September – Naturen förbereder sig för mörkrets ankomst

Jag hade pratat med ett gäng kajt kompisar om att vi skulle ta en tripp till Gotland och njuta av höstens vindar. Det såg länge hyfsat ut i prognoserna men dagarna innan skruvades vindstyrkan ned rejält. Likt tio små negerpojkar föll kamraterna ifrån en efter en tills jag blev helt ensam. Nåja, det går ju inte direkt någon nöd på mig. Det finns ju annat att göra. Första kvällen bjöd Fredrik, en skådarkompis på korv på Närsholmen. Ett tunnsått sträck men lite umgänge i solnedgången. Mattias och Mattias var också på plats. På vägen dit hade jag rekat lite på mina vanliga fotoställen och såg bland annat två ägretthägrar. Jag bestämde mig för att göra ett försök morgonen därpå trots det höga vattenståndet.

Nu när höstmörkret så smått börjat infinna sig blev det ju en veritabel sovmorgon. Klockan var ställd på 0420 och jag var på plats i gömslet runt 0510. Efter några minuter börjar vattnet stiga. Snabbt ut med alla grejer och flytta till torrare mark. Ingen bra början. De fåglar som börjat landa stack nu långt därifrån och det var i princip fågeltomt hela gryningsperioden. Ingenting i sikte.

Det är lite typiskt september. Det kan variera mycket från ena dagen till den andra. Fåglar samlar ihop sig och rastar och kan bli många till antalet. När sen sträckvädret blir bra så sticker allihop och det blir märkligt ödsligt och tyst i markerna.

1600tofsvipa1

Gäss och tofsvipor samlas i flockar för att tillsammans flytta söderut mot ljuset.

1600tofsvipa2

Tofsvipor är de enda fåglar som rör sig i närheten första timmen i gömslet.

Det rastar lite gäss på avstånd och flockar med tofsvipor och starar gör svep över viken. Ingen skymt av ägretterna. Jag lägger mig ned och slumrar till några minuter och vaknar av att jag hör en ägretthäger. Jag tittar ut i sidofönstret och ser inte en utan åtta ägretthägrar. Det är på 15-20 meters håll. Försiktigt smyger jag ut objektivet genom sidoluckan, ställer slutaren på tyst läge och knäpper några bilder. Jag lyckas klämma in 5 av de åtta ägretterna i samma ruta. Det är en ganska unik bild ändå. Förmodligen kommer den dock att bli allt vanligare. Solen har gått i moln och en efter en flyger ägretterna därifrån till bara en är kvar. Då kommer solen fram och ljuset är fortfarande ganska mjukt. Jag får några ganska fina porträtt i mitt tycke.

1600a%cc%88grett4

Jag vaknar hastigt av att jag hör en ägretthäger utanför gömslet. När jag tittar ut så möts jag av denna blick.

1600a%cc%88grett3

Inte en, inte två utan åtta ägretthägrar samtidigt framför kameran. De var för nära för att få i fokus allihopa.

1600a%cc%88grett1

En efter en lyfter de och flyger iväg men en av ägrettterna dröjer sig kvar och solen kikar fram med ett milt behagligt ljus.

Nöjd packar jag ihop och åker hem för att jobba undan fredagsbestyren. Det tar längre tid än väntat så jag äter lunch innan jag packar in kitegrejerna i bilen och beger mig till Lausvikens norra del.
1600kite1 1600kite11 1600kite12

Skönt häng och ett antal tinmar på vattnet gör att fredagen blir en riktig kanondag på alla sätt. När det börjar kvällas tar jag lite bilder på de andra som orkar kämpa vidare i den mojnande vinden.

Jag hade en idé om att få kajtare i den uppgående fullmånen. Ingen orkar dock ställa upp som modell så jag åker till Närsholmen för att kanske få en gåsflock eller något i la Luna. Det är en hel del moln men månen kommer upp fint i en glipa men inga fåglar kommer. Det börjar bli svårt att se. Jag spanar av med handkikaren åt höger och vänster. Efter ett svep till höger ser jag att en prutgåsflock passerat väldigt snyggt rakt genom månen. Käftsmäll… Månen bäddar sen in sig för natten i molnen. Så är det. Det är inte bara att gå ut och hämta bilderna. Man får slita för dem. Trött efter dagen stupar jag i säng och bestämmer mig för att inte ställa klockan.

1600bla%cc%88sand1

En flock bläsänder muntrar upp kvällen

Vid sju vaknar jag och ser att en kompis ringt. Han berättar att de har en prärielöpare vid Klase fiskeläge. Snabbfrukost och iväg på rarrisjakt. När jag kommit en bit berättar han att den stuckit och inte återfunnits. Jag åker ändå dit med svikande förhoppningar. Vi letar en stund på de omgivande stränderna. Jag sätter mig sen och väntar på en stock för att se om den återkommer till sin favoritplats. Det flyger förbi små grupper med brushanar men jag ser inte till prärielöparen. Plötsligt ser jag en ensam vadare gå runt på andra sidan en liten vattensamling. Det är den. Jag såg den aldrig flyga dit. Kom den upp genom jorden? Jag får sällskap av en fotografkollega, Torsten och vi sjunker ned sida vid sida i geggan och väntar på att prärielöparen ska närma sig. Den går en cirkel fram och tillbaka och kommer aldrig speciellt nära. Det går en timme och en stund till men den går obekymrat runt för sig själv. Ytterligare en fotograf kollega har anlänt, Jörgen. Vi går runt vattnet och får ljuset i ryggen och lägger oss ned och kryper sakta närmare. Prärielöparen är väldigt oskygg och kommer närmare och närmare och ger oss en fin serie bilder. Efter en god stund verkar den ha ätit sig mätt och lyfter och flyger norrut.

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Prärielöpare, Gotland - september 2016

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Utan kikare ser vi den inte gå ned men förmodligen gick den ned i lagunen strax norr om platsen där i befann oss. Vi packar ihop och rör oss hemåt. Resten av dagen blir en dag fylld av nyttor. Gräsklippning, nedpackning av studsmatta, utemöbler till garaget, nedplockning av utställningen från i somras och det hela avslutas med en trevlig middag hos en av fotografkollegorna.

Sista morgonen chansar jag på att åka till Närsholmen för att se om det ska dyka upp något spännande. Det blir en vädermässigt spännande morgon. Dramatiska moln som ger en mörk bakgrund.

1600na%cc%88rsholmen3

Det blir ett spännande ljus med de mörka molnen som lyses upp bakifrån av den uppgående solen. Närsholmens fyr lyser i fjärran.

Tyvärr ganska tomt på fågel men jag får till slut sällskap av en ung kustpipare som ger några hyfsade bilder.

 

1600kustpipare19

En ung kustpipare landar och bjuder upp till dans en kort stund innan korna förstör morgonen.

Ljuset är bra och jag har tålamod men blir strax bryskt bortjagad när Närsholmens ligister, kvigorna kommer och jagar bort inkräktaren, mig från deras halvö. De har redan ett söndertrampat gömsle på sitt samvete så jag törs inte chansa på att ligga kvar med risk för att bli nedtrampad. En ganska oglamorös död. Jag går mot bilen där hela skocken spärrar vägen för mig och bjuder mig på en tveksam biltvätt med sina slemmiga tungor.

1600kossor1

Här är de! Närsholmens omutliga väktare som jagar bort alla inkräktare. Otaliga gånger har man fått avbryta sina fotopass för att inte riskera att bli nedtrampad.

Vid den här tiden ser man ofta stora flockar med steglitser som hänger ihop och äter av fröna i tistlar och gammal raps som står kvar i åkerkanterna.På väg hem passerar jag en flock.

1600steglits3

Likt förrymda burfåglar kommer steglitsflocken svepande och de gula vingbanden lyser kontrasterar mot de vissnande fälten.

Resten av dagen spenderas på sudret i sällskap med Freddy. Vi börjar på Barshage där jag ser en ung pilgrimsfalk. Tyvärr alltför sent då den suttit på marken inom bra skotthåll för kameran men jag njuter av den när den flyger iväg genom kikaren. Strax därpå larmas en svarthuvad mås från Rivet (sydligaste udden på Gotland). Där står Lars Johnson, den duktige fågelmålaren och spanar vitfågel.

1600kno%cc%88lsvan3

Med tunga ljudliga vingslag pumpar ett knölsvanspar förbi oss på Rivet.

Han pekar ut ett par kaspiska trutar för oss och även en ljusmantlad silltrut. Den svarthuvade måsen har dock gjort sig osynlig. Jag har aldrig sett någon i vinterdräkt så lite besviken blev man allt. Lasse åker mot Vamlingbo för att jobba men kommer strax tillbaka för att meddela att han sett måsen på hällarna. Vi hastar dit och får se den. Väldigt lik en skrattmås men med svarta ben och en svag banditmask.

1600svarthuvad2

En ganska ovanlig besökare, svarthivad mås. Detta är en ungfågel i vinterdräkt men känns igen på de svarta benen och en antydan till banditmask vilket skiljer den från släktingen skrattmåsen.

Vi rör oss upp mot ringmärkarboden där det finns några oxlar som brukar vara intressanta för tättingar. Mycket riktigt så hittar vi ett par taigasångare där och en hel de andra tättingar som grupperar sig för att vid lämpligt tillfälle lämna Gotland och fortsätta söderut.

1600taigasa%cc%8angare1

En av tre olika taigasångare som vi fick nöjet att se nere på rivet, det allra sydligaste på Gotland.

Vi passera Muskmyr för att se om det kommer några kärrhökar. Efter en stund dyker en honfärgad blå kärrhök upp men den går ned i vassen och försvinner. Vi åker vidare mot Faludden och hittar lite tättingar längst ut vid fyren. Jag får några bilder på grönfinkar och en trädkrypare.

1600tra%cc%88dkrypare2

Den lilla trädkryparen skruvade sig upp på karaktäristiskt sett uppför stammen i sin ivriga jakt på mat.

1600gro%cc%88nfink1

I en lövtunnel flyger en flock grönfinkar i ett fint motljus.

1600gro%cc%88nfink2

Jag åker ned och avslutar vid Haubjärge bodar. Klockan är runt fem på eftermiddagen. Östersjön ligger nästan blank. Det kommer små flockar med gäss. En sen gluttsnäppa ropar sitt bekanta läte. Det är fortfarande runt 20 grader i luften och nästan lika varmt i vattnet. Jag måste strax bege mig mot färjan men dröjer mig kvar lite för länge. Det blir svårare och svårare att lämna Gotland för varje besök.

1600ro%cc%88dra%cc%88v2

En vacker räv får mig att tvärnita och slänga mig ut genom fönstret. Den blir en fin avslutning på en härlig helg på Öjn.

Någonstans halvvägs till Visby tvärnitar jag så tavlor, surfbrädor etc hamnar i en enda röra. En vacker räv står fint ganska nära vägen så jag hänger mig ut genom fönstret och får iväg några bilder innan jag hastar vidare.

 

Brushanespel i Liminka Bay (Liminganlahti)

Jag är ganska impulsiv. Ibland alltför så. Efter Vårgårda fotofestival i höstas bokade jag in en resa till Finland för att fota brushane trots att jag vet att när maj väl kommer vill man inte vara någon annanstans än på Gotland. Där finns ju också brushanar på våren som ibland spelar när de rastar på sin väg norrut mot häckplatserna. Jag har dock lagt ganska mycket tid på att få bilder på spelet men aldrig lyckats få några bilder på spel mer än på långt avstånd. Min förhoppning var nu att få bra bilder av detta.

Liminka bay ligger ca en halvtimmes bilfärd från Uleåborg och är en viktig häcklokal och rastplats för många fågelarter och individer.

Sagt och gjort jag åkte till Finland. Närmare bestämt till Uleåborg. Därifrån vidare en halvtimme med hyrbil till Liminka bay. Där finns ett finfint Naturcenter som dessutom har ett hotell med fem rum. Under brushanespelet finns det möjligt att hyra gömsle för att komma nära och inte störa spelet. Upplägget drivs av Finn Nature med Jari Peltomäki och han fru Kaisa. Ett trevlig naturälskande par. Jari är flerfaldig vinnare i diverse fototävlingar och har fotat natur sedan 1989. På den tiden var det svårt att fota. Jag imponeras av fotografer som började med diafilm. Det var ett annat tänk. Man fick noga skriva upp exponeringar man använde och sen vänta ett par veckor på att filmen skulle komma tillbaka från Kodak för att se om man exponerat rätt. Det är annorlunda idag när man bränner iväg några tusen skott på ett pass och omedelbart kan justera exponering etc. och se resultatet direkt. Att ta en skarp rätt exponerad bild idag är inte svårt. Idag krävs mer än det för att ta en bild som sticker ut.

I Liminka finns gömslen på två platser. Dels ett antal gömslen vid en översvämning och dels mot en liten vall 200 meter därifrån där själva spelet sker. Man får fritt välja i mån av plats och har man några dagar kan man variera ljus och plats för att få så stor variation av bilder som möjligt.

Gömslena är som små lådor och den låda jag valt första kvällen har en glasvägg som jag valde då de fåglarna inte skyggar lika mycket för den som för varianten där kameran sticker ut utanför gömslet. (Dessvärre upptäcker jag vid resans slut att i princip alla bilder jag tagit i detta glasgömsle är suddiga. På något sätt har det blivit någon brytning genom glaset som gjort att allt blev suddigt.) Det är ganska trögt. Brushanarna har minskat med ca 80% på ganska kort tid och nu häckar bara ungefär 100 par i Liminka. Den märkliga våren som började sent och sen övergick i sommar verkar har snurrat till det för fåglarna också. Troligen har många av de fåglar som rastar här istället flugit vidare i det fina sträckvädret till nordligare häckplatser. Det stora raset för brushanar är en minskande tillgång till slåtterängar och betade strandängar som utgör häckplatser. Dessutom jagas de en del på övervintringsplatserna i Senegal.

 

Det invecklade brushanespelet
Ett forskarteam på Uppsala Universitet har i studier visat att det som skiljer de olika hanarna åt är en specifik kromosonförändring som uppstod för ca fyra miljoner år sedan. Det kan man läsa mer om här: http://www.uu.se/nyheter-press/nyheter/artikel/?id=5604&typ=

Det finns tre olika typer av brushanehanar. De har helt olika fjäderdräkter och helt olika roller i spelet. De varierar framförallt i färg på halskragen som är allt från vit till svart med allt däremellan.
De mörka eller kraftfullt färgade hanarna är aggressivare, kallas för ”suveräner” eller independents. De är de vanligast förekommande i spelet ca 80%.

De ljusa, ofta med vit halskrage, är mer undvikande och passiva, kallas ”satelliter” och utgör cirka 20 % av hanarna. Den tredje, och mest ovanliga morfen, är de ”intermediära” eller ”Faeders” som är hanar men bär en honfärgad dräkt året runt. De är väldigt ovanliga och dessa utgör cirka 1 % av hanarna.

Jag tyckte det var svårt att se något mönster i korrelationen  uppträdande och koppling till fjäderdräkt.
Här är några av kombattanterna.

Denna individ hade ett tydlig revir vid en tuva som den försvarade de tre gånger jag besökte spelplatsen.

 

 

Den här individen hade en fjäderdräkt i färgen Grizzly (flugbindarterminologi). Han verkade ambulera lite runt hela spelfältet. Möjligen var han en satellit.

Denna individ kom och besökte spelplatsen lite då och då och verkade inte ha något område som han försvarade.

De ser för lustiga ut med sina kragar och mössor. Man får många associationer till allt möjligt. Mest tycker jag de påminner om karaktärer i Louis XIV hov. De struttar runt med sina peruker, bugar sig och ser ibland förorättade ut. Blir de tillräckligt kränkta blir det duell. Viss likhet finns också med delegaterna i House of Lords i det brittiska parlamentet.

Ansiktets sidor är som ni kan se täckta av vårtor, och visar att de är parningsredo och de ger också visst skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och kan i sällsynta fall döda varandra.

De kan fajtas rejält och i sällsynta fall går det så långt att någon av kämparna dör.

Going in for a kill

 

De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1×1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna använder ett camoflage genom att se ut som en hona. De försöker sno till sig en parning när en hona kommer förbi. De råkar dock själva ut för att bli betäckta av andra hanar eftersom de andra tar dem för en hona. Ja ni hör det är fullt med intriger och ingredienser gott nog för en långkörare på Netflix 🙂

När man spenderar ett antal dagar på samma plats lär man känna individerna eftersom de ser så olika ut. Man vet vilken tuva de försvara och vilka som är Satelliter är väldigt tydligt, då de oftast lägger sig ned och flyr konflikterna. Jag såg tyvärr ingen intermediär eller ”faeder” vad jag vet. Svårt att säga eftersom de är lika honorna.

Förutom spelplatsen fanns även gömslen vid en vattensamling där brushanar och andra fåglar åt och drack.

Vid vattensamling födosökte brushanar i pausen i spelet.

Ibland blir vattensamlingen för trång för de testosteronstinna brushanarna så att de drabbar samman även i matpausen. Vilket ju var precis vad jag hoppades på.

Här är vattensamlingens ägare. Alla som satte sin fot här utom möjligen rödspoven fick sig en omgång.

Rödspov är nog en av de snyggaste arterna. Den har ett nobelt utseende och rör sig som en modell.

I solnedgången ropar en storspov. Kanske meddelar han sin ruvande hona att han är på väg.

En flock tranor drar vidare norrut efter att ha tankat bränsle på den fina rastlokalen.


Ugglekväll

Jag fick möjlighet att följa med Jari och Kaisa när de var ute och kollade pärluggleholkar. Självklart tackade jag ja till denna möjlighet. Det är rekordår med ugglor i år så om häckningarna går bra kan vi förvänta oss en förbättring av antalet för de flesta arter.

De första tre holkarna vi kollade var tomma. På väg till nästa holk passerade vi en stor björkdunge omgiven av åkermark. Runt den platsen hade en av Jaris guider sett en hökuggla som jagat bort en jorduggla häromkvällen. Det kunde tyda på att de häckade i dungen och vi gjorde ett försök att hitta boet. Vi traskade runt i den fina gamla björkdungen. Sumpigt och fint. Som gjort för vitryggig hackspett, som tydligen också finns i området. Vi har gått runt en god stund när jag hör en hökuggla sjunga. En melodiskt rullande sång. Jag får en ganska god uppfattning om riktning och ropar till mig Kaisa och Jari. Efter några minuter hittar jag ett gammalt kråkbo och tycker mig se något som rör sig i boet.

En av hökuggleparet kollar in de störande typerna. Vi lämnade platsen snabbt efter några bilder för att inte störa häckningen.

 

 

 

 

 

En av guiderna hade sett en lappuggla inte långt från där vi var. Han misstänkte på beteendet att det kunde vara häckning. Vi hittade den ungefärliga platsen och gav oss in i ytterligare en fin sumpskog.

Vi spred ut oss och letade runt i den fina sumpskogen full av älgspår, björnspår och vildmarkskänsla.

Vi ger oss in i en magnifik sumpskog med älg och björnspår. Vi hittar efter en stund ett lappugglebo som blåst ned från en trädklyka. Tre ägg på marken. Ett är fortfarande helt men kallt och dött.

En av lappugglorna blickar ut över markerna efter en smaskig sork. En liten blodfläck på näbben avslöjar att den varit framgångsrik i sin jakt nyligen.

På en avverkad del i en hög tal låg resterna av ett bo och på marken låg dessvärre två trasiga och ett helt ägg. Det förklarar det avvikande beteendet från lappugglan tidigare. Den hårda blåsten hade förmodligen fått boet att gungas loss från sina fästen i tallklykan med ödesdiger konsekvens. Det positiva är dock att det finns tid att hitta ett nytt bo och försöka igen.

En liten bit längre bort sitter förmodligen paret som just avbrutit häckningen. De ser molokna ut men det gör ju å andra sidan en lappuggla jämt.

Precis där vi parkerat för att titta på lappugglorna finns ytterligare en pärluggleholk. Vi går en kort bit på en stig som för oss genom en underbar gammelskog med tjock mossa och skägglav i de vackra granarna. Där sitter en holk som är smakfullt gjord av en gammal björk. Pärlugglan hör oss komma och kikar lugnt ut på oss. Det är faktiskt första gången jag ser en pärluggla. Jag har hört den åtskilliga gånger men då den är nattaktiv har jag aldrig fått syn på den.

Pärlugglan stirrar på oss men verkar helt lugn av vår närvaro. Vi tittar på varandra en stund innan vi backa ut ur den härliga gammelskogen.

Vi åker vidare och hittar ytterligare en lappuggla på ett fält på vägen tillbaka. Helt galet. Totalt åtta ugglor på tre timmar i fält.
Norra Finland har en fantastisk natur och artrikedom. Det vore kul att bila sig upp hela vägen över till Sverige och ner till Stockholm under 2-3 veckor. Men det får nog vänta några år eller till nästa liv.

En sista soluppgång möter mig innan jag lämnar Finland och Liminka Bay ett minne rikare.

Sista morgonen är jag i gömslet vid vattensamlingen och väljer nu ett gömsle där kameran är ute i luften. Orrarna spelar på våtmarken ackompanjerad av rastande tranor och några morgonpigga grågäss. Någon handpumpar vatten med en gammal pump. Det är rördrommen som sjunger vackert på rördrommars vis. En storspov spelflyger för sig själv . En skrattmås blir morgonens första gäst utanför gömslet. Som så många gånger förr är den först på plan och jag knäpper några bilder med canons ögonblicksfrysare.

Jag lämnar Liminka Bay nöjd med vistelsen men inte helt nöjd med bilderna. Men det kan man heller inte räkna med att vara jämt. Jag fick en hel del fina exponeringar på minneskortet i hjärnan. Det är minst lika viktigt om inte viktigare.

Källor: Wikipedia samt Uppsala Universitet, Fredrik Widemo

 

Högt vatten ger nattliga äventyr

Sen jag kom till Gotland i slutet av juni har vattnet varit ovanligt högt för årstiden varför de bottnar kring Gotlands kuster där vadarna normalt födosöker är täckta av för högt vatten. Detta faktum har gjort att jag tagit sovmorgnar och istället riktat fokus mot andra arter som jag normalt inte jagar med kameran. Eller, ja nattskärror jobbade jag en del på även förra året men i år spenderade jag en knapp vecka i skogen ovanför huset. Från skymningen till en bit efter 23.

En nattskärra flyger likt en pappersvala ryckigt runt omkring mig.

Nattskärran fladdrar ned i en torraka 10 meter ifrån mig. En härlig upplevelse att se denna mystiska fågel i rätt miljö och i rätt belysning.

Nattskärra, Garde – juli 2017

Det var en härlig konsert med 5-6 spelande nattskärror, morkullor som svepte över skogstopparna och rävar som ylade i mörkret. Det slumpade sig att det blev fullmåne denna tid. Jag blev en smula besatt av iden att få en nattskärra i en torraka mot Det var en härlig konsert med 5-6 spelande nattskärror, morkullor som svepte över skogstopparna och rävar som ylade i mörkret. Det slumpade sig att det blev fullmåne denna tid. Jag blevmånen. Tyvärr lyckades jag inte. Det var nära flera gånger men det sprack alltid i sista minuten när nattskärran skulle landa.

Morkullan flög strax över och strax under trädtopparna och utstötte sitt karaktäristiska läte.

Bilderna blev svartvita mot den grå himlen.

Jag var även nära att fånga morkullan i månen. De första veckorna på ön präglades av misslyckade turer där den mest lyckade bilden var en bild på vallmo. Vallmo?? En stillasittande blomma. Nu är jag förvisso inte en styvnackad fågelfotograf även om det är det jag fotar mest.  Blommar blev det en del av som substitut.

Vallmon blommade för fullt när jag kom i åkrarna runt mitt hus i Garde. En promenad i skymningen med kameran gav denna bild.

På en joggingtur i skogen passerade jag några inägor ett par kilometer in i skogen. Där hörde jag en kornknarr som spelade när jag passerade. Jag har provat på kornknarr ett antal gånger utan framgång men bestämde mig för att prova redan på kvällen. Första försöket gick sådär. Jag hade en som spelade precis bredvid gömslet så det dånade i öronen. Det har så otroligt stark stämma att det nog är risk för tinnitus. Den flög över tältet efter en stund och landade i ett dike. Hmm… Nåja, skam den som ger sig. Jag bestämde mig att testa kvällen efter. Jag var ute i lite bättre tid och var på plats redan vid åttatiden på kvällen. det var full fart. 2-4 stycken spelade ihärdigt. Ganska snart ser jag i ögonvrån hur det otroliga händer. En kornknarr kikar ut ur det höga gräset och tittar fundersamt. Den går tillbaka in igen men kommer efter en stund ut och blir helt synlig. Jag knäpper några bildserier och kornknarren tar en språngtur in i det höga gräset igen. Tjoho! en snabbtitt på display avslöjar att det åtminstone är några skarpa bilder som betyder att jag lyckats. Äntligen lite utdelning efter många timmars slit.

Kornknarren kikar fram ur det höga gräset som hastigast ill fotografens lycka.

Kornknarr, Gotland – juli 2017

En skådare på ön, Bimbi, håller på med ett ringmärkningsprojekt med kornknarrar och har en efterlysning på omärkta knarrar. Jag misstänker att ingen haft koll på dessa knarrar så jag hör av mig till honom och redan på kvällen gör vi sällskap upp till skogen för att ringmärka dem.

Bimbi fotar olika delen p kornknarren för sin forskning

Bimbi har med sig ett lågt nät som är två meter brett och kanske 25cm högt. Han har med sig en högtalare och en mp3-spelare med en kornknarrsslinga. Vi spelar en trudelutt och lokaliserar den första knarren. Vi traskar utan krusiduller fram till den och placerar ut nätet bara tio meter ifrån den. Bimbi har en pannlampa på som han lyser mot knarren för att den ska bli bländad och inte se nätet. Den är lite tjurig men rör sig sakta närmare. Missar nätet och springer nästan in i mig och flyger iväg. Det tar en stund till sen sitter den i nätet. Vi trasslar ut den och Bimbi fotar olika delar.

Kornknarren är med på noterna och låter sig undersökas. Om jag inte helt missminner mig så är detta en 2k kornknarr dvs en som föddes förra året.

Ögon för åldersbestämning, han mäter även vingarna och fotar stjärttäckarna då han misstänker att det också kan vara en åldersparameter. Sist åker det på en ring och därefter får knarren friheten åter. Det dröjer någon minut sen står den och ropar efter en hona igen till synes helt oberörd av att bli infångad. Vi märker ytterligare en individ men hittar inte de andra två som jag är rätt säker på att jag hörde. Ett kul nattligt äventyr.

Innan den släpps får den en ring runt foten . Det är inte ovanligt att de återfångas året därpå även om det jagas en hel del knarrar på kontinenten.

Lyckan med kornknarren gav blodad tand och jag funderar på om man inte ska försöka få bättre bilder på vaktel. Jag lyckades få några bilder för två år sedan när jag hade en som spelade nästan på tomten. De togs dock i trist ljus och det var lite för mycket gräs i vägen för att jag skulle bli riktigt nöjd. Jag spanar i artportalen men de flesta vaktlar är ganska långt från Garde. Bimbi berättade då att han har en vaktel som spelar i Burs som bara är en dryg mil hemifrån. Sagt och gjort jag åker dit och gör ett försök men utan framgång. Jag har dock fått en del ideer som jag bestämmer mig för att prova dagen efter, Jag är på plats vid 0400 och vakteln spelar ihärdigt. Jag riggar upp och väntar och väntar. Plötsligt är vakteln på andra sidan vägen. Jag flyttar gömslet och efter en stund är den tillbaka på favoritplatsen men kommer inte åt mitt håll. Jag är beredd att ge upp när den plötsligt spelar alldeles bredvid mig. Kort efter kikar den ut försiktigt och kollar läget. Jag knäpper ett par rutor och precis innan den försvinner tillbaka vrider den på huvudet så det mjuka morgonljuset lyser upp hela fågeln. Jag sätter skärpan och vips så var man skapare av en ruta på en vaktel. Vilken flax.

Vakteln kikar fram ur det höga gräset, vrider på huvudet och träffas av det mjuka morgonljuset. Fotografen blir nöjd.

 

Väldigt nöjd med resultatet av detta sidospår ser jag nu fram emot att krypa ned i leran där jag hör hemma bland gluttsnäppor, skärfläckor och svartsnäppor. Det höga vattnet hänger dock i sig och vinden gör det också svårt att få till det. Det blir kajtsurf med döttrarna istället.

Med härfåglar och blåkråkor på Puzstan

Genom åren har man sett fantastiska fågelbilder från Ungern. I Ungern bor en fotograf som heter Bence Mate. Han toppar varje år någon av de stora internationella fototävlingarna. Han är fantastiskt duktig på att bygga gömslen för att skapa möjligheter att ta bra bilder. Samtidigt är han inte en kille som bara gör det för bilden utan det han gör skapar också möjligheter för fåglarnas häckning då de får perfekta häckningsplatser serverade av honom. För ett par år sedan kontaktade jag honom för att se om man kunde boka några dagar. Det var fullt två år framåt. Jag sa att honom att sätta upp mig på en väntelista om det dök upp något återbud. För ett par veckor sedan trillade det ned ett mail i inkorgen där jag erbjöds tre dagar på hans farm. Efter en snabbkoll hemma nappade jag på detta. Det var inte helt självklart. Jag har senaste tiden tröttnat lite på att man ser liknande bilder från fotografer som åker till kommersiella gömslen. Jag trivs egentligen kanske bäst med att ligga på en gotländsk strand. MEN arterna och min nyfikenhet lockade mig till att åka dit. Jag får en del tips i förväg av Jonas Claesson som var på plats veckan innan. I gengäld får jag släpa hem hans kängor som han glömt kvar. 🙂

Bences farm ligger en och en halv timme från Budapest. Det är ett vidsträckt odlingslandskap inte helt olikt Sverige som möter mig. Jag får sällskap i transporten från flygplatsen av två israeler. En av fördelarna med att åka ensam är att man alltid gör nya bekantskaper.

Efter en kort fikapaus går vi igenom fördelningen av fotografer på de olika gömslena. Jag börjar med en kväll i Theatre. Det är ett gömsle som är helt fantastiskt. Det ligger i ett träskområde med vass och små sjöar som är någon halvmeter djupa. Vi kommer fram till ett litet hus. När man går nedför trappan kommer man in i en gång på 10-15 meter som tar oss fram till själva gömslet som är otroligt avancerat. Det är glasskivor på 1,5 gånger 5 meter åt två håll. Med och motljus. Tre fåtöljer med en specialanordning med plats för två kameror. En elhiss drar upp skyddet för fönstret och på en digital display ställer man in antifogsystem, luftvärme och golvvärme. Helt galet. Gömslet ligger en meter under marken så man sitter och tittar ut med hakan över vattnet. Där går ägretter, gråhägrar, natthäger, en svart stork , skrattmåsar, svarthuvade måsar och massa andra arter.

Till en början kommer det kraftig regn som piskar i dammens vatten. Natthägern är en häftig art med en skön personlighet.

 

Efter regn kommer sol. Kvällen avslutas med ett fint guldigt ljus som reflekteras av vasen och ger en fin bakgrund till natthägern.

Jag sällskapar med en tysk och en av israelerna. Vi har en fantastisk kväll som börjar med en störtskur och avslutas med en skön solnedgång. Typ, precis vad man skulle vilja ha om man fick önska. En sak jag noterar och som gäller genomgående är att ett 500 mm objektiv är onödigt stort då avstånden är korta. Jag kompletterar med ett 70-200 med eller utan 1,4 konverter men det blir inte samma bokeh som med femhundrat och det ger mig lite huvudbry. Det optimala hade varit ett 200-400 med inbyggd konverter. Alternativ ett 300 f/2,8. Men det är lyxproblem. Jag får klura lite mer och försöka hitta intressanta kompositioner med det jag har.

En svart stork fyller upp hela sökaren men det går tack vara de spännande röda benen och näbben ändå att hitta lite kompositioner som håller.

Det är ett riktigt kul pass. Man kastar iväg skott åt höger och vänster då det ständigt dyker upp nya möjligheter. Jag kollar lite då och då på motljussidan om det händer något där och får några bilder där med. När man fotar motljus från gömsle måste man vara extra försiktig. Det spegelglas som används mister sin förmåga om solen skiner rakt in som vid solnedgången. Därför använder man svarta kläder och ett svart skynke framför oss som endast har ett hål för kameran.

Ett par gråhäger är en smula oense om vems mörten egentligen var. En konverteringen till svart/vitt ökar dramatiken.

 

En längre slutartid med 70-200 tar bort detaljerna ur bakgrunden och ger en softare intressantare bild i skymningen.

Tillbaka i kampen bjuds på en sen middag. Då går vi även igenom fördelningen av gömslen för morgondagen. Överlag var det väldigt flexibelt och tillmötesgående och det mesta gick att lösa då det finns så många olika gömslen. Jag prioriterade att försöka komma undan så jag fick ett eget gömsle. Det lyckades för det mesta. Men denna morgon började jag tillsammans med Assaf från Israel. En duktig ganska ung och driven fotograf. Vi skulle spendera morgonen i Rollertower. Det var ett torn med en trädkoja i en träddunge. Alla barns dröm. Utanför gömslet hade man på en stör satt upp en bit av en stock med bohål. Där häckade en familj blåkråkor. Det var alltså målet för dagen. Morgonpasset var motljus.

Morgonens pass i Roller tower var i motljus. Utmanande att få till några intressanta bilder. Det fanns en yta med mörk bakgrund där det gick att få blåkråkan att sticka ut ordentligt mot den svarta bakgrunden.

 

En blåkråka kommer med en insekt till sina småttingar i bohålet.

Det var en fantastisk morgon med dimmor som började stiga och som började glöda när de träffades av solen. Några harar skuttar förbi och ett par sommargyllingar stämmer upp en skön konsert bakom vårt gömsle. De verkar ha bo i samma dunge. Vi såg dem ideligen flyga ifrån oss men aldrig till oss tyvärr. De landade inte heller på de sittpinnar som fanns ditmonterade. Det går fort och som jag nämde tidigare är jag mittemellan brännvidder så det blir en del frustration men vi njuter ändå av en skön morgon. En gök landar plötsligt framför oss sitter en stund och ropar och viftar på stjärten åt oss.

En gök landade i närheten av oss som en liten glad överraskning.

Vi bryter upp vid nio när ljuset är alldeles för hårt och jag passar på att komma ikapp med lite sömn. När jag vaknar tar jag en sväng ut till ett av de tre skogsgömslen som finns i sortimentet. Under lövverket blir ljuset filtrerat så det går att fota med hyfsat resultat även mitt på dagen. Gömslet är byggt med en vattenspegel som sträcker sig 7-8 meter ut från gömslet. Där vattnet slutar börjar en glänta som gör att man får en fin bokeh och en grön bakgrund som varierar i nyans beroende på hur ljuset faller. Gästerna som kommer och dricker är många. De klassiska fröätarna stenknäck, bofink, talgoxe och blåmes men även gransångare, svarthätta, turturduva och diverse andra arter. Det man hoppas på är kanske framförallt sparv- och duvhök. Jag har dock inte turen på min sida men är nöjd ändå. Efter en snabb paus hemma åker jag till kvällspasset som skall spenderas i Hoopoe 5. Ett gömsle med fokus på härfågel. Här har man byggt ett inbjudande ställe för härfågeln att häcka på. En sandkulle med träbeklädnad på en sida verkar vara en drömlägenhet att bilda familj i för härfåglar. Ofta föder de upp två kullar per år. Bredvid häckar även blåkråka. Som namnet antyder är det lite av bildfabrik, det får tillstås men Bence är fantastisk på att förstå hur ”scenen” ska se ut för att ge rätt bilder och om fåglarna trivs och dessutom förbättrar häckmöjligheterna så är det ju bara av godo.

Den här bilden var vad jag hade på näthinnan när jag åkte ned till Ungern. En härfågel med plymen utfälld och genomlyst av det mjuka ljuset från den Ungerska solnedgången.

 

Härfåglarna flyger i skytteltrafik med mat till de snart flygga ungarna.

På kvällen är det motljus vilket jag har börjat tycka om mer och mer. Jag har några bilder på näthinnan som jag lyckas få. Genomlyst tuppkam av det sista ljuset kan jag checka av på listan av önskebilder från resan.

Väl hemma är det en kamp mot klockan för att snabbt hinna tömma minneskorten, backuppa och glutta lite på bilderna innan man efter middagen kastar sig i säng för att njuta av de få timmarna innan det är revelj. Maten på kampen är supergod. Jag hamnar dock lite i kläm mellan den israeliska gruppen och en grupp från Luxemburg. De pratar båda på sina respektive språk utan att ta notis om mig så jag kryper till kojs istället för att ödsla tid på middagen.
Morgonen spenderas på samma ställe som kvällen innan men nu i medljus. Samma fåglar men andra bilder. Det kan synas tråkigt men det är en klar fördel att man lärt sig hur fåglarna beter sig på platsen så att man kan vara beredd för att få lite actionbilder.

Härfågeln ser ju verkligen märklig ut. Jag har inte hittat någon förklaring till vad kammen används till så det låter jag vara osagt.

Även denna morgon är vacker med dimmor som stiger. Härfåglarna verkar dock ha nattsuddat för de vaknar inte förrän vid 0600 då det mesta av magin försvunnit när solen stigit upp en bit. Men jag njuter av fågelkvittret. Syndnäktergal, kornsparvar, sommargyllingar och turturduvor som spelar ramar in morgontimmarna ljudmässigt.
Härfåglarna flyger i skuttetrafik med den ena godsaken efter den andra. Syrsor, skalbaggar och allt möjligt annat läckert serveras till ungarna som bör vara i det närmaste flygga. I ett av de andra gömslena hade ungarna lämnat boet så där var det ingen aktivitet längre. Hur bra gömslena än är så är det ju inte en direkt ergonomisk arbetsställning vilket känns efter 3-4 timmar i en fosterställningsliknande position så det är skönt att sträcka ut den krökta misshandlade ryggen någon kvart innan jag far vidare till ett annat skogsgömsle.

Detta gömsle heter mirror. Jag trodde att det var en anspelning på vattenspegeln som blänkte framför gömslet men det var mer raffinerat än så. På en stolpe fanns möjlighet att sätta upp en spegel som kunde styras inne från gömslet för att styra ljuset så man fick det där man ville ha det. Du kunde även få medljus i kombination med motljus vilket inte händer så ofta i det naturliga. Men Bence’s fantasi sätter inga gränser på vad man kan göra för att få spännande bilder. Det blir dock inga vinnarbilder för mig men lite nya arter dyker upp och låter sig fotas. T ex stjärtmes av rasen Europea som jag inte sett tidigare. Några ytterligare Ungernkryzz blir det också.

Två unga stenknäckar kommer ned till den lilla dammen för att släcka törsten.

En gransångare fångad i det svaga ljuset i skogsgläntan. KOnverterad till svart/vitt.

Jag försöker som vanligt hinna med allt så jag ber att få bli flyttade till det sista av skogsgömslena som heter Large drinkingstation. Det är häftigt byggt i en ravin som slutar nedåt genom en lövskog. Även här syns spår av Bences kreativitet. Nedanför ”poolen” utom synhåll från gömslet står en ramp med lampor. Han skall se om det går att skapa en miljö där man kan ta bilder på natten. Kanske av nattskärror och fladdermöss och annat som kommer ned för att dricka. Man blir lite sugen på att själv blir en entreprenör inom detta gebit i Sverige. Det börjar dyka upp idéer i huvet på allt möjligt man skulle kunna göra i Sverige. Men jag har ju faktiskt ett jobb men det kommer nog bli lite gömslen på Gotland vad det lider.

En minervauggla häckar i närheten av trädgården. Den dröjer innan den kommer ut men det finns en svag strimma med ljus som målar upp konturerna på den.

Som avrundning på kvällen blir det en sittning utanför trädgården i ett gömsle framför ett träd där det häckar minervaugglor. Det tar en stund innan de visar sig. Tyvärr lite för länge då färgerna och ljuset från solnedgången hunnit försvinna bakom en molnridå men jag får ändå några bilder som jag ville ha. Bl a en där bara det sista svaga ljuset visar ugglans konturer i mörkret.

Sista morgonen spenderas i en hästhage utanför en ridskola. Där har man med grävskopor grävt ett antal stora kratrar med lodräta väggar. Dessa väggar är utmärkta för backsvalor och biätare att gräva ut bohålor i. Även här är det alltså kommersiellt i kombination med att hjälpa dessa arter att få bättre häckningsplatser. I hålet har man därefter ställt diverse störar som man spikat på lite mindre snyggare kvistar som biätarna gärna vilar på mellan jaktrundorna. Även här får jag en del idéer till egna fotoprojekt. Det finns två gömslet ett med och ett motljus. Jag börjar i motljusgömslet. Vi kommer dock dit på tok för sent så magin är redan borta men jag stretar på en timme och byter därefter med en kille i medljusgömslet så att vi får möjlighet att prova båda. De är så häftiga att studera på nära håll. Onödigt vackra som alla biätararter och fantastiska flygare. De sitter på en pinne och stirrar lite ryckigt åt alla håll och plötsligt har de fått syn på ett bi eller humla på 30 meters avstånd och hämtar hem det. När det kommer tillbaka till pinnen slår de ihjäl biet mot pinnen innan de sväljer det. Det blir mer aktivitet ju längre dagen går och de kivas om bästa platserna på pinnarna och man ser också förhandlingar mellan biätare när någon kommer med ett bi och den andra tigger. Förmodligen är det något slags parbildningsceremoni för de som ännu inte gått till häckning. Vid nio är ljuset på tok för hårt så sista timmen innan vi blir hämtade är det bara att njuta av bastuvärmen i gömslet och av biätarnas uppvisning. Det var löjligt svårt att fota dem när de flög. Trots att det blåste en del som gjorde att biätarna flög lite långsammare i motvinden så hittade inte autofokusen biätarna mot den brokiga bakgrunden. Jag provade alla inställningar utan någon banbrytande förbättring. Jag fick tillräckligt av bilder ändå för att känna mig nöjd.

Jag blir snabbt varse att det är knepigt att fota Biätare. Efter något tusental försök sitter i alla fall ett skott och jag får en bild jag blir nöjd med. INteraktion mellan djur är att alltid roligt att få på bild.

 

Biätarna är ju veritabla flygande smycken med sin fantastiska färgprakt.

Tyvärr var det en svår brokig bakgrund men jag upptäckte att fåglarna gjorde sig bra även när de var oskarpa. Det hårda ljuset och tråkiga bakgrunden softades när man hade dem i oskärpa. Jag tycker att de blev finare så.

 

En duvhökshona landar bara tio minuter efter att jag tagit plats i gömslet och går efter en stunds vaksamhet ned och dricker.

Timmarna i Ungern börjar lida mot sitt slut men jag lyckas prata mig till en sista tur till ett av skogsgömslena. De flesta av besökarna har haft tur och haft sparvhök och duvhök som kommit och druckit men inte jag. Men skam den som ger sig. Vi åker och hämtar Asaffa från Mirror. Han sa att det var lugnt där hela morgonen. Jag säger adjö och kryper in i gömslet och när jag tittar upp sitter en ung duvhökshona där. Hon får inte plats i sökaren så jag börjar försiktigt ta några porträttbilder i tyst enbildsläge. Hon är vaksam och lyssnar hela tiden. Jag tar även en del bilder med 70-200 men det blir gyttrigt då man inte får samma bokeh utan får med för mycket av bakgrunden. Ena sidan av gömslet är till viss del solbelyst av en hård stark mitt-på-dagen.sol. Men jag försöker med lite alla möjliga metoder få några bilder som kan duga. Till slut hoppar hon i och tar ett snabb-bad. Sen upp på kanten och skaka loss och lyssna en god stund igen. Sen ner i vattnet för ytterligare en simtur. Hon upprepar detta ytterligare en gång innan hon till slut flyger iväg. En härligt timme har hon bjudit på. Den extra tiden jag fått hade verkligen lönat sig men det är två timmar ytterligare kvar.

Den unga duvhökshonan ser ut att ha existentiella funderingar då den stirrar upp i skyn och ställer sig frågan. Finns det något högre väsen?

 

Efter badet skakar hon av sig vattnet. Tack och lov på skuggsidan där det är finare ljus och mer spännande bakgrund.

Koncentrationen droppar dock en aning när man ser den 10:e talgoxen hoppa i och bada. Jag lägger mig på britsen och vaknar 10 minuter innan jag ska bli hämtad. Det känns i hela kroppen att det inte var hästens säng jag sovit i utan en smal träbrits utan kudde. Men skönt var det ändå. Snabbt tillbaka och packa ihop pinalerna och bege sig mot flyget.

Fantastiskt spännande dagar i Ungern. Men hur bra det än var är jag osäker på om jag åker tillbaka. Det är något visst ändå med att själv få en ide till hur man ska få en specifik bild eller kanske man bara hittar en fin plats med ett fint ljus och lägger sig på chans för att se vad det ger i någon närbelägen damm eller havsvik. Det här var dessutom ett bakslag för min ickeflygskampanj så i höst ska jag anstränga mig för att stanna hemma. Men att se nya platser och besöka andra kulturer än sin egen är berikande även på ett annat plan som gör det svårt att motstå så döm mig inte om jag faller till föga igen. Ungern var ett nytt land för mig och den känsla jag fick på denna korta tid var att det verkar vara ett vänligt land med utmärkt mat och skönt klimat. Med andra ord Puzstan och Gulaschen får godkänt.

Svalbard – isbjörnarnas sköra kungadöme

Här hittar du ett längre klipp från resan

Svalbard
Svalbard är en ögrupp som ligger på 78 grader nordlig breddgrad. Ögruppen har c:a 2800 invånare och tillhör Norge. Longyearbyen är huvudstaden och Svalbard styrs av Sysselmannen. Det finns ett traktat, Spetsbergstraktatet som innebär att Svalbards landområden och territorialhav tillhör Norge, men att de anslutna staternas medborgare har rätt att där bedriva näringsverksamhet samt ägna sig åt jakt och fiske på samma villkor. Norska lagar gäller, men Norge får inte ta ut mer skatt än vad som krävs för Svalbards lokala behov. Enligt avtalet skall Svalbard vara neutralt och en permanent demilitariserad zon.

Färdvägen
Färden startade i Longyearbyen i Isfjorden. Vi åkte norrut hela natten upp mot packisen utanför nordvästra öarna. Därifrån åkte vi till Fuglefjorden, Smeerenburgfjorden till isen i Biscayahuken vidare till Sörgattet. Därifrån vidare till Magdalenafjorden till Kongsfjorden, Blomstrandshalvöya till Hornsund och Samarinbukta. Gnållodden passerades på väg ut på vägen till Bellsund där vi stannade vid Rechercher breen. Därifrån vidare till Van Keulenfjorden förbi akselöya och in i Van Mijenfjorden. Sita dagen åkte vi in i Isfjorden och in i Nordfjorden. Därifrån vidare in i Ekmanfjorden och Dicksonfjorden och vidare tillbaka till Longyearbyen. Jag mästrade på Origo 11 april och anlöpte Longyearbyen igen den 19:e april.

Karta med resväg inplottat.

 

Dålig start
Ett försenat plan (SAS) från Arlanda gjorde att jag missade anslutningen i Oslo till Longyearbyen. Natten spenderades på SAS Radisson istället för Anne-Maries Polarrigg. Där jag skulle ha bott första natten. Nåja, nya tag dagen efter. Vi flyger via Tromsö men runt två är vi framme och jag kvitterar ut min hyrbil på flygplatsen, en fyrhjulsdriven Toyota pickup. Perfekt på de vägar som finns runt Longyearbyen. Jag installerar mig på hotellet och gör en snabb rekognosceringstur till en plats jag fått tips om som regelbundet håller både ren, ripa och fjällräv. Jag konstaterar att alla djuren är på plats och beger mig sen till Wildphoto’s introduktion och middag. Det var trevligt men det kliar i fingrarna att komma iväg och fota. Jag bryter upp och åker tillbaka till det ställe jag var tidigare och fotar både ripa och ren. Fjällrävarna hör jag upp på bergssidan.

De ropar åt varandra. Det är parningsperiod så det är förmodligen både kärleksord och svordomar beroende på om de riktar sig till honorna eller en inkräktande hanne. Efter en stund kommer Daniel. En trevlig Islänning som är med på resan. En duktig fotograf som försörjer sig som Naturguide och skriver och illustrerar en hel del böcker. Han tipsar om ett ställe på en annan väg där det ligger två renkadaver. Jag åker upp men hittar inte platsen men Daniel kommer och visar mig var det ligger. Klockan har blivit mycket så jag åker till hotellet men ställer klockan på 0300 för att komma upp före soluppgången. Egentligen hade man kunnat fota hela natten. Det är ett behagligt mjukt ljus som dessutom får hjälp av fullmånen.
Jag åker raka vägen upp till renkadavret och där är mycket riktigt en fjällräv som sliter i renen. Se alla bilder på fjällräv här.

En fjällräv sliter i renkadavret och har inget emot att jag tittar på från lite avstånd. Han t o m flirtar lite med mig.

De är underbara varelser. Vackra i sin vita päls och de ger ett gulligt intryck då de som de flesta djur i arktis har lite näpna drag. Kort nos, kortare öron än vanliga rävar och kortare ben. De är dock uthålliga som få och snabba. Strax ansluter Daniel och två andra gäster på resan.

En ung hane blir bortjagad från renkadavret av den dominanta hanen så snön yr.

Jag åker till det ställe där jag fotat på kvällen för att se om jag kan få fler bilder på ripa och ren. Det blir lite motljusbilder på ren och några ripbilder men inte så mycket. Jag åker till hotellet för att äta frukost. Min otur fortsätter. När jag ska checka ut upptäcker jag att mina skor är borta. Mina dyra, stora och varma Sorel är borta. Det kanske är någon som tagit dem av misstag men det hjälper inte mig i detta läge. Jag behöver ju skorna när man är i Arktis.

Jag har mina låga kängor som får duga tills vidare. I bästa fall kanske de kommit till rätta när jag kommer tillbaka men det vore en överraskning. Vi träffas på Wildphoto där vi provar ut överlevnadsdräkter och skor och beger oss därefter till båten.

Vi mönstrar på M/S Origo
Vi tuffar ut och besättningen presenterar sig. Hela besättningen är svensk, vilket såklart är trevligt. Annars är jag den enda Svensken bland gästerna. Vi lämnar Longyearbyen och tuffar först västerut för att när vi lämnat fjorden styra norrut upp mot packisen. Landskapet och kvällen gör mig alldeles knäsvag. Ljuset blir bara bättre och bättre och vi står alla på lite olika ställen på däck och fotar och pratar och myser till sent på natten.

En Stormfågel sveper förbi båten i nattens mjuka ljus.

Jag vaknade tidigt och gick ut på däck. Solen var uppe men syntes inte bakom bergen. Däremot lyste den igenom dalarna och träffade den dimma som samlats runt bergen och belyste denna. Det blev en snygg effekt.

En flock alkekungar svärmar runt ett berg i den solbelysta morgondimman

En blek morgonsol markerar bergens konturer

Efter frukost hade dimman kopplat greppet om båten. Det var väldigt tjockt och man såg bara konturer. Att hitta en isbjörn som var på lite avstånd var mer eller mindre omöjligt. Det såg bra ut i packisen och vi hittade en hel del spår men ingen björn. Vi såg dock annat. Vittrut, alkekung, spetsbergsgrisslor, tretåiga måsar, tobisgrisslor och till slut kom även en ismås. En art som jag aldrig sett och hoppats mycket på att få se. Jag hann inte få någon bild på den i dimman.

En blandad flock med ejder och praktejder passerar i dimman

En praktejderflock passerar ganska nära och jag har turen att vara på rätt sida av båten när det sker.

Vi såg även en del säl. Plötsligt lättar dimman en aning och ur dimman framträder ett fantastiskt landskap. Packisens oregelbundna yta inramad av magnifika bergsidor som stupar rakt ned i havet. Man tröttnar inte på sceneriet. Utan upprepar tillsammans med amerikanerna på båten. Amazing….

En til praktejderflock passerar och jag lyckas få några bilder i medljus när de är rejält upplysta på de underifrån och ovanifrån så de syns i hela sin prakt.

Ett märkligt sken kommer underifrån några isblock. Det måste vara solen som på något sett bryts genom det blå isblocket.

Plötsligt dyker det upp ett blågrönt sken i packisen. Några block med blå glaciäris har lagt sig på varandra och på något sätt lyser solen igenom och ger ett nästan overkligt sken i det annars kritvita landskapet. Jakten går vidare. Vi ser mer spår av både isbjörn, fjällräv och säl men ingen björn. Före lunch blir jag sömnig och kryper till kojs en timme. När jag vaknar har vi gått in i en fjord där vattnet är helt spegelblankt och det ligger en glaciär som rinner ned i en bukt.

Jag vaknar upp efter en timmes nap i hytten och möts av denna utsikt. Jag tror fortfarande att jag drömmer.

Vi tar på oss överlevnadsdräkterna och hissar ned zodiakerna för att se om vi kan få närkontakt med några djur. Vi styr mot glaciären och vi ser i kikaren att en gräddvit klump rör sig därinne. Isjörn!

Martin tar upp kikaren och får syn på en isbjörn inne vid glaciären, äventyret är i full gång.

En ”yellow blob” rör sig inne vid glaciären. Som ni kan se är en isbjörn inte vit utan vaniljgul. Den syns ganska väl i det annars vita landskapet.

Vi smyger in i sakta mak och Roy, vår guide säger åt oss att vara tysta och göra kontrollerade rörelser så vi inte skrämmer björnen. Den rör sig till en början ifrån oss men går sen ned i vattnet och simmar mot oss.

Smygande simmar isbjörnen mot oss ibland nästan med bara nosen över ytan. Det finns sälar runtom som upptäckt honom (trots att han balanserar en isbit på näsan) och provokativt simmar i närheten.

Isbjörnen går upp och skakar ur vattnet ur pälsen c:a 30 meter ifrån oss.

Den förföljs av några sälar som känner sig trygga när de befinner sig i vattnet. Sakta rör den sig emot oss tills den tar ett kliv upp på isen och skakar pälsen. Därefter njuter vi av isbjörnen i runt två timmar. Den rör sig längs med stranden. Vi åker i förväg en bit och väntar in björnen som ofta passerar precis bredvid oss.

Isbjörnen passerar oss på som närmast 10-15 meters avstånd. Man hör hur det knastrar i snön när den sätter ned sina mäktiga ramar med knivskarpa klor.

Den tittar lite nyfiket på oss men bestämmer sig för att ingen i båten är tillräckligt fet för att vara intressant och går sen vidare. Trots att jag är fokuserad på att fota hinner jag ändå ta in ögonblicket och njuter av den här stunden tillsammans med ett av världens mest coolaste och hotade rovdjur. Den passerar som närmast ett tiotal meter ifrån vår gummibåt. Det vi får bevittna är den perfekta bilden av en isbjörn. En frisk välnärd isbjörn i ett landskap som skulle gjort Kung Bore helnöjd. Mäktigt!

Landskapet längs kustremsan där isbjörnen går är helt fantastiskt med sina stora drivor av snö och is som väller ned i havet.

Björnen rör sig helt perfekt för oss och går från kusten in på en platå under mäktiga berg och kommer därefter tillbaka mot oss över en kam med spetsiga toppar i bakgrunden. Jag skiftar mellan brännvidderna 500mm, 70-200mm och 11-24mm. Detta för att få så stor variation av detta möte som möjligt.

En isbjörn under dessa mäktiga berg är en syn som fullständigt tar andan ur en.

Isbjörnen kommer över en ås och har en häftig bergstopp i bakgrunden.

Till slut når vi fjordis som ligger och där blir det stopp för oss medans björnen fortsätter inåt.

Björnen passerar oss i ljuset från den nu lågt stående solen och rör sig mot fjordisen.

Alla i båten ler och känner sig ödmjuka inför det vi just upplevt. Att få vara nära en vild isbjörn i sitt verkliga habitat som är starkt hotat av klimatförändringarna är både underbart men samtidigt tragiskt när man tänker på att vi alla flugit dit för att se den med egna ögon. I bästa fall kanske allas våra bilder kan få upp ögonen på folk (Ni som läser detta) så att de tar sig i kragen och drar sitt strå till stacken för att minska klimatförändringarna. Se alla bilder på isbjörn här!

Det sista vi ser av björnen är att den går över isen mot bergen. Kanske för att ta sig över till nästa fjord för att prova jaktlyckan där.

Vi åker med zodiakerna mot solnedgången in i packisen och letar efter sälar, valrossar eller andra isbjörnar. Vi ser en valrosshona och en storsäl och såklart en del fågel men känner oss efter en stund väldigt nöjda och beger oss tillbaka till båten där Bella gjort glögg till oss.

 

Jakten på motiv fortsätter efter björnupplevelsen. Vi hittar en storsäl och lite tobisgrisslor och en alkekung.

Medan de andra går in och dricker glögg är jag tvungen att ta tillfället att få några bilder av stormfåglar mot den solglödda ytan.

Det är den nya påskdrycken helt klart. Den sitter som ett smäck efter en kväll i Zodiaken i -15 grader. Det här var dag 2. Vad ska det bli dag 3?

Vår minsta alka simmar fram mellan isbitarna i kvällsljuset.

Jag försover mig och är sist till frukost. Skönt trotsallt att få sova ut. Vi har tuffat på några timmar och rör oss söderut igen in i en fjord där det tidigare legat ett valkadaver. Ett sånt kan försörja många levande väsen i flera år. Där hade de haft en björn förra veckan. Vi lägger oss mot isen och stänger av motorn och spanar av hela fjorden men förutom några sälar och någon valross så är det tomt. En vacker plats dock med många fina sidor som ropar efter en skidåkare. Jag fick höra att båten senare på säsongen även gör skidturer. Efter lunch rör vi oss norrut igen. Planen är att köra så långt norrut det går och sen västerut längs iskanten och leta efter djurliv. På väg upp kom en häftig snöby och jag och en Alain en schweizare från franska delen fotar stormfågel i snö.

Det blev många bilder i snöbyarna för att få till en som jag blev nöjd med. Här var det en rejäl snöby som gjorde avtrycket i bilden som jag ville ha.

Det är roligt att det är varierande väder så man kan få variation i bilderna. Vi letar i packisen en god stund. Vi ser några enstaka valrossar, en ismås men ingen björn.

Min första ismåsbild blev kanske inte vad jag hoppades på men det måste ju finnas något kvar att hämta nästa gång man åker till Svalbard.

Jag roar mig med att göra lite panoreringar med långa slutartider för att försöka få med den blå färgen som finns på en del isflak som sticker upp. Jag inbillar mig att det kan bli en fin effekt. Vi passerar 80:e breddgraden vilket är både kul men samtidigt tragiskt då det egentligen vid denna tid borde vara mer is. Isläget är bättre än förra året i alla fall. Efter en varm höst kom kylan och det repade sig en aning. Vi vänder söderut igen och styr mot det ställe där vi såg en del spår tidigare. Vi har en lite ljusare klump på isen som vi ägnar en halvtimme åt tills vi till slut bestämmer oss för att det var något annat. Jag går och lägger mig och vaknar när motorn stängs av och ankaret släpps. Jag tittar ut och vi ligger i en vacker fjord med en glaciär.

Vinden friskar i och river upp snön från bergssidorna i Magdalenafjorden.

De fastfrusna isflaken ger ett spännande grafiskt uttryck

Fjorden är smyckad med vackra isflak och det har börjat frysa ihop mellan dem. Jag spenderar någon timme med vidvinkel och fotar is i alla dess former. Det är minus tjugo grader men det går förvånansvärt bra. Det är ett fantastiskt fotogent motiv med oändliga variationer. Vi ser en fjällräv i blå morf som springer rakt upp för en fjällsluttning med gott och väl 30 graders lutning. Vinden kommer och det ryker vackert om alla fjälltoppar runt fjorden.

En vittrut glider över ett jungfruligt landskap som just berörs av morgonens första solstrålar.

Vi hittar inget liv förutom några grönlandssälar som ligger och simmar ryggsim framför båten. Vi svänger nu runt hörnet på Alberti Land och sätter kurs söderut för att ta oss in i Kongsfjorden där det historiskt sett varit väldigt intressanta möten med allt möjligt djurliv. På havet ligger en kallrök och jag kämpar för att få en stormfågel över dimmorna men det går halvbra.

Det är en ganska lång tur och jag passar på att ta det lugnt i hytten. På väg in i Kongsfjord dyker det upp en Vikval. Den går upp i ytan 5-6 gånger så vi hinner se den. Det är en ganska liten val men ändå runt tio meter. I Kongsfjord finns en by där det alltid är forskare på plats. Man gör studier på allt möjligt som klimat, meteorologi, glaciologi, etc. Vi tuffar framåt och når snart den stora glaciären längs in i fjorden. På vägen in passrar vi en flytande glasbit. Det är det intrycket jag får av det slipade isberget som släppts från glaciären.

Ett slipat isberg ser mot den mörka bakgrunden och när den är upplyst av solen ut som en stor glasbit.

Den är bred och har malt sönder landskapet så det är nästan platt där den kommer fram. Norr om den syns tre spännande bergstoppar som ser ut att ha varsin pyramid på topparna. De kallas de tre kungarna och skall representera Sverige, Danmark och Norge.

Sista ljuset lyser på pyramidformade topparna som pryder två av de tre bergen som man kan se på bilden.

Efter middag hoppa vi i Zodiakerna för att undersöka vad det finns för djur i området. Ganska snart hittar vi en samarbetsvillig valross. En ganska stor hanne som ligger och snarkar på ett isflak. Han tittar lite förstrött och rör sig lite makligt då och då. Han lägger ena framlabben över ögonen som för att säga: – Låt det vara en dålig dröm som jag snart vaknar upp ur.

Den stackars valrosshannen tror inte sina ögon när vi närmar oss honom på sitt isflak.

När jag tar bort labben är de färgglada människorna med långa apparater i händerna borta.

I det allt finare ljuset poserar valrossen vackert mot de tre kungarna i bakgrunden.

Det är gott om tobisgrisslor runt oss. De håller på med parritualer och vi får t o m se en parning. Jag tar säkert 1000 bilder av tobisgrisslor i olika ljus då det är en av mina favoritfåglar. Jag tycker den ser ut som en liten lom och den är tjusig i sin svarta dräkt med vita vingfläckar och sina röda fötter och insidan av munnen.

Lite förspel i det fina kvällsljuset som lyser upp den lugna vattenspegeln.

Förspelet följs upp av lite pardans med halva kropparna över vattenytan cirklandes med öppna munnar.

Efter förspelet och pardansen sker parningen i den kyliga sängen i form av ett isflak.

På en bergsida står några renar och vid ett stup cirkulerar en flock tretåiga måsar. Något har gjort dem upprörda. Mycket riktigt hittar jag en fjällräv som cirkulerar under boplatserna för att se om den kan hitta något ätbart.

Glaciären släpper kontinuerligt loss bitar av sig själv och ger till havet. När de slipats av vattnet blir de veritabla konstverk. När solen lyser igenom ser det nästan ut som stora jadestycken som flyter runt i det kalla vattnet.

Vi åker in i glaciärens juvelavdelning och beundrar turkoser och smaragder som flyter omkring i fjorden.

När vi kommer ombord startar vi omedelbart för att åka söderut. Det blir en lång båtresa på närmare 17 timmar förbi Longyearbyen och ännu längre söderut. Det är ganska kraftig sjögång så både frukost och lunch blir en utmaning för personalen. Vi passerar genom ett stort bälte av pannkaksis.

Pannkaksisen bildar ett fantastiskt pussel av isbitar så långt ögat når. När vägorna rör isen läggs pusslet om i ett annat mönster.

Fantastiskt häftig struktur. Isen varierar hela tiden så vi springer ut och in hela tiden. Vi tuffar in i fjorden och stöter på en flock med vitvalar. De är tyvärr en bra bit bort men vi kan se de blänka som guld när solen träffar de vita blanka kropparna samtidigt som de blåser ut luft och andas. Vi bryter oss in genom den tunnare isen fram emot fjordiskanten. Vi parkerar mitt på en isbjörnshighway Det går ett spår där en eller flera isbjörnar gått upprepade gånger åt båda håller så det verkar vara en rutt den tar regelbundet.

En eller flera björnar har patrullerat iskanten där vi parkerat åtskilliga gånger. Troligen det senaste dygnet.

Vi håller bevakning hela tiden och det blir en vacker kväll men kall. Ned mot minus 25 grader. Kallröken över det öppna vattnet blir till guld i solnedgången. Jorden är en vacker plats om man tar sig tid att njuta av den.

Kallröken från vattnet lyses upp av den nedgående solen. Isbjörnsspår syns till vänster i bilden.

Det blir ingen björn på denna plats heller. Trots att det på spåren såg ut som att den rörde sig fram och tillbaka regelbundet dök den inte upp. På morgonen följde vi spåren längs kusten men kunde inte lokalisera björnen. Dagen spenderades med båten i rörelse för att jobba oss framåt mot Bellsund. Det tog längre tid än beräknat att tugga sig genom isen. När vi kom fram till Rechercher fjorden sågs en isbjörn som jag inte hann se innan den försvann ned bakom en moränhög. Vi stannade över natten men björnen dök inte upp igen. På morgonen lättar vi ankar och åker norrut mot Isfjorden. Vi passerar Gnålludden med ett mäktigt fågelberg där mycket fågel börjat samlas i det öppna vattnet mellan isflaken. Vi passerar en flock tretåiga måsar på en intressant linjerad is.

Tretåiga måsar linjerar upp sig längs kanterna på de ihopfrusna isflaken.

Dagen spenderades med båten i rörelse för att jobba oss framåt mot Bellsund. Det tog längre tid än beräknat att tugga sig genom isen. När vi kom fram till Rechercher fjorden sågs en isbjörn som jag inte hann se innan den försvann ned bakom en moränhög. Vi stannade över natten men björnen dök inte upp igen. På morgonen lättar vi ankar och åker norrut mot Isfjorden.

Det gråmulna vädret tar fram och betonar linjer på bergen.

Det har blivit mycket båtåkande sista dagarna och ljuset är svårt så det blir mest äta och spana som gäller. Det börjar bli lite segt men det är så det är. Man kan inte förvänta sig att isbjörnarna ska stå på rad och vänta på oss. Vädret har inte tillåtit att vi sjösatt Zodiakerna och då är det svårt att få till några bra bilder. Mitt i denna period av antydan till tristess blir jag väckt av ”Polarbear on the ice”. Snabbt på med kläderna och ut med kameran.

Det är gråmulet men i dimman har Josh fått syn på en isbjörn på en bergssida. Det är tyvärr hårda vindar och snö så det går inte att komma nära stranden för att få några bilder men vi ser att den äter på något. Kanske en ren. Det passerar några renar förbi den ätande björnen och de tar ett varv runt av nyfikenhet vilket kan synas ganska dumt.

En hane passerar ganska nära båten men tämligen ointresserad fortsätter han förbi.

 

Vi ser björnen vandra bort över fjordisen mot en glaciär som leder mellan bergen till nästa fjord.

En hanne kommer gående mot oss från långt håll. Han går längs iskanten och är på väg rakt emot oss. När han närmar sig tar han en liten sväng runt oss och fortsätter på andra sidan. En typisk hanne menar någon. Han bryr sig inte om oss utan fortsätter rakt fram. ”Doing his thing” Vi avvaktar en stund för att se om han ska komma tillbaka men han traskar iväg runt fjället. Vi tar oss vidare till nästa fjord och ”polarbear on the ice” hörs ånyo.

Det är samma björn som kommer gående. Vi känner igen honom då han har ett brunt streck på pälsen. Något smuts han rullat sig i. Han lägger sig ned på stort avstånd och blir liggande. Vi sjösätter Zodiakerna och närmar oss. När vi ligger vid iskanten är vi drygt hundra meter ifrån honom. Han lyfter på huvudet, tittar på oss hastigt och byter sen position och somnar om.

Vi ägnar säkert två – tre timmar åt att titta på sovande björn. Här är ett axplock av lite olika positioner. Det fanns åtskilliga. Favoriten var när tungen åkte ut. Vi var alla nyfikna på om den skulle frysa fast i isen men den klarade sig. Kanske har glykol i sig.

Vi ligger i gott och väl två timmar och tittar på en sovande björn. Under tiden dyker det upp en storsäl. Den är rädd men nyfikenheten tar över och den lägger sig till slut på isen och låter sig fotas en god stund.

En bearded seal (Storsäl) tittar nyfiket på oss men är samtidigt rätt och spattig.

Till slut tar nyfikenheten över och storsälen lägger sig på isen och låter sig fotas en god stund.

Isbjörnen rör sig lite då och då men bara för att direkt somna om igen. Vi bryter för lunch och toabesök. En och en halv timme senare ligger björnen fortfarande kvar där vi lämnat honom. Han ställer sig upp till hälften och sträcker på sig men lägger sig sen ner och somnar igen. Vi ligger kvar och väntar och väntar. Till slut reser han sig upp och går lojt iväg mot en grupp sälar som ligger på isen ett stycke bort. Han gör ett utfall och alla sälar hoppar i vattnet. Kanske gör han detta för att sen lägga sig på lur vid ett andningshål. Vi är kalla och nöjda och åker hem för att äta en Farewell dinner. Det hette tidigare Captains dinner. Men Emil som är kapten är ingen kille som svassar runt i uniformen utan vill helst hålla det informellt. Det blir en trevlig middag och vi anländer kajen i Longyearbyen. Vi spenderar natten ombord och skiljs åt efter frukost. Jag tar farväl av min hytt och tittar ut på den gryende morgonen.

Sista soluppgången genom hyttfönstret

Jag har en hyrbil som väntar och har ytterligare två dagars fotograferande i området runt Longyearbyen. Mer ripa, fjällräv och ren. Kanske också lite svärmande alkekungar som har börjat komma till boplatserna.

En Svalbardsripa (underart till vår fjällripa) födosöker på strandbrinken i solnedgången. Ett stilla snöfall börjar medan solen fortfarande lyser.

Jag börjar med att leta efter mina Sorelkängor på hotellet och på skoteruthyrningsfirmorna men inget resultat. Jag köper till slut ett par vinterstövlar och ger mig efter en kvällsnap ut och har en lyckad natt med fjällrävar, renar och ripor.

Svalbardsrenen är en egen underart. Den är kraftigare och mer satt än den vi ser i Sverige.

Man ser renar överallt runt Longyearbyen och de är tämligen oskygga.

Den sista dagen spenderar jag tillsammans med Sophie från Wildphoto och Josh från båten. Vi har en fantastisk stund tillsammans med fjällrävarna och de kommer riktigt nära i fint ljus, snöfall och blåst i en skön kombination.

Efter ett par dagar tillsammans med fjällrävarna ser man tydligt skillnad på individerna. Min gissning är att detta är en hane. Den var lite större och hade ett litet spetsigare uttryck.

Fjällräven får en gloria när den nedgående solen lyser i den fluffiga pälsen.

Fjällräven stannar ofta upp och lyssnar för att höra djur under snön. Det finns inga lämmlar men andra gnagare har följt med båtar till Svalbard och byggt upp en population runt Longyearbyen.

Det blir mycket bilder och alla är nöjda. De andra åker till hotellet. Jag hänger kvar en stund till och njuter av stunden. Solen har gått ned men lämnar som ett spår kvar då den hänger precis under kanten för att snart gå upp igen.

Solens märkliga ljus får mig att tänka på ett rymdskepp som strålar upp människor för abduktion.

Dagen för hemresan går åt till 500 väntande mail i datorn och diverse annat fix. Hemresan går enligt plan och det är härligt att komma hem till familj och vårfåglar. Svalbard är nog det ställe som hittills väckt starkast känslor hos mig. Jag är omåttligt förtjust i det karga med arktis och tundran. Det blir återbesök med garanti.

Äventyret är slut för mig. För de som landar med det här planet ska det just börja.

 

På sälarnas skär

Här hittar du alla gråsälsbilderna från dagen.

Här är en liten filmsnutt

I februari/mars går gråsälshonorna upp på land för att föda sina kutar. De diar kutarna 2-3 veckor. Därefter lämnas kutarna kvar på skäret. Kutarna ligger sen kvar på land några veckor tills de blir så hungriga att de behöver ta sig i vattnet och själv skaffa mat. De behöver också bli av med sin ulliga päls innan de går i vattnet. Att ta sig ut på de yttersta skären och träffa de här mysiga djuren har länge varit en dröm.

Förra året fick jag en förfrågan men var redan uppbokad. I år såg jag till att hålla kalendern öppen för detta. 0430 lämnade vi kajen för att vara på plats längst ute i havsbandet vid gryningen. Med radar och GPS-plotter går det bra att köra i beckmörkret. Vi har medsjö och utresan går bra. Vi närmar oss skären där sälarna brukar hålla till. När ljuset kommer så sakteliga blir jag förvånad att det är mulet. Prognosen hade sagt motsatsen. Det finns en glipa i molnen längst i öster och lite av gryningsljuset kommer fram men i övrigt är det mulet.

När vi är på väg in lyfter havsörn efter havsörn från ön. Det är nog ett femtontal som rastat på skäret. Varför blir vi snart varse.

Jag kastar mig iland för att hinna ta några bilder mot den strimma av ljus som snart kommer att försvinna.

Vi lägger till båten och vi ser redan många kutar som tittar nyfiket på oss. Jag har bråttom. Det finns bara några minuter kvar för att få några bilder med den lilla strimman ljus och jag letar lägen för att få några sälar med gryningen i bakgrunden. Jag hittar en vit ullig kut med lite rosa i bakgrunden. Sen försvinner ljuset. Bittert tänker jag först men det finns ljus som är av ett annat slag. Ett blekt, svagt vårljus som med rätt exponering ändå kan plocka fram detaljer och nyanser i sälarnas päls som man kanske inte sett annars.

Den här kuten har hittat en fin plats med egen pool. Där kan den i lugn och ro träningssimma i det lite varmare vattnet innan den känner sig mogen att lämna ön för gott.

 

Det är fascinerande vad olika kutarna ser ut. De är i olika faser. En del har den ulliga vita pälsen kvar. Andra är grå en del är svarta. Mångfald får en ny innebörd.

 

Sälkutarna är väldigt oskydda. Om man kommer för nära fräser de lite och visar tänderna och då är det bara att backa.

Kutarna är inte speciellt rädda. De tittar på oss och verkar förstå att vi inte vill dem något ont. Om vi kommer för nära så fräser de och visar tänderna.

Jag går runt och fotar många olika individer för att inte stanna för länge på någon speciell individ om de skulle bli stressade. Förmodligen var sälarna mer stressade av att 15 havsörnar på ön.

De kalasade på resterna av sälkutarnas bröder och systrar. Det var många som inte klarat av sina första veckor i livet. Jag vet inte om örnarna skulle kunna döda en sälkut men gissningsvis skulle de kunna göra det om kuten är i dåligt skick.

Det går inte bra för alla. Det var många kadaver av sälkutar som inte klarat sig. Kanske har mammans mjölk inte gett tillräcklig näring för att den skulle klara sig. Det finns studier som visar att sälarnas fettlager är mindre.

Några vuxna sälar cirkulerar runt ön som dagmammor för att se hur kutarna ska klara sig. Utan att ha räknat dem skulle jag uppskatta antalet till någonstans 250-300 individer på den relativt lilla ön.

Lugn och ro på skäret. Sälarna ser ut att ha en harmonisk tillvaro. Men det är inte alla som är så välmående som de här knubbisarna.

Var man än tittar så ligger en kut i någon klippskreva. Här hade de klumpat ihop sig och kurade i den hårda vinden.

Tittut! Den här lilla sötnosen tittade plötsligt upp ur en skreva.

Jag sätter mig efter en stund högst uppe på skäret och tar en smörgås och en kopp kaffe. Jag ler för mig själv när jag ser sälkutar överallt runt om mig.

Det sträcker förbi några sångsvanar. En skärpiplärka lockar i flykten. En grupp bofinkar sträcker in från havet och en stationär gärdsmyg knarrar ilsket för att hålla dem borta från sitt revir. En fjolårsunge havsörn flyger plötsligt upp från ön. Den har suttit bakom ett klippblock och förmodligen inte sett att vi kommit i land. Jag får några bilder bär den flyger iväg.

En 2k havsörn flyger plötsligt upp bakom ett klippblock. Den har förmodligen inte sett oss komma.

Det är såna här dagar som fyller mig med energi och lycka. Att få ta del av naturens mirakler som pågår runtom oss hela tiden medan vi sitter på jobbet eller står vid sidan av en hockeyrink. Alla behöver bli påminda om detta ibland. Insikten och förståelsen för hur vacker och skör naturen är kanske skulle ge människor en större respekt för hur vi bör bete oss för att bevara den.

Vinden har ökat. Det blåser nog 10-11 m/s. Vi går mot båten. Där vi lagt till båten ser vi en jättegryta med en perfekt slipad sten. Ett naturens konstverk som för tankarna mot någon Japansk meditationsträdgård.

Naturlig stenkonst på högsta nivå. Zenkänsla

Vi tuffar iväg. Vi åkte 24 knop ut men nu puttrar vi på i 6 knop i vågorna. På väg hem passerar vi Horssten och hör av oss till Anders för att höra om de haft något spännande. Till vår förtjusning har de just haft en brandkronad kungsfågel. En art som jag inte sett på Horssten. Vi ändrar kurs och svänger in till Horssten. Vi ser några som står och tittar på fågeln i sydostdungen. Plötsligt går de iväg och tittar åt ett annat håll. Den har flugit iväg. Vi går västerut för att se om vi kan hitta den. Dumt nog sprider vi på oss. Jag går till läsidan där jag tycker att den borde vara. Då ringer telefonen och de har hittat den i mellandungen. Jag hinner se Rickard som går med kameran och fotar den innan den försvinner när jag är 20 meter ifrån den. Rickard visar bilden på displayen. Vad kul….säger jag som just dippat Brandkronad kungsfågel två gånger inom en timme. Nåja, vad är väl ett Horsstenskryzz…

Det hade såklart varit en perfekt avslutning på en lyckad dag men jag låter mig inte nedslås av detta utan gläds åt jag har fått uppleva ett av naturens skådespel och fått ett minne för livet.

Här kan du se många fler gråsälsbilder

 

1:a Advent i fåglarnas värld

1:a Advent i fåglarnas värld
Advent betyder (Herrens) ankomst men jag kan tycka att begreppet låter bra och passar för att beskriva den förväntning som vi fågelnördar börjar känna i mars. Det är då art efter art gör entré på svensk mark. Många arter kommer ju inte förrän april/maj men nu i mars är säsongen igång på allvar och det går nästan inte en dag utan att man kan glädjas åt att en art av våra bevingade vänner anländer till vårt uppvaknande land. Det är också advent för ljuset. Helt plötsligt har vi dagar där solen går upp före 0600 och ned tolv timmar senare. Kroppen fylls med energi och tillförsikt om vad som komma skall.

Gryning vid Gnisvärd. Handhållet med 500 med lång slutartidär lite okonventionellt men kan bli rätt bra.

Ett av många sevärda skådespel som äger rum i mars är ejdersträcket. De som orkar stå i många timmar från soluppgång kan räkna in tusentals ejdrar på väg till sina häckningsplatser i norr. Jag ägnade några morgnar åt att försöka få några bra sträckbilder men fick inte till någon bild som jag tycker speglar själva upplevelsen. Antingen var ljuset fel eller så kom de för lång ut eller för nära eller inte alls. Dagarna innan jag anlände var det bättre tryck på sträcket. Men otålig som jag är av naturen tyckte jag ändå att jag var ganska duktig som höll ut ett par timmar.

Flockarna kom ganska glest och på ganska stora avstånd. Jag kan ha missat guldkorn i form av praktejder i flockarna men tror inte det.

Den här flocken siktade högt och närmade sig den nedgående månen.

Men det är ju inte bara ejdersträck i mars. En härlig vårkonsert är storspovarnas spelande. Närsholmen är en bra lokal för detta. Jag åkte dit första kvällen och 3-4 par storspovar flög runt holmen på ganska långa avstånd och lite fel i förhållande till den dalande solen. Jag hade en bild på näthinnan med två spelflygande storspovar mot den nedgående solen. Den uteblev dock första kvällen. Morgonen efter var det mulet och det passade alldeles utmärkt att sova ut och hinna fixa det jobb som måste göras. Mitt i arbetet plingar telefonen till och jag ser att det är ett Birdalarm från Gotland. En nilgås har sett tillsammans med grågäss åt Slitehållet. När jag jobbat färdigt bestämmer jag mig för att offra en del av dagen för ett försök att hitta Nilgåsen. Det är en art jag aldrig sett förutom i Tanzania. Det är ett kryss som är omdiskuterat då det finns en falang som inte tycker man ska få kryssa arten då den finns som tamfågel i diverse dammar runt Europa. Men det finns också en population av vilda Nilgäss som etablerat sig i Europa varför den är kryssbar. (Kategori C) När jag kommer till platsen har faraonen lämnat åkern och flugit mot Bogeviken. Jag åker runt och tar fram tubkikaren för att kolla igenom gåssgrupperna efter den ljusa gåsen. På ett skär mitt ute står 30 skärfläckor och vilar. När jag som bäst njuter av deras ankomst ser jag en ensam fågel som simmar förbi skärfläckorna och jag upptäcker att det är Nilgåsen. Kul!

Jag ringer en kompis jag träffade som också letar efter gåsen och han blir glad över att få se den.

Jag passar på att luncha i Slite och åker därefter mot Visby för att plocka upp frun som anländer med båten. Jag åker ned till kusten och konstaterar att det är dött på sträckfronten. Det mest spännande och lite otippade var en kråka som jagade en strömstare i  Visby hamn. Men efter att ha plockat upp frun bestämmer vi oss ändå för att åka söderut mot Gnisvärd där ejdrarna brukar komma ganska nära om det blåser.

Det kommer faktiskt en del flockar i kvällningen och jag hänger kvar tills solen går ned. När ljuset är som bäst passar kompisar på att ringa så jag missar de bästa lägena. Tyst läge på telefonen är nog ingen dum ide om man heter Nicke Nyfiken.

En spelflygande storspov flyger i bågflykt mot den stigande solen.

I gryningen efter är jag åter på plats vid Gnisvärd för att försöka få några vettiga ejderbilder. Lite glesare än på kvällen innan och den svagare vinden gör att ejdrarna kommer längre ut. Jag ger upp efter någon timme och tar på mig vadarbyxorna för att fiska av ett rev där jag fått många öringar förr när mitt nördande ägnades framförallt åt fiske. Blåsten har fyllt vattnet med ålgräs och annat skräp och gjort vattnet grumligt. Det känns inte så lovande och det blir heller ingen fisk. På kvällen mulnar det på och regnar en hel del. Enlig SMHI skulle det dock klarna upp på morgonen och prognosen stämmer. Molnen har dragit bort i ost och ligger fint som en liten mjuk sordin för den uppgående solen. Den agerar mjukgörare och gör att jag faktiskt får till några hyfsade bilder i motljus på gravänder och storspovar. En härlig morgon blir det. Det blir kanske inte så stor variation på bilder då det mest är fåglar i rörelse på väg norrut. På ostsidan är det knappt några ejdrar. De tar västsidan norrut men kommer på ostsidan på hösten när de ska söderut igen. Jag vet inte varför. Jag hittar ingen logik i det. Det är dock inte allt som är logiskt. En del är bara som det är.

Tre kajor kommer målmedvetet pumpandes i motvinden när solen går upp.

 

Två gravänder kommer flygande precis ovanför molnkanten som blir en fin inramning. Kanske är det ett gammat strävsamt par som ska säkerställa artens fortlevnad.

En flock skarvar flyger förbi och passar en buske som blir till ett behagligt filter.

När solen kommer över molnkanten blir det dock hårt och trist ljus så det är bara att åka hem. Man kan inte tala om mars utan att nämna alla sånglärkor som sjunger över fälten. Det är härligt att veva ned rutan och njuta av konserten på väg hem.

Till synse outtröttlig drillar sånglärkan strof efter strof.

Vi gör en utflykt till Sysne och träffar där på en flock snösparvar och skärsnäppor som trots det hårda ljuset ändå bjuder på några bilder. Vadarbyxorna åker på och gör det möjligt att närma mig snäpporna i lite bättre läge för solen.

Det är svårt att ta några roliga bilder i fullt soljus mitt på dagen. här försökte jag i alla fall fånga solglittret som omringade skärsnäppsflocken.

 

Det är tuffa fåglar skärsnäpporna som alltid står i skvalpet och trängs.

 

En snösparvshona tar plats på en sten täckt av gul lav som mycket väl skulle kunna vara en sten på en fjälltopp.

Ett snösparvspar poserar snällt för mig och det blir det sista skottet med kameran innan det åter är dags att lämna paradiset.

Det är tveksamt om jag hinner tillbaka till Gotland innan jag ska åka på äventyr till Svalbard. Det blir ett spännande men också nedstämt möte med en natur i gungning. Stay tuned.

 

 

Vinter på Gotland

Februari, årets kortaste månad. Det kanske är skönt då kylan ofta kommer i februari nuförtiden. När jag var på Gotland i januari var det 8 grader och soligt men nu har ”rysskylan” kommit och med vindens och vattnets hjälp smyckat kusterna med spännande isformationer. Min förhoppning är också att kanske hitta några skärsnäppor i detta landskap och jag när också en dröm om att kanske få bilder av en revirsjungande berguv i ett bistert snöfall. Men säkert blir det något helt annat men kanske lika spännande ändå. Oftast blir det något som man inte funderat på men som kanske gör en lika nöjd ändå. Varför inte en svarthalsad trast eller någon annan exotisk besökare från öst. Fotograferingen blev starkt lidande av att jag vid detta tillfälle även skrev kontrakt på en drömtomt där tanken är att bygga pensionärsboendet med promenadavstånd till all njutning på Gotland. När pappersjobbet var avslutat gasade jag mot Närsholmen för att se om det fanns några fåglar på plats. När jag svängde ut träffar jag två kungsörnar som möjligen uppvisningsflyger  som en del av parbildning över talldungen.

Kungsörnarna spelflyger över talldungen. Kanske går de till häckning om några månader.

Det var dock som jag hoppades fina isformationer och dessutom en fullmåne som förvisso var vacker men dödade all möjlighet till fotografering av stjärnhimlar. En njutbar afton blev det i alla fall.

Hårda vindar och kyla från öst har modellerat stenarna så landskapet påminner om arktis. Den här isbjörnen hittade jag på Närsholmen där den lapade månljus i sin ensamhet.

 

Delar av viken vid Glasskär var täckt av pannkaksis. Häftiga geometriska mönster.

 

Fullmånen lyser över ruinen på Närsholmen.

Dålig planering gör att jag missar soluppgången morgonen efter och det ganska fina ljuset som bjöds. Jag beslöt mig för att dra norrut och kommer fram till Slite när solen redan kommit upp över havet.

Några gräsänder flyger in i den uppgående solen.

Havet glittrar som guld i soluppgången.

Ibland kan det vara gott om fågel där den lilla strömmen rinner ut från Bogeviken. Det är gott om sothöns och en del vigg men inget mer upphetsande. Jag åker ut på Asunden. Jag tar en rejäl promenad men det är ont om fågel. Jag njuter av den fina februaridagen och det lugn som råder den här årstiden. En havsörn bråkar med några kråkor. Flockar av gräsänder lyfter en bit framför mig. Även hr är finns det spännande isformationer som fångar mitt intresse.

Jag går mot bilen. På vägen upp passerade jag Gothemsån och det slog mig att det borde finnas strömstare där nu. Sagt och gjort så åkte jag dit och när jag åker över bron ser jag en strömstare på en gång. Det är mycket ris och lite tråkigt ljus men jag får några bilder ändå. Den här strömstaren åkte till och med under isen och letade mat. Jag kunde se den sitta under isen och guppa på sitt vanliga manér.

Strömstaren letar mat under iskanten

 

Ett hundratal sothöns ligger i hamnbassängen. En sothöna får tag på en spigg och blir genast attackerad av sina kompisar.

Hungern gör sig påmind och jag åker in till down town slite för att äta lunch. Efteråt tar jag en svång förbi hamnen för att se om det kanske ligger något spännande där. Förutom ett hundratal sothöns så var det tomt.

Det känns som man är mitt i Narnia i isdrottningensrike när man står mitt bland istapparna. I det svaga ljuset ser det spökligt ut. Som ett stort skelett.

Ingen salskrake eller något annat spännande tyvärr. Jag drar vidare längs med kusten. Jag känner till en häckningsplats för berguv och med lite tur borde de sitta och ropa åt varandra i skymningen. Jag rör mig mot platsen och spanar av men det är inga på plats men det är några timmar kvar tills solen går ned. Jag riggar spöt och fiskar av en kuststräcka i närheten. Inga öringar ger sig till känna. Däremot var det en del spännande isformationer som ficks sig en dust med kameran.

Jag fastnar lite för länge med detta för då jag kommer tillbaka sitter en berguv på en klippkant. Jag borde ha kommit tidigare inser jag. Som de flesta ugglor är den relativt orädd men jag håller ändå behörigt avstånd och fotar med 700mm.

När jag kommer till platsen sitter en berguv på klippan och spanar.

 

Berguv, Gotland – februari 2017

Berguven är lugn och trygg och jag hinner fota den från lite olika vinklar och vrår

Med 700 mm kommer man ganska nära utan att vara nära. Berguven är en hotad art och ska behandlas med erfoderlig respekt.

När mörkret faller ropar både honan och hanen mot varandra.

Plötsligt hörs hanen och honan som jag har framför mig svarar. Honan flyttar sig till lite olika platser och de ropar kärleksfullt till varandra i februarimörkret som obönhörligt lägger sig över Gotland. Elaka moln har också dragit in som omöjliggör min bildvision att använda fullmånen på något sätt i bilden. Det får vänta till ett annat år. Hade jag haft tid hade jag gärna spenderat flera kvällar på raken med de underbara berguvarna men storstan och levebrödet ropar befallande västerifrån.

Här hittar du en liten filmsnutt från helgen

Duvhökar, kyla och snö

Det är 27 minusgrader när jag går upp till kojan 0700. Jag sätter igång heatpalen (värmare som går på T-röd) riggar upp kamerorna och fixar i ordning åtelplatserna. Marie och Emma har fixat det mesta innan men jag småpiffar lite med snövallar för att möjliggöra några bildidéer jag haft i förväg. Jag går in i kojan. Det är nog redan uppe i minus 15 inomhus…Brrr

Vid åttatiden kommer småfåglarna. Talgoxe, blåmes, domherre, nötväcka, Större hackspett, en svartmes och en tofsmes. Det är rejäl fart trots kylan. De behöver mycket energi för att hålla värmen i sina små kroppar. I gryningen kommer en gråspettshane på blixtvisit. Han är misstänksam och tar bara en snabb tugga av späcket och flyger iväg.

En hane gråspett hastar förbi och tar en mun full med speck och flyger sen iväg.

Jag fixar med något i matsäcken och när jag tittar upp sitter en duvhök på det närmaste bordet som bara är c:a 2 meter från kojan. Det är knappt något ljus att jobba med ännu. Jag knäpper några bilder trotsallt men släpper den sen för att inte störa den. Den flyger iväg strax efter och jag hoppas att den ska komma tillbaka. Småfåglarnas ätande ökar i intensitet. Nötskrikorna ansluter i festandet på ister och späck. Jag hör en skata och blir glad när en hel grupp på sex individer samlas på utfodringsplatsen längst ifrån gömslet. Det är tydligt att kråkfåglar är mycket smartare och misstänksammare än vad de andra fåglarna är. En och annan av skatorna gör små snabba utfall mot borden närmare gömslet och jag får några bilder.

Ett gäng skator uppehåller sig en god bit från gömslet men gör ett och annat utfall lite närmare gömslet och jag lyckas få några flyktbilder på denna coola smarta fågel.

Skata kanske känns som en trivial art men alla som fotar fåglar vet att det är knepigt att få bra bilder av denna vackra monokroma fågel. Den är svår att fota exponeringsmässigt eftersom den är både svart och vit. Det är lätt att bränna ut (överexponera) de vita ytorna för att få de mörka ytorna tillräckligt ljusa. En rejäl utmaning med andra ord. Skatorna håller mig sysselsatt flera timmar tills plötsligt en duvhök dyker ned i T-tallen. Det är det optimala stället den ska landa på. Då får man tid att förbereda sig på vad den ska göra.

Duvhöken landar i T-tallen. Den sitter en stund och hoppar sen ned på marken rakt under tallen där det finns lite kött.

Duvhöken startar från marken och jag får en hyfsad serie flygbilder när den är på väg rakt emot mig.

Eftersom jag råkar ha konvertern på tar det inte lång stund innan duvhöken fyller upp hela sökaren. Den landar sedan på ett bord till höger om gömslet.

Den flyger straxt ned till rådjuret som ligger rakt under tallen. Den tröttnar snart och flyger rakt emot mig från marknivå och jag får en hyfsad serie flygbilder innan den landar på bord två. Jag hade konvertern på då jag fotat skator precis innan det gör att jag fyller upp hela sökaren med duvhöken och får vinkla kameran på högkant för att få plats. Det blir ganska ointressanta porträttbilder.

Duvhöken landar på ett av borden och blänger lite åt mitt håll. Det är en adult hona såvitt jag kan bedöma. En ganska liten individ.

Den flyger till sist vidare till bord 1. Jag plockar snabbt bort konvertern och får de bilder som jag spetsat in mig på att ta. En ”frilagd” duvhök i snö. Det blev ganska precis som jag hoppats så jag var klart nöjd.

Jag känner mig nöjd då jag fått det jag ville ha. En duvhök inbäddad i ett moln.

Till slut räcker duvhöken ut tungan åt mig och flyger därifrån.

Eftermiddagen förflyter som förmiddagen. Småfåglar, nötskrikor och skatorna håller mig sysselsatt. I skymningen kommer en duvhök och äter i en timme. Det känns dock som jag är färdig för dagen. Ljuset blev aldrig det bästa även om duvhökarna samarbetade. Väderprognosen för morgondagen såg bra ut så jag bestämde mig för att övernatta i kojan för att i bästa fall få lite finare ljus på duvhökarna under morgondagen. Det skulle även bli betydligt varmare annars hade man förmodligen inte vaknat överhuvudtaget om kaminen skulle lägga av. Marie kom och på min begäran och skrämde iväg duvhöken så jag kunde bryta. Sen åt vi en lång och trevlig middag på den lokala pizzerian. Snabb bunkring med frulle och lunch på Ica Maxi sen tillbaka till kojan. En Corona och en påse blandade nötter blir fredagsmys i min ensamhet. Efter nio timmars sömn som en bebis vaknar jag före klockan. Drickyoughurt och köpemacka var ingen drömstart men får duga. Jag går snabbt ut och kollar linserna så det inte blivit imma eller is på dem. De ser rena och fina ut så snabb in i kojan igen. Hoppas nu att vädret blir vad de lovat. Med gryningen kommer småfåglarna igen. En korp kraxar, gråspetten kommer ned och äter en stund.

Gråspetten sitter på tallstammen och kollar att allt är lugnt innan den går ned och äter av istret vi ordnat till den.

Scenariot från dagen innan repeteras och jag njuter av skogens lugn. Solen börjar lysa på grantopparna och det lovar gott, Nu gäller det bara att huvudpersonen ska komma i rätt tid också. Jag börjar tyvärr känna mig lite krasslig. Huvudvärk och lite illamående. Jag petar i mig min lunch, kycklingspett och nudlar och mår lite bättre men fortfarande hängig. Jag tar några Ipren och det blir en smula bättre. Då sitter plötsligt en duvhök på bord två som är på min högra sida ungefär tio meter bort.

En duvhök landar på bordet till höger om mig.

Jag startar kameran som jag har riktad på det bord som är närmast gömslet. Jag hoppas få en inflygning på film. Jag tar några porträttbilder i lite bättre ljus än igår. Strax flyger duvhöken mycket riktigt till bord ett. Yes, det borde ha blivit med på filmen. Vi får se.

Duvhöken flyger och landar på bordet bara några meter ifrån mig. I bästa fall fick jag det på film.

Jag mår sämre och sämre. Jag packar ihop och städar ur kojan och möter upp Marie nere vid en å som ligger i närheten som ör omfamnad av en vacker kölddimma. Jag tar några snabba bilder på en knipa i ån men måste sen köra iväg i tvivelaktig kondition.

En knipa simmar i ån och kölddimman börjar bädda in landskapet i kvällningen

 

Rimfrosten gnistrar som diamanter i motljuset

Jag blir dock tvungen att stanna snabbt när jag åker förbi en gärdsgård i solnedgången och knäppa ett par snabba bilder.

Solen går ned och lyser upp dimmorna som lagt sig över ängarna.

Jag ska hem och fira min mammas 81 års-dag. Det går hyfsat att köra men tiden går extremt långsamt. Innan Enköping måste jag stanna och hämta luft. Jag åker vidare men jag inser att jag fått en migränattack och måste stanna och försöka sova. Jag stannar och somnar direkt men vaknar efter en halvtimma stelfrusen och mår marginellt bättre och kör vidare. Jag kommer till Stockholm och väljer Essingeleden. (Om du är kräsmagad, sluta läsa nu.) Dumt beslut… Efter en liten bit börjar jag svettas och saliven rinner till i munnen. Min trogna lovikamössa som jag fått av svärmor fick det trista uppdraget som spypåse. Jag gör en snabb exit på Essingeöarna för att hämta andan och slänga mössan. Jag tar mig den sista milen hem och jag har sällan varit så glad att återse min säng. Jag somnar direkt och sover tretton timmar på raken. Mammas födelsedagsmiddag blev satt på vänt. Det kostar på att att fota fåglar ibland…

Här är en liten filmsnutt från dagarna

Fler bilder på duvhök hittar du här

Nyckfulla örnar

Nyckfulla örnar
Att fota örn är inte någon lätt och självklar syssla. Det är många bitar som ska falla på plats för att örnarna ska komma och leverera det som fotografen i gömslet önskar. Man är lite som en regissör som har riggat scenen för en tagning men skådespelarna (örnarna) kan vara riktiga divor och om inte scenarbetarna (korparna) krattar manegen och smakar av maten så är det inte säkert att det blir någon tagning. Det tar ofta några gånger i ett gömsle innan man lärt sig hur ljuset rör sig, var örnarna gillar att sitta och var de flyger in mot åteln i olika vindriktningar. Det är också praktiska arrangemang som man måste få att funka i gömslet. Man måste få fast stativhuvuden, sätta på kaminen, ställa i ordning alla saker man kan behöva i ett skarpt stressat läge.

Idag var jag för första gången i Birdsafari Swedens örngömsle i Västmanland. Den ligger mitt i brandområdet i Svartådalen. Jag anlände strax efter sju och promenerade de 200 metrarna från bilen till kojan med hjälp av en pannlampa. Jag öppnade luckorna för kamerorna och lade ut en trafikskadad räv på ett som jag tyckte lagom avstånd från kojan. Väl inne pysslade jag en stund med att rigga upp kamerorna. I samma stund som jag var färdig hörde jag de första korparna. Jag spanar av myren och ser en stor flock korp och en kungsörn som sitter en bra bit från gömslet. Nä det ljusnat lite till ser jag ytterligare fyra örnar. Vad jag kan se är åtminstone tre av dem havsörnar. Det här känns ju väldigt lovande sa jag högt för mig själv.

2000notskrika1

En nötskrika var den första gästen vid gömslet som ställde upp på bild i det fina morgonljuset..

Dessvärre så lyfte korpar och örnar och försvann ganska omgående. Jag fick nöja mig en stund med att fota en nötskrika och några talgoxar.

2000kungsorn6

En inflygande kungsörn

Värmen sprider sig i gömslet och jag tar en kopp alkoholfri glögg. Faktum är att det börjar bli så varmt så jag behöver dra ned värmen. Jag går bort till gasbrännaren och drar ned den ett snäpp. När jag vänder mig om sitter en kungsörn alldeles bredvid räven. Jag knäpper några försiktiga bilder på silent mode. Till en början verkar den lugn men flyger sen plötsligt iväg efter bara någon minut. Den sätter sig i en tall i närheten men flyger snart ner igen och ställer sig bakom en liten buske och kikar fram.

2000kungsorn5

Som en anka hoppar kungsörnen fram och gömmer sig bakom en buske där den kikar fram lite då och då.

Den hoppar sen lite försiktigt framåt men flyger iväg igen och sätter sig i tallen. Där sitter den i tre timmar och glor. Jag glor tillbaka. Man inte hjälper det. Den är mentalt starkare än mig. Jag sitter beredd med handen på avtryckaren för att vara beredd på flygbilder men när jag smiter iväg 5 sekunder på toaletten har den flugit. Smartass…

-Varför?
Nu börjar man ställa sig hundra frågor för att försöka förstå varför den bara flög iväg och inte kom till ro.
Varför kommer inte korparna? kan de ha hört när jag riggade stativen?
Borde jag ha kommit ännu tidigare?

Hmmm, örnfotografering är nyckfullt. Ibland stämmer ingenting och ibland är örnarna där och bryr sig inte även om man tappar en kaffekopp i golvet.

2000kungsorn7

Kungsörnen sätter sig i en torraka innan den hoppar ned till köttet.

Klockan har blivit två. Ljuset är så fint nu så det gör ont och ingen örn vill befinna sig i rampljuset. Så är det ibland. Jag börjar ge upp och inse att det inte kommer att bli några bilder. Solen är bara kvar på trädtopparna i bakgrunden.

2000kungsorn1

Den nedgående solen lyser upp träden så det blir en höstkänsla istället för januarifeeling. Detta är också den bild som jag blir mest nöjd med för dagen.

Då kommer Kungsörnen tillbaka. Den sätter sig och äter i godan ro och jag börjar knäppa bilder. Då hör jag plötsligt en bil som närmar sig. En bil?? Det åker inga bilar här. Självklart blir örnen störd och flyger iväg igen. Nåväl, jag hann i alla fall få några rutor och inser att jag får åka tillbaka igen. Vilken tur 🙂

900kungsorn

Kungsörnen är verkligen vacker med sin lejonman. Denna individ är förmodligen född förra våren eller möjligen året innan. Efter kommentar från experten så blir den spikad till 3K. Alltså född våren 2015.

Några havsörnar kommer och sitter i skogsridån och hoppet tänds igen för att det ska bli action men de flyger iväg i skymningen.

2000havsorn1

En havsörn sätter sig i skogsridån i det falnande lila kvällsljuset.

Jag inväntar mörkret och beger mig tillbaka till bilen, storstan och stressen.

Här hittar du fler bilder på kungsörn

Här är ett kort klipp från dagen.

Adjö 2016, välkommen 2017

Kära vänner ett år är blott ett ögonblick i vår planets historia men de senaste ögonblicken har varit omskakande för vår gamla planet. Trots att det finns en stor awareness om vad som behöver göras är det få om någon som agerar för att vända den negativa trend med värmerekord som de tre senaste åren medfört. Vi börjar närma oss point of no return. Dvs den punkt när det inte längre är möjligt att vända uppvärmningen åt rätt håll. Det blev inte ljusare när Donald Trump vann valet och utnämner en oljemagnat till energiminister. Jag vill verkligen inte påstå att jag föregår med gott exempel eftersom jag det senaste året nog varit utomlands fler gånger än någonsin. Att flyga är det absolut värsta man kan göra när det gäller utsläpp och det är dessutom förhållandevis billigt. Det har också varit ett år där främlingsfientlighet och rasism tagit stora kliv framåt i många länder runtom oss och i Sverige fortsätter Sverigedemokraternas frammarsch. Nu är det inte meningen att denna nyårshälsning ska bli en politisk manifestation men det finns en anledning att lägga in en gnutta allvar för det är verkligen allvar nu. Imorgon när ni står där vid tolvslaget och funderar på vad ni ska lova. Tänk i denna riktning. Ät mer vegetariskt, minska era fossila utsläpp, fundera över era val av resmål, älska din nästa såsom dig själv oavsett hudfärg.

Jag är inget helgon när det gäller dessa frågor. Jag räknade ut min klimatpåverkan på http://www.klimatkontot.se/Jag har i år bidragit med 8,7 ton CO2. Det är i paritet med medelsvensken. Vem vill vara en medelsvensk? Klart man måste bättre sig till nästa år. Gör en mätning du med och sätt ett mål på att förbätta nästa års värde med x%. I mitt fall är värdena bra på alla parametrar förutom resande. Det skär i själen när jag inser att jag måste resa mindre.

Nu tänkte jag bara i bilder återspegla året som gick.
Året började med några dagar i Skåne tillsammans med några glada kryzzarvänner. Fyra nya livskryzz blev det. Bland annat denna Stäppörn som sitter i det döda trädet som avtecknar sig mot den mörka bakgrunden.

Stäppörn, Skåne - 2016

Stäppörn, Skåne – 2016

I slutet av januari bar det iväg till Japan på en efterlängtad resa till Hokkaido och den legendariska snön. Våra föhoppningar infriades och vi hade en fantastisk vecka med snö i överflöd och träffade dessutom på en japansk rödräv. (vulpes Vulpes Schrenckii)

Furano, Japan - 2016

Furano, Japan – 2016

Japansk Rödräv - Vulpes vulpes schrencki, Hokkaido - 2016

Japansk Rödräv – Vulpes vulpes schrencki, Hokkaido – 2016

På sportlovet blen det en tur upp till Idre med lite skidåkning och en del snökajt på fjället. Jag träffade också ett gäng mysiga lavskrikor som jag blev bra kompis med.

Städjan, Idre - 2016

Städjan, Idre – 2016

Lavskrika, Nipfjället - 2016

Lavskrika, Nipfjället – 2016

I mars åkte jag till Barcelona för att deltaga i en kongress och passade då på att förlänga vistelsen med några dagar i Pyrenéerna där jag njöt av gåsgamar, grågamar, smutsgamar, bruna, och röda glador och inte minst den vackra hökörnen.

Hökörn, Spanien - 2016

Hökörn, Spanien – 2016

Gotland fick såklart stå ut med regelbundna besök av mig och gav mig ett flertal magiska upplevelser på favoritplatserna.

Skärfläcka i vårljus

Skärfläcka i vårljus

Det svaga försiktiga ljuset som man möter i mars och de bleka tvekande färgerna uppskattar jag mer för varje år. På hemmaplan har lommarna samlats för sin årliga vårdans. Denna fågel som andas vildmark och tidlöshet är en av favoriterna.

Storlom, Uppland - april, 2016

Storlom, Uppland – april, 2016

Några andra som typer som också sätter igång med dansen är orrarna. Jag upplevde en härlig morgon på en myr i Västmanland. Äntligen fick jag några hyfsade bilder efter en lång radda misslyckade turer.

Orre, Västmanland - april 2016

Orre, Västmanland – april 2016

April är en månad då man ständigt har brått. Allt vaknar. Inte bara fåglarna. Amfibierna har också sin primetime. Jag fotade både grodor och paddor. Det kommer att bli mer av den varan under 2017. De är otroligt fotogena med sina stora ögon.

Vanlig padda, Uppland - april 2016

Vanlig padda, Uppland – april 2016

Vanlig groda, Södermanland - april 2016

Vanlig groda, Södermanland – april 2016

Maj är inte mindre upptagen utan man slits mellan det ena och det andra som händer i naturen. Gotland fick sin beskärda del men jag fotade även en del på hemmaplan.

Jorduggla, Gotland - maj 2016

Jorduggla, Gotland – maj 2016

Storspov, Gotland - maj 2016

Storspov, Gotland – maj 2016

1600enkelbeck1

I juni bar det av upp för en solitär vecka i våra underbara fjäll. En tur som gick från dalarna till Härjedalen och avslutades i Jämtland. En lisa för själen och en hel del härliga möten med bevingade väsen. Fjällpipare, jaktfalk och dubbelbeckasin tex. Vill ni läsa mer så finns det ett blogginlägg om fjällturen.

Fjällpipare, Dalarna - juni 2016

Fjällpipare, Dalarna – juni 2016

Jaktfalk, Dalarna - juni 2016

Jaktfalk, Dalarna – juni 2016

Dubbelbeckasin, Jämtland - juni 2016

Dubbelbeckasin, Jämtland – juni 2016

Vid midsommar checkades det in på Gotland. Jag bevakade ön 46 dygn med ett kort avbrott för Gothia Cup. Det blev såklart många morgnar i gömsle.

Gluttsnäppa, Gotland - juli 2016

Gluttsnäppa, Gotland – juli 2016

Apollofjäril, Gotland - juni 2016

Apollofjäril, Gotland – juni 2016

Jag och tjejerna förlängde sommaren med en tur ned till Biarritz för lite surf. Tyvärr passade jag på att bli magsjuk men det blev några vågor trotsallt.

Medelhavstrut, Biarritz - augusti 2016

Medelhavstrut, Biarritz – augusti 2016

Biarritz - aug 2016

Biarritz – aug 2016

Hösten gjorde sitt intåg alltmer. Gotlandsbesöken fortsatte men det fanns också tid för lite fotouftflykter i närområdet.

Smalnäbbad nötkråka, Södermanland - september 2013

Smalnäbbad nötkråka, Södermanland – september 2016

Ägretthäger, Gotland - september 2015

Ägretthäger, Gotland – september 2016

Årets stora resa gjorde i oktober och gick denna gång till Sri Lanka. Ett underbart land som som har mycket att ge. Läs mer om ni vill i ett tidigare blogginlägg.  De största minnena därifrån är nog mötet med leopard i Yala nationalpark samt vistelsen i Sinharajas regnskog.

1600leopard3

Skogsbäcken i regnskogen

Skogsbäcken i regnskogen

Hemma har hösten kommit en bra bit på väg ochdet blir lite fotografering på hemmaplan. Jag lyckas fånga ett vacker norrsken ute på Värmdö och lite hjortar och harar.

Norrsken, Uppland - september 2016

Norrsken, Uppland – november 2016

Fälthare, Uppland - september 2016

Fälthare, Uppland – november 2016

Det blev också några svängar till Torö med kajtnördarna.

Torö - Novemver 2016

Torö – Novemver 2016

Torö - Novemver 2016

Torö – Novemver 2016

En sista tur till Gotland blev det också för att stänga av vattnet och för att ta sista chansen att kryzza några rariteter som gäckat mig denna raritestyngda höst. Jag lyckades skapligt iaf.

Sibirisk Järnsparv, Gotland - november 2016

Sibirisk Järnsparv, Gotland – november 2016

Bergstajgasångare, Gotland - November 2016

Bergstajgasångare, Gotland – November 2016

Svart rödstjärt (phoenicoroides), Gotland - November 2016

Svart rödstjärt (phoenicoroides), Gotland – November 2016

December kom med en förhoppning om vinter. Den blev dock kortvarig. Det har dock funnits is, till mångas förvåning. Det har varit många roliga turer till de få frusna sjöarna som finns runt Stockholm. Det dök också upp en hökuggla som relativt samarbetsvilligt lät sig avporträtteras.

Icekite, Fysingen - december 2016

Icekite, Fysingen – december 2016

Iceboarding, Ältasjön - december 2016

Iceboarding, Ältasjön – december 2016

Hökuggla, Värmdö - december 2016

Hökuggla, Värmdö – december 2016

Jag har i slutet av året investerat i ett undervattenshus som jag hoppas ska kunna ge mig en dimension till i mitt fotograferande. Dimensionen under ytan. Jag har bara skrapat på ytan ännu och hunnit konstatera att det är väldigt svårt och kommer att krävas mycket tålamod och en hel del tur för att lyckas med mina bildidéer. Här är en bild på en knölsvan som var bland de första modellerna.

2000kno%cc%88lsvan4

NU är det bara ett dygn kvar på 2016. Ett bra år på ett personligt microplan men ett år som i ett större globalt, universellt perspektiv också för med sig onda aningar. Det är bara vi som tillsammans kan få bort de onda aningarna och vända trenden. Nu kör vi!

Ett gott slut och ett Gott Nytt År till er alla gamla, nya, nära och mer avlägsna bekanta.
Vi syns 2017!