Nötskrika – Garrulus glandarius
Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta, med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart. Den känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs.

Vanligast är ett högljutt skränande och hest läte, (räk, räk) som främst används som varningsläte men ibland även som lockläte. Nötskrikan har också ett jamande läte som liknar ormvråkens och den kan härma andra fåglar, särskilt duvhök, och kråka. Dessutom har nötskrikan en lågmäld sång som hörs om vårvintern, och som har en djup visslande klang.

Den är mestadels en stannfågel men populationerna som har sin utbredning i bergiga områden i Asien gör årsvissa höjdförflyttningar[8] De nordligaste häckpopulationerna kan vissa vintrar uppträda som strykfåglar. Vissa år observeras exempelvis stora mängder av sträckoroliga nötskrikor vid Norrlandskusten.

I Sverige häckar den allmänt i de södra och mellersta delarna, samt upp till och med mellersta Norrland. Nötskrikan är Sveriges talrikaste kråkfågel.

Den låter såhär
Inspelning av maudoc från Xeno-canto