Hur sammanfattar man en sommar?

This post is also available in: Engelska

Jag anlände till Gotland 20 juni och färjan är bokad till 13 augusti. Snacka om sommarlov. Förutom ett kort avbräck på två dygn till Gbg har jag varit Gotland trogen hela tiden. Det har blivit en hel del morgnar i gömsle men också en del annat fotograferande och en hel del kitesurfing då det förutom ett par vindstilla veckor i juli har blåst med jämna mellanrum.

När man anländer i juni är längtan stor efter vadarna. I juni är dock urvalet begränsat och man får hålla tillgodo med de trogna gluttsnäpporna, rödbenorna, en och annan brushane och de alltid närvarande skrattmåsarna. Gluttsnäppor och skrattmåsar har räddat många morgnar med fint ljus när de mer rampljusskygga primadonnorna håller sig undan. Det är lustigt vad olika ljuset kan vara trots att man är på samma ställe med samma stenar, samma fåglar men olika uppsättningar moln som bryter solens strålar på olika sätt.

Denna morgon var rosa och purpur och gluttsnäppan kom fint vid ett grafiskt snyggt rev.

Den här morgonen var en gul morgon. Kanske den vanligaste färgen nere i Lausviken. Gluttsnäppan intar en välbalanserad position i min komposition av stenar.

Den här morgonen var det ett svalare blått ljus som ger en krispig skön känsla tycker jag.

Många morgnar gick till Lausviken men även Närsholmen fick sig några besök. Fokus var att få lite bilder av skärfläckor och då framförallt de nya unga representanterna för arten.

Oroliga föräldrar håller efter sina nya representanter för arten.

Skärfläckan är verkligen en karaktärsfågel för Gotland. Vacker och iögonfallande med den speciella näbben.

För något år sedan hittade jag ett tillhåll för trädlärkor i skogen bakom huset. Jag har haft en ambition att få till någon bra bild av arten. Det har varit knepigt. Det är svårt att få någon annan bakgrund än himmel då de nästan alltid sitter i en trädtopp eller spelflyger högt upp i skyn. Det blev inga kanonbilder men väl lite typiska bilder av arten.

Efter många försök fick jag kanske inte precis vad jag hoppats på men ändå en bild som är ganska typisk för artens beteende.

En morgon i Lausviken bjöd silvertärnorna upp till dans. Ett par hade en dispyt som jag lyckades få på bild. Den stackars hanen blir rejält utskälld för att han just kommit hem från Laus holmar där han spenderat hela natten tillsammans med storskarvarna. Eller något sånt.

Vad har du varit hela natten? Du skulle vara hemma vid midnatt!

En annan art som gäckat mig många år och som aldrig singlat ned framför gömslet är den mindre strandpiparen. En kamrat gav mig ett tips på en häckning i ett grustag på ön och jag planerade in ett besök men redan morgonen därpå när jag åter befann mig i Lausviken hör jag plötsligt en mindre strandpipare locka alldeles i närheten. Jag får en serie bilder innan den försvinner iväg till okänd ort. Märkligt, det var precis som att jag önskade fram den genom att börja prata om den. Jag har provat med större gulbena, styltlöpare och lite annat men det har inte funkat ännu. Juni försvann i ett huj.

En mindre strandpipare singlade plötsligt ned inom räckhåll för kameran.

Den 1:a juli blev lite speciell då jag hade vernissage till min första utställning. Det var pirrigt men blev en lyckad och trevlig tillställning. En hel del bekanta men även en del obekanta ansikten.

Min mamma var på besök och vi gjorde en utflykt upp i skogen med våra kameror för att ha en liten ”workshop” som det ju populärt heter i fotokretsar. Jag håller på att avvänja mamma från automat läget. Planen var att fota någon av apollofjärilarna som flyger runt uppe på hällmarken i skogen. Vi skuttade runt bland enbuskarna och skrämde iväg den ena fjärilen efter den andra utan några vidare bilder. Till slut hittar vi dock ett exemplar som är samarbetsvillig och låter sig fotas i alla möjliga vinklar. Jag får en idé när jag ser de transparenta vingarna och gör en rejäl överexponering mot himlen. Det blir en häftig effekt när bakgrunden bränns ut och vingarna blir transparenta och visar alla detaljer i klartext mot den vita bakgrunden. Fjärilen satt sig på en stängel av brudbröd som gjorde scenen i mitt tycke perfekt. Det är nog en av de bilder som jag är mest nöjd med i sommar. Kul att mamma var med. Hon fick för övrigt också fina bilder med samma teknik.

Ett experiment med teknik blev lyckat på apollofjärilen. En överexponering mot himlen tog fram detaljer på fjärilen som man sällan ser i vanligt ljus.

I början av juli rastar de första arktiska vadarna på sin resa mot söder på de gotländska stränderna. Först kommer kärrsnäpporna. Lite senare dyker det upp några spovsnäppor i kärrflockarna. Att fota en alldeles nyankommen spovsnäppa var också ett fotomål jag hade. Det lyckades jag med en morgon vid Djaupdy. De är vackra med sin mustiga röda färg. De förlorar snabbt sin röda färg och ruggar in ljusare.

Den här spovsnäppan har nog kommit ganska nyligen från tundran. De förlorar ganska snabbt sin färg när de ruggar in ljusare fjädrar i det vita.

Efter några morgnar med fågelfoto har jag fått tips av en dam i byn att hon har flera igelkottar på regelbundet besök i trädgården. Det blir en kul omväxling och vilka charmtroll de är kottarna. De verkar dock inte vara så himla bra kompisar när de träffas kring ostbitarna på gräsmattan. Det grymtas och frustas och när de puttar på varandra hör man taggarna rassla mot varandra.

I skymning kommer igelkottarna för att ta för sig av smörgåsbordet som dukats upp i trädgården. De är till en början ganska skygga men det går ganska snabbt över när de väl börjat äta.

Flera stycken kommer från olika håll.

Det är tydligt att de är enstöringar. Det är sällan kärleksfulla möten utan det gruffas och puffas när de möts över godbitarna.

Dagarna flyger iväg i rask takt och det är åter dags för lite fågelfoto. En kvällstur till Närsholmen ger lite bilder på unga Kentska tärnor, gravand och skärfläcka. Det är lustigt att se hur olika de juvenila fåglarna kan se ut jämfört med sina föräldrar. Om man inte har koll på detta är det lätt att missta ungfåglarna för någon annan exotisk art. Jag vet att jag själv när jag var färsk inom skådningen bläddrade i fågelböckerna och landade på nilgås när jag såg en ung gravand.

en ung gravand tog jag för en nilgås när jag var ny inom skådningen.

En ung skärfläcka letar mat i skymningen. Den har blivit ganska lik en vuxen fågel men näbben ska bli längre och de duniga fjädrarna på ryggen ska bytas mot vita och svarta fjädrar innan den får adultens monokroma utseende.

De unga kentska tärnorna är nästan vackrare än adulten. Den har spräckliga fjädrar som påminner om grizzlyfjädrar (flugbindningssnack)

En av de stora fördelarna med att vara fågelfotograf på Gotland jämfört med tex Öland är att det inte är någon trängsel. Sällan slåss man om utrymmet utan ofta har man många mil mellan skådare/fotograf. En morgon när jag klev ur bilen och plockade ihop mitt gömsle upptäckte jag till min förfäran att det låg ett annat gömsle precis där jag hade för avsikt att sätta upp mitt. Jörgen hade haft samma tanke som jag och var en kvart tidigare än jag denna morgon. Nu lär det dröja 10 år till innan det händer igen…

Jörgens fina gömsle i soluppgången

Ett permanent högvatten har varit ett gissel hela sommaren då de normalt så fina vadarbottnarna i tex Lausviken nu ligger för djupt för de flesta arter att födosöka i.

Det har blåst en sydvästlig vind hela sommaren som fyllt på vattnet i Östersjön och tryckt upp det i Bottenviken. Några dagars lite lugnare väder hade gjort att vattnet sjunkit något när jag rekade ett ställe på kvällen och jag bestämde mig för att ta en tidig morgontur. När jag anlände insåg jag att vattnet stigit igen men jag klämde mig ned på en torr tuva och hoppades på det bästa. Dött sa Bill…Tomt sa Bull..

Till slut dyker det i alla fall upp en enkelbeckasin som går vackert i fint medljus med en fin spegling. Det räddar dagen. Oftast händer det något som ändå gör att det känns värt att offra många timmars sömn. Några hägrar kommer också lite närmare än vanligt och får sig en salva med Canonen.

En enkelbeckasin räddar morgonen och bjuder på en fin spegling denna stilla morgon.

Gråhägrar är förutom i urban miljö (typ Råstasjön) ganska skygga och svåra att komma nära. Den här morgonen kom de åtminstone inom hyfsat räckhåll för kameran.

Det myckna blåsandet förstör fotograferandet men jag blir inte sur för det eftersom denna sommar gett mig många härliga timmar på vattnet bakom en kajt. Det är ett härligt sätt att motionera på. Man är ute timme efter timme och märker inte förrän morgonen därpå att man faktiskt genomfört ett rejält träningspass. Att man nu dessutom kan göra det tillsammans med sina härliga döttrar gör inte saken sämre.

Det är sjukt svårt att fota sig själv så en kompis (Tobas) fick ställa upp som modell innan jag själv hoppade i vattnet för att njuta.

Vid en kvällstur ser jag ett par Egretter i Lausviken. Jag har många år förväntat mig att de ska dyka upp framför gömslet men det har inte hänt. Jag bestämmer mig för att chansa morgonen därpå och se om de är kvar.

Förväntningarna är stora när morgonen gryr och jag sitter i gömslet och spanar genom gluggarna. Jodå, det flaxar till över vassen och ett par vita hägrar syns kort. Efter en stund kommer det ut fyra stycken Egretthägrar som börjar fiska en bit ifrån mig. De fiskar sig närmare och närmare och hoppet stiger. Då kommer en havsörn och hela viken lyfter med ett dån.

Kul! Två ägretthägrar dyker upp i ett fint morgonljus och fiskar sig sakta närmare gömslet tills hela viken lyfter med ett dån när en havsörn gör ett svep.

Hägrar och egretter lyfter och flyger söderut. Jag är rädd att det stuckit vidare söderut. Efter en halvtimme eller så landar en häger en bit från gömslet och strax därpå ännu närmare landar en egrett. Jag får fina lägen i c:a 10 minuter får en serie bilder som jag känner mig nöjd med. Det har blivit lite för sent på morgonen för det allra bästa ljuset men det är fortfarande ganska mjukt och fint ljus så jag känner mig nöjd med dagen.

En av ägretterna landar ganska nära gömslet och även om morgonen hunnit en bit så är ljuset fortfarande inte jätteskarpt utan jag får en serie med helt ok bilder.

I år fyller min kära hustru femtio. Hon har haft den goda smaken att välja Gotska Sandön som plats för sitt uppvaknande denna morgon mitt i livet. Jag blev ju inte direkt besviken över detta eftersom det är en plats som ligger mig varmt om hjärtat. Hela familjen packade sig iväg denna gång. Det är alltid en liten chansning att åka med Jonathan men havet var ganska lugnt och det visade sig att han trivdes alldeles utmärkt på ön så det var inte sista familjeresan dit. Vi hade underbart väder och vi njöt alla av kvällar och morgnar på Bredsand. Nåja, morgnarna var det väl kanske mest jag som njöt av i alla fall i vaket tillstånd.

Det var mycket vitfågel på Bredsand. Många hundra silltrutar, fiskmåsar och tärnor (silver-, fisk- och kentska) inväntade rätt tid för att sträcka söderut. Lite vadare var på plats. Några kustsnäppor, en kustpipare, några myrspovar, kärror och större strandpipare. Roligast var kanske sandlöparna som kom nära. När jag såg dem springa mot mig en bit bort lade jag mig ned med kameran på ryggsäcken. Så länge jag låg stil brydde de sig inte utan sprang rakt innanför närgränsen i en faslig fart. Sandlöpare är verkligen ett passande namn. På Bredsand är de verkligen i sitt rätta element där de kan löpa fritt i sanden.

Första kvällen rastade en grupp myrspovar på bredsansand. Kontrasten mellan de röda fåglarna och det turkosa vattnet utanför bredsand gav en exotisk känsla i bilden.

Sandlöpare är en härlig fågel. Den hastar fram och följer vågens rörelse upp på stranden och plockar smådjur som sköljts upp på land.

Det var inte så mycket olika arter på plats på bredsand men 5-6 sandlöpare höll sig inom räckhåll för kameran så det blev ganska många bilder.

Ännu en sandlöparbild

SIlvertärnor och fisktärnor lyfter i solnedgången för att kanske påbörja resan söderut eller bara ta sig en kvällsspigg.

Av någon anledning har jag för dåligt tålamod för landskapsfotografering men jag tog några bilder på Bredsand i skymningen. Sen sist jag var där hade udden flyttat sig en god bit österut. Det syntes tydligt hur den stadiga sydvästan tuggat i sig av stranden på västsidan som sen transporteras runt udden och släpps ut på andra sidan. Underbart är kort så efter bara två nätter var det dags för hemfärd igen. Vi lyckades komma in i Fårösund innan ett långvarigt blåsande började.

Det blev 4-5 dagars ihärdigt blåsande med kulingvindar. Hopp och lek i våtdräkt med andra ord. Familjen lämnade ön 9:e augusti och min plan var att ihärdigt fylla minneskort fram till den 13:e. Det blev dock ganska klent med detta eftersom vattnet fortfarande var högt och vinden ihärdig. Nu sitter jag i vemod på färjan och skriver detta och konstaterar att Gotlandsvistelsen är slut efter 54 dygn på ön.

Jag känner mig ändå nöjd och utvilad. Det har varit en fantastisk sommar på alla sätt. Hösten bjuder också på många spännande händelser i fåglarnas värld så stay tuned J