Krönika i Kamera & Bild
Idag publicerades en krönika i Kamera och bild. Artikeln handlar om vikten att hitta lugnet och sin egen bildstil istället för att göra allt man ser i flödet som redan andra gjort. Hela artikeln hittar du här
Tag Archive for: Gotland
Artikel i Sveriges Natur om vikten av betade strandängar
I senaste utgåvan av Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur har Niclas Ahlberg skrivit en artikel där han betonar vikten av att bevara de små boskapsbesättningar som håller betesmarkerna öppna längs med Sveriges kuster.
Niclas Ahlberg’s bild “Skärsnäppor i snöfall” till final i den internationella fototävlingen Golden Turtle
Det är en ära att ha kommit vidare till final av 10550 bidrag. Det var c:a 150 bilder som kom till final och fördelades på pallplatserna. Min bild kom tyvärr inte hela vägen till pallen denna gång men Kanske nästa.
Riktig Gotlandsvinter
Nu är vi en bit in i mars och vårfåglarna börjar trilla in så jag tänkte passa på att sammanfatta vintern. För det blev ju faktiskt en riktigt vinter till slut.
I februari kom det en rejäl köldknäpp och vintern kopplade sitt grepp över hela landet. Något som jag längtat efter. Det snöade mycket och det var rejält kallt. Så kallt att vindrutan sprack i kylan när jag satte på värmen i bilen. Dyrt….
Snö och kyla gav möjlighet till lite nya bilder. Ljuset, och landskapet förändras direkt när det bäddas in i snö. Det fanns inte så många fåglar så man fick ta det som bjöds.
Jag trivs väldigt bra där jag bor. Men ibland måste jag liksom tvinga iväg mig själv för att få lite andra intryck. Jag bestämmer mig för att ta en tur norrut till Furilden. En härlig ö på nordöstra Gotland med rikt fågelliv. Det finns en gammal kalkfabrik som byggts om till restaurang. Jag har tyvärr inte provat den men det ska vara riktigt bra mat. När jag passerar fabriken ser jag en kungsörn som sitter på en av grushögarna. Den lyfter med vindkraftverken på andra sidan viken som fond. En bild som är lite laddad. Vindkraften ger oss möjlighet att lämna fossila bränslen men de är också anledning till en hel del olyckor med örnar som blir träffade av bladen. Jag hoppas man hittar sätt att skydda örnarna då det viktigaste är att överge fossila bränslen.
Det finns en hel del hus på ön men jag ser ingen annan därute. Jag börjar bli folkskygg. Okända homosapiens är det enda djur jag inte vill träffa.
Furilden, Gotland – januari 2021 
Furilden, Gotland – januari 2021
Jag fotar och filmar en del med drönaren. Snön som ligger tillsammans med grusbankarna på sydudden ger lite fina grafiska mönster.
Medan jag fotar udden ovanifrån kommer en liten familj med sångsvanar och passera rakt under. En lycklig slump.
Jag ger mig hemåt igen i skymningen.
Det blir 2-3 veckor med snöbyar och kallt väder. Vattnet fryser till is längs stränderna och det låga vattnet gör att man kan promenera med vadarbyxor på isen en bit utanför stranden. Då kan man få ett fint motljus i kvällningen. Jag talar såklart om Sysneudd. Den plats där jag fotar nästan varje dag.
Sysneudd, Gotland – februari 2021 
Sysneudd, Gotland – februari 2021 
Sysneudd, Gotland – februari 2021 
Sysneudd, Gotland – februari 2021 
Sysneudd, Gotland – februari 2021 
Sandviken, Gotland – februari 2021 
Sysne, Gotland – februari 2021 
Sysneudd, Gotland – februari 2021 
Det rastar en grupp knölsvanar som får agera fotomodeller. En gråhäger flyger in och landar.
Knölsvan, Gotland – februari 2021 
Knölsvan, Gotland – februari 2021 
Knölsvan, Gotland – februari 2021
Ett antal tillfällen åker jag ut på udden iklädd mina neoprenvadare och min neoprenjacka och lägger mig på en sten längst ut på udden. Efter en stund så accepterar fåglarna mig och viggar och alfåglar kommer ganska nära och letar mat.
Vigg, Gotland – februari 2021 
Vigg, Gotland – februari 2021 
Vigg, Gotland – februari 2021 
Alfågel, Gotland – februari 2021 
Alfågel, Gotland – februari 2021 
Alfågel, Gotland – februari 2021
Jag tar ett beslut att testa ett projekt som jag funderat på länge. Jag har länge velat ha bilder på havsörn i dess rätt element, vid havet. Jag har många gånger suttit i kommersiella gömslen och fotat örn och det är alltid fascinerande och visst får man fina bilder men jag har alltid velat ha bilder med havsörnar i dess rätta biotop, HAVET. Sagt och gjort jag snickrar ihop ett gömsle som jag efter att ha pratat med markägaren placerar på en udde i närheten av där jag bor. Jag lyckas få tag på örnmat i närheten och sätter igång. Det blir en prövning av tålamodet. De första gångerna få jag nöja mig med kråkor, trutar och korp. En ormvråk kommer förbi, kul!
Det tar fem försök innan jag får ned örn första gången. Men jag får en serie som jag ändå blir nöjd med. Is, snö, vågor och havsörn. Bistert och rått. Målbilden är dock en havsörn som kommer precis i soluppgången och dessutom flyger rakt emot mig med genomlysta vingar. På det 23 försöket kommer det en havsörn strax efter solnedgången. Den har dessutom med sig egen mat. Den har tagit en vigg i närheten och sätter sig på en häll och äter rakt utanför gömslet. Märklig slump. Den var inte intresserad av mitt kött alls men hamnar ändå precis där det var meningen. Jag gör slut på det kött jag har och konstaterar att jag spenderat många timmar i min lilla låda. Det hade inte varit möjligt om jag inte haft den så nära
Jonte (sonen) tycker att det är kul när jag flyger med min drönare så vi gjorde en utflykt till Histilles i närheten av Kräklingbo. Jag hade en förhoppning att det skulle finnas is att fota och det gjorde det. Jag fick lite bilder och Jonte stod och hejade på helikoptern (drönaren). Alla nöjda och glada. Det rinner en fin liten bäck ut i viken. Ibland sitter det strömstarar på isen men tyvärr inte idag.
Histilles, Gotland – februari 2021 
Histilles, Gotland – februari 2021 
Histilles, Gotland – februari 2021 
Histilles, Gotland – februari 2021
Nu börjar det trilla in vårfåglar. Sånglärkor har kommit i småflockar och spelfigur på udden. Gravänder, större strandpipare och strandskator har också just anlänt. Men mer om vårens fåglar och ljus längre fram. Nu blir det en tur till fastlandet. Jag och min son Jonathan har fått vår första coronaspruta (Jonathan är inom LSS). Det ska bli underbar att få träffa döttrarna för första gången sen i julas. Helt sjukt
Filmen GOTLANDSVINTER
Första månaden
Jag tänkte att jag skulle försöka vara lite mer regelbunden med inläggen i alla fall ett varannan månad. Så risken för spam är ganska liten
Efter en fin julafton med familjen blev det ett välkommet snöfall på juldagen som äntligen gav känslan att det faktiskt är vinter.
Några dagar senare dök det upp en dvärgmås i Sandviken alldeles hemma. Ett trevligt avbrott i julstöket.
Det blev ett modest firande på nyårsafton. VI passade på att elda upp rishögen som skulle ha eldats på valborg och skålade i champagne med grannarna. Vi släppte iväg ett par ljuslyktor och efter viss möda och oro, de höll på att krascha på vårt tack, så gick det bra och de försvann i rätt riktning enligt plan.
Efter nyår försvann familjen och den veckan var nog bland de längsta jag upplevt. Vädret var miserabelt så inget som drog ute. Folk var fortfarande lediga så det fanns inget jobb att ta tag i heller. Räddningen var vinterstudion och Tour de ski.
Årsskiftet betyder också att man som skådare börjar om med sina listor. Det betyder att plötsligt är första gråsiskan, sjöorren, alfågeln etc. mycket intressantare än de var den 31 december. Fullständigt onödigt och barnsligt såklart men ger små, små kickar av upptäckarglädje. Kanske något gammalt arvsanlag från då man var samlare och jägare. Det är trotsallt ett slags jakt på kryzzen.
Fördelen med att bo så nära havet är att man snabbt kan utnyttja ljusförhållandena när de dyker upp. Det är inte alltid det blir något. Även om ljuset är fint vill man ju gärna ha något levande i fokus också. Men även om det inte blir några bilder kan man i alla fall få sig lite själslig tillfredställelse och njutning.
Efter en vecka av gråväder sprack det plötsligt upp i kvällningen och jag kastade mig ut. Jag hade tur och hittade ett par alfåglar som rastade på en kalksten ute i vattnet och fick några bilder. Några viggar flög förbi i fint ljus och bjöd på några skapliga bilder.
Några dagar senare blev det åter en fin kväll och jag var med några surfbekanta på en annan del av ön och kvällen bjöd på fantastiska vågor och underbart ljus. Ett knä som gick sönder vid senaste kajtsessionen gjorde mitt deltagande i vattnet tyvärr omöjligt men jag var ganska nöjd med att få ta lite bilder och låta de andra njuta av vågorna.
Folk kom tillbaka till jobbet och vardagen var tillbaka. Men det kom också några dagars kyla med snöfall. Som jag har sagt vid flera tillfällen är nog kraftigt snöfall mitt favoritväder att fota i. I samma veva som det började snöa fick jag ett mess från en kompis som hittat en flock skärsnäpppor i närheten. Jag hängde med dessa ett par timmar och fick ett antal bilder som jag blev riktigt nöjd med. På vägen hem passerade jag hamnen och fotade skarvarna där. Jag fick en deja vu och kom att tänka på när jag besökte Hornöya i Nordnorge för några år sedan och fotade toppskarvar i liknande väder. Härligt!
En tanke jag haft i flera år har varit att fota skogshare i vinterdräkt på Östergarnsholm. Jag försökte övertyga skepparen att ta mig ut en helg men han var tyvärr upptagen. Men några dagar senare löste det sig och jag och ett antal kompisar tog oss ut. Det var inte så mycket snö på marken där ute men hararna var vita och fina. Det var inte så lätt som jag hoppats. Det blev många rumpbilder på ivägspringande skogsharar men några bilder blev det iaf. Förhoppningsvis kanske det blir något tillfälle till innan vintern är slut.
Vädret ändras, vinden kommer och går. Varje dag är unik. Väder, vind, ljus är olika för varje dag. När man tar den dagliga turen runt Sysne kan vad som helst dyka upp. Det gör det ju såklart inte varje dag men det finns alltid förväntningar och hopp.
Det kommer mer snö och hittar 7 skärsnäppor. Dessutom dyker det upp en ung pilgrimsfalk som jag får några bilder av. Den är ringmärkt och det ska bli spännande att se var den kommer ifrån. Den är född förra året så mycket kan jag själv utläsa av fjäderdräkten men var kommer den ifrån?
En tripp med bilen till Ljugarn slutar i diket…. Det är ingen halkbekämpning på Gotland så det var snorhalt och det går som det går och jag hamnar i diket. Till slut hittar jag via Youtube, Tesla, etc. till slut bogseröglan och var den ska sitta och blir uppdragen ur diket av en snäll medtrafikant. Inga större skavanker på bilen, skönt.
Igår var det min födelsedag. Ensam. Lite speciellt men kanske inte något som jag lider av. Jag har alltid varit dålig på att bli firad. Fint ordnat med paket från familjen och facetime. På kvällen hör världens bästa grannar av sig och bjuder på fika (med whiskey) i växthuset. En trevlig avslutning på födelsedagen. Snart är januari slut och årets kortaste månad och den sista vintermånaden februari är allt som är kvar till våren och ljusets återkomst.
Coronaflykting igen….
Eftersom jag förra våren drabbades av en lungsjukdom (COP) så tog jag det säkra före det osäkra när pandemin drabbade Sverige och flydde till Gotland. Det var en underbar vår med mycket foto och till slut förenades jag med familjen och vi hade en fin sommar tillsammans. I september när allt såg lugnt ut åkte jag hemåt igen. Tyvärr kom den berömda andra vågen och slog till med stor kraft igen. I kombination med en coronatrötthet i Stockholm blev den en stor smittspridning igen. Familjen ville inte ha mig hemma längre så jag blev på nytt förpassad till Gotland i mitten av november. Det var betydligt enklare att härda ut ensamheten i våras då det var fågelkvitter, solsken och grönskande marker.
Till en början hade jag sällskap med Jonte som inte fick vara kvar på sin dagliga verksamhet pga svårighet med social distansering. Det var mysigt att hänga med honom några veckor. Första tiden visade sig solen lite då och då och jag kunde smita iväg och fota lite grand. Mest landskap men en och annan fågel som dök upp.
Efter ett par veckor var Jonte välkommen tillbaka till sin dagliga verksamhet då det visade sig att fortfarande hade antikroppar kvar och jag blev åter ensam i Gotlandsmörkret. Solen gjorde ett välkommet avbrott och som tur var tajmade detta perfekt med att en liten grupp skärsnäppor dök upp i skymningen när det var ett härligt vintrigt ljus.
December kom och solen försvann mer eller mindre helt och hållet. Nu är det ”oljust” hela dagen, det lilla av dygnet som överhuvudtaget räknas som dag. Som tur är har jag mycket arbete denna tid av året så veckodagarna går åt till jobb. Sen blir det mycket Netflix och fix med bilder på kvällarna.
Det började blåsa rejält från SO.Under fyra dagar blåste det 12-16m/s. Vad gör man då? Leker i vågorna såklart. Ett antal likasinnade kajtkompisar dök upp på min hemmaspot Sandviken. Det blev ett par härliga dagar som kröntes med att solen bröt igenom när jag just avslutat ett utmattande men kul surfpass. En snabb rush till bilen för att hämta kameran och sen lite fotande på kompisarna som fortfarande hade energi kvar,
En annan rolig sak som hände när det blåste hårt från sydsektorn var att en smålom sökte skydd bakom bryggorna i Sysne. Den var dessutom relativt oskygg, nästan nyfiken. Ljuset då…Njä.. Den här tiden OM solen syns går den upp i SO och ned i S så den hittar knappt in där bakom fiskeläget i Sysne.
Gråvädret begravde återigen Gotland i ett fuktigt täcke. Bristen på ljus och fotoobjekt gjorde dock att kreativiteten fick jobba en smula. Jag började snegla på drönaren som jag aldrig riktigt blivit kompis med. Tycker inte jag lyckats något vidare men nu i höst har vår relation tinat en smula. Sagt och gjort jag tog en tur förra helgen för att reka lite nya fotoplatser och hittade några intressanta kandidater. Ute i viken låg en flock med knölsvanar. Jag skickade upp drönaren och tog några skott. Jag blev positivt överraskad med resultatet. Både av den fantastiska “leopardbotten” som visade sig ur detta perspektiv och även om man underexponerade och fick bilden mer grafiskt blev det intressant. Det ska bli mer experimenterande med drönaren framöver.
Nu dimper snart familjen ner för att fira jul och förgyller tillvaron med sin närvaro. Tänk att man kan sakna vardagligt familjekaos men det gör man verkligen. Jag vill passa på att önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Coronafritt 2021.
Höstlov på Gotland
Höstlov finns knappt kvar i familjen längre eftersom alla utom ett av mina barn har slutat skolan, men jag tyckte att det för egen del var dags att åtminstone flytta arbetsplatsen till Gotland för en dryg vecka. Meningen var att familjen skulle ansluta men dålig framförhållning med färjebokning ledde till att jag blev själv på ön istället.
Här kommer en liten sammanfattning av vad som skedde fotografiskt.
Det mesta i fågelväg har lämnat landet men det är fortfarande mycket gäss i rörelse. Det är mao få arter men många individer man ser denna tid. Man måste granska varenda liten tätting man ser. Chansen att det ska vara en raritet är stor denna tid på året.
En första tur runt Sysne udd ger fina observationer av prutgäss. Den i mitt tycke vackraste gåsen. Jag gör flera turer dit under veckan för att försöka få till något bra med prutgässen. De är ganska samarbetsvilliga. Utmaningen den här tiden är att också ha tur med ljuset. Det är oftast ganska grått. Det kan förvisso bli vackert också. Men som ni kanske vet gillar jag motljus och utan ljus blir det varken med- eller motljus. Men till slut får jag både fint kvälls- och morgonljus på dem.
Anledningen att familjen inte fick plats på färjan heter Gotland Grand National och är en av världens största endurotävlingar. (motorcykel) Runt 3200 deltagare har tävlingen så nu med färjor som pga corona inte tar mer än 2/3 av normalt antal passagerare så bir det många båtar fulla av förare som dessutom de flesta har släpkärror eller mindre lastbilar.
Hursomhelst, jag har länge tänkt att det vore intressant att besöka detta så jag fixade presskort för att kunna fota eventet. Jag var där i på fredagen men det visade sig vara ganska torrt så de bilder man sett med människor helt täckta av lera blev det inget av. Istället blev det lite panoreringar och motljusbilder nedanför målgången.
På kvällen började det surra ett rykte om att det var norrsken på gång. Gotland är såpass mörkt att det går att fota norrsken om det brakar till ordentligt. Jag gjorde ett försök på kvällen men det blev inget speciellt. Men lite grönt ljus kan man iaf skönja. Det är mycket som ska stämma för att det ska bli några bra bilder. Först och främst ska norrskenet vara tillräckligt starkt. Om det samtidigt är starkt månsken eller moln blir det pannkaka iallafall.
Stilla morgnar med smöriga soluppgångar växer inte på träd på höstarna så den morgon som bjöds tog jag vara på. Min plan var att fota vitkindade gäss som rastar i stora mängder i Lausviken. Redan när jag parkerade bilen i mörkret hörde jag att det var gott om gäss i viken vilket bådade gott. De var dock en god bit ifrån mig men de brukar vara ganska rörliga, inte minst tack vare havsörnar som jagar upp flockarna lite då och då. Till slut fick jag lite lägen och fick en del bilder som jag blev nöjd med där man iaf fick en liten känsla av den stora mängden fåglar. När en flock på 10-20000 gäss lyfter är den inte ljudlöst utan det är ett rejält buller. Även när de ligger på vattnet kacklar de med varandra och plaskar och har sig. Det var även en hel del sångsvanar och mindre sångsvanar som rastade som bidrog med kompletterande stämmor i kören.
När jag gjorde mig beredd att bryta upp kommer plötsligt en flock ljungpipare och kärrsnäppor och landar nära gömslet. De är fantastiskt fina i sitt guldskimmer såhär års. Det är inte för inte de på engelska heter golden plovers. Plötsligt börjar det regna och jag bryter upp.
Jag fick ett ärende söderut och bestämde mig för att ta en dag på sudret. Det var bara att konstatera att det är mer fågel där. Just denna dag var det dock ingen vidare fart. Jag passerade ett hygge, där det setts en pilgrimsfalk regelbundet senaste veckan, tre gånger utan att den var på plats. Medan jag var och fikade hos en kompis i Hamra hittades en brunsångare på Muskmyr. Jag hade lämnat mobilen kvar i bilen och såg när jag fikat färdigt att jag missat larmet med en timme. Jag var snabbt på plats men brunsångaren hade gjort sig osynlig. På väg hem passerade jag hygget en sista gång och voila, där satt den. Jag tog några bilder och meddelade de andra som letade brunsångaren att pilgrimsfalken, eller ”pillen” som den kallas på skådarslang var stationär. De anslöt strax efteråt.
När jag kom hem blev det en glipa i molntäcket och solen kom fram just innan den gick ned. Jag skyndade mig ut på Sysne udd och såg hur glipan sakta slöt sig igen. Jag letade desperat efter en liten flock snösparvar jag sett tidigare eller prutgässen som varit samarbetsvilliga, men det var tomt på udden. Molnen slukade solen och det blev grått igen.
Morgonen skulle vara mulen men när jag vaknade vid soluppgången var det en strimma där den uppgående solen visade sig så jag kastade mig ut för att göra nåt av den. Sju snösparvar rastade på Sysne udd. Säkert samma som häromdagen då jag räknade dem till sex. De var nervösa och inte alls samarbetsvilliga. Till slut la jag mig ned och väntade. De födosökte åt mitt håll och planen såg ut att gå i lås. Snart skulle de komma i fint motljus med vågor som bröt bakom. Men just då flög de iväg och det blev inget av den prisvinnande bilden jag tänkt mig…. Nu heller….
Det blåste och började gå fina vågor i Sandviken så jag gled i våtdräkten och lekte mig trött med några kajtkompisar. Bästa motionen och humörhöjaren. Efter lite jobb tog jag en koll på några svampställen. Helt tomt. Kollade också en av bäckarna som håller havsöring men det var dåligt med vatten och svårt för fisken att ta sig upp i ån för att leka. Det behövs mer regn. Istället för svamp blev det ytterligare et surfpass i Sandviken.
Resten av dagen gick åt till att bland annat slå ängen med lie och kratta rent för att nästa års äng ska bli ännu finare och mer artrik. När jag går där och sliter hör jag plötsligt en flock vinterhämplingar som efter att ha flugit över huvudet bestämmer sig för att rasta en stund på tomten. De är nervösa och svårfotade men jag får några bilder och en välbehövlig paus från slitet.
Sista solnedgången lägger jag återigen på Sysne udd med prutgässen. Olika ljus ger olika bilder.
Bäst jag ligger där blir jag inbjuden på middag av några vänner. Tredje middagsbjudningen på tio dagar. Gotlänningar är verkligen i särklass när det gäller gästfrihet. En bra avslutning på en skön dryg vecka.
2019 – ett intensivt år med en del prövningar
Redan på nyårsdagen dök det upp en sparvuggla i Tyresö slottspark. Trevlig start på året
Det blev en tidig start på året med en sparvuggla som dök upp i Tyresö slottspark. Den var såklart tvungen att avbildas
Sen blev det ett antal turer under vintern för att fylla på med bilder för mitt pågående bokprojekt om Gotland. Det blev en del bra turer tidigt.
Sen kom några fina vinterdagar där man fick passa på att fota på hemmafronten. Jag fick låna en kamrats skogsmatning och fotade lite mesar.
På sportlovet åkte familjen till Fuerteventura för lite surf och sol. Jag gjorde gryningsräder i st stenöknarna omkring och hittade en del mattnyttigt att fota. Dvärglärkor, kragtrappar, spanska sparvar, kornsparvar och annat.
I mars blev det för andra året i följd ett besök vid Tysslingen. En trevlig tradition som kommer att fortsätta även 2020.
Det har väl inte gått många förbi att 2019 varit ett bra år för oss nere i syd vad det gäller lappugglor. Vi hade bl a en som uppehöll sig i närheten av Haninge golfklubb. Den besökte jag ett par-tre gånger. Det var trevligt men jag känner samtidigt att jag blir mer och mer folkskygg. Svårt att koppla av och njuta av situationen när det är mycket andra fotografer och skådare på plats. Men en del trevliga möten och nya bekanstskaper blir det ju ibland.
En annan uggla, dök upp i Uppsalatrakten, nämligen en slaguggla. Den hade jag dessutom turen att få se mitt under ett snöoväder som nog blivit mitt favoritväder.
Våren börjar göra sina första framstötar och mycket ledig tid spenderas på Gotland bland doppingar, vadare och andra bevingade besökare i vikarna.
I maj hade jag sedan länge bokat in en tur till Rumänien och Donaudeltat. Mer om detta kan ni läsa här
Hela våren gick jag och drog på en hosta som jag inte riktigt tog tag i. Efter Ungern gick det inte att nochalera detta längre. Efter fyra antibiotikakurer som inte hjälpte hamnade jag till slut på akuten och därifrån vidare till lungkliniken där jag fick stanna nästan två veckor. Jag hade fått en interstitiell lungsjukdom som heter COP (Inte att förväxla med COOP) En sjukdom som inte är bakteriell utan där kroppen på ett sätt som liknar autoimmunitet angriper lungorna och förosakar en inflammation som behandlas med kortison med syftet att trycka ned immunförsvaret. Dessvärre är jag fortfarande på högdos kortison men det finns hopp om vändning. Jag har nu ungefär 70% av min gamla lungkapacitet vilket gör att jag blir trött fort och orkar inte med samma tempo som jag är van vid. otroligt frustrerande men fostrande.
Jag blev utskriven lagom till midsommar och påbörjade en låååång rehab/återhämtning. Allt detta har blivit en stor prövning inge bara för mig utan för hela familjen. De har ställt upp till 100% och haft förståelse för mina perioder av total utmattning. I början kunde jag bara gå 100 meter men jag stretade på och kom snart runt hela Sysneudd och morgonrutinen blev att promenera denna väg med kikaren i gryningen. Detta gjorde nytta för både kropp och skäl. När det gäller fotograferingen så anpassades den till lite lättare utrustning och mindre strapatser. Fokus blev på fjärilar och annat i närheten.
När styrkan kommit tillbaka en smula blev det en utflykt till Stora Karlsö med Jonathan och Matilda. En fantastisk plats som måste besökas åtminstone en gång per år. Jag hoppas många av er besöker Stora Karslö nästa år då jag och Torsten Gren Petersen ställer ut i restaurangen under hela sommaren. Mer om detta framåt.
Styrkan kom i små portioner tillbaka och i juli kunde jag och Matilda tälta på Norsholmen och jag kom upp på surfbrädan igen. Ett delmål jag kämpat mot. Norsholmen dessutom en av de finaste platserna på ön.
Efter “sommarlovet” och en stunds jobb blev det ett återbesök där jag och Sanna hade en fantastisk helg på Östergarnsholm. Vi har bara en och en halv timmes paddling från “vår” vik till detta paradis där vi njöt av stillheten som börjat lägga sig efter att turisterna lämnat ön.
Sommaren viker undan så sakteliga för hösten men värmen dröjer sig kvar. Vi får en välkommen invasion av besökare från öst. Aftonfalkar i stor mängd, framförallt årsungar dyker upp över hela landet. Även på Gotland dyker de upp. Bland annat 6 stycken på Torsburgen. De bjuder på sig själva och jag spenderar många timmar för att försöka få lite bilder av den vackra arten.
En annan falk dök upp på Sysneudd. En ung stenfalk hade flyget in från havet och vilade sig och spanade in andra rastande fåglar på udden. När jag fotat den ett tag skickar jag ut ett meddelande att den är stationär och ganska oskygg. Jag sitter i bilen när jag gör detta och plötsligt hör jag en stenskvätta som varnar i panik och flyge förbi mig rakt in i bilen. När jag tittar op stenskvättan på vindrutan känner jag att någon sätter sig på låret. När jag vrider på huvudet möter jag ögonen av en stenfalk som tittar förvånat på mig innan den flyger vidare. Utan tvekan årets närkontakt!
Hösten förflyter med regelbundna besök på Gotland och några turer till Horssten.
Som alla andra går jag och hoppas på en vit jul med snö och kyla men regnet och fyra nyanser av grått håller oss sällskap nu i december. Ett välkommet avbrott var besökarna från norr. Tallbitarna och sidensvansarna. På hösten har det också blivit en hel del föredrag för fågelklubbar och andra föreningar. Hör av er om ni vill att jag ska besöka er. Kontakta mig
Tallbiten kan ju vara en bra symbol för julen med sin tomteröda färg bland oxelns lika röda bär. En riktig God Jul önskar jag er alla.
MEN till sist en liten tankeställare inför nyår. Som ni ser har det blivit en del flyg för mig under året. Min sista resa gjorde jag till Rumänien i maj. Då bestämde jag mig för att stanna på marken åtminstone 2020. Förmodligen längre. Det är såklart allas val och jag tänker inte lägga skuld på er utan ber er iaf att tänka till. Om man går i försvar kan man nog alltid hitta någon rationell “bort”förklaring till varför man nog kan flyga med lite bättre samvete än många andra men jag hade svårt att rättfärdiga det för mig själv. OM vi vill rädda den här planeten får vi nog alla försöka med alla medel vi kan. Uppenbarligen lyckas politikerna i Madrid inget vidare. Vi världsmedborgare kan ju visa att vi tillsammans har mer förnuft och ett sätt kan vara att vi tillsammans bestämmer oss för att stanna på marken 2020. Jag kommer inte att stanna på marken för evigt men jag gör ett uppehåll och kommer vara mycket mer selektiv i mitt resande på lång sikt. Jag hoppas att jag kanske åtminstone kan plantera en tanke hos er om att kanske göra det samma. Det finns så himla mycket fint i Norden och i Europa som ju går utmärkt att nå med bil eller tåg.
Ett riktigt Gott Nytt 2020 önskar jag er alla. Jag tror det blir ett grymt år! Håll bla utkik efter ett boksläpp på vårkanten.
Skådespel i monstertid
De flesta av er vet att jag är en fågelnörd. Inte alla vet att jag varit en fiskenörd innan det växlade över till fåglar och foto. Jag är fortfarande en latent fiskenörd. Det ligger liksom i träda och det är nog inte omöjligt att det blommar ut igen om några år.
Jag har alltid fascinerats av laxfiskarnas fantastiska metamorfos. Fåglars fjäderdräktsbyte i all ära men en havsörings livscykel är rätt fantastisk. Efter att de spenderat två år i rinnande vatten ger de sig iväg ut i havet där de stannar åtminstone två år. Sen letar de upp födelseån genom att de minns smaken av vattnet och beger sig dit för att leka första gången. När öringen är ute i havet är den silverblank och fin. Fjällen släpper som på en strömming och de är hårda i kroppen och ganska ömtåliga.
När det är dags för lek, börjar kroppen förändras. De skiftar i färg och antar en gulröd färg och får fler prickar och blir högre och smalare i kroppen. Hanarnas underkäke växer ut till en krok och de kan se ganska groteska ut. På riktigt stora fiskar har jag t o m sett att kroken går igenom överkäken.
Det nya skinnet är betydligt tåligare för att de ska kunna klara av smällar och törnar mot stenar när de tar sig upp för ån för att hitta en bra lekplats. Inte nog med det. Ögonen förändras också. När de är i havet har de mest tappar för att kunna se bra i klarare vatten och kunna skilja på färger. När det är dags för lek är det bättre att ögat fylls med stavar eftersom bäckarna ofta är grumliga och rinner genom mörka skogar där ljuset är dåligt. Då är det bättre med ljuskänsliga ögon. När de lekt färdigt ger sig många direkt tillbaka till havet för att inte fastna i ån om vattnet sjunker. På våren är de åter blanka igen men med en lite grå lyster men successivt antar de sin silverblanka skepnad igen.
På Gotland finns 25-30 åar som håller havsöring. De flesta är fredade från 1 oktober till 31 december. Då får man inte fiska runt åarna och en god bit runtom. Vad man kan göra är att hålla lite koll när det är dags för lek. Det är ett häftigt skådespel att iaktta när de ska ta sig upp från havet in i de små bäckarna. Det finns ju några stora åar som Ireån, Gothemsån mfl. Men de flesta ser knappt ut som mer än ett krondike.
Det är allhelgona eller Halloween denna helg och jag fokuserat på detta skådespel. Vädret vara allt annat än optimalt för foto med gråväder och regn men det blev några bilder iaf.
Det finns ett par bäckar ganska nära där jag bor som jag bevakade flera gånger om dagen. Det gick ganska stora vågor så det blev stora rörelser på vattnet och en kort tid när den eventuella öringen var synlig och möjlig att fota. Men det blev några bilder.
Plötsligt när jag ligger där ser jag en öring som kommer i full fart men missar huvudränna och kör upp på land. Det var tur för då fick jag lite mer tid på mig att få lite bilder.
Det var fortfarande för lite vatten i ån så öringarna vände nedåt igen. Det behövs mer regn i de bäckar som jag besökte men varje bäck har sitt optimala flöde och det har de lokala öringstammarna anpassat sig till.
