En fantastisk vecka på Varangerhalvön

Ett hoppfullt gäng bordade färjan mot Hornöya på morgonen. Rapporter om sen vår och att lunnefåglarna inte kommit gjorde mig orolig. När vi kom ut var det tomt på berget. Alla grisslor låg i vattnet i kylan. Det går 2-3 timmar sen kommer plötsligt hela gänget iland. Till vår förtjusning även ett par hundra lunnefåglar som förmodligen just anlänt.

LUNNEFÅGLAR

Vi får en fantastisk dag med varierande väder. Snö och sol om vartannat. 3600 bilder på kortet vittnar om en bra dag. Jag har bara skrapat på ytan och ställt ett par bilder. På kvällen kör jag en bildvisning för deltagarna.

SILLGRISSLOR

En Tordmule lyfter för att flyga ut till havet och skaffa ett mål mat.

Kraftiga vindar med snöfall under kvällen och natten. Lite kvarvarande vind men från rätt håll för att kunna åka ut till Hornöya även dag 2. Solen sken på morgonen när vi tuffade ut mot Hornöya. Det var dock tomt på berget när vi kom ut förutom en del toppskarvar. En del grisslor flög runt ön men inga mängder. Då det var lågvatten kunde vi dock passa på att fota skärsnäppor på stranden. Som alltid i arktis växlar vädret i ungefär var femte minut så plötsligt började det snöa ymnigt. Det gav en del spännande bilder på skärsnäpporna. Sen spenderade jag en del tid vid kolonin med tretåiga måsar. Snöfall och mörk bakgrund blir ofta intressant.

SKÄRSNÄPPOR

Båten kom tillbaka vid 13 och fortfarande inga alkor på land. Vi bestämde oss för att hänga kvar till sista båten (17). Vid tretiden tilltog vinden och växte snabbt i styrka. Det blev white out med det samtidiga snöfallet och sikten blev i den närmaste noll. Efter att chocken lagt sig fotade jag så gott det gick. Fingrarna blev såklart iskalla och fick värmas i dunvantarna ofta men det blev en del bilder som jag blev nöjd med. Alla som var kvar på ön samlades i lä av hyttan och vi försökte nå hamnkontoret för att de skulle hämta oss tidigare men ingen svarade på en timme men till slut kom de iaf ut och kärde hem oss. Dp vi var många fick de köra två vändor. Det var skönt att komma till Vardö hotell och ta en varm dusch och sen äta en god torskmiddag nedsköljd med en isbjörnspils. Efter middagen gav jag deltagarna lite redigeringstips.

sillgrisslor flyger i snön och solen lyser svagt igenom och synliggör flingorna.

Tidig frukost och utcheckning för avfärd mot Båtsfjord. Det hade rapporterats många hökugglor på vägen upp från Varangerbotn mot Båtsfjord. Framförallt vid Tana Bru. Vi kör långsamt men ser bara en som flyger iväg lagom till vi går ur bilen. När vi åker upp på fjället börjar det snöa och det blåser en del så snön drevar. Minibussen jag kör är definitivt inte bästa bilen för ändamålet så det blir en försiktig tur över fjället men det går bra trots att det är rät mycket nysnö på vägen på sina ställen. Efter en sen lunch gör vi en båttur och får en del bilder på tobisgrisslor och änder. Middagen äts i ”nattklubben” på Polar Hotell. Gröna och röda lampor i taken för tankarna till något ekivokt ställe men maten smakar bra och vi går tidigt till sängs då vi ska samlas 0330 imorgon bitti.

En tobisgrissla lyfter från vattnet i Båtsfjord.

Vi spred ut oss och öppnade luckorna i gömslet. De är lite för stora i mitt tycke då jag tycker att fåglarna skyggar för gömslet en smula. Vi fick dock många lägen i fint ljus på morgonen. Det var gott om ejder, praktejder, alförrädare och några alfåglar. Ganska snart blev dock ljuset hårt så halvnio avbröt vi för att åka hem. Efter en ganska lång siesta/bildredigeringspaus åkte vi ut med båten för att fota flygande fågel. Till en början ganska svag vind men nästan direkt vred någon runt vindkranen på full öppning så en isande vind svepte ned från fjället. Det blev några bilder och ingen klagade på att turen blev kort. Alla var ganska nöjda med att komma till värmen på hotellet. Det är en fantastisk norrskensprognos. Det kan dock bli en utmaning med 16m/s och lite tunna moln. Men vi får se.

En hane praktejder i blåtimmen med fjällen som inramar Båtsfjord som bakgrund.

Sista morgonen i gömslet i Båtsfjord. Vi bjöds på fantastiskt fint ljus. Sen dumpade snöplogen snö i hamnen och snön/isen flöt och blev ett fint täcks om vi kunde använda som förgrund för att komponera bilder. Dessutom bröt isen solen så det blev intressanta effekter när vi fotograferade i motljus. Sista timmen är ofta seg. Vi blir hämtade nio men båda morgnarna hade vi gärna slutat åtta då ljuset blivit ganska kasst.

Lagom tills vi sätter oss för att åka mot hotellet börjar det snöa. Eftersom vägen över fjället alltid känns som ett hot bestämde vi oss för att snabbt checka ut och köra över fjället innan vädret förändrades och blev ännu sämre. Vi var alla raska och vi kom iväg efter 30-40 minuter. Dessutom han hotellet fixa lunchpaket. Rainer som han heter är väldigt serviceminded och hjälper till med det mesta. T ex att hjälpa oss tina upp en fruse baklucka.

Ikke no probleme säger han ofta.

Det är med stor anspänning jag kör de fem milen över fjället. En minibuss med små och smala däck är verkligen inte den optimala bilen att åka på isvägar. I branta backar känner jag hur fästet släpper ideligen. Men det går bra utan incidenter och det är skönt att komma ned i skogslandet igen. Vi kör sakta och letar efter hökugglor. Vi hittar tre i dalen men två av dem flyger när vi går ur bilen. Den tredje sitter kvar på en elledning av alla ställen.

Vi hittar också lite renar och dalripor på väg till Pasvik. Skönt att komma fram efter en lång körning. Middag och en pilsner sen säger en av personalen att det är väldigt starkt norrsken. Vi går ut och blir hänförda. Norrskenet är rakt över huvudet och åt alla sidor och syns trots ganska stark belysning runt husen. Jag min idiot hade glömt min 11-24 (och sålt min 14mm) och har bara 24-70 och inget stativ. En utmaning men med kameran liggande på mina vantar blir det ändå några skott. Sen får jag låna en gästs 16-35 och stativ och får några bilder men då hade det klingat av en smula.

Ett mäktigt norrsken bjöds vi på. Bilden är tagen alldeles nedanför boendet som ligger vid en älv. Man ser lite sjörök i nederkanten.

Sista fotodagen blir vi upphämtade av skoter för att köra till en skogsmatning. Det snöar lätt och är ett fint dis. Efter visst problem i början då skotern inte orkar dra oss kommer den igång och vi kommer fram till den lilla stugan i skogen. Det är bra fart på lappmesar, tallbitar, och andra mesar och efter en stund kommer även ett par lavskrikor och förgyller dagen för oss. Vi kör på många timmar tills ljuset är hårt och vi är nöjda med dagen.

Jag har bestämt att jag kör en resa till Varanger även nästa år. Det kommer bara att släpas 4-5 platser så passa på. Jag vill ha en liten grupp för att kunna leverera en hög kvalitet. För att nå högsta kvalitet har jag i min resa minst två dagar på Hornöya, dessutom en reservdag om vi har problem att ta oss ut någon av dagarna. Vi bor på de bästa hotellen för att ha bästa logistik och komfort på resan. Det innebär att vi har 75 meters promenad från hotellet till färjan. Jag har ett förmöte via Zoom för att anpassa workshops efter önskemål och behov. Allt för att göra denna vecka så bra som möjligt för deltagarna.

Om du vill hänga med nästa år mailar du info@niclasahlberg.se och preliminäranmäler dig. Vi syns!

Här kan du se en film från Varangerveckan 2023

Utställning i Eksjö konsthall 18 februari – 5 mars

Jag kommer att visa delar av min utställning Gotlandsljus men också ett antal nya verk.
Välkommen på vernissage 18 februari klockan 12:00

Recensioner som denna värmer hjärtat

With elephantseals and penguins in the path of Ernest Shackleton

After about 14 hours flight from London to Santiago, (firing of a years quota of CO2), it was really nice to see that the bags were on the same plane as me. The flight to Falklands is only once a week and if You don´t get your bags well, sucks to be You…  The baggage will not catch up with You. So there is a huge relief and a lot of tension that disappears when checking in to Holiday Inn at Santiago airport.

The relief turned out to be short. When I 0430 find out that the flight was cancelled due to bad weather, the stress came back. After discussions with  Latam we went in to Santiago for a sightseeing instead. We took a walk up Cerro San Cristóbal 818 meters above sealevel. I got a couple of lifers on the walk up. Unfortunately a nice English couple got robbed of their goldchains. It was not the end of their misfortune rather the start…. Back to the hotel and an early night.

The view from Cerro San Cristóbal, a hill 880 meters above sealevel giving a vast view over the gigantic city Santiago.

 

I wake up and see the alarm on 0400!! Panic!! I know people were talking about daylight savings time in the evening. A quick look att the cellphone and it shows 0300. I make myself ready in 5 minutes and rush down to the reception just to find out that it is 0305.  Puh… probably the cleaningstaff accidently? managed to change the time on the alarm. I go up to the room and take a long shower. At the airport I check my bags and head on to security. The securityman tells me I have to check my handle to the polecam. I have to go back to the checkin, get som plastic to wrap it and pray to God that it wont break. I got a little excited…but it all worked out. A strong coffee and a sugary donut gives me my balance back and my nerves slowly gets back to the inside of my body again.

Everything works fine and we are off to Punta Arenas, a small city where a lot of expeditions starts. Even though we checked our bags to Falklands we have to collect and recheck it and go through security again. The plane is two hours late but finally we are off. After an hour and a halfs flying we see the Falklandislands underneath. We made it. The pilot makes a weird turn and in the same moment I hear the  pilot say in Spanish that they have to turn back because of heavy winds. My spanish is not perfect so I hope I was wrong but the message was just as bad in english. It is a surrealistic moment. We are turning back to Punta Arenas. I been thinking that it couldn’t get worse but I been proven wrong several times already.

Latam will have another go tomorrow morning and got us all lodging and food. We went around Punta Arenas countryside passing different hotels. We were dopped off last but best maybe. We ended up in an estancia that was really cosy. We had a good meal with lamb and wine. We all were exhausted and fell asleep before the head reached the pillow. Three days have already past since I left Stockholm and I haven’t even touched the ground on Falklands yet. Crazy!!

I woke up early and had time for some birding. I got some new chilean species in the garden and on the nearby golfcoarse. Blackface ibism southern lapwing and a couple of passerines.

Back on the airport in Punta Arenas I check my bags and go through security again. The staff recognise us from yesterday and greets us. It is becoming a habit to check bags and going through security. The flight is announced to depart on time and it is. Finally we land on the Falklands and rarely have I been som happy after a landing. My trip started in Sweden thursday 1800 and I land lunchtime monday. Not a good start. Let’s hope that the luck turns. We are guided by a funny guy that looks a lot like santa and he tells us everything about the Falklands. A place that would be very nice to visit again. The Falklands still belongs to Great Britain but has a national sovereignty. UK runs the foreign policy and military. There is approximately  3200 souls living on the islands and most of them live in Stanley. We go straight to the ship where we are guided to our cabins. We get an introduction of the ship and we also have a full evacuation drill all the way into the lifeboats. We have an excelent dinner and I rush out to enjoy the birdlife in the stern of the boat. The adventure has finally begun.

The boatride is what many birders pay a lot of money to do. A pelagic for three days.

We leave the Falklands and the sun is setting giving the mountains the blue colours.

The Cape petrell is one of the prettiest species of seabirds that you encounter in these waters.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

A cape petrell below a wave. They are often close to the boat and flying deep down in the rifts.

A southern royal albatross with sunlit clouds in the background in the first sunset on board the ship on our way to the Southgeorgia adventure.

Antarctic prion is a small seabird also called whalebird. It often follows whales and feed on krill that the whale pushes up to the surface.

 

 

 

 

 

 

In the evening Ole-Jörgen shows picures from the previous week that he spent on the Falklands showing us that we were all idiots that didn’t join him. Fantastic pictures in amazing light.

In the morning of the third day we see land through the fog. Southgeorgia. Suddely we see greyheaded albatross and lightmantled sooty albatross that we didn’t see at sea. Suddenly we see a blow and a couple of humpbacks show up close to the boat. A large flock of antarctic prions follow the whales hoping for a feast of krill.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

The firs landing is in Rosita Harbor. There is a beach in a fjord where there are primarly fur seals that we are to photograph. After we have seen pictures of bitten, swollen handsafter meetings.  The furseals have occupied the beach and are full of testosteron. So far there are only males on the beach. In a couple of weeks there will also be females and the males will be much more aggressive. After a short week we have the first meeting with the endemic passering South georgia pipit.  How it ended up on the island is not known.

Antartic fur seal not a 100% pleasureful meeting. They are aggressive and their bites often gives serious infections.

The brown skua is a common bird on the beaches of South Georgia.

We carefully follow Ole-Jörgen. He carries a skipole that he gently points in the direction of the furseals. It is all it takes to make them back off. The beach is surrounded by snowcapped mountains and slopes covered with tussock grass. It rains a lot and the sun is just a faint memory. We all struggle to keep the camera dry. On the beach there is also a couple of elephant seals and four king penguins are hanging together like they were disussing some interesting issue. A south georgia pintail pass med and lands in the tussock grass. Brown skuas lands in front of a bleeding male elephant seal as to diagnose him if he might be close to become food. They are powerful birds and not very afraid of humans or anything else for that matter.

It works pretty well even though we are 35 photographers that invade the beaches. It is harder to use the wideangles than the large lenses since it is harder to avoid yellow and orange jackets. 🙂 It is a first, short landing but some pictures are taken anyway. Me and Ole-Jörgen make a quick polecam session and tryc to get som material with the fur seals but I get absolutely nothing. I tried to fix the autofocus all night but I didn’t get it to work.

The early morning landing is cancelled due to heavy winds and rain. However, I didn’t go to bed again and just a short while later the light was nice and I went out on deck. Suddenly there is a chicken on just a couple of feet away. That is the first impression when I see my first snowy sheathbill. An odd bird which looks a bit like the flightless birds from New Zealand. It even acts like a Kea when it tries to eat up the boat. It seems however a bit hard to digest.

Snowy sheathbill, a bird that eat almost everything. Eggs, chicks, animal feces and boats.

Usually we find them walking on land. They only fly when in danger or migrate and when in flight they look like pigeons.

 

 

A quick breakfast and then we jump in the zodiaks. The target for the first landing is Gold Harbor. A fantastic place with one of the lagest colonies fo elephant seal. It is a cool feeling to get of the zodiak between two gigant elephantsealbulls waying around 3,5 tons each.  Apart from elephantseals there are plenty of king penguins, som gentoos, brown skuasm snowy sheathbill and some other species.

The king penguin chicks are not as cute as the chicks of emperor penguins but look fluffy in their brown suits.

 

I start with the polecam trying to get some pictures of the kingpenguins in the river. It is really hard because You need to get really close. They are not moving and holds their distance from me. I am not allowed to go closer than 5 meters. You really need a bit of luck to get them close enough for some interesting fotage. Preferably within a meter or so. You also need the water to be deep enough. The creek is unfortunately very shallow. They come a bit closer but stop again. I give up and try to get some other pictures instead. I change linses and try to get a variety of pictures and try to get som portraits and landscape pictures as well. I crawl around in the sand and the penguin poop and manage to get some decent pictures. I find it hard to isolate some individuals when it is som many penguins.

A flock of king penguins in a creek with rocks covered with tussock grass.

A great benefit with this beach compared to the other is that there are almost no fur seals on this one. This beach belongs to the elphant seals.

Gold Harbour is surrounded by slopes covered of tussock grass. A glacier is pouring down over a mountainside and fullfills the scenery on this fantastic garden of Eden. I hope that it will stay like this forever. Actually things have improved to the better here. But of course the changes are improving from the disturbance of man.

Both the rats and the reindeers that was brought by Norweigan whalers have been exterminated. And amazingly fast several species have recovered.

I see a brown skua washing up in the creek. I have the wind in my back and forsee that there is a good chans that it will take off straight towards me. I lay down and in a cpouple of minutes it flies straight to me.

I have to interupt the session and go back to the boat because of cameratrouble. I go back to the ship to dry up and take care of my equipment.

We raise the anchor and move on to Coopers Bay. A small beach where the only macaroni penguin colony on Southgeorgia is situated. The downside is that the small beach is garded by grumpy, male fur seals who will not move at first. After a while the reluctantly back off and we ascend a steep path up a hill thorugh the snow. We are accompanied by a couple of gentoos who also breed up on the mountain. It is snowing heavily which is good for the drama in the pictures.

Two gentoos are struggling in the heavy snowfall and the steep slope.

 

Most of the photographers are standing in a group taking pictures of macaronis. I see a couple of lightmantled sooty abatrosses that are looking for a nice breeding spot. I get a couple of chances as they come wobbling in the wind. They are made for crusing among the waves not to do landings on small cramped spaces. It takes a couple of tries before it finally manages to land.

It is a wobbly and shaky descent in the wind and snowfall when the lightmantled sooty albatross is coming in for landing. It is really handsome in its caffe latte suit and white eyeshadow.

The macaroni penguin is the worlds most common penguin but is still redlisted because of its rapid decline in numbers.

I pass the group of photographers and climb higher up to get a better view of the colony. It was a good idea because now I see the wole macaroni colony. Ther are some birds flying below me. Among other species a southern giant petrel in white morph and finally a snowy petrell a species I really been hoping to see. I am for some reason attracted to completely white birds. Maybe it is the innocent appearance. Suddenly the wind picks up really fast and we all have to rush down to the boat to get back to the ship. It is a wet ride and a rocky climb up the gangway in the gailwinds.

The snowy petrel vas a dream species before I went to Southgeorgia. I saw it briefly a couple of times and this was the best image I managed to get.

The first landing today is at  Ocean Harbour. It is an old whaling station. The place is mostly recognised because of the wreck on one side of the bay. It has been there since the 20ies. There is also a cabin and some lefovers from whales. Beach is guarded by furseals and a group of elephant seals. The furseals really stink. I haven’t figured out if it is because they urinate to mark their territories or if it is bad breath or maybe some gland that excerts a cologne that attracts fur seal babes. Me and Ole takes the zodiak and the polecam but once again we strike zero.

This little creature is the subarctics cutest piece of life. It was first chasing its flipper and finally it embraced. I tried to smuggle it on board to bring it back to Sweden but unfortunately I got caught….

There is an old burial site where to gentoo penguins pose in front of the crosses.

Two gentoos grief their diseased friend. Maybe he became a victim of climate change or a snack for a leopardseal.

A male fur seal in a characteristic pose in front of the wreck in Ocean harbor.

When You are a big group of photographer there are people taking pictures of everything but one has to avoid to be influenced by what everyoneelse is doing and to focus on your own thing.

The dominating element in Ocean Harbor is without a doubt the ship that was stranded in the 20ies.

 

 

 

Traces of a dark history is spread out on the beach. Ocean harbor used to be a whaling station.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

After lunch we go to St:Andrews Bay. We come a shore and even from a big distance You can see there is an incredebly large number of king penguins on a flat surface some hundred meters from the landing place. There are probably a couple of hundred thousand penguins.

Thousands of king penguins, elephant seals, snowcapped mountains with glaciers. That is South georgia, a subarctic paradise.

The zodiaks slide up on the beach that is surrounded by high mountains. In front of the beach there is a wide valley. Most likely mad by a glacier. The glacier has retreated to the other side of a lake. From the lake there is a stream running down to the sea.

Most of the people move to the rookery where the mass of penguins are gathered. I decide to go up along a stream instead to avoid people. There are bif groups of penguins al along the river. Suddenly it starts to snow and the wind is picking up. There’s a white out coming. A wet dream for many photographers. The blizzard is like a filter that softens everything and makes more or less averything more atractive. You automatically get nice blurry forgrounds and backgrounds.

Groups of king penguins are gathered in tight groups and are probably enjoying the blizzard. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

I am concentrating on a group of king penguins when a flock of South georgia pintails lands 30 meters away. I approach them and they start to walk in my direction. I just lay down and they walk past me in the blizzard. Personally I think the pictures from that meeting migt be the best. This never happens with ducks. They are normally jumpy and nervous. I am in a bubble just focusing on my photography. Happiness!

Suddenly when I look up I see two determined men in red jackets approaching. I recognize that tey are Christian and Peter. I immidiately get a feeling that I am late and that I missed the pickup time.  When I tell them they just laugh and explains they were out for a walk so I have plenty of time. When we came a shore there was a female elephantseal that just delibverd a baby. When I come back to the shore there were two brown skuas eating of the baby. The mum dit some attempts to scare them away but the future didn’t look bright for the little one.

Two furseal pups are chasing eachother on the beach. A huge elephantseal shouts to them to take it easy. They just laugh and continue to play.

March of the penguins

During the night we have move to Grytviken. ”The capital” of South Georgia. This was where the whalers had their factory. Now there is a museum, a post office and also people that inspect all visitors to make sure that they are clean and do not bring any foregn seed or soil to South Georgia. Every morning before we enter the Zodiaks we wash our boots in different trays. And finally we wash them in a desinfecting fluid. When we get back from  a landing the same procedure is repeated. The velcro on the jackets and trousers are magnets to seeds. I had to pick some seeds from Sweden away from the pants.

On Shackletons expedition there was an amazing photographer named Frank Hurley. He really managed to capture the drama on the expedition. And in the worst conditions with equipment that was sensitive to moist and temperature. I made this picture a bit older with a filter in PS to add som Hurley flavor to the image. Note the group of penguins that suddenly appeared as a perfect forgrount to my viewshot of Grytviken.

Approximately 30000 whales was killed during the use of the factory. Some species of whales have now slowly recovered. But others are still threatened.


An antarctic tern is resting in front of the rusty tanks in Grytviken.

We managed the inspection perfectly to everyones joy and all could go ashore. It was excitiing to see nature reclaiming Grytviken. The factory is slowly but steady falling apart. You can see fur seals and elephant seals more or less in the factory. I visit Schackeltons grave and walk around the village.

On teh way to the grave I see two young elephant seals that are fighting. However You can see they really like each other because they never intend to hurt each other. It is more of a battle to see who is strongest. Maybe in the future they will be battling about the position as beastmaster. Tha battle will not be for fun. In the backgroound there is an old wreck. An antarctic tern is taking advantage of their fight and tajkes a fish that the sluggers have scared up.

Two young elephantseals wrestle in front of an old ship in Grytviken: The snow is drifting and You can see they are good friends and just fight for fun.

We finish up in Grytviken and get back to the ship for lunch. We are heading back to St: Andrews Bay which we all look forward to very much. The sky is breaking up and it might be a nice evening with good light. We land on shore by 17 but we are ordered back to the ship already by 1930. A decision I do not like. This was the only chance we had to a sunset with nice light. That is not the time to prioritize drinks and dinner instead of fantastic pictures. hmmpf….

It is a tough life in the subarctic region. You have to stay in shape…..

We are all a bit disappointed with the early ending of the evening landing. My plan was to go all the way to the rookery but I end up on the beach taking pictures of surfing penguins instead.

It is fun with splash and action when they surf to the beach. They are not so many a couple every ten minutes or so. The light gets better and better but they call us to the Zodiak and this is by far the biggest disappointment of the trip. I am the last person in the boat but there is still a couple of hours left of light. When I am on board they postpone dinner so people can have a drink in the bar. That´s a quarter of an hour theat I would rather have had on the beach.

It is lovely to have such fantastic models around You all the time.

My surf mates, kingpenguins

We raise anchor and head nort towards Salisbury plains and another nice site for king penguins. There is a lot of fur seals and elephant seals. Large groups of penguins are landing on the beach all the time so it is great possibilities to get action pictures. I try to get pictures under water with my polecam from the Zodiak but I get nothing under water. I get a couple of split shots that are decent. The water is to murky and full of bubbles unfortunately. This would have been the right place to go out in the zodiak to get pictures.

A King penguin is waiting for a good wave to surf up on the beach on Salisbury plains.

Suddenly something happens. A scream and then the expedition leader Martin tells us to immediately go to the zodiaks. Something has happened. It turns out that Richard has been attacked by an elephant seal. He has been bitten in both thighs. The details are not clear to me. Somehow the beachmaster has become aggressiv and Richard happened to be in the way. He was lucky. It could have been much worse. The guids put him on a strectcher and bring him aboard to the shipdoctor. He is being stitched up and put on antibiotics. Sealbites kan be very infectious.

Elephantseals rarely attack humans but they can be very protective over their harem of females. And sometimes You just might get in the way. They are animals and You can never entirely be sure how they react.

Elephant seals are a bit like dragons when they burp. Warm air is exhaled rapidly like smoke.

 

We have lunch and after that we go to Prion island where their are wandering albatrosses breeding. A tiny beach with a large number of furseals has to be passed before You come to a boardwalk that leads up the hill to the breeding site. There are alson gentoos breeding there and a group is just flushed up on the beach. It is not very much action. There is 2-3 chicks and no adult birds. It is raining and most of us are lacking the inspiration and we are all worried about Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

We get news about Richard and it seems to be stable however the risk for severe infections forces us to leave to the Falklands straight away cutting the trip on e day short. That is a decision that everyone supports since safety is always first. And as a bonus we might get a day on the Falklands for other species of birds.

Now we have three days on the ship for the crossing. Seabirds from the stern is on my program. Today november 13th it looks lite there might be a nice sunset.

The ship is rolling more since we go against the waves on the way back. Sometimes it gets a bit creepy when there is water above You on all sides. The next second you are flying high. Now and the a wave hits the deck but I have rubber boots so it is ok. I am hoping to get some pictures with birds and the waves in the background so you can feel it is rough weather. There is not many other people on the deck. There is quite a few people that are seasick in bed. We pass an iceberg which is amazing in the evening light. It is like mother of pearl and the dark skyes in the background makes it even more pretty. To complete the moment there is a chinstrap penguin on the iceberg. The only chinstrap that I have seen in my life. It is really cool with the small penguin on the big iceberg. I get a few shots that I really like.

The chinstrap and his iceberg.

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

We arrive Port Stanley on the Falklands late afternoon and are met by a boat that collects Richard. There are also some government officials that interviews the staff about the incident to learn from it and if possible avoid future accidents. After an hour we leave again. The extra day we got on the Falklands will be spent on West point which is the wersternmost island on the Falklands and among other things there is a big colony of blackbrowed albatrosses and rockhopper penguins. It is thirteen hours to west point so I rapidly calculate that there want be a sunrise shot tomorrow either.

We arrive West point around seven in the morning and the sun is already high on the sky. We land and get a lovely walk a couple of kilometers over a grasscovered hill. Different species of grass, small plants and lots of gorse bushes. Big bright yellow fields. It looks pretty but is appaerently more or less a weed that has spread rapidly in is very invasive on the islands.

There is a lot of birds in the sunset. Maybe a whale is eating krill in the surface to the birds delight.

Longtailed meadowlark

Because of the harsh light I see the trip mostly as a birding trip. However the sun  is softened by some clouds so the light is not as harsh anymore. There are several new species to me. On the landing site there is a Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck and two different species of oystercatcher. On the way up the long hill I see a group of black-chinned siskin and the very cool species long-tailed meadowlark which has a scarlet breast and a beautiful song. It is easy to spot in the yellow gorse bush.

Scarlet on yellow. The yellow plant is Gorse importe from UK.

After fifteen minutes I arrive to the other side of the island where the blackbrows are breeding. The breeding site is beautiful. Steep cliffs with waves breaking underneath turning everything to white foam and the water is spraying high up in the air. The nests are improved year after year and the old ones are like high poles of clay and rise high in the tussock grass. In the middle of the colony there are also rockhoppers breeding. It is a really cool bird. If You haven’t seen the movie Happy Feet, you have to see it. The coolest bird in the movie is the rockhopper.

The two small white dots on the shelf above the water are two rockhoppers. An instant after this picture was taken one of them bounced via the rock down in the water. Kamikaze penguin is probably a more descriptive name for this tough bird.

Northern rockhopper

The light is very harsh and I find it hard to find interesting motives but suddenly I see the blackbrows in front of the black cliff and get an idea to heavily underexpose the image so I do not burn out the highlights and also make the rock more black.

Blackbrowed albatross

Blackbrowed albatross

On my way from the colony I hear a nice tune of birdsong in the tussockgrass. It is a wren. I am hoping for the endemic species cobb wren but it turns out to be the more common sedge wren.

For a while I thought I found the endemic cobb wren but it turned out to be the more common sedge wren. A lifer either way 🙂

On the way up I see some ponds that I decide to visit on the way back. I am hoping for some waders or ducks. I find three yellow billed teals another lifer.

Yellowbilled teal

 

A turkey vulture sweeps buy very close.

A turkey vulture checks me out to see if I am tender…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upland Goose

Down in the harbor I take a walk along the beach and photograph the pretty geese kelpgoose and upland goose.

Kelp Goose

Suddenly the geese are warning and a striated caracara snatch a chick right in front of the parents. It lands and eats it up in a couple of seconds.

Striated caracara

 

 

 

 

 

I lay down on the rocky beach and get lucky when two steamer ducks pass me very close. I take the last zodiak to the boat and the last frame is taken for this trip.

Falkland steamer ducks chasing of an intruder

 

 

 

 

We return to Port Stanley and have a very nice goodbuy dinner with drinks in the bar. A nice ending to a great trip in fantastic wilderness. The trip home is “only” two days including a night in Santiago. I really want to go back but it is very far. I think Antartica is the next long trip.
Thanks Wildphoto for a great adventure!

I Ernest Shackletons fotspår bland pingviner och elefantsälar

Efter en 14 timmars flygning från London till Santiago, där man brände ett års koldioxidkvot på en sträcka, var det skönt att se att väskorna dök upp på bagagebandet. Flighten till Falklandsöarna går en gång i veckan och om man inte fått bagaget är det bara alternativen åka eller inte åka som finns. Bagaget kommer inte hinna ikapp dig vad man än gör. Så det var mycket stress som släppte när man väl var på Holiday Inn på Santiago flygplats.

Stressen kom dock tillbaka när jag på morgonen 0430 kom ned till receptionen och fick reda på att flighten var inställd pga dåligt väder. Efter diverse dividerande med Latam åkte vi in till Santiago och tog en sightseeing tur till Parque de Cristobal där vi promenerade upp på den högsta kulen i stan och fick en fin utsikt över Santiago. Vi fick också några livskryss på köpet. Ett engelskt par som var med oss blev båda rånade på deras halskedjor i guld vilket var obehagligt. Tillbaka till hotellet för en tidig middag och sänggång.

Utsikt från Cerro San Cristóbal en kulle på 880 meter som ger en vidsträckt utsikt över den gigantiska staden Santiago.

 

Jag vaknar och tittar på klockradion 0400!! Det pratades om övergång till vintertid på kvällen. Jag tittar på mobilen 0300. Jag slänger på mig kläderna utan att duscha och kastar mig ned till lobbyn. Jag frågar receptionisten vad klockan är. 0305 säger han. Puh… förmodligen har städerskan kommit åt klockradion när hon städat och ställt om klockan en timme framåt. Jag går upp och duschar och tar det lite lugnt. Jag checkar in mina väskor och går bort till security. Då kommer nästa kalldusch handtaget till UV-huset är för långt säger de. Jag måste checka in det. Jag får gå tillbaka och de blänger på mitt handtag och säger att jag måste slå in det. Jag hittar några plastpåsar som jag snurrar runt och tejpar på. Det får till slut godkänt. De vill ta 100 dollar betalt för det extra bagaget. Jag blev lite upprörd…det löste sig. En latte och en sockrig donut behövdes för att få nerverna på insidan av kroppen igen.

Vi kommer iväg som vi ska till Punta Arenas, som är en stad där många expeditioner utgår ifrån. Trots att vi checkat in bagaget till Falklandsöarna får vi hämta ut bagaget och checka in det igen och gå igenom security igen. Planet är två timmar försenat men till slut kommer vi iväg. Det är en timme och tjugo minuters flygning till Falklandsöarna. Och plötsligt dyker det upp land under planet. Både jag och min kollega tycker att de gör en konstig inflygning då hör jag hur man på spanska säger något som jag uppfattar som att de måste vända för att de inte kan landa då det blåser för mycket. Jag hoppas att jag hör fel men när de upprepar på engelska står det utan tvivel att vi vänder och flyger tillbaka till Punta Arenas. Det är som en riktigt dålig historia. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att nä, nu kan det inte bli värre men så blir det så i alla fall…

Latam ska i alla fall göra ett nytt försök att flyga över oss imorgon bitti så de ordnade hotell åt oss. Vi åkte runt i två timmar och droppade av folk på olika hotell. Till slut hamnade vi på en Estancia som var riktigt mysig. Mer som ett gästgiveri än hotell. Trots den sena timmen åt vi lamm och tog ett glas vin och somnade sen gott. Tre dygn har nu gott sen jag lämnade Stockholm och jag har ännu inte nått början på själva resan. Helt galet!

Jag vaknade lite tidigt och hann med lite morgonskådning och hann kryssa några chilenska arter på tomten och på golfbanan som visade sig ligga alldeles bredvid estancian. Bland annat Southern lapwing och blackfaced ibis och några tättingar.

Vi checkar in väskorna och går igenom security. Det känns som att det blivit ett jobb att checka in väskor… Flighten är utannonserad och det verkar som den ska gå i tid. Vi kommer iväg och sällan har man varit så glad åt att landa som denna gång. Jag startade torsdag 1800 i Sverige och landar på Falklandsöarna vid lunch på måndag. Ingen bra start. Nu får vi hoppas turen vänder. Vi får en guidning på väg till flygplatsen av en skön tjomme som berättar om Folklandsöarna. Det tillhör Storbritannien men de har ett fritt styre när det gäller nationella saker. UK sköter utlandspolitiken och försvarsfrågor. Det bor 3200 personer på öarna och de flesta bor i Stanley. Vi åker raka vägen till båten där vi visas till våra hytter och får en introduktionsinformation och därefter kör vi en övningsevakuering i livbåtarna. Vi äter sen en riktigt bra middag sen skyndar jag ut för att fota albatrosser och annat som sveper förbi. Äventyret har börjat.

Båtfärden över är vad många betalar stora pengar för att ta del av. Nämligen en pelagic. Vi transporterar oss över öppet hav och är hela tiden mer eller mindre omgiven av havsfågel. Nära Falklandsöarna är det en del skarvar och kelptrutar men ju längre ut vi kommer så ersätts trutarna av albatrosser och petreller.

Vi lämnar Falklandsöarna i skymningen när blåtonerna börjar komma fram i diset bakom oss.

Brokpetrellen är en av de vackrare arterna av havsfågel jag träffade på.

Jag spenderar det mesta av tiden på däck och studerar och fota fågellivet. Olika delar domineras av olika arter. Stundtals är det mest svartbrynad albatross och jättestormfåglar. Plötsligt är det Capepetreller och Vandringsalbatrosser. Andra arter vi ser är Wilsons stormpetrell, black bellied stormpetrel, kerguran petrell, atlantic petrell, blackchinned petrell, Antarctic prion mm.

Brokpetrell (Cape petrell) fångad bakom en våg. De flyger ofta nära båten och djupt ned i vågdalarna.

En Southern royal albatross mot belysta moln den första solnedgången ombord på väg mot äventyret på Sydgeorgien.

Antarktis valfågel (Antarctic prion) är en liten havsfågel som fått sitt namn efter att den gärna uppehåller sig i närheten av valar som pressar upp krill till ytan och bjuder på kalas.

 

 

 

 

 

 

Vi får också en föreläsning där Ole-Jörgen visar bilder och delar med sig av ett antal fototips samtidigt som han visar bilder från Falklandsöarna som han tagit veckan innan. De hade fantastiska förhållanden och fick makalösa bilder.

På morgonen den tredje dagen närmar vi oss Sydgeorgien. Det blir fler och fler gråhuvada albatrosser och en och annan lightmantled sooty albatross. Plötsligt ser vi ett utblås och ett antal knölvalar dyker upp. Det samlas flera hundra prioner som frossar i krillen som valarna pressar upp till ytan.

Den gråhuvade albatrossen är fantastiskt tjusig med sin brokiga näbb.

En knölval pressar upp krill till ytan till glädje för en flock Antarktiska valfåglar.

Första ”landingen” blir i Rosita Harbor. Det är en strand inne i fjord där det framförallt är pälssälar som vi ska fota och bekanta oss med. Efter att ha sett bilder på folk som blivit bitna rör vi oss försiktigt på stranden och aktar oss noga för de testosteronstinna hannarna som ligger och väntar på att honorna skall anlända. Ganska snart efter att vi stigit i land hör vi den sydgeorgiska piplärkan som bara finns på öarna. Hur den hamnade där är en gåta.

Antarktisk pälssäl var en bekantskap som inte var hundra procent njutbar. Vi hade blivit rejält varnade för dessa typer. Bitska, illaluktande och testosteronstinna har de börjat inta sina revir på stränderna och gör allt för att hålla allt som kommer inom den osynliga gränsen borta.

Antarktislabben är en vanlig syn. Det är en nära släkting till vår storlabb som man kan få se på svenska västkusten.

Vi tassar försiktigt efter Ole-Jörgen som har en vandringskäpp som han använder för att avvärja sälarnas närmanden. Stranden är omgiven av höga berg med snö och tuvor av tussac grass. Det regnar alltför frikostigt och är ett riktigt gråväder. På stranden ligger även ett par elefantsälar och fyra kungspingviner står och hänger i ett hörn. En and som möjligen är en kricka men det pratades också om en lokal stjärtand landar i grästuvorna. Storlabbar av arten Brown skua landar framför en blödande elefantsälhanne som för att undersöka om såret han har kanske är dödligt. Det är kraftiga orädda fåglar.

Det fungerar ganska bra att sprida ut oss fast vi är femtio personer som skall röra oss på stranden. Det blir lite kluster av fotografer som väljer olika saker att fota. Det blir en liten rekognosceringstur men också en del bra bilder trots allt. Jag och Ole-Jörgen avslutar med en session med UV-husen för att försöka få bilder av pälssälarna. Det går inget vidare för mig men säkert bra för Ole-Jörgen. På kvällen försökte jag få det att fungera med autofokus men det funkade inte.

Den tidiga morgonturen blev inställd pga hårda vindar och regn. Jag somnade dock inte om utan tog en tur på däck och konstaterade att vinden lagt sig rätt tidigt och det var en del luckor i molntäcket. Plötsligt märker jag att det sitter en höna på relingen. Det är första intrycket när man ser en Snowy sheathbill. En märklig fågel som påminner lite om de nyazeeländska icke flygga fåglarna. Den beter sig dessutom som en Kea där den försöker äta upp skruvar och muttrar på båten, vilket går ganska dåligt.

Gulnäbbad slidnäbb, på näbben finns en hornartad platta som gett dem dess namn.

Vanligtvis befinner de sig stående och gående på land. De flyger bara vid fara eller när de flyttar och ser i flykten ut som duvor. Väldigt orädda.

 

 

Frukost och i zodiakerna vid åtta istället. Målet var Gold Harbour. Ett fantastikt ställe med en av de större uppväxtplatserna i världen för elefantsäl. Häftig känsla att landa Zodiaken mellan två bjässar på 7 ton styck. Förutom elefantsäl är det gott om Kungspingviner, en del Gentoo pingviner, Antarktislabb, Snowy sheathbill, och diverse annat.

De unga kungspingvinerna är inte jättesöta men ser lite gosiga ut med sina ulliga bruna kostymer.

 

Jag börjar direkt med UV-huset och försöker få lite bilder på kungspingviner i en bäck. De håller sig på avstånd och det är inte tillåtet att gå närmare fåglarna än fem meter. Det är däremot ok om de kommer till dig. De kommer en smula närmare men jag hämtar vanliga kameran och tar ryggsäcken och går iväg. Jag byter linser och försöker få så mycket bilder jag kan både med landskap och med porträttlinser. Jag krälar omkring i sanden och pingvinbajset och det blir en del skapliga bilder. Det är svårt när det är mängder av fåglar att isolera några individer så bilden blir intressant.

En flock kungspingviner i en bäck med berg bevuxna med tussock gräs.

En klar fördel här är att man slipper de ilskna pälssälarna då detta är elenfantsälarnas beach.

Gold Harbour är omgiven av höga berg och sluttningar med Tussock gräs. En glaciär rinner ned över en bergssida och fulländar sceneriet på denna fantastiska plats. Hoppas den för alltid kommer att se ut på detta vis. Här har faktiskt saker och ting blivit bättre.

Både råttorna som valfångstfartygen hade med sig på vid sekelskiftet-talet och renarna som Norrmännen tog hit har utrotats vilket gjort att flera arter som gått tillbaka pga av råttor och renar nu återhämtat sig förvånansvärt snabbt.

Jag ser en antarktislabb tvätta sig i bäcken. Jag har vinden i ryggen och chansar på att den ska lyfta rakt emot mig. Mycket riktigt efter en stund så flyger den rakt över huvudet på mig.

Jag får avbryta då jag får en del teknikstrul med kameran och beger mig till skeppet för att torka upp.

Vi lyfter ankar och rör oss nu mot Coopers Bay. En liten strand där Sydgeorgiens enda koloni av Macaronipingviner häckar. Nackdelen märker vi när vi kommer in är att stranden vaktas av ilskna, testosteronstinna pälssälar som till en början inte vill flytta på sig. De flyttar sig dock och vi promenerar upp för en snöig slänt till häckningsplatsen uppe på en platå ett hundratal meter upp. En och annan pälssäl har klättrat upp hela vägen dit också. Vi ser en del Gentoos som klättrar upp samtidigt som vi. Det ser kul ut där det småhalkar sig fram. Det börjar snöa ymnigt vilket är kul för dramatiken i bilderna.

Två åsnepingviner, gentoos, kämpar på uppför den branta backen i snöfallet.

 

De flesta fotograferna står på samma ställe och fotar. Jag ser ett par ljusryggade albatrosser som parflyger vid en bergskant. Jag drar mig ditåt och en landar på en klippkant för att testa om det funkar att häcka på. Den har lite problem att landa och gör ett antal inflygningsförsök så jag och några till får ett flertal försök. Till slut lyckas den.

Vingligt och skakigt blir det i vinden och snöfallet för den ljusryggiga albatrossen. Den är verkligen snygg i sin kaffe lattedräkt och vita ögonskugga.

Macaronipingvin är välrdens vanligaste pingvin som trots detta är rödlistad då minskningen är så kraftig.

Jag går förbi gruppen av människor och klättrar upp ytterligare ett femtiotal meter för att försöka få bättre överblick. Det var ett bra initiativ då nu plötsligt hela Macaronikolonin blir synlig. Det flyger också en hel del fågel i höjd med mig och nedanför så det blir en del spännande skott nedåt mot det mörka havet och klipporna.

Bland annat en jättestormfågel i vit morf och till sist också en ispetrell. Plötsligt blåser det upp rejält och vi samlas ihop för att snabbt ta oss tillbaka till stranden för att skjutsas över. Det blåser kuling nu och det blir en blöt färd tillbaka till båten. Lite äventyrlig landing på lejdaren som skickats ut på sidan av skeppet. När jag tittar tillbaka mot bergen har de pudrats vita av snö och det är bedårande vackert landskap. Hem för att torka upp och äta en god middag.

Ispetrell var lite av en drömart innan jag åkte till Sydgeorgien. Den skymtade förbi vid ett par tillfällen. Dels upp på där macaronikolonin låg sedan på ett ställe inte långt därifrån bakom båten.

Dagens första landing är i Ocean Harbour. Det är en gammal valfångarstation. Platsen utmärker sig genom att det ligger ett vrak på ena sidan av viken där en gammal skuta ligger på grund och har gjort det sedan 1920-talet. Det finns också en stuga, gamla redskap och en hel del valben kvar på stranden. Stranden bevakas som vanligt av ett stort gäng pälssälar som bevakar sina osynliga revir som de doftmarkerar på så det stinker av frän urin runt dem. Jag och Ole tar en sväng med UV-husen men får inget spektakulärt med oss hem.

Den här lilla varelsen är den subarktiska faunans absoluta favorit. Jag försökt vid ett obevakat läge smuggla med en innaför jackan men blev tyvärr upptäckt…

Det finns också en kyrkogård där två gentoo pingviner lagt sig att vila.

Två åsnepingviner sörjer sin bortgångne vän. Kanske blev han ett av klimatförändringarnas offer eller slukades av en leopardsäl.

En pälssäl i en karakteristisk posé framför vraket i Ocean harbour

När man är femtio fotografer så blir det lätt så att en tar en bild så ser någon det och tar samma bild, och sen nästa osv. Men man får försöka blunda för det och göra sin egen grej så gott det går. Det finns obegränsade möjligheter i alla fall.

Det dominerande elementet i oceanharbour är utan tvekan det gamla skepp som ligger fast i botten sen hundra år.

 

 

 

Det finns spår av en mörk historia i Ocean harbour. Här har valar slaktats i början av förra seklet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter lunch åker vi till St:Andrews Bay. Vi kommer iland och redan på långt håll ser man att det är ofantliga mängder med kungspingviner på en platt yta en bit bort från där vi lägger zodiakerna. Det talas om att det när det är som mest kan vara bortåt 700000 på detta ställe. Den största koncentrationen av kungspingviner i världen.

Tusentals kungspingviner, elefantsälar, snötäckta berg med glaciärer. Det är sydgeorgien. Ett subarktiskt paradis.

Zodiakerna glider en och en in på stranden som är omgiven av höga berg. Framför stranden sträcker sig en stor dalgång. Förmodligen har dalgången bildats av en glaciär som nu dragit sig tillbaka några kilometer upp från stranden. Nedanför glaciären ligger en sjö som avvattnas av en ström.

De flesta rör sig mot de stora flockarna med kungspingviner. Av den anledningen hoppar jag över den biten och istället följer strömmen uppströms. Det står stora flockar med pingviner här och där längs stranden så det är inte så att jag inte har saker att fotografera. Det är vackert i den monokroma skalan som vädret bjuder på. Plötsligt är det någon som häller på mer vitt i det monokroma. Det börjar snöa och blåsa rejält. Det är nog det som en fotograf önskar sig mest av allt. En rejäl white-out. Snöstormen suddar ut det oväsentliga och mjukgör former så det blir lättare att ta bilder som är tilltalande.

Flockar med kungspingviner står tätt tillsammans och myser i snöstormen. Det är bara någon minusgrad så de tycker nog bara att det är skönt med lite svalka.

Jag fotar kungspingviner när jag ser en flock med yellow-billed pintails som landar en bit bort. Jag går bort och har dem på ett femtiotal meter. Jag lägger mig ned och till min förvåning går de alla mot mig. Det händer ju aldrig med ankor. Det blir riktigt bra bilder i mitt tycke och jag känner mig riktigt nöjd. Tid och rum försvinner och man är inne i en bubbla.

Plötsligt ser jag två komma i min riktning med röda jackor. Jag ser snabbt att det är Christian och Peter och får genast en känsla av att jag missat samlingstiden för återfärden. Jag hade dock gott om tid men begav mig ändå ned mot båtarna för att ägna lite tid åt däggdjuren också. När vi kom i land var det en elefantsälhona som just födde en liten unge. När jag kom tillbaka såg jag att två storlabbar satt och hackade på den. Mamman gjorde tafatta försök att skrämma iväg dem men det såg mörkt ut för den lille.

Två pälssälsungar springer runt och jagar varandra och irriterar elefantsälarna. En stor hanne i vattnet brölar åt dem att ta det lugnare. De bara skrattar och springer vidare.

March of the penguins

Under natten har vi förflyttat oss till Grytviken. ”Huvudstaden” på Sydgeorgien. Det var på denna plats som valfångstmännen höll till. Nu finns där ett museum, en post och framförallt finns där kontrollanter som ser till att besökarna på Sydgeorgien sköter sig. Varje morgon innan vi ska i Zodiakerna går vi igenom en tvättprocedur. Två olika tvättbad för stövlarna och därefter en sista balja med ett bakteriedödande ämne som desinficerar stövlarna. När vi kommer tillbaka från en landing så är det samma procedur igen för att inte flytta frön, bakterier eller annat främmande ämne till en annan plats på ön. Viktigast är förstås att inte ta med något hemifrån. Frön fastnar i kardborrebanden på regnbyxorna och kan sen trilla av och gro i Sydgeorgien.

På Shackletons expedition fanns en fotograf som hette Frank Hurley. En fantastisk fotograf vars bilder verkligen förmedlar den dramatik som kryddade expeditionen. Jag har därför gett denna bild lite patinering i PS. Notera gruppen med kungspingviner på högersidan.

Här dödades runt 30000 valar från förra sekelskiftet och framåt. Nu har valarna börjat återhämta sig i regionen.


En antarktistärna tar igen sig mellan de rostiga oljecsisternerna i Grytviken.

Vi klarade inspektionen med bravur och alla fick gå iland. Det var spännande at se naturen återta Grytviken. Valfabriken rostar ihop liksom vraken av valfångstbåtar som ligger i hamnen. Vi besöker Schackeltons grav och tar en sväng upp på bergsidan för att få en bra överblick över Grytviken.

På väg från graven får jag syn på två unga elefantsälshanar som sparrar varandra i slagsmål. Det syns att de är kompisar och skojbrottas. Det sker just framför ett gammalt vrak som ligger där så det blir lite annorlunda bilder. Dessutom är det en antarktis tärna som passar på att ta för sig av godbitarna som elefantsälarna rör upp.

Två unga hanar elefantsälar skojbråkas vid ett vrak i hamnen. Snön yr och det märks att de tycker om varandra. Ingen avsikt att skada utan bara en nyttig lek.

Vi avslutar och åker tillbaks till skeppet för att äta lunch. Vi skall nu tillbaka till St:Andrews bay vilket vi alla ser fram emot. Det har klarnat upp en del så det blir förmodligen fint ljust. Vi kommer i land vid klockan 17 men ska vara tillbaka redan vid 1930.

Det gäller att hålla sig i form för det hårda livet i subarktis

Vi är alla lite besvikna över detta faktum då det skulle med största säkerhet vara resans finaste ljus. Vi får tugga i oss detta ändå. Min plan var att dokumentera den stora ansamlingen av pingviner men det slutar med att jag ligger på stranden för att försöka fota anländande pingviner.

Det är kul med splash och action när de kommer i land. De är inte så många som kommer men kul ändå. Ljuset blir bara bättre och bättre. Jag är absolut sist att lämna stranden och det är minst 1,5 timme kvar med absolut bästa ljus. Det är nog resans största besvikelse. Den blir ännu större när man senarelägger med en kvart för att man ska hinna köpa något i baren. Den kvarten hade jag hellre haft på stranden.

Det är härligt att ha såna antistatiska fotomodeller runt sig hela tiden.

My surf mates, kingpenguins

Vi lättar ankar och åker norrut mot Salisbury plains och ännu en fin plats för kungspingviner. Det är dock ganska mycket pälssälar och en hel del elefantsälar. Här är det stora grupper pingviner som kommer hela tiden och bra möjligheter att fota detta på stranden. Jag lägger en del tid med polecam från Zodiaken men det blir inte mycket att ha. Inte en bild på pingvin under vatten. Det är helt enkelt för grumligt och bubbligt. Läget hade varit annorlunda om man haft vadarbyxor med sig som Ole-Jörgen hade.

EN kungspingvin surfar upp på beachen i Salisbury plains

Plötsligt händer något. Ett skrik och Martin ropar alla tillbaka till Zodiaken. Något har hänt. Det visar sig att Richard har blivit attackerad av en elefantsäl. Han har fått bett i båda låren. Exakt detaljerna hur det gick till är oklara men på något sätt har han varit för nära och elefantsälshannen blivit aggressiv och markerat detta. Han hade ändå tur som inte fick pulsådern punkterad i låret. Det var nära. Guiderna lägger honom på en bår och tar ombord honom på båten till Peter, doktorn. Han plåstras om hela dagen och får intravenöst penicillin.

Elefantsälar attackerar sällan människor men de är väldigt protektiva om sina harem. Den säl som bet Richard var strandens beachmaster och måste haft en dålig dag.

De är lite som drakar när de rapar upp varm luft så det kommer stora ångmoln ur munnen.

 

Vi andra äter lunch och förflyttas sen till ö som heter Prion island där det häckar vandringsalbatross. En pytteliten strand väl bevakad av pälssälar är målet. Ovanför stranden går en spång upp på en kulle där vandringsalbatrosser häckar. Just nu är det bara två ungar och en vuxen fågel på plats. Ingen av oss är jätteinspirerad och undrar mest hur det är med Richard.

En vandringsalbatrossunge som väntar på att dunet ska lossna så den kan flyga ut till havs.

Det är ganska bra med honom men det blir omgående bestämt att vi kortar av resan och åker omedelbart till Falklandsöarna för att han ska komma under rätt vård. Det är framförallt infektionsrisk som man är orolig för. Tråkigt för alla såklart men i bästa fall får vi en dag på Falklandsöarna att fota på. Det vore kul att besöka kolonin med klipphopparpingviner.

Nu är det tre dygn på båten som gäller och vi får roa oss bäst vi kan med att fota havsfågel från akterdäck. Idag 13 november ser det ut som det kan bli en fin solnedgång iaf.

Det rullar på ganska bra i överfarten. Vi går mot vinden så det är guppigare åt det här hållet och det blir lite läskigare att stå på akterdäck där det gungar ganska bra. Plötsligt känns det som man flyger och hela aktern reser sig högt upp och man får en hisnande känsla som i en kraftig luftgrop på flyget. Sen vet man att det kommer att gå ned med rejäl kraft och plötsligt står man med vattnet runtom över huvudet på en själv. En och annan våg sveper in över däcket och man får passa kamerautrustningen. Samtidigt kan det bli läckra bilder när man får fågel och vågorna i ögonhöjd. Det är inte så många andra av fotograferna som är ute på däck och fotar om det inte är något speciellt som ropas ut. Vi passerar ett isberg som är helt fantastiskt i kvällsljuset. Det är som slipad pärlemor med mjuka former och som på beställning så står en hakremspingvin på isberget. Den enda hakremspingvin jag såg på hela resan. Häftigt med den lilla pingvinen på den stora isklumpen.

Den enda hakremspingvin jag sett ägde detta magnifika isberg

Sista dagen när vi närmar oss Falklandsöarna får vi sällskap av en stor grupp med Commersondelfiner. Det är härlig att se dem till synes utan ansträngning surfa fram i vågorna. De har stora ytor med vitt vilket gör det ganska lätt att se dem under vattenytan vilket gör det lättare att fota dem när de kommer upp för att andas. Hela gänget kommer ut och njuter av deras närvaro.

Commersons dolphin är en liten delfin. Den påminner om våra tumlare. Den kallas även skunkdelfin pga sin teckning.

Vi kommer fram till Port Stanley på Falklandsöarna sen eftermiddag och möts omedelbart av en båt som tar emot Richard. Det kommer också några myndighetspersoner som intervjuar oss om incidenten för att kunna lära sig av detta för att undvika framtida olyckor. Efter någon timme ger vi oss iväg igen. Den extra dagen vi nu fick ska vi ge oss iväg till den västligaste ön som heter West point. Där finns en stor koloni med häckande svartbrynade albatrosser och klipphopparpingviner. Det är tretton timmar dit tyvärr och jag räknar raskt ut att den soluppgång jag hoppades på även denna gång kommer utgå. Det kommer inte bli några orangegula bilder denna resa tyvärr.

Vi kommer fram till West point vid sjutiden solen står redan ganska högt på himlen. Vi går iland och får en härlig promenad på ett par kilometer upp över vad som känns lite som kalfjäll. En grön kulle med olika grässorter och småväxter och stora buskar av ärttorne. Stora knallgula fält. Ett vackert inslag mot det gröna. Det är dock en växt som inte är naturlig utan som inplanterats och sen spridit sig mellan öarna.

Det är mycket havsfågel framme i solnedgången. Kanske är det någon val som pressat upp krill till fåglarnas förtjusning.

Longtailed meadowlark -långstjärtad ängsstrupial

Jag ser det mest som en skådarexkursion och har inga förväntningar på några kanonbilder. Det dyker upp en hel del nya arter för mig. Redan i hamnen dyker det upp Rock comorant, Falkland flightless steamduck, patagonian crested duck och två olika arter strandskata. På vägen upp för den långa backen ser jag en grupp black-chinned siskin och den riktigt läckra arten long-tailed meadowlark som har knallrött bröst och den sjunger dessutom vackert.

Knallrött på gult. Den gula växten ör Gorse, ärttörne importerad från Storbritannien.

Efter en kvart kommer jag fram till andra sidan ön där albatrosserna häckar. Platsen är vackert belägen vid ett stup där vinden ligger på och vågorna slår in i klipporna så det sprutar vatten långt upp. Bona som är påbyggda under många år står upp som jordpelare i tussock gräset. Huller om buller bland albatrosserna syns också en hel del northern rockhoppers. En häftig pingvin som också ibland kallas klipphopparpingvin. Om ni inte sett Happy feet så se den. Den coola pingvinen är av denna art.

Den lilla pricken är en klipphopparpingvin som strax efter bilden studsade nedför berget till vågorna. Kamikazepingvin skulle vara ett bra namn.

Klipphopparpingvin

Det år svårt att hitta något spännande att fota i den allmänna villervallan men jag försöker underexponera kraftig mot de svarta berget och får en del bilder som jag tycker blir ok.

Svartbrynad albatross

Svartbrynad albatross

På väg därifrån hör jag en härlig drill bland tussocktuvorna. Det är en gärdsmyg som jag tror är den endemiska gärdsmygen men det visar sig vara fel art. Cobb wren heter den endemiska gärdsmygen som jag tyvärr bommade.

Trodde ett tag att jag hittade den endemiska cobb wren men det visade sig vara en sedge wren. Livskryss oavsett 🙂

På väg upp såg jag några smådammar som jag bestämmer mig för att granska i hopp om att hitta någon vadare eller and. Jag hittar tre Yellow-billed teal som låter sig fotas.

Yellowbilled teal

 

En kalkongam sveper förbi på nära håll.

En kalkongam kollar in om jag är mör…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upland Goose

Nere i hamnen tar jag en promenad längs stranden och fotar de vackra gässen som finns där. Kelpgoose och upland goose.

Kelp Goose

Plötsligt varnar gässen och en striated caracara tar en gässling framför ögonen på föräldrarna och äter glupskt upp den.

Striated caracara

 

 

 

 

 

Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.

 

 

Jag lägger mig på stranden bland stenarna och har tur då ett par steamer ducks passerar ganska nära. Jag tar den sista zodiaken tillbaka till båten och konstaterar att den sista bilden är tagen på denna resa. Vi åker tillbaka mot Port Stanley och har en trevlig avslutningsmiddag med efterföljande samkväm i baren. En fin avslutning på några härliga veckor i fantastisk vildmark. Resan hem tar två dygn inklusive övernattning i Santiago men går annars utan missöden.

September – Naturen förbereder sig för mörkrets ankomst

Jag hade pratat med ett gäng kajt kompisar om att vi skulle ta en tripp till Gotland och njuta av höstens vindar. Det såg länge hyfsat ut i prognoserna men dagarna innan skruvades vindstyrkan ned rejält. Likt tio små negerpojkar föll kamraterna ifrån en efter en tills jag blev helt ensam. Nåja, det går ju inte direkt någon nöd på mig. Det finns ju annat att göra. Första kvällen bjöd Fredrik, en skådarkompis på korv på Närsholmen. Ett tunnsått sträck men lite umgänge i solnedgången. Mattias och Mattias var också på plats. På vägen dit hade jag rekat lite på mina vanliga fotoställen och såg bland annat två ägretthägrar. Jag bestämde mig för att göra ett försök morgonen därpå trots det höga vattenståndet.

Nu när höstmörkret så smått börjat infinna sig blev det ju en veritabel sovmorgon. Klockan var ställd på 0420 och jag var på plats i gömslet runt 0510. Efter några minuter börjar vattnet stiga. Snabbt ut med alla grejer och flytta till torrare mark. Ingen bra början. De fåglar som börjat landa stack nu långt därifrån och det var i princip fågeltomt hela gryningsperioden. Ingenting i sikte.

Det är lite typiskt september. Det kan variera mycket från ena dagen till den andra. Fåglar samlar ihop sig och rastar och kan bli många till antalet. När sen sträckvädret blir bra så sticker allihop och det blir märkligt ödsligt och tyst i markerna.

1600tofsvipa1

Gäss och tofsvipor samlas i flockar för att tillsammans flytta söderut mot ljuset.

1600tofsvipa2

Tofsvipor är de enda fåglar som rör sig i närheten första timmen i gömslet.

Det rastar lite gäss på avstånd och flockar med tofsvipor och starar gör svep över viken. Ingen skymt av ägretterna. Jag lägger mig ned och slumrar till några minuter och vaknar av att jag hör en ägretthäger. Jag tittar ut i sidofönstret och ser inte en utan åtta ägretthägrar. Det är på 15-20 meters håll. Försiktigt smyger jag ut objektivet genom sidoluckan, ställer slutaren på tyst läge och knäpper några bilder. Jag lyckas klämma in 5 av de åtta ägretterna i samma ruta. Det är en ganska unik bild ändå. Förmodligen kommer den dock att bli allt vanligare. Solen har gått i moln och en efter en flyger ägretterna därifrån till bara en är kvar. Då kommer solen fram och ljuset är fortfarande ganska mjukt. Jag får några ganska fina porträtt i mitt tycke.

1600a%cc%88grett4

Jag vaknar hastigt av att jag hör en ägretthäger utanför gömslet. När jag tittar ut så möts jag av denna blick.

1600a%cc%88grett3

Inte en, inte två utan åtta ägretthägrar samtidigt framför kameran. De var för nära för att få i fokus allihopa.

1600a%cc%88grett1

En efter en lyfter de och flyger iväg men en av ägrettterna dröjer sig kvar och solen kikar fram med ett milt behagligt ljus.

Nöjd packar jag ihop och åker hem för att jobba undan fredagsbestyren. Det tar längre tid än väntat så jag äter lunch innan jag packar in kitegrejerna i bilen och beger mig till Lausvikens norra del.
1600kite1 1600kite11 1600kite12

Skönt häng och ett antal tinmar på vattnet gör att fredagen blir en riktig kanondag på alla sätt. När det börjar kvällas tar jag lite bilder på de andra som orkar kämpa vidare i den mojnande vinden.

Jag hade en idé om att få kajtare i den uppgående fullmånen. Ingen orkar dock ställa upp som modell så jag åker till Närsholmen för att kanske få en gåsflock eller något i la Luna. Det är en hel del moln men månen kommer upp fint i en glipa men inga fåglar kommer. Det börjar bli svårt att se. Jag spanar av med handkikaren åt höger och vänster. Efter ett svep till höger ser jag att en prutgåsflock passerat väldigt snyggt rakt genom månen. Käftsmäll… Månen bäddar sen in sig för natten i molnen. Så är det. Det är inte bara att gå ut och hämta bilderna. Man får slita för dem. Trött efter dagen stupar jag i säng och bestämmer mig för att inte ställa klockan.

1600bla%cc%88sand1

En flock bläsänder muntrar upp kvällen

Vid sju vaknar jag och ser att en kompis ringt. Han berättar att de har en prärielöpare vid Klase fiskeläge. Snabbfrukost och iväg på rarrisjakt. När jag kommit en bit berättar han att den stuckit och inte återfunnits. Jag åker ändå dit med svikande förhoppningar. Vi letar en stund på de omgivande stränderna. Jag sätter mig sen och väntar på en stock för att se om den återkommer till sin favoritplats. Det flyger förbi små grupper med brushanar men jag ser inte till prärielöparen. Plötsligt ser jag en ensam vadare gå runt på andra sidan en liten vattensamling. Det är den. Jag såg den aldrig flyga dit. Kom den upp genom jorden? Jag får sällskap av en fotografkollega, Torsten och vi sjunker ned sida vid sida i geggan och väntar på att prärielöparen ska närma sig. Den går en cirkel fram och tillbaka och kommer aldrig speciellt nära. Det går en timme och en stund till men den går obekymrat runt för sig själv. Ytterligare en fotograf kollega har anlänt, Jörgen. Vi går runt vattnet och får ljuset i ryggen och lägger oss ned och kryper sakta närmare. Prärielöparen är väldigt oskygg och kommer närmare och närmare och ger oss en fin serie bilder. Efter en god stund verkar den ha ätit sig mätt och lyfter och flyger norrut.

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Utan kikare ser vi den inte gå ned men förmodligen gick den ned i lagunen strax norr om platsen där i befann oss. Vi packar ihop och rör oss hemåt. Resten av dagen blir en dag fylld av nyttor. Gräsklippning, nedpackning av studsmatta, utemöbler till garaget, nedplockning av utställningen från i somras och det hela avslutas med en trevlig middag hos en av fotografkollegorna.

Sista morgonen chansar jag på att åka till Närsholmen för att se om det ska dyka upp något spännande. Det blir en vädermässigt spännande morgon. Dramatiska moln som ger en mörk bakgrund.

1600na%cc%88rsholmen3

Det blir ett spännande ljus med de mörka molnen som lyses upp bakifrån av den uppgående solen. Närsholmens fyr lyser i fjärran.

Tyvärr ganska tomt på fågel men jag får till slut sällskap av en ung kustpipare som ger några hyfsade bilder.

 

1600kustpipare19

En ung kustpipare landar och bjuder upp till dans en kort stund innan korna förstör morgonen.

Ljuset är bra och jag har tålamod men blir strax bryskt bortjagad när Närsholmens ligister, kvigorna kommer och jagar bort inkräktaren, mig från deras halvö. De har redan ett söndertrampat gömsle på sitt samvete så jag törs inte chansa på att ligga kvar med risk för att bli nedtrampad. En ganska oglamorös död. Jag går mot bilen där hela skocken spärrar vägen för mig och bjuder mig på en tveksam biltvätt med sina slemmiga tungor.

1600kossor1

Här är de! Närsholmens omutliga väktare som jagar bort alla inkräktare. Otaliga gånger har man fått avbryta sina fotopass för att inte riskera att bli nedtrampad.

Vid den här tiden ser man ofta stora flockar med steglitser som hänger ihop och äter av fröna i tistlar och gammal raps som står kvar i åkerkanterna.På väg hem passerar jag en flock.

1600steglits3

Likt förrymda burfåglar kommer steglitsflocken svepande och de gula vingbanden lyser kontrasterar mot de vissnande fälten.

Resten av dagen spenderas på sudret i sällskap med Freddy. Vi börjar på Barshage där jag ser en ung pilgrimsfalk. Tyvärr alltför sent då den suttit på marken inom bra skotthåll för kameran men jag njuter av den när den flyger iväg genom kikaren. Strax därpå larmas en svarthuvad mås från Rivet (sydligaste udden på Gotland). Där står Lars Johnson, den duktige fågelmålaren och spanar vitfågel.

1600kno%cc%88lsvan3

Med tunga ljudliga vingslag pumpar ett knölsvanspar förbi oss på Rivet.

Han pekar ut ett par kaspiska trutar för oss och även en ljusmantlad silltrut. Den svarthuvade måsen har dock gjort sig osynlig. Jag har aldrig sett någon i vinterdräkt så lite besviken blev man allt. Lasse åker mot Vamlingbo för att jobba men kommer strax tillbaka för att meddela att han sett måsen på hällarna. Vi hastar dit och får se den. Väldigt lik en skrattmås men med svarta ben och en svag banditmask.

1600svarthuvad2

En ganska ovanlig besökare, svarthivad mås. Detta är en ungfågel i vinterdräkt men känns igen på de svarta benen och en antydan till banditmask vilket skiljer den från släktingen skrattmåsen.

Vi rör oss upp mot ringmärkarboden där det finns några oxlar som brukar vara intressanta för tättingar. Mycket riktigt så hittar vi ett par taigasångare där och en hel de andra tättingar som grupperar sig för att vid lämpligt tillfälle lämna Gotland och fortsätta söderut.

1600taigasa%cc%8angare1

En av tre olika taigasångare som vi fick nöjet att se nere på rivet, det allra sydligaste på Gotland.

Vi passera Muskmyr för att se om det kommer några kärrhökar. Efter en stund dyker en honfärgad blå kärrhök upp men den går ned i vassen och försvinner. Vi åker vidare mot Faludden och hittar lite tättingar längst ut vid fyren. Jag får några bilder på grönfinkar och en trädkrypare.

1600tra%cc%88dkrypare2

Den lilla trädkryparen skruvade sig upp på karaktäristiskt sett uppför stammen i sin ivriga jakt på mat.

1600gro%cc%88nfink1

I en lövtunnel flyger en flock grönfinkar i ett fint motljus.

1600gro%cc%88nfink2

Jag åker ned och avslutar vid Haubjärge bodar. Klockan är runt fem på eftermiddagen. Östersjön ligger nästan blank. Det kommer små flockar med gäss. En sen gluttsnäppa ropar sitt bekanta läte. Det är fortfarande runt 20 grader i luften och nästan lika varmt i vattnet. Jag måste strax bege mig mot färjan men dröjer mig kvar lite för länge. Det blir svårare och svårare att lämna Gotland för varje besök.

1600ro%cc%88dra%cc%88v2

En vacker räv får mig att tvärnita och slänga mig ut genom fönstret. Den blir en fin avslutning på en härlig helg på Öjn.

Någonstans halvvägs till Visby tvärnitar jag så tavlor, surfbrädor etc hamnar i en enda röra. En vacker räv står fint ganska nära vägen så jag hänger mig ut genom fönstret och får iväg några bilder innan jag hastar vidare.

 

Naturfotoskolan

Del 1: Planering, förberedelser och utrustning

Artikeln publicerades först i Fåglar i Stockholm nr. 3 2026. Artikeln ser du längst ned i artikeln.

Att fotografera fåglar handlar om mycket mer än kameror och långa teleobjektiv. I den här artikelserien delar jag med mig av mitt arbete – från planering och utrustning till hur man hanterar ljus, komposition med mera. Det finns lika många sätt att fotografera fåglar på som fotografer så det jag presenterar är mina subjektiva åsikter. Efter tusentals timmar i gömslen, ute på stränder och i våtmarker har jag samlat på mig en hel del erfarenheter

– ibland genom att lyckas, men minst lika ofta genom att göra misstag. I bästa fall kanske jag kan få dig som läser detta att lyckas lite oftare.

Ibland kan det räcka med att ha vadarbyxor på när man fotar vid kusten. Av någon anledningär fåglarna ofta mindre rädda när du närmar dig från vattnet. Du kan också förbättra vinkeln mot ljuset eller förbättra bakgrund med mera.
Foto: Jim Sundberg

Lär känna din kamera

Vilken kamera du skaffar beror på ambitionsnivå, ekonomi och hur du tänkt använda den. För dem av er som är skådare i första hand kanske det viktigaste är att den är hyfsat lätt att ta med sig tillsammans med handkikare och tub. Det vill säga helt andra kriterier än vad jag lägger in när jag väljer kamera och objektiv.

Jag kommer därför inte att lägga mycket krut på den saken men eftersom fåglar gärna vill hålla ett avstånd till människor så behöver vi åtminstone en brännvidd på 300–600 mm. Även om jag är en Canon-fotograf så skulle jag säga att de stora märkena Canon, Sony och Nikon alla är ungefär lika bra. Det viktiga, oavsett vilken kamera man har, är att man lär sig hitta i den och helst kan ändra inställningar utan att ta ögat från sökaren.

Ett gömsle minimerar störning

Visst går jag runt med kamera och kikare och letar fåglar mellan varven, men när jag är på jakt efter riktigt bra bilder så planerar jag oftast min fotoplats väl och fotar nästan alltid från gömsle. Gömslet är bra både för fåglarna och fotografen. Fåglarna blir inte skrämda och beter sig därför naturligt och kommer närmare fotografen utan att oroa sig. Det ger dig enormt mycket bättre bilder och glada ostörda fåglar.

Jag fotar oftast tidiga morgnar. Dels för att jag bor på ostsidan av Gotland, men kanske framför allt för att fåglarna blir mindre störda om jag sätter upp gömslet i mörkret innan solen gått upp. De flyger från platsen när jag kommer men redan efter 15–30 minuter är de tillbaka igen. Om man tänkt sig att fota i solnedgången måste gömslet sättas upp i god tid eftersom fåglarna tar mycket längre tid på sig att komma tillbaka efter att de skrämts bort. Det kan ibland ta flera timmar innan de glömt att det sitter en fotograf i gömslet. Jag använder olika gömslen beroende på vad jag ska fota.

Helst vill du möta fågeln i ögonhöjd så det är en stor skillnad om du ska fota småsnäppa eller tjäder. Fotar man tjäder är det dessutom ofta en massa undervegetation i vägen att ta hänsyn till. Då vill man ha sin kameralucka lite högre upp i gömslet. För det ändamålet funkar ett gömsle av typen doghouse bra. De är relativt billiga, mellan 1 000–2 000 kronor. Även om tanken är att du sitter på en stol med stativ och kameran utstickande från en av fotoluckorna så kan du naturligtvis, om tillfället tillåter, även sticka ut kameran i markhöjd.

Doghouse – för skogen

Ett doghouse-gömsle som detta från Ameristep funkar utmärkt när du är ute i skogen och undervegetation förhindrar de låga perspektiven. Perfekt för till exempel tjäderspel. Jag har många gånger sovit som en ostbåge i väntan på gryningen i skogen.

Doghouse – för skogen

Om man som jag fotar på ställen där det är ganska rent från vegetation runt gömslet, som en strandkant, sandbank eller liknande, så passar ett lägre gömsle, exempelvis Long and low, utmärkt. Det gömslet är klart dyrare men har en genomtänkt uppsättning av luckor och vattentät botten (om man önskar). Dessutom är det gjort i ett material som inte låter i vinden.

När jag började använda denna typ för många år sedan låg jag med böjd nacke och tittade i sökaren. Jag tuppade till och med av några gånger eftersom blodflödet stryps till hjärnan. Idag med moderna kameror med vikbar skärm är det inga problem. Den här typen av gömsle är ganska bekväma. Man kan sträcka ut sig mellan varven och till och med sitta rakt upp om man inte är för lång. Gömslet på bilden kostar idag ungefär 4 000 kronor.

Tältgömslet Long & Low har jag använt väldigt mycket genom åren. Det är definitivt betydligt mer bekvämt än flytgömslet. Det fungerar utmärkt på sandrevlar och stränder. Min rekommendation är att köpa den med vattentät botten. Det har hänt många gånger att vattnet stigit en decimeter runt gömslet men det håller tätt.

Flytgömsle – frihet på vattnet och stranden

Jag har på senare år börjat fota mer och mer med flytgömsle. För mig som nästan alltid fotar i strandzonen är det perfekt. Det som behövs är antingen vadarbyxor eller torrdräkt beroende på hur djupt man tänkt flytta sig med gömslet. Jag rör mig sällan någon längre sträcka ,men det är en stor fördel att kunna ändra riktning och flytta sig långsamt några meter utan att störa fåglarna för att få bättre kontroll över ljuset och motivet.

Ett flytgömsle är dyrare i inköp och behöver som sagt kompletteras med ett par vadarbyxor eller torrdräkt. De kostar också en slant om du vill ha bra kvalitet. Du bör också vara medveten om att det är väldigt trångt i ett flytgömsle. Som 61-årig gubbe tar det en god stund att veckla ut kroppen efter några timmar i flytgömsle. Trots detta är det ofta värt det. Det finns flera olika fabrikat av flytgömslen. Jag använder MrJangear som kostar 8 400 kronor plus frakt.

Eftersom jag fotar mycket på Gotlands kuster har flytgömlset blivit min favorit. Trots det trånga utrymmet överväger värdet av att kunna förflytta sig och förbättra sin position i förhållande till ljus och fåglar.

Kamouflagedräkt – smält in i omgivningen

Jag har på senaste tiden också börjat använda en gilliesuit. Just den jag använder är en ganska dyr men bra kamouflagedräkt jag köpt på en tysk webbplats på rekommendation av en kollega. Jag har använt den framför allt på höstarna när jag fotat rastande rovfågel längs kusterna och det har fungerat över förväntan. Jag har haft sparvhökar som rastat på bara några meters håll. Det fungerar bäst om du sätter dig med ryggen mot en buske eller ett träd så din profil smälter in i landskapet.

När du iklädd en gilliesuit sitter mot en buske, träd eller sten försvinner du in i landskapet och blir ett mednaturen. Jag har haft skärpiplärkor som gått på mina skor och sparvhökar som rastat på bara några meters håll.

Förberedelser

Ju mer man förbereder innan fototillfället, desto större möjligheter att lyckas. Det finns så många saker som påverkar utfallet. Först och främst är det vädret. Jag vill helst inte ha en klarblå himmel, om jag får välja, utan gärna halvklart så att molnen blir belysta underifrån av den uppgående solen och kan spegla sig ned i vattnet. Jag gillar de helt vindstilla morgnarna när vattnet är som en spegel.

Om det blåser är det viktigt att ha koll på vilket håll det blåser ifrån. Du kanske ändå kan hitta en vik med lugnt vatten och fint ljus. Om det blåser mot det håll du tänkt ha gömslet så kommer fåglarna att lyfta och landa med rumpan mot dig. Om du inte är förtjust i att fota baksidan av fåglar ska du alltså helst placera gömslet så att du har vinden i ryggen. Då får du landningar och ivägflygningar rakt mot dig.

Om du fotar vid havet har också vattenståndet en ganska stor betydelse. Jag håller koll på vilket vattenstånd som är optimalt för de flesta av mina fotoplatser. Vattenståndet kan ändra sig väldigt snabbt vid kraftiga vindar. SMHI har data som även innefattar prognoser för vattenstånd. Sjöfartsverket har en app som heter Viva som visar vind och på vissa stationer även vattenstånd.

Reka ett par platser

När du hittat en dag du tycker passar vädermässigt så är det klokt om du har möjlighet att åka och reka 2–3 platser. En lokal kanske stämmer perfekt med alla data men det finns inga fåglar där. Då är det ju bättre att veta det dagen innan än när du kommer dit klockan 03.00 på dagen du tänkt fota. Det kan ju ändra sig men man åker ju hellre till en plats där det ser lovande ut dagen innan.

Om det är långt att åka kan du titta i Artportalen för att se vad som setts där de senaste dagarna. Väl på plats så söker du efter det optimala stället att sätta upp ditt gömsle på. För att veta vad som är optimalt behöver du veta exakt hur solen rör sig på lokalen. Jag använder en app som heter Solläge som visar exakt var solen går upp, hur den rör sig över dagen och var den slutligen går ned. Har du koll på detta slipper du tråkiga överraskningar som till exempel att soluppgången sker bakom en buske eller något liknande. (Jag har gjort alla fel så jag vet.)

När du hittat en bra plats ljusmässigt så kan du ju också varsamt plocka bort grässtrån, pinnar etc som kanske hamnar framför kameran. Du kanske också redan nu kan se om det finns stenar i vattnet eller saker i bakgrunden som stör så att det av dessa anledningar är bättre att byta ställe. I nästa artikel kommer jag att skriva om hur jag anpassar fotometod efter ljuset.

VIKTIGA RÅD: (om ni ska minnas något, minns detta)

• Förberedelserna börjar hemma. Lär dig de viktigaste inställningarna på din kamera så att ögat aldrig behöver lämna sökaren.

• Rekognosera fotoplatsen i förväg om möjligt.

• Att skaffa ett gömsle kommer öka dina chanser att lyckas.

• Anpassa val av fotoplats efter väder, vind och vattenstånd.

Niclas Ahlberg
Naturfotograf

Nedanför ser du hur artikeln såg ut i Fåglar i Stockholm, FIST.

Är du intresserad av min senaste bok Sveriges vadare klicka här?

Artikel om vadare och mitt liv som naturfotograf i Camera Natura

I det senaste numret av Camera Natura berättar jag om mitt liv som naturfotograf i allmänhet och det senaste året i synnerhet. Artikeln illustreras uteslutande med bilder på vadare, eftersom min senaste bok handlar om just Sveriges vadare.

Jag berättar också om min cancerdiagnos och om utmärkelsen Årets naturfotograf, som verkligen kom som ett ljus i mörkret.

Här kan ni läsa artikeln i sin helhet.

A visit to a wellknown photo location

The other day it was time for my first “all in” photo session since I got sick. A friend and I headed to a well-known lake in the Stockholm area – one of those places that flood your feed with images every spring. Despite its popularity, I had never been there. I’m usually not drawn to locations that attract a lot of people, but I decided to give it a try.

I was a bit nervous. Even though I’m on the mend, I’m still far from the energy levels I had before.

We met at 4:00 a.m. It quickly became clear that getting down to the water with my floating hide wouldn’t be easy. Eventually, we found a narrow opening where it was possible to get in. After just a few meters, it suddenly got deep, and things turned slightly panicky. In the end, I managed to find some footing, climbed up onto a patch of reeds, and anchored the hide there. My heart was already racing, my glasses were fogging up, and I was soaked in sweat after the short swim.

The morning was beautiful, with quite dense mist. The air temperature was just above freezing, probably more than a ten-degree difference compared to the water. Despite being well dressed, it was cold. My only possible position was in front light, so it was quite dark to begin with.

A pair of Horned Grebes stayed close by, and I could hear a Moorhen calling from the reeds. A pair of Greylag Geese flew in and landed some distance away. The birdsong in the trees was wonderful – Blackbirds, Redwings, Blackcap, Wren, Redstart and more filled the air with their concert.

Since I couldn’t choose my position, I had quite a bit of clutter in the way, but there was still a small opening to shoot through. At least two pairs of Pochards were moving around. From their behavior, it seemed like the pair bonds weren’t fully settled – perhaps a late-arriving male trying to convince a female he was a better option. Still, everything remained calm.

Overall, the lake was quite peaceful. By early May, much of the drama has faded. No displaying grebes and no fighting coots, but it was still wonderful to be out with the camera again. As usual, the Greylag Geese were early. One pair already had 10–12 goslings swimming around with them.

Suddenly I heard a sound that resembled a machine gun. It turned out to be my teeth chattering. In my eagerness to be out again, I had ignored my body, but now I realized I was seriously cold and had to give up. Of course, a pair of Pochard swam in and settled exactly where I had been lying just minutes after I got out.

But I was so cold that all I could think about was the warmth of the car. By the time I reached the parking area, I felt completely drained, with no energy left.

Back home, I went straight to bed and slept for 3–4 hours, but still didn’t feel rested. I went to bed early that evening and slept another eleven hours. Only by the afternoon of the following day did I start to feel a bit of my energy returning.

It’s crazy how quickly life can change. Unfortunately, it doesn’t seem to move just as fast in the other direction.

Ett besök på välkänd fotolokal

Häromdagen var det dags för min första ”all in”-fotosession sedan jag blev sjuk. Jag och en kompis skulle till en välkänd sjö i Stockholmstrakten – en sådan där plats som det duggar tätt med bilder från på våren. Trots att den är så pass välkänd har jag aldrig varit där. Jag brukar inte lockas av lokaler som drar till sig mycket folk, men bestämde mig för att göra ett försök.

Jag var lite nervös. Även om jag är på bättringsvägen har jag långt ifrån den energi jag haft tidigare.

Vi bestämde träff vid 04.00. Ganska snabbt konstaterade jag att det inte var helt enkelt att ta sig ner till vattnet med flytgömslet, men till slut hittade vi en liten ränna där det gick att komma i. Efter några meter blev det plötsligt djupt och det blev lite smått panikartat. Till slut hittade jag fotfäste, tog mig upp på en vassrugge och kunde ankra gömslet där. Pulsen var redan i taket, glasögonen immade igen och jag var genomsvettig efter den lilla simturen.

Morgonen var fin, med ganska tät dimma. Det var bara någon plusgrad i luften, säkert över tio graders temperaturskillnad mot vattnet, och trots rejäl med kläder var det kallt. Min enda möjliga plats låg i medljus, så det var ganska mörkt till en början.

Ett par svarthakedoppingar höll till nära mig, och från vassen hörde jag en rörhöna kackla. Ett par grågäss kom inflygande och landade en bit bort. Fågelsången i träden var fantastisk – koltrastar, rödvingetrastar, svarthätta, gärdsmyg, rödstjärt med flera bjöd på konsert.

Eftersom jag inte kunde välja plats hade jag en del skräp i vägen, men det fanns ändå en liten lucka att fotografera genom. Åtminstone två par brunänder rörde sig runt. På deras beteende verkade parbildningen inte helt klar – kanske var det en sent ankommen hane som försökte övertyga en hona om att han var ett bättre val. Allt gick dock lugnt till.

Överlag var det ganska stilla på sjön. Så här i början av maj har mycket av dramatiken lagt sig. Inga spelande doppingar och inga sothöns som bråkar, men det var ändå härligt att vara ute med kameran igen. Det blev några stämningsbilder på brunänder och annat. Grågässen var, som så ofta, tidiga – ett par hade redan 10–12 gässlingar som simmade runt med sina föräldrar.

Plötsligt hörde jag ett ljud som lät som en kulspruta. Det visade sig vara mina tänder som hackade mot varandra. I ivern att vara ute igen hade jag stängt av kroppen, men nu kände jag att jag var rejält nedkyld och fick ge upp. Självklart simmade ett brunandspar in och lade sig precis där jag legat bara minuter efter att jag gått upp.

Men jag var så kall att jag mest längtade efter bilens värme. När jag kom fram till parkeringen kände jag mig helt slut, helt utan energi.

Väl hemma somnade jag direkt och sov 3–4 timmar, men kände mig ändå inte utvilad. Jag gick och lade mig tidigt på kvällen och sov ytterligare elva timmar. Först på eftermiddagen dagen efter började energin så smått komma tillbaka.

Sjukt vad livet kan förändras snabbt. Tyvärr verkar det inte gå lika fort åt andra hållet.

Fin recension i Vår fågelvärld

Jag läste just en recension skriven av Niklas Aronsson i senaste numret av Vår Fågelvärld som gjorde mig glad.
Du ser recensionen i sin helhet nedan.

Sveriges vadare presenterade som film

Familj: Strandskator Haematopodidae

Strandskata

Familj: Skärfläckor Recurvirostridae

Skärfläcka

Familj: Pipare Charadriidae

Ljungpipare

Kustpipare

Fjällpipare

Större strandpipare

Mindre strandpipare

Tofsvipa


Släkte: Numenius

Småspov

Storspov

Släkte: Limosa

Min bild kusinträff blev månadens bild på sajten Terra Quantum Life

En av mina favoritbilder kusinträff blev månadens bild på fotografsajten Terra Quantum Life. En sajt väl värd ett besök då bilderna som visas där är av väldigt hög kvalitet. Varje månad väljs en bild och fotografen berättar om historien och de tekniska utmaningarna bakom bilden. Lärorikt och intressant att läsa. Läs mer här

Niclas Ahlbergs bilder av skärfläckor räckte till brons

Det har nyligen offentliggjorts att mina bilder av skärfläckor tog tredje plats i kategorin Best Portfolio i Nordic Nature Photo Contest (NNPC). Samtliga bilder i serien är fotograferade på Gotland, inte långt från där jag bor. De är tagna under tidiga morgnar längs kusten, i det speciella ljus som ofta uppstår över de grunda havsvikarna på ön. Uppenbarligen uppskattades även det gotländska ljuset av den norska juryn.

Bilderna i den prisbelönta serien ser du nedan.


Min cancerresa

När jag fick min cancerdiagnos så var det första jag gjorde att slänga mig på Google för att se vad jag kunde förvänta mig framåt. Jag hittade mycket information men dessvärre inte så mycket skrivet ur ett patientperspektiv. Tack vare min tidigare yrkesverksamhet inom läkemedelsindustrin och kanske framförallt i mitt jobb som förläggare av tidningen Onkologi i Sverige så hade jag ganska god insikt i cancersjukvården, behandling av olika cancrar, prognoser etc. Ibland kanske t o m för mycket. Men jag tyckte det saknades ett patientperspektiv så jag bestämde mig för att skriva lite löpande om hur min cancerresa sett ut. Det är värt att betona att alla kommer att ha sin egna unika resa och upplevelse av förloppet men många saker är ändå ganska lika. Så jag hoppas att det kan hjälpa någon. Då är jag nöjd.

Innan diagnosen
I mitten av november började jag känna av en knöl på sidan av halsen. Eller kanske snarare en stelhet i området. Den fortsatte att irritera och jag tänkte att det var en svullen lymfkörtel. Det kan man ju ha när man har en infektion i kroppen. Jag började ändå bli lite orolig och berättade om det för min fru. Jag hade en fotoresa inplanerad till Spanien i månadsskiftet november/december och beslöt mig för att ta tag i problemet om det fortfarande kvarstod när jag kom hem.

Den försvann inte, utan hade i stället blivit större och gick tydligt att känna med fingrarna. Jag beställde tid hos husläkaren. Jag fick komma på en akuttid som jag fick via chatten på ”Alltid öppet”.

Hur mycket läkaren än klämde kunde hon inte hitta något och sa att det nog var något muskulärt. Skönt, tänkte jag, och gick hem. Men känslan kvarstod. Det var en knöl. Jag hörde av mig igen och fick en tid en vecka efter det första besöket. Det var samma läkare tyvärr. Hon kände nu knölen men i stället för att skicka mig till punktionsmottagningen skrev hon en remiss till ultraljud. Jag fick en tid i början av februari. Det vill säga ungefär sex veckor senare.

Jag försökte via 1177 kapa tiden till ultraljud men funderade också på vad det skulle tjäna till. Knölen kändes ju så den fanns ju. Jag gick in på chatten på Alltid öppet igen och fick en ny tid hos vårdcentralen. Denna gång (30 december) fick jag min vanliga husläkare som jag har förtroende för. Hon kände knölen och skrev en akutremiss till punktionsmottagningen och jag fick komma dit några dagar senare.

Beskedet och tillträde till specialistvården
På fredagen 8 januari fick jag besked på VC av en tredje läkare att svaret på finnålspunktionen var att provet innehöll maligna celler från skivepitelcancer.
En remiss skickades till ÖNH på Karolinska.

13 januari träffade jag en ÖNH-specialist på Karolinska som gjorde ultraljud och nasofaryngoskopi. Hon kunde då se en trolig tumör vid tungbasen. Dagen efter skickades jag på en PET/CT av huvud, hals och bröstkorg.

Operationen
Jag fick en operationstid för att ta bort tonsillerna och för att ta vävnadsprover på tumörerna den 22 januari.

På dagen för operationen bestämde jag mig för att dela mitt tillstånd med mina vänner och följare. Jag hade funderat på detta en tid och kände att det var det rätta att göra eftersom jag inte ville kontakta de jag kände en och en så var detta smidigast.  Det blev en explosion av kärlek och uppmuntrande puffar. Det var underbart att se hur mycket godhet och välvilja som finns där ute. Folk berättade om egna upplevelser och att de haft vänner där allt gått bra etc. En och annan foliehatt gav förslag på alternativa behandlingar allt från örter, ketodiet till svampmedel för hundar. Jag tackade snällt för tipset men eftersom jag jobbat i läkemedelsindustrin och dessutom publicerat tidningen Onkologi i Sverige från 2005 – 2022 så hade jag hyfsat kunskap utan dessa tips.

Efter lite premedicinering kördes jag in i operationssalen till ett trevligt team med ÖNH-kirurg, anestesiolog och annan sjukvårdspersonal. Jag sövdes och vaknade sen på uppvaket. Jag hostade mycket blod och kunde inte svälja. Dessutom kunde jag inte andas hur som helst utan fick sitta upprätt för att få fria luftvägar. Det var väldigt stressande att uppleva. Jag stirrade upp mig och tänkte att de råkat kapa någon nerv som skötte sväljfunktionen. Det tog ungefär tre timmar innan jag kunde svälja. Det berodde troligen på svullnaden och att den marcainbedövning jag fått i sårytorna satt kvar längre än vanligt. En stor befrielse att kunna svälja igen.

Mina kläder, mobil etc. hade skickats upp till avdelningen där jag skulle sova över. Det gjorde att jag inte kunde kontakta min familj förrän runt 17. Jag åkte in på operation vid 1130. De var rätt stressade när jag till slut kunde kontakta familjen och säga att det gått bra.

Under operationen tog de bort halsmandlarna och på den ena av dem så fanns det en tumör som i bästa fall var primärtumören.

Postop
Det var ingen skön upplevelse att vakna upp. Det kändes som om någon hade kört en toaborste upp och ner i halsen några gånger. Nu är det kraftig smärtlindring och flytande, kall föda som gäller ett tag framöver,

Det tog betydligt längre tid än jag kunnat tro innan smärtan började ge med sig. En vecka efter operationen peakade smärtan och därefter började det sakta avta och jag kunde börja trappa ned smärtlindring så sakteliga.

Multidisciplinär konferens
Någon vecka senare hade de konferens om mitt case och kom fram till att jag hade HPV-positiv Halscancer i Stadium 1 (T1N1M0). Det betyder att primärtumören är liten, att den är spridd lokalt men inga metastaser i andra delar av kroppen. Jag blev glad eftersom femårsöverlevnaden då är 85-90%. De hörde direkt av sig från onkologen och bokade in ett första besök dagen efter.

Inskrivning 3/2
Idag träffade jag min onkolog som berättade lite om vad jag kan förvänta mig framåt. Jag fick veta att det kommer att bli väldigt tufft och smärtsamt när man strålar i halsen. Minst lika dåligt som man haft det post-op kommer man ha i flera månader. Det kommer att bli tufft. Jag träffade också min onkologisjuksköterska som gick igenom lite också. Mycket info att ta in. Jag gick sen till tandläkaren då de behöver kolla igenom att man inte har något som behöver åtgärdas innan då strålningen kommer att påverka läkning etcetera. De skrapade bort tandsten och lagade en tand på motsatt sida på köpet 

4/2 Strålförberedande åtgärder
Idag gjorde jag ett besök på strålningsavdelningen. Jag fick gjuta en mask av plast som anpassar sig efter mitt ansikte. Anledningen är att huvudet ska ligga exakt på samma sätt för att fotonerna (stålningen) ska träffa där de ska göra verkan. När den var klar körde de en magnetröntgen med kontrast med masken på för att de sen ska kunna beräkna strålningsdoser efter rätt förutsättningar. Detta är det sista som händer på ett par veckor medan de planerar mitt strålningsschema.

Strålningsmask i speciell värmekänslig plats som formar sig efter ansiktet.

Vila och återhämtning
Efter detta blev det en välbehövlig paus med en tur till Gotland. En fin vintervecka med promenader, fotografering och OS.
Utnyttja denna paus och samla kraft. Den kommer att behövas.



18/2 Strålningsstart
Så var det dags för strålning. Skönt att komma igång. Ju förr man börjar ju förr är man igenom eländet. Själva strålningsmomentet går snabbt. Jag spänns fast med masken i bänken. Onekligen en klaustrofobisk känsla. Efter några bilder för att se att man ligger i rätt position på britsen så börjar strålningen. Det varar bara några minuter. När jag går får jag schemat för resten av veckan. Senare på eftermiddagen träffar jag en sjukgymnast till några andra som är i samma situation som mig. Hon berättar om vikten av att hålla igång. Både med kroppen men också med käkarna. Vi får ett träningsprogram som ska göras två gånger om dagen. Jag har också hämtat ut munskölj med flour för tänderna och en xylocain-munskölj som man kan använda när man börjar få ont i munnen. Redan efter första stråltillfället blev jag väldigt mycket torrare i munnen. Jag köpte därför salivstimulerande tabletter som man kan ha under läppen eller fästa i gommen. Väldigt bra på natten då de räcker i fyra timmar.

Första (halv)veckan avklarad

Förutom torr mun var biverkningarna väldigt milda efter första veckan.
Smaklökarnas förmåga att känna smak försvann dock och allt smakade tämligen ointressant och lika. Men det är viktigt att fortsätta äta för att inte förlora vikt och styrka. De vill heller inte att passformen på masken ska förändras. Så fortsätt äta även om det är tråkigt.

Än så länge mår jag så bra så jag kan vara ute och fota lite. Några bilder av den undflyende vintern. 

Andra veckan klar

På helgen efter andra veckan märktes det att smekmånadsfasen var över. Det började kännas ömt under tungan och även i svalget. Det gick fortfarande att äta under den andra helgen men på tisdagen blev det bara gröt och näringsdrycker. Jag försöker att hålla igång med lite lätt träning och raska promenader och känner mig ganska stark och pigg trotsallt.
I slutet av veckan fick jag även ta några doser oxycodone för att få en paus i smärtan. På fredagen fick jag ändå ned några sushibitar och lite blåbärspaj som komplement till näringsdrycken. Lokalbedövnings munskölj och oxycodone gjorde det möjligt. Även om det inte smakar något så är det ändå trevligt att delta vid middagen.

Det är aningen klaustrofobiskt att ligga fastspänd ned till axlarna utan att kunna röra sig. Men det går bra eftersom tiden man ligger fastspänd är så kort.


På helgen efter andra veckan märktes det att smekmånadsfasen var över. Det började kännas ömt under tungan och även i svalget. Det gick fortfarande att äta under den andra helgen men på tisdagen blev det bara gröt och näringsdrycker. Jag försöker att hålla igång med lite lätt träning och raska promenader och känner mig ganska stark och pigg trotsallt.
I slutet av veckan fick jag även ta några doser oxycodone för att få en paus i smärtan. På fredagen fick jag ändå ned några sushibitar och lite blåbärspaj som komplement till näringsdrycken. Lokalbedövnings munskölj och oxycodone gjorde det möjligt. Även om det inte smakar något så är det ändå trevligt att delta vid middagen.


Nu har smärtan blivit så svår att jag inte kan tänka på så mycket mer än den. Nätterna är jobbiga och jag sover max 2–3 timmar mellan gångerna jag måste gå upp. På morgonen så är munnen väldigt öm och jag behöver gurgla med Xylocain för att komma i gång. Ikväll skall jag ha en bokrelease. Ett event man normalt ser fram emot men som man nu bara vill få gjort. Det ska bli skönt efteråt att bara kunna fokusera på sig själv. Jag är precis halvvägs och man funderar på hur mycket värre det kan bli och hur mycket mer man klarar av.

Viktigt med närståendes hjälp
I denna fas av behandlingen blir man betydligt mer beroende av närstående. Inte minst att ta sig till strålbehandlingen. Även om det står lite luddigt kring narkotiska preparat att man inte bör köra bil om man känner sig snurrig vilket ju indirekt säger att man kan köra bil om man inte gör det även om man tagit morfin. Väldigt oklart. Å andra sidan är man ju ingen vidare förare när man har väldigt ont. Man ska nog undvika att köra bil om det går.  I mitt fall har jag kunnat luta mig mot min fantastiska fru. Hon har skjutsat mig varje dag den senaste veckan och det lär bli så de två avslutande veckorna.

Ännu en vecka till ända. Ondare än veckan innan och huden är mer påverkad på strålningsstället men har inte gått igenom ännu. Jag hade min första strålkontroll av läkare denna vecka och det uppdagades att jag borde ha haft den förra veckan. Det var därför först nu jag fick starkare smärtmediciner förskrivet. Som tur var hade jag dock en del morfin kvar från min operation och tack vare att jag är påläst kunde jag ändå hålla en hyfsad nivå på smärtan.


Jag hade två event planerade innan jag visste hur mitt hälsoläge såg ut, dels som talare på en Naturfotokongress och min egen bokrelease av Sveriges vadare tillsammans med Swarowski. Det var tufft att genomföra dem och men så otroligt skönt att nu bara kunna fokusera på sitt eget hälsotillstånd och småjobba lite i soffan men utan press.

När jag började strålningen blev jag erbjuden ASIH (Avancerad Sjukvård I Hemmet) Då tackade jag nej eftersom jag tyckte jag hade tillräckligt god kunskap, GÖR INTE DET!!
Det var superskönt att träffa dem och få råd och tips och framför allt att höra att de doseringar man fått utskrivna på sina mediciner kan överskridas. Man ska inte ha ont helt enkelt. Jag träffade också min dietist som konstaterade att jag håller vikten trots att jag nu bara äter näringsdrycker.

Måltiderna känns numera mer som ett arbete än något annat. Jag börjar med att ta snabbverkande morfin en halvtimme innan sen tar jag xylocain munskölj (som jag även sväljer en del av), därefter sveper jag nästan de två flaskorna med 800 kcal för att få det gjort. Man börjar onekligen längta en smula efter en god middag och ett glas vin. Det får bli någon gång i maj.

En annan sak som börjar bli mer och mer störande är bristen på saliv och konsistensen på den lilla saliv man har kvar. När man vaknar på morgonen är det som en brun seg klump i munnen. Man har en hemsk smak och andedräkt. Man får byta kuddvar varannan dag då det luktar så illa. Om man hamnar på rygg i sömnen och sover med öppen mun och snarkar blir man ännu torrare i munnen och tungan fastnar i gommen. Det gör också ont. Jag har börjat använda en spray man kan köpa receptfritt på apoteket ed solrosolja. Jag testade det i början då jag tyckte det var värdelöst men nu tycker jag ändå att det hjälper lite. Framförallt när man ska somna då oljan ändå gör munnen lite mjukare.

Jag trodde att jag skulle klara mig utan sår på utsidan av halsen men efter fem veckors strålning blev det ett hål i huden och ett ganska stort område är mörkrött. Jag fick en tunn platsfilm ovanpå som verkar fungera utmärkt som extrahud. Det svider och kliar lite men inga stora problem. Smärtan är mer påtaglig så min morfin dos har höjts till targinique 10 mg *2 (morgon+kväll) och oxynorm 10mg gånger ungefär 4/dag. Skönt med en helg att vila upp på. Bara en vecka kvar nu.

Huden fortsätter att nötas. Nu är det som ett stort skrubbsår på halsen och det stramar och gör ont när man kommer åt det med kläderna. Kändes inte som att man behövde den smärtan också. Nu är morgon-/kvällsdos höjd till 15mg långverkande morfin. Morgnarna är absolut värst. Det är lite som att man sover för länge och vaknar med ett rejält smärtgenombrott och det tar i alla fall en halvtimme innan smärtan försvinner när man fått i sig medicinerna.

För några veckor sedan hämtade jag ut en ex tempore beredning (Apoteket blandar till denna) som består av lidocain och morfin. Det är en geléaktig vätska som man bara ska ta 2ml av. Man får använda en spruta för att suga upp vätskan och spruta in i munnen. Till en början tyckte jag att det var samma effekt som xylocain munsköljet men nu märker jag att det fungerar bra på de stora såren på tungan. Jag tar det nu ganska ofta. Jag har nu två stråldoser kvar och ser fram emot att inte vara bunden av sjukhuset men jag ser inte fram emot den fortsatt eskalerande smärta som utlovats.


Idag var det dags för sista strålningsdosen. Otroligt skönt att slippa åka till sjukhuset varenda dag som man gjort nu i 28 dagar (34doser 1 dubbeldos varje vecka).
Det blev dock ganska emotionellt. När man träffar dessa fantastiska tjejer som jobbar på strålmottagningen varje dag, man chitchattar lite om allt möjligt får man ändå en slags relation så det blev lite kramar och såklart började jag lipa. Man har med åldern blivit som ett blötdjur som läcker så fort något blir lite fint/emotionellt. 

Jag fick ett nytt bandage på min hals som blivit rätt strålskadad. Det blir ju som ett brännsår som savar och svider. Jag får på en kompress och en platsfilm som ska hålla tätt i alla fall ett par dagar.



Jag tar även med mig masken hem. Jag får se om jag kanske hittar på nåt kul med den eller slänger den på valborsbålet eller nåt. Samtidigt som det är skönt att slippa de fasta rutinerna så har de också inneburit en slags trygghet. Man kan ju kolla allt när man är på sjukuset. Allt från munhygien, förband eller mediciner. Men de ska nog gå bra. Jag är ju kopplad till ASIH och de finns på Nacka Sjukhus så det går snabbt för mig att åka dit. De kommer ju också hem men eftersom jag ändå är tämligen rörlig så känns det bättre att åka dit än att tvinga hem dem till mig.

Det är nu också det blir ett glapp i vad som kommer hända med min sjukdom, smärta etc.
Hittills har jag haft andra patienter att fråga och sjukhuspersonal men jag känner att sen blir det mer spekulationer om hur länge man har ont etc. Så egentligen kan jag känna att det som jag kommer att skriva framåt härifrån är lite ny mark. Det sägs att eftersom strålefekten fortsätter så ska det vara som värst efter ett par veckor från sista strålningen. Vi får se. Jag hoppas såklart att det är fel.

Just nu är det väldigt jobbigt. Framför allt på nätterna. Det svider på halsen och värker i munnen. Örngottet luktar så illa på morgonen att jag behöver byta det varje eller åtminstone varannan natt.

Första veckan efter avslutad strålning

Imorgon börjar första veckan utan strålning. Det känns lite ”otryggt”. I och med att man har varit där varje dag har man alltid kunnat fråga och få svar på en gång. Man har kunnat få sår omlagda vid behov. Nu är man lite lämnad åt sitt eget öde. Jag har inget inbokat förrän ett återbesök på huvud/hals om tre veckor. Kanske borde man fått någon slags information, typ. Vad händer nu? Jag har ju förvisso kontakt med ASIH och tänkte be dem titta på mitt sår på halsen imorgon.

Efter tre dagar har gått av veckan efter strålslut kan jag konstatera att ja, det blir ondare. Jag har fått min långverkande morfindos höjd. Det var skönt på kvällen men kanske att det var för mycket på morgonen då jag kände mig småflummig. Jag ändrade tillbaka morgondosen. Onkologen ringde och meddelade att sköterskan läst fel och det visade sig därför att jag mitt senaste test för svamp i munnen var positivt. På sätt och vis skönt att få en förklaring till min ”dragonbreath” och ökande ömhet i munnen. Det var bara att hämta ut ett antifungoral läkemedel när jag ändå var hos ASIH och fick strålskadorna på halsen omlagda. Såret täcker nu i princip halva halsen. Från vänster om struphuvudet till halvvägs runt nacken. Det är svårt att få ett förband som täcker alltihopa så det blir en kant som svider och som man får smörja ideligen för att hålla huden mjuk. Såret vätskar duktigt på natten och gör att man får byta örngott varje dag. Bara att kämpa på. Det är ändå skönt att man har en hel del att göra med boklanseringen på dagarna.

Direkt efter operationen upplevde jag en otäck känsla av att inte kunna svälja. En panikartad känsla. Den har tyvärr kommit tillbaka lite då och då. Det är möjligt att allt sitter i mitt huvud men det känns väldigt äkta. Jag hoppas det försvinner.

En märklig sak som säkert finns någon bra förklaring på som jag tyvärr inte har är att ju mer kolsyra du har i vattnet ju lättare är det att dricka det. Nästan lite smärtlindrande effekt. Och då pratar jag om vatten man gör själv i sin kolsyreapparat. Det blir lite hackigt i texten. Det blir så eftersom jag plötsligt kommer på eller upplever något som jag går in och skriver.

Andra veckan efter avslutad strålning

Nu är det en vecka sedan jag avslutade min strålbehandling. Tyvärr har det blivit precis som alla sa – det fortsätter att bli sämre för varje dag. Man har ju hoppats att just jag skulle få en enklare resa, men det verkar inte så.

Smärtan i munhålan är påtaglig. Ett segt, illasmakande slem som knappt går att spotta ut, samtidigt som munnen känns torr. Förstoppning av morfinet. Illamående från antisvampbehandlingen.

Mitt annars ganska starka psyke har börjat vackla. Jag har lätt till tårar nu, mest för att det känns hopplöst – inte på grund av dödsångest, för jag kommer inte att dö, utan för att det känns som att det aldrig tar slut.

Dessutom har jag plötsligt fått ont i höftlederna, och ett område i ryggen där jag opererades för spinal stenos för ett år sedan börjar göra sig påmint. Det är som att allt drabbar mig samtidigt.

Nu har det gått tio dagar sedan strålningens slut och smärtan har ännu inte vänt. Kanske har den planat ut något, men det är svårt att säga.

Det är så mycket som påverkar hur man mår. För mig gör illamåendet att jag direkt känner mig svagare och sjukare.

Mina strålskador utanpå halsen har i alla fall börjat läka fint. ASIH har hjälpt mig att lägga om såren några gånger, men till slut kände jag att det fungerade bättre att låta det torka och smörja med mjukgörande kräm.

Jag har varit noga med tandborstning och sköljt med fluor varje dag, men jag är ändå orolig för att det kan ha blivit inflammerat längst bak på strålningssidan. Jag ska be att få det kontrollerat.

Det finns en drop-in på onkologen för munhygien där de kan kolla och rengöra. Jag rekommenderar verkligen att gå dit då och då – de kan också upptäcka om det är svamp i munnen.

Idag är det 15 dagar efter sista stråldosen. Smärtan har fortfarande inte lättat.
Den stora förändringen är att jag åkte till Gotland trots att jag mådde dåligt. Det är ett beslut jag inte ångrar. Att bara sitta i växthuset och läsa en bok, eller ta en promenad längs havet, gör något med själen – även om kroppen inte hänger med.

Jag kan fortfarande inte äta annat än näringsdrycker. Mitt råd är att välja smaker som är snälla mot halsen. För mig fungerar jordgubb och vanilj. Citrus och choklad känns som knivar.

Man kan tycka att dietisterna borde nämna sådant, men jag fick inga sådana råd. Nu har jag mest choklad kvar, men jag har börjat späda den med mjölk – då går det lite bättre, även om volymen blir större.

Och just det… måltider. När man har cancer i mun och hals är det inget man ser fram emot. Det är något man bara vill ta sig igenom.

Jag har fortfarande seg saliv – om någon alls – och ingen smak har kommit tillbaka än.

Tre veckor efter avslutad strålning

Idag är det tre veckor sedan sista stråldosen. Man hör ofta att det är som värst efter 2–3 veckor. Då hoppas man såklart på två… men det blev inte ens tre.

Jag märker fortfarande ingen förbättring. Smärta i kind, tunga och svalg. Jag kan fortfarande bara få i mig näringsdryck. Det är frustrerande – särskilt för en person utan tålamod.

Igår träffade jag onkologen. Ytterligare en ny, som jag inte träffat tidigare. Det var ett ganska dåligt möte. Ingen ny information. Inga konkreta råd. Ingen riktig känsla av omvårdnad. Snarare en känsla av att jag borde ta mig i kragen och börja leva normalt.

Det är då man verkligen uppskattar ASIH. Läkarna och sjuksköterskorna där har stora hjärtan och en helt annan närvaro. Så mitt råd är: etablera kontakt med ASIH så tidigt som möjligt.

Förutom smärtan är torrheten och den sega saliven fortfarande de största problemen. Det gör att sömnen blir fragmenterad, vilket i sin tur påverkar energin under dagarna.

Jag försöker ändå göra lite saker för att inte fastna helt. Det kräver planering – smärtlindring, lidokainskölj, näringsdrycker.

Jag gjorde ett försök att spela några hål golf. Det gick okej, men när jag kom hem fick jag frossa och fick lägga mig fullt påklädd under täcket för att återhämta mig. Viljan finns, men energin räcker inte riktigt till.

Min plan är att ta mig till Gotland igen nästa vecka.
Och förhoppningsvis komma igång och fota lite.

Fyra veckor efter avslutad strålning
Igår var det fyra veckor sedan jag avslutade strålbehandlingen. Jag hade verkligen trott och hoppats att det skulle ha skett någon förändring tills nu, men läget är i princip detsamma.

Jag kan fortfarande inte äta eftersom jag är väldigt svullen i kinden. Den ligger över tänderna och jag har fortfarande sår i både tunga och svalg. Det är inte den utveckling jag hade hoppats på. Man blir extra frustrerad när den enda information man hör är att det brukar vända efter 2–3 veckor. Det verkar heller inte finnas något tydligt stöd för det påståendet.

Nåväl, jag får helt enkelt hålla tummarna för att det vänder någon gång. Man börjar bli lite uppgiven.

Jag har spenderat en vecka på Gotland, vilket alltid är underbart, men jag har tyvärr inte orkat njuta fullt ut.

Hoppas nästa rapport blir en smula mer upplyftande.

För ett par dagar sedan fick jag trots allt lite mer energi. Jag och en kompis var ute och fotograferade i det fina kvällsljuset. Det var skönt att för en stund glömma smärtan och bara fokusera på fotograferandet. Vi hittade några järnsparvar som vi delade ljuset med.

Fem veckor efter avslutad strålning
Idag, den 1 maj, är det exakt fem veckor sedan sista stråldosen. Vid det här laget trodde jag att jag skulle sitta och njuta av goda middagar igen. Men så är det inte.

Smärtan är fortfarande påtaglig och orken räcker inte till. Det svänger mycket. Ena stunden mår man ganska bra och börjar göra planer framåt, för att i nästa stund tveka på om de ens går att genomföra.

Igår, på valborgsmässoafton, tog jag på mig lite för mycket. Det märktes idag då jag var helt slut, somnade på soffan och sov i två timmar.

Jag har börjat äta lite vanlig mat vid sidan av näringsdryckerna – med betoning på lite. Man blir dock besviken eftersom det inte smakar som man minns. Eller snarare: det smakar ingenting.

Sex veckor efter avslutad strålning
Tiden går, men framstegen i läkningen känns otroligt små och långsamma. Samtidigt går det åt rätt håll, och det är väl det viktigaste.

Häromdagen var jag ute och fotade i soluppgången – något jag så här års brukar göra 2–5 gånger i veckan beroende på förhållandena. Det var otroligt roligt att komma ut igen. Men när jag kom hem var jag totalt knäckt och sov nästan 14 timmar det kommande dygnet.

Jag blir väldigt trött och har dagar med fatigue då jag inte orkar ta mig för särskilt mycket. Det svåra är att jag inte riktigt vet om det beror på cancern eller om min underliggande sjukdom, anti syntetas syndrom, gör sig påmind igen. Jag hoppas verkligen att det inte är så.

I torsdags var jag hos medicinsk tandvård på Karolinska och fick lite bakläxa på mitt gapomfång – 29 mm mellan över- och underkäke, jämfört med 45 mm från början. Så en uppmaning till er andra är att vara ihärdiga med sjukgymnastiken för käken, så att ni inte stelnar till som jag gjort. För mig har det helt enkelt gjort för ont att öppna munnen ordentligt.

Smärtan har dock minskat en del. Jag har slutat med nattens Oxynorm och har dessutom ”glömt bort” två av dagens doser. Jag har haft kontakt med ASIH kring hur snabbt nedtrappningen ska ske. Går det för fort finns risk för abstinenssymtom, så det är viktigt att göra det i samråd med läkare. Jag har haft svettningar som kanske är ett tecken på att jag gått fram lite för snabbt.

Idag åt jag en hel portion makaroner och köttbullar. Kanske inte den mest fantastiska lördagsmiddagen – men för mig kändes det stort. Att kunna äta riktig mat igen och slippa näringsdrycken, även om jag fortfarande blandar lite beroende på dagsformen.


Åtta veckor efter avslutad strålning
Jag hade såklart hoppats kunna skriva att allt nu är som förr. Men riktigt där är jag inte ännu.

Jag fortsätter att äta vanlig mat och en del av smaklökarna verkar faktiskt ha kommit tillbaka. Jag tränar också på att hålla gapet uppe och tycker nog att det blivit lite bättre i alla fall.

Tyvärr har det samtidigt kommit ett bakslag med enorm trötthet och ökad smärta. Möjligen har jag trappat ned Oxycontin/Oxynorm lite för fort, eller så hänger det ihop med att jag lyckades få en förkylning av min son — något som såklart inte gör den onda halsen bättre. Vi får se om någon vecka om det bara var en tillfällig svacka.

Jag har i alla fall gjort ett riktigt fotopass från gömsle på Gotland. Superjobbigt, men också otroligt upplyftande. Jag har dessutom börjat göra en del fototurer, kanske 1–2 timmar från Stockholm. Det har fungerat skapligt, även om jag blir väldigt trött efteråt.

Idag blir det vila.


Elva veckor efter avslutad strålning

Jag är ledsen att göra er besvikna. Men det har blivit ett bakslag. De senaste två veckorna har jag fått gå tillbaka till näringsdryck och har även fått öka min dos morfin. Det känns väldigt deppigt att det aldrig tar slut. Jag har varit på uppföljningsbesök två gånger men de kan inte någon anledning till varför det gör ondare igen.

När jag fick cancerbesledet så avbokade jag all mina inplanerade resor med gäster förutom en workshop på Stora Karlsö. Folk hade redan bokat färja och flyg plus att det ändå var så länge dit att det borde funka. I skrivande stund har jag genomfört workshoppen och det gick bra men var kämpigt. Som tur var hade jag en väldigt trevlig grupp och de var dessutom informerade om läget innan så de var säkert extra snälla mot mig. Workshoppen var torsdag em till söndag morgon. Det stökiga när man har sitt dosschema med medicin är att det strular till sig när man går upp 0300 för att fota morgonljuset sen går man och lägger sig igen och sen upp till frukost. Det blir rörigt för kroppen. Jobbigaste tiden på dagen för mig är morgonen. Kvällsmedicinen har slutat ge effekt, man är torr i munnen och man har ont i kroppen.

Om en dryg vecka ska jag göra en PET/CT undersökning för att se om de fått bort cancern. Spännande och lite skrämmande. Återkommer efter det. Här är några bilder från Workshoppen.

14 veckor efter avslutad strålning (25 juni)

Idag fick jag göra en PET/CT-undersökning. Det är en kombination av PET, som mäter ämnesomsättningen med hjälp av ett radioaktivt spårämne, och CT, som ger detaljerade anatomiska bilder.

Först får man det radioaktiva spårämnet injicerat via en infart. Sedan får man ligga och vänta i ungefär en timme innan man förs in till kameran. Där tar de först bilder utan kontrast och därefter får man kontrastvätska. Ni som gjort det tidigare vet att man plötsligt blir alldeles varm och att det nästan känns som om man kissat på sig. En lite obehaglig känsla, men den går över på någon minut.

16 veckor efter avslutad strålning (8 juli)

Resultatet från undersökningen finns egentligen tillgängligt direkt. Men får man veta det? Nä, först ska det gärna gå ett par veckor så att man hinner oroa sig och våndas lite innan en röntgenläkare granskar bilderna. Därefter går svaret vidare till en läkare på huvud- och halskliniken som sedan ringer upp. I mitt fall tog det nästan exakt två veckor innan jag idag fick samtalet.

Dessvärre hittade de ett inflammatoriskt område, vilket också är där jag har som mest ont. Det kan röra sig om rester av cancer, men det kan lika gärna vara strålskador som blivit infekterade eller någon annan komplikation som gjort att läkningen stannat av och inflammationen ökat.

Nästa steg blir därför att försöka hitta en operationstid. Jag kommer att sövas så att de kan göra en ordentlig undersökning och ta vävnadsprover. De kommer också att ta olika odlingar för att se om det handlar om en infektion, svamp eller något annat.

Så det blir till att lämna Gotland och åka till fastlandet igen för ännu en operation.
Jag hade förstås hoppats att det här kapitlet skulle vara avslutat vid det här laget. Nu är det bara att hoppas att proverna ger ett tydligt svar så att rätt behandling kan sättas in och att jag äntligen kan börja gå åt rätt håll igen.

17 veckor efter avslutad strålning 17 juli

Igår var jag på Karolinska för sövning och provtagning (biopsier). Allt gick bra, men området blev såklart ännu ondare och mer svullet efteråt.

Det läkarna sa var att de tyvärr inte kunde avgöra om förändringarna beror på cancer eller om det bara handlar om inflammation efter strålbehandlingen. Nu måste vi invänta provsvaren, och det verkar kunna ta ytterligare några veckor.

Om det visar sig vara cancer blir det troligen en ny operation där man utökar området som opereras. Det är inget jag ser fram emot, särskilt inte eftersom området redan är sönderstrålat och därför har förlorat mycket av sin förmåga att läka. Det kan innebära att det behövs transplantationer eller annan rekonstruktiv kirurgi, men vi får ta en sak i taget.

Jag fick däremot med mig Dalacin, ett bredspektrumantibiotikum, tillsammans med Betapred (kortison). Förhoppningen är att om det finns en infektion ska behandlingen slå ut den, minska svullnaden och förhoppningsvis även lindra en del av smärtan.

Idag åker jag tillbaka till Gotland, tyvärr utan större förhoppningar än när jag lämnade ön.

19 veckor efter avslutad strålning – 27 juli

Idag ringde de från Karolinska. De hade just avslutat en MDK (multidisciplinär konferens) där onkolog, kirurg och patolog tillsammans gått igenom mitt fall. Tyvärr deltog inte min reumatolog.

Men det var positiva nyheter.

Det fanns inga spår av cancerceller i någon av biopsierna och inte heller några tecken på infektion eller något annat avvikande.

Området är däremot fortfarande kraftigt inflammerat. Den mest troliga förklaringen är att min underliggande sjukdom, antisyntetas syndrom, gör att immunförsvaret är hyperaktivt och orsakar den kraftiga inflammationen och smärtan.

Beskedet gör förstås inte att jag har mindre ont, men nu kan man ändra fokus. I stället för att leta efter en bakomliggande orsak kan vården nu helt fokusera på att behandla symtomen. Det känns ändå som ett viktigt steg framåt.

23 veckor efter avslutad strålning – 17 augusti

Fortfarande så har jag lika ont och äter mestadels bara näringsdryck. Jag försöker dock äta med min familj men ofta blir det bara en fjärdedels portion sen får jag hämta mina näringsdrycker och dessutom gurgla med lidocain efteråt. Ingen förbättring när det gäller smärta överhuvudtaget. Nu har jag dessutom blivit utkastad av ASIH för att jag varit på Gotland för länge. De vill inte bara skriva recept utan träffa patienten regelbundet. Lite konstigt kan jag tycka. De har ju ändå varit fantastiskt bra att ha dem och bolla behandlingsalternativ med. Nu ska man istället tillbaka i öppenvården där allt började. Man är en smula deppig eftersom det inte händer någonting. Hur mår jag om ett halvår? Kommer det att vara någon skillnad? Det är svårt att planera framåt då man inte vet om man kommer att klara av mer då eller om det fortfarande är samma läge. Varför läker det inte? Ingen har nåt bra svar annat än -Det kan ta tid och vara väldigt olika för olika patienter. Inget bra svar.

25 veckor efter avslutad strålning – 31 augusti

Ytterligare en månad har gått och jag har egentligen inget vare sig positivt eller negativt att berätta. Jag lever fortfarande i princip bara på näringsdryck. Jag försöker äta lunch eller middag tillsammans med familjen, men ofta får jag avbryta redan efter några tuggor eftersom det gör för ont.

Det är svårt att förklara hur hopplöst det känns när det inte blir bättre, inte ens med en procent. Man tappar sugen och börjar undra om livet någonsin kommer att bli normalt igen.

Samtidigt har jag blivit utskriven från ASIH eftersom jag ”mår för bra”. Jag är nu tillbaka i öppenvården och det är där jag framöver kommer att få mina recept förnyade och liknande. Det är egentligen inget problem, men jag tyckte att det var bra att kunna diskutera olika behandlingsstrategier med läkarna på ASIH. Men det blir säkert bra.

Ja, det är väl ungefär allt jag har att säga den här gången. Nästa läkarbesök är den 14 september, då jag ska träffa kirurgen. Jag hoppas att han har något vettigt att säga.

27 veckor efter avslutad strålning – 14 september

Idag träffade jag min kirurg för första gången sedan han tog bort mina halsmandlar. Han undersökte halsen och filmade också området. Jag fick se en film från juni och kunde jämföra hur det såg ut då med hur det ser ut nu. Äntligen kunde jag med egna ögon se att det faktiskt har läkt en del.

Det är fortfarande mycket kvar och jag har fortfarande väldigt ont, men den senaste veckan tycker jag att jag har fått lite mer energi. Han tyckte att läkningen gått ovanligt långsamt och föreslog därför att jag skulle ta ett annat bredspektrumantibiotikum. Jag var inte jättepigg på det, framför allt eftersom det just har börjat kännas marginellt bättre.

Vi kom överens om att höras om ett par veckor. Om det inte fortsätter att bli bättre ska jag börja med medicinen då.

27 veckor efter avslutad strålning – 20 september

Jag har just börjat trappa ned morfindosen. Jag tar totalt 100mg morfin per dag och har just klarat av en vecka med 90mg. Man ska ta det väldigt långsamt. Ungefär 10% per vecka. Jag funderar nu på att testa att minska med 15mg nästa vecka. Vi får se hur det går.

Fint skrivet av Fotosidan om min nya bok Sveriges vadare

I den nya boken Sveriges vadare – 33 fotografiska porträtt från sjö, strand och myr möter vi en av våra mest fascinerande fågelgrupper – vadarna. Genom 33 arter skildras ett rikt och varierat fågelliv i våtmarker, strandängar, fjäll och längs kuster.
Här kan du läsa hela inlägget på fotosidan.