September – Naturen förbereder sig för mörkrets ankomst

This post is also available in: Swedish

Jag hade pratat med ett gäng kajt kompisar om att vi skulle ta en tripp till Gotland och njuta av höstens vindar. Det såg länge hyfsat ut i prognoserna men dagarna innan skruvades vindstyrkan ned rejält. Likt tio små negerpojkar föll kamraterna ifrån en efter en tills jag blev helt ensam. Nåja, det går ju inte direkt någon nöd på mig. Det finns ju annat att göra. Första kvällen bjöd Fredrik, en skådarkompis på korv på Närsholmen. Ett tunnsått sträck men lite umgänge i solnedgången. Mattias och Mattias var också på plats. På vägen dit hade jag rekat lite på mina vanliga fotoställen och såg bland annat två ägretthägrar. Jag bestämde mig för att göra ett försök morgonen därpå trots det höga vattenståndet.

Nu när höstmörkret så smått börjat infinna sig blev det ju en veritabel sovmorgon. Klockan var ställd på 0420 och jag var på plats i gömslet runt 0510. Efter några minuter börjar vattnet stiga. Snabbt ut med alla grejer och flytta till torrare mark. Ingen bra början. De fåglar som börjat landa stack nu långt därifrån och det var i princip fågeltomt hela gryningsperioden. Ingenting i sikte.

Det är lite typiskt september. Det kan variera mycket från ena dagen till den andra. Fåglar samlar ihop sig och rastar och kan bli många till antalet. När sen sträckvädret blir bra så sticker allihop och det blir märkligt ödsligt och tyst i markerna.

Gäss och tofsvipor samlas i flockar för att tillsammans flytta söderut mot ljuset.

Tofsvipor är de enda fåglar som rör sig i närheten första timmen i gömslet.

Det rastar lite gäss på avstånd och flockar med tofsvipor och starar gör svep över viken. Ingen skymt av ägretterna. Jag lägger mig ned och slumrar till några minuter och vaknar av att jag hör en ägretthäger. Jag tittar ut i sidofönstret och ser inte en utan åtta ägretthägrar. Det är på 15-20 meters håll. Försiktigt smyger jag ut objektivet genom sidoluckan, ställer slutaren på tyst läge och knäpper några bilder. Jag lyckas klämma in 5 av de åtta ägretterna i samma ruta. Det är en ganska unik bild ändå. Förmodligen kommer den dock att bli allt vanligare. Solen har gått i moln och en efter en flyger ägretterna därifrån till bara en är kvar. Då kommer solen fram och ljuset är fortfarande ganska mjukt. Jag får några ganska fina porträtt i mitt tycke.

Jag vaknar hastigt av att jag hör en ägretthäger utanför gömslet. När jag tittar ut så möts jag av denna blick.

Inte en, inte två utan åtta ägretthägrar samtidigt framför kameran. De var för nära för att få i fokus allihopa.

En efter en lyfter de och flyger iväg men en av ägrettterna dröjer sig kvar och solen kikar fram med ett milt behagligt ljus.

Nöjd packar jag ihop och åker hem för att jobba undan fredagsbestyren. Det tar längre tid än väntat så jag äter lunch innan jag packar in kitegrejerna i bilen och beger mig till Lausvikens norra del.

Skönt häng och ett antal tinmar på vattnet gör att fredagen blir en riktig kanondag på alla sätt. När det börjar kvällas tar jag lite bilder på de andra som orkar kämpa vidare i den mojnande vinden.

Jag hade en idé om att få kajtare i den uppgående fullmånen. Ingen orkar dock ställa upp som modell så jag åker till Närsholmen för att kanske få en gåsflock eller något i la Luna. Det är en hel del moln men månen kommer upp fint i en glipa men inga fåglar kommer. Det börjar bli svårt att se. Jag spanar av med handkikaren åt höger och vänster. Efter ett svep till höger ser jag att en prutgåsflock passerat väldigt snyggt rakt genom månen. Käftsmäll… Månen bäddar sen in sig för natten i molnen. Så är det. Det är inte bara att gå ut och hämta bilderna. Man får slita för dem. Trött efter dagen stupar jag i säng och bestämmer mig för att inte ställa klockan.

En flock bläsänder muntrar upp kvällen

Vid sju vaknar jag och ser att en kompis ringt. Han berättar att de har en prärielöpare vid Klase fiskeläge. Snabbfrukost och iväg på rarrisjakt. När jag kommit en bit berättar han att den stuckit och inte återfunnits. Jag åker ändå dit med svikande förhoppningar. Vi letar en stund på de omgivande stränderna. Jag sätter mig sen och väntar på en stock för att se om den återkommer till sin favoritplats. Det flyger förbi små grupper med brushanar men jag ser inte till prärielöparen. Plötsligt ser jag en ensam vadare gå runt på andra sidan en liten vattensamling. Det är den. Jag såg den aldrig flyga dit. Kom den upp genom jorden? Jag får sällskap av en fotografkollega, Torsten och vi sjunker ned sida vid sida i geggan och väntar på att prärielöparen ska närma sig. Den går en cirkel fram och tillbaka och kommer aldrig speciellt nära. Det går en timme och en stund till men den går obekymrat runt för sig själv. Ytterligare en fotograf kollega har anlänt, Jörgen. Vi går runt vattnet och får ljuset i ryggen och lägger oss ned och kryper sakta närmare. Prärielöparen är väldigt oskygg och kommer närmare och närmare och ger oss en fin serie bilder. Efter en god stund verkar den ha ätit sig mätt och lyfter och flyger norrut.

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Utan kikare ser vi den inte gå ned men förmodligen gick den ned i lagunen strax norr om platsen där i befann oss. Vi packar ihop och rör oss hemåt. Resten av dagen blir en dag fylld av nyttor. Gräsklippning, nedpackning av studsmatta, utemöbler till garaget, nedplockning av utställningen från i somras och det hela avslutas med en trevlig middag hos en av fotografkollegorna.

Sista morgonen chansar jag på att åka till Närsholmen för att se om det ska dyka upp något spännande. Det blir en vädermässigt spännande morgon. Dramatiska moln som ger en mörk bakgrund.

Det blir ett spännande ljus med de mörka molnen som lyses upp bakifrån av den uppgående solen. Närsholmens fyr lyser i fjärran.

Tyvärr ganska tomt på fågel men jag får till slut sällskap av en ung kustpipare som ger några hyfsade bilder.

En ung kustpipare landar och bjuder upp till dans en kort stund innan korna förstör morgonen.

Ljuset är bra och jag har tålamod men blir strax bryskt bortjagad när Närsholmens ligister, kvigorna kommer och jagar bort inkräktaren, mig från deras halvö. De har redan ett söndertrampat gömsle på sitt samvete så jag törs inte chansa på att ligga kvar med risk för att bli nedtrampad. En ganska oglamorös död. Jag går mot bilen där hela skocken spärrar vägen för mig och bjuder mig på en tveksam biltvätt med sina slemmiga tungor.

Här är de! Närsholmens omutliga väktare som jagar bort alla inkräktare. Otaliga gånger har man fått avbryta sina fotopass för att inte riskera att bli nedtrampad.

Vid den här tiden ser man ofta stora flockar med steglitser som hänger ihop och äter av fröna i tistlar och gammal raps som står kvar i åkerkanterna.På väg hem passerar jag en flock.

Likt förrymda burfåglar kommer steglitsflocken svepande och de gula vingbanden lyser kontrasterar mot de vissnande fälten.

Resten av dagen spenderas på sudret i sällskap med Freddy. Vi börjar på Barshage där jag ser en ung pilgrimsfalk. Tyvärr alltför sent då den suttit på marken inom bra skotthåll för kameran men jag njuter av den när den flyger iväg genom kikaren. Strax därpå larmas en svarthuvad mås från Rivet (sydligaste udden på Gotland). Där står Lars Johnson, den duktige fågelmålaren och spanar vitfågel.

Med tunga ljudliga vingslag pumpar ett knölsvanspar förbi oss på Rivet.

Han pekar ut ett par kaspiska trutar för oss och även en ljusmantlad silltrut. Den svarthuvade måsen har dock gjort sig osynlig. Jag har aldrig sett någon i vinterdräkt så lite besviken blev man allt. Lasse åker mot Vamlingbo för att jobba men kommer strax tillbaka för att meddela att han sett måsen på hällarna. Vi hastar dit och får se den. Väldigt lik en skrattmås men med svarta ben och en svag banditmask.

En ganska ovanlig besökare, svarthivad mås. Detta är en ungfågel i vinterdräkt men känns igen på de svarta benen och en antydan till banditmask vilket skiljer den från släktingen skrattmåsen.

Vi rör oss upp mot ringmärkarboden där det finns några oxlar som brukar vara intressanta för tättingar. Mycket riktigt så hittar vi ett par taigasångare där och en hel de andra tättingar som grupperar sig för att vid lämpligt tillfälle lämna Gotland och fortsätta söderut.

En av tre olika taigasångare som vi fick nöjet att se nere på rivet, det allra sydligaste på Gotland.

Vi passera Muskmyr för att se om det kommer några kärrhökar. Efter en stund dyker en honfärgad blå kärrhök upp men den går ned i vassen och försvinner. Vi åker vidare mot Faludden och hittar lite tättingar längst ut vid fyren. Jag får några bilder på grönfinkar och en trädkrypare.

Den lilla trädkryparen skruvade sig upp på karaktäristiskt sett uppför stammen i sin ivriga jakt på mat.

I en lövtunnel flyger en flock grönfinkar i ett fint motljus.

Jag åker ned och avslutar vid Haubjärge bodar. Klockan är runt fem på eftermiddagen. Östersjön ligger nästan blank. Det kommer små flockar med gäss. En sen gluttsnäppa ropar sitt bekanta läte. Det är fortfarande runt 20 grader i luften och nästan lika varmt i vattnet. Jag måste strax bege mig mot färjan men dröjer mig kvar lite för länge. Det blir svårare och svårare att lämna Gotland för varje besök.

En vacker räv får mig att tvärnita och slänga mig ut genom fönstret. Den blir en fin avslutning på en härlig helg på Öjn.

Någonstans halvvägs till Visby tvärnitar jag så tavlor, surfbrädor etc hamnar i en enda röra. En vacker räv står fint ganska nära vägen så jag hänger mig ut genom fönstret och får iväg några bilder innan jag hastar vidare.