Skogsduva – Columba oenas
Skogsduva är en fågel av familjen duvor som förekommer i västra och centrala Palearktis. Merparten är flyttfåglar och de föredrar att häcka i trädhålor. Den är en ganska skygg art och den lever främst av frön. Den globala populationen är inte hotad men vissa bestånd, exempelvis den svenska, har minskat kraftigt. Skogsduvan är övervägande blågrå med metallgrön glans på halsens sidor och ryggen. På framsidan av halsen och på främre bröst gråaktigt purpurröd samt undertill vit. Den har kort stjärt. Den är 30-35 centimeter lång och har ett vingspann på 62-68 centimeter.

I Sverige häckar skogsduvan sparsamt från Skåne i söder till mellersta Värmland, sydöstra Dalarna och Gästrikland, och sällsynt även längs kusten i Hälsingland och Västerbotten. Jämfört med de västra delarna av landet är den mycket vanligare i de södra och östra delarna. Den saknas helt i stora delar av Småland samt i angränsande delar av Västergötland och i Medelpad. Den har tillfälligt observerats som häckfågel i Jämtland, Ångermanland och Norrbotten. Ett fåtal individer stannar kvar i södra Sverige under vintern och de återkommer till sina häckningslokalerna under mars och april.

Förr var skogsduvan Sveriges vanligaste duva, men beståndet har minskat, främst på grund av brist på lämpliga häckningsmiljöer och idag är både tamduvan och ringduvan vanligare. Det svenska beståndet av skogsduva beräknades år 2005 till cirka 18 000 könsmogna individer (14 000-23 000) vilket är en ökning från början av 2000-talet då man beräknade beståndet till cirka 9 000 par (7 000-11 000). Enligt svensk häckfågeltaxering minskade arten med 66 procent mellan åren 1990-2005 och med 50 procent åren 1993-2005 på grund av en tydlig stabilisering 1993. Den har tidigare kvalificerat sig till listan över sårbara arter (VU) på rödlistan i Sverige, men eftersom beståndet uppvisat tydliga tecken på stabilisering eller till och med ökning, och eftersom det dessutom finns stora grannpopulationer i söder med ökande bestånd i Tyskland och Nederländerna som kan komma att förstärka den svenska populationen, nedgraderades arten i 2005 års rödlista till missgynnad (NT). I 2010 års rödlista anges den inte längre som hotad.

Huvudsaklig källa: Wikipedia

Den låter såhär
Inspelning av Timo Tschentscher från Xeno canto