Recensioner som denna värmer hjärtat

With elephantseals and penguins in the path of Ernest Shackleton

After about 14 hours flight from London to Santiago, (firing of a years quota of CO2), it was really nice to see that the bags were on the same plane as me. The flight to Falklands is only once a week and if You don´t get your bags well, sucks to be You…  The baggage will not catch up with You. So there is a huge relief and a lot of tension that disappears when checking in to Holiday Inn at Santiago airport.

The relief turned out to be short. When I 0430 find out that the flight was cancelled due to bad weather, the stress came back. After discussions with  Latam we went in to Santiago for a sightseeing instead. We took a walk up Cerro San Cristóbal 818 meters above sealevel. I got a couple of lifers on the walk up. Unfortunately a nice English couple got robbed of their goldchains. It was not the end of their misfortune rather the start…. Back to the hotel and an early night.

The view from Cerro San Cristóbal, a hill 880 meters above sealevel giving a vast view over the gigantic city Santiago.


I wake up and see the alarm on 0400!! Panic!! I know people were talking about daylight savings time in the evening. A quick look att the cellphone and it shows 0300. I make myself ready in 5 minutes and rush down to the reception just to find out that it is 0305.  Puh… probably the cleaningstaff accidently? managed to change the time on the alarm. I go up to the room and take a long shower. At the airport I check my bags and head on to security. The securityman tells me I have to check my handle to the polecam. I have to go back to the checkin, get som plastic to wrap it and pray to God that it wont break. I got a little excited…but it all worked out. A strong coffee and a sugary donut gives me my balance back and my nerves slowly gets back to the inside of my body again.

Everything works fine and we are off to Punta Arenas, a small city where a lot of expeditions starts. Even though we checked our bags to Falklands we have to collect and recheck it and go through security again. The plane is two hours late but finally we are off. After an hour and a halfs flying we see the Falklandislands underneath. We made it. The pilot makes a weird turn and in the same moment I hear the  pilot say in Spanish that they have to turn back because of heavy winds. My spanish is not perfect so I hope I was wrong but the message was just as bad in english. It is a surrealistic moment. We are turning back to Punta Arenas. I been thinking that it couldn’t get worse but I been proven wrong several times already.

Latam will have another go tomorrow morning and got us all lodging and food. We went around Punta Arenas countryside passing different hotels. We were dopped off last but best maybe. We ended up in an estancia that was really cosy. We had a good meal with lamb and wine. We all were exhausted and fell asleep before the head reached the pillow. Three days have already past since I left Stockholm and I haven’t even touched the ground on Falklands yet. Crazy!!

I woke up early and had time for some birding. I got some new chilean species in the garden and on the nearby golfcoarse. Blackface ibism southern lapwing and a couple of passerines.

Back on the airport in Punta Arenas I check my bags and go through security again. The staff recognise us from yesterday and greets us. It is becoming a habit to check bags and going through security. The flight is announced to depart on time and it is. Finally we land on the Falklands and rarely have I been som happy after a landing. My trip started in Sweden thursday 1800 and I land lunchtime monday. Not a good start. Let’s hope that the luck turns. We are guided by a funny guy that looks a lot like santa and he tells us everything about the Falklands. A place that would be very nice to visit again. The Falklands still belongs to Great Britain but has a national sovereignty. UK runs the foreign policy and military. There is approximately  3200 souls living on the islands and most of them live in Stanley. We go straight to the ship where we are guided to our cabins. We get an introduction of the ship and we also have a full evacuation drill all the way into the lifeboats. We have an excelent dinner and I rush out to enjoy the birdlife in the stern of the boat. The adventure has finally begun.

The boatride is what many birders pay a lot of money to do. A pelagic for three days.

We leave the Falklands and the sun is setting giving the mountains the blue colours.

The Cape petrell is one of the prettiest species of seabirds that you encounter in these waters.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

A cape petrell below a wave. They are often close to the boat and flying deep down in the rifts.

A southern royal albatross with sunlit clouds in the background in the first sunset on board the ship on our way to the Southgeorgia adventure.

Antarctic prion is a small seabird also called whalebird. It often follows whales and feed on krill that the whale pushes up to the surface.







In the evening Ole-Jörgen shows picures from the previous week that he spent on the Falklands showing us that we were all idiots that didn’t join him. Fantastic pictures in amazing light.

In the morning of the third day we see land through the fog. Southgeorgia. Suddely we see greyheaded albatross and lightmantled sooty albatross that we didn’t see at sea. Suddenly we see a blow and a couple of humpbacks show up close to the boat. A large flock of antarctic prions follow the whales hoping for a feast of krill.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

The firs landing is in Rosita Harbor. There is a beach in a fjord where there are primarly fur seals that we are to photograph. After we have seen pictures of bitten, swollen handsafter meetings.  The furseals have occupied the beach and are full of testosteron. So far there are only males on the beach. In a couple of weeks there will also be females and the males will be much more aggressive. After a short week we have the first meeting with the endemic passering South georgia pipit.  How it ended up on the island is not known.

Antartic fur seal not a 100% pleasureful meeting. They are aggressive and their bites often gives serious infections.

The brown skua is a common bird on the beaches of South Georgia.

We carefully follow Ole-Jörgen. He carries a skipole that he gently points in the direction of the furseals. It is all it takes to make them back off. The beach is surrounded by snowcapped mountains and slopes covered with tussock grass. It rains a lot and the sun is just a faint memory. We all struggle to keep the camera dry. On the beach there is also a couple of elephant seals and four king penguins are hanging together like they were disussing some interesting issue. A south georgia pintail pass med and lands in the tussock grass. Brown skuas lands in front of a bleeding male elephant seal as to diagnose him if he might be close to become food. They are powerful birds and not very afraid of humans or anything else for that matter.

It works pretty well even though we are 35 photographers that invade the beaches. It is harder to use the wideangles than the large lenses since it is harder to avoid yellow and orange jackets. 🙂 It is a first, short landing but some pictures are taken anyway. Me and Ole-Jörgen make a quick polecam session and tryc to get som material with the fur seals but I get absolutely nothing. I tried to fix the autofocus all night but I didn’t get it to work.

The early morning landing is cancelled due to heavy winds and rain. However, I didn’t go to bed again and just a short while later the light was nice and I went out on deck. Suddenly there is a chicken on just a couple of feet away. That is the first impression when I see my first snowy sheathbill. An odd bird which looks a bit like the flightless birds from New Zealand. It even acts like a Kea when it tries to eat up the boat. It seems however a bit hard to digest.

Snowy sheathbill, a bird that eat almost everything. Eggs, chicks, animal feces and boats.

Usually we find them walking on land. They only fly when in danger or migrate and when in flight they look like pigeons.



A quick breakfast and then we jump in the zodiaks. The target for the first landing is Gold Harbor. A fantastic place with one of the lagest colonies fo elephant seal. It is a cool feeling to get of the zodiak between two gigant elephantsealbulls waying around 3,5 tons each.  Apart from elephantseals there are plenty of king penguins, som gentoos, brown skuasm snowy sheathbill and some other species.

The king penguin chicks are not as cute as the chicks of emperor penguins but look fluffy in their brown suits.


I start with the polecam trying to get some pictures of the kingpenguins in the river. It is really hard because You need to get really close. They are not moving and holds their distance from me. I am not allowed to go closer than 5 meters. You really need a bit of luck to get them close enough for some interesting fotage. Preferably within a meter or so. You also need the water to be deep enough. The creek is unfortunately very shallow. They come a bit closer but stop again. I give up and try to get some other pictures instead. I change linses and try to get a variety of pictures and try to get som portraits and landscape pictures as well. I crawl around in the sand and the penguin poop and manage to get some decent pictures. I find it hard to isolate some individuals when it is som many penguins.

A flock of king penguins in a creek with rocks covered with tussock grass.

A great benefit with this beach compared to the other is that there are almost no fur seals on this one. This beach belongs to the elphant seals.

Gold Harbour is surrounded by slopes covered of tussock grass. A glacier is pouring down over a mountainside and fullfills the scenery on this fantastic garden of Eden. I hope that it will stay like this forever. Actually things have improved to the better here. But of course the changes are improving from the disturbance of man.

Both the rats and the reindeers that was brought by Norweigan whalers have been exterminated. And amazingly fast several species have recovered.

I see a brown skua washing up in the creek. I have the wind in my back and forsee that there is a good chans that it will take off straight towards me. I lay down and in a cpouple of minutes it flies straight to me.

I have to interupt the session and go back to the boat because of cameratrouble. I go back to the ship to dry up and take care of my equipment.

We raise the anchor and move on to Coopers Bay. A small beach where the only macaroni penguin colony on Southgeorgia is situated. The downside is that the small beach is garded by grumpy, male fur seals who will not move at first. After a while the reluctantly back off and we ascend a steep path up a hill thorugh the snow. We are accompanied by a couple of gentoos who also breed up on the mountain. It is snowing heavily which is good for the drama in the pictures.

Two gentoos are struggling in the heavy snowfall and the steep slope.


Most of the photographers are standing in a group taking pictures of macaronis. I see a couple of lightmantled sooty abatrosses that are looking for a nice breeding spot. I get a couple of chances as they come wobbling in the wind. They are made for crusing among the waves not to do landings on small cramped spaces. It takes a couple of tries before it finally manages to land.

It is a wobbly and shaky descent in the wind and snowfall when the lightmantled sooty albatross is coming in for landing. It is really handsome in its caffe latte suit and white eyeshadow.

The macaroni penguin is the worlds most common penguin but is still redlisted because of its rapid decline in numbers.

I pass the group of photographers and climb higher up to get a better view of the colony. It was a good idea because now I see the wole macaroni colony. Ther are some birds flying below me. Among other species a southern giant petrel in white morph and finally a snowy petrell a species I really been hoping to see. I am for some reason attracted to completely white birds. Maybe it is the innocent appearance. Suddenly the wind picks up really fast and we all have to rush down to the boat to get back to the ship. It is a wet ride and a rocky climb up the gangway in the gailwinds.

The snowy petrel vas a dream species before I went to Southgeorgia. I saw it briefly a couple of times and this was the best image I managed to get.

The first landing today is at  Ocean Harbour. It is an old whaling station. The place is mostly recognised because of the wreck on one side of the bay. It has been there since the 20ies. There is also a cabin and some lefovers from whales. Beach is guarded by furseals and a group of elephant seals. The furseals really stink. I haven’t figured out if it is because they urinate to mark their territories or if it is bad breath or maybe some gland that excerts a cologne that attracts fur seal babes. Me and Ole takes the zodiak and the polecam but once again we strike zero.

This little creature is the subarctics cutest piece of life. It was first chasing its flipper and finally it embraced. I tried to smuggle it on board to bring it back to Sweden but unfortunately I got caught….

There is an old burial site where to gentoo penguins pose in front of the crosses.

Two gentoos grief their diseased friend. Maybe he became a victim of climate change or a snack for a leopardseal.

A male fur seal in a characteristic pose in front of the wreck in Ocean harbor.

When You are a big group of photographer there are people taking pictures of everything but one has to avoid to be influenced by what everyoneelse is doing and to focus on your own thing.

The dominating element in Ocean Harbor is without a doubt the ship that was stranded in the 20ies.




Traces of a dark history is spread out on the beach. Ocean harbor used to be a whaling station.











After lunch we go to St:Andrews Bay. We come a shore and even from a big distance You can see there is an incredebly large number of king penguins on a flat surface some hundred meters from the landing place. There are probably a couple of hundred thousand penguins.

Thousands of king penguins, elephant seals, snowcapped mountains with glaciers. That is South georgia, a subarctic paradise.

The zodiaks slide up on the beach that is surrounded by high mountains. In front of the beach there is a wide valley. Most likely mad by a glacier. The glacier has retreated to the other side of a lake. From the lake there is a stream running down to the sea.

Most of the people move to the rookery where the mass of penguins are gathered. I decide to go up along a stream instead to avoid people. There are bif groups of penguins al along the river. Suddenly it starts to snow and the wind is picking up. There’s a white out coming. A wet dream for many photographers. The blizzard is like a filter that softens everything and makes more or less averything more atractive. You automatically get nice blurry forgrounds and backgrounds.

Groups of king penguins are gathered in tight groups and are probably enjoying the blizzard. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

I am concentrating on a group of king penguins when a flock of South georgia pintails lands 30 meters away. I approach them and they start to walk in my direction. I just lay down and they walk past me in the blizzard. Personally I think the pictures from that meeting migt be the best. This never happens with ducks. They are normally jumpy and nervous. I am in a bubble just focusing on my photography. Happiness!

Suddenly when I look up I see two determined men in red jackets approaching. I recognize that tey are Christian and Peter. I immidiately get a feeling that I am late and that I missed the pickup time.  When I tell them they just laugh and explains they were out for a walk so I have plenty of time. When we came a shore there was a female elephantseal that just delibverd a baby. When I come back to the shore there were two brown skuas eating of the baby. The mum dit some attempts to scare them away but the future didn’t look bright for the little one.

Two furseal pups are chasing eachother on the beach. A huge elephantseal shouts to them to take it easy. They just laugh and continue to play.

March of the penguins

During the night we have move to Grytviken. ”The capital” of South Georgia. This was where the whalers had their factory. Now there is a museum, a post office and also people that inspect all visitors to make sure that they are clean and do not bring any foregn seed or soil to South Georgia. Every morning before we enter the Zodiaks we wash our boots in different trays. And finally we wash them in a desinfecting fluid. When we get back from  a landing the same procedure is repeated. The velcro on the jackets and trousers are magnets to seeds. I had to pick some seeds from Sweden away from the pants.

On Shackletons expedition there was an amazing photographer named Frank Hurley. He really managed to capture the drama on the expedition. And in the worst conditions with equipment that was sensitive to moist and temperature. I made this picture a bit older with a filter in PS to add som Hurley flavor to the image. Note the group of penguins that suddenly appeared as a perfect forgrount to my viewshot of Grytviken.

Approximately 30000 whales was killed during the use of the factory. Some species of whales have now slowly recovered. But others are still threatened.

An antarctic tern is resting in front of the rusty tanks in Grytviken.

We managed the inspection perfectly to everyones joy and all could go ashore. It was excitiing to see nature reclaiming Grytviken. The factory is slowly but steady falling apart. You can see fur seals and elephant seals more or less in the factory. I visit Schackeltons grave and walk around the village.

On teh way to the grave I see two young elephant seals that are fighting. However You can see they really like each other because they never intend to hurt each other. It is more of a battle to see who is strongest. Maybe in the future they will be battling about the position as beastmaster. Tha battle will not be for fun. In the backgroound there is an old wreck. An antarctic tern is taking advantage of their fight and tajkes a fish that the sluggers have scared up.

Two young elephantseals wrestle in front of an old ship in Grytviken: The snow is drifting and You can see they are good friends and just fight for fun.

We finish up in Grytviken and get back to the ship for lunch. We are heading back to St: Andrews Bay which we all look forward to very much. The sky is breaking up and it might be a nice evening with good light. We land on shore by 17 but we are ordered back to the ship already by 1930. A decision I do not like. This was the only chance we had to a sunset with nice light. That is not the time to prioritize drinks and dinner instead of fantastic pictures. hmmpf….

It is a tough life in the subarctic region. You have to stay in shape…..

We are all a bit disappointed with the early ending of the evening landing. My plan was to go all the way to the rookery but I end up on the beach taking pictures of surfing penguins instead.

It is fun with splash and action when they surf to the beach. They are not so many a couple every ten minutes or so. The light gets better and better but they call us to the Zodiak and this is by far the biggest disappointment of the trip. I am the last person in the boat but there is still a couple of hours left of light. When I am on board they postpone dinner so people can have a drink in the bar. That´s a quarter of an hour theat I would rather have had on the beach.

It is lovely to have such fantastic models around You all the time.

My surf mates, kingpenguins

We raise anchor and head nort towards Salisbury plains and another nice site for king penguins. There is a lot of fur seals and elephant seals. Large groups of penguins are landing on the beach all the time so it is great possibilities to get action pictures. I try to get pictures under water with my polecam from the Zodiak but I get nothing under water. I get a couple of split shots that are decent. The water is to murky and full of bubbles unfortunately. This would have been the right place to go out in the zodiak to get pictures.

A King penguin is waiting for a good wave to surf up on the beach on Salisbury plains.

Suddenly something happens. A scream and then the expedition leader Martin tells us to immediately go to the zodiaks. Something has happened. It turns out that Richard has been attacked by an elephant seal. He has been bitten in both thighs. The details are not clear to me. Somehow the beachmaster has become aggressiv and Richard happened to be in the way. He was lucky. It could have been much worse. The guids put him on a strectcher and bring him aboard to the shipdoctor. He is being stitched up and put on antibiotics. Sealbites kan be very infectious.

Elephantseals rarely attack humans but they can be very protective over their harem of females. And sometimes You just might get in the way. They are animals and You can never entirely be sure how they react.

Elephant seals are a bit like dragons when they burp. Warm air is exhaled rapidly like smoke.


We have lunch and after that we go to Prion island where their are wandering albatrosses breeding. A tiny beach with a large number of furseals has to be passed before You come to a boardwalk that leads up the hill to the breeding site. There are alson gentoos breeding there and a group is just flushed up on the beach. It is not very much action. There is 2-3 chicks and no adult birds. It is raining and most of us are lacking the inspiration and we are all worried about Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

We get news about Richard and it seems to be stable however the risk for severe infections forces us to leave to the Falklands straight away cutting the trip on e day short. That is a decision that everyone supports since safety is always first. And as a bonus we might get a day on the Falklands for other species of birds.

Now we have three days on the ship for the crossing. Seabirds from the stern is on my program. Today november 13th it looks lite there might be a nice sunset.

The ship is rolling more since we go against the waves on the way back. Sometimes it gets a bit creepy when there is water above You on all sides. The next second you are flying high. Now and the a wave hits the deck but I have rubber boots so it is ok. I am hoping to get some pictures with birds and the waves in the background so you can feel it is rough weather. There is not many other people on the deck. There is quite a few people that are seasick in bed. We pass an iceberg which is amazing in the evening light. It is like mother of pearl and the dark skyes in the background makes it even more pretty. To complete the moment there is a chinstrap penguin on the iceberg. The only chinstrap that I have seen in my life. It is really cool with the small penguin on the big iceberg. I get a few shots that I really like.

The chinstrap and his iceberg.

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

We arrive Port Stanley on the Falklands late afternoon and are met by a boat that collects Richard. There are also some government officials that interviews the staff about the incident to learn from it and if possible avoid future accidents. After an hour we leave again. The extra day we got on the Falklands will be spent on West point which is the wersternmost island on the Falklands and among other things there is a big colony of blackbrowed albatrosses and rockhopper penguins. It is thirteen hours to west point so I rapidly calculate that there want be a sunrise shot tomorrow either.

We arrive West point around seven in the morning and the sun is already high on the sky. We land and get a lovely walk a couple of kilometers over a grasscovered hill. Different species of grass, small plants and lots of gorse bushes. Big bright yellow fields. It looks pretty but is appaerently more or less a weed that has spread rapidly in is very invasive on the islands.

There is a lot of birds in the sunset. Maybe a whale is eating krill in the surface to the birds delight.

Longtailed meadowlark

Because of the harsh light I see the trip mostly as a birding trip. However the sun  is softened by some clouds so the light is not as harsh anymore. There are several new species to me. On the landing site there is a Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck and two different species of oystercatcher. On the way up the long hill I see a group of black-chinned siskin and the very cool species long-tailed meadowlark which has a scarlet breast and a beautiful song. It is easy to spot in the yellow gorse bush.

Scarlet on yellow. The yellow plant is Gorse importe from UK.

After fifteen minutes I arrive to the other side of the island where the blackbrows are breeding. The breeding site is beautiful. Steep cliffs with waves breaking underneath turning everything to white foam and the water is spraying high up in the air. The nests are improved year after year and the old ones are like high poles of clay and rise high in the tussock grass. In the middle of the colony there are also rockhoppers breeding. It is a really cool bird. If You haven’t seen the movie Happy Feet, you have to see it. The coolest bird in the movie is the rockhopper.

The two small white dots on the shelf above the water are two rockhoppers. An instant after this picture was taken one of them bounced via the rock down in the water. Kamikaze penguin is probably a more descriptive name for this tough bird.

Northern rockhopper

The light is very harsh and I find it hard to find interesting motives but suddenly I see the blackbrows in front of the black cliff and get an idea to heavily underexpose the image so I do not burn out the highlights and also make the rock more black.

Blackbrowed albatross

Blackbrowed albatross

On my way from the colony I hear a nice tune of birdsong in the tussockgrass. It is a wren. I am hoping for the endemic species cobb wren but it turns out to be the more common sedge wren.

For a while I thought I found the endemic cobb wren but it turned out to be the more common sedge wren. A lifer either way 🙂

On the way up I see some ponds that I decide to visit on the way back. I am hoping for some waders or ducks. I find three yellow billed teals another lifer.

Yellowbilled teal


A turkey vulture sweeps buy very close.

A turkey vulture checks me out to see if I am tender…




















Upland Goose

Down in the harbor I take a walk along the beach and photograph the pretty geese kelpgoose and upland goose.

Kelp Goose

Suddenly the geese are warning and a striated caracara snatch a chick right in front of the parents. It lands and eats it up in a couple of seconds.

Striated caracara






I lay down on the rocky beach and get lucky when two steamer ducks pass me very close. I take the last zodiak to the boat and the last frame is taken for this trip.

Falkland steamer ducks chasing of an intruder





We return to Port Stanley and have a very nice goodbuy dinner with drinks in the bar. A nice ending to a great trip in fantastic wilderness. The trip home is ”only” two days including a night in Santiago. I really want to go back but it is very far. I think Antartica is the next long trip.
Thanks Wildphoto for a great adventure!

I Ernest Shackletons fotspår bland pingviner och elefantsälar

Efter en 14 timmars flygning från London till Santiago, där man brände ett års koldioxidkvot på en sträcka, var det skönt att se att väskorna dök upp på bagagebandet. Flighten till Falklandsöarna går en gång i veckan och om man inte fått bagaget är det bara alternativen åka eller inte åka som finns. Bagaget kommer inte hinna ikapp dig vad man än gör. Så det var mycket stress som släppte när man väl var på Holiday Inn på Santiago flygplats.

Stressen kom dock tillbaka när jag på morgonen 0430 kom ned till receptionen och fick reda på att flighten var inställd pga dåligt väder. Efter diverse dividerande med Latam åkte vi in till Santiago och tog en sightseeing tur till Parque de Cristobal där vi promenerade upp på den högsta kulen i stan och fick en fin utsikt över Santiago. Vi fick också några livskryss på köpet. Ett engelskt par som var med oss blev båda rånade på deras halskedjor i guld vilket var obehagligt. Tillbaka till hotellet för en tidig middag och sänggång.

Utsikt från Cerro San Cristóbal en kulle på 880 meter som ger en vidsträckt utsikt över den gigantiska staden Santiago.


Jag vaknar och tittar på klockradion 0400!! Det pratades om övergång till vintertid på kvällen. Jag tittar på mobilen 0300. Jag slänger på mig kläderna utan att duscha och kastar mig ned till lobbyn. Jag frågar receptionisten vad klockan är. 0305 säger han. Puh… förmodligen har städerskan kommit åt klockradion när hon städat och ställt om klockan en timme framåt. Jag går upp och duschar och tar det lite lugnt. Jag checkar in mina väskor och går bort till security. Då kommer nästa kalldusch handtaget till UV-huset är för långt säger de. Jag måste checka in det. Jag får gå tillbaka och de blänger på mitt handtag och säger att jag måste slå in det. Jag hittar några plastpåsar som jag snurrar runt och tejpar på. Det får till slut godkänt. De vill ta 100 dollar betalt för det extra bagaget. Jag blev lite upprörd…det löste sig. En latte och en sockrig donut behövdes för att få nerverna på insidan av kroppen igen.

Vi kommer iväg som vi ska till Punta Arenas, som är en stad där många expeditioner utgår ifrån. Trots att vi checkat in bagaget till Falklandsöarna får vi hämta ut bagaget och checka in det igen och gå igenom security igen. Planet är två timmar försenat men till slut kommer vi iväg. Det är en timme och tjugo minuters flygning till Falklandsöarna. Och plötsligt dyker det upp land under planet. Både jag och min kollega tycker att de gör en konstig inflygning då hör jag hur man på spanska säger något som jag uppfattar som att de måste vända för att de inte kan landa då det blåser för mycket. Jag hoppas att jag hör fel men när de upprepar på engelska står det utan tvivel att vi vänder och flyger tillbaka till Punta Arenas. Det är som en riktigt dålig historia. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att nä, nu kan det inte bli värre men så blir det så i alla fall…

Latam ska i alla fall göra ett nytt försök att flyga över oss imorgon bitti så de ordnade hotell åt oss. Vi åkte runt i två timmar och droppade av folk på olika hotell. Till slut hamnade vi på en Estancia som var riktigt mysig. Mer som ett gästgiveri än hotell. Trots den sena timmen åt vi lamm och tog ett glas vin och somnade sen gott. Tre dygn har nu gott sen jag lämnade Stockholm och jag har ännu inte nått början på själva resan. Helt galet!

Jag vaknade lite tidigt och hann med lite morgonskådning och hann kryssa några chilenska arter på tomten och på golfbanan som visade sig ligga alldeles bredvid estancian. Bland annat Southern lapwing och blackfaced ibis och några tättingar.

Vi checkar in väskorna och går igenom security. Det känns som att det blivit ett jobb att checka in väskor… Flighten är utannonserad och det verkar som den ska gå i tid. Vi kommer iväg och sällan har man varit så glad åt att landa som denna gång. Jag startade torsdag 1800 i Sverige och landar på Falklandsöarna vid lunch på måndag. Ingen bra start. Nu får vi hoppas turen vänder. Vi får en guidning på väg till flygplatsen av en skön tjomme som berättar om Folklandsöarna. Det tillhör Storbritannien men de har ett fritt styre när det gäller nationella saker. UK sköter utlandspolitiken och försvarsfrågor. Det bor 3200 personer på öarna och de flesta bor i Stanley. Vi åker raka vägen till båten där vi visas till våra hytter och får en introduktionsinformation och därefter kör vi en övningsevakuering i livbåtarna. Vi äter sen en riktigt bra middag sen skyndar jag ut för att fota albatrosser och annat som sveper förbi. Äventyret har börjat.

Båtfärden över är vad många betalar stora pengar för att ta del av. Nämligen en pelagic. Vi transporterar oss över öppet hav och är hela tiden mer eller mindre omgiven av havsfågel. Nära Falklandsöarna är det en del skarvar och kelptrutar men ju längre ut vi kommer så ersätts trutarna av albatrosser och petreller.

Vi lämnar Falklandsöarna i skymningen när blåtonerna börjar komma fram i diset bakom oss.

Brokpetrellen är en av de vackrare arterna av havsfågel jag träffade på.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

Brokpetrell (Cape petrell) fångad bakom en våg. De flyger ofta nära båten och djupt ned i vågdalarna.

En Southern royal albatross mot belysta moln den första solnedgången ombord på väg mot äventyret på Sydgeorgien.

Antarktis valfågel (Antarctic prion) är en liten havsfågel som fått sitt namn efter att den gärna uppehåller sig i närheten av valar som pressar upp krill till ytan och bjuder på kalas.







Vi får också en föreläsning där Ole-Jörgen visar bilder och delar med sig av ett antal fototips samtidigt som han visar bilder från Falklandsöarna som han tagit veckan innan. De hade fantastiska förhållanden och fick makalösa bilder.

På morgonen den tredje dagen närmar vi oss Sydgeorgien. Det blir fler och fler gråhuvada albatrosser och en och annan lightmantled sooty albatross. Plötsligt ser vi ett utblås och ett antal knölvalar dyker upp. Det samlas flera hundra prioner som frossar i krillen som valarna pressar upp till ytan.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

Första ”landingen” blir i Rosita Harbor. Det är en strand inne i fjord där det framförallt är pälssälar som vi ska fota och bekanta oss med. Efter att ha sett bilder på folk som blivit bitna rör vi oss försiktigt på stranden och aktar oss noga för de testosteronstinna hannarna som ligger och väntar på att honorna skall anlända. Ganska snart efter att vi stigit i land hör vi den sydgeorgiska piplärkan som bara finns på öarna. Hur den hamnade där är en gåta.

Antarktisk pälssäl var en bekantskap som inte var hundra procent njutbar. Vi hade blivit rejält varnade för dessa typer. Bitska, illaluktande och testosteronstinna har de börjat inta sina revir på stränderna och gör allt för att hålla allt som kommer inom den osynliga gränsen borta.

Antarktislabben är en vanlig syn. Det är en nära släkting till vår storlabb som man kan få se på svenska västkusten.

Vi tassar försiktigt efter Ole-Jörgen som har en vandringskäpp som han använder för att avvärja sälarnas närmanden. Stranden är omgiven av höga berg med snö och tuvor av tussac grass. Det regnar alltför frikostigt och är ett riktigt gråväder. På stranden ligger även ett par elefantsälar och fyra kungspingviner står och hänger i ett hörn. En and som möjligen är en kricka men det pratades också om en lokal stjärtand landar i grästuvorna. Storlabbar av arten Brown skua landar framför en blödande elefantsälhanne som för att undersöka om såret han har kanske är dödligt. Det är kraftiga orädda fåglar.

Det fungerar ganska bra att sprida ut oss fast vi är femtio personer som skall röra oss på stranden. Det blir lite kluster av fotografer som väljer olika saker att fota. Det blir en liten rekognosceringstur men också en del bra bilder trots allt. Jag och Ole-Jörgen avslutar med en session med UV-husen för att försöka få bilder av pälssälarna. Det går inget vidare för mig men säkert bra för Ole-Jörgen. På kvällen försökte jag få det att fungera med autofokus men det funkade inte.

Den tidiga morgonturen blev inställd pga hårda vindar och regn. Jag somnade dock inte om utan tog en tur på däck och konstaterade att vinden lagt sig rätt tidigt och det var en del luckor i molntäcket. Plötsligt märker jag att det sitter en höna på relingen. Det är första intrycket när man ser en Snowy sheathbill. En märklig fågel som påminner lite om de nyazeeländska icke flygga fåglarna. Den beter sig dessutom som en Kea där den försöker äta upp skruvar och muttrar på båten, vilket går ganska dåligt.

Gulnäbbad slidnäbb, på näbben finns en hornartad platta som gett dem dess namn.

Vanligtvis befinner de sig stående och gående på land. De flyger bara vid fara eller när de flyttar och ser i flykten ut som duvor. Väldigt orädda.



Frukost och i zodiakerna vid åtta istället. Målet var Gold Harbour. Ett fantastikt ställe med en av de större uppväxtplatserna i världen för elefantsäl. Häftig känsla att landa Zodiaken mellan två bjässar på 7 ton styck. Förutom elefantsäl är det gott om Kungspingviner, en del Gentoo pingviner, Antarktislabb, Snowy sheathbill, och diverse annat.

De unga kungspingvinerna är inte jättesöta men ser lite gosiga ut med sina ulliga bruna kostymer.


Jag börjar direkt med UV-huset och försöker få lite bilder på kungspingviner i en bäck. De håller sig på avstånd och det är inte tillåtet att gå närmare fåglarna än fem meter. Det är däremot ok om de kommer till dig. De kommer en smula närmare men jag hämtar vanliga kameran och tar ryggsäcken och går iväg. Jag byter linser och försöker få så mycket bilder jag kan både med landskap och med porträttlinser. Jag krälar omkring i sanden och pingvinbajset och det blir en del skapliga bilder. Det är svårt när det är mängder av fåglar att isolera några individer så bilden blir intressant.

En flock kungspingviner i en bäck med berg bevuxna med tussock gräs.

En klar fördel här är att man slipper de ilskna pälssälarna då detta är elenfantsälarnas beach.

Gold Harbour är omgiven av höga berg och sluttningar med Tussock gräs. En glaciär rinner ned över en bergssida och fulländar sceneriet på denna fantastiska plats. Hoppas den för alltid kommer att se ut på detta vis. Här har faktiskt saker och ting blivit bättre.

Både råttorna som valfångstfartygen hade med sig på vid sekelskiftet-talet och renarna som Norrmännen tog hit har utrotats vilket gjort att flera arter som gått tillbaka pga av råttor och renar nu återhämtat sig förvånansvärt snabbt.

Jag ser en antarktislabb tvätta sig i bäcken. Jag har vinden i ryggen och chansar på att den ska lyfta rakt emot mig. Mycket riktigt efter en stund så flyger den rakt över huvudet på mig.

Jag får avbryta då jag får en del teknikstrul med kameran och beger mig till skeppet för att torka upp.

Vi lyfter ankar och rör oss nu mot Coopers Bay. En liten strand där Sydgeorgiens enda koloni av Macaronipingviner häckar. Nackdelen märker vi när vi kommer in är att stranden vaktas av ilskna, testosteronstinna pälssälar som till en början inte vill flytta på sig. De flyttar sig dock och vi promenerar upp för en snöig slänt till häckningsplatsen uppe på en platå ett hundratal meter upp. En och annan pälssäl har klättrat upp hela vägen dit också. Vi ser en del Gentoos som klättrar upp samtidigt som vi. Det ser kul ut där det småhalkar sig fram. Det börjar snöa ymnigt vilket är kul för dramatiken i bilderna.

Två åsnepingviner, gentoos, kämpar på uppför den branta backen i snöfallet.


De flesta fotograferna står på samma ställe och fotar. Jag ser ett par ljusryggade albatrosser som parflyger vid en bergskant. Jag drar mig ditåt och en landar på en klippkant för att testa om det funkar att häcka på. Den har lite problem att landa och gör ett antal inflygningsförsök så jag och några till får ett flertal försök. Till slut lyckas den.

Vingligt och skakigt blir det i vinden och snöfallet för den ljusryggiga albatrossen. Den är verkligen snygg i sin kaffe lattedräkt och vita ögonskugga.

Macaronipingvin är välrdens vanligaste pingvin som trots detta är rödlistad då minskningen är så kraftig.

Jag går förbi gruppen av människor och klättrar upp ytterligare ett femtiotal meter för att försöka få bättre överblick. Det var ett bra initiativ då nu plötsligt hela Macaronikolonin blir synlig. Det flyger också en hel del fågel i höjd med mig och nedanför så det blir en del spännande skott nedåt mot det mörka havet och klipporna.

Bland annat en jättestormfågel i vit morf och till sist också en ispetrell. Plötsligt blåser det upp rejält och vi samlas ihop för att snabbt ta oss tillbaka till stranden för att skjutsas över. Det blåser kuling nu och det blir en blöt färd tillbaka till båten. Lite äventyrlig landing på lejdaren som skickats ut på sidan av skeppet. När jag tittar tillbaka mot bergen har de pudrats vita av snö och det är bedårande vackert landskap. Hem för att torka upp och äta en god middag.

Ispetrell var lite av en drömart innan jag åkte till Sydgeorgien. Den skymtade förbi vid ett par tillfällen. Dels upp på där macaronikolonin låg sedan på ett ställe inte långt därifrån bakom båten.

Dagens första landing är i Ocean Harbour. Det är en gammal valfångarstation. Platsen utmärker sig genom att det ligger ett vrak på ena sidan av viken där en gammal skuta ligger på grund och har gjort det sedan 1920-talet. Det finns också en stuga, gamla redskap och en hel del valben kvar på stranden. Stranden bevakas som vanligt av ett stort gäng pälssälar som bevakar sina osynliga revir som de doftmarkerar på så det stinker av frän urin runt dem. Jag och Ole tar en sväng med UV-husen men får inget spektakulärt med oss hem.

Den här lilla varelsen är den subarktiska faunans absoluta favorit. Jag försökt vid ett obevakat läge smuggla med en innaför jackan men blev tyvärr upptäckt…

Det finns också en kyrkogård där två gentoo pingviner lagt sig att vila.

Två åsnepingviner sörjer sin bortgångne vän. Kanske blev han ett av klimatförändringarnas offer eller slukades av en leopardsäl.

En pälssäl i en karakteristisk posé framför vraket i Ocean harbour

När man är femtio fotografer så blir det lätt så att en tar en bild så ser någon det och tar samma bild, och sen nästa osv. Men man får försöka blunda för det och göra sin egen grej så gott det går. Det finns obegränsade möjligheter i alla fall.

Det dominerande elementet i oceanharbour är utan tvekan det gamla skepp som ligger fast i botten sen hundra år.




Det finns spår av en mörk historia i Ocean harbour. Här har valar slaktats i början av förra seklet.











Efter lunch åker vi till St:Andrews Bay. Vi kommer iland och redan på långt håll ser man att det är ofantliga mängder med kungspingviner på en platt yta en bit bort från där vi lägger zodiakerna. Det talas om att det när det är som mest kan vara bortåt 700000 på detta ställe. Den största koncentrationen av kungspingviner i världen.

Tusentals kungspingviner, elefantsälar, snötäckta berg med glaciärer. Det är sydgeorgien. Ett subarktiskt paradis.

Zodiakerna glider en och en in på stranden som är omgiven av höga berg. Framför stranden sträcker sig en stor dalgång. Förmodligen har dalgången bildats av en glaciär som nu dragit sig tillbaka några kilometer upp från stranden. Nedanför glaciären ligger en sjö som avvattnas av en ström.

De flesta rör sig mot de stora flockarna med kungspingviner. Av den anledningen hoppar jag över den biten och istället följer strömmen uppströms. Det står stora flockar med pingviner här och där längs stranden så det är inte så att jag inte har saker att fotografera. Det är vackert i den monokroma skalan som vädret bjuder på. Plötsligt är det någon som häller på mer vitt i det monokroma. Det börjar snöa och blåsa rejält. Det är nog det som en fotograf önskar sig mest av allt. En rejäl white-out. Snöstormen suddar ut det oväsentliga och mjukgör former så det blir lättare att ta bilder som är tilltalande.

Flockar med kungspingviner står tätt tillsammans och myser i snöstormen. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

Jag fotar kungspingviner när jag ser en flock med yellow-billed pintails som landar en bit bort. Jag går bort och har dem på ett femtiotal meter. Jag lägger mig ned och till min förvåning går de alla mot mig. Det händer ju aldrig med ankor. Det blir riktigt bra bilder i mitt tycke och jag känner mig riktigt nöjd. Tid och rum försvinner och man är inne i en bubbla.

Plötsligt ser jag två komma i min riktning med röda jackor. Jag ser snabbt att det är Christian och Peter och får genast en känsla av att jag missat samlingstiden för återfärden. Jag hade dock gott om tid men begav mig ändå ned mot båtarna för att ägna lite tid åt däggdjuren också. När vi kom i land var det en elefantsälhona som just födde en liten unge. När jag kom tillbaka såg jag att två storlabbar satt och hackade på den. Mamman gjorde tafatta försök att skrämma iväg dem men det såg mörkt ut för den lille.

Två pälssälsungar springer runt och jagar varandra och irriterar elefantsälarna. En stor hanne i vattnet brölar åt dem att ta det lugnare. De bara skrattar och springer vidare.

March of the penguins

Under natten har vi förflyttat oss till Grytviken. ”Huvudstaden” på Sydgeorgien. Det var på denna plats som valfångstmännen höll till. Nu finns där ett museum, en post och framförallt finns där kontrollanter som ser till att besökarna på Sydgeorgien sköter sig. Varje morgon innan vi ska i Zodiakerna går vi igenom en tvättprocedur. Två olika tvättbad för stövlarna och därefter en sista balja med ett bakteriedödande ämne som desinficerar stövlarna. När vi kommer tillbaka från en landing så är det samma procedur igen för att inte flytta frön, bakterier eller annat främmande ämne till en annan plats på ön. Viktigast är förstås att inte ta med något hemifrån. Frön fastnar i kardborrebanden på regnbyxorna och kan sen trilla av och gro i Sydgeorgien.

På Shackletons expedition fanns en fotograf som hette Frank Hurley. En fantastisk fotograf vars bilder verkligen förmedlar den dramatik som kryddade expeditionen. Jag har därför gett denna bild lite patinering i PS. Notera gruppen med kungspingviner på högersidan.

Här dödades runt 30000 valar från förra sekelskiftet och framåt. Nu har valarna börjat återhämta sig i regionen.

En antarktistärna tar igen sig mellan de rostiga oljecsisternerna i Grytviken.

Vi klarade inspektionen med bravur och alla fick gå iland. Det var spännande at se naturen återta Grytviken. Valfabriken rostar ihop liksom vraken av valfångstbåtar som ligger i hamnen. Vi besöker Schackeltons grav och tar en sväng upp på bergsidan för att få en bra överblick över Grytviken.

På väg från graven får jag syn på två unga elefantsälshanar som sparrar varandra i slagsmål. Det syns att de är kompisar och skojbrottas. Det sker just framför ett gammalt vrak som ligger där så det blir lite annorlunda bilder. Dessutom är det en antarktis tärna som passar på att ta för sig av godbitarna som elefantsälarna rör upp.

Två unga hanar elefantsälar skojbråkas vid ett vrak i hamnen. Snön yr och det märks att de tycker om varandra. Ingen avsikt att skada utan bara en nyttig lek.

Vi avslutar och åker tillbaks till skeppet för att äta lunch. Vi skall nu tillbaka till St:Andrews bay vilket vi alla ser fram emot. Det har klarnat upp en del så det blir förmodligen fint ljust. Vi kommer i land vid klockan 17 men ska vara tillbaka redan vid 1930.

Det gäller att hålla sig i form för det hårda livet i subarktis

Vi är alla lite besvikna över detta faktum då det skulle med största säkerhet vara resans finaste ljus. Vi får tugga i oss detta ändå. Min plan var att dokumentera den stora ansamlingen av pingviner men det slutar med att jag ligger på stranden för att försöka fota anländande pingviner.

Det är kul med splash och action när de kommer i land. De är inte så många som kommer men kul ändå. Ljuset blir bara bättre och bättre. Jag är absolut sist att lämna stranden och det är minst 1,5 timme kvar med absolut bästa ljus. Det är nog resans största besvikelse. Den blir ännu större när man senarelägger med en kvart för att man ska hinna köpa något i baren. Den kvarten hade jag hellre haft på stranden.

Det är härligt att ha såna antistatiska fotomodeller runt sig hela tiden.

My surf mates, kingpenguins

Vi lättar ankar och åker norrut mot Salisbury plains och ännu en fin plats för kungspingviner. Det är dock ganska mycket pälssälar och en hel del elefantsälar. Här är det stora grupper pingviner som kommer hela tiden och bra möjligheter att fota detta på stranden. Jag lägger en del tid med polecam från Zodiaken men det blir inte mycket att ha. Inte en bild på pingvin under vatten. Det är helt enkelt för grumligt och bubbligt. Läget hade varit annorlunda om man haft vadarbyxor med sig som Ole-Jörgen hade.

EN kungspingvin surfar upp på beachen i Salisbury plains

Plötsligt händer något. Ett skrik och Martin ropar alla tillbaka till Zodiaken. Något har hänt. Det visar sig att Richard har blivit attackerad av en elefantsäl. Han har fått bett i båda låren. Exakt detaljerna hur det gick till är oklara men på något sätt har han varit för nära och elefantsälshannen blivit aggressiv och markerat detta. Han hade ändå tur som inte fick pulsådern punkterad i låret. Det var nära. Guiderna lägger honom på en bår och tar ombord honom på båten till Peter, doktorn. Han plåstras om hela dagen och får intravenöst penicillin.

Elefantsälar attackerar sällan människor men de är väldigt protektiva om sina harem. Den säl som bet Richard var strandens beachmaster och måste haft en dålig dag.

De är lite som drakar när de rapar upp varm luft så det kommer stora ångmoln ur munnen.


Vi andra äter lunch och förflyttas sen till ö som heter Prion island där det häckar vandringsalbatross. En pytteliten strand väl bevakad av pälssälar är målet. Ovanför stranden går en spång upp på en kulle där vandringsalbatrosser häckar. Just nu är det bara två ungar och en vuxen fågel på plats. Ingen av oss är jätteinspirerad och undrar mest hur det är med Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

Det är ganska bra med honom men det blir omgående bestämt att vi kortar av resan och åker omedelbart till Falklandsöarna för att han ska komma under rätt vård. Det är framförallt infektionsrisk som man är orolig för. Tråkigt för alla såklart men i bästa fall får vi en dag på Falklandsöarna att fota på. Det vore kul att besöka kolonin med klipphopparpingviner.

Nu är det tre dygn på båten som gäller och vi får roa oss bäst vi kan med att fota havsfågel från akterdäck. Idag 13 november ser det ut som det kan bli en fin solnedgång iaf.

Det rullar på ganska bra i överfarten. Vi går mot vinden så det är guppigare åt det här hållet och det blir lite läskigare att stå på akterdäck där det gungar ganska bra. Plötsligt känns det som man flyger och hela aktern reser sig högt upp och man får en hisnande känsla som i en kraftig luftgrop på flyget. Sen vet man att det kommer att gå ned med rejäl kraft och plötsligt står man med vattnet runtom över huvudet på en själv. En och annan våg sveper in över däcket och man får passa kamerautrustningen. Samtidigt kan det bli läckra bilder när man får fågel och vågorna i ögonhöjd. Det är inte så många andra av fotograferna som är ute på däck och fotar om det inte är något speciellt som ropas ut. Vi passerar ett isberg som är helt fantastiskt i kvällsljuset. Det är som slipad pärlemor med mjuka former och som på beställning så står en hakremspingvin på isberget. Den enda hakremspingvin jag såg på hela resan. Häftigt med den lilla pingvinen på den stora isklumpen.

Den enda hakremspingvin jag sett ägde detta magnifika isberg

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

Vi kommer fram till Port Stanley på Falklandsöarna sen eftermiddag och möts omedelbart av en båt som tar emot Richard. Det kommer också några myndighetspersoner som intervjuar oss om incidenten för att kunna lära sig av detta för att undvika framtida olyckor. Efter någon timme ger vi oss iväg igen. Den extra dagen vi nu fick ska vi ge oss iväg till den västligaste ön som heter West point. Där finns en stor koloni med häckande svartbrynade albatrosser och klipphopparpingviner. Det är tretton timmar dit tyvärr och jag räknar raskt ut att den soluppgång jag hoppades på även denna gång kommer utgå. Det kommer inte bli några orangegula bilder denna resa tyvärr.

Vi kommer fram till West point vid sjutiden solen står redan ganska högt på himlen. Vi går iland och får en härlig promenad på ett par kilometer upp över vad som känns lite som kalfjäll. En grön kulle med olika grässorter och småväxter och stora buskar av ärttorne. Stora knallgula fält. Ett vackert inslag mot det gröna. Det är dock en växt som inte är naturlig utan som inplanterats och sen spridit sig mellan öarna.

Det är mycket havsfågel framme i solnedgången. Kanske är det någon val som pressat upp krill till fåglarnas förtjusning.

Longtailed meadowlark -långstjärtad ängsstrupial

Jag ser det mest som en skådarexkursion och har inga förväntningar på några kanonbilder. Det dyker upp en hel del nya arter för mig. Redan i hamnen dyker det upp Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck och två olika arter strandskata. På vägen upp för den långa backen ser jag en grupp black-chinned siskin och den riktigt läckra arten long-tailed meadowlark som har knallrött bröst och den sjunger dessutom vackert.

Knallrött på gult. Den gula växten ör Gorse, ärttörne importerad från Storbritannien.

Efter en kvart kommer jag fram till andra sidan ön där albatrosserna häckar. Platsen är vackert belägen vid ett stup där vinden ligger på och vågorna slår in i klipporna så det sprutar vatten långt upp. Bona som är påbyggda under många år står upp som jordpelare i tussock gräset. Huller om buller bland albatrosserna syns också en hel del northern rockhoppers. En häftig pingvin som också ibland kallas klipphopparpingvin. Om ni inte sett Happy feet så se den. Den coola pingvinen är av denna art.

Den lilla pricken är en klipphopparpingvin som strax efter bilden studsade nedför berget till vågorna. Kamikazepingvin skulle vara ett bra namn.


Det år svårt att hitta något spännande att fota i den allmänna villervallan men jag försöker underexponera kraftig mot de svarta berget och får en del bilder som jag tycker blir ok.

Svartbrynad albatross

Svartbrynad albatross

På väg därifrån hör jag en härlig drill bland tussocktuvorna. Det är en gärdsmyg som jag tror är den endemiska gärdsmygen men det visar sig vara fel art. Cobb wren heter den endemiska gärdsmygen som jag tyvärr bommade.

Trodde ett tag att jag hittade den endemiska cobb wren men det visade sig vara en sedge wren. Livskryss oavsett 🙂

På väg upp såg jag några smådammar som jag bestämmer mig för att granska i hopp om att hitta någon vadare eller and. Jag hittar tre Yellow-billed teal som låter sig fotas.

Yellowbilled teal


En kalkongam sveper förbi på nära håll.

En kalkongam kollar in om jag är mör…




















Upland Goose

Nere i hamnen tar jag en promenad längs stranden och fotar de vackra gässen som finns där. Kelpgoose och upland goose.

Kelp Goose

Plötsligt varnar gässen och en striated caracara tar en gässling framför ögonen på föräldrarna och äter glupskt upp den.

Striated caracara






Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.



Jag lägger mig på stranden bland stenarna och har tur då ett par steamer ducks passerar ganska nära. Jag tar den sista zodiaken tillbaka till båten och konstaterar att den sista bilden är tagen på denna resa. Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.

September – Naturen förbereder sig för mörkrets ankomst

Jag hade pratat med ett gäng kajt kompisar om att vi skulle ta en tripp till Gotland och njuta av höstens vindar. Det såg länge hyfsat ut i prognoserna men dagarna innan skruvades vindstyrkan ned rejält. Likt tio små negerpojkar föll kamraterna ifrån en efter en tills jag blev helt ensam. Nåja, det går ju inte direkt någon nöd på mig. Det finns ju annat att göra. Första kvällen bjöd Fredrik, en skådarkompis på korv på Närsholmen. Ett tunnsått sträck men lite umgänge i solnedgången. Mattias och Mattias var också på plats. På vägen dit hade jag rekat lite på mina vanliga fotoställen och såg bland annat två ägretthägrar. Jag bestämde mig för att göra ett försök morgonen därpå trots det höga vattenståndet.

Nu när höstmörkret så smått börjat infinna sig blev det ju en veritabel sovmorgon. Klockan var ställd på 0420 och jag var på plats i gömslet runt 0510. Efter några minuter börjar vattnet stiga. Snabbt ut med alla grejer och flytta till torrare mark. Ingen bra början. De fåglar som börjat landa stack nu långt därifrån och det var i princip fågeltomt hela gryningsperioden. Ingenting i sikte.

Det är lite typiskt september. Det kan variera mycket från ena dagen till den andra. Fåglar samlar ihop sig och rastar och kan bli många till antalet. När sen sträckvädret blir bra så sticker allihop och det blir märkligt ödsligt och tyst i markerna.


Gäss och tofsvipor samlas i flockar för att tillsammans flytta söderut mot ljuset.


Tofsvipor är de enda fåglar som rör sig i närheten första timmen i gömslet.

Det rastar lite gäss på avstånd och flockar med tofsvipor och starar gör svep över viken. Ingen skymt av ägretterna. Jag lägger mig ned och slumrar till några minuter och vaknar av att jag hör en ägretthäger. Jag tittar ut i sidofönstret och ser inte en utan åtta ägretthägrar. Det är på 15-20 meters håll. Försiktigt smyger jag ut objektivet genom sidoluckan, ställer slutaren på tyst läge och knäpper några bilder. Jag lyckas klämma in 5 av de åtta ägretterna i samma ruta. Det är en ganska unik bild ändå. Förmodligen kommer den dock att bli allt vanligare. Solen har gått i moln och en efter en flyger ägretterna därifrån till bara en är kvar. Då kommer solen fram och ljuset är fortfarande ganska mjukt. Jag får några ganska fina porträtt i mitt tycke.


Jag vaknar hastigt av att jag hör en ägretthäger utanför gömslet. När jag tittar ut så möts jag av denna blick.


Inte en, inte två utan åtta ägretthägrar samtidigt framför kameran. De var för nära för att få i fokus allihopa.


En efter en lyfter de och flyger iväg men en av ägrettterna dröjer sig kvar och solen kikar fram med ett milt behagligt ljus.

Nöjd packar jag ihop och åker hem för att jobba undan fredagsbestyren. Det tar längre tid än väntat så jag äter lunch innan jag packar in kitegrejerna i bilen och beger mig till Lausvikens norra del.
1600kite1 1600kite11 1600kite12

Skönt häng och ett antal tinmar på vattnet gör att fredagen blir en riktig kanondag på alla sätt. När det börjar kvällas tar jag lite bilder på de andra som orkar kämpa vidare i den mojnande vinden.

Jag hade en idé om att få kajtare i den uppgående fullmånen. Ingen orkar dock ställa upp som modell så jag åker till Närsholmen för att kanske få en gåsflock eller något i la Luna. Det är en hel del moln men månen kommer upp fint i en glipa men inga fåglar kommer. Det börjar bli svårt att se. Jag spanar av med handkikaren åt höger och vänster. Efter ett svep till höger ser jag att en prutgåsflock passerat väldigt snyggt rakt genom månen. Käftsmäll… Månen bäddar sen in sig för natten i molnen. Så är det. Det är inte bara att gå ut och hämta bilderna. Man får slita för dem. Trött efter dagen stupar jag i säng och bestämmer mig för att inte ställa klockan.


En flock bläsänder muntrar upp kvällen

Vid sju vaknar jag och ser att en kompis ringt. Han berättar att de har en prärielöpare vid Klase fiskeläge. Snabbfrukost och iväg på rarrisjakt. När jag kommit en bit berättar han att den stuckit och inte återfunnits. Jag åker ändå dit med svikande förhoppningar. Vi letar en stund på de omgivande stränderna. Jag sätter mig sen och väntar på en stock för att se om den återkommer till sin favoritplats. Det flyger förbi små grupper med brushanar men jag ser inte till prärielöparen. Plötsligt ser jag en ensam vadare gå runt på andra sidan en liten vattensamling. Det är den. Jag såg den aldrig flyga dit. Kom den upp genom jorden? Jag får sällskap av en fotografkollega, Torsten och vi sjunker ned sida vid sida i geggan och väntar på att prärielöparen ska närma sig. Den går en cirkel fram och tillbaka och kommer aldrig speciellt nära. Det går en timme och en stund till men den går obekymrat runt för sig själv. Ytterligare en fotograf kollega har anlänt, Jörgen. Vi går runt vattnet och får ljuset i ryggen och lägger oss ned och kryper sakta närmare. Prärielöparen är väldigt oskygg och kommer närmare och närmare och ger oss en fin serie bilder. Efter en god stund verkar den ha ätit sig mätt och lyfter och flyger norrut.

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Utan kikare ser vi den inte gå ned men förmodligen gick den ned i lagunen strax norr om platsen där i befann oss. Vi packar ihop och rör oss hemåt. Resten av dagen blir en dag fylld av nyttor. Gräsklippning, nedpackning av studsmatta, utemöbler till garaget, nedplockning av utställningen från i somras och det hela avslutas med en trevlig middag hos en av fotografkollegorna.

Sista morgonen chansar jag på att åka till Närsholmen för att se om det ska dyka upp något spännande. Det blir en vädermässigt spännande morgon. Dramatiska moln som ger en mörk bakgrund.


Det blir ett spännande ljus med de mörka molnen som lyses upp bakifrån av den uppgående solen. Närsholmens fyr lyser i fjärran.

Tyvärr ganska tomt på fågel men jag får till slut sällskap av en ung kustpipare som ger några hyfsade bilder.



En ung kustpipare landar och bjuder upp till dans en kort stund innan korna förstör morgonen.

Ljuset är bra och jag har tålamod men blir strax bryskt bortjagad när Närsholmens ligister, kvigorna kommer och jagar bort inkräktaren, mig från deras halvö. De har redan ett söndertrampat gömsle på sitt samvete så jag törs inte chansa på att ligga kvar med risk för att bli nedtrampad. En ganska oglamorös död. Jag går mot bilen där hela skocken spärrar vägen för mig och bjuder mig på en tveksam biltvätt med sina slemmiga tungor.


Här är de! Närsholmens omutliga väktare som jagar bort alla inkräktare. Otaliga gånger har man fått avbryta sina fotopass för att inte riskera att bli nedtrampad.

Vid den här tiden ser man ofta stora flockar med steglitser som hänger ihop och äter av fröna i tistlar och gammal raps som står kvar i åkerkanterna.På väg hem passerar jag en flock.


Likt förrymda burfåglar kommer steglitsflocken svepande och de gula vingbanden lyser kontrasterar mot de vissnande fälten.

Resten av dagen spenderas på sudret i sällskap med Freddy. Vi börjar på Barshage där jag ser en ung pilgrimsfalk. Tyvärr alltför sent då den suttit på marken inom bra skotthåll för kameran men jag njuter av den när den flyger iväg genom kikaren. Strax därpå larmas en svarthuvad mås från Rivet (sydligaste udden på Gotland). Där står Lars Johnson, den duktige fågelmålaren och spanar vitfågel.


Med tunga ljudliga vingslag pumpar ett knölsvanspar förbi oss på Rivet.

Han pekar ut ett par kaspiska trutar för oss och även en ljusmantlad silltrut. Den svarthuvade måsen har dock gjort sig osynlig. Jag har aldrig sett någon i vinterdräkt så lite besviken blev man allt. Lasse åker mot Vamlingbo för att jobba men kommer strax tillbaka för att meddela att han sett måsen på hällarna. Vi hastar dit och får se den. Väldigt lik en skrattmås men med svarta ben och en svag banditmask.


En ganska ovanlig besökare, svarthivad mås. Detta är en ungfågel i vinterdräkt men känns igen på de svarta benen och en antydan till banditmask vilket skiljer den från släktingen skrattmåsen.

Vi rör oss upp mot ringmärkarboden där det finns några oxlar som brukar vara intressanta för tättingar. Mycket riktigt så hittar vi ett par taigasångare där och en hel de andra tättingar som grupperar sig för att vid lämpligt tillfälle lämna Gotland och fortsätta söderut.


En av tre olika taigasångare som vi fick nöjet att se nere på rivet, det allra sydligaste på Gotland.

Vi passera Muskmyr för att se om det kommer några kärrhökar. Efter en stund dyker en honfärgad blå kärrhök upp men den går ned i vassen och försvinner. Vi åker vidare mot Faludden och hittar lite tättingar längst ut vid fyren. Jag får några bilder på grönfinkar och en trädkrypare.


Den lilla trädkryparen skruvade sig upp på karaktäristiskt sett uppför stammen i sin ivriga jakt på mat.


I en lövtunnel flyger en flock grönfinkar i ett fint motljus.


Jag åker ned och avslutar vid Haubjärge bodar. Klockan är runt fem på eftermiddagen. Östersjön ligger nästan blank. Det kommer små flockar med gäss. En sen gluttsnäppa ropar sitt bekanta läte. Det är fortfarande runt 20 grader i luften och nästan lika varmt i vattnet. Jag måste strax bege mig mot färjan men dröjer mig kvar lite för länge. Det blir svårare och svårare att lämna Gotland för varje besök.


En vacker räv får mig att tvärnita och slänga mig ut genom fönstret. Den blir en fin avslutning på en härlig helg på Öjn.

Någonstans halvvägs till Visby tvärnitar jag så tavlor, surfbrädor etc hamnar i en enda röra. En vacker räv står fint ganska nära vägen så jag hänger mig ut genom fönstret och får iväg några bilder innan jag hastar vidare.


Niclas Ahlberg’s bild ”Skärfläckor i snöfall” till final i den internationella fototävlingen Golden Turtle

Skärsnäppa, Gotland – januari 2021

Det är en ära att ha kommit vidare till final av 10550 bidrag. Det var c:a 150 bilder som kom till final och fördelades på pallplatserna. Min bild kom tyvärr inte hela vägen till pallen denna gång men Kanske nästa.

Riktig Gotlandsvinter

Nu är vi en bit in i mars och vårfåglarna börjar trilla in så jag tänkte passa på att sammanfatta vintern. För det blev ju faktiskt en riktigt vinter till slut.

I februari kom det en rejäl köldknäpp och vintern kopplade sitt grepp över hela landet. Något som jag längtat efter. Det snöade mycket och det var rejält kallt. Så kallt att vindrutan sprack i kylan när jag satte på värmen i bilen. Dyrt….

Snö och kyla gav möjlighet till lite nya bilder. Ljuset, och landskapet förändras direkt när det bäddas in i snö. Det fanns inte så många fåglar så man fick ta det som bjöds.

Jag trivs väldigt bra där jag bor. Men ibland måste jag liksom tvinga iväg mig själv för att få lite andra intryck. Jag bestämmer mig för att ta en tur norrut till Furilden. En härlig ö på nordöstra Gotland med rikt fågelliv. Det finns en gammal kalkfabrik som byggts om till restaurang. Jag har tyvärr inte provat den men det ska vara riktigt bra mat. När jag passerar fabriken ser jag en kungsörn som sitter på en av grushögarna. Den lyfter med vindkraftverken på andra sidan viken som fond. En bild som är lite laddad. Vindkraften ger oss möjlighet att lämna fossila bränslen men de är också anledning till en hel del olyckor med örnar som blir träffade av bladen. Jag hoppas man hittar sätt att skydda örnarna då det viktigaste är att överge fossila bränslen.

Kungsörn, Gotland – januari 2021

Det finns en hel del hus på ön men jag ser ingen annan därute. Jag börjar bli folkskygg. Okända homosapiens är det enda djur jag inte vill träffa.

Jag fotar och filmar en del med drönaren. Snön som ligger tillsammans med grusbankarna på sydudden ger lite fina grafiska mönster.
Medan jag fotar udden ovanifrån kommer en liten familj med sångsvanar och passera rakt under. En lycklig slump.

En sångsvansfamilj passerar Suderudd på Furilden.

Jag ger mig hemåt igen i skymningen.

Det blir 2-3 veckor med snöbyar och kallt väder. Vattnet fryser till is längs stränderna och det låga vattnet gör att man kan promenera med vadarbyxor på isen en bit utanför stranden. Då kan man få ett fint motljus i kvällningen. Jag talar såklart om Sysneudd. Den plats där jag fotar nästan varje dag.

Det rastar en grupp knölsvanar som får agera fotomodeller. En gråhäger flyger in och landar.

Ett antal tillfällen åker jag ut på udden iklädd mina neoprenvadare och min neoprenjacka och lägger mig på en sten längst ut på udden. Efter en stund så accepterar fåglarna mig och viggar och alfåglar kommer ganska nära och letar mat.

Jag tar ett beslut att testa ett projekt som jag funderat på länge. Jag har länge velat ha bilder på havsörn i dess rätt element, vid havet. Jag har många gånger suttit i kommersiella gömslen och fotat örn och det är alltid fascinerande och visst får man fina bilder men jag har alltid velat ha bilder med havsörnar i dess rätta biotop, HAVET. Sagt och gjort jag snickrar ihop ett gömsle som jag efter att ha pratat med markägaren placerar på en udde i närheten av där jag bor. Jag lyckas få tag på örnmat i närheten och sätter igång. Det blir en prövning av tålamodet. De första gångerna få jag nöja mig med kråkor, trutar och korp. En ormvråk kommer förbi, kul!

Det tar fem försök innan jag får ned örn första gången. Men jag får en serie som jag ändå blir nöjd med. Is, snö, vågor och havsörn. Bistert och rått. Målbilden är dock en havsörn som kommer precis i soluppgången och dessutom flyger rakt emot mig med genomlysta vingar. På det 23 försöket kommer det en havsörn strax efter solnedgången. Den har dessutom med sig egen mat. Den har tagit en vigg i närheten och sätter sig på en häll och äter rakt utanför gömslet. Märklig slump. Den var inte intresserad av mitt kött alls men hamnar ändå precis där det var meningen. Jag gör slut på det kött jag har och konstaterar att jag spenderat många timmar i min lilla låda. Det hade inte varit möjligt om jag inte haft den så nära

Jonte (sonen) tycker att det är kul när jag flyger med min drönare så vi gjorde en utflykt till Histilles i närheten av Kräklingbo. Jag hade en förhoppning att det skulle finnas is att fota och det gjorde det. Jag fick lite bilder och Jonte stod och hejade på helikoptern (drönaren). Alla nöjda och glada. Det rinner en fin liten bäck ut i viken. Ibland sitter det strömstarar på isen men tyvärr inte idag.

Nu börjar det trilla in vårfåglar. Sånglärkor har kommit i småflockar och spelfigur på udden. Gravänder, större strandpipare och strandskator har också just anlänt. Men mer om vårens fåglar och ljus längre fram. Nu blir det en tur till fastlandet. Jag och min son Jonathan har fått vår första coronaspruta (Jonathan är inom LSS). Det ska bli underbar att få träffa döttrarna för första gången sen i julas. Helt sjukt


Här hittar du postershopen

och här hittar du min bok.

Första månaden

Jag tänkte att jag skulle försöka vara lite mer regelbunden med inläggen i alla fall ett varannan månad. Så risken för spam är ganska liten 

Efter en fin julafton med familjen blev det ett välkommet snöfall på juldagen som äntligen gav känslan att det faktiskt är vinter.

Några dagar senare dök det upp en dvärgmås i Sandviken alldeles hemma. Ett trevligt avbrott i julstöket.

Dvärgmås, Gotland – december 2020

Det blev ett modest firande på nyårsafton. VI passade på att elda upp rishögen som skulle ha eldats på valborg och skålade i champagne med grannarna. Vi släppte iväg ett par ljuslyktor och efter viss möda och oro, de höll på att krascha på vårt tack, så gick det bra och de försvann i rätt riktning enligt plan.

Efter nyår försvann familjen och den veckan var nog bland de längsta jag upplevt. Vädret var miserabelt så inget som drog ute. Folk var fortfarande lediga så det fanns inget jobb att ta tag i heller. Räddningen var vinterstudion och Tour de ski.

Årsskiftet betyder också att man som skådare börjar om med sina listor. Det betyder att plötsligt är första gråsiskan, sjöorren, alfågeln etc. mycket intressantare än de var den 31 december. Fullständigt onödigt och barnsligt såklart men ger små, små kickar av upptäckarglädje. Kanske något gammalt arvsanlag från då man var samlare och jägare. Det är trotsallt ett slags jakt på kryzzen.

Fördelen med att bo så nära havet är att man snabbt kan utnyttja ljusförhållandena när de dyker upp. Det är inte alltid det blir något. Även om ljuset är fint vill man ju gärna ha något levande i fokus också. Men även om det inte blir några bilder kan man i alla fall få sig lite själslig tillfredställelse och njutning.

Efter en vecka av gråväder sprack det plötsligt upp i kvällningen och jag kastade mig ut. Jag hade tur och hittade ett par alfåglar som rastade på en kalksten ute i vattnet och fick några bilder. Några viggar flög förbi i fint ljus och bjöd på några skapliga bilder.

Några dagar senare blev det åter en fin kväll och jag var med några surfbekanta på en annan del av ön och kvällen bjöd på fantastiska vågor och underbart ljus. Ett knä som gick sönder vid senaste kajtsessionen gjorde mitt deltagande i vattnet tyvärr omöjligt men jag var ganska nöjd med att få ta lite bilder och låta de andra njuta av vågorna.

Folk kom tillbaka till jobbet och vardagen var tillbaka. Men det kom också några dagars kyla med snöfall. Som jag har sagt vid flera tillfällen är nog kraftigt snöfall mitt favoritväder att fota i. I samma veva som det började snöa fick jag ett mess från en kompis som hittat en flock skärsnäpppor i närheten. Jag hängde med dessa ett par timmar och fick ett antal bilder som jag blev riktigt nöjd med. På vägen hem passerade jag hamnen och fotade skarvarna där. Jag fick en deja vu och kom att tänka på när jag besökte Hornöya i Nordnorge för några år sedan och fotade toppskarvar i liknande väder. Härligt!

En tanke jag haft i flera år har varit att fota skogshare i vinterdräkt på Östergarnsholm. Jag försökte övertyga skepparen att ta mig ut en helg men han var tyvärr upptagen. Men några dagar senare löste det sig och jag och ett antal kompisar tog oss ut. Det var inte så mycket snö på marken där ute men hararna var vita och fina. Det var inte så lätt som jag hoppats. Det blev många rumpbilder på ivägspringande skogsharar men några bilder blev det iaf. Förhoppningsvis kanske det blir något tillfälle till innan vintern är slut.

Vädret ändras, vinden kommer och går. Varje dag är unik. Väder, vind, ljus är olika för varje dag. När man tar den dagliga turen runt Sysne kan vad som helst dyka upp. Det gör det ju såklart inte varje dag men det finns alltid förväntningar och hopp.

Det kommer mer snö och hittar 7 skärsnäppor. Dessutom dyker det upp en ung pilgrimsfalk som jag får några bilder av. Den är ringmärkt och det ska bli spännande att se var den kommer ifrån. Den är född förra året så mycket kan jag själv utläsa av fjäderdräkten men var kommer den ifrån?
En tripp med bilen till Ljugarn slutar i diket…. Det är ingen halkbekämpning på Gotland så det var snorhalt och det går som det går och jag hamnar i diket. Till slut hittar jag via Youtube, Tesla, etc. till slut bogseröglan och var den ska sitta och blir uppdragen ur diket av en snäll medtrafikant. Inga större skavanker på bilen, skönt.

Igår var det min födelsedag. Ensam. Lite speciellt men kanske inte något som jag lider av. Jag har alltid varit dålig på att bli firad. Fint ordnat med paket från familjen och facetime. På kvällen hör världens bästa grannar av sig och bjuder på fika (med whiskey) i växthuset. En trevlig avslutning på födelsedagen. Snart är januari slut och årets kortaste månad och den sista vintermånaden februari är allt som är kvar till våren och ljusets återkomst.

Coronaflykting igen….

Eftersom jag förra våren drabbades av en lungsjukdom (COP) så tog jag det säkra före det osäkra när pandemin drabbade Sverige och flydde till Gotland. Det var en underbar vår med mycket foto och till slut förenades jag med familjen och vi hade en fin sommar tillsammans. I september när allt såg lugnt ut åkte jag hemåt igen. Tyvärr kom den berömda andra vågen och slog till med stor kraft igen. I kombination med en coronatrötthet i Stockholm blev den en stor smittspridning igen. Familjen ville inte ha mig hemma längre så jag blev på nytt förpassad till Gotland i mitten av november. Det var betydligt enklare att härda ut ensamheten i våras då det var fågelkvitter, solsken och grönskande marker.

Till en början hade jag sällskap med Jonte som inte fick vara kvar på sin dagliga verksamhet pga svårighet med social distansering. Det var mysigt att hänga med honom några veckor. Första tiden visade sig solen lite då och då och jag kunde smita iväg och fota lite grand. Mest landskap men en och annan fågel som dök upp.

Efter ett par veckor var Jonte välkommen tillbaka till sin dagliga verksamhet då det visade sig att fortfarande hade antikroppar kvar och jag blev åter ensam i Gotlandsmörkret. Solen gjorde ett välkommet avbrott och som tur var tajmade detta perfekt med att en liten grupp skärsnäppor dök upp i skymningen när det var ett härligt vintrigt ljus.

December kom och solen försvann mer eller mindre helt och hållet. Nu är det ”oljust” hela dagen, det lilla av dygnet som överhuvudtaget räknas som dag. Som tur är har jag mycket arbete denna tid av året så veckodagarna går åt till jobb. Sen blir det mycket Netflix och fix med bilder på kvällarna.

Det började blåsa rejält från SO.Under fyra dagar blåste det 12-16m/s. Vad gör man då? Leker i vågorna såklart. Ett antal likasinnade kajtkompisar dök upp på min hemmaspot Sandviken. Det blev ett par härliga dagar som kröntes med att solen bröt igenom när jag just avslutat ett utmattande men kul surfpass. En snabb rush till bilen för att hämta kameran och sen lite fotande på kompisarna som fortfarande hade energi kvar,

En annan rolig sak som hände när det blåste hårt från sydsektorn var att en smålom sökte skydd bakom bryggorna i Sysne. Den var dessutom relativt oskygg, nästan nyfiken. Ljuset då…Njä.. Den här tiden OM solen syns går den upp i SO och ned i S så den hittar knappt in där bakom fiskeläget i Sysne.

Gråvädret begravde återigen Gotland i ett fuktigt täcke. Bristen på ljus och fotoobjekt gjorde dock att kreativiteten fick jobba en smula. Jag började snegla på drönaren som jag aldrig riktigt blivit kompis med. Tycker inte jag lyckats något vidare men nu i höst har vår relation tinat en smula. Sagt och gjort jag tog en tur förra helgen för att reka lite nya fotoplatser och hittade några intressanta kandidater. Ute i viken låg en flock med knölsvanar. Jag skickade upp drönaren och tog några skott. Jag blev positivt överraskad med resultatet. Både av den fantastiska ”leopardbotten” som visade sig ur detta perspektiv och även om man underexponerade och fick bilden mer grafiskt blev det intressant. Det ska bli mer experimenterande med drönaren framöver.

Nu dimper snart familjen ner för att fira jul och förgyller tillvaron med sin närvaro. Tänk att man kan sakna vardagligt familjekaos men det gör man verkligen. Jag vill passa på att önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Coronafritt 2021.

Höstlov på Gotland

Höstlov finns knappt kvar i familjen längre eftersom alla utom ett av mina barn har slutat skolan, men jag tyckte att det för egen del var dags att åtminstone flytta arbetsplatsen till Gotland för en dryg vecka. Meningen var att familjen skulle ansluta men dålig framförhållning med färjebokning ledde till att jag blev själv på ön istället.

Här kommer en liten sammanfattning av vad som skedde fotografiskt.

Det mesta i fågelväg har lämnat landet men det är fortfarande mycket gäss i rörelse. Det är mao få arter men många individer man ser denna tid. Man måste granska varenda liten tätting man ser. Chansen att det ska vara en raritet är stor denna tid på året.

En första tur runt Sysne udd ger fina observationer av prutgäss. Den i mitt tycke vackraste gåsen. Jag gör flera turer dit under veckan för att försöka få till något bra med prutgässen. De är ganska samarbetsvilliga. Utmaningen den här tiden är att också ha tur med ljuset. Det är oftast ganska grått. Det kan förvisso bli vackert också. Men som ni kanske vet gillar jag motljus och utan ljus blir det varken med- eller motljus. Men till slut får jag både fint kvälls- och morgonljus på dem.

Anledningen att familjen inte fick plats på färjan heter Gotland Grand National och är en av världens största endurotävlingar. (motorcykel) Runt 3200 deltagare har tävlingen så nu med färjor som pga corona inte tar mer än 2/3 av normalt antal passagerare så bir det många båtar fulla av förare som dessutom de flesta har släpkärror eller mindre lastbilar.

Hursomhelst, jag har länge tänkt att det vore intressant att besöka detta så jag fixade presskort för att kunna fota eventet. Jag var där i på fredagen men det visade sig vara ganska torrt så de bilder man sett med människor helt täckta av lera blev det inget av. Istället blev det lite panoreringar och motljusbilder nedanför målgången.

På kvällen började det surra ett rykte om att det var norrsken på gång. Gotland är såpass mörkt att det går att fota norrsken om det brakar till ordentligt. Jag gjorde ett försök på kvällen men det blev inget speciellt. Men lite grönt ljus kan man iaf skönja. Det är mycket som ska stämma för att det ska bli några bra bilder. Först och främst ska norrskenet vara tillräckligt starkt. Om det samtidigt är starkt månsken eller moln blir det pannkaka iallafall.

Stilla morgnar med smöriga soluppgångar växer inte på träd på höstarna så den morgon som bjöds tog jag vara på. Min plan var att fota vitkindade gäss som rastar i stora mängder i Lausviken. Redan när jag parkerade bilen i mörkret hörde jag att det var gott om gäss i viken vilket bådade gott. De var dock en god bit ifrån mig men de brukar vara ganska rörliga, inte minst tack vare havsörnar som jagar upp flockarna lite då och då. Till slut fick  jag lite lägen och fick en del bilder som jag blev nöjd med där man iaf fick en liten känsla av den stora mängden fåglar. När en flock på 10-20000 gäss lyfter är den inte ljudlöst utan det är ett rejält buller. Även när de ligger på vattnet kacklar de med varandra och plaskar och har sig. Det var även en hel del sångsvanar och mindre sångsvanar som rastade som bidrog med kompletterande stämmor i kören. 

När jag gjorde mig beredd att bryta upp kommer plötsligt en flock ljungpipare och kärrsnäppor och landar nära gömslet. De är fantastiskt fina i sitt guldskimmer såhär års. Det är inte för inte de på engelska heter golden plovers. Plötsligt börjar det regna och jag bryter upp.

Jag fick ett ärende söderut och bestämde mig för att ta en dag på sudret. Det var bara att konstatera att det är mer fågel där. Just denna dag var det dock ingen vidare fart. Jag passerade ett hygge, där det setts en pilgrimsfalk regelbundet senaste veckan, tre gånger utan att den var på plats. Medan jag var och fikade hos en kompis i Hamra hittades en brunsångare på Muskmyr. Jag hade lämnat mobilen kvar i bilen och såg när jag fikat färdigt att jag missat larmet med en timme. Jag var snabbt på plats men brunsångaren hade gjort sig osynlig. På väg hem passerade jag hygget en sista gång och voila, där satt den. Jag tog några bilder och meddelade de andra som letade brunsångaren att pilgrimsfalken, eller ”pillen” som den kallas på skådarslang var stationär. De anslöt strax efteråt.

När jag kom hem blev det en glipa i molntäcket och solen kom fram just innan den gick ned. Jag skyndade mig ut på Sysne udd och såg hur glipan sakta slöt sig igen. Jag letade desperat efter en liten flock snösparvar jag sett tidigare eller prutgässen som varit samarbetsvilliga, men det var tomt på udden. Molnen slukade solen och det blev grått igen.

Morgonen skulle vara mulen men när jag vaknade vid soluppgången var det en strimma där den uppgående solen visade sig så jag kastade mig ut för att göra nåt av den. Sju snösparvar rastade på Sysne udd. Säkert samma som häromdagen då jag räknade dem till sex. De var nervösa och inte alls samarbetsvilliga. Till slut la jag mig ned och väntade. De födosökte åt mitt håll och planen såg ut att gå i lås. Snart skulle de komma i fint motljus med vågor som bröt bakom. Men just då flög de iväg och det blev inget av den prisvinnande bilden jag tänkt mig…. Nu heller….

Det blåste och började gå fina vågor i Sandviken så jag gled i våtdräkten och lekte mig trött med några kajtkompisar. Bästa motionen och humörhöjaren. Efter lite jobb tog jag en koll på några svampställen. Helt tomt. Kollade också en av bäckarna som håller havsöring men det var dåligt med vatten och svårt för fisken att ta sig upp i ån för att leka. Det behövs mer regn. Istället för svamp blev det ytterligare et surfpass i Sandviken.

Resten av dagen gick åt till att bland annat slå ängen med lie och kratta rent för att nästa års äng ska bli ännu finare och mer artrik. När jag går där och sliter hör jag plötsligt en flock vinterhämplingar som efter att ha flugit över huvudet bestämmer sig för att rasta en stund på tomten. De är nervösa och svårfotade men jag får några bilder och en välbehövlig paus från slitet.

Sista solnedgången lägger jag återigen på Sysne udd med prutgässen.  Olika ljus ger olika bilder.

Bäst jag ligger där blir jag inbjuden på middag av några vänner. Tredje middagsbjudningen på tio dagar. Gotlänningar är verkligen i särklass när det gäller gästfrihet. En bra avslutning på en skön dryg vecka.


2019 – ett intensivt år med en del prövningar

Det blev en tidig start på året med en sparvuggla som dök upp i Tyresö slottspark. Den var såklart tvungen att avbildas
Sen blev det ett antal turer under vintern för att fylla på med bilder för mitt pågående bokprojekt om Gotland. Det blev en del bra turer tidigt.

Sen kom några fina vinterdagar där man fick passa på att fota på hemmafronten. Jag fick låna en kamrats skogsmatning och fotade lite mesar.

På sportlovet åkte familjen till Fuerteventura för lite surf och sol. Jag gjorde gryningsräder i st stenöknarna omkring och hittade en del mattnyttigt att fota. Dvärglärkor, kragtrappar, spanska sparvar, kornsparvar och annat.

I mars blev det för andra året i följd ett besök vid Tysslingen. En trevlig tradition som kommer att fortsätta även 2020.

Det har väl inte gått många förbi att 2019 varit ett bra år för oss nere i syd vad det gäller lappugglor. Vi hade bl a en som uppehöll sig i närheten av Haninge golfklubb. Den besökte jag ett par-tre gånger. Det var trevligt men jag känner samtidigt att jag blir mer och mer folkskygg. Svårt att koppla av och njuta av situationen när det är mycket andra fotografer och skådare på plats. Men en del trevliga möten och nya bekanstskaper blir det ju ibland.

En annan uggla, dök upp i Uppsalatrakten, nämligen en slaguggla. Den hade jag dessutom turen att få se mitt under ett snöoväder som nog blivit mitt favoritväder.

Våren börjar göra sina första framstötar och mycket ledig tid spenderas på Gotland bland doppingar, vadare och andra bevingade besökare i vikarna.

I maj hade jag sedan länge bokat in en tur till Rumänien och Donaudeltat. Mer om detta kan ni läsa här  

Hela våren gick jag och drog på en hosta som jag inte riktigt tog tag i. Efter Ungern gick det inte att nochalera detta längre. Efter fyra antibiotikakurer som inte hjälpte hamnade jag till slut på akuten och därifrån vidare till lungkliniken där jag fick stanna nästan två veckor. Jag hade fått en interstitiell lungsjukdom som heter COP (Inte att förväxla med COOP) En sjukdom som inte är bakteriell utan där kroppen på ett sätt som liknar autoimmunitet angriper lungorna och förosakar en inflammation som behandlas med kortison med syftet att trycka ned immunförsvaret. Dessvärre är jag fortfarande på högdos kortison men det finns hopp om vändning. Jag har nu ungefär 70% av min gamla lungkapacitet vilket gör att jag blir trött fort och orkar inte med samma tempo som jag är van vid. otroligt frustrerande men fostrande.

Hannibal the Cannibal…..

Jag blev utskriven lagom till midsommar och påbörjade en låååång rehab/återhämtning. Allt detta har blivit en stor prövning inge bara för mig utan för hela familjen. De har ställt upp till 100% och haft förståelse för mina perioder av total utmattning. I början kunde jag bara gå 100 meter men jag stretade på och kom snart runt hela Sysneudd och morgonrutinen blev att promenera denna väg med kikaren i gryningen. Detta gjorde nytta för både kropp och skäl. När det gäller fotograferingen så anpassades den till lite lättare utrustning och mindre strapatser. Fokus blev på fjärilar och annat i närheten.

När styrkan kommit tillbaka en smula blev det en utflykt till Stora Karlsö med Jonathan och Matilda. En fantastisk plats som måste besökas åtminstone en gång per år. Jag hoppas många av er besöker Stora Karslö nästa år då jag och Torsten Gren Petersen ställer ut i restaurangen under hela sommaren. Mer om detta framåt.

Styrkan kom i små portioner tillbaka och i juli kunde jag och Matilda tälta på Norsholmen och jag kom upp på surfbrädan igen. Ett delmål jag kämpat mot. Norsholmen dessutom en av de finaste platserna på ön.

Efter ”sommarlovet” och en stunds jobb blev det ett återbesök där jag och Sanna hade en fantastisk helg på Östergarnsholm. Vi har bara en och en halv timmes paddling från ”vår” vik till detta paradis där vi njöt av stillheten som börjat lägga sig efter att turisterna lämnat ön.

Sommaren viker undan så sakteliga för hösten men värmen dröjer sig kvar. Vi får en välkommen invasion av besökare från öst. Aftonfalkar i stor mängd, framförallt årsungar dyker upp över hela landet. Även på Gotland dyker de upp. Bland annat 6 stycken på Torsburgen. De bjuder på sig själva och jag spenderar många timmar för att försöka få lite bilder av den vackra arten.

En annan falk dök upp på Sysneudd. En ung stenfalk hade flyget in från havet och vilade sig och spanade in andra rastande fåglar på udden. När jag fotat den ett tag skickar jag ut ett meddelande att den är stationär och ganska oskygg. Jag sitter i bilen när jag gör detta och plötsligt hör jag en stenskvätta som varnar i panik och flyge förbi mig rakt in i bilen. När jag tittar op stenskvättan på vindrutan känner jag att någon sätter sig på låret. När jag vrider på huvudet möter jag ögonen av en stenfalk som tittar förvånat på mig innan den flyger vidare. Utan tvekan årets närkontakt!

Hösten förflyter med regelbundna besök på Gotland och några turer till Horssten.

Som alla andra går jag och hoppas på en vit jul med snö och kyla men regnet och fyra nyanser av grått håller oss sällskap nu i december. Ett välkommet avbrott var besökarna från norr. Tallbitarna och sidensvansarna. På hösten har det också blivit en hel del föredrag för fågelklubbar och andra föreningar. Hör av er om ni vill att jag ska besöka er. Kontakta mig

Tallbiten kan ju vara en bra symbol för julen med sin tomteröda färg bland oxelns lika röda bär. En riktig God Jul önskar jag er alla.

MEN till sist en liten tankeställare inför nyår. Som ni ser har det blivit en del flyg för mig under året. Min sista resa gjorde jag till Rumänien i maj. Då bestämde jag mig för att stanna på marken åtminstone 2020. Förmodligen längre. Det är såklart allas val och jag tänker inte lägga skuld på er utan ber er iaf att tänka till. Om man går i försvar kan man nog alltid hitta någon rationell ”bort”förklaring till varför man nog kan flyga med lite bättre samvete än många andra men jag hade svårt att rättfärdiga det för mig själv. OM vi vill rädda den här planeten får vi nog alla försöka med alla medel vi kan. Uppenbarligen lyckas politikerna i Madrid inget vidare. Vi världsmedborgare kan ju visa att vi tillsammans har mer förnuft och ett sätt kan vara att vi tillsammans bestämmer oss för att stanna på marken 2020. Jag kommer inte att stanna på marken för evigt men jag gör ett uppehåll och kommer vara mycket mer selektiv i mitt resande på lång sikt. Jag hoppas att jag kanske åtminstone kan plantera en tanke hos er om att kanske göra det samma. Det finns så himla mycket fint i Norden och i Europa som ju går utmärkt att nå med bil eller tåg.

Ett riktigt Gott Nytt 2020 önskar jag er alla. Jag tror det blir ett grymt år! Håll bla utkik efter ett boksläpp på vårkanten.


Skådespel i monstertid

De flesta av er vet att jag är en fågelnörd. Inte alla vet att jag varit en fiskenörd innan det växlade över till fåglar och foto. Jag är fortfarande en latent fiskenörd. Det ligger liksom i träda och det är nog inte omöjligt att det blommar ut igen om några år.

Jag har alltid fascinerats av laxfiskarnas fantastiska metamorfos. Fåglars fjäderdräktsbyte i all ära men en havsörings livscykel är rätt fantastisk. Efter att de spenderat två år i rinnande vatten ger de sig iväg ut i havet där de stannar åtminstone två år. Sen letar de upp födelseån genom att de minns smaken av vattnet och beger sig dit för att leka första gången. När öringen är ute i havet är den silverblank och fin. Fjällen släpper som på en strömming och de är hårda i kroppen och ganska ömtåliga.

två tre havsöringar syns nedanför utloppet till bäcken.

När det är dags för lek, börjar kroppen förändras. De skiftar i färg och antar en gulröd färg och får fler prickar och blir högre och smalare i kroppen. Hanarnas underkäke växer ut till en krok och de kan se ganska groteska ut. På riktigt stora fiskar har jag t o m sett att kroken går igenom överkäken.

Det är häftigt att se dem komma som torpeder upp i ån. Än så länge är det för lite vatten i ån, mer regn behövs.

Det nya skinnet är betydligt tåligare för att de ska kunna klara av smällar och törnar mot stenar när de tar sig upp för ån för att hitta en bra lekplats. Inte nog med det. Ögonen förändras också. När de är i havet har de mest tappar för att kunna se bra i klarare vatten och kunna skilja på färger. När det är dags för lek är det bättre att ögat fylls med stavar eftersom bäckarna ofta är grumliga och rinner genom mörka skogar där ljuset är dåligt. Då är det bättre med ljuskänsliga ögon. När de lekt färdigt ger sig många direkt tillbaka till havet för att inte fastna i ån om vattnet sjunker. På våren är de åter blanka igen men med en lite grå lyster men successivt antar de sin silverblanka skepnad igen.

Havsöring, Gotland – november 2019

På Gotland finns 25-30 åar som håller havsöring. De flesta är fredade från 1 oktober till 31 december. Då får man inte fiska runt åarna och en god bit runtom. Vad man kan göra är att hålla lite koll när det är dags för lek. Det är ett häftigt skådespel att iaktta när de ska ta sig upp från havet in i de små bäckarna. Det finns ju några stora åar som Ireån, Gothemsån mfl. Men de flesta ser knappt ut som mer än ett krondike.

De kan se väldigt olika ut. En del är gula, andra gråsvarta eller skiftar i rött. Här är en hane som tar sats.

Det är allhelgona eller Halloween denna helg och jag fokuserat på detta skådespel. Vädret vara allt annat än optimalt för foto med gråväder och regn men det blev några bilder iaf.

Det finns ett par bäckar ganska nära där jag bor som jag bevakade flera gånger om dagen. Det gick ganska stora vågor så det blev stora rörelser på vattnet och en kort tid när den eventuella öringen var synlig och möjlig att fota. Men det blev några bilder.

En öring hoppar snett och hamnar på land och får sen hoppa sig tillbaka till vattnet.

Plötsligt när jag ligger där ser jag en öring som kommer i full fart men missar huvudränna och kör upp på land. Det var tur för då fick jag lite mer tid på mig att få lite bilder.

Havsöring, Gotland – november 2019
Den kommer till slut tillbaka i vattnet och simmar ut i havet igen.

Det var fortfarande för lite vatten i ån så öringarna vände nedåt igen. Det behövs mer regn i de bäckar som jag besökte men varje bäck har sitt optimala flöde och det har de lokala öringstammarna anpassat sig till.

Fler bilder