Ifjol gjorde jag en tur till fjällen för att fota fjällarter. Resan var lyckad men det var snö och kallt varje morgon och eländigt mellan varven. Det saknades också det smöriga ljus som jag gillar på morgnar och kvällar. Jag är fortfarande en sucker för det ljuset fast det av många betraktas som  omodernt och alltför mainstream. Nu var det dags igen för en kortvecka bland de svenska kullarna. Planen var egentligen identisk med förra året. Jag styrde kosan mot Idre där fjällpiparna skulle finnas. Jag lyckades dock vara relativt ensam om att inte hitta dem ifjol.

Freestylar med Ortolansparv
Redan vid Enköping bestämde jag mig dock för att freestyla. Det innebär att man följer impulser och gör som man vill. En av fördelarna med att åka helt själv. Man bestämmer när och om man ska äta, när och om man ska sova och vart man ska åka eller stanna. Nu bestämde jag mig för att se om det det fanns några Ortolansparvar i ett grustag där jag för några år sedan fått några bilder på denna vackra sparv. En art som tyvärr blivit alltmer sällsynt i vårt land i takt med det moderna jordbrukets utbredning. Redan när jag kliver ur bilen hör jag sång av Ortolansparv. Sången påminner lite om gulsparven men är ändå karakteristisk. Jag uppskattar det till fyra-fem individer som sitter och sjunger. Jag hittar en väldigt samarbetsvillig hane som bjuder på flera fina möjligheter.

Första natten på Nipfjället
Jag kom upp vid tiotiden på kvällen och hittade ganska snart några fjällpipare men solen var inbäddad i gråa moln så det blev ganska trista artporträtt. Klockan ställdes sedvanligt på en halvtimme före soluppgång men det var tyvärr en sådan morgon då solen inte går upp. Grått fortfarande tyvärr. Jag somnade om och sov ut. När jag vaknade några timmar senare hade det spruckit upp och vita molntussar fläckade den blå himlen. Inget direkt fotoljus så jag bestämde mig för att ta en tur till Fulufjället och titta på Njupeskär. Det är Sveriges högsta vattenfall. Det är 93 meter högt varav 70 meter fritt fall. Sen råkar det vara så att det häckar Jaktfalk där med oregelbundna intervall. Jag hade hört rykten om att det var ett sådant år så jag åkte dit för att titta efter.

Fulufjället ligger ungefär 6 mil från Idre och en två-kilometers promenad senare så var man framme vid vattenfallet. Inte Niagarafallet direkt men ändå mäktigt. En strid ström med turister prickade av sina bucketlists och skyndade vidare. Jag letade på väggen efter en vit fläck och mycket riktigt så hittade jag den snart. Jaktfalksbajs som den mesta fågelspillning målar underlaget vitt och är klippan då svart så är det enkelt.

Honan satt i boet och ruvade gissade jag men efter en stund började hon röra på sig och två små dunbollar kikade upp bakom mamma. Jag klättrade upp en bit på rasbranten för att komma i nivå med falkarna. Jag satt två timmar och hoppades på att hanen skulle komma med mat till honan men inget hände.

Jag gick ned och tog lite bilder av fallet och fick sällskap av en strömstare. Jag satt och njöt en stind av sceneriet innan jag rörde mig tillbaka mot parkeringen genom en skog med mäktiga furor orörda av människohänder. I fjälltrakterna finns den lilla spillra av obrukad urskog som är så häftig att gå i och är så viktig för många djur- och växtarter.

Efter en pizza med rökt renkött i Idre rörde jag mig upp till Nipfjället igen. Det kändes lovande med ljuset. Städjan lyste vackert i kvällsljuset. En maffig topp som borde passa för en topptur i vinter. Fjällpiparna var på plats och tämligen sällskapliga så det blev lite bilder av olika slag och jag gick nöjd ned till bilen vid midnatt.  Då satt två andra fotografer och drack bourbon på parkeringen. Jag sällskapade en smula och gick sen och la mig för att komma upp vid soluppgången igen.

Ve och fasa mobilen hade laddat ur under natten och när jag vaknar ser jag att solen redan passerat horisonten. Jag skyndar upp och jagar runt och letar efter fjällpiparna som jag ville ha lite motljusbilder av.

Det dröjer alldeles för länge innan jag hittar dem så mina bildidéer gick om intet denna gång men det blev lite annat. Jag får sällskap av Håkan den ena av fotograferna. Vi lämnar fjällpiparna och går ned mot parkeringen där vi såg en hane fjällripa på natten. Den är kvar och bjuder upp till dans.

Jag går och lägger mig igen och vaknar först vid 10-tiden. Det blir några timmar i Idre för att ladda kamerabatterier, äta lunch och fika ett par gånger. Det här med allt som ska laddas är ett gissel. Människan har verkligen målat in sig i ett hörn och skaffat sig alla dessa gadgets och manicker som ständigt skriker på el. Även när man är ute på den svenska tundran måste man såklart ha med sig allt. Jag är själv en slav under batterierna och tillgången på el.

Ängshök eller Blåhök eller båda på Flatruet
Det är ungefär tio mil till Flatruet. Jag tar det lugnt och stannar lite här och där och kikar efter fågel. Jag hittar några svärtor i en tjärn som får sig en salva med canon:en.

Jag är på jakt efter smålom men går bet på arten. Det finns ett ställe där ALLA har tagit bilder och jag tänkte jag skulle hitta en egen skogstjärn men det får bli någon annan gång. När jag kommer fram ser jag något vitt komma över vägen. En blå kärrhök tänker jag men när den passerar över bilen ser jag att det är en ängshök. Innan jag fått stopp på bilen har höken försvunnit långt ut på Flatruet i den starka medvinden och jag får två vita fläckar på senorn i det starka värmedallret. Jag känner mig dock så säker jag kan vara på att det är en Ängshök. Streckad på både över och undersida av vingarna. Det är fyndet i Härjedalen någonsin. Jag gör mig i ordning för en lång vandring och går ut för att se om lappsparven är på plats i samma revir som ifjol. Då kommer höken tillbaka och jag får iaf bilder och ser den bra. Det är en gammal hanne blå kärrhök? Hur är det möjligt? Har jag sett helt fel eller har det osannolika hänt att det är två olika individer som flugit över inom loppet av en timme. Det kommer jag aldrig få veta men jag larmade ängshöken som felaktigt bestämd men har fortfarande en stark bild på näthinnan av en Ängshök.

Hade jag varit enbart skådare hade det varit ganska jobbigt nu att inte veta men jag är som tur är mest intresserad av att ta bilder av natur och fåglar vare sig de är första fyndet i Härjedalen eller inte. Men det hade varit ballt såklart…

Jag går vidare och stöter ett par dalripor. På min långa promenad stöter jag nog tiotalet dalripor. Jag får bara bilder av dalripor som flyger från mig. De är verkligen olika sin kusin fjällripan som är ganska cool och sitter och glor på en när man kommer och flyttar sig helst inte. Jag träffar på en hel del olika vadare; grönbena, rödbena, brushanar, mosnäppa, kärrsnäppa men inga smalnäbbade simsnäppor. Jag tar en bit mat. Icas salladsbuffé. Den här fjällromantiken där man ska ta fram trianga köket i tid och otid har jag lämnat. Nu är det tidsoptimering som gäller. Kaffe termosen fyllde jag för femtio spänn på statoil. Min nyinköpta IKEA-termos visar sig dock vara helt värdelös så det var ice-coffee redan efter ett par timmar.

 

Solen sjunker så sakteliga ned mot fjälltopparna i väster och skuggorna blir längre. Den ganska hårda vinden mojnar allt eftersom och det börjar dyka upp blanka ytor på fjälltjärnarna. Jag börjar se vakande fisk och en till viss del avsomnad fisketarm väcks till liv och man börjar längta efter flugspöt. Ett alfågelspar glider fram i det gyllene vattnet och jag tänker högt – undrar var simsnäpporna håller hus. PLUMS! Två simsnäppor landar tio meter från mig i tjärnen. Guds försyn! De näpna varelserna håller mig sällskap en kvart innan de skyndar vidare till nästa tjärn. De är verkligen pyttiga. Som en liten leksaksfågel. En simmade lövsångare typ. Jag tar några bilder av en renfamilj som skyndar fram över ett fjällkrön i det sista ljuset och går till
Volvohotellet och somnar nöjd med dagen.

Jag vaknar till en fin morgon med ett mjukt behagligt ljus som man bara får en halvtimme före gryningen. Det känns som att det är så naturen är menad att se ut. Innan färgerna förvrängs av strakt solljus. Behagligt och lagom låter som en tråkig beskrivning men det är så jag uppfattar det i en positiv tolkning.

Jag vill ha bilder av lappsparven i detta ljus och han ställer villigt upp och poserar en timme så jag får lite olika bilder. Både porträtt och miljöbilder.

Nästa anhalt är storsjöområdet där jag fått tips om att det ska finnas några dvärgmåsar som regelbundet födosöker i en lite damm.

Jag åker ned för Flatruet i soluppgången och möter en flock renar som blockerar vägen. Det är många små kalvar som hoppar och far runt och man får passa sig då de inte som jag gått Anita och Televinkens trafikskola på TV.

Vägen går vidare genom Ljungdalen och skogslandskapet ner mot Storsjödeltat. Vid den lilla dammen häckar det två par svarthakedopping och ett antal par skrattmåsar och fiskmåsar. Inga dvärgmåsar syns till så jag plockar fram frukosten och sätter mig i gräset och njuter av en efterlängtad frukost. Lagom till att jag börjar längta efter kaffet hör jag det karakteristiska lätet av dvärgmåsar och ser två stycken på hög höjd passera. Nedrans, säger jag högt men strax efter vänder de och kommer ned och smakar på myggen som hovrar över vattenytan. Klockan är ganska mycket så det är lite skarpt ljus och det är svår exponerat med de knallvita fåglarna med kolsvart huvud mot en varierande bakgrund. Några bilder blir det till den relativt tomma dvärgmåsportfolion.

Efter någon timme känner jag mig nöjd och åker mot Jämtland och dubbelbeckasinerna. När jag ska åka iväg ryter min bil till mig at det är något galet med parkeringsbromsen och att jag omedelbart ska uppsöka en volvoverkstad. Javisst, frågan är bara vilken av volvoverkstäderna jag ska ta. Flatruets, Ljungdalens eller Storsjöns….

Jag ringer Upplands motor som säger att det nog inte är någon fara utan att jag kan åka vidare men de kan inte släcka varningslampan och larmet som plingar konstant. Jag kommer på att lösningen blir Ramstein på högsta volym. Då märks det knappt. Eftersom badrummet i Volvon är ganska dålig standard på stannar jag till vid en sjö och tar en ”kort” simtur och tvättar mig i det friska vattnet. En storlom gör mig sällskap på avstånd. Det kanske luktar lite gubbe. Nya fräscha kläder från topp till tå och lite luktagottvatten sen är man människa igen.

Jag startar bilen och vad händer jo lampan har slocknat och klockan har slutat ringa. Najs…

Det är en hiskelig omväg för att ta sig till nästa anhalt. Apropås batterier så har laddarsladden till dottern gått sönder så jag stannar till i Åre och hittar en elektronikaffär som läser problemet. Vi har en givande diskussion om Apples girighet när det gäller att förnya tillbehör i onödan så att man ska tvingas till konstant uppgradering av tillbehör. Lunch i Åre och sen vidare. Ikväll spelar Sverige sin första match i fotbolls-EM och jag tror då att jag ska få dubbelbeckasinerna för mig själv.

Av någon outgrundlig anledning går jag upp på fjället redan vid tre på eftermiddagen. Väl uppe funderar jag sen på vad jag ska göra av alla timmarna som återstår till skymningen och dubbelbeckasinernas ankomst. Jag tar diverse promenader och sen kollar jag på fotbollen på mobilen tills batteriet tog slut. Jag hann dock tyvärr se Sverige förmodligen bränna sina chanser till vidare avancemang.

Plötsligt dyker en dubbelbeckasin upp utan att jag sett någon flyga in. Det är som att de kommer upp ur marken likt småfolk eller svampar.

Vid halvtio orkar jag inte vänta längre. Jag närmar mig försiktigt spelplatsen och sätter mig på en tuva. Efter en stund ser jag en dubbelbeckasin bland ängsullen eller om det möjligen är polarull. Vita bommulskuddar på gröna strån i alla fall.

 

En grupp småspovar flyger runt fjället och landar på en sluttning utom synhåll men man hör dem småprata med varandra. En fjällpipare flyger över. Jag ser den inte men den passerar helt nära. Kul, jämtlandskryss.

Sen dyker en dubbelbeckasin till upp och ytterligare en och en till. Jag ser ingen fågel flyga in i det perfekta ljuset men plötsligt är det dubbelbeckasiner överallt. Kommer de likt småfolk upp genom jorden eller har osynlighetsmantlar som de kastar av sig när de anlänt spelplatsen?

Jag slutar grubbla på det och börjar ”arbeta”. Solen står redan ganska lågt och jag växlar mellan att fota medljus och motljus och kastar mig mellan tuvorna. Ibland springer en dubbelbeckasin förbi på någon meters håll så man får passa sig för var man sätter fötterna. Nu har de börjat spela också. Det väldigt speciella lätet som är svårt att beskriva så jag lägger in en ljudlänk här är verkligen häftigt. Efter en halvtimme spelar de intensivt. Några slåss och andra tar små skutt. Man börjar lära sig de olika delarna. Först kör de en eller två uppsträckningar i givakt som avslutas i en armbågsvickning. Sen sjunker de ihop och springer nedhukade till en annan kulle och gör några uppsträckningar till.

Med tanke på spelplatsens belägenhet, ljuset och skådespelet så sticker jag ut hakan och säger att jag håller dubbelbeckainspelet som lika spännande som tjäderspel. Visst finns det mycket mystik och osäkerhet med tjädrarna som gör det väldigt speciellt när det väl lyckas klaffa med alla parametrar. Dubbelbeckasinerna verkar spela allt som oftast från slutet av maj till början av juli. Ifjol var det storm och snö men de spelade ändå. Här visar jag ett axplock. Jag har lagt upp några fler här.

Jag får sällskap av en Schweizare som uppenbarligen inte är intresserad av Sverige – Irland i fotboll. Han fotar inte utan njuter bara av dem med kikare och tub. När solen precis gått ned kommer en norrman och vi fotar tillsammans någon timme. Jag krälar runt på mage och försöker få bilder med alla tänkbara bakgrunder som sommarnatten bjuder på. Den ljumma sommarkvällen har nu blivit fjällnatt med endast någon grad över nollan. Fingrarna och ryggen börjar knirka betänkligt och det är dags att vandra ned mot bilen. Otroligt nöjd med natten och vistelsen bestämmer jag mig för att åka hem några dagar tidigare. Jag åker hemåt i den svala sommarnatten. Att färdas ensam på vägarna i försommarnattens ljus och endast möta älgar och tranor men inte en människa det är magiskt. Att åka utomlands den här tiden på året borde vara belagt med dryga böter eller fängelse.

 

 

Jag säger inget till familjen förrän jag är nästan hemma och de blir mot förmodan glada över att få hem make/pappa före utsatt deadline.