Skäggmesen – en exotiskt övervintrare

På vintern är det oftast inte en uppsjö med fågelarter att fota men det ger en å andra sidan tid att fokusera och bättra på portfolion med de arter so finns tillgängliga. En av dessa arter som stannar kvar och blir mer synliga på vintern är skäggmesen. Utseendemässigt påminner den mer om någon art man skulle träffa på i Costa Rica eller i Nya Guinea. Den är i kroppsform ganska lik stjärtmesen. De ser båda ut som flygande godisklubbor med sina överdrivet långa stjärtar och små vingar.

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en hane. Den heter skäggmes men mer passande skulle vara mustaschmes då de svarta fälten på hanarna ser ut som långa mustascher.

Hanarna är otroligt vackra med sitt babyblå huvud, svarta mustascher, gula näbb och ögon och den varma bruna tonen på resten av kroppen. En riktig snygging helt enkelt.

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. En hane skäggmes söker efter frön i de snötäckta vassvipporna.

Skäggmes förekommer i vassområden kring näringsrika sjöar så högt upp som till norrlandsgränsen. Arten upptäckts i Sverige så sent som på 60-talet i vassarna kring sjön Tåkern som ligger i Östergötland. Det är fortfarande den lokal som har tätaste beståndet. Sommartid livnär sig skäggmesen huvudsakligen av insekter (vintertid äter den vassfrö).  Boet byggs strax ovanför vattenytan. Skäggmesen kan ha 3–4 kullar per år med 5–6 ungar per kull. Det innebär att arten under goda år kan öka mångfaldigt och sm skäggmeskolonier dyker upp både här och där i landet.

Ibland kan man få stå länge och vänta innan man hör det typiska flyktlätet när de rör sig mellan vassvipporna. Men vips är de där. De är inte oblyga utan kan ibland komma ganska nära.
Såhär låter de när de är på gång. (inspelning av Rob van Bemmelen från Xeno Canto)

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en adult hona. Den är inte lika spektakulär som en hane men fortfarande en vacker fågel.

Då vassfrö är den huvudsakliga födan vintertid begränsas beståndet framför allt av långvarig kyla i kombination med isbark, vilket medför födobrist och hög dödlighet. Även dålig frösättning hos vass har betydelse. Kraftigt stigande vattenstånd under häckningstid innebär att många kullar dränks. Även den kraftigt ökande grågåspopulationen kan lokalt utgöra ett hot, eftersom gässen betar uppväxande vass varvid vassens utbredning minskar. I början av 2000-talet noterades skäggmes under häckningstid på närmare 150 lokaler spridda över södra Sverige. Även om det svenska beståndet fluktuerar mycket starkt mellan åren så har arten uppvisat en fortgående minskning under de senaste drygt tio åren, vilket bl.a. märks på en halvering av antalet häckningslokaler. Skäggmes är rödlistad som Nära hotad (NT).

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Skäggmesen har förhållandevis små korta vingar vilket gör att längre flyttningar blir en arbetsam affär för dem.

Skäggmesens familjetillhörighet eller taxonomi som det kallas har diskuterats en hel del. Den hörde tidigare till mesarna som framgår av namnet men den är nu i en egen familj (Panurus).

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Nåväl en trevlig liten gynnare är det i alla fall. Nästa gång du kanske går och ser till båten eller tar en vintrig promenad runt en vassrik havsvik så ska du hålla ögonen öppna efter skäggmesen. Det blir garanterat ett trevligt möte.

Vill du se fler bilder på skäggmes kan du titta här.

Sidensvansar gör ett Pit-stop i Gustavsberg

Sidensvansar gör ett Pit-stop i Gustavsberg
Vintern har kommit i Norrland och sidensvansarna följer vinterns sydgräns och letar föda bland träd och buskar. De senaste dagarna har vi haft turen att en flock på runt 150 sidensvansar rastar i Gustavsberg. De har sällskapat med ett 50-tal björktrastar. Det blir ju inte så mycket naturfotografering såhär års. Abstinensen kryper sig på så jag blev glad när jag såg de vackra fåglarna utanför arbetet. Dagen efter hade jag med mig kameran. Jag stannade till före arbetet. Det var mörkt mellan husen och svårt att få några skarpa bilder trots höga iso-tal. Efter en halvtimme kände jag att plikten kallade och jag stack till jobbet.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Det var svårt att få bilderna skarpa i det svaga morgonljuset men denna var tillräckligt stilla för att fastna. Sidensvans, Värmdö – 2015

Solen kom fram och jag stannade till en kvart på väg till stan för ett lunchmöte. Då var problemet det motsatta. Ljuset var lite väl skarpt så jag gav upp efter en stund.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans i flykt, Värmdö – 2015

Sidensvans, Värmdö - 2015

Individen på bilden är en vuxen fågel. Det ser man på de vita vinklarna på vingarna samt de röda s.k. lackbihangen. Det är troligen en hane då de viita strecken är relativt breda och det gula bandet på stjärten också är brett. Sidensvans, Värmdö – 2015

När jag kom tillbaka från Stockholm från mötet hade det redan börjat skymma. Jag fick en idé om att utnyttja julbelysningen i fönstret som ljuskälla och ta lite fräcka motljusbilder.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans, Värmdö – 2015

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans, Värmdö – 2015

Sidensvansarna är rätt nervösa till sin natur. Blir en skrämd sticker hela flocken. Jag fick slita för att få dem i rätt ljus men det blev några bilder till slut. Att fota natur i urban miljö är helt klart en annorlunda upplevelse än att vara ute i ”naturen”. Man får ideligen bemöta kommentarer som –oj vilken stor kamera. Eller – Är du terrorist? Varför har du annars en bazooka. Eller just när man ska knäppa vinnarbilden går någon förbi mellan kameran och fågeln. Plötsligt får man flytta sig för postbilen osv. Trots detta är det lite kul och inte minst väldigt tillgängligt och lärorikt. Man lär sig utveckla de bakgrunder som finns och överraskande ljuskällor. Det finns ett antal fotografer som uteslutande fotar i stadsmiljö men där lär jag inte hamna. Det finns ett enormt mervärde att vara i det vilda.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Ljuset i bakgrunden är inte en nedgående sol utan en adventsstake i ett fönster. Sidensvans, Värmdö – 2015

Jag har samlat lite mer information om sidensvansarna för att lära mig lite mer om arten och det kan ni också göra om ni läser nedan.

Fler bilder på sidensvans

Sidensvans

Sidensvansen ”Bombycilla garrulus” syns för oss i Stockholm uteslutande på vintern. Den tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut. Den häckar i de norrländska skogarna. Gärna i fuktig, mossig mark där de bygger ett skålformat bo på en gren. Under häckning äter de mest insekter men även bär. När hösten kommer ändrar sidensvansarna beteende. De blir plötsligt sociala fåglar som samlas i stora flockar, lämnar skogarna och söker sig till områden med bärbuskar, bärande träd. Från mitten av oktober drar de söderut och framför allt under november ser man dem oftast i hela landet, vissa år i flockar på flera hundra. Och på nära håll är det ju aldrig någon tvekan. Sidensvansens exotiska utseende leder mer tankarna till tropikerna.

Vid åldersbestämning av sidensvansar tittar man på vingarnas fjädrar. En ungfågel saknar vita spetsar på handpennornas innerfan men har via spetsar på ytterfanen vilket gör att det inte blir vita vinklar på. En adult fågel har vita vinklar på vingens fjädrar och långa röda lackbihang. De är inte helt enkla att könsbestämma. Hanarna har en skarpare gräns mellan det svarta på strupen och det ljusa bröstet. Honan har en mer diffus gräns. Honan har också ett smalare gult stjärtband. Honarna har inte heller lika många lackbihang. Sidensvansen är stor som en stare och kan påminna om starar när de kommer i en tät flock.

Om det är gott om rönnbär, oxelbär, nypon eller enbär kan sidensvansarna stanna länge i ett område, men när bären är slut drar de snabbt vidare. Ena dagen kan de vara fullt av sidensvansar i ett område – nästa dag är alla borta. Vill du att de ska stanna längre kan du mata dem med äpplen. Ett bra sätt är att sätta upp halva äpplen i buskar eller småträd vid en fågelmatning. Med lite tur kan en mindre grupp sidensvansar stanna kvar en stor del av vintern.

Det har i många texter beskrivits hur sidensvans blir berusad av den alkohol som bildas i jästa bär och frukter, men detta är omdiskuterat. Sidensvansen har en exceptionellt stor lever som kan utgöra 9,5 % av dess kroppsvikt vilket gör att den har en mycket god och snabb förmåga att bryta ned alkohol, och nedbrytningstakten har uppmätts till 900 mg/kg i timmen. Under kliniska experiment av sidensvansar har man aldrig uppmätt en så pass hög koncentration av alkohol i blodet att det skulle kunna ha påverkat deras beteende eller rörelseförmåga.

Källor:
Fågelguiden
Nationalencyklopedin
Wikipedia