På sälarnas skär

This post is also available in: Engelska

Här hittar du alla gråsälsbilderna från dagen.

Här är en liten filmsnutt

I februari/mars går gråsälshonorna upp på land för att föda sina kutar. De diar kutarna 2-3 veckor. Därefter lämnas kutarna kvar på skäret. Kutarna ligger sen kvar på land några veckor tills de blir så hungriga att de behöver ta sig i vattnet och själv skaffa mat. De behöver också bli av med sin ulliga päls innan de går i vattnet. Att ta sig ut på de yttersta skären och träffa de här mysiga djuren har länge varit en dröm.

Förra året fick jag en förfrågan men var redan uppbokad. I år såg jag till att hålla kalendern öppen för detta. 0430 lämnade vi kajen för att vara på plats längst ute i havsbandet vid gryningen. Med radar och GPS-plotter går det bra att köra i beckmörkret. Vi har medsjö och utresan går bra. Vi närmar oss skären där sälarna brukar hålla till. När ljuset kommer så sakteliga blir jag förvånad att det är mulet. Prognosen hade sagt motsatsen. Det finns en glipa i molnen längst i öster och lite av gryningsljuset kommer fram men i övrigt är det mulet.

När vi är på väg in lyfter havsörn efter havsörn från ön. Det är nog ett femtontal som rastat på skäret. Varför blir vi snart varse.

Jag kastar mig iland för att hinna ta några bilder mot den strimma av ljus som snart kommer att försvinna.

Vi lägger till båten och vi ser redan många kutar som tittar nyfiket på oss. Jag har bråttom. Det finns bara några minuter kvar för att få några bilder med den lilla strimman ljus och jag letar lägen för att få några sälar med gryningen i bakgrunden. Jag hittar en vit ullig kut med lite rosa i bakgrunden. Sen försvinner ljuset. Bittert tänker jag först men det finns ljus som är av ett annat slag. Ett blekt, svagt vårljus som med rätt exponering ändå kan plocka fram detaljer och nyanser i sälarnas päls som man kanske inte sett annars.

Den här kuten har hittat en fin plats med egen pool. Där kan den i lugn och ro träningssimma i det lite varmare vattnet innan den känner sig mogen att lämna ön för gott.

Det är fascinerande vad olika kutarna ser ut. De är i olika faser. En del har den ulliga vita pälsen kvar. Andra är grå en del är svarta. Mångfald får en ny innebörd.

Sälkutarna är väldigt oskydda. Om man kommer för nära fräser de lite och visar tänderna och då är det bara att backa.

Kutarna är inte speciellt rädda. De tittar på oss och verkar förstå att vi inte vill dem något ont. Om vi kommer för nära så fräser de och visar tänderna.

Jag går runt och fotar många olika individer för att inte stanna för länge på någon speciell individ om de skulle bli stressade. Förmodligen var sälarna mer stressade av att 15 havsörnar på ön.

De kalasade på resterna av sälkutarnas bröder och systrar. Det var många som inte klarat av sina första veckor i livet. Jag vet inte om örnarna skulle kunna döda en sälkut men gissningsvis skulle de kunna göra det om kuten är i dåligt skick.

Det går inte bra för alla. Det var många kadaver av sälkutar som inte klarat sig. Kanske har mammans mjölk inte gett tillräcklig näring för att den skulle klara sig. Det finns studier som visar att sälarnas fettlager är mindre.

Några vuxna sälar cirkulerar runt ön som dagmammor för att se hur kutarna ska klara sig. Utan att ha räknat dem skulle jag uppskatta antalet till någonstans 250-300 individer på den relativt lilla ön.

Lugn och ro på skäret. Sälarna ser ut att ha en harmonisk tillvaro. Men det är inte alla som är så välmående som de här knubbisarna.

Var man än tittar så ligger en kut i någon klippskreva. Här hade de klumpat ihop sig och kurade i den hårda vinden.

Tittut! Den här lilla sötnosen tittade plötsligt upp ur en skreva.

Jag sätter mig efter en stund högst uppe på skäret och tar en smörgås och en kopp kaffe. Jag ler för mig själv när jag ser sälkutar överallt runt om mig.

Det sträcker förbi några sångsvanar. En skärpiplärka lockar i flykten. En grupp bofinkar sträcker in från havet och en stationär gärdsmyg knarrar ilsket för att hålla dem borta från sitt revir. En fjolårsunge havsörn flyger plötsligt upp från ön. Den har suttit bakom ett klippblock och förmodligen inte sett att vi kommit i land. Jag får några bilder bär den flyger iväg.

En 2k havsörn flyger plötsligt upp bakom ett klippblock. Den har förmodligen inte sett oss komma.

Det är såna här dagar som fyller mig med energi och lycka. Att få ta del av naturens mirakler som pågår runtom oss hela tiden medan vi sitter på jobbet eller står vid sidan av en hockeyrink. Alla behöver bli påminda om detta ibland. Insikten och förståelsen för hur vacker och skör naturen är kanske skulle ge människor en större respekt för hur vi bör bete oss för att bevara den.

Vinden har ökat. Det blåser nog 10-11 m/s. Vi går mot båten. Där vi lagt till båten ser vi en jättegryta med en perfekt slipad sten. Ett naturens konstverk som för tankarna mot någon Japansk meditationsträdgård.

Naturlig stenkonst på högsta nivå. Zenkänsla

Vi tuffar iväg. Vi åkte 24 knop ut men nu puttrar vi på i 6 knop i vågorna. På väg hem passerar vi Horssten och hör av oss till Anders för att höra om de haft något spännande. Till vår förtjusning har de just haft en brandkronad kungsfågel. En art som jag inte sett på Horssten. Vi ändrar kurs och svänger in till Horssten. Vi ser några som står och tittar på fågeln i sydostdungen. Plötsligt går de iväg och tittar åt ett annat håll. Den har flugit iväg. Vi går västerut för att se om vi kan hitta den. Dumt nog sprider vi på oss. Jag går till läsidan där jag tycker att den borde vara. Då ringer telefonen och de har hittat den i mellandungen. Jag hinner se Rickard som går med kameran och fotar den innan den försvinner när jag är 20 meter ifrån den. Rickard visar bilden på displayen. Vad kul….säger jag som just dippat Brandkronad kungsfågel två gånger inom en timme. Nåja, vad är väl ett Horsstenskryzz…

Det hade såklart varit en perfekt avslutning på en lyckad dag men jag låter mig inte nedslås av detta utan gläds åt jag har fått uppleva ett av naturens skådespel och fått ett minne för livet.

Här kan du se många fler gråsälsbilder