Brushanespel i Liminka Bay (Liminganlahti)

Jag är ganska impulsiv. Ibland alltför så. Efter Vårgårda fotofestival i höstas bokade jag in en resa till Finland för att fota brushane trots att jag vet att när maj väl kommer vill man inte vara någon annanstans än på Gotland. Där finns ju också brushanar på våren som ibland spelar när de rastar på sin väg norrut mot häckplatserna. Jag har dock lagt ganska mycket tid på att få bilder på spelet men aldrig lyckats få några bilder på spel mer än på långt avstånd. Min förhoppning var nu att få bra bilder av detta.

Liminka bay ligger ca en halvtimmes bilfärd från Uleåborg och är en viktig häcklokal och rastplats för många fågelarter och individer.

Sagt och gjort jag åkte till Finland. Närmare bestämt till Uleåborg. Därifrån vidare en halvtimme med hyrbil till Liminka bay. Där finns ett finfint Naturcenter som dessutom har ett hotell med fem rum. Under brushanespelet finns det möjligt att hyra gömsle för att komma nära och inte störa spelet. Upplägget drivs av Finn Nature med Jari Peltomäki och han fru Kaisa. Ett trevlig naturälskande par. Jari är flerfaldig vinnare i diverse fototävlingar och har fotat natur sedan 1989. På den tiden var det svårt att fota. Jag imponeras av fotografer som började med diafilm. Det var ett annat tänk. Man fick noga skriva upp exponeringar man använde och sen vänta ett par veckor på att filmen skulle komma tillbaka från Kodak för att se om man exponerat rätt. Det är annorlunda idag när man bränner iväg några tusen skott på ett pass och omedelbart kan justera exponering etc. och se resultatet direkt. Att ta en skarp rätt exponerad bild idag är inte svårt. Idag krävs mer än det för att ta en bild som sticker ut.

I Liminka finns gömslen på två platser. Dels ett antal gömslen vid en översvämning och dels mot en liten vall 200 meter därifrån där själva spelet sker. Man får fritt välja i mån av plats och har man några dagar kan man variera ljus och plats för att få så stor variation av bilder som möjligt.

Gömslena är som små lådor och den låda jag valt första kvällen har en glasvägg som jag valde då de fåglarna inte skyggar lika mycket för den som för varianten där kameran sticker ut utanför gömslet. (Dessvärre upptäcker jag vid resans slut att i princip alla bilder jag tagit i detta glasgömsle är suddiga. På något sätt har det blivit någon brytning genom glaset som gjort att allt blev suddigt.) Det är ganska trögt. Brushanarna har minskat med ca 80% på ganska kort tid och nu häckar bara ungefär 100 par i Liminka. Den märkliga våren som började sent och sen övergick i sommar verkar har snurrat till det för fåglarna också. Troligen har många av de fåglar som rastar här istället flugit vidare i det fina sträckvädret till nordligare häckplatser. Det stora raset för brushanar är en minskande tillgång till slåtterängar och betade strandängar som utgör häckplatser. Dessutom jagas de en del på övervintringsplatserna i Senegal.

 

Det invecklade brushanespelet
Ett forskarteam på Uppsala Universitet har i studier visat att det som skiljer de olika hanarna åt är en specifik kromosonförändring som uppstod för ca fyra miljoner år sedan. Det kan man läsa mer om här: http://www.uu.se/nyheter-press/nyheter/artikel/?id=5604&typ=

Det finns tre olika typer av brushanehanar. De har helt olika fjäderdräkter och helt olika roller i spelet. De varierar framförallt i färg på halskragen som är allt från vit till svart med allt däremellan.
De mörka eller kraftfullt färgade hanarna är aggressivare, kallas för ”suveräner” eller independents. De är de vanligast förekommande i spelet ca 80%.

De ljusa, ofta med vit halskrage, är mer undvikande och passiva, kallas ”satelliter” och utgör cirka 20 % av hanarna. Den tredje, och mest ovanliga morfen, är de ”intermediära” eller ”Faeders” som är hanar men bär en honfärgad dräkt året runt. De är väldigt ovanliga och dessa utgör cirka 1 % av hanarna.

Jag tyckte det var svårt att se något mönster i korrelationen  uppträdande och koppling till fjäderdräkt.
Här är några av kombattanterna.

Denna individ hade ett tydlig revir vid en tuva som den försvarade de tre gånger jag besökte spelplatsen.

 

 

Den här individen hade en fjäderdräkt i färgen Grizzly (flugbindarterminologi). Han verkade ambulera lite runt hela spelfältet. Möjligen var han en satellit.

Denna individ kom och besökte spelplatsen lite då och då och verkade inte ha något område som han försvarade.

De ser för lustiga ut med sina kragar och mössor. Man får många associationer till allt möjligt. Mest tycker jag de påminner om karaktärer i Louis XIV hov. De struttar runt med sina peruker, bugar sig och ser ibland förorättade ut. Blir de tillräckligt kränkta blir det duell. Viss likhet finns också med delegaterna i House of Lords i det brittiska parlamentet.

Ansiktets sidor är som ni kan se täckta av vårtor, och visar att de är parningsredo och de ger också visst skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och kan i sällsynta fall döda varandra.

De kan fajtas rejält och i sällsynta fall går det så långt att någon av kämparna dör.

Going in for a kill

 

De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1×1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna använder ett camoflage genom att se ut som en hona. De försöker sno till sig en parning när en hona kommer förbi. De råkar dock själva ut för att bli betäckta av andra hanar eftersom de andra tar dem för en hona. Ja ni hör det är fullt med intriger och ingredienser gott nog för en långkörare på Netflix 🙂

När man spenderar ett antal dagar på samma plats lär man känna individerna eftersom de ser så olika ut. Man vet vilken tuva de försvara och vilka som är Satelliter är väldigt tydligt, då de oftast lägger sig ned och flyr konflikterna. Jag såg tyvärr ingen intermediär eller ”faeder” vad jag vet. Svårt att säga eftersom de är lika honorna.

Förutom spelplatsen fanns även gömslen vid en vattensamling där brushanar och andra fåglar åt och drack.

Vid vattensamling födosökte brushanar i pausen i spelet.

Ibland blir vattensamlingen för trång för de testosteronstinna brushanarna så att de drabbar samman även i matpausen. Vilket ju var precis vad jag hoppades på.

Här är vattensamlingens ägare. Alla som satte sin fot här utom möjligen rödspoven fick sig en omgång.

Rödspov är nog en av de snyggaste arterna. Den har ett nobelt utseende och rör sig som en modell.

I solnedgången ropar en storspov. Kanske meddelar han sin ruvande hona att han är på väg.

En flock tranor drar vidare norrut efter att ha tankat bränsle på den fina rastlokalen.


Ugglekväll

Jag fick möjlighet att följa med Jari och Kaisa när de var ute och kollade pärluggleholkar. Självklart tackade jag ja till denna möjlighet. Det är rekordår med ugglor i år så om häckningarna går bra kan vi förvänta oss en förbättring av antalet för de flesta arter.

De första tre holkarna vi kollade var tomma. På väg till nästa holk passerade vi en stor björkdunge omgiven av åkermark. Runt den platsen hade en av Jaris guider sett en hökuggla som jagat bort en jorduggla häromkvällen. Det kunde tyda på att de häckade i dungen och vi gjorde ett försök att hitta boet. Vi traskade runt i den fina gamla björkdungen. Sumpigt och fint. Som gjort för vitryggig hackspett, som tydligen också finns i området. Vi har gått runt en god stund när jag hör en hökuggla sjunga. En melodiskt rullande sång. Jag får en ganska god uppfattning om riktning och ropar till mig Kaisa och Jari. Efter några minuter hittar jag ett gammalt kråkbo och tycker mig se något som rör sig i boet.

En av hökuggleparet kollar in de störande typerna. Vi lämnade platsen snabbt efter några bilder för att inte störa häckningen.

 

 

 

 

 

En av guiderna hade sett en lappuggla inte långt från där vi var. Han misstänkte på beteendet att det kunde vara häckning. Vi hittade den ungefärliga platsen och gav oss in i ytterligare en fin sumpskog.

Vi spred ut oss och letade runt i den fina sumpskogen full av älgspår, björnspår och vildmarkskänsla.

Vi ger oss in i en magnifik sumpskog med älg och björnspår. Vi hittar efter en stund ett lappugglebo som blåst ned från en trädklyka. Tre ägg på marken. Ett är fortfarande helt men kallt och dött.

En av lappugglorna blickar ut över markerna efter en smaskig sork. En liten blodfläck på näbben avslöjar att den varit framgångsrik i sin jakt nyligen.

På en avverkad del i en hög tal låg resterna av ett bo och på marken låg dessvärre två trasiga och ett helt ägg. Det förklarar det avvikande beteendet från lappugglan tidigare. Den hårda blåsten hade förmodligen fått boet att gungas loss från sina fästen i tallklykan med ödesdiger konsekvens. Det positiva är dock att det finns tid att hitta ett nytt bo och försöka igen.

En liten bit längre bort sitter förmodligen paret som just avbrutit häckningen. De ser molokna ut men det gör ju å andra sidan en lappuggla jämt.

Precis där vi parkerat för att titta på lappugglorna finns ytterligare en pärluggleholk. Vi går en kort bit på en stig som för oss genom en underbar gammelskog med tjock mossa och skägglav i de vackra granarna. Där sitter en holk som är smakfullt gjord av en gammal björk. Pärlugglan hör oss komma och kikar lugnt ut på oss. Det är faktiskt första gången jag ser en pärluggla. Jag har hört den åtskilliga gånger men då den är nattaktiv har jag aldrig fått syn på den.

Pärlugglan stirrar på oss men verkar helt lugn av vår närvaro. Vi tittar på varandra en stund innan vi backa ut ur den härliga gammelskogen.

Vi åker vidare och hittar ytterligare en lappuggla på ett fält på vägen tillbaka. Helt galet. Totalt åtta ugglor på tre timmar i fält.
Norra Finland har en fantastisk natur och artrikedom. Det vore kul att bila sig upp hela vägen över till Sverige och ner till Stockholm under 2-3 veckor. Men det får nog vänta några år eller till nästa liv.

En sista soluppgång möter mig innan jag lämnar Finland och Liminka Bay ett minne rikare.

Sista morgonen är jag i gömslet vid vattensamlingen och väljer nu ett gömsle där kameran är ute i luften. Orrarna spelar på våtmarken ackompanjerad av rastande tranor och några morgonpigga grågäss. Någon handpumpar vatten med en gammal pump. Det är rördrommen som sjunger vackert på rördrommars vis. En storspov spelflyger för sig själv . En skrattmås blir morgonens första gäst utanför gömslet. Som så många gånger förr är den först på plan och jag knäpper några bilder med canons ögonblicksfrysare.

Jag lämnar Liminka Bay nöjd med vistelsen men inte helt nöjd med bilderna. Men det kan man heller inte räkna med att vara jämt. Jag fick en hel del fina exponeringar på minneskortet i hjärnan. Det är minst lika viktigt om inte viktigare.

Källor: Wikipedia samt Uppsala Universitet, Fredrik Widemo

 

Skäggmesen – en exotiskt övervintrare

På vintern är det oftast inte en uppsjö med fågelarter att fota men det ger en å andra sidan tid att fokusera och bättra på portfolion med de arter so finns tillgängliga. En av dessa arter som stannar kvar och blir mer synliga på vintern är skäggmesen. Utseendemässigt påminner den mer om någon art man skulle träffa på i Costa Rica eller i Nya Guinea. Den är i kroppsform ganska lik stjärtmesen. De ser båda ut som flygande godisklubbor med sina överdrivet långa stjärtar och små vingar.

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en hane. Den heter skäggmes men mer passande skulle vara mustaschmes då de svarta fälten på hanarna ser ut som långa mustascher.

Hanarna är otroligt vackra med sitt babyblå huvud, svarta mustascher, gula näbb och ögon och den varma bruna tonen på resten av kroppen. En riktig snygging helt enkelt.

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. En hane skäggmes söker efter frön i de snötäckta vassvipporna.

Skäggmes förekommer i vassområden kring näringsrika sjöar så högt upp som till norrlandsgränsen. Arten upptäckts i Sverige så sent som på 60-talet i vassarna kring sjön Tåkern som ligger i Östergötland. Det är fortfarande den lokal som har tätaste beståndet. Sommartid livnär sig skäggmesen huvudsakligen av insekter (vintertid äter den vassfrö).  Boet byggs strax ovanför vattenytan. Skäggmesen kan ha 3–4 kullar per år med 5–6 ungar per kull. Det innebär att arten under goda år kan öka mångfaldigt och sm skäggmeskolonier dyker upp både här och där i landet.

Ibland kan man få stå länge och vänta innan man hör det typiska flyktlätet när de rör sig mellan vassvipporna. Men vips är de där. De är inte oblyga utan kan ibland komma ganska nära.
Såhär låter de när de är på gång. (inspelning av Rob van Bemmelen från Xeno Canto)

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en adult hona. Den är inte lika spektakulär som en hane men fortfarande en vacker fågel.

Då vassfrö är den huvudsakliga födan vintertid begränsas beståndet framför allt av långvarig kyla i kombination med isbark, vilket medför födobrist och hög dödlighet. Även dålig frösättning hos vass har betydelse. Kraftigt stigande vattenstånd under häckningstid innebär att många kullar dränks. Även den kraftigt ökande grågåspopulationen kan lokalt utgöra ett hot, eftersom gässen betar uppväxande vass varvid vassens utbredning minskar. I början av 2000-talet noterades skäggmes under häckningstid på närmare 150 lokaler spridda över södra Sverige. Även om det svenska beståndet fluktuerar mycket starkt mellan åren så har arten uppvisat en fortgående minskning under de senaste drygt tio åren, vilket bl.a. märks på en halvering av antalet häckningslokaler. Skäggmes är rödlistad som Nära hotad (NT).

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Skäggmesen har förhållandevis små korta vingar vilket gör att längre flyttningar blir en arbetsam affär för dem.

Skäggmesens familjetillhörighet eller taxonomi som det kallas har diskuterats en hel del. Den hörde tidigare till mesarna som framgår av namnet men den är nu i en egen familj (Panurus).

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Nåväl en trevlig liten gynnare är det i alla fall. Nästa gång du kanske går och ser till båten eller tar en vintrig promenad runt en vassrik havsvik så ska du hålla ögonen öppna efter skäggmesen. Det blir garanterat ett trevligt möte.

Vill du se fler bilder på skäggmes kan du titta här.

Sidensvansar gör ett Pit-stop i Gustavsberg

Sidensvansar gör ett Pit-stop i Gustavsberg
Vintern har kommit i Norrland och sidensvansarna följer vinterns sydgräns och letar föda bland träd och buskar. De senaste dagarna har vi haft turen att en flock på runt 150 sidensvansar rastar i Gustavsberg. De har sällskapat med ett 50-tal björktrastar. Det blir ju inte så mycket naturfotografering såhär års. Abstinensen kryper sig på så jag blev glad när jag såg de vackra fåglarna utanför arbetet. Dagen efter hade jag med mig kameran. Jag stannade till före arbetet. Det var mörkt mellan husen och svårt att få några skarpa bilder trots höga iso-tal. Efter en halvtimme kände jag att plikten kallade och jag stack till jobbet.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Det var svårt att få bilderna skarpa i det svaga morgonljuset men denna var tillräckligt stilla för att fastna. Sidensvans, Värmdö – 2015

Solen kom fram och jag stannade till en kvart på väg till stan för ett lunchmöte. Då var problemet det motsatta. Ljuset var lite väl skarpt så jag gav upp efter en stund.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans i flykt, Värmdö – 2015

Sidensvans, Värmdö - 2015

Individen på bilden är en vuxen fågel. Det ser man på de vita vinklarna på vingarna samt de röda s.k. lackbihangen. Det är troligen en hane då de viita strecken är relativt breda och det gula bandet på stjärten också är brett. Sidensvans, Värmdö – 2015

När jag kom tillbaka från Stockholm från mötet hade det redan börjat skymma. Jag fick en idé om att utnyttja julbelysningen i fönstret som ljuskälla och ta lite fräcka motljusbilder.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans, Värmdö – 2015

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans, Värmdö – 2015

Sidensvansarna är rätt nervösa till sin natur. Blir en skrämd sticker hela flocken. Jag fick slita för att få dem i rätt ljus men det blev några bilder till slut. Att fota natur i urban miljö är helt klart en annorlunda upplevelse än att vara ute i ”naturen”. Man får ideligen bemöta kommentarer som –oj vilken stor kamera. Eller – Är du terrorist? Varför har du annars en bazooka. Eller just när man ska knäppa vinnarbilden går någon förbi mellan kameran och fågeln. Plötsligt får man flytta sig för postbilen osv. Trots detta är det lite kul och inte minst väldigt tillgängligt och lärorikt. Man lär sig utveckla de bakgrunder som finns och överraskande ljuskällor. Det finns ett antal fotografer som uteslutande fotar i stadsmiljö men där lär jag inte hamna. Det finns ett enormt mervärde att vara i det vilda.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Ljuset i bakgrunden är inte en nedgående sol utan en adventsstake i ett fönster. Sidensvans, Värmdö – 2015

Jag har samlat lite mer information om sidensvansarna för att lära mig lite mer om arten och det kan ni också göra om ni läser nedan.

Fler bilder på sidensvans

Sidensvans

Sidensvansen ”Bombycilla garrulus” syns för oss i Stockholm uteslutande på vintern. Den tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut. Den häckar i de norrländska skogarna. Gärna i fuktig, mossig mark där de bygger ett skålformat bo på en gren. Under häckning äter de mest insekter men även bär. När hösten kommer ändrar sidensvansarna beteende. De blir plötsligt sociala fåglar som samlas i stora flockar, lämnar skogarna och söker sig till områden med bärbuskar, bärande träd. Från mitten av oktober drar de söderut och framför allt under november ser man dem oftast i hela landet, vissa år i flockar på flera hundra. Och på nära håll är det ju aldrig någon tvekan. Sidensvansens exotiska utseende leder mer tankarna till tropikerna.

Vid åldersbestämning av sidensvansar tittar man på vingarnas fjädrar. En ungfågel saknar vita spetsar på handpennornas innerfan men har via spetsar på ytterfanen vilket gör att det inte blir vita vinklar på. En adult fågel har vita vinklar på vingens fjädrar och långa röda lackbihang. De är inte helt enkla att könsbestämma. Hanarna har en skarpare gräns mellan det svarta på strupen och det ljusa bröstet. Honan har en mer diffus gräns. Honan har också ett smalare gult stjärtband. Honarna har inte heller lika många lackbihang. Sidensvansen är stor som en stare och kan påminna om starar när de kommer i en tät flock.

Om det är gott om rönnbär, oxelbär, nypon eller enbär kan sidensvansarna stanna länge i ett område, men när bären är slut drar de snabbt vidare. Ena dagen kan de vara fullt av sidensvansar i ett område – nästa dag är alla borta. Vill du att de ska stanna längre kan du mata dem med äpplen. Ett bra sätt är att sätta upp halva äpplen i buskar eller småträd vid en fågelmatning. Med lite tur kan en mindre grupp sidensvansar stanna kvar en stor del av vintern.

Det har i många texter beskrivits hur sidensvans blir berusad av den alkohol som bildas i jästa bär och frukter, men detta är omdiskuterat. Sidensvansen har en exceptionellt stor lever som kan utgöra 9,5 % av dess kroppsvikt vilket gör att den har en mycket god och snabb förmåga att bryta ned alkohol, och nedbrytningstakten har uppmätts till 900 mg/kg i timmen. Under kliniska experiment av sidensvansar har man aldrig uppmätt en så pass hög koncentration av alkohol i blodet att det skulle kunna ha påverkat deras beteende eller rörelseförmåga.

Källor:
Fågelguiden
Nationalencyklopedin
Wikipedia