Apollofjäril – Parnassius apollo
är en fjärilsart i familjen riddarfjärilar. Vingbredden varierar mellan 60 och 88 millimeter, på olika individer, och i olika habitat.
Dess naturliga livsmiljö är bergstrakter, men i Skandinavien kan man träffa på den ända nere vid kusten. Den håller till på stenig mark, gärna där det finns kärleksört eller andra fetbladsväxter. Apollofjärilens utseende varierar enormt. Arten är därför underindelad i över 300 olika underarter. I Sverige finns varianter med en vingbredd mellan 62 och 87 millimeter. Den här fjärilen är vit med svarta och grå teckningar. På bakvingarna har de flesta individer två tydliga röda eller orange ringar.

Ägget läggs på eller i närheten av värdväxten, till exempel kärleksört, fetknopp eller rosenrot. Larven övervintrar i ägget. Det kläcks i april. I juni är larven fullvuxen och förpuppar sig i markens förnaskikt. Efter 2-3 veckor kläcks puppan och den vuxna apollofjärilen kommer fram.

Apollofjärilen flyger inte långa sträckor och har svårt att sprida sig. För att om möjligt utvidga utbredningsområdet är det mycket viktigt att de områden, där fjärilen fortfarande finns kvar, vårdas. Bästa sättet är att se till att betesmarker med hällmarker där värdväxterna finns fortsätter att hävdas. Hävden måste dock vara måttlig så att inte betesdjuren äter upp värdväxter och nektarväxter. Betesfria år är en bra strategi, liksom sena betessläpp. På de magra marker som apollofjärilen normalt trivs på bör det fungera med senare betessläpp än normalt. I nära anslutning till betesmarken måste det finnas rik tillgång på nektarväxter, som rödklint, väddklint, åkervädd och tistel. Viktigt är också att se till att blomrika miljöer, som vägkanter, förbinder olika förekomster av apollofjäril så att de har möjlighet att utbyta gener med varandra.