Nässelfjäril – Aglais urticae
Nässelfjäril är en av Sveriges vanligare och färgstarkare dagfjärilar. Övervintrade nässelfjärilar kan i Sverige ses på vingarna redan tidigt i mars och är ett klassiskt vårtecken.

I Sverige förekommer nominatformen A. u. urticae, vilken beskrivs här. Den vuxna fjärilen har glest tandade vingar, som på ovansidan är intensivt rödbruna. Framvingarna har på ovansidan längs framkanten en rad omväxlande svarta och ljusa fläckar. Den yttersta ljusa fläcken är typiskt vit medan övriga är vitgula. Varje framvinge har också en större svart fläck vid bakre kanten (fält S1b) och två mindre fläckar nära mitten (i fält S2 och S3). Omedelbart utanför den svarta fläcken i S1b finns en mer diffus ljus fläck. Bakvingarna är i den inre hälften svarta. Både fram- och bakvingarna har längs ytterkanten ett svart band som innesluter halvmånformiga blå fläckar. Vingarnas undersida har, som hos många övervintrande arter, en lövliknande kamouflageteckning, för att fjärilen lättare skall undgå att bli upptäckt när den vilar med slutna vingar. Vingbredden är 40-52 mm.

Nässelfjärilen är mest snarlik några närbesläktade Aglais-arter som finns i Himalaya (Aglais kaschmirensis Kollar 1848, Aglais ladakensis Moore 1878 och Aglais rizana Moore 1872). I Sverige och övriga Europa kan den knappast förväxlas med någon annan art. Den liknar mest Körsbärsfuks (Nymphalis polychloros Linné 1758) som är större och har mer gulbrun grundfärg. Arterna skiljer sig också i vingarnas form och i detaljerna i vingöversidans teckning. Körsbärsfuksen har mycket mindre framträdande ljusgula fläckar längs framvingens framkant och saknar den vita fläcken närmast vingens spets. Den saknar även nässelfjärilens stora mörka fält i den inre halvan av bakvingen.

I Europa uppvisar nässelfjärilen relativt måttlig geografisk variation i utseende, med undantag av underarten ichnusa som finns på Korsika och Sardinien. Inom hela utbredningsområdet ses dock en variation exempelvis i grundfärg, storlek och utbredningen av vingöversidornas mörka teckningar, läs vidare under underarter.

Populationer på högre höjd tenderar att vara något större samt att ha ljusare grundfärg.