Duvhök – Accipiter gentilis
Duvhöken är en medelstor rovfågel där honan är betydligt större än hanen med en längd på 60 cm, jämfört med hanens 50 cm, och med en vingbredd på 120 cm jämfört med hanens omkring 100 cm. De väger 700–1200 gram. Den har ett mycket stort utbredningsområde som sträcker sig över de tempererade områdena på norra halvklotet. Duvhöken är den enda arten i sitt släkte som förekommer både i Eurasien och i Nordamerika. Den beskrevs första gången 1758 av Linné i hans Systema naturae. IUCN kategorisera Duvhöken är en medelstor kraftfull rovfågel som väger 700–1200 gram och har breda, rundade vingar och proportionellt kort, tydligt bredbandad stjärt. Honan är betydligt större än hanen med en längd på 58–64 cm och ett vingspann på 108–120 cm jämfört med hanens omkring 49–56 cm och vingspann på 90–105 cm.

Den adulta hanen har gråblå ovansida, ljus undersida med talrika täta grå tvärvattringar. Den har mörkt gråblå hjässa och kinder, tydligt vitt ögonbrynsstreck och gul näbbas. Adult hona har brungrå rygg och hjässa och är grovt tvärvattrad på buken. Den har breda höfter, yviga vita undre stjärttäckare och mycket grova gula tarser som saknar fjädrar på nedre delen. Juvenilen är grovfläckat brun på rygg och hjässa, och beige eller vit på undersidan med glesare, huvudsakligen vertikal vattring på bröstet. Ungfåglarna har klargul iris som övergår till rödorange hos de adulta fåglarna.

Den är mycket lik sparvhöken men är ett nummer större. Dock överlappar den stora sparvhökshonan, den mindre duvhökshanen i storlek. Främsta skillnaderna är i övrigt duvhökens grova tarser, som är ungefär tre gånger så grova som sparvhökens ”strumpstickor” till ben. När stjärten är utspärrad har duvhöken rundade stjärthörn medan sparvhöken har spetsiga. I flykten ses sparvhökens mycket längre stjärt medan duvhöken upplevs kortstjärtad, bredhöftad och bukig.

Duvhöken häckar i hela landet upp till trädgränsen men inte i fjällen. Två underarter av duvhök förekommer regelbundet i Sverige: Nominatformen A. g. gentilis och den ljusare A. g. buteoides som har sin främsta utbredning österut. Den senare ses främst på vintern när ungfåglarna drar omkring, men i norra Sverige förekommer det också att den häckar.

Duvhöken hör till de rovfåglar som bäst uthärdat förföljelse från människan och verkar inte ha drabbats så hårt av miljögifter. Arten har ett mycket stort utbredningsområde och likaså är den globala populationen stor och populationstrenden är på ett globalt plan stabil. På grund av detta kategoriseras den som livskraftig (LC) av IUCN.

Såhär låter den!
From xeno-canto by Gunnar Fernqvist