Isbjörn – Ursus maritimus
är en köttätande björn som förekommer i arktiska områden, vilket omfattar norra ishavet, dess omgivande hav och landmassor. Den är tillsammans med kodiakbjörnen den största björnen inom familjen och den har utvecklat en rad egenskaper anpassade för låga temperaturer, för att förflytta sig på snö, is och öppet vatten, och för att jaga säl vilket utgör dess huvudföda. På grund av att den är så beroende av havsis kategoriseras den som ett marint däggdjur. Isbjörnen är ett av världens största landrovdjur och den blir mellan 2,4 och 3,3 meter lång. Tillsammans med kodiakbjörnen är isbjörnen den största björnen Hanarna väger vanligen mellan 400 och 650 kg och honorna upp till 225 kg. 1960 sköts en isbjörn som vägde 907,2 kg på isen i Tjuktjerhavet. Isbjörnen har stora pälsklädda fötter med korta, kraftiga och vassa klor vilket ger dem gott grepp på snö och is.

Hannar har 35 till 41 cm långa skallar och honornas skalle är 31 till 38 cm lång. Mankhöjden för vuxna exemplar kan ligga mellan 130 och 160 cm. Svansen är med en längd av 7,6 till 12,7 cm bara en liten stubbe.

Isbjörnen känns igen på sin vita päls som ibland kan vara gulaktig. Dess hud är svart men täcks helt av den vita pälsen förutom den svarta nosen och området kring munnen. I motsats till många andra pälsdjur fäller den inte pälsen under sommaren, utan den förblir tjock och vit. Pälsens hårstrån är ihåliga för att ge optimal isolering mot kyla. Hårstråna leder ljuset till den svarta huden och hjälper djuret att absorbera värme. Förutom pälsen har djuret ett fettskikt som skyddar mot kylan.

Isbjörn förekommer på havsisen i Norra ishavet och kringliggande öar och landområden. Regioner med en större population av isbjörnar är norra Alaska, Kanadas arktiska öar, Grönland, Svalbard, Frans Josefs land, norra Sibirien och Wrangels ö. Den sydligaste populationen lever vid Jamesbukten i Kanada. Ett 14 000 år gammalt lårben från en isbjörn påträffades 1852 i en märgelgrav på Kullaberg, Skåne, vilket tyder på att isbjörnar förekom i södra Sverige i slutfasen av Weichsel-nedisningen. Idag hotas istället isbjörnen av den globala uppvärmningen, främst på grund av habitatförstöring då havsisarnas utbredning krymper, och minskad tillgång på dess huvudföda. Ytterligare hot på grund av det varmare klimatet som människan orsakar är bland annat att mängden patogener och parasiter ökar i de arktiska områdena Populationstrenden hos tre av de nitton populationerna är negativ. Våren 2006 kategoriserades isbjörnen återigen som sårbar (VU) av IUCN.