erythropus
Gluttsnäppa Tringa nebularia
Grönbena Tringa glareola
Rödbena Tringa totanus
Skrattmås Chroicocephalus ridibundus
Svarthuvad mås Ichthyaetus melanocephalus
Svarthuvad trut Ichthyaetus ichthyaetus
Fiskmås Larus canus
Medelhavstrut Larus michahellis
Kaspisk trut Larus cachinnans
Skräntärna Hydroprogne caspia
Svarttärna Chlidonias niger
Vitvingad tärna Chlidonias leucopterus
Skäggtärna Chlidonias hybrida
Fisktärna Sterna hirundo
Vit stork Ciconia ciconia
Dvärgskarv Microcarbo pygmeus
Storskarv Phalacrocorax carbo
Vit pelikan Pelecanus onocrotalus
Krushuvad pelikan Pelecanus crispus
Rördrom Botaurus stellaris
Dvärgrördrom Ixobrychus minutus
Gråhäger Ardea cinerea
Purpurhäger Ardea purpurea
Ägretthäger Ardea alba
Silkeshäger Egretta garzetta
Rallhäger Ardeola ralloides
Natthäger Nycticorax nycticorax
Bronsibis Plegadis falcinellus
Skedstork Platalea leucorodia
Brun kärrhök Circus aeruginosus
Ängshök Circus pygargus
Brun glada Milvus migrans
Havsörn Haliaeetus albicilla
Minervauggla Athene noctua
Hornuggla Asio otus
Härfågel Upupa epops
Kungsfiskare Alcedo atthis
Biätare Merops apiaster
Blåkråka Coracias garrulus
Större hackspett Dendrocopos major
Balkanspett Dendrocopos syriacus
Mindre hackspett Dryobates minor
Gråspett Picus canus
Tornfalk Falco tinnunculus
Aftonfalk Falco vespertinus
Lärkfalk Falco subbuteo
Törnskata Lanius collurio
Sommargylling Oriolus oriolus
Skata Pica pica
Kaja Corvus monedula
Råka Corvus frugilegus
Gråkråka Corvus cornix
Korp Corvus corax
Skäggmes Panurus biarmicus
Tofslärka Galerida cristata
Backsvala Riparia riparia
Ladusvala Hirundo rustica
Hussvala Delichon urbicum
Pilfink Passer montanus
Gråsparv Passer domesticus
Blåmes Cyanistes caeruleus
Talgoxe Parus major
Pungmes Remiz pendulinus
Stjärtmes Aegithalos caudatus
Gärdsmyg Troglodytes troglodytes
Sävsångare Acrocephalus schoenobaenus
Rörsångare Acrocephalus scirpaceus
Trastsångare Acrocephalus arundinaceus
Vassångare Locustella luscinioides
Svarthätta Sylvia atricapilla
Trädgårdssångare Sylvia borin
Ärtsångare Sylvia curruca
Grå flugsnappare Muscicapa striata
Näktergal Luscinia luscinia
Rödstjärt Phoenicurus phoenicurus
Stenskvätta Oenanthe oenanthe
Taltrast Turdus philomelos
Koltrast Turdus merula
Stare Sturnus vulgaris
Sädesärla Motacilla alba
Ängspiplärka Anthus pratensis
Bofink Fringilla coelebs
Stenknäck Coccothraustes coccothraustes
With elephantseals and penguins in the path of Ernest Shackleton
After about 14 hours flight from London to Santiago, (firing of a years quota of CO2), it was really nice to see that the bags were on the same plane as me. The flight to Falklands is only once a week and if You don´t get your bags well, sucks to be You… The baggage will not catch up with You. So there is a huge relief and a lot of tension that disappears when checking in to Holiday Inn at Santiago airport.
The relief turned out to be short. When I 0430 find out that the flight was cancelled due to bad weather, the stress came back. After discussions with Latam we went in to Santiago for a sightseeing instead. We took a walk up Cerro San Cristóbal 818 meters above sealevel. I got a couple of lifers on the walk up. Unfortunately a nice English couple got robbed of their goldchains. It was not the end of their misfortune rather the start…. Back to the hotel and an early night.
I wake up and see the alarm on 0400!! Panic!! I know people were talking about daylight savings time in the evening. A quick look att the cellphone and it shows 0300. I make myself ready in 5 minutes and rush down to the reception just to find out that it is 0305. Puh… probably the cleaningstaff accidently? managed to change the time on the alarm. I go up to the room and take a long shower. At the airport I check my bags and head on to security. The securityman tells me I have to check my handle to the polecam. I have to go back to the checkin, get som plastic to wrap it and pray to God that it wont break. I got a little excited…but it all worked out. A strong coffee and a sugary donut gives me my balance back and my nerves slowly gets back to the inside of my body again.
Everything works fine and we are off to Punta Arenas, a small city where a lot of expeditions starts. Even though we checked our bags to Falklands we have to collect and recheck it and go through security again. The plane is two hours late but finally we are off. After an hour and a halfs flying we see the Falklandislands underneath. We made it. The pilot makes a weird turn and in the same moment I hear the pilot say in Spanish that they have to turn back because of heavy winds. My spanish is not perfect so I hope I was wrong but the message was just as bad in english. It is a surrealistic moment. We are turning back to Punta Arenas. I been thinking that it couldn’t get worse but I been proven wrong several times already.
Latam will have another go tomorrow morning and got us all lodging and food. We went around Punta Arenas countryside passing different hotels. We were dopped off last but best maybe. We ended up in an estancia that was really cosy. We had a good meal with lamb and wine. We all were exhausted and fell asleep before the head reached the pillow. Three days have already past since I left Stockholm and I haven’t even touched the ground on Falklands yet. Crazy!!
I woke up early and had time for some birding. I got some new chilean species in the garden and on the nearby golfcoarse. Blackface ibism southern lapwing and a couple of passerines.
Back on the airport in Punta Arenas I check my bags and go through security again. The staff recognise us from yesterday and greets us. It is becoming a habit to check bags and going through security. The flight is announced to depart on time and it is. Finally we land on the Falklands and rarely have I been som happy after a landing. My trip started in Sweden thursday 1800 and I land lunchtime monday. Not a good start. Let’s hope that the luck turns. We are guided by a funny guy that looks a lot like santa and he tells us everything about the Falklands. A place that would be very nice to visit again. The Falklands still belongs to Great Britain but has a national sovereignty. UK runs the foreign policy and military. There is approximately 3200 souls living on the islands and most of them live in Stanley. We go straight to the ship where we are guided to our cabins. We get an introduction of the ship and we also have a full evacuation drill all the way into the lifeboats. We have an excelent dinner and I rush out to enjoy the birdlife in the stern of the boat. The adventure has finally begun.
The boatride is what many birders pay a lot of money to do. A pelagic for three days.
Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.
In the evening Ole-Jörgen shows picures from the previous week that he spent on the Falklands showing us that we were all idiots that didn’t join him. Fantastic pictures in amazing light.
In the morning of the third day we see land through the fog. Southgeorgia. Suddely we see greyheaded albatross and lightmantled sooty albatross that we didn’t see at sea. Suddenly we see a blow and a couple of humpbacks show up close to the boat. A large flock of antarctic prions follow the whales hoping for a feast of krill.
The firs landing is in Rosita Harbor. There is a beach in a fjord where there are primarly fur seals that we are to photograph. After we have seen pictures of bitten, swollen handsafter meetings. The furseals have occupied the beach and are full of testosteron. So far there are only males on the beach. In a couple of weeks there will also be females and the males will be much more aggressive. After a short week we have the first meeting with the endemic passering South georgia pipit. How it ended up on the island is not known.
We carefully follow Ole-Jörgen. He carries a skipole that he gently points in the direction of the furseals. It is all it takes to make them back off. The beach is surrounded by snowcapped mountains and slopes covered with tussock grass. It rains a lot and the sun is just a faint memory. We all struggle to keep the camera dry. On the beach there is also a couple of elephant seals and four king penguins are hanging together like they were disussing some interesting issue. A south georgia pintail pass med and lands in the tussock grass. Brown skuas lands in front of a bleeding male elephant seal as to diagnose him if he might be close to become food. They are powerful birds and not very afraid of humans or anything else for that matter.
It works pretty well even though we are 35 photographers that invade the beaches. It is harder to use the wideangles than the large lenses since it is harder to avoid yellow and orange jackets. 🙂 It is a first, short landing but some pictures are taken anyway. Me and Ole-Jörgen make a quick polecam session and tryc to get som material with the fur seals but I get absolutely nothing. I tried to fix the autofocus all night but I didn’t get it to work.
The early morning landing is cancelled due to heavy winds and rain. However, I didn’t go to bed again and just a short while later the light was nice and I went out on deck. Suddenly there is a chicken on just a couple of feet away. That is the first impression when I see my first snowy sheathbill. An odd bird which looks a bit like the flightless birds from New Zealand. It even acts like a Kea when it tries to eat up the boat. It seems however a bit hard to digest.
A quick breakfast and then we jump in the zodiaks. The target for the first landing is Gold Harbor. A fantastic place with one of the lagest colonies fo elephant seal. It is a cool feeling to get of the zodiak between two gigant elephantsealbulls waying around 3,5 tons each. Apart from elephantseals there are plenty of king penguins, som gentoos, brown skuasm snowy sheathbill and some other species.
I start with the polecam trying to get some pictures of the kingpenguins in the river. It is really hard because You need to get really close. They are not moving and holds their distance from me. I am not allowed to go closer than 5 meters. You really need a bit of luck to get them close enough for some interesting fotage. Preferably within a meter or so. You also need the water to be deep enough. The creek is unfortunately very shallow. They come a bit closer but stop again. I give up and try to get some other pictures instead. I change linses and try to get a variety of pictures and try to get som portraits and landscape pictures as well. I crawl around in the sand and the penguin poop and manage to get some decent pictures. I find it hard to isolate some individuals when it is som many penguins.
A great benefit with this beach compared to the other is that there are almost no fur seals on this one. This beach belongs to the elphant seals.
Gold Harbour is surrounded by slopes covered of tussock grass. A glacier is pouring down over a mountainside and fullfills the scenery on this fantastic garden of Eden. I hope that it will stay like this forever. Actually things have improved to the better here. But of course the changes are improving from the disturbance of man.
Both the rats and the reindeers that was brought by Norweigan whalers have been exterminated. And amazingly fast several species have recovered.
I have to interupt the session and go back to the boat because of cameratrouble. I go back to the ship to dry up and take care of my equipment.
We raise the anchor and move on to Coopers Bay. A small beach where the only macaroni penguin colony on Southgeorgia is situated. The downside is that the small beach is garded by grumpy, male fur seals who will not move at first. After a while the reluctantly back off and we ascend a steep path up a hill thorugh the snow. We are accompanied by a couple of gentoos who also breed up on the mountain. It is snowing heavily which is good for the drama in the pictures.
Most of the photographers are standing in a group taking pictures of macaronis. I see a couple of lightmantled sooty abatrosses that are looking for a nice breeding spot. I get a couple of chances as they come wobbling in the wind. They are made for crusing among the waves not to do landings on small cramped spaces. It takes a couple of tries before it finally manages to land.
I pass the group of photographers and climb higher up to get a better view of the colony. It was a good idea because now I see the wole macaroni colony. Ther are some birds flying below me. Among other species a southern giant petrel in white morph and finally a snowy petrell a species I really been hoping to see. I am for some reason attracted to completely white birds. Maybe it is the innocent appearance. Suddenly the wind picks up really fast and we all have to rush down to the boat to get back to the ship. It is a wet ride and a rocky climb up the gangway in the gailwinds.
The first landing today is at Ocean Harbour. It is an old whaling station. The place is mostly recognised because of the wreck on one side of the bay. It has been there since the 20ies. There is also a cabin and some lefovers from whales. Beach is guarded by furseals and a group of elephant seals. The furseals really stink. I haven’t figured out if it is because they urinate to mark their territories or if it is bad breath or maybe some gland that excerts a cologne that attracts fur seal babes. Me and Ole takes the zodiak and the polecam but once again we strike zero.
There is an old burial site where to gentoo penguins pose in front of the crosses.
When You are a big group of photographer there are people taking pictures of everything but one has to avoid to be influenced by what everyoneelse is doing and to focus on your own thing.
After lunch we go to St:Andrews Bay. We come a shore and even from a big distance You can see there is an incredebly large number of king penguins on a flat surface some hundred meters from the landing place. There are probably a couple of hundred thousand penguins.
The zodiaks slide up on the beach that is surrounded by high mountains. In front of the beach there is a wide valley. Most likely mad by a glacier. The glacier has retreated to the other side of a lake. From the lake there is a stream running down to the sea.
Most of the people move to the rookery where the mass of penguins are gathered. I decide to go up along a stream instead to avoid people. There are bif groups of penguins al along the river. Suddenly it starts to snow and the wind is picking up. There’s a white out coming. A wet dream for many photographers. The blizzard is like a filter that softens everything and makes more or less averything more atractive. You automatically get nice blurry forgrounds and backgrounds.
I am concentrating on a group of king penguins when a flock of South georgia pintails lands 30 meters away. I approach them and they start to walk in my direction. I just lay down and they walk past me in the blizzard. Personally I think the pictures from that meeting migt be the best. This never happens with ducks. They are normally jumpy and nervous. I am in a bubble just focusing on my photography. Happiness!
Suddenly when I look up I see two determined men in red jackets approaching. I recognize that tey are Christian and Peter. I immidiately get a feeling that I am late and that I missed the pickup time. When I tell them they just laugh and explains they were out for a walk so I have plenty of time. When we came a shore there was a female elephantseal that just delibverd a baby. When I come back to the shore there were two brown skuas eating of the baby. The mum dit some attempts to scare them away but the future didn’t look bright for the little one.
Two furseal pups are chasing eachother on the beach. A huge elephantseal shouts to them to take it easy. They just laugh and continue to play.
During the night we have move to Grytviken. ”The capital” of South Georgia. This was where the whalers had their factory. Now there is a museum, a post office and also people that inspect all visitors to make sure that they are clean and do not bring any foregn seed or soil to South Georgia. Every morning before we enter the Zodiaks we wash our boots in different trays. And finally we wash them in a desinfecting fluid. When we get back from a landing the same procedure is repeated. The velcro on the jackets and trousers are magnets to seeds. I had to pick some seeds from Sweden away from the pants.
We managed the inspection perfectly to everyones joy and all could go ashore. It was excitiing to see nature reclaiming Grytviken. The factory is slowly but steady falling apart. You can see fur seals and elephant seals more or less in the factory. I visit Schackeltons grave and walk around the village.
On teh way to the grave I see two young elephant seals that are fighting. However You can see they really like each other because they never intend to hurt each other. It is more of a battle to see who is strongest. Maybe in the future they will be battling about the position as beastmaster. Tha battle will not be for fun. In the backgroound there is an old wreck. An antarctic tern is taking advantage of their fight and tajkes a fish that the sluggers have scared up.
We finish up in Grytviken and get back to the ship for lunch. We are heading back to St: Andrews Bay which we all look forward to very much. The sky is breaking up and it might be a nice evening with good light. We land on shore by 17 but we are ordered back to the ship already by 1930. A decision I do not like. This was the only chance we had to a sunset with nice light. That is not the time to prioritize drinks and dinner instead of fantastic pictures. hmmpf….
We are all a bit disappointed with the early ending of the evening landing. My plan was to go all the way to the rookery but I end up on the beach taking pictures of surfing penguins instead.
It is fun with splash and action when they surf to the beach. They are not so many a couple every ten minutes or so. The light gets better and better but they call us to the Zodiak and this is by far the biggest disappointment of the trip. I am the last person in the boat but there is still a couple of hours left of light. When I am on board they postpone dinner so people can have a drink in the bar. That´s a quarter of an hour theat I would rather have had on the beach.
We raise anchor and head nort towards Salisbury plains and another nice site for king penguins. There is a lot of fur seals and elephant seals. Large groups of penguins are landing on the beach all the time so it is great possibilities to get action pictures. I try to get pictures under water with my polecam from the Zodiak but I get nothing under water. I get a couple of split shots that are decent. The water is to murky and full of bubbles unfortunately. This would have been the right place to go out in the zodiak to get pictures.
Suddenly something happens. A scream and then the expedition leader Martin tells us to immediately go to the zodiaks. Something has happened. It turns out that Richard has been attacked by an elephant seal. He has been bitten in both thighs. The details are not clear to me. Somehow the beachmaster has become aggressiv and Richard happened to be in the way. He was lucky. It could have been much worse. The guids put him on a strectcher and bring him aboard to the shipdoctor. He is being stitched up and put on antibiotics. Sealbites kan be very infectious.
We have lunch and after that we go to Prion island where their are wandering albatrosses breeding. A tiny beach with a large number of furseals has to be passed before You come to a boardwalk that leads up the hill to the breeding site. There are alson gentoos breeding there and a group is just flushed up on the beach. It is not very much action. There is 2-3 chicks and no adult birds. It is raining and most of us are lacking the inspiration and we are all worried about Richard.
We get news about Richard and it seems to be stable however the risk for severe infections forces us to leave to the Falklands straight away cutting the trip on e day short. That is a decision that everyone supports since safety is always first. And as a bonus we might get a day on the Falklands for other species of birds.
Now we have three days on the ship for the crossing. Seabirds from the stern is on my program. Today november 13th it looks lite there might be a nice sunset.
The ship is rolling more since we go against the waves on the way back. Sometimes it gets a bit creepy when there is water above You on all sides. The next second you are flying high. Now and the a wave hits the deck but I have rubber boots so it is ok. I am hoping to get some pictures with birds and the waves in the background so you can feel it is rough weather. There is not many other people on the deck. There is quite a few people that are seasick in bed. We pass an iceberg which is amazing in the evening light. It is like mother of pearl and the dark skyes in the background makes it even more pretty. To complete the moment there is a chinstrap penguin on the iceberg. The only chinstrap that I have seen in my life. It is really cool with the small penguin on the big iceberg. I get a few shots that I really like.
Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.
We arrive Port Stanley on the Falklands late afternoon and are met by a boat that collects Richard. There are also some government officials that interviews the staff about the incident to learn from it and if possible avoid future accidents. After an hour we leave again. The extra day we got on the Falklands will be spent on West point which is the wersternmost island on the Falklands and among other things there is a big colony of blackbrowed albatrosses and rockhopper penguins. It is thirteen hours to west point so I rapidly calculate that there want be a sunrise shot tomorrow either.
We arrive West point around seven in the morning and the sun is already high on the sky. We land and get a lovely walk a couple of kilometers over a grasscovered hill. Different species of grass, small plants and lots of gorse bushes. Big bright yellow fields. It looks pretty but is appaerently more or less a weed that has spread rapidly in is very invasive on the islands.
Because of the harsh light I see the trip mostly as a birding trip. However the sun is softened by some clouds so the light is not as harsh anymore. There are several new species to me. On the landing site there is a Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck and two different species of oystercatcher. On the way up the long hill I see a group of black-chinned siskin and the very cool species long-tailed meadowlark which has a scarlet breast and a beautiful song. It is easy to spot in the yellow gorse bush.
After fifteen minutes I arrive to the other side of the island where the blackbrows are breeding. The breeding site is beautiful. Steep cliffs with waves breaking underneath turning everything to white foam and the water is spraying high up in the air. The nests are improved year after year and the old ones are like high poles of clay and rise high in the tussock grass. In the middle of the colony there are also rockhoppers breeding. It is a really cool bird. If You haven’t seen the movie Happy Feet, you have to see it. The coolest bird in the movie is the rockhopper.
The light is very harsh and I find it hard to find interesting motives but suddenly I see the blackbrows in front of the black cliff and get an idea to heavily underexpose the image so I do not burn out the highlights and also make the rock more black.
On my way from the colony I hear a nice tune of birdsong in the tussockgrass. It is a wren. I am hoping for the endemic species cobb wren but it turns out to be the more common sedge wren.
On the way up I see some ponds that I decide to visit on the way back. I am hoping for some waders or ducks. I find three yellow billed teals another lifer.
A turkey vulture sweeps buy very close.
Down in the harbor I take a walk along the beach and photograph the pretty geese kelpgoose and upland goose.
Suddenly the geese are warning and a striated caracara snatch a chick right in front of the parents. It lands and eats it up in a couple of seconds.
I lay down on the rocky beach and get lucky when two steamer ducks pass me very close. I take the last zodiak to the boat and the last frame is taken for this trip.
We return to Port Stanley and have a very nice goodbuy dinner with drinks in the bar. A nice ending to a great trip in fantastic wilderness. The trip home is “only” two days including a night in Santiago. I really want to go back but it is very far. I think Antartica is the next long trip.
Thanks Wildphoto for a great adventure!
Höstskådning i Stockholms ytterskärgård
Tio peppade skådare träffades 0630 i Stavsnäs och mönstrade på taxibåten Zefyr. Målet var Svenska högarna och kanske även Horssten. När man skådar fågel på hösten är det framför allt sträckande fågel vi är ute efter. Vädret är en viktig faktor och det bästa som kan ske är att det regnar på natten så att nattsträckare tvingas ned och rastar på öarna. Vi hade inget regn men ändå mulet väder. Vi hoppar ombord och ställer förrän österut mot Svenska högarna. Det tar en dryg timme att ta sig ut. Det blir en glipa mellan molnen och solen tittar fram och färgar molnen i horisonten rosa.
Vi delar upp oss på ön. Flera av oss har walkie talkies och vi delar upp dem så att vi kan kommunicera om det dyker upp någon höstlig raritet. Det är en hel del fågel på ön. Artlistan fylls på ganska snabbt. Det rör sig oerhörda mängder alfågel fram och tillbaka. Förmodligen övervintrar de där ute då jag ser dem flyga båda norrut och söderut. De är många. Man kan svepa med kikaren från höger till vänster och strecket bara fortsätter.
Det är en underbar höstmorgon. Vi är utspridda i små grupper runt ön. Metodiskt går vi igenom dungar och svackor på jakt efter ovanliga fågelarter. Det rasslar till på Walkie talkien. Peter har sett en ringtrast vid fyren. En härlig art som häckar upp i fjällen och syns framförallt på våren när den sträcker norrut. Höstfynd är inte lika vanliga.
Vi har tur och återfinner den i ravinen bakom fyren på långt håll men ändå. Artlistan blir längre och längre…
Jag parkerar vid ett träd på en udde. Fåglar kommer i strid ström vilar en stund och flyger sedan vidare över havet. En gransångare kommer, en ärtsångare ger lite adrenalinrush. Det är ganska sent för årtsångare så tankarna börjar gå åt andra raser av årtsångare men jag ser en ring och slappnar av om det hade varit något annat än vanlig ärtsångare hade ringmärkarna som varit på ön ett par veckor reagerat och larmat. Flockar av gråsiskor och domherrar flyger runt. Dubbeltrastar, björktrastar, rödvingetrastar, koltrastar och taltrastar är ganska talrika.
Inflödet av fågel avmattas. Ett sms kommer från Horssten. De har sett en misstänkt Sibirisk beckasin. En art som aldrig sett i landet tidigare. De jobbar vidare för att säkra bevisen men fågeln har slunkit mellan fingrarna. Vi avvaktar lite till och fortsätter leta igenom snåren på Svenska högarna. Plötsligt surrar det till i mobilen. De har hittat en bergstajga på Horssten. Snabbt samlar vi ihop folket och samlas vid båten. Vid en liten buske vid båten har vi en misstänkt tajgasångare. Det blir inga bilder men med gemensamma krafter får vi det till en tajgasångare och inte en bergstajga.
Vi hoppar ombord på båten och styr kosan mot Horssten. Jag har kontakt med Horssten via telefon och Bergstajgan är stationär i Sydostdungen. När vi kommer fram är det en rask promenad från nordsidan. Redan på ganska lång håll ser vi en fågel som svirrar runt i toppen på en al. En titt med kikaren och artbestämningen är klar. Vi håller oss på avstånd tills hela styrkan på tio personer sett fågeln. Horsstenskryss för mig, livskryss för en del och Upplandskryss för andra. Riktigt skoj. En fantastisk avslutning på denna utflykt med Värmdö Fågel Klubb. Välkommen nästa gång. Det blir troligen en utflykt på motsvarande sätt i vår.
Artlista: Svenska Högarna/Horssten 181021, 61 arter
Knölsvan
Fiskmås
Havsörn
Tobisgrissla
Havstrut
Alfågel
Gråtrut
Kricka
Pilgrimsfalk
Dubbeltrast
Kungsfågel
Sjöorre
Bläsand
Gråsiska
Björktrast
Domherre
Talgoxe
Grönfink
Rödvingetrast
Blåmes
Rödhake
Gräsand
Bergfink
Ängspiplärka
Vinterhämpling
Koltrast
Sparvhök
Ejder
Storskrake
Stjärtmes
Småskrake
Bofink
Svartmes
Gransångare
Ärtsångare
Trädkrypare
Gärdsmyg
Sånglärka
Sidensvans
Dvärgbeckasin
Duvhök
Storskarv
Kråka
Ormvråk
Tornfalk
Grönsiska
Ringtrast
Sångsvan
Järnsparv
Gulsparv
Ringduva
Sävsparv
Jorduggla
Bergstaigasångare
Skrattmås
Storlom
Strömstare
Steglits
Knipa
Enkelbeckasin
Myrspov
Varfågel
Kaja
Taigasångare
Havsfågelskådning på Madeira
Vi landar på Madeira med ett brak. Fallvindar från de branta bergssidorna runt flygplatsen på Madeira gör att landningen blir en smula vinglig. Här ska jag för första gången skåda havsfågel från båt. Jag är otroligt förväntansfull då jag inte riktigt vet vad som väntar mig. Det är mörkt när vi kommer så första riktiga intrycket av Madeira låter vänta på sig till morgonen. Redan från balkongen hör vi gulnäbbade liror som i mörkret flyger upp mot bergen. Vi gör en första liten morgon exkursion och får in arter som Kanariesiska, Helenaastrild, forsärla, drillsnäppa, roskarl, Kanariepiplärka och den nordamerikanska fjärilen Monarch.
En fantastiskt vacker skapelse. Vi ser även ett antal av de andra endemiska fjärilsarterna som är varianter av kvickgräsfjäril, sandgräsfjäril och kålfjäril.
Madeira är en ögrupp i Atlanten, 40 mil norr om Kanarieöarna. Den tillhör Portugal, men är politiskt självstyrande. Ögruppen består av huvudön Madeira, den mindre ön Porto Santo samt två grupper av obebodda öar, Ilhas Desertas och Ilhas Selvagens. Huvudstaden är Funchal.
Efter frukost tar vi bilen upp i bergen för att leta rätt på de endemiska arterna som finns på ön. Redan på vägen upp för en backe hör vi en Madeirakungsfågel. Det blir inga bilder för mig men jag ser den bra i kikaren. Strax efteråt stannar vi vid en golfbana och tittar bland annat på enfärgade seglare, ormvråkar och en tornfalk. Plötsligt ropar Daniel där är Madeiraduvan!
Den flyger framför oss på vägen och strax efteråt kommer ytterligare ett ex för att omintetgöra eventuella tveksamheter om att det skulle vara den. En liten bit längre upp på berget får vi se Madeiravarianten av bofink. Vi rullar ned mot byn Machicho där vi bor på hotellet Whitewater. Vi äter en god lunch och förbereder oss på att åka ut den första turen på havet.
Det tar inte lång stund förrän vi ser den första gulnäbbade liran. Med jämna mellanrum sveper de förbi båten. De är fantastiska att se där de till synes utan ansträngning använder uppvindarna som skapas av vågorna för att transportera sig väldiga avstånd över det öppna havet.
Efter en timme ropar Tord Bulwer’s Petrel! Stop!!
Men guiden säger bara:
-jag stannar inte för Spetstjärtad Petrel. Ni kommer att se er mätta på dem ändå. En förvisso trist kommentar men det visade sig att han hade rätt. Vi såg säkert 50-60 exemplar av arten men se sig mätt gjorde vi nog inte ändå.
På plats tar guiderna fram en plasthink med frysta fiskdelar och inälvor som de slänger i vattnet så den flyter som en stor isklump. De lägger också en olja på mäsket som gjuter olja på vågorna så det också blir ett blankstryk dör doftspåret ligger. Den avger ett doftspår åt ena håller i vattnet eftersom vi driver och åt andra håller i vindens riktning. Tanken är att fåglarna ska snappa upp doftspåret och söka upp klumpen. Jag hade sett framför mig att det skulle samlas mängder med fågel som skulle smaska i sig och ligga på vattnet men i själva verket var det mer så att de flög längs doftspåret och checkade upp vad det var för att sen flyga vidare. De enda som stannade till var några unga medelhavstrutar. De övriga i gruppen var ganska pålästa på havsfåglar och hade skapat sig förväntningar på vilka arter som borde dyka upp och vilka de hoppades på som bonus.
Det visade sig ganska snabbt att Spetstjärtad petrell (Bulwer´s petrel)och gulnäbbad lira (Cory’s shearwater) var de mest talrika arterna. Spetsjärten är en liten helbrun fågel som flyger lite kors och tvärs i vågdalarna och har inte lika svepande stora bågar som de större arterna. Vi var ett sällskap på totalt tio personer. Vår lilla grupp om fem personer, ett svenskt par, en finne och en kille från Schweiz
Vi stod alla och stirrade i horisonten för att upptäcka något spännande. Det alla stod och hoppades på var i första hand Madeirapetrell (Zino’s petrel). Jag som inte i första hand drivs av kryssandet stod kanske mest och hoppades på de små söta stormsvalorna som studsar fram på vattnet nästan som i dans. Första arten som ropas ut är dock större lira. En vacker art som påminner lite om en labb i både färgsättning och teckning.
Den tar ett par svep runt båten och bjuder på sin prakt. Våra bazookas smattrar på och fyller minneskorten.
Strax därefter kommer en oceanlöpare (Madeira storm petrel). Den är lite större än en havslöpare, flyger lite mer bestämt och har inte vad vi kunde se samma trippande födosökningsmönster som sin mindre släkting.
Strax efteråt dyker även två havslöpare (Wilson’s storm petrel) upp i närheten av båten.
En riktig bonus dök plötsligt upp, en tärnmås (Sabine’s gull). Utan tvekan den snyggaste måsen av alla. Svårexponerad i det soliga vädret med sitt mörka huvud och kritvita kropp men några bilder blev det iaf.
Under första dagen ser vi också en val som hoppar på flera kilometers avstånd, troligen en beak whale, Vi ser flera sköldpaddor av typen loggerhead, och vår egen europeiska stormsvala.
Guiderna slänger i totalt tre mäskhinkar med c:a en timmes mellanrum. En stund efter att den sista åkt i börjar solen dala ned mot horisonten. Vi får en bit quiche som vi smaskar på medan vi hoppaa på några läckra arter i sista ljuset. Spetstjärtade petreller kommer med jämna mellanrum så sämre modeller att fotografera kan man ju ha. Vi packar ihop kamerorna och förbereder oss för att åka tillbaka. Vi har åkt ut c:a 1,5 timme vilket borde placera oss någonstans 20-25 distans utanför madeiras kust dvs, på internationellt vatten. Den 11-12 meter långa ribben ormar sig igenom vågorna mjukt och säkert. Strax innan vi kommer fram till Machichu passerar vi dock ett smalt sund där hela Atlanten vill igenom. Det i kombination med den snabbt uppgrundade botten som går från 4000 meter till kanske 20-30 meter i sundet gör att det blir väldigt krabb sjö och hård ström i detta sund. Ett ställe som jag definitivt inte skulle vilja få motorhaveri på. Vi kommer nöjda och belåtna in till kaj vid tiotiden och avslutar dagen på en närbelägen restaurang med macka, öl och artgenomgång, Idel nya kryss för mig.
Fredag förmiddag blir jag kvar hemma med nödvändigt arbete medan resten av gänget gör en exkursion till en högplatå och ett ökenliknande område. De ser ett flertal kanariepiplärkor och rödhönor. Efter lunch och lite vila är det dags för andra båtturen.
Denna dag börjar med en tur rakt ut från machichu för att leta efter Atlandpetrell (Fea’s petrel). Det tar inte så lång stund innan vi sett ett par av dessa vackra fåglar.
De är extremt svåra att skilja från Madeirapetrel men Zino har lite klenare näbb, annorlunda teckning runt ögat och en allmänt slankare kropp. Därefter vänder vi åter skutan norrut för att lägga oss på enligt guiderna det bästa stället för att se Zinos.
Efter en stund med de sedvanliga gulnäbbade lirorna och spetstjärtarna får vi några smörgåsar och tuggar friskt på dem när vi plötsligt ser en labb. Det visar sig vara en vacker adult bredstjärtad labb med begynnande klubbor. En riktigt häftig art som jag bara sett en gång tidigare när det var invasion 2015. Den flyger ogenerat några varv och drar sen vidare över det till synes oändliga havet. Därefter dyker ännu en överraskning upp. En flock småspovar sträcker förbi. Ett par silvertärnor tittar till mäsket innan de drar vidare.
I Funchals hamn finns det oftast ett antal rosentärnor som fiskar. De häckar på ön och är en art som flera av oss inte sett tidigare. Vi åkte dit i tid för soluppgången. Vi letar först på ett ställe i hamnen men hittar bara fisktärnor. Vi tar oss en cortado och en patel de nata, ett sött och gott bakverk garanterat utan fiber. Vi satsar sen på andra sidan hamnen och ser omgående en lämplig kandidat för rosentärna. Vi ser åtminstone 5-6 olika individer. Både adulta och juvenila och t o m en trolig 2-k fågel. Jag hade nog trott att de skulle vara lätta att plocka ut från de fisktärnor som också fiskade i hamnen men det tog sin tid att lära sig se skillnad på dem. Den har en snabbare snärtigare flykt, kortare vingar, mindre stjärt, de ger ett väldigt vitt intryck och dyker som en Kentsk tärna när de fiskar. För mig var det nyttigt att stå och studera dem och efter ett tag var det tämligen lätt att se skillnad på dem.
När vi är mätta på rosentärnor åker vi upp för att reka området där Madeirapetrellen häckar. Det är på toppen Pico de Arieiro. Vägen dit är nog bland det vansinnigaste jag åkt. En väg går spikrakt upp från Funchals hamn och vi är oroliga för den klena motorn i bilen. Lutningen är nog runt 20 grader och kanske t o m lite mer vissa passager. När det är som brantast dyker det upp två killar med en korg kälke. De åker kälke på asfalten i dessa kälkar. Helt vansinnigt. Vi såg inte när de körde men diskuterade ivrigt hur man får stopp på ekipaget. Till slut övergår den spikraka vägen i serpentinvägar som slingrar sig upp på berget genom cederskogar. Vi stannar på några ställen och ser en del Madeirabofink och Madeirakungsfåglar. Uppe på toppen äter vi lunch och rekar lite hur vi ska gå när vi tänkt oss att gå upp på kvällen för att lyssna på petrellerna. Strax är det dags att åter åka ned för den sista turen på havet.
Vi åker rakt ut med båten även denna eftermiddag och ganska snart ser vi flera Atlantpetreller som cirkulerar runt något. När vi kommer närmare ser vi att det är delfiner som jagar och förmodligen pressar upp fisk mot ytan som fåglarna kan ta. Jag ångrar genast att jag inte tog vattenhuset. Hade jag haft det hade jag troligen haft en del skapliga delfinbilder då de första gången kom rätt fint nära båten. Det är 15-20 flasknosdelfiner. Vi studerar dem och njuter av dess närvaro tio minuter.
Sen drar vi vidare norrut även denna dag. Jakten på Madeirapetrellen går vidare. Inget speciellt händer denna sista dag ute till havs. Samma arter som tidigare i olika ljus. Vi njuter dock ändå av att se dessa fantastiska fåglar utnyttja uppvindarna som bildas framför vågorna för att med dess hjälp flyga till synes för evigt utan ansträngning. Plötsligt dyker en fjällabb upp. Det tar ett tag att artbestämma den då den saknar sina långa stjärtfjädrar.
Vi åker hemåt och vid ankomsten ser vi att det brinner på berget. Det är dock en kontrollerad brand där man byggt modeller av båtar som man satt eld på för att fira (om jag förstod rätt upptäckten av Madeira som hände för 600 år sedan). Det smattrar och av fyrverkerier och knallskott. Det är effektfullt med de brinnande skeppen i den svarta natten. Vi hittar en restaurang med ett ledigt bord och äter en god middag och titta på folkvimlet. Prata går knappt då det är ett liveband som spelar covers av blandad kvalitet på högsta volym.
Sista dagen på Madeira gör vi en utflykt till ett världsarv . En lagerskog, Laurisilva of Madeira som ligger vid byn Serra d`Água NV om Funchal. Det finns en vacker och brant stig som går upp från byn in i skogen. Vi promenerar någon timme uppför och njuter av landskapet. Förhoppningen är också att få fotolägen på Madeira duvan och kungsfågeln. Duvorna visar sig vara väldigt skygga så det blir bara några långskott. Jag misslyckas även totalt med kungsfågeln vilket jag nog är den enda som gör. Men livet går vidare…
Vi åker därefter till en botanisk trädgård som åtminstone för min smak känns som ett nedköp efter den fina promenaden i bergen. Därefter åker vi upp till Pico do Arieiro för att fota landskapet och för att i bästa fall även få höra Zinopetrellerna i natten.
När vi gick ut till bilen började moln torna upp sig. När vi åkte de snirklande vägarna uppför berget började det regna. Attans tänkt vi som ville njuta av utsikten. Hoppet levde dock om att toppen skulle vara ovanför molnen.
När vi har ca 200 höjdmeter kvar bryter vi igenom molnen och solen lyser oss i ansiktet. Makalösa scenerier breder ut sig. Vi hoppar ur bilarna och springer runt som yra höns och fotar åt alla håll. Ljuset blir bara bättre och bättre. Jag hittar lite seglare och ett par tornfalkar som flyger runt i molnslöjorna som avtecknar sig mot bergssidorna. Rödhönor spelar i vegetationen en bit ned på berssluttningen. Några Kanariepiplärkor födosöker i lavagru
Vi bad hotellägarinnan kolla upp att restaurangen var öppen på toppen. Den var öppen till tio sa hon så vi beslöt oss för att käka på toppen. Det var tvärstängt redan vid 1900 när vi kom upp. Solen går ned och månen stiger upp.
Vi börjar vandra längs stigen mot häckningsplatsen för Madeirapetrellen. Det känns som vi plötsligt befinner oss i Sagan om Konungens återkomst när Frodo, Sam och Gollum vandrar på de branta stigarna på väg in i Mordor Några passager är bara en meter bred och stup på båda sidor. Definitivt inget för höjdrädda. Vi sätter oss ned och väntar på mörkret. Förhoppningen ör att få höra hur Madeirapetrellen anländer med mat till ungarna. Lätet ska påminna om en kattuggla ungefär. Vi sitter tysta i mörkret och betraktar nästan meditativt månen som stiger upp bakom högsta toppen. Vi ser några med pannlampa närma sig. Det är Hugo och Catharina som har med sig en grupp gäster som har samma ärende som vi.
Det visar sig att man behöver ha tillstånd för att vara på platsen och att Hugo har licens för att ta med sig besökare. Han är inte helt nöjd och vi avlägsnar oss tillbaka mot parkeringen. Vi stannar dock på halva vägen och strax därpå får vi höra ljudet vi väntat på. Kryzz!!
Vi promenerar de många trappstegen mot parkeringen och är alla bra andfådda och trötta när vi når bilen. Vi rullar ned mot Machichu där en kall Caneka och lite mat väntar. Vi kommer i säng ganska sent och skall upp redan vid fyra för att flyga hem till Sverige igen.
En späckad helg med häftiga arter, sköna samtal och underbar varierande natur är slut.
Brushanespel i Liminka Bay (Liminganlahti)
Jag är ganska impulsiv. Ibland alltför så. Efter Vårgårda fotofestival i höstas bokade jag in en resa till Finland för att fota brushane trots att jag vet att när maj väl kommer vill man inte vara någon annanstans än på Gotland. Där finns ju också brushanar på våren som ibland spelar när de rastar på sin väg norrut mot häckplatserna. Jag har dock lagt ganska mycket tid på att få bilder på spelet men aldrig lyckats få några bilder på spel mer än på långt avstånd. Min förhoppning var nu att få bra bilder av detta.
Sagt och gjort jag åkte till Finland. Närmare bestämt till Uleåborg. Därifrån vidare en halvtimme med hyrbil till Liminka bay. Där finns ett finfint Naturcenter som dessutom har ett hotell med fem rum. Under brushanespelet finns det möjligt att hyra gömsle för att komma nära och inte störa spelet. Upplägget drivs av Finn Nature med Jari Peltomäki och han fru Kaisa. Ett trevlig naturälskande par. Jari är flerfaldig vinnare i diverse fototävlingar och har fotat natur sedan 1989. På den tiden var det svårt att fota. Jag imponeras av fotografer som började med diafilm. Det var ett annat tänk. Man fick noga skriva upp exponeringar man använde och sen vänta ett par veckor på att filmen skulle komma tillbaka från Kodak för att se om man exponerat rätt. Det är annorlunda idag när man bränner iväg några tusen skott på ett pass och omedelbart kan justera exponering etc. och se resultatet direkt. Att ta en skarp rätt exponerad bild idag är inte svårt. Idag krävs mer än det för att ta en bild som sticker ut.
I Liminka finns gömslen på två platser. Dels ett antal gömslen vid en översvämning och dels mot en liten vall 200 meter därifrån där själva spelet sker. Man får fritt välja i mån av plats och har man några dagar kan man variera ljus och plats för att få så stor variation av bilder som möjligt.
Gömslena är som små lådor och den låda jag valt första kvällen har en glasvägg som jag valde då de fåglarna inte skyggar lika mycket för den som för varianten där kameran sticker ut utanför gömslet. (Dessvärre upptäcker jag vid resans slut att i princip alla bilder jag tagit i detta glasgömsle är suddiga. På något sätt har det blivit någon brytning genom glaset som gjort att allt blev suddigt.) Det är ganska trögt. Brushanarna har minskat med ca 80% på ganska kort tid och nu häckar bara ungefär 100 par i Liminka. Den märkliga våren som började sent och sen övergick i sommar verkar har snurrat till det för fåglarna också. Troligen har många av de fåglar som rastar här istället flugit vidare i det fina sträckvädret till nordligare häckplatser. Det stora raset för brushanar är en minskande tillgång till slåtterängar och betade strandängar som utgör häckplatser. Dessutom jagas de en del på övervintringsplatserna i Senegal.
Det invecklade brushanespelet
Ett forskarteam på Uppsala Universitet har i studier visat att det som skiljer de olika hanarna åt är en specifik kromosonförändring som uppstod för ca fyra miljoner år sedan. Det kan man läsa mer om här: http://www.uu.se/nyheter-press/nyheter/artikel/?id=5604&typ=
Det finns tre olika typer av brushanehanar. De har helt olika fjäderdräkter och helt olika roller i spelet. De varierar framförallt i färg på halskragen som är allt från vit till svart med allt däremellan.
De mörka eller kraftfullt färgade hanarna är aggressivare, kallas för “suveräner” eller independents. De är de vanligast förekommande i spelet ca 80%.
De ljusa, ofta med vit halskrage, är mer undvikande och passiva, kallas “satelliter” och utgör cirka 20 % av hanarna. Den tredje, och mest ovanliga morfen, är de “intermediära” eller ”Faeders” som är hanar men bär en honfärgad dräkt året runt. De är väldigt ovanliga och dessa utgör cirka 1 % av hanarna.
Jag tyckte det var svårt att se något mönster i korrelationen uppträdande och koppling till fjäderdräkt.
Här är några av kombattanterna.
De ser för lustiga ut med sina kragar och mössor. Man får många associationer till allt möjligt. Mest tycker jag de påminner om karaktärer i Louis XIV hov. De struttar runt med sina peruker, bugar sig och ser ibland förorättade ut. Blir de tillräckligt kränkta blir det duell. Viss likhet finns också med delegaterna i House of Lords i det brittiska parlamentet.
Ansiktets sidor är som ni kan se täckta av vårtor, och visar att de är parningsredo och de ger också visst skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och kan i sällsynta fall döda varandra.
De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1×1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna använder ett camoflage genom att se ut som en hona. De försöker sno till sig en parning när en hona kommer förbi. De råkar dock själva ut för att bli betäckta av andra hanar eftersom de andra tar dem för en hona. Ja ni hör det är fullt med intriger och ingredienser gott nog för en långkörare på Netflix 🙂
När man spenderar ett antal dagar på samma plats lär man känna individerna eftersom de ser så olika ut. Man vet vilken tuva de försvara och vilka som är Satelliter är väldigt tydligt, då de oftast lägger sig ned och flyr konflikterna. Jag såg tyvärr ingen intermediär eller ”faeder” vad jag vet. Svårt att säga eftersom de är lika honorna.
Förutom spelplatsen fanns även gömslen vid en vattensamling där brushanar och andra fåglar åt och drack.
Ugglekväll
Jag fick möjlighet att följa med Jari och Kaisa när de var ute och kollade pärluggleholkar. Självklart tackade jag ja till denna möjlighet. Det är rekordår med ugglor i år så om häckningarna går bra kan vi förvänta oss en förbättring av antalet för de flesta arter.
De första tre holkarna vi kollade var tomma. På väg till nästa holk passerade vi en stor björkdunge omgiven av åkermark. Runt den platsen hade en av Jaris guider sett en hökuggla som jagat bort en jorduggla häromkvällen. Det kunde tyda på att de häckade i dungen och vi gjorde ett försök att hitta boet. Vi traskade runt i den fina gamla björkdungen. Sumpigt och fint. Som gjort för vitryggig hackspett, som tydligen också finns i området. Vi har gått runt en god stund när jag hör en hökuggla sjunga. En melodiskt rullande sång. Jag får en ganska god uppfattning om riktning och ropar till mig Kaisa och Jari. Efter några minuter hittar jag ett gammalt kråkbo och tycker mig se något som rör sig i boet.
En av guiderna hade sett en lappuggla inte långt från där vi var. Han misstänkte på beteendet att det kunde vara häckning. Vi hittade den ungefärliga platsen och gav oss in i ytterligare en fin sumpskog.
Vi spred ut oss och letade runt i den fina sumpskogen full av älgspår, björnspår och vildmarkskänsla.
På en avverkad del i en hög tal låg resterna av ett bo och på marken låg dessvärre två trasiga och ett helt ägg. Det förklarar det avvikande beteendet från lappugglan tidigare. Den hårda blåsten hade förmodligen fått boet att gungas loss från sina fästen i tallklykan med ödesdiger konsekvens. Det positiva är dock att det finns tid att hitta ett nytt bo och försöka igen.
En liten bit längre bort sitter förmodligen paret som just avbrutit häckningen. De ser molokna ut men det gör ju å andra sidan en lappuggla jämt.
Precis där vi parkerat för att titta på lappugglorna finns ytterligare en pärluggleholk. Vi går en kort bit på en stig som för oss genom en underbar gammelskog med tjock mossa och skägglav i de vackra granarna. Där sitter en holk som är smakfullt gjord av en gammal björk. Pärlugglan hör oss komma och kikar lugnt ut på oss. Det är faktiskt första gången jag ser en pärluggla. Jag har hört den åtskilliga gånger men då den är nattaktiv har jag aldrig fått syn på den.
Vi åker vidare och hittar ytterligare en lappuggla på ett fält på vägen tillbaka. Helt galet. Totalt åtta ugglor på tre timmar i fält.
Norra Finland har en fantastisk natur och artrikedom. Det vore kul att bila sig upp hela vägen över till Sverige och ner till Stockholm under 2-3 veckor. Men det får nog vänta några år eller till nästa liv.
Sista morgonen är jag i gömslet vid vattensamlingen och väljer nu ett gömsle där kameran är ute i luften. Orrarna spelar på våtmarken ackompanjerad av rastande tranor och några morgonpigga grågäss. Någon handpumpar vatten med en gammal pump. Det är rördrommen som sjunger vackert på rördrommars vis. En storspov spelflyger för sig själv . En skrattmås blir morgonens första gäst utanför gömslet. Som så många gånger förr är den först på plan och jag knäpper några bilder med canons ögonblicksfrysare.
Jag lämnar Liminka Bay nöjd med vistelsen men inte helt nöjd med bilderna. Men det kan man heller inte räkna med att vara jämt. Jag fick en hel del fina exponeringar på minneskortet i hjärnan. Det är minst lika viktigt om inte viktigare.
Källor: Wikipedia samt Uppsala Universitet, Fredrik Widemo
Högt vatten ger nattliga äventyr
Sen jag kom till Gotland i slutet av juni har vattnet varit ovanligt högt för årstiden varför de bottnar kring Gotlands kuster där vadarna normalt födosöker är täckta av för högt vatten. Detta faktum har gjort att jag tagit sovmorgnar och istället riktat fokus mot andra arter som jag normalt inte jagar med kameran. Eller, ja nattskärror jobbade jag en del på även förra året men i år spenderade jag en knapp vecka i skogen ovanför huset. Från skymningen till en bit efter 23.
Det var en härlig konsert med 5-6 spelande nattskärror, morkullor som svepte över skogstopparna och rävar som ylade i mörkret. Det slumpade sig att det blev fullmåne denna tid. Jag blev en smula besatt av iden att få en nattskärra i en torraka mot Det var en härlig konsert med 5-6 spelande nattskärror, morkullor som svepte över skogstopparna och rävar som ylade i mörkret. Det slumpade sig att det blev fullmåne denna tid. Jag blevmånen. Tyvärr lyckades jag inte. Det var nära flera gånger men det sprack alltid i sista minuten när nattskärran skulle landa.
Jag var även nära att fånga morkullan i månen. De första veckorna på ön präglades av misslyckade turer där den mest lyckade bilden var en bild på vallmo. Vallmo?? En stillasittande blomma. Nu är jag förvisso inte en styvnackad fågelfotograf även om det är det jag fotar mest. Blommar blev det en del av som substitut.
På en joggingtur i skogen passerade jag några inägor ett par kilometer in i skogen. Där hörde jag en kornknarr som spelade när jag passerade. Jag har provat på kornknarr ett antal gånger utan framgång men bestämde mig för att prova redan på kvällen. Första försöket gick sådär. Jag hade en som spelade precis bredvid gömslet så det dånade i öronen. Det har så otroligt stark stämma att det nog är risk för tinnitus. Den flög över tältet efter en stund och landade i ett dike. Hmm… Nåja, skam den som ger sig. Jag bestämde mig att testa kvällen efter. Jag var ute i lite bättre tid och var på plats redan vid åttatiden på kvällen. det var full fart. 2-4 stycken spelade ihärdigt. Ganska snart ser jag i ögonvrån hur det otroliga händer. En kornknarr kikar ut ur det höga gräset och tittar fundersamt. Den går tillbaka in igen men kommer efter en stund ut och blir helt synlig. Jag knäpper några bildserier och kornknarren tar en språngtur in i det höga gräset igen. Tjoho! en snabbtitt på display avslöjar att det åtminstone är några skarpa bilder som betyder att jag lyckats. Äntligen lite utdelning efter många timmars slit.
En skådare på ön, Bimbi, håller på med ett ringmärkningsprojekt med kornknarrar och har en efterlysning på omärkta knarrar. Jag misstänker att ingen haft koll på dessa knarrar så jag hör av mig till honom och redan på kvällen gör vi sällskap upp till skogen för att ringmärka dem.
Bimbi har med sig ett lågt nät som är två meter brett och kanske 25cm högt. Han har med sig en högtalare och en mp3-spelare med en kornknarrsslinga. Vi spelar en trudelutt och lokaliserar den första knarren. Vi traskar utan krusiduller fram till den och placerar ut nätet bara tio meter ifrån den. Bimbi har en pannlampa på som han lyser mot knarren för att den ska bli bländad och inte se nätet. Den är lite tjurig men rör sig sakta närmare. Missar nätet och springer nästan in i mig och flyger iväg. Det tar en stund till sen sitter den i nätet. Vi trasslar ut den och Bimbi fotar olika delar.
Ögon för åldersbestämning, han mäter även vingarna och fotar stjärttäckarna då han misstänker att det också kan vara en åldersparameter. Sist åker det på en ring och därefter får knarren friheten åter. Det dröjer någon minut sen står den och ropar efter en hona igen till synes helt oberörd av att bli infångad. Vi märker ytterligare en individ men hittar inte de andra två som jag är rätt säker på att jag hörde. Ett kul nattligt äventyr.
Lyckan med kornknarren gav blodad tand och jag funderar på om man inte ska försöka få bättre bilder på vaktel. Jag lyckades få några bilder för två år sedan när jag hade en som spelade nästan på tomten. De togs dock i trist ljus och det var lite för mycket gräs i vägen för att jag skulle bli riktigt nöjd. Jag spanar i artportalen men de flesta vaktlar är ganska långt från Garde. Bimbi berättade då att han har en vaktel som spelar i Burs som bara är en dryg mil hemifrån. Sagt och gjort jag åker dit och gör ett försök men utan framgång. Jag har dock fått en del ideer som jag bestämmer mig för att prova dagen efter, Jag är på plats vid 0400 och vakteln spelar ihärdigt. Jag riggar upp och väntar och väntar. Plötsligt är vakteln på andra sidan vägen. Jag flyttar gömslet och efter en stund är den tillbaka på favoritplatsen men kommer inte åt mitt håll. Jag är beredd att ge upp när den plötsligt spelar alldeles bredvid mig. Kort efter kikar den ut försiktigt och kollar läget. Jag knäpper ett par rutor och precis innan den försvinner tillbaka vrider den på huvudet så det mjuka morgonljuset lyser upp hela fågeln. Jag sätter skärpan och vips så var man skapare av en ruta på en vaktel. Vilken flax.
Väldigt nöjd med resultatet av detta sidospår ser jag nu fram emot att krypa ned i leran där jag hör hemma bland gluttsnäppor, skärfläckor och svartsnäppor. Det höga vattnet hänger dock i sig och vinden gör det också svårt att få till det. Det blir kajtsurf med döttrarna istället.
Med härfåglar och blåkråkor på Puzstan
Genom åren har man sett fantastiska fågelbilder från Ungern. I Ungern bor en fotograf som heter Bence Mate. Han toppar varje år någon av de stora internationella fototävlingarna. Han är fantastiskt duktig på att bygga gömslen för att skapa möjligheter att ta bra bilder. Samtidigt är han inte en kille som bara gör det för bilden utan det han gör skapar också möjligheter för fåglarnas häckning då de får perfekta häckningsplatser serverade av honom. För ett par år sedan kontaktade jag honom för att se om man kunde boka några dagar. Det var fullt två år framåt. Jag sa att honom att sätta upp mig på en väntelista om det dök upp något återbud. För ett par veckor sedan trillade det ned ett mail i inkorgen där jag erbjöds tre dagar på hans farm. Efter en snabbkoll hemma nappade jag på detta. Det var inte helt självklart. Jag har senaste tiden tröttnat lite på att man ser liknande bilder från fotografer som åker till kommersiella gömslen. Jag trivs egentligen kanske bäst med att ligga på en gotländsk strand. MEN arterna och min nyfikenhet lockade mig till att åka dit. Jag får en del tips i förväg av Jonas Claesson som var på plats veckan innan. I gengäld får jag släpa hem hans kängor som han glömt kvar. 🙂
Bences farm ligger en och en halv timme från Budapest. Det är ett vidsträckt odlingslandskap inte helt olikt Sverige som möter mig. Jag får sällskap i transporten från flygplatsen av två israeler. En av fördelarna med att åka ensam är att man alltid gör nya bekantskaper.
Efter en kort fikapaus går vi igenom fördelningen av fotografer på de olika gömslena. Jag börjar med en kväll i Theatre. Det är ett gömsle som är helt fantastiskt. Det ligger i ett träskområde med vass och små sjöar som är någon halvmeter djupa. Vi kommer fram till ett litet hus. När man går nedför trappan kommer man in i en gång på 10-15 meter som tar oss fram till själva gömslet som är otroligt avancerat. Det är glasskivor på 1,5 gånger 5 meter åt två håll. Med och motljus. Tre fåtöljer med en specialanordning med plats för två kameror. En elhiss drar upp skyddet för fönstret och på en digital display ställer man in antifogsystem, luftvärme och golvvärme. Helt galet. Gömslet ligger en meter under marken så man sitter och tittar ut med hakan över vattnet. Där går ägretter, gråhägrar, natthäger, en svart stork , skrattmåsar, svarthuvade måsar och massa andra arter.
Jag sällskapar med en tysk och en av israelerna. Vi har en fantastisk kväll som börjar med en störtskur och avslutas med en skön solnedgång. Typ, precis vad man skulle vilja ha om man fick önska. En sak jag noterar och som gäller genomgående är att ett 500 mm objektiv är onödigt stort då avstånden är korta. Jag kompletterar med ett 70-200 med eller utan 1,4 konverter men det blir inte samma bokeh som med femhundrat och det ger mig lite huvudbry. Det optimala hade varit ett 200-400 med inbyggd konverter. Alternativ ett 300 f/2,8. Men det är lyxproblem. Jag får klura lite mer och försöka hitta intressanta kompositioner med det jag har.
Det är ett riktigt kul pass. Man kastar iväg skott åt höger och vänster då det ständigt dyker upp nya möjligheter. Jag kollar lite då och då på motljussidan om det händer något där och får några bilder där med. När man fotar motljus från gömsle måste man vara extra försiktig. Det spegelglas som används mister sin förmåga om solen skiner rakt in som vid solnedgången. Därför använder man svarta kläder och ett svart skynke framför oss som endast har ett hål för kameran.
Tillbaka i kampen bjuds på en sen middag. Då går vi även igenom fördelningen av gömslen för morgondagen. Överlag var det väldigt flexibelt och tillmötesgående och det mesta gick att lösa då det finns så många olika gömslen. Jag prioriterade att försöka komma undan så jag fick ett eget gömsle. Det lyckades för det mesta. Men denna morgon började jag tillsammans med Assaf från Israel. En duktig ganska ung och driven fotograf. Vi skulle spendera morgonen i Rollertower. Det var ett torn med en trädkoja i en träddunge. Alla barns dröm. Utanför gömslet hade man på en stör satt upp en bit av en stock med bohål. Där häckade en familj blåkråkor. Det var alltså målet för dagen. Morgonpasset var motljus.
Det var en fantastisk morgon med dimmor som började stiga och som började glöda när de träffades av solen. Några harar skuttar förbi och ett par sommargyllingar stämmer upp en skön konsert bakom vårt gömsle. De verkar ha bo i samma dunge. Vi såg dem ideligen flyga ifrån oss men aldrig till oss tyvärr. De landade inte heller på de sittpinnar som fanns ditmonterade. Det går fort och som jag nämde tidigare är jag mittemellan brännvidder så det blir en del frustration men vi njuter ändå av en skön morgon. En gök landar plötsligt framför oss sitter en stund och ropar och viftar på stjärten åt oss.
Vi bryter upp vid nio när ljuset är alldeles för hårt och jag passar på att komma ikapp med lite sömn. När jag vaknar tar jag en sväng ut till ett av de tre skogsgömslen som finns i sortimentet. Under lövverket blir ljuset filtrerat så det går att fota med hyfsat resultat även mitt på dagen. Gömslet är byggt med en vattenspegel som sträcker sig 7-8 meter ut från gömslet. Där vattnet slutar börjar en glänta som gör att man får en fin bokeh och en grön bakgrund som varierar i nyans beroende på hur ljuset faller. Gästerna som kommer och dricker är många. De klassiska fröätarna stenknäck, bofink, talgoxe och blåmes men även gransångare, svarthätta, turturduva och diverse andra arter. Det man hoppas på är kanske framförallt sparv- och duvhök. Jag har dock inte turen på min sida men är nöjd ändå. Efter en snabb paus hemma åker jag till kvällspasset som skall spenderas i Hoopoe 5. Ett gömsle med fokus på härfågel. Här har man byggt ett inbjudande ställe för härfågeln att häcka på. En sandkulle med träbeklädnad på en sida verkar vara en drömlägenhet att bilda familj i för härfåglar. Ofta föder de upp två kullar per år. Bredvid häckar även blåkråka. Som namnet antyder är det lite av bildfabrik, det får tillstås men Bence är fantastisk på att förstå hur ”scenen” ska se ut för att ge rätt bilder och om fåglarna trivs och dessutom förbättrar häckmöjligheterna så är det ju bara av godo.
På kvällen är det motljus vilket jag har börjat tycka om mer och mer. Jag har några bilder på näthinnan som jag lyckas få. Genomlyst tuppkam av det sista ljuset kan jag checka av på listan av önskebilder från resan.
Väl hemma är det en kamp mot klockan för att snabbt hinna tömma minneskorten, backuppa och glutta lite på bilderna innan man efter middagen kastar sig i säng för att njuta av de få timmarna innan det är revelj. Maten på kampen är supergod. Jag hamnar dock lite i kläm mellan den israeliska gruppen och en grupp från Luxemburg. De pratar båda på sina respektive språk utan att ta notis om mig så jag kryper till kojs istället för att ödsla tid på middagen.
Morgonen spenderas på samma ställe som kvällen innan men nu i medljus. Samma fåglar men andra bilder. Det kan synas tråkigt men det är en klar fördel att man lärt sig hur fåglarna beter sig på platsen så att man kan vara beredd för att få lite actionbilder.
Även denna morgon är vacker med dimmor som stiger. Härfåglarna verkar dock ha nattsuddat för de vaknar inte förrän vid 0600 då det mesta av magin försvunnit när solen stigit upp en bit. Men jag njuter av fågelkvittret. Syndnäktergal, kornsparvar, sommargyllingar och turturduvor som spelar ramar in morgontimmarna ljudmässigt.
Härfåglarna flyger i skuttetrafik med den ena godsaken efter den andra. Syrsor, skalbaggar och allt möjligt annat läckert serveras till ungarna som bör vara i det närmaste flygga. I ett av de andra gömslena hade ungarna lämnat boet så där var det ingen aktivitet längre. Hur bra gömslena än är så är det ju inte en direkt ergonomisk arbetsställning vilket känns efter 3-4 timmar i en fosterställningsliknande position så det är skönt att sträcka ut den krökta misshandlade ryggen någon kvart innan jag far vidare till ett annat skogsgömsle.
Detta gömsle heter mirror. Jag trodde att det var en anspelning på vattenspegeln som blänkte framför gömslet men det var mer raffinerat än så. På en stolpe fanns möjlighet att sätta upp en spegel som kunde styras inne från gömslet för att styra ljuset så man fick det där man ville ha det. Du kunde även få medljus i kombination med motljus vilket inte händer så ofta i det naturliga. Men Bence’s fantasi sätter inga gränser på vad man kan göra för att få spännande bilder. Det blir dock inga vinnarbilder för mig men lite nya arter dyker upp och låter sig fotas. T ex stjärtmes av rasen Europea som jag inte sett tidigare. Några ytterligare Ungernkryzz blir det också.
Jag försöker som vanligt hinna med allt så jag ber att få bli flyttade till det sista av skogsgömslena som heter Large drinkingstation. Det är häftigt byggt i en ravin som slutar nedåt genom en lövskog. Även här syns spår av Bences kreativitet. Nedanför ”poolen” utom synhåll från gömslet står en ramp med lampor. Han skall se om det går att skapa en miljö där man kan ta bilder på natten. Kanske av nattskärror och fladdermöss och annat som kommer ned för att dricka. Man blir lite sugen på att själv blir en entreprenör inom detta gebit i Sverige. Det börjar dyka upp idéer i huvet på allt möjligt man skulle kunna göra i Sverige. Men jag har ju faktiskt ett jobb men det kommer nog bli lite gömslen på Gotland vad det lider.
Som avrundning på kvällen blir det en sittning utanför trädgården i ett gömsle framför ett träd där det häckar minervaugglor. Det tar en stund innan de visar sig. Tyvärr lite för länge då färgerna och ljuset från solnedgången hunnit försvinna bakom en molnridå men jag får ändå några bilder som jag ville ha. Bl a en där bara det sista svaga ljuset visar ugglans konturer i mörkret.
Sista morgonen spenderas i en hästhage utanför en ridskola. Där har man med grävskopor grävt ett antal stora kratrar med lodräta väggar. Dessa väggar är utmärkta för backsvalor och biätare att gräva ut bohålor i. Även här är det alltså kommersiellt i kombination med att hjälpa dessa arter att få bättre häckningsplatser. I hålet har man därefter ställt diverse störar som man spikat på lite mindre snyggare kvistar som biätarna gärna vilar på mellan jaktrundorna. Även här får jag en del idéer till egna fotoprojekt. Det finns två gömslet ett med och ett motljus. Jag börjar i motljusgömslet. Vi kommer dock dit på tok för sent så magin är redan borta men jag stretar på en timme och byter därefter med en kille i medljusgömslet så att vi får möjlighet att prova båda. De är så häftiga att studera på nära håll. Onödigt vackra som alla biätararter och fantastiska flygare. De sitter på en pinne och stirrar lite ryckigt åt alla håll och plötsligt har de fått syn på ett bi eller humla på 30 meters avstånd och hämtar hem det. När det kommer tillbaka till pinnen slår de ihjäl biet mot pinnen innan de sväljer det. Det blir mer aktivitet ju längre dagen går och de kivas om bästa platserna på pinnarna och man ser också förhandlingar mellan biätare när någon kommer med ett bi och den andra tigger. Förmodligen är det något slags parbildningsceremoni för de som ännu inte gått till häckning. Vid nio är ljuset på tok för hårt så sista timmen innan vi blir hämtade är det bara att njuta av bastuvärmen i gömslet och av biätarnas uppvisning. Det var löjligt svårt att fota dem när de flög. Trots att det blåste en del som gjorde att biätarna flög lite långsammare i motvinden så hittade inte autofokusen biätarna mot den brokiga bakgrunden. Jag provade alla inställningar utan någon banbrytande förbättring. Jag fick tillräckligt av bilder ändå för att känna mig nöjd.
Timmarna i Ungern börjar lida mot sitt slut men jag lyckas prata mig till en sista tur till ett av skogsgömslena. De flesta av besökarna har haft tur och haft sparvhök och duvhök som kommit och druckit men inte jag. Men skam den som ger sig. Vi åker och hämtar Asaffa från Mirror. Han sa att det var lugnt där hela morgonen. Jag säger adjö och kryper in i gömslet och när jag tittar upp sitter en ung duvhökshona där. Hon får inte plats i sökaren så jag börjar försiktigt ta några porträttbilder i tyst enbildsläge. Hon är vaksam och lyssnar hela tiden. Jag tar även en del bilder med 70-200 men det blir gyttrigt då man inte får samma bokeh utan får med för mycket av bakgrunden. Ena sidan av gömslet är till viss del solbelyst av en hård stark mitt-på-dagen.sol. Men jag försöker med lite alla möjliga metoder få några bilder som kan duga. Till slut hoppar hon i och tar ett snabb-bad. Sen upp på kanten och skaka loss och lyssna en god stund igen. Sen ner i vattnet för ytterligare en simtur. Hon upprepar detta ytterligare en gång innan hon till slut flyger iväg. En härligt timme har hon bjudit på. Den extra tiden jag fått hade verkligen lönat sig men det är två timmar ytterligare kvar.
Koncentrationen droppar dock en aning när man ser den 10:e talgoxen hoppa i och bada. Jag lägger mig på britsen och vaknar 10 minuter innan jag ska bli hämtad. Det känns i hela kroppen att det inte var hästens säng jag sovit i utan en smal träbrits utan kudde. Men skönt var det ändå. Snabbt tillbaka och packa ihop pinalerna och bege sig mot flyget.
Fantastiskt spännande dagar i Ungern. Men hur bra det än var är jag osäker på om jag åker tillbaka. Det är något visst ändå med att själv få en ide till hur man ska få en specifik bild eller kanske man bara hittar en fin plats med ett fint ljus och lägger sig på chans för att se vad det ger i någon närbelägen damm eller havsvik. Det här var dessutom ett bakslag för min ickeflygskampanj så i höst ska jag anstränga mig för att stanna hemma. Men att se nya platser och besöka andra kulturer än sin egen är berikande även på ett annat plan som gör det svårt att motstå så döm mig inte om jag faller till föga igen. Ungern var ett nytt land för mig och den känsla jag fick på denna korta tid var att det verkar vara ett vänligt land med utmärkt mat och skönt klimat. Med andra ord Puzstan och Gulaschen får godkänt.