Maj alltid hett på Gotland!

This post is also available in: Engelska

Maj alltid hett på Gotland!
20 maj, ett hett datum för fågel på Gotland. Jag sitter på färjan och adrenalinet stiger när det larmas rödstrupig sångare. Den har fångats i ringmärkarnas nät vid hoburgsklippan, märkts och släppts. En brun glada larmas också frekvent. Världens vanligaste rovfågel men ack så spännande att se i Sverige. Konstigt det där att en art på annat ställe plötsligt blir en helt annan sak. Märkligt hur vi människor bygger upp chimärer. Sommargylling, kornsparv, lundsångare, aftonfalk…. listan fylls på med spännande halvrariteter. Vädret skall vara fint vilket väl begränsar fotograferandet till tidiga morgnar och kvällar. Det kan nog blir en skön helg ute i fält.

Staren häckar i äppelträdet
Efter lite matshopping och logistik tar jag en rekognosceringstur förbi Stormyr men konstaterar att brushanarna är borta och vattnet har sjunkit betydligt så planerna på Stormyr lades ned omedelbums. Två kungsörnar seglade över myren och kändes som ett gott omen. Väl hemma vid huset konstaterade jag att det blev gräsklippning på schemat. Jag lovade mig själv att köra slut på en tank innan jag fick åka iväg på något. Sagt och gjort. Gräsklipparen startade lydigt och under klippning räknade jag in tre häckande par stare och två par björktrast.

Var är morsan? Jag är hungrig gissar jag att starungen tänker. För två år sedan hade jag göktyta i samma träd.

Här kommer Hen Stare med käk. Puh! Hon var ite försiktig trots att jag satt upp ett gömsle på behörigt avstånd så jag avvecklade projektet för att inte störa.

Ändrade planer – silkeshäger larmas
Jag hörde halsbandsflugsnappare men såg den inte i någon holk. Pilfinkar verkade ha tagit en holk i besittning. När tanken var slut ringde telefonen. Silkshäger i Klase. Jaha, mina planer på aftonfalk i Muskmyr skrinlades. Raka vägen till Klase. Väl framme möts jag av kamrater som säger att den just lyft och försvann bakom en talldunge. Jag chansar på att åka söderut och därifrån se bakom dungen. Väl där spejar jag av stranden långt borta men ser då något vitt flaxa til i ögonvrån. Silkeshägern har förmodligen stått alldeles bredvid mig utan att jag sett den. Den landar 100 meter bort och börjar fiska. Nåja, jag fick iaf se den. Jag knäpper några bilder mest för att det är en ovanlig art.

Silkeshägern födosöker lugnt i solnedgången vid Klase fiskeläge.

Flera skådare dyker upp och jag möter både nya och gamla ansikten. Efter lite birdtalk drar jag iväg till Muskmyr. Det mulnar på och kvällningen närmar sig alltmer. Ska aftonfalken vara kvar? Nej, den syns inte till. Dagen efter får jag se kanonbilder tagna av en kamrat. Grattis Jörgen 🙂 Attans! Kanske borde ha prioriterat annorlunda. Den syntes tyvärr inte till något mer medan Silkeshägern var stationär hela helgen. Det är sånt man aldrig vet och många gånger chansar man fel. Det är också något undertecknad måste lära sig att hantera. Man kan inte vara överallt samtidigt…

Simsnäppor
Min plan var att chansa på en damm norr om Faludden där det kan dyka upp lite av varje. Jag satt upp gömslet och bäddade min bil med en tjock luftmadrass som när man blåser upp den lite slarvigt blir mjuk och skön som hästens sängar. När jag borstar tänderna flyger en jorduggla förbi i sista ljuset. Jag drar några skott men det blir inget. Fantastiskt skönt att avnjuta dagens sista ljud i sällskap endast av en flaska Corona folköl. Sämre sällskap kan man ha. Mörkret faller men fortfarande hörs skedänders grymtningar och gravändernas visslingar och alltid denna tid stirriga rödbenor som nervöst flyger runt i en lustiger parningsdans.

Jag ställer klockan på 0215 för att kunna smyga in i gömlset utan att jag märks. Tyvärr lyfter ett hundratal gravänder, skedänder, krickor och vem vet vad mer när jag kryper in i gömslet. Det bästa är absolut att sova i gömslet och vakna med fåglarna alldeles intill. Det är en avvägning mellan sömn och fågel helt klart. I mörkret hör jag gravänder, skedänder, krickor, snatterand och årta. Jag gluttar ut genom en glugg i mörkret och ser tre små prickar som svirrar runt. Hjärnan kopplar direkt och konstaterar att det är tre smalnäbbade simsnäppor. Hurra! Det är verkligen en härlig lite fågel.

Smalnäbbade simsnäppan är grann men har något kaxigt över sig. Här är en hona som har fylligare och djupare färger än hanen.

Trez gringos, tycker jag skulle passa som rubrik men det är åtminstone en av dem som är hona.

De är vackra i sin brokiga prakt. Just simsnäpporna är lite udda då det är honorna som står för färgprakten med mer mättade skarpare färger och hanen är lite blekare och sköter dessutom bestyren med ruvning på häckplatserna.

Jag spenderar ett par timmar med dem alldeles inpå. Tyvärr blir variationen ganska dålig på den blanka vattenytan. De bråkar inte ens med varandra utan födosöker idogt timme efter timme. En skärfläcka landar och markerar att det minsann är hans damm de landat i. Simsnäpporna är dock helt oförstående och svirrar vidare.

Skärfläckan visar sig vara en bully och sätter ner foten. Det här är min damm. Simsnäpporna flyr några decimeter och födosöker sen respektlöst vidare.

En snatterand kommer på snabb visit innan den skräms av canon’s kulspruta. De måste verkligen göra något åt denna. Två knölsvanar landar och man slås av den enorma storleksskillnaden som finns inom fågelvärlden. Den pyttiga vadaren smalnäbbad simsnäppa och kolossen knölsvan. Man får en känsla av David och Goliat.

Samma ordning i naturen, fåglar men så abnormt olika i storlek. De tre simsnäpporna väger möjligen lika mycket som knölsvanens fot.

Knölsvanen dissar mig totalt och ”ger mig foten” så det är bara att packa ihop.

Jag bryter upp och spenderar dagen med att flänga runt lite på Sudret. Inga vidare resultat fotomässigt. Hem för lite gräsklippning och göra en insats med ”Lilla fotografiska”, en liten korridor som jag fått låna av min kära granne för att hänga lite tavlor i sommar. Spännande! Det kommer bli jättefint. Mer om detta när det är klart.

Ungefär här passar det bra för kräsmagade att sluta läsa….Här kommer den oglamorösa sanningen från ett gömsle…
Söndag morgon, tidig uppgång och avfärd till Lausviken. Jag känner mig stressad av att jag är lite i sen i förhållande till solen. Jag borde ha varit på plats för en timme sen. Snabbt installera gömslet på havsbotten i det låga vattenståndet. Väl inne på plats blir jag plötsligt tokvarm och svettas. Jag tar av mig plagg efter plagg i den kalla gryningen och börjar få hemska tankar om hjärtinfarkt och allt möjligt. Jag lägger mig och kippar efter andan. Jag får springa iland och uträtta ett akutärende och väl tillbaka fyller jag flera påsar med kräk. Typiskt! Någon maghistoria har slagit till. Jag tvingar mig till att knäppa några bilder precis i gryningen. En skrattmås har den goda smaken att sätta sig precis där solen går upp och draperas av några molnslöjor. En klatschig färgbild helt enkelt.

Många fnyser åt soluppgångar och solnedgångar. Jag kommer alltid fascineras av detta dagliga skådespel även om mitt personliga favoritljus är precis före gryningen. Färgerna är mildare och behagligare. Ibland är sanningen nästan för stark.

Det blir några bilder på en storspov i motljus sen måste jag bryta upp och åker hem.

Några snabba bilder på en storspov i morgonbestyr blir det innan jag bryter upp för 12 timmar i horisontalläge.

Jorduggla igen!
Tolv timmar senare och oändliga böjningar över hink börjar jag känna mig som människa igen. Jag tar en sväng förbi nabben, Hammaren och Virudden och där är min vän från några veckor tillbaka. Den samarbetsvilliga jordugglan. Den ställer upp ganska bra även idag. Jag parkerar bilen och njuter av att se denna underbara fågel jaga över fälten. Det blir en del motljusbilder som kompletterar de bilder jag tidigare fått på ett bra sätt.

Likt en dödsängel ryttlar jordugglan över slåtterängen och spanar in sitt byte. Inte sork för det finns av någon anledning inte på Gotland utan någon skogsmus kanske.

I en härlig pappersvalelik flykt kommer den på låg höjd rakt emot mig. Ugglor är verkligen den häftigaste gruppen fåglar i mitt tycke. Inte minst jordugglan som gjort två helger på raken lyckade.

Jag tar en sväng ut på Närsholmen och möter en mörk, långvingad falk som svischar förbi och försvinner ut bland enbuskarna utom synhåll. Mörkret faller och jag får ge upp drömmen om Eleonorafalken för denna gång. Det kändes extra spännande då en Eleonorafalk dagen innan sträckt norrut från Öland.

Fortfarande lite matt åker jag hem och packar ihop för att åka morgonfärjan. Mina planer på att fota även innan färjan ställer jag in och bestämmer mig för att lyssna på kroppen denna gång. Som vanligt fylls hjärtat av vemod och jag längtar redan tillbaka när jag rullar in i färjekön.

Gotland – though heaven on earth