En fantastisk vecka på Varangerhalvön

Ett hoppfullt gäng bordade färjan mot Hornöya på morgonen. Rapporter om sen vår och att lunnefåglarna inte kommit gjorde mig orolig. När vi kom ut var det tomt på berget. Alla grisslor låg i vattnet i kylan. Det går 2-3 timmar sen kommer plötsligt hela gänget iland. Till vår förtjusning även ett par hundra lunnefåglar som förmodligen just anlänt.

LUNNEFÅGLAR

Vi får en fantastisk dag med varierande väder. Snö och sol om vartannat. 3600 bilder på kortet vittnar om en bra dag. Jag har bara skrapat på ytan och ställt ett par bilder. På kvällen kör jag en bildvisning för deltagarna.

SILLGRISSLOR

En Tordmule lyfter för att flyga ut till havet och skaffa ett mål mat.

Kraftiga vindar med snöfall under kvällen och natten. Lite kvarvarande vind men från rätt håll för att kunna åka ut till Hornöya även dag 2. Solen sken på morgonen när vi tuffade ut mot Hornöya. Det var dock tomt på berget när vi kom ut förutom en del toppskarvar. En del grisslor flög runt ön men inga mängder. Då det var lågvatten kunde vi dock passa på att fota skärsnäppor på stranden. Som alltid i arktis växlar vädret i ungefär var femte minut så plötsligt började det snöa ymnigt. Det gav en del spännande bilder på skärsnäpporna. Sen spenderade jag en del tid vid kolonin med tretåiga måsar. Snöfall och mörk bakgrund blir ofta intressant.

SKÄRSNÄPPOR

Båten kom tillbaka vid 13 och fortfarande inga alkor på land. Vi bestämde oss för att hänga kvar till sista båten (17). Vid tretiden tilltog vinden och växte snabbt i styrka. Det blev white out med det samtidiga snöfallet och sikten blev i den närmaste noll. Efter att chocken lagt sig fotade jag så gott det gick. Fingrarna blev såklart iskalla och fick värmas i dunvantarna ofta men det blev en del bilder som jag blev nöjd med. Alla som var kvar på ön samlades i lä av hyttan och vi försökte nå hamnkontoret för att de skulle hämta oss tidigare men ingen svarade på en timme men till slut kom de iaf ut och kärde hem oss. Dp vi var många fick de köra två vändor. Det var skönt att komma till Vardö hotell och ta en varm dusch och sen äta en god torskmiddag nedsköljd med en isbjörnspils. Efter middagen gav jag deltagarna lite redigeringstips.

sillgrisslor flyger i snön och solen lyser svagt igenom och synliggör flingorna.

Tidig frukost och utcheckning för avfärd mot Båtsfjord. Det hade rapporterats många hökugglor på vägen upp från Varangerbotn mot Båtsfjord. Framförallt vid Tana Bru. Vi kör långsamt men ser bara en som flyger iväg lagom till vi går ur bilen. När vi åker upp på fjället börjar det snöa och det blåser en del så snön drevar. Minibussen jag kör är definitivt inte bästa bilen för ändamålet så det blir en försiktig tur över fjället men det går bra trots att det är rät mycket nysnö på vägen på sina ställen. Efter en sen lunch gör vi en båttur och får en del bilder på tobisgrisslor och änder. Middagen äts i ”nattklubben” på Polar Hotell. Gröna och röda lampor i taken för tankarna till något ekivokt ställe men maten smakar bra och vi går tidigt till sängs då vi ska samlas 0330 imorgon bitti.

En tobisgrissla lyfter från vattnet i Båtsfjord.

Vi spred ut oss och öppnade luckorna i gömslet. De är lite för stora i mitt tycke då jag tycker att fåglarna skyggar för gömslet en smula. Vi fick dock många lägen i fint ljus på morgonen. Det var gott om ejder, praktejder, alförrädare och några alfåglar. Ganska snart blev dock ljuset hårt så halvnio avbröt vi för att åka hem. Efter en ganska lång siesta/bildredigeringspaus åkte vi ut med båten för att fota flygande fågel. Till en början ganska svag vind men nästan direkt vred någon runt vindkranen på full öppning så en isande vind svepte ned från fjället. Det blev några bilder och ingen klagade på att turen blev kort. Alla var ganska nöjda med att komma till värmen på hotellet. Det är en fantastisk norrskensprognos. Det kan dock bli en utmaning med 16m/s och lite tunna moln. Men vi får se.

En hane praktejder i blåtimmen med fjällen som inramar Båtsfjord som bakgrund.

Sista morgonen i gömslet i Båtsfjord. Vi bjöds på fantastiskt fint ljus. Sen dumpade snöplogen snö i hamnen och snön/isen flöt och blev ett fint täcks om vi kunde använda som förgrund för att komponera bilder. Dessutom bröt isen solen så det blev intressanta effekter när vi fotograferade i motljus. Sista timmen är ofta seg. Vi blir hämtade nio men båda morgnarna hade vi gärna slutat åtta då ljuset blivit ganska kasst.

Lagom tills vi sätter oss för att åka mot hotellet börjar det snöa. Eftersom vägen över fjället alltid känns som ett hot bestämde vi oss för att snabbt checka ut och köra över fjället innan vädret förändrades och blev ännu sämre. Vi var alla raska och vi kom iväg efter 30-40 minuter. Dessutom han hotellet fixa lunchpaket. Rainer som han heter är väldigt serviceminded och hjälper till med det mesta. T ex att hjälpa oss tina upp en fruse baklucka.

Ikke no probleme säger han ofta.

Det är med stor anspänning jag kör de fem milen över fjället. En minibuss med små och smala däck är verkligen inte den optimala bilen att åka på isvägar. I branta backar känner jag hur fästet släpper ideligen. Men det går bra utan incidenter och det är skönt att komma ned i skogslandet igen. Vi kör sakta och letar efter hökugglor. Vi hittar tre i dalen men två av dem flyger när vi går ur bilen. Den tredje sitter kvar på en elledning av alla ställen.

Vi hittar också lite renar och dalripor på väg till Pasvik. Skönt att komma fram efter en lång körning. Middag och en pilsner sen säger en av personalen att det är väldigt starkt norrsken. Vi går ut och blir hänförda. Norrskenet är rakt över huvudet och åt alla sidor och syns trots ganska stark belysning runt husen. Jag min idiot hade glömt min 11-24 (och sålt min 14mm) och har bara 24-70 och inget stativ. En utmaning men med kameran liggande på mina vantar blir det ändå några skott. Sen får jag låna en gästs 16-35 och stativ och får några bilder men då hade det klingat av en smula.

Ett mäktigt norrsken bjöds vi på. Bilden är tagen alldeles nedanför boendet som ligger vid en älv. Man ser lite sjörök i nederkanten.

Sista fotodagen blir vi upphämtade av skoter för att köra till en skogsmatning. Det snöar lätt och är ett fint dis. Efter visst problem i början då skotern inte orkar dra oss kommer den igång och vi kommer fram till den lilla stugan i skogen. Det är bra fart på lappmesar, tallbitar, och andra mesar och efter en stund kommer även ett par lavskrikor och förgyller dagen för oss. Vi kör på många timmar tills ljuset är hårt och vi är nöjda med dagen.

Jag har bestämt att jag kör en resa till Varanger även nästa år. Det kommer bara att släpas 4-5 platser så passa på. Jag vill ha en liten grupp för att kunna leverera en hög kvalitet. För att nå högsta kvalitet har jag i min resa minst två dagar på Hornöya, dessutom en reservdag om vi har problem att ta oss ut någon av dagarna. Vi bor på de bästa hotellen för att ha bästa logistik och komfort på resan. Det innebär att vi har 75 meters promenad från hotellet till färjan. Jag har ett förmöte via Zoom för att anpassa workshops efter önskemål och behov. Allt för att göra denna vecka så bra som möjligt för deltagarna.

Om du vill hänga med nästa år mailar du info@niclasahlberg.se och preliminäranmäler dig. Vi syns!

Här kan du se en film från Varangerveckan 2023

Utställning i Eksjö konsthall 18 februari – 5 mars

Jag kommer att visa delar av min utställning Gotlandsljus men också ett antal nya verk.
Välkommen på vernissage 18 februari klockan 12:00

Recensioner som denna värmer hjärtat

I Ernest Shackletons fotspår bland pingviner och elefantsälar

Efter en 14 timmars flygning från London till Santiago, där man brände ett års koldioxidkvot på en sträcka, var det skönt att se att väskorna dök upp på bagagebandet. Flighten till Falklandsöarna går en gång i veckan och om man inte fått bagaget är det bara alternativen åka eller inte åka som finns. Bagaget kommer inte hinna ikapp dig vad man än gör. Så det var mycket stress som släppte när man väl var på Holiday Inn på Santiago flygplats.

Stressen kom dock tillbaka när jag på morgonen 0430 kom ned till receptionen och fick reda på att flighten var inställd pga dåligt väder. Efter diverse dividerande med Latam åkte vi in till Santiago och tog en sightseeing tur till Parque de Cristobal där vi promenerade upp på den högsta kulen i stan och fick en fin utsikt över Santiago. Vi fick också några livskryss på köpet. Ett engelskt par som var med oss blev båda rånade på deras halskedjor i guld vilket var obehagligt. Tillbaka till hotellet för en tidig middag och sänggång.

Utsikt från Cerro San Cristóbal en kulle på 880 meter som ger en vidsträckt utsikt över den gigantiska staden Santiago.

 

Jag vaknar och tittar på klockradion 0400!! Det pratades om övergång till vintertid på kvällen. Jag tittar på mobilen 0300. Jag slänger på mig kläderna utan att duscha och kastar mig ned till lobbyn. Jag frågar receptionisten vad klockan är. 0305 säger han. Puh… förmodligen har städerskan kommit åt klockradion när hon städat och ställt om klockan en timme framåt. Jag går upp och duschar och tar det lite lugnt. Jag checkar in mina väskor och går bort till security. Då kommer nästa kalldusch handtaget till UV-huset är för långt säger de. Jag måste checka in det. Jag får gå tillbaka och de blänger på mitt handtag och säger att jag måste slå in det. Jag hittar några plastpåsar som jag snurrar runt och tejpar på. Det får till slut godkänt. De vill ta 100 dollar betalt för det extra bagaget. Jag blev lite upprörd…det löste sig. En latte och en sockrig donut behövdes för att få nerverna på insidan av kroppen igen.

Vi kommer iväg som vi ska till Punta Arenas, som är en stad där många expeditioner utgår ifrån. Trots att vi checkat in bagaget till Falklandsöarna får vi hämta ut bagaget och checka in det igen och gå igenom security igen. Planet är två timmar försenat men till slut kommer vi iväg. Det är en timme och tjugo minuters flygning till Falklandsöarna. Och plötsligt dyker det upp land under planet. Både jag och min kollega tycker att de gör en konstig inflygning då hör jag hur man på spanska säger något som jag uppfattar som att de måste vända för att de inte kan landa då det blåser för mycket. Jag hoppas att jag hör fel men när de upprepar på engelska står det utan tvivel att vi vänder och flyger tillbaka till Punta Arenas. Det är som en riktigt dålig historia. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att nä, nu kan det inte bli värre men så blir det så i alla fall…

Latam ska i alla fall göra ett nytt försök att flyga över oss imorgon bitti så de ordnade hotell åt oss. Vi åkte runt i två timmar och droppade av folk på olika hotell. Till slut hamnade vi på en Estancia som var riktigt mysig. Mer som ett gästgiveri än hotell. Trots den sena timmen åt vi lamm och tog ett glas vin och somnade sen gott. Tre dygn har nu gott sen jag lämnade Stockholm och jag har ännu inte nått början på själva resan. Helt galet!

Jag vaknade lite tidigt och hann med lite morgonskådning och hann kryssa några chilenska arter på tomten och på golfbanan som visade sig ligga alldeles bredvid estancian. Bland annat Southern lapwing och blackfaced ibis och några tättingar.

Vi checkar in väskorna och går igenom security. Det känns som att det blivit ett jobb att checka in väskor… Flighten är utannonserad och det verkar som den ska gå i tid. Vi kommer iväg och sällan har man varit så glad åt att landa som denna gång. Jag startade torsdag 1800 i Sverige och landar på Falklandsöarna vid lunch på måndag. Ingen bra start. Nu får vi hoppas turen vänder. Vi får en guidning på väg till flygplatsen av en skön tjomme som berättar om Folklandsöarna. Det tillhör Storbritannien men de har ett fritt styre när det gäller nationella saker. UK sköter utlandspolitiken och försvarsfrågor. Det bor 3200 personer på öarna och de flesta bor i Stanley. Vi åker raka vägen till båten där vi visas till våra hytter och får en introduktionsinformation och därefter kör vi en övningsevakuering i livbåtarna. Vi äter sen en riktigt bra middag sen skyndar jag ut för att fota albatrosser och annat som sveper förbi. Äventyret har börjat.

Båtfärden över är vad många betalar stora pengar för att ta del av. Nämligen en pelagic. Vi transporterar oss över öppet hav och är hela tiden mer eller mindre omgiven av havsfågel. Nära Falklandsöarna är det en del skarvar och kelptrutar men ju längre ut vi kommer så ersätts trutarna av albatrosser och petreller.

Vi lämnar Falklandsöarna i skymningen när blåtonerna börjar komma fram i diset bakom oss.

Brokpetrellen är en av de vackrare arterna av havsfågel jag träffade på.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

Brokpetrell (Cape petrell) fångad bakom en våg. De flyger ofta nära båten och djupt ned i vågdalarna.

En Southern royal albatross mot belysta moln den första solnedgången ombord på väg mot äventyret på Sydgeorgien.

Antarktis valfågel (Antarctic prion) är en liten havsfågel som fått sitt namn efter att den gärna uppehåller sig i närheten av valar som pressar upp krill till ytan och bjuder på kalas.

 

 

 

 

 

 

Vi får också en föreläsning där Ole-Jörgen visar bilder och delar med sig av ett antal fototips samtidigt som han visar bilder från Falklandsöarna som han tagit veckan innan. De hade fantastiska förhållanden och fick makalösa bilder.

På morgonen den tredje dagen närmar vi oss Sydgeorgien. Det blir fler och fler gråhuvada albatrosser och en och annan lightmantled sooty albatross. Plötsligt ser vi ett utblås och ett antal knölvalar dyker upp. Det samlas flera hundra prioner som frossar i krillen som valarna pressar upp till ytan.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

Första ”landingen” blir i Rosita Harbor. Det är en strand inne i fjord där det framförallt är pälssälar som vi ska fota och bekanta oss med. Efter att ha sett bilder på folk som blivit bitna rör vi oss försiktigt på stranden och aktar oss noga för de testosteronstinna hannarna som ligger och väntar på att honorna skall anlända. Ganska snart efter att vi stigit i land hör vi den sydgeorgiska piplärkan som bara finns på öarna. Hur den hamnade där är en gåta.

Antarktisk pälssäl var en bekantskap som inte var hundra procent njutbar. Vi hade blivit rejält varnade för dessa typer. Bitska, illaluktande och testosteronstinna har de börjat inta sina revir på stränderna och gör allt för att hålla allt som kommer inom den osynliga gränsen borta.

Antarktislabben är en vanlig syn. Det är en nära släkting till vår storlabb som man kan få se på svenska västkusten.

Vi tassar försiktigt efter Ole-Jörgen som har en vandringskäpp som han använder för att avvärja sälarnas närmanden. Stranden är omgiven av höga berg med snö och tuvor av tussac grass. Det regnar alltför frikostigt och är ett riktigt gråväder. På stranden ligger även ett par elefantsälar och fyra kungspingviner står och hänger i ett hörn. En and som möjligen är en kricka men det pratades också om en lokal stjärtand landar i grästuvorna. Storlabbar av arten Brown skua landar framför en blödande elefantsälhanne som för att undersöka om såret han har kanske är dödligt. Det är kraftiga orädda fåglar.

Det fungerar ganska bra att sprida ut oss fast vi är femtio personer som skall röra oss på stranden. Det blir lite kluster av fotografer som väljer olika saker att fota. Det blir en liten rekognosceringstur men också en del bra bilder trots allt. Jag och Ole-Jörgen avslutar med en session med UV-husen för att försöka få bilder av pälssälarna. Det går inget vidare för mig men säkert bra för Ole-Jörgen. På kvällen försökte jag få det att fungera med autofokus men det funkade inte.

Den tidiga morgonturen blev inställd pga hårda vindar och regn. Jag somnade dock inte om utan tog en tur på däck och konstaterade att vinden lagt sig rätt tidigt och det var en del luckor i molntäcket. Plötsligt märker jag att det sitter en höna på relingen. Det är första intrycket när man ser en Snowy sheathbill. En märklig fågel som påminner lite om de nyazeeländska icke flygga fåglarna. Den beter sig dessutom som en Kea där den försöker äta upp skruvar och muttrar på båten, vilket går ganska dåligt.

Gulnäbbad slidnäbb, på näbben finns en hornartad platta som gett dem dess namn.

Vanligtvis befinner de sig stående och gående på land. De flyger bara vid fara eller när de flyttar och ser i flykten ut som duvor. Väldigt orädda.

 

 

Frukost och i zodiakerna vid åtta istället. Målet var Gold Harbour. Ett fantastikt ställe med en av de större uppväxtplatserna i världen för elefantsäl. Häftig känsla att landa Zodiaken mellan två bjässar på 7 ton styck. Förutom elefantsäl är det gott om Kungspingviner, en del Gentoo pingviner, Antarktislabb, Snowy sheathbill, och diverse annat.

De unga kungspingvinerna är inte jättesöta men ser lite gosiga ut med sina ulliga bruna kostymer.

 

Jag börjar direkt med UV-huset och försöker få lite bilder på kungspingviner i en bäck. De håller sig på avstånd och det är inte tillåtet att gå närmare fåglarna än fem meter. Det är däremot ok om de kommer till dig. De kommer en smula närmare men jag hämtar vanliga kameran och tar ryggsäcken och går iväg. Jag byter linser och försöker få så mycket bilder jag kan både med landskap och med porträttlinser. Jag krälar omkring i sanden och pingvinbajset och det blir en del skapliga bilder. Det är svårt när det är mängder av fåglar att isolera några individer så bilden blir intressant.

En flock kungspingviner i en bäck med berg bevuxna med tussock gräs.

En klar fördel här är att man slipper de ilskna pälssälarna då detta är elenfantsälarnas beach.

Gold Harbour är omgiven av höga berg och sluttningar med Tussock gräs. En glaciär rinner ned över en bergssida och fulländar sceneriet på denna fantastiska plats. Hoppas den för alltid kommer att se ut på detta vis. Här har faktiskt saker och ting blivit bättre.

Både råttorna som valfångstfartygen hade med sig på vid sekelskiftet-talet och renarna som Norrmännen tog hit har utrotats vilket gjort att flera arter som gått tillbaka pga av råttor och renar nu återhämtat sig förvånansvärt snabbt.

Jag ser en antarktislabb tvätta sig i bäcken. Jag har vinden i ryggen och chansar på att den ska lyfta rakt emot mig. Mycket riktigt efter en stund så flyger den rakt över huvudet på mig.

Jag får avbryta då jag får en del teknikstrul med kameran och beger mig till skeppet för att torka upp.

Vi lyfter ankar och rör oss nu mot Coopers Bay. En liten strand där Sydgeorgiens enda koloni av Macaronipingviner häckar. Nackdelen märker vi när vi kommer in är att stranden vaktas av ilskna, testosteronstinna pälssälar som till en början inte vill flytta på sig. De flyttar sig dock och vi promenerar upp för en snöig slänt till häckningsplatsen uppe på en platå ett hundratal meter upp. En och annan pälssäl har klättrat upp hela vägen dit också. Vi ser en del Gentoos som klättrar upp samtidigt som vi. Det ser kul ut där det småhalkar sig fram. Det börjar snöa ymnigt vilket är kul för dramatiken i bilderna.

Två åsnepingviner, gentoos, kämpar på uppför den branta backen i snöfallet.

 

De flesta fotograferna står på samma ställe och fotar. Jag ser ett par ljusryggade albatrosser som parflyger vid en bergskant. Jag drar mig ditåt och en landar på en klippkant för att testa om det funkar att häcka på. Den har lite problem att landa och gör ett antal inflygningsförsök så jag och några till får ett flertal försök. Till slut lyckas den.

Vingligt och skakigt blir det i vinden och snöfallet för den ljusryggiga albatrossen. Den är verkligen snygg i sin kaffe lattedräkt och vita ögonskugga.

Macaronipingvin är välrdens vanligaste pingvin som trots detta är rödlistad då minskningen är så kraftig.

Jag går förbi gruppen av människor och klättrar upp ytterligare ett femtiotal meter för att försöka få bättre överblick. Det var ett bra initiativ då nu plötsligt hela Macaronikolonin blir synlig. Det flyger också en hel del fågel i höjd med mig och nedanför så det blir en del spännande skott nedåt mot det mörka havet och klipporna.

Bland annat en jättestormfågel i vit morf och till sist också en ispetrell. Plötsligt blåser det upp rejält och vi samlas ihop för att snabbt ta oss tillbaka till stranden för att skjutsas över. Det blåser kuling nu och det blir en blöt färd tillbaka till båten. Lite äventyrlig landing på lejdaren som skickats ut på sidan av skeppet. När jag tittar tillbaka mot bergen har de pudrats vita av snö och det är bedårande vackert landskap. Hem för att torka upp och äta en god middag.

Ispetrell var lite av en drömart innan jag åkte till Sydgeorgien. Den skymtade förbi vid ett par tillfällen. Dels upp på där macaronikolonin låg sedan på ett ställe inte långt därifrån bakom båten.

Dagens första landing är i Ocean Harbour. Det är en gammal valfångarstation. Platsen utmärker sig genom att det ligger ett vrak på ena sidan av viken där en gammal skuta ligger på grund och har gjort det sedan 1920-talet. Det finns också en stuga, gamla redskap och en hel del valben kvar på stranden. Stranden bevakas som vanligt av ett stort gäng pälssälar som bevakar sina osynliga revir som de doftmarkerar på så det stinker av frän urin runt dem. Jag och Ole tar en sväng med UV-husen men får inget spektakulärt med oss hem.

Den här lilla varelsen är den subarktiska faunans absoluta favorit. Jag försökt vid ett obevakat läge smuggla med en innaför jackan men blev tyvärr upptäckt…

Det finns också en kyrkogård där två gentoo pingviner lagt sig att vila.

Två åsnepingviner sörjer sin bortgångne vän. Kanske blev han ett av klimatförändringarnas offer eller slukades av en leopardsäl.

En pälssäl i en karakteristisk posé framför vraket i Ocean harbour

När man är femtio fotografer så blir det lätt så att en tar en bild så ser någon det och tar samma bild, och sen nästa osv. Men man får försöka blunda för det och göra sin egen grej så gott det går. Det finns obegränsade möjligheter i alla fall.

Det dominerande elementet i oceanharbour är utan tvekan det gamla skepp som ligger fast i botten sen hundra år.

 

 

 

Det finns spår av en mörk historia i Ocean harbour. Här har valar slaktats i början av förra seklet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter lunch åker vi till St:Andrews Bay. Vi kommer iland och redan på långt håll ser man att det är ofantliga mängder med kungspingviner på en platt yta en bit bort från där vi lägger zodiakerna. Det talas om att det när det är som mest kan vara bortåt 700000 på detta ställe. Den största koncentrationen av kungspingviner i världen.

Tusentals kungspingviner, elefantsälar, snötäckta berg med glaciärer. Det är sydgeorgien. Ett subarktiskt paradis.

Zodiakerna glider en och en in på stranden som är omgiven av höga berg. Framför stranden sträcker sig en stor dalgång. Förmodligen har dalgången bildats av en glaciär som nu dragit sig tillbaka några kilometer upp från stranden. Nedanför glaciären ligger en sjö som avvattnas av en ström.

De flesta rör sig mot de stora flockarna med kungspingviner. Av den anledningen hoppar jag över den biten och istället följer strömmen uppströms. Det står stora flockar med pingviner här och där längs stranden så det är inte så att jag inte har saker att fotografera. Det är vackert i den monokroma skalan som vädret bjuder på. Plötsligt är det någon som häller på mer vitt i det monokroma. Det börjar snöa och blåsa rejält. Det är nog det som en fotograf önskar sig mest av allt. En rejäl white-out. Snöstormen suddar ut det oväsentliga och mjukgör former så det blir lättare att ta bilder som är tilltalande.

Flockar med kungspingviner står tätt tillsammans och myser i snöstormen. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

Jag fotar kungspingviner när jag ser en flock med yellow-billed pintails som landar en bit bort. Jag går bort och har dem på ett femtiotal meter. Jag lägger mig ned och till min förvåning går de alla mot mig. Det händer ju aldrig med ankor. Det blir riktigt bra bilder i mitt tycke och jag känner mig riktigt nöjd. Tid och rum försvinner och man är inne i en bubbla.

Plötsligt ser jag två komma i min riktning med röda jackor. Jag ser snabbt att det är Christian och Peter och får genast en känsla av att jag missat samlingstiden för återfärden. Jag hade dock gott om tid men begav mig ändå ned mot båtarna för att ägna lite tid åt däggdjuren också. När vi kom i land var det en elefantsälhona som just födde en liten unge. När jag kom tillbaka såg jag att två storlabbar satt och hackade på den. Mamman gjorde tafatta försök att skrämma iväg dem men det såg mörkt ut för den lille.

Två pälssälsungar springer runt och jagar varandra och irriterar elefantsälarna. En stor hanne i vattnet brölar åt dem att ta det lugnare. De bara skrattar och springer vidare.

March of the penguins

Under natten har vi förflyttat oss till Grytviken. ”Huvudstaden” på Sydgeorgien. Det var på denna plats som valfångstmännen höll till. Nu finns där ett museum, en post och framförallt finns där kontrollanter som ser till att besökarna på Sydgeorgien sköter sig. Varje morgon innan vi ska i Zodiakerna går vi igenom en tvättprocedur. Två olika tvättbad för stövlarna och därefter en sista balja med ett bakteriedödande ämne som desinficerar stövlarna. När vi kommer tillbaka från en landing så är det samma procedur igen för att inte flytta frön, bakterier eller annat främmande ämne till en annan plats på ön. Viktigast är förstås att inte ta med något hemifrån. Frön fastnar i kardborrebanden på regnbyxorna och kan sen trilla av och gro i Sydgeorgien.

På Shackletons expedition fanns en fotograf som hette Frank Hurley. En fantastisk fotograf vars bilder verkligen förmedlar den dramatik som kryddade expeditionen. Jag har därför gett denna bild lite patinering i PS. Notera gruppen med kungspingviner på högersidan.

Här dödades runt 30000 valar från förra sekelskiftet och framåt. Nu har valarna börjat återhämta sig i regionen.


En antarktistärna tar igen sig mellan de rostiga oljecsisternerna i Grytviken.

Vi klarade inspektionen med bravur och alla fick gå iland. Det var spännande at se naturen återta Grytviken. Valfabriken rostar ihop liksom vraken av valfångstbåtar som ligger i hamnen. Vi besöker Schackeltons grav och tar en sväng upp på bergsidan för att få en bra överblick över Grytviken.

På väg från graven får jag syn på två unga elefantsälshanar som sparrar varandra i slagsmål. Det syns att de är kompisar och skojbrottas. Det sker just framför ett gammalt vrak som ligger där så det blir lite annorlunda bilder. Dessutom är det en antarktis tärna som passar på att ta för sig av godbitarna som elefantsälarna rör upp.

Två unga hanar elefantsälar skojbråkas vid ett vrak i hamnen. Snön yr och det märks att de tycker om varandra. Ingen avsikt att skada utan bara en nyttig lek.

Vi avslutar och åker tillbaks till skeppet för att äta lunch. Vi skall nu tillbaka till St:Andrews bay vilket vi alla ser fram emot. Det har klarnat upp en del så det blir förmodligen fint ljust. Vi kommer i land vid klockan 17 men ska vara tillbaka redan vid 1930.

Det gäller att hålla sig i form för det hårda livet i subarktis

Vi är alla lite besvikna över detta faktum då det skulle med största säkerhet vara resans finaste ljus. Vi får tugga i oss detta ändå. Min plan var att dokumentera den stora ansamlingen av pingviner men det slutar med att jag ligger på stranden för att försöka fota anländande pingviner.

Det är kul med splash och action när de kommer i land. De är inte så många som kommer men kul ändå. Ljuset blir bara bättre och bättre. Jag är absolut sist att lämna stranden och det är minst 1,5 timme kvar med absolut bästa ljus. Det är nog resans största besvikelse. Den blir ännu större när man senarelägger med en kvart för att man ska hinna köpa något i baren. Den kvarten hade jag hellre haft på stranden.

Det är härligt att ha såna antistatiska fotomodeller runt sig hela tiden.

My surf mates, kingpenguins

Vi lättar ankar och åker norrut mot Salisbury plains och ännu en fin plats för kungspingviner. Det är dock ganska mycket pälssälar och en hel del elefantsälar. Här är det stora grupper pingviner som kommer hela tiden och bra möjligheter att fota detta på stranden. Jag lägger en del tid med polecam från Zodiaken men det blir inte mycket att ha. Inte en bild på pingvin under vatten. Det är helt enkelt för grumligt och bubbligt. Läget hade varit annorlunda om man haft vadarbyxor med sig som Ole-Jörgen hade.

EN kungspingvin surfar upp på beachen i Salisbury plains

Plötsligt händer något. Ett skrik och Martin ropar alla tillbaka till Zodiaken. Något har hänt. Det visar sig att Richard har blivit attackerad av en elefantsäl. Han har fått bett i båda låren. Exakt detaljerna hur det gick till är oklara men på något sätt har han varit för nära och elefantsälshannen blivit aggressiv och markerat detta. Han hade ändå tur som inte fick pulsådern punkterad i låret. Det var nära. Guiderna lägger honom på en bår och tar ombord honom på båten till Peter, doktorn. Han plåstras om hela dagen och får intravenöst penicillin.

Elefantsälar attackerar sällan människor men de är väldigt protektiva om sina harem. Den säl som bet Richard var strandens beachmaster och måste haft en dålig dag.

De är lite som drakar när de rapar upp varm luft så det kommer stora ångmoln ur munnen.

 

Vi andra äter lunch och förflyttas sen till ö som heter Prion island där det häckar vandringsalbatross. En pytteliten strand väl bevakad av pälssälar är målet. Ovanför stranden går en spång upp på en kulle där vandringsalbatrosser häckar. Just nu är det bara två ungar och en vuxen fågel på plats. Ingen av oss är jätteinspirerad och undrar mest hur det är med Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

Det är ganska bra med honom men det blir omgående bestämt att vi kortar av resan och åker omedelbart till Falklandsöarna för att han ska komma under rätt vård. Det är framförallt infektionsrisk som man är orolig för. Tråkigt för alla såklart men i bästa fall får vi en dag på Falklandsöarna att fota på. Det vore kul att besöka kolonin med klipphopparpingviner.

Nu är det tre dygn på båten som gäller och vi får roa oss bäst vi kan med att fota havsfågel från akterdäck. Idag 13 november ser det ut som det kan bli en fin solnedgång iaf.

Det rullar på ganska bra i överfarten. Vi går mot vinden så det är guppigare åt det här hållet och det blir lite läskigare att stå på akterdäck där det gungar ganska bra. Plötsligt känns det som man flyger och hela aktern reser sig högt upp och man får en hisnande känsla som i en kraftig luftgrop på flyget. Sen vet man att det kommer att gå ned med rejäl kraft och plötsligt står man med vattnet runtom över huvudet på en själv. En och annan våg sveper in över däcket och man får passa kamerautrustningen. Samtidigt kan det bli läckra bilder när man får fågel och vågorna i ögonhöjd. Det är inte så många andra av fotograferna som är ute på däck och fotar om det inte är något speciellt som ropas ut. Vi passerar ett isberg som är helt fantastiskt i kvällsljuset. Det är som slipad pärlemor med mjuka former och som på beställning så står en hakremspingvin på isberget. Den enda hakremspingvin jag såg på hela resan. Häftigt med den lilla pingvinen på den stora isklumpen.

Den enda hakremspingvin jag sett ägde detta magnifika isberg

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

Vi kommer fram till Port Stanley på Falklandsöarna sen eftermiddag och möts omedelbart av en båt som tar emot Richard. Det kommer också några myndighetspersoner som intervjuar oss om incidenten för att kunna lära sig av detta för att undvika framtida olyckor. Efter någon timme ger vi oss iväg igen. Den extra dagen vi nu fick ska vi ge oss iväg till den västligaste ön som heter West point. Där finns en stor koloni med häckande svartbrynade albatrosser och klipphopparpingviner. Det är tretton timmar dit tyvärr och jag räknar raskt ut att den soluppgång jag hoppades på även denna gång kommer utgå. Det kommer inte bli några orangegula bilder denna resa tyvärr.

Vi kommer fram till West point vid sjutiden solen står redan ganska högt på himlen. Vi går iland och får en härlig promenad på ett par kilometer upp över vad som känns lite som kalfjäll. En grön kulle med olika grässorter och småväxter och stora buskar av ärttorne. Stora knallgula fält. Ett vackert inslag mot det gröna. Det är dock en växt som inte är naturlig utan som inplanterats och sen spridit sig mellan öarna.

Det är mycket havsfågel framme i solnedgången. Kanske är det någon val som pressat upp krill till fåglarnas förtjusning.

Longtailed meadowlark -långstjärtad ängsstrupial

Jag ser det mest som en skådarexkursion och har inga förväntningar på några kanonbilder. Det dyker upp en hel del nya arter för mig. Redan i hamnen dyker det upp Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck och två olika arter strandskata. På vägen upp för den långa backen ser jag en grupp black-chinned siskin och den riktigt läckra arten long-tailed meadowlark som har knallrött bröst och den sjunger dessutom vackert.

Knallrött på gult. Den gula växten ör Gorse, ärttörne importerad från Storbritannien.

Efter en kvart kommer jag fram till andra sidan ön där albatrosserna häckar. Platsen är vackert belägen vid ett stup där vinden ligger på och vågorna slår in i klipporna så det sprutar vatten långt upp. Bona som är påbyggda under många år står upp som jordpelare i tussock gräset. Huller om buller bland albatrosserna syns också en hel del northern rockhoppers. En häftig pingvin som också ibland kallas klipphopparpingvin. Om ni inte sett Happy feet så se den. Den coola pingvinen är av denna art.

Den lilla pricken är en klipphopparpingvin som strax efter bilden studsade nedför berget till vågorna. Kamikazepingvin skulle vara ett bra namn.

Klipphopparpingvin

Det år svårt att hitta något spännande att fota i den allmänna villervallan men jag försöker underexponera kraftig mot de svarta berget och får en del bilder som jag tycker blir ok.

Svartbrynad albatross

Svartbrynad albatross

På väg därifrån hör jag en härlig drill bland tussocktuvorna. Det är en gärdsmyg som jag tror är den endemiska gärdsmygen men det visar sig vara fel art. Cobb wren heter den endemiska gärdsmygen som jag tyvärr bommade.

Trodde ett tag att jag hittade den endemiska cobb wren men det visade sig vara en sedge wren. Livskryss oavsett 🙂

På väg upp såg jag några smådammar som jag bestämmer mig för att granska i hopp om att hitta någon vadare eller and. Jag hittar tre Yellow-billed teal som låter sig fotas.

Yellowbilled teal

 

En kalkongam sveper förbi på nära håll.

En kalkongam kollar in om jag är mör…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upland Goose

Nere i hamnen tar jag en promenad längs stranden och fotar de vackra gässen som finns där. Kelpgoose och upland goose.

Kelp Goose

Plötsligt varnar gässen och en striated caracara tar en gässling framför ögonen på föräldrarna och äter glupskt upp den.

Striated caracara

 

 

 

 

 

Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.

 

 

Jag lägger mig på stranden bland stenarna och har tur då ett par steamer ducks passerar ganska nära. Jag tar den sista zodiaken tillbaka till båten och konstaterar att den sista bilden är tagen på denna resa. Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.

September – Naturen förbereder sig för mörkrets ankomst

Jag hade pratat med ett gäng kajt kompisar om att vi skulle ta en tripp till Gotland och njuta av höstens vindar. Det såg länge hyfsat ut i prognoserna men dagarna innan skruvades vindstyrkan ned rejält. Likt tio små negerpojkar föll kamraterna ifrån en efter en tills jag blev helt ensam. Nåja, det går ju inte direkt någon nöd på mig. Det finns ju annat att göra. Första kvällen bjöd Fredrik, en skådarkompis på korv på Närsholmen. Ett tunnsått sträck men lite umgänge i solnedgången. Mattias och Mattias var också på plats. På vägen dit hade jag rekat lite på mina vanliga fotoställen och såg bland annat två ägretthägrar. Jag bestämde mig för att göra ett försök morgonen därpå trots det höga vattenståndet.

Nu när höstmörkret så smått börjat infinna sig blev det ju en veritabel sovmorgon. Klockan var ställd på 0420 och jag var på plats i gömslet runt 0510. Efter några minuter börjar vattnet stiga. Snabbt ut med alla grejer och flytta till torrare mark. Ingen bra början. De fåglar som börjat landa stack nu långt därifrån och det var i princip fågeltomt hela gryningsperioden. Ingenting i sikte.

Det är lite typiskt september. Det kan variera mycket från ena dagen till den andra. Fåglar samlar ihop sig och rastar och kan bli många till antalet. När sen sträckvädret blir bra så sticker allihop och det blir märkligt ödsligt och tyst i markerna.

1600tofsvipa1

Gäss och tofsvipor samlas i flockar för att tillsammans flytta söderut mot ljuset.

1600tofsvipa2

Tofsvipor är de enda fåglar som rör sig i närheten första timmen i gömslet.

Det rastar lite gäss på avstånd och flockar med tofsvipor och starar gör svep över viken. Ingen skymt av ägretterna. Jag lägger mig ned och slumrar till några minuter och vaknar av att jag hör en ägretthäger. Jag tittar ut i sidofönstret och ser inte en utan åtta ägretthägrar. Det är på 15-20 meters håll. Försiktigt smyger jag ut objektivet genom sidoluckan, ställer slutaren på tyst läge och knäpper några bilder. Jag lyckas klämma in 5 av de åtta ägretterna i samma ruta. Det är en ganska unik bild ändå. Förmodligen kommer den dock att bli allt vanligare. Solen har gått i moln och en efter en flyger ägretterna därifrån till bara en är kvar. Då kommer solen fram och ljuset är fortfarande ganska mjukt. Jag får några ganska fina porträtt i mitt tycke.

1600a%cc%88grett4

Jag vaknar hastigt av att jag hör en ägretthäger utanför gömslet. När jag tittar ut så möts jag av denna blick.

1600a%cc%88grett3

Inte en, inte två utan åtta ägretthägrar samtidigt framför kameran. De var för nära för att få i fokus allihopa.

1600a%cc%88grett1

En efter en lyfter de och flyger iväg men en av ägrettterna dröjer sig kvar och solen kikar fram med ett milt behagligt ljus.

Nöjd packar jag ihop och åker hem för att jobba undan fredagsbestyren. Det tar längre tid än väntat så jag äter lunch innan jag packar in kitegrejerna i bilen och beger mig till Lausvikens norra del.
1600kite1 1600kite11 1600kite12

Skönt häng och ett antal tinmar på vattnet gör att fredagen blir en riktig kanondag på alla sätt. När det börjar kvällas tar jag lite bilder på de andra som orkar kämpa vidare i den mojnande vinden.

Jag hade en idé om att få kajtare i den uppgående fullmånen. Ingen orkar dock ställa upp som modell så jag åker till Närsholmen för att kanske få en gåsflock eller något i la Luna. Det är en hel del moln men månen kommer upp fint i en glipa men inga fåglar kommer. Det börjar bli svårt att se. Jag spanar av med handkikaren åt höger och vänster. Efter ett svep till höger ser jag att en prutgåsflock passerat väldigt snyggt rakt genom månen. Käftsmäll… Månen bäddar sen in sig för natten i molnen. Så är det. Det är inte bara att gå ut och hämta bilderna. Man får slita för dem. Trött efter dagen stupar jag i säng och bestämmer mig för att inte ställa klockan.

1600bla%cc%88sand1

En flock bläsänder muntrar upp kvällen

Vid sju vaknar jag och ser att en kompis ringt. Han berättar att de har en prärielöpare vid Klase fiskeläge. Snabbfrukost och iväg på rarrisjakt. När jag kommit en bit berättar han att den stuckit och inte återfunnits. Jag åker ändå dit med svikande förhoppningar. Vi letar en stund på de omgivande stränderna. Jag sätter mig sen och väntar på en stock för att se om den återkommer till sin favoritplats. Det flyger förbi små grupper med brushanar men jag ser inte till prärielöparen. Plötsligt ser jag en ensam vadare gå runt på andra sidan en liten vattensamling. Det är den. Jag såg den aldrig flyga dit. Kom den upp genom jorden? Jag får sällskap av en fotografkollega, Torsten och vi sjunker ned sida vid sida i geggan och väntar på att prärielöparen ska närma sig. Den går en cirkel fram och tillbaka och kommer aldrig speciellt nära. Det går en timme och en stund till men den går obekymrat runt för sig själv. Ytterligare en fotograf kollega har anlänt, Jörgen. Vi går runt vattnet och får ljuset i ryggen och lägger oss ned och kryper sakta närmare. Prärielöparen är väldigt oskygg och kommer närmare och närmare och ger oss en fin serie bilder. Efter en god stund verkar den ha ätit sig mätt och lyfter och flyger norrut.

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Utan kikare ser vi den inte gå ned men förmodligen gick den ned i lagunen strax norr om platsen där i befann oss. Vi packar ihop och rör oss hemåt. Resten av dagen blir en dag fylld av nyttor. Gräsklippning, nedpackning av studsmatta, utemöbler till garaget, nedplockning av utställningen från i somras och det hela avslutas med en trevlig middag hos en av fotografkollegorna.

Sista morgonen chansar jag på att åka till Närsholmen för att se om det ska dyka upp något spännande. Det blir en vädermässigt spännande morgon. Dramatiska moln som ger en mörk bakgrund.

1600na%cc%88rsholmen3

Det blir ett spännande ljus med de mörka molnen som lyses upp bakifrån av den uppgående solen. Närsholmens fyr lyser i fjärran.

Tyvärr ganska tomt på fågel men jag får till slut sällskap av en ung kustpipare som ger några hyfsade bilder.

 

1600kustpipare19

En ung kustpipare landar och bjuder upp till dans en kort stund innan korna förstör morgonen.

Ljuset är bra och jag har tålamod men blir strax bryskt bortjagad när Närsholmens ligister, kvigorna kommer och jagar bort inkräktaren, mig från deras halvö. De har redan ett söndertrampat gömsle på sitt samvete så jag törs inte chansa på att ligga kvar med risk för att bli nedtrampad. En ganska oglamorös död. Jag går mot bilen där hela skocken spärrar vägen för mig och bjuder mig på en tveksam biltvätt med sina slemmiga tungor.

1600kossor1

Här är de! Närsholmens omutliga väktare som jagar bort alla inkräktare. Otaliga gånger har man fått avbryta sina fotopass för att inte riskera att bli nedtrampad.

Vid den här tiden ser man ofta stora flockar med steglitser som hänger ihop och äter av fröna i tistlar och gammal raps som står kvar i åkerkanterna.På väg hem passerar jag en flock.

1600steglits3

Likt förrymda burfåglar kommer steglitsflocken svepande och de gula vingbanden lyser kontrasterar mot de vissnande fälten.

Resten av dagen spenderas på sudret i sällskap med Freddy. Vi börjar på Barshage där jag ser en ung pilgrimsfalk. Tyvärr alltför sent då den suttit på marken inom bra skotthåll för kameran men jag njuter av den när den flyger iväg genom kikaren. Strax därpå larmas en svarthuvad mås från Rivet (sydligaste udden på Gotland). Där står Lars Johnson, den duktige fågelmålaren och spanar vitfågel.

1600kno%cc%88lsvan3

Med tunga ljudliga vingslag pumpar ett knölsvanspar förbi oss på Rivet.

Han pekar ut ett par kaspiska trutar för oss och även en ljusmantlad silltrut. Den svarthuvade måsen har dock gjort sig osynlig. Jag har aldrig sett någon i vinterdräkt så lite besviken blev man allt. Lasse åker mot Vamlingbo för att jobba men kommer strax tillbaka för att meddela att han sett måsen på hällarna. Vi hastar dit och får se den. Väldigt lik en skrattmås men med svarta ben och en svag banditmask.

1600svarthuvad2

En ganska ovanlig besökare, svarthivad mås. Detta är en ungfågel i vinterdräkt men känns igen på de svarta benen och en antydan till banditmask vilket skiljer den från släktingen skrattmåsen.

Vi rör oss upp mot ringmärkarboden där det finns några oxlar som brukar vara intressanta för tättingar. Mycket riktigt så hittar vi ett par taigasångare där och en hel de andra tättingar som grupperar sig för att vid lämpligt tillfälle lämna Gotland och fortsätta söderut.

1600taigasa%cc%8angare1

En av tre olika taigasångare som vi fick nöjet att se nere på rivet, det allra sydligaste på Gotland.

Vi passera Muskmyr för att se om det kommer några kärrhökar. Efter en stund dyker en honfärgad blå kärrhök upp men den går ned i vassen och försvinner. Vi åker vidare mot Faludden och hittar lite tättingar längst ut vid fyren. Jag får några bilder på grönfinkar och en trädkrypare.

1600tra%cc%88dkrypare2

Den lilla trädkryparen skruvade sig upp på karaktäristiskt sett uppför stammen i sin ivriga jakt på mat.

1600gro%cc%88nfink1

I en lövtunnel flyger en flock grönfinkar i ett fint motljus.

1600gro%cc%88nfink2

Jag åker ned och avslutar vid Haubjärge bodar. Klockan är runt fem på eftermiddagen. Östersjön ligger nästan blank. Det kommer små flockar med gäss. En sen gluttsnäppa ropar sitt bekanta läte. Det är fortfarande runt 20 grader i luften och nästan lika varmt i vattnet. Jag måste strax bege mig mot färjan men dröjer mig kvar lite för länge. Det blir svårare och svårare att lämna Gotland för varje besök.

1600ro%cc%88dra%cc%88v2

En vacker räv får mig att tvärnita och slänga mig ut genom fönstret. Den blir en fin avslutning på en härlig helg på Öjn.

Någonstans halvvägs till Visby tvärnitar jag så tavlor, surfbrädor etc hamnar i en enda röra. En vacker räv står fint ganska nära vägen så jag hänger mig ut genom fönstret och får iväg några bilder innan jag hastar vidare.

 

Skärfläckan – den gracila vadaren, i Natur og foto.

Jag har skrivit en artikel om arbetet med min bok Skärfläckan – den gracila vadaren i senaste utgåvan av det välrenommerade norska magazinet Natur og Foto. Tidningen drivs av de kända naturfotograferna Baard Naess och Tom Schandy. Artikeln innehåller många bilder och täcker tio av tidningens sidor.

Skärfläckan – den gracila vadaren nominerad till Publishingpriset

Boken Skärfläckan – den gracila vadaren har nominerast till Publishingpriset, en årlig jurybedömd pristävling för annonser, digitala publikationer, filmer, webbplatser, tidningar, tidskrifter, böcker och andra trycksaker – på svenska eller engelska.

– Det är superkul att få detta erkännande efter att ha jobbat så intensivt med Skärfläckor under många år. Det är också kul att det inte är bara stora förlag som blir nominerade utan även jag som gett ut den själv. Om det räcker hela vägen får vi veta på Publishinggalan som går av stapeln 5 november. Stay tuned 🙂

Krönika i Kamera & Bild

Idag publicerades en krönika i Kamera och bild. Artikeln handlar om vikten att hitta lugnet och sin egen bildstil istället för att göra allt man ser i flödet som redan andra gjort. Hela artikeln hittar du här

Artikel i Sveriges Natur om vikten av betade strandängar

I senaste utgåvan av Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur har Niclas Ahlberg skrivit en artikel där han betonar vikten av att bevara de små boskapsbesättningar som håller betesmarkerna öppna längs med Sveriges kuster.

Skärfläckan – den gracila vadaren uppmärksammas i Italien

Niclas Bok Skärfläckan – den gracila vadaren uppmärksammas i tidningen Asferico. En av Europas mest prestigefylla fototidningar. Boken får i artikeln som sträcker sig över nio sidor ett fantastiskt fint omdöme. Jag hade ingen aning om att den skulle sprida sig ända ned till Italien. En bild från boken pryder dessutom omslaget på tidningen.

Nedan hittar du sidorna som bildfiler. Längst ned kan du läsa artikeln som en PDF, om du kan Italienska :-).

Här kan du ladda ned artikeln som en PDF

Artikel på Fotosidan om Skärfläckan – den gracila vadaren

Kul att Fotosidan uppmärksammat utgivandet av min bok.

Artikeln kan ni läsa här

Fint skrivet av Natursidan.se om min kommande bok Skärfläckan – den gracila vadaren

Naturfotobok om den gracila vadaren

I höst släpps en bok om skärfläckor på svenska. Den är gjord av Natursidan-bekanta naturfotografen Niclas Ahlberg.

HELGOLAND – Havssulornas röda klippa

Efter några helvetesdygn med bilhaveri, bogsering, hyrbil, lånebil, extranatt i Köpenhamn etc. kom vi till slut fram till Büsum som ligger inte långt från danska gränsen i Tyskland. Vi kom fram sent men hann ändå konstatera att det var en mysig sommarstad med kullerstensgator och fina hus. Det var skönt att bo så nära då färjan till Helgoland avgick 0930 på morgonen. Efter visst strul att hitta rätt parkeringsplats, det var fel i anvisningen, så embarkerade vi färjan Fair Lady för en 2,5 timmes överfärd.

Det hade varit blött och blåsigt en tid och färjan var inställd den dag vi egentligen skulle ha åkt men det visade sig ju vara tur för oss eftersom vi hade bilbekymmer.

Det var en ganska lång promenad med packningen till hotellet som ändå låg ganska nära. Man kan mot betalning får packningen körd till hotellet.  Det var en tjänst vi utnyttjade på hemvägen.

Efter en lunch som hade räckt för fyra personer promenerade vi upp till Überland. Det är en skaplig klättring upp till själva platån på ön. Framförallt om man har svårt att välja bort objektiv…. Jag konkade med mig 11–24 f/4, 85 f/1,2, 24-70 f/2,8, 100-500 och sist och störs 400 f/2,8.  Jag använde alla. Men nästa tur upp tog jag bara 100–500 och ett extra batteri i fickan. Det funkade också bra. 

Vi var ganska tidigt uppe, typ 1500. Det innebar att det var ganska lång tid innan det blev finare ljus. Jag nötte dock på med underexponeringar, vattenblänk och annat som man kan göra i starkt solljus men sen la jag mig i gräset och småsov en stund.

Helgoland ligger c:a 7 landmil utanför den tyska kusten. Det bor 1300 personer permanent därute. Ön är c:a 1 km lång och mittemot huvudön ligger en annan ö som mest består av sand som heter Dune. Den är ungefär 700 meter lång.

Runt hela ön har de gjort en promenadväg av tegelstenar. Man såg många som drog rullväskor och skrindor för att slippa bära.

Efter min lilla tupplur blev ljuset lite bättre och jag försökte variera objektiv så mycket som möjligt. Jag träffade ett par danska fotografer men annars var det nästan uteslutande tyskar där. Kolonin var utspridd på 4-5 ställen med lite olika förutsättningar så jag rörde mig emellan dessa lite beroende på hur ljuset ändrades. På ett ställe var de så nära som en halvmeter, på ett annat 4-5 meter och många par häckade på en monolit ”Lange Anna” där man fick ett fin motljus på kvällen men på ganska långt avstånd.

De olika ställena bäddade för olika typer av bilder närbilder av detaljer, beteende, siluettbilder, flygbilder i motljus och medljus. Man får en ganska bred portfölj med havssulebilder helt enkelt. Förutom havssulor finns det gott om sillgrisslor. De hamnar dock i skymundan. Sillgrisslekolonierna är ganska lång ned på bergen så det är svårt att få några bra bilder av dem. Måsar och tretåiga måsar häckar också med många par på ön. I grässlandskapet är det väldigt gott om ängspiplärkor.

Det blev en sen kväll. Jag fotade ända fram till tio på kvällen och utnyttjade det fina ljuset in i det sista.

Efter några timmars sömn ringde klockan 0500. Det var gott om fotografer på kvällen så det var en skön kontrast att vara helt ensam. Det är bättre ljus på kvällen men tack vare vinden i ryggen så fick man inflygningar i fint medljus rakt framifrån.

Det häckar c:a 1000 par havssulor, 3000 par sillgrisslor, 5000 tretåiga måsar, 50 par tordmule och ungefär lika många stormfåglar. Ser man alla fem får man en Helgoland Big Five. Jag missade Tordmule men nog mest för att jag inte letade utan var så inne i fotandet.

När solen vart uppe en stund gick jag tillbaka till hotellet och sov en extra timme. Tyvärr gör min sjukdom att jag måste vila då och då. Efter frukost åkte vi (jag hade på denna tur med min fru Sanna) ut till den mindre ön Dune. Där finns en koloni med knubbsäl och en koloni med gråsäl. Jag hittade några gråsälskutar som ville vara med på bild.


Man får inte gå närmare än 30 meter så här hade man nytta av stor lins och konverter för att kunna variera lite bilder. Det fanns också gott om orädda roskarlar, ejdrarna var också ganska oskygga. I sanddynerna häckade många par silltrutar. Man fick lite Gotska Sandön feeling. Ljuset påminde också om Sandön med den breda sandstranden (det var lågvatten). Vi gick runt hela ön vilket var en trevlig promenad och det fanns saker att fota hela varvet. Det var mulet men då och då ett soldis så ljuset var mjukt och fint.

På den längsta stranden var det gott om gråsäl. Jag vet inte hur många men det var en rejäl hög. Plötsligt hörde jag ett bekant strävt läte. Kentska tärnor i hundratal. De var dessvärre inte lika oblyga men det blev ändå en del fina bilder av flocken. Lagom tills vi kom fram till färjeläget började det regna.

Det regnade sen ihållande hela kvällen. Det hade säkert blivit fina regnbilder på kvällen men jag valde mat, aperol spritzer och ett glas vin eller två i stället. Inte fel det heller. Tidig sänggång och jag vaknade av mig själv vid halvsju och klädde på mig.

Jag bestämde mig för att ta första färjan ut till Dune (0730) för att nöta på med lite bilder av roskarlar och sälar ett par timmar. Fint morgonljus genom moln. Tyvärr klarnade det upp strax efter jag kom dit så det blev inte mer än 1,5 timmes foto men nöjd ändå. På väg till båten landar en vackert utfärgad stenskvättehanne på sanden så det blir några bilder av den också.

Raka vägen in till frukostbuffén på hotellet sen en dusch och utcheckning. De stora väskorna fick vi transporterade till båten men kameraväska och dator fick vi släpa med oss. Vi bestämde oss att trots hårt dagsljus ta en promenad upp på ön igen. Vi testade att åka den hiss som går mellan Unterland och Überland. Man sparar ett antal höjdmeter men det är fortfarande 1,5 km promenad till Havssulekolonin.

Något man reagerar på är att all information är endast på tyska. De flesta talar inget annat än tyska. Just denna helg var det en punkrocksfestival så redan på färjan över var det party. Det konsumerades sjuka mängder öl. Folk kom med pirror fulla med ölflak och vart man gick i stan kom det folk med en ölburk i var hand eller t om shoppingvagnar som de drog ölen i. Det var lite roligt att se folk i 40-70 årsåldern i punkmunderingar. De flesta var redigt fulla och samtliga rökte. Fördelen med att de dagsfestade var att det trotsallt var ganska lugnt på kvällen/natten.

Efter en långlunch med efterrätt och flera koppar kaffe rör vi oss till ”Fair Lady” för hemfärd i fint väder och 5-7m/s. Kul att resan blev av till slut. Det var meningen att jag skulle åkt dit 2020 men pandemin satte som bekant stopp för alla resor då.

Om du är intresserad av att hänga med mig till Helgoland nästa vår maila din intresseanmälan till info@niclasahlberg.se

Rovfågelbonanza i Pyrenéerna

Tidig avresa till Barcelona men flyget gick smidigt. Väl i Barcelona var det dags att hitta hyrbilen. Inte enkelt. Det blev en transferbuss till annan terminal, en lång promenad, en transferbuss till biluthyraren och sen tog de rejält med tid på sig för att förbereda kontraktet, såklart med lite extra kostnader som man trodde var betalda redan. Men sen är vi på väg i bussen och stämningen är god. På vägen till Senterada stannar vi till i Montsonis för att ta en dricka och få en briefing om dagarna här av den lokala guiden Jordi.

Efter en halvtimme åker vi vidare den sista timmen till Senterada och vårt hotell. Vi är ganska möra efter resan men jag kör ett pass med workshop. Sen bryter vi för middag och äter katalanska specialiteter. Lammbiffar med ris. Det låter helknasigt men var riktigt gott med en sallad och ugnsstekta grönsaker. Efter middagen kör vi ett kort pass till för att alla ska vara laddade och kanske få nya idéer inför första sittningen i gömsle.  Vi delar upp oss i två lag där den ena gruppen kör till ett gömsle lite längre ned i dalen och de andra till ett i bergen. Vi får med oss en god picnic lunch.

På morgonen åker tre av oss en halvtimme till ett gömsle nära Senterada. Jag och två andra åker först taxi till en by och sen vidare med två guider från jordbruksdepartementet en timme på en slingrig väg upp i bergen. Vi placerar oss i ett sexkantigt bekvämt gömsle med spyglass.


Guiderna fördelar kött runtomkring gömslet och gåsgamarna är redan på marken och guiderna får skrämma iväg dem. När jeepen försvinner är det som en sekvens ur någon Zombiefilm. 200 gåsgamar, ett antal grågamar, lammgamar och smutsgamar springer runt så dammet ryker. Det är en riktig feeding frenzy och vi fotar till höger och vänster men det är svårt att få till det i massan av fåglar. Det lugnar successivt ned sig och gamarna fördelar sig över området.

Det är en fin utsikt ned i en del genom en av luckorna. Tyvärr ligger vinden fel så gamarna flyger in från ett annat håll. Vi har att göra hela tiden och plötsligt kommer det hästar promenerande upp på en stig.

Det är fem stycken individer av Przewalskis häst. En art som härstammar från Asien och är något av en urhäst. Man har planterat ut de hästar som funnits på Zoo bland annat i Pyrenéerna i ett rewilding Europe projekt. 

När vi blir hämtade ur gömslet är det sjuka mängder gamar ovanför huvudet. Jag killgissar
4-500 stycken. Efter hotellet vi bor på är otroligt gemytligt och hemtrevligt.

Dagen efter byter vi gömsle. Jag och mina gömslekompisar åker till det närbelägna gömslet och de andra till det som ligger längre bort. Gömslet är riktigt modernt och fräscht. Det är nedgrävt så vi sitter med näsan i markhöjd. En fantastisk utsikt och en bra landningsplats för gamarna.

När vi kommer står gamarna beredda på en liten höjd. De är hungriga och har väntat på oss. Guiderna rullar ut kött och får schasa iväg dem. När de åker iväg springer hela gänget ned från kullen och hoppar över kanten och tar några vingtag för att landa på ytan framför gömslet. En overklig scen. Zombie apokalypsen börjar igen. Lätena från gåsgamarna låter som Zombies gör på TV eller dinosaurier i jurassic park. De är i och för sig väldigt lika flygödlor eller drakar när de ligger och vilar på sina armbågsben i vingarna.

Första kvarten fotar vi helgalna gåsgamar. Det är svårt att hitta bra vinklar men vi fotar järnet för att förhoppningsvis kunna dokumentera detta. Sucessivt lugnar det ned sig och många gåsgamar flyger iväg ned i dalen.

Röda och bruna glador ansluter till festen och visar vad otroligt flygskickliga de är när de dyker ned och snappar åt sig små munsbitar av köttbuffén. Några gåsgamar flyger in. De är nog den mest aggressiva gamarten verkar det som. De andra flyttar sig när de kommer småjoggande med swag. Ett par smutsgamar ansluter också och det visar sig att de inte bara har mat i sinnet utan strax efter ankoms så blir det parning.


Ljuset är fint om än lite från sidan. Det finns goda möjligheter att variera bilderna med närbilder, interaktioner mellan gamar eller att söka motiv i fjärran mot de snötäckta topparna. Efter en snabb scanning av området får jag ett par bildidéer i huvet som jag jobbar på. Stämningen i gömslet är god.

Med de nya kamerorna är det nästan ingen match längre att få serier på inflygningar, slagsmål etc. Tiden går och det lugnar sig en aning. Då kommer den Spanska räven på besök. Den rör sig försiktigt som att den anar att vi sitter där bakom vår spegelglasskiva i gömslet. Plötsligt tappar någon ett linsskydd (ingen nämnd ingen glömd…) och räven blir orolig och försvinner från vårt synfält.

Den spanska räven

Vi håller oss sysselsatta med korpar och en och annan glada sen ser vi att lammgamar börjar kretsa. De är lite försiktigare än gåsgamar och grågamar och kommer när festen nästan är slut. De har den unika förmågan att kunna tillvara ta ben. Det ser helt makabert ut när de sväljer ben och fötter hela. De har en specialdesignad tarm för att kunna tillvarata näring som finns i benmärgen. En smart ekologisk nisch som en tagit. Lammgamen har varit hotad men läget ser bättre ut nu om än skört.

Plötsligt börjar det snöa. På vägen upp frågade vi guiderna om hur vanligt det var med snö. Väldigt ovanligt även på vintern nu för tiden och i april i princip obefintlig chans. Jag misstänker att jag på något sätt fått med mig snöväder från Varanger ned till Spanien. Vi får en timme kanske med snöfall. Inte kraftigt men tillräckligt för att med rätt bakgrund kunna visualisera snöfallet. Det blir ett antal arter med snö i bakgrunden till samlingen. Det är något speciellt med snö, i alla fall tycker jag det.

Supernöjda kommer vi tillbaka till hotellet. Vi tankar ned bilderna och packar bilen för att åka och hämta det andra gänget som varit i det andra gömslet. Vi rullar sedan mot etapp två på resan som utgår från den fantastiska byn Montsonis. En medeltida by med stenlagda gator och ett mysigt hotell/restaurang.

Här blir dagen uppdelad i för-/eftermiddagspass. På förmiddagen kör det ena gänget Hökörnsgömsle och det andra gänget rovfågelspoolgömlset. På eftermiddagen finns det flera möjligheter beroende på säsong. Just nu var det minervauggla, rödfalk och blåtrast på menyn. På hösten/vintern hinner man inte med båda men å andra sidan får man då både morgonljus och kvällsljus i gömslet vilket ju är bra.

Min första dag är i Hökörnsgömslet. Efter en ganska kort stund ser vi hökörnen sitta på en klippa kanske 150 meter bort. Dess ljusa bröst lyser klart mot klippan så att t o m jag ser den utan glasögon. Det går en halvtimme så flyger den plötsligt mot oss. Då kommer en tornfalk och attackerar örnen så den kommer av sig och landar i ett träd 100 meter bort. Där blir den sittande en stund för att sen lyfta och flyga åt andra hållet. Typiskt! Dagen fortsätter lite i samma anda. Den byte ställe ungefär en gång i halvtimmen och hoppet stiger men den väljer något annat ställe. Men vid ungefär 13-tiden dyker den plötsligt upp på sittpinnen utanför gömslet. Den kom rakt bakifrån så vi fick aldrig med inflygningen och landningen men vi får iaf lite porträttbilder på en vacker fågel. Det är hannen som sitter ungefär 10-12 meter från oss. Konstigt nog verkar den ointresserad av kaninen som den bjuds på och flyger ned mot klippan igen.

Det är en lite rörig tid nu. Honan ligger på ägg sen en kort tid tillbaka och det verkar som att allt kanske inte står rätt till. Vi bryter upp och beger oss till hotellet för en stunds vila och byte av gömsle. Jag tar det lugnt och fotar i gömslet närmast hotellet och låter mina gäster ta de mest attraktiva platserna. Vid nio äter vi middag och diskuterar dagens erfarenheter i gömslena och ger tips till de andra inför morgondagens äventyr.

Den sista fotodagen ska jag till ett gömsle med ett vattenbad framför glasrutan som ligger i marknivå. Guiden har spritt ut kött på området så att det blir rovfåglar med spegelbild i vattnet. Ljuset är fint och bra bakgrunder ger flera möjligheter till kompositioner. Redan innan guiden har åkt kretsar glador över gömslet. Det dröjer inte länge förrän en brun kärrhökshane landar. Den är jättesnygg men ser inte ut som den ska. Det visar sig vara en melanistisk individ som har ett mörkbrunt huvud istället för ljust. Den ser nästan ut som en korsning mellan ormvråk och kärrhök. Framförallt när den är lite upprörd och reser på huvudfjädrarna. Strax kommer ett stort gäng skator och irriterar kärrhöken.

Några glador kommer. Både brun och röd glada på bara 7-8 meters avstånd. Jag fotar med mitt 400 f/2,8 och det blir fina porträtt men jag ångrar att jag av någon konstig anledning lyfte ut mitt 100-500 ur ryggsäcken. Det hade varit perfekt för att få bilder av de många bråk som uppstår på mellan de olika intressenterna till köttstyckena. Guiden var smart och hamrade fast köttbitarna med kraftiga spikar ned i den hårda marken. Fåglarna kan då bara slita loss små bitar i taget så att det räcker längre.

Plötsligt flyger en gåsgam över gömslet. Det hade varit häftigt att få bilder av den när den dricker. Den landar en bit bort men bestämmer sig sen för att flyga vidare. Det är full fart ett par timmar men därefter avtar aktiviteten ganska mycket. Men det gör inte så mycket eftersom vi har utnyttjat det bästa ljuset.

Runt lunch kontaktar jag guiden och ber att bli hämtad. Två minuter före ankomst ser vid dock en smutsgam och gåsgam cirkla lågt över oss så jag skriver snabbt till guiden att avvakta until further notice. Kort därefter går smutsgamen ned och rör sig försiktigt mot vattnet. Det vore superhäftigt med bild av den när den dricker. Den går lite fram och tillbaka men bestämmer sig till slut för att flyga därifrån. Jag kontaktar guiden och vi åker nöjda och glada därifrån.

Vi kommer hem och för första gången har jag ett par timmar för att ta det lugnt. Jag kör ett träningspass och tar en dusch. Det kändes att kroppen saknat att röra på sig efter allt stillasittande. Endast ett pass återstår. Jag och en kamrat åker till en närbelägen by där vi blir hämtade för vidare transport till ett gömsle som är byggt på en byggställning. Mittemot står en intressant byggnad som är del av ett projekt för att stöta bland annat rödfalk. Det är som ett putsat torn med rader av bohål. 48 stycken om jag minns rätt. En del har tagits i besittning av kajor. Det finns dessutom en tornuggla som häckar där men den visar sig aldrig förrän mitt i natten så hoppet är inte stort att få en skymt av den.

Vi ser tio rödfalkar jaga tillsammans över fälten. Det blåser kraftigt. 10-13m/s skulle jag uppskatta det till. Det tjuter och brusar i gömslet och skakar lite grand. Det gör nog att rödfalkarna inte gärna sitter på pinnarna vid gömslet utan kanske hellre flyger till någon skogsdunge för att vila. Vi ser dem komma närmare men sen försvinner de igen. Vi roar oss så länge med kajorna. Det är kul att se hur de kämpar för att hålla sig kvar på taket i vinden. Klorna glider på teglet så att de till slut får flyga därifrån.

Tiden går och ljuset blir finare och finare. Vi har nu bara en timme kvar innan vi ska bli upphämtade. Jag meddelar guiden att vi gärna sitter ytterligare en halvtimme för att ta alla möjligheter vi kan få. Då plötsligt kommer hela gänget. Vi har vinden och solen i ryggern vilket gör att vi får dem flygandes med huvet rakt emot oss. Perfekt med andra ord. Vi får både bilder när de flyger in och när de sitter på lite olika ställen och på både honor och hanar. Det är nog bara där 5-6 minuter sen flyger de iväg igen. Vi hoppas de ska komma tillbaka i det sista fantastiska ljuset men vi är ändå nöjda med att vi fått fina bilder på en otroligt vacker liten falk. Vi beger oss hemåt för den sista måltiden…

Det blir en trevliga och uppslupen middag med som vanligt god mat. Även på detta ställe är chefen en härlig patrona som får oss att känna os som hemma. Eftersom det är sista kvällen bjuder de på en Katalansk specialitet ”poron” det är en slags dryckeskärl av glas med en smal pip som ger en tunn stråle. Man dricker den genom att fälla den som en vattenkanna och i bästa fall hamnar dessertvinet som smakar lite som sherry i munnen och för en del i mustaschen.

Vi går och lägger oss nöjda med veckan och vi har alla fulla minneskort med många tusen bilder att ta oss igenom. Resan till flygplatsen går utan incidenter och vi kommer alla med våra olika flighter.

Det var som helhet en fantastiskt lyckad resa vilket alla instämde i. Det resulterar i att jag nu planerar för en ny resa med samma upplägg i november. Det kommer att vara några arter som saknas (smutsgam, rödfalk, brun glada) men å andra sidan är det fler individer av många arter som övervintrar i Spanien. Rovfåglarna är mer aktiva under senhösten vintern. Jag återkommer med specifika datum men det kommer som sagt att ske i november så om du vill ta en av de fem platser som erbjuds kan du skicka en intresseanmälan så du får första tjing när resan läggs ut på Zooms webbsida.

Här hittar du resan hos Zoom

Här hittar du en film på Youtube