En dag i ett duvhöksgömsle

This post is also available in: Engelska

En dag i ett duvhöksgömsle
För er som inte håller på med naturfotografering kanske det kan vara intressant att veta hur en dag kan te sig. Klockan ringer 0300 och man kastar sig på klockan för att inte familjen ska vakna. morgonbestyren går ganska raskt och snart är jag på väg mot Dalarna. Efter 2,5 timmes biltur är jag framme vid den anonyma parkeringen. mina nyfunna vänner har verkligen gjort ett bra jobb med gömslet. Jag tänder min pannlampa och ser direkt en snitslad väg med reflexbitar på träden. Trots mörkret är det inga problem att hitta till den mysiga kojan. 0555 låser jag upp dörren och riggar kameran. Jag tänder kaminen och kollar åtelställena att allt ser bra ut. Första timmen i ett gömsle är oftast händelselös. Man försöker ha en marginal för att inte fåglar eller vilda djur ska se en människa gå in i gömslet. Viltet har tyvärr gott minne och det kan förstöra inte bara den aktuella dagens fotografering utan flera dagars.

Ljuset kommer
I gryningen hör jag de första domherrarna och strax efter sju kommer en hane gråspett. (Här kan du se fler bilder av gråspett)

Hane av Gråspett

Fortfarande grått ljus men jag är ändå nöjd att jag fått hyggligt bra artporträtt av Gråspett. Det hade jag inga tidigare. Han försvinner efter en stund och i tystnaden hör jag en flock sångsvanar som flyger förbi troligen norrut trots att det är 28 februari.  Det har börjat bra. Gråspetthanen kommer tillbaka och jag får en bunt bilder till på honom. Strax före nio tycker jag mig höra ett avlägset duvhökslock. Jag är dock inte säker men hoppet tänds en aning. Den dyker dock inte upp vid matningen. Det börjar snöa. Efter en stund av snöfall dyker både hona och hane gråspett upp och jag får vad jag tycker själv riktigt bra bilder på arten med lite snö i bakgrunden.

Hona av Gråspett

Det börjar bli lunchtid så jag tar mig en kycklingwrap à la Statoil. Efter lunch kommer snövesslan som jag fick en skymt av sist jag var i gömslet men som jag inte fick på bild. Helt enkelt för att…den är snabb som en vessla… (Här kan du se fler bilder på småvessla)

Snövessla

Snövessla

Fortfarande ingen duvhök. Jag roar mig med att fota domherre, nötväcka, större hackspett, nötskrika, talgoxe, blåmes, svartmes, tofsmes och gråsiska. Det blir en del hyfsade bilder.

En nötskrika proppar i sig nötter som den flyger iväg med och gömmer på lämpligt ställe i skogen för en senare måltid.

Duvhöken landar
Till slut kommer en duvhök. Hen dyker upp utan att förannonsera sin ankomst. Ofta hör man dem ropa när de flyger in. Men denna individ var tyst. Efter lite studier och konsultation med andra skådare bedömer jag individen som en 3K+ men inte möjlig att könsbestämma. Möjligen lutar det mer åt en hona. Den glufsar i sig kött i godan ro och jag skjuter vilt med kameran. (Här kan du se fler bilder av duvhök)

Duvhök spanar av området

Efter en stunds ätande blir det fullt och ja ni vet… det måste ut. Jag vet, en riktig skitbild.

Duvhöken flyger till en närbelägen tall som vi kallar T-tallen.

Duvhöken tar en liten jogg på grenen för att smälta maten.

  Plötsligt händer det!
När jag tittar på duvhöken ser jag i ögonvrån hur snövesslan springer förbi gömslet i riktning mot det upphöjda bordet där åteln finns. Jag ser Snövesslan klättra upp på bordet och tittar in i sökaren. Jag har sinnesnärvaro nog att öka skärpedjupet. Då får jag ett par bilder som jag blir riktigt nöjd med.

Duvhöken och snövesslan mäter varandra med blicken. Båda fruktade rovdjur av sina byten.

Det var en häftig känsla att se dem båda glo stint på varandra. Duvhöken såg mest förvånad ut och snövesslan var retsam och litade fullständigt på sin snabbhet. Duvhöken förstod nog att den inte hade en chans och fortsatte efter ett tag att smacka i sig maten. Duvhöken stannade en timme och sen flög den iväg. Jag väntade ut mörkret och packade sen ihop för att åka till Stockholm. Promenaden till bilen var lätt då jag var upprymd efter en riktigt bra dag. Tack Marie Gillander för möjligheten att få använda gömslet.