Fotoblogginlägg – Page 3 – Niclas Ahlberg Nature Photography

September – Naturen förbereder sig för mörkrets ankomst

September 21, 2016/0 Comments/in 2016, Fotoblogginlägg/by Niclas

Jag hade pratat med ett gäng kajt kompisar om att vi skulle ta en tripp till Gotland och njuta av höstens vindar. Det såg länge hyfsat ut i prognoserna men dagarna innan skruvades vindstyrkan ned rejält. Likt tio små negerpojkar föll kamraterna ifrån en efter en tills jag blev helt ensam. Nåja, det går ju inte direkt någon nöd på mig. Det finns ju annat att göra. Första kvällen bjöd Fredrik, en skådarkompis på korv på Närsholmen. Ett tunnsått sträck men lite umgänge i solnedgången. Mattias och Mattias var också på plats. På vägen dit hade jag rekat lite på mina vanliga fotoställen och såg bland annat två ägretthägrar. Jag bestämde mig för att göra ett försök morgonen därpå trots det höga vattenståndet.

Nu när höstmörkret så smått börjat infinna sig blev det ju en veritabel sovmorgon. Klockan var ställd på 0420 och jag var på plats i gömslet runt 0510. Efter några minuter börjar vattnet stiga. Snabbt ut med alla grejer och flytta till torrare mark. Ingen bra början. De fåglar som börjat landa stack nu långt därifrån och det var i princip fågeltomt hela gryningsperioden. Ingenting i sikte.

Det är lite typiskt september. Det kan variera mycket från ena dagen till den andra. Fåglar samlar ihop sig och rastar och kan bli många till antalet. När sen sträckvädret blir bra så sticker allihop och det blir märkligt ödsligt och tyst i markerna.

Gäss och tofsvipor samlas i flockar för att tillsammans flytta söderut mot ljuset.

Tofsvipor är de enda fåglar som rör sig i närheten första timmen i gömslet.

Det rastar lite gäss på avstånd och flockar med tofsvipor och starar gör svep över viken. Ingen skymt av ägretterna. Jag lägger mig ned och slumrar till några minuter och vaknar av att jag hör en ägretthäger. Jag tittar ut i sidofönstret och ser inte en utan åtta ägretthägrar. Det är på 15-20 meters håll. Försiktigt smyger jag ut objektivet genom sidoluckan, ställer slutaren på tyst läge och knäpper några bilder. Jag lyckas klämma in 5 av de åtta ägretterna i samma ruta. Det är en ganska unik bild ändå. Förmodligen kommer den dock att bli allt vanligare. Solen har gått i moln och en efter en flyger ägretterna därifrån till bara en är kvar. Då kommer solen fram och ljuset är fortfarande ganska mjukt. Jag får några ganska fina porträtt i mitt tycke.

Jag vaknar hastigt av att jag hör en ägretthäger utanför gömslet. När jag tittar ut så möts jag av denna blick.

Inte en, inte två utan åtta ägretthägrar samtidigt framför kameran. De var för nära för att få i fokus allihopa.

En efter en lyfter de och flyger iväg men en av ägrettterna dröjer sig kvar och solen kikar fram med ett milt behagligt ljus.

Nöjd packar jag ihop och åker hem för att jobba undan fredagsbestyren. Det tar längre tid än väntat så jag äter lunch innan jag packar in kitegrejerna i bilen och beger mig till Lausvikens norra del.

Skönt häng och ett antal tinmar på vattnet gör att fredagen blir en riktig kanondag på alla sätt. När det börjar kvällas tar jag lite bilder på de andra som orkar kämpa vidare i den mojnande vinden.

Jag hade en idé om att få kajtare i den uppgående fullmånen. Ingen orkar dock ställa upp som modell så jag åker till Närsholmen för att kanske få en gåsflock eller något i la Luna. Det är en hel del moln men månen kommer upp fint i en glipa men inga fåglar kommer. Det börjar bli svårt att se. Jag spanar av med handkikaren åt höger och vänster. Efter ett svep till höger ser jag att en prutgåsflock passerat väldigt snyggt rakt genom månen. Käftsmäll… Månen bäddar sen in sig för natten i molnen. Så är det. Det är inte bara att gå ut och hämta bilderna. Man får slita för dem. Trött efter dagen stupar jag i säng och bestämmer mig för att inte ställa klockan.

En flock bläsänder muntrar upp kvällen

Vid sju vaknar jag och ser att en kompis ringt. Han berättar att de har en prärielöpare vid Klase fiskeläge. Snabbfrukost och iväg på rarrisjakt. När jag kommit en bit berättar han att den stuckit och inte återfunnits. Jag åker ändå dit med svikande förhoppningar. Vi letar en stund på de omgivande stränderna. Jag sätter mig sen och väntar på en stock för att se om den återkommer till sin favoritplats. Det flyger förbi små grupper med brushanar men jag ser inte till prärielöparen. Plötsligt ser jag en ensam vadare gå runt på andra sidan en liten vattensamling. Det är den. Jag såg den aldrig flyga dit. Kom den upp genom jorden? Jag får sällskap av en fotografkollega, Torsten och vi sjunker ned sida vid sida i geggan och väntar på att prärielöparen ska närma sig. Den går en cirkel fram och tillbaka och kommer aldrig speciellt nära. Det går en timme och en stund till men den går obekymrat runt för sig själv. Ytterligare en fotograf kollega har anlänt, Jörgen. Vi går runt vattnet och får ljuset i ryggen och lägger oss ned och kryper sakta närmare. Prärielöparen är väldigt oskygg och kommer närmare och närmare och ger oss en fin serie bilder. Efter en god stund verkar den ha ätit sig mätt och lyfter och flyger norrut.

Prärielöpare, Gotland – september 2016

Utan kikare ser vi den inte gå ned men förmodligen gick den ned i lagunen strax norr om platsen där i befann oss. Vi packar ihop och rör oss hemåt. Resten av dagen blir en dag fylld av nyttor. Gräsklippning, nedpackning av studsmatta, utemöbler till garaget, nedplockning av utställningen från i somras och det hela avslutas med en trevlig middag hos en av fotografkollegorna.

Sista morgonen chansar jag på att åka till Närsholmen för att se om det ska dyka upp något spännande. Det blir en vädermässigt spännande morgon. Dramatiska moln som ger en mörk bakgrund.

Det blir ett spännande ljus med de mörka molnen som lyses upp bakifrån av den uppgående solen. Närsholmens fyr lyser i fjärran.

Tyvärr ganska tomt på fågel men jag får till slut sällskap av en ung kustpipare som ger några hyfsade bilder.

En ung kustpipare landar och bjuder upp till dans en kort stund innan korna förstör morgonen.

Ljuset är bra och jag har tålamod men blir strax bryskt bortjagad när Närsholmens ligister, kvigorna kommer och jagar bort inkräktaren, mig från deras halvö. De har redan ett söndertrampat gömsle på sitt samvete så jag törs inte chansa på att ligga kvar med risk för att bli nedtrampad. En ganska oglamorös död. Jag går mot bilen där hela skocken spärrar vägen för mig och bjuder mig på en tveksam biltvätt med sina slemmiga tungor.

Här är de! Närsholmens omutliga väktare som jagar bort alla inkräktare. Otaliga gånger har man fått avbryta sina fotopass för att inte riskera att bli nedtrampad.

Vid den här tiden ser man ofta stora flockar med steglitser som hänger ihop och äter av fröna i tistlar och gammal raps som står kvar i åkerkanterna.På väg hem passerar jag en flock.

Likt förrymda burfåglar kommer steglitsflocken svepande och de gula vingbanden lyser kontrasterar mot de vissnande fälten.

Resten av dagen spenderas på sudret i sällskap med Freddy. Vi börjar på Barshage där jag ser en ung pilgrimsfalk. Tyvärr alltför sent då den suttit på marken inom bra skotthåll för kameran men jag njuter av den när den flyger iväg genom kikaren. Strax därpå larmas en svarthuvad mås från Rivet (sydligaste udden på Gotland). Där står Lars Johnson, den duktige fågelmålaren och spanar vitfågel.

Med tunga ljudliga vingslag pumpar ett knölsvanspar förbi oss på Rivet.

Han pekar ut ett par kaspiska trutar för oss och även en ljusmantlad silltrut. Den svarthuvade måsen har dock gjort sig osynlig. Jag har aldrig sett någon i vinterdräkt så lite besviken blev man allt. Lasse åker mot Vamlingbo för att jobba men kommer strax tillbaka för att meddela att han sett måsen på hällarna. Vi hastar dit och får se den. Väldigt lik en skrattmås men med svarta ben och en svag banditmask.

En ganska ovanlig besökare, svarthivad mås. Detta är en ungfågel i vinterdräkt men känns igen på de svarta benen och en antydan till banditmask vilket skiljer den från släktingen skrattmåsen.

Vi rör oss upp mot ringmärkarboden där det finns några oxlar som brukar vara intressanta för tättingar. Mycket riktigt så hittar vi ett par taigasångare där och en hel de andra tättingar som grupperar sig för att vid lämpligt tillfälle lämna Gotland och fortsätta söderut.

En av tre olika taigasångare som vi fick nöjet att se nere på rivet, det allra sydligaste på Gotland.

Vi passera Muskmyr för att se om det kommer några kärrhökar. Efter en stund dyker en honfärgad blå kärrhök upp men den går ned i vassen och försvinner. Vi åker vidare mot Faludden och hittar lite tättingar längst ut vid fyren. Jag får några bilder på grönfinkar och en trädkrypare.

Den lilla trädkryparen skruvade sig upp på karaktäristiskt sett uppför stammen i sin ivriga jakt på mat.

I en lövtunnel flyger en flock grönfinkar i ett fint motljus.

Jag åker ned och avslutar vid Haubjärge bodar. Klockan är runt fem på eftermiddagen. Östersjön ligger nästan blank. Det kommer små flockar med gäss. En sen gluttsnäppa ropar sitt bekanta läte. Det är fortfarande runt 20 grader i luften och nästan lika varmt i vattnet. Jag måste strax bege mig mot färjan men dröjer mig kvar lite för länge. Det blir svårare och svårare att lämna Gotland för varje besök.

En vacker räv får mig att tvärnita och slänga mig ut genom fönstret. Den blir en fin avslutning på en härlig helg på Öjn.

Någonstans halvvägs till Visby tvärnitar jag så tavlor, surfbrädor etc hamnar i en enda röra. En vacker räv står fint ganska nära vägen så jag hänger mig ut genom fönstret och får iväg några bilder innan jag hastar vidare.

Hur sammanfattar man en sommar?

August 18, 2016/8 Comments/in 2016, Fotoblogginlägg/by Niclas

Jag anlände till Gotland 20 juni och färjan är bokad till 13 augusti. Snacka om sommarlov. Förutom ett kort avbräck på två dygn till Gbg har jag varit Gotland trogen hela tiden. Det har blivit en hel del morgnar i gömsle men också en del annat fotograferande och en hel del kitesurfing då det förutom ett par vindstilla veckor i juli har blåst med jämna mellanrum.

När man anländer i juni är längtan stor efter vadarna. I juni är dock urvalet begränsat och man får hålla tillgodo med de trogna gluttsnäpporna, rödbenorna, en och annan brushane och de alltid närvarande skrattmåsarna. Gluttsnäppor och skrattmåsar har räddat många morgnar med fint ljus när de mer rampljusskygga primadonnorna håller sig undan. Det är lustigt vad olika ljuset kan vara trots att man är på samma ställe med samma stenar, samma fåglar men olika uppsättningar moln som bryter solens strålar på olika sätt.

Denna morgon var rosa och purpur och gluttsnäppan kom fint vid ett grafiskt snyggt rev.

Den här morgonen var en gul morgon. Kanske den vanligaste färgen nere i Lausviken. Gluttsnäppan intar en välbalanserad position i min komposition av stenar.

Den här morgonen var det ett svalare blått ljus som ger en krispig skön känsla tycker jag.

Många morgnar gick till Lausviken men även Närsholmen fick sig några besök. Fokus var att få lite bilder av skärfläckor och då framförallt de nya unga representanterna för arten.

Oroliga föräldrar håller efter sina nya representanter för arten.

Skärfläckan är verkligen en karaktärsfågel för Gotland. Vacker och iögonfallande med den speciella näbben.

För något år sedan hittade jag ett tillhåll för trädlärkor i skogen bakom huset. Jag har haft en ambition att få till någon bra bild av arten. Det har varit knepigt. Det är svårt att få någon annan bakgrund än himmel då de nästan alltid sitter i en trädtopp eller spelflyger högt upp i skyn. Det blev inga kanonbilder men väl lite typiska bilder av arten.

Efter många försök fick jag kanske inte precis vad jag hoppats på men ändå en bild som är ganska typisk för artens beteende.

En morgon i Lausviken bjöd silvertärnorna upp till dans. Ett par hade en dispyt som jag lyckades få på bild. Den stackars hanen blir rejält utskälld för att han just kommit hem från Laus holmar där han spenderat hela natten tillsammans med storskarvarna. Eller något sånt.

Vad har du varit hela natten? Du skulle vara hemma vid midnatt!

En annan art som gäckat mig många år och som aldrig singlat ned framför gömslet är den mindre strandpiparen. En kamrat gav mig ett tips på en häckning i ett grustag på ön och jag planerade in ett besök men redan morgonen därpå när jag åter befann mig i Lausviken hör jag plötsligt en mindre strandpipare locka alldeles i närheten. Jag får en serie bilder innan den försvinner iväg till okänd ort. Märkligt, det var precis som att jag önskade fram den genom att börja prata om den. Jag har provat med större gulbena, styltlöpare och lite annat men det har inte funkat ännu. Juni försvann i ett huj.

MIndre strandpipare, Gotland - juni 2016

En mindre strandpipare singlade plötsligt ned inom räckhåll för kameran.

Den 1:a juli blev lite speciell då jag hade vernissage till min första utställning. Det var pirrigt men blev en lyckad och trevlig tillställning. En hel del bekanta men även en del obekanta ansikten.

Min mamma var på besök och vi gjorde en utflykt upp i skogen med våra kameror för att ha en liten ”workshop” som det ju populärt heter i fotokretsar. Jag håller på att avvänja mamma från automat läget. Planen var att fota någon av apollofjärilarna som flyger runt uppe på hällmarken i skogen. Vi skuttade runt bland enbuskarna och skrämde iväg den ena fjärilen efter den andra utan några vidare bilder. Till slut hittar vi dock ett exemplar som är samarbetsvillig och låter sig fotas i alla möjliga vinklar. Jag får en idé när jag ser de transparenta vingarna och gör en rejäl överexponering mot himlen. Det blir en häftig effekt när bakgrunden bränns ut och vingarna blir transparenta och visar alla detaljer i klartext mot den vita bakgrunden. Fjärilen satt sig på en stängel av brudbröd som gjorde scenen i mitt tycke perfekt. Det är nog en av de bilder som jag är mest nöjd med i sommar. Kul att mamma var med. Hon fick för övrigt också fina bilder med samma teknik.

Ett experiment med teknik blev lyckat på apollofjärilen. En överexponering mot himlen tog fram detaljer på fjärilen som man sällan ser i vanligt ljus.

I början av juli rastar de första arktiska vadarna på sin resa mot söder på de gotländska stränderna. Först kommer kärrsnäpporna. Lite senare dyker det upp några spovsnäppor i kärrflockarna. Att fota en alldeles nyankommen spovsnäppa var också ett fotomål jag hade. Det lyckades jag med en morgon vid Djaupdy. De är vackra med sin mustiga röda färg. De förlorar snabbt sin röda färg och ruggar in ljusare.

Den här spovsnäppan har nog kommit ganska nyligen från tundran. De förlorar ganska snabbt sin färg när de ruggar in ljusare fjädrar i det vita.

Efter några morgnar med fågelfoto har jag fått tips av en dam i byn att hon har flera igelkottar på regelbundet besök i trädgården. Det blir en kul omväxling och vilka charmtroll de är kottarna. De verkar dock inte vara så himla bra kompisar när de träffas kring ostbitarna på gräsmattan. Det grymtas och frustas och när de puttar på varandra hör man taggarna rassla mot varandra.

I skymning kommer igelkottarna för att ta för sig av smörgåsbordet som dukats upp i trädgården. De är till en början ganska skygga men det går ganska snabbt över när de väl börjat äta.

Flera stycken kommer från olika håll.

Det är tydligt att de är enstöringar. Det är sällan kärleksfulla möten utan det gruffas och puffas när de möts över godbitarna.

Dagarna flyger iväg i rask takt och det är åter dags för lite fågelfoto. En kvällstur till Närsholmen ger lite bilder på unga Kentska tärnor, gravand och skärfläcka. Det är lustigt att se hur olika de juvenila fåglarna kan se ut jämfört med sina föräldrar. Om man inte har koll på detta är det lätt att missta ungfåglarna för någon annan exotisk art. Jag vet att jag själv när jag var färsk inom skådningen bläddrade i fågelböckerna och landade på nilgås när jag såg en ung gravand.

en ung gravand tog jag för en nilgås när jag var ny inom skådningen.

En ung skärfläcka letar mat i skymningen. Den har blivit ganska lik en vuxen fågel men näbben ska bli längre och de duniga fjädrarna på ryggen ska bytas mot vita och svarta fjädrar innan den får adultens monokroma utseende.

De unga kentska tärnorna är nästan vackrare än adulten. Den har spräckliga fjädrar som påminner om grizzlyfjädrar (flugbindningssnack)

En av de stora fördelarna med att vara fågelfotograf på Gotland jämfört med tex Öland är att det inte är någon trängsel. Sällan slåss man om utrymmet utan ofta har man många mil mellan skådare/fotograf. En morgon när jag klev ur bilen och plockade ihop mitt gömsle upptäckte jag till min förfäran att det låg ett annat gömsle precis där jag hade för avsikt att sätta upp mitt. Jörgen hade haft samma tanke som jag och var en kvart tidigare än jag denna morgon. Nu lär det dröja 10 år till innan det händer igen…

Jörgens fina gömsle i soluppgången

Ett permanent högvatten har varit ett gissel hela sommaren då de normalt så fina vadarbottnarna i tex Lausviken nu ligger för djupt för de flesta arter att födosöka i.

Det har blåst en sydvästlig vind hela sommaren som fyllt på vattnet i Östersjön och tryckt upp det i Bottenviken. Några dagars lite lugnare väder hade gjort att vattnet sjunkit något när jag rekade ett ställe på kvällen och jag bestämde mig för att ta en tidig morgontur. När jag anlände insåg jag att vattnet stigit igen men jag klämde mig ned på en torr tuva och hoppades på det bästa. Dött sa Bill…Tomt sa Bull..

Till slut dyker det i alla fall upp en enkelbeckasin som går vackert i fint medljus med en fin spegling. Det räddar dagen. Oftast händer det något som ändå gör att det känns värt att offra många timmars sömn. Några hägrar kommer också lite närmare än vanligt och får sig en salva med Canonen.

En enkelbeckasin räddar morgonen och bjuder på en fin spegling denna stilla morgon.

Gråhägrar är förutom i urban miljö (typ Råstasjön) ganska skygga och svåra att komma nära. Den här morgonen kom de åtminstone inom hyfsat räckhåll för kameran.

Det myckna blåsandet förstör fotograferandet men jag blir inte sur för det eftersom denna sommar gett mig många härliga timmar på vattnet bakom en kajt. Det är ett härligt sätt att motionera på. Man är ute timme efter timme och märker inte förrän morgonen därpå att man faktiskt genomfört ett rejält träningspass. Att man nu dessutom kan göra det tillsammans med sina härliga döttrar gör inte saken sämre.

Det är sjukt svårt att fota sig själv så en kompis (Tobas) fick ställa upp som modell innan jag själv hoppade i vattnet för att njuta.

Vid en kvällstur ser jag ett par Egretter i Lausviken. Jag har många år förväntat mig att de ska dyka upp framför gömslet men det har inte hänt. Jag bestämmer mig för att chansa morgonen därpå och se om de är kvar.

Förväntningarna är stora när morgonen gryr och jag sitter i gömslet och spanar genom gluggarna. Jodå, det flaxar till över vassen och ett par vita hägrar syns kort. Efter en stund kommer det ut fyra stycken Egretthägrar som börjar fiska en bit ifrån mig. De fiskar sig närmare och närmare och hoppet stiger. Då kommer en havsörn och hela viken lyfter med ett dån.

Kul! Två ägretthägrar dyker upp i ett fint morgonljus och fiskar sig sakta närmare gömslet tills hela viken lyfter med ett dån när en havsörn gör ett svep.

Hägrar och egretter lyfter och flyger söderut. Jag är rädd att det stuckit vidare söderut. Efter en halvtimme eller så landar en häger en bit från gömslet och strax därpå ännu närmare landar en egrett. Jag får fina lägen i c:a 10 minuter får en serie bilder som jag känner mig nöjd med. Det har blivit lite för sent på morgonen för det allra bästa ljuset men det är fortfarande ganska mjukt och fint ljus så jag känner mig nöjd med dagen.

En av ägretterna landar ganska nära gömslet och även om morgonen hunnit en bit så är ljuset fortfarande inte jätteskarpt utan jag får en serie med helt ok bilder.

I år fyller min kära hustru femtio. Hon har haft den goda smaken att välja Gotska Sandön som plats för sitt uppvaknande denna morgon mitt i livet. Jag blev ju inte direkt besviken över detta eftersom det är en plats som ligger mig varmt om hjärtat. Hela familjen packade sig iväg denna gång. Det är alltid en liten chansning att åka med Jonathan men havet var ganska lugnt och det visade sig att han trivdes alldeles utmärkt på ön så det var inte sista familjeresan dit. Vi hade underbart väder och vi njöt alla av kvällar och morgnar på Bredsand. Nåja, morgnarna var det väl kanske mest jag som njöt av i alla fall i vaket tillstånd.

Det var mycket vitfågel på Bredsand. Många hundra silltrutar, fiskmåsar och tärnor (silver-, fisk- och kentska) inväntade rätt tid för att sträcka söderut. Lite vadare var på plats. Några kustsnäppor, en kustpipare, några myrspovar, kärror och större strandpipare. Roligast var kanske sandlöparna som kom nära. När jag såg dem springa mot mig en bit bort lade jag mig ned med kameran på ryggsäcken. Så länge jag låg stil brydde de sig inte utan sprang rakt innanför närgränsen i en faslig fart. Sandlöpare är verkligen ett passande namn. På Bredsand är de verkligen i sitt rätta element där de kan löpa fritt i sanden.

Första kvällen rastade en grupp myrspovar på bredsansand. Kontrasten mellan de röda fåglarna och det turkosa vattnet utanför bredsand gav en exotisk känsla i bilden.

Sandlöpare är en härlig fågel. Den hastar fram och följer vågens rörelse upp på stranden och plockar smådjur som sköljts upp på land.

Det var inte så mycket olika arter på plats på bredsand men 5-6 sandlöpare höll sig inom räckhåll för kameran så det blev ganska många bilder.

Ännu en sandlöparbild

SIlvertärnor och fisktärnor lyfter i solnedgången för att kanske påbörja resan söderut eller bara ta sig en kvällsspigg.

Av någon anledning har jag för dåligt tålamod för landskapsfotografering men jag tog några bilder på Bredsand i skymningen. Sen sist jag var där hade udden flyttat sig en god bit österut. Det syntes tydligt hur den stadiga sydvästan tuggat i sig av stranden på västsidan som sen transporteras runt udden och släpps ut på andra sidan. Underbart är kort så efter bara två nätter var det dags för hemfärd igen. Vi lyckades komma in i Fårösund innan ett långvarigt blåsande började.

Det blev 4-5 dagars ihärdigt blåsande med kulingvindar. Hopp och lek i våtdräkt med andra ord. Familjen lämnade ön 9:e augusti och min plan var att ihärdigt fylla minneskort fram till den 13:e. Det blev dock ganska klent med detta eftersom vattnet fortfarande var högt och vinden ihärdig. Nu sitter jag i vemod på färjan och skriver detta och konstaterar att Gotlandsvistelsen är slut efter 54 dygn på ön.

Jag känner mig ändå nöjd och utvilad. Det har varit en fantastisk sommar på alla sätt. Hösten bjuder också på många spännande händelser i fåglarnas värld så stay tuned J

Roadtrip to fjällen 2.0

June 16, 2016/2 Comments/in 2016, Fotoblogginlägg, Reserapport/by Niclas

Ifjol gjorde jag en tur till fjällen för att fota fjällarter. Resan var lyckad men det var snö och kallt varje morgon och eländigt mellan varven. Det saknades också det smöriga ljus som jag gillar på morgnar och kvällar. Jag är fortfarande en sucker för det ljuset fast det av många betraktas som omodernt och alltför mainstream. Nu var det dags igen för en kortvecka bland de svenska kullarna. Planen var egentligen identisk med förra året. Jag styrde kosan mot Idre där fjällpiparna skulle finnas. Jag lyckades dock vara relativt ensam om att inte hitta dem ifjol.

Freestylar med Ortolansparv
Redan vid Enköping bestämde jag mig dock för att freestyla. Det innebär att man följer impulser och gör som man vill. En av fördelarna med att åka helt själv. Man bestämmer när och om man ska äta, när och om man ska sova och vart man ska åka eller stanna. Nu bestämde jag mig för att se om det det fanns några Ortolansparvar i ett grustag där jag för några år sedan fått några bilder på denna vackra sparv. En art som tyvärr blivit alltmer sällsynt i vårt land i takt med det moderna jordbrukets utbredning. Redan när jag kliver ur bilen hör jag sång av Ortolansparv. Sången påminner lite om gulsparven men är ändå karakteristisk. Jag uppskattar det till fyra-fem individer som sitter och sjunger. Jag hittar en väldigt samarbetsvillig hane som bjuder på flera fina möjligheter.

En hane ortolansparv sjöng i närheten. Det tog en stund innan jag såg var den satt och hittade en glipa i bladverket.

Färgerna på Otolansparven passar bra ihop med lavarna som växer på stenblocket.

Den sjunger konstant sin korta strof utan krusiduller.

På vägen tillbaka till vägen mot Idre födosöker en ormvråk ganska ogenerat nära vägen i det stilla regnet som faller.

Jag stannar vid några skogstjärnar på vägen upp med hopp om att hitta någon smålom men det jag fick nöja mig med en knipa.

Första natten på Nipfjället
Jag kom upp vid tiotiden på kvällen och hittade ganska snart några fjällpipare men solen var inbäddad i gråa moln så det blev ganska trista artporträtt. Klockan ställdes sedvanligt på en halvtimme före soluppgång men det var tyvärr en sådan morgon då solen inte går upp. Grått fortfarande tyvärr. Jag somnade om och sov ut. När jag vaknade några timmar senare hade det spruckit upp och vita molntussar fläckade den blå himlen. Inget direkt fotoljus så jag bestämde mig för att ta en tur till Fulufjället och titta på Njupeskär. Det är Sveriges högsta vattenfall. Det är 93 meter högt varav 70 meter fritt fall. Sen råkar det vara så att det häckar Jaktfalk där med oregelbundna intervall. Jag hade hört rykten om att det var ett sådant år så jag åkte dit för att titta efter.

Fulufjället ligger ungefär 6 mil från Idre och en två-kilometers promenad senare så var man framme vid vattenfallet. Inte Niagarafallet direkt men ändå mäktigt. En strid ström med turister prickade av sina bucketlists och skyndade vidare. Jag letade på väggen efter en vit fläck och mycket riktigt så hittade jag den snart. Jaktfalksbajs som den mesta fågelspillning målar underlaget vitt och är klippan då svart så är det enkelt.

Finare placering av bo får man leta efter. En strid ström av besökare till fallet försvårar också möjligheten för elaka rovfågeltjuvar.

Honan satt i boet och ruvade gissade jag men efter en stund började hon röra på sig och två små dunbollar kikade upp bakom mamma. Jag klättrade upp en bit på rasbranten för att komma i nivå med falkarna. Jag satt två timmar och hoppades på att hanen skulle komma med mat till honan men inget hände.

Honan och en av de två dunbollarna kikar upp över kanten på boet.

Jag gick ned och tog lite bilder av fallet och fick sällskap av en strömstare. Jag satt och njöt en stind av sceneriet innan jag rörde mig tillbaka mot parkeringen genom en skog med mäktiga furor orörda av människohänder. I fjälltrakterna finns den lilla spillra av obrukad urskog som är så häftig att gå i och är så viktig för många djur- och växtarter.

Strömstaren ser liten ut på det stora stenblocket som brutisloss ur den 90 meter höga klippväggen.

Ett rejält dån blir det när många litrar vatten ska ner för bergväggen.

Ljusstrålar bröt mörket och lyste upp den mossbeklädda klippväggen.

Efter en pizza med rökt renkött i Idre rörde jag mig upp till Nipfjället igen. Det kändes lovande med ljuset. Städjan lyste vackert i kvällsljuset. En maffig topp som borde passa för en topptur i vinter. Fjällpiparna var på plats och tämligen sällskapliga så det blev lite bilder av olika slag och jag gick nöjd ned till bilen vid midnatt. Då satt två andra fotografer och drack bourbon på parkeringen. Jag sällskapade en smula och gick sen och la mig för att komma upp vid soluppgången igen.

Fjällpiparna var hormonstinna och flög runt och jagade varandra i yster dans.

En fjällpipare lyfter från stenen mot den rosa sommarhimlen. Ett ögonblick man minns i vinter.

Fjorlårsgräset lyses upp av den dalande solen och ger en skön kontrast mot den mörka fjällsidan.

När klockan ringer är solen redan uppe och jag får bråttom att hitta mina fjäderklädda kamrater.

Ve och fasa mobilen hade laddat ur under natten och när jag vaknar ser jag att solen redan passerat horisonten. Jag skyndar upp och jagar runt och letar efter fjällpiparna som jag ville ha lite motljusbilder av.

Det dröjer alldeles för länge innan jag hittar dem så mina bildidéer gick om intet denna gång men det blev lite annat. Jag får sällskap av Håkan den ena av fotograferna. Vi lämnar fjällpiparna och går ned mot parkeringen där vi såg en hane fjällripa på natten. Den är kvar och bjuder upp till dans.

Vi väcker fjällripan som verkar ha rullat in sig i gruset under natten. Han skakar rent fjäderdräkten så det rasslar i fjädrarna och dammet ryker.

Jag försökte få bilder på fjällripa i vinterlandskap när jag var i Idre på sportlovet. Det är en drömbild jag har med den kritivita ripan i frostigt vinterlandskap, Men den är bra snygg även i sin brokiga sommardräkt.

Jag går och lägger mig igen och vaknar först vid 10-tiden. Det blir några timmar i Idre för att ladda kamerabatterier, äta lunch och fika ett par gånger. Det här med allt som ska laddas är ett gissel. Människan har verkligen målat in sig i ett hörn och skaffat sig alla dessa gadgets och manicker som ständigt skriker på el. Även när man är ute på den svenska tundran måste man såklart ha med sig allt. Jag är själv en slav under batterierna och tillgången på el.

Ängshök eller Blåhök eller båda på Flatruet
Det är ungefär tio mil till Flatruet. Jag tar det lugnt och stannar lite här och där och kikar efter fågel. Jag hittar några svärtor i en tjärn som får sig en salva med canon:en.

En grupp svärtor hade börjat para ihop sig i en liten skogsjö som jag passerade på väg till Flatruet.

Jag är på jakt efter smålom men går bet på arten. Det finns ett ställe där ALLA har tagit bilder och jag tänkte jag skulle hitta en egen skogstjärn men det får bli någon annan gång. När jag kommer fram ser jag något vitt komma över vägen. En blå kärrhök tänker jag men när den passerar över bilen ser jag att det är en ängshök. Innan jag fått stopp på bilen har höken försvunnit långt ut på Flatruet i den starka medvinden och jag får två vita fläckar på senorn i det starka värmedallret. Jag känner mig dock så säker jag kan vara på att det är en Ängshök. Streckad på både över och undersida av vingarna. Det är fyndet i Härjedalen någonsin. Jag gör mig i ordning för en lång vandring och går ut för att se om lappsparven är på plats i samma revir som ifjol. Då kommer höken tillbaka och jag får iaf bilder och ser den bra. Det är en gammal hanne blå kärrhök? Hur är det möjligt? Har jag sett helt fel eller har det osannolika hänt att det är två olika individer som flugit över inom loppet av en timme. Det kommer jag aldrig få veta men jag larmade ängshöken som felaktigt bestämd men har fortfarande en stark bild på näthinnan av en Ängshök.

Hade jag varit enbart skådare hade det varit ganska jobbigt nu att inte veta men jag är som tur är mest intresserad av att ta bilder av natur och fåglar vare sig de är första fyndet i Härjedalen eller inte. Men det hade varit ballt såklart…

Ingen tvekan om att det var en blåhök som kom glidande på nära håll. Men vad var det första jag såg?

Jag går vidare och stöter ett par dalripor. På min långa promenad stöter jag nog tiotalet dalripor. Jag får bara bilder av dalripor som flyger från mig. De är verkligen olika sin kusin fjällripan som är ganska cool och sitter och glor på en när man kommer och flyttar sig helst inte. Jag träffar på en hel del olika vadare; grönbena, rödbena, brushanar, mosnäppa, kärrsnäppa men inga smalnäbbade simsnäppor. Jag tar en bit mat. Icas salladsbuffé. Den här fjällromantiken där man ska ta fram trianga köket i tid och otid har jag lämnat. Nu är det tidsoptimering som gäller. Kaffe termosen fyllde jag för femtio spänn på statoil. Min nyinköpta IKEA-termos visar sig dock vara helt värdelös så det var ice-coffee redan efter ett par timmar.

Hotell Volvo höll en god service hela tiden. Ibland lite ostädad på rummet men det märktes inte när man sov.

Ett alfågelspar vilar i sommarnatten innan parningsbestyren tar vid på morgonkvisten.

De små leksaksfåglarna landar med ett plums alldeles intill mig i närmsta tjärnen.

Vattnet blir till guld och den näpna simsnäppans rörelser fortplantas på den blanka vattenytan.

Solen sjunker så sakteliga ned mot fjälltopparna i väster och skuggorna blir längre. Den ganska hårda vinden mojnar allt eftersom och det börjar dyka upp blanka ytor på fjälltjärnarna. Jag börjar se vakande fisk och en till viss del avsomnad fisketarm väcks till liv och man börjar längta efter flugspöt. Ett alfågelspar glider fram i det gyllene vattnet och jag tänker högt – undrar var simsnäpporna håller hus. PLUMS! Två simsnäppor landar tio meter från mig i tjärnen. Guds försyn! De näpna varelserna håller mig sällskap en kvart innan de skyndar vidare till nästa tjärn. De är verkligen pyttiga. Som en liten leksaksfågel. En simmade lövsångare typ. Jag tar några bilder av en renfamilj som skyndar fram över ett fjällkrön i det sista ljuset och går till
Volvohotellet och somnar nöjd med dagen.

En renfamilj skyndar fram på fjällheden medan solen försvinner bakom det snöfläckiga fjället.

Jag vaknar till en fin morgon med ett mjukt behagligt ljus som man bara får en halvtimme före gryningen. Det känns som att det är så naturen är menad att se ut. Innan färgerna förvrängs av strakt solljus. Behagligt och lagom låter som en tråkig beskrivning men det är så jag uppfattar det i en positiv tolkning.

Innan solen går upp blir allt ljuvt och milt. Färgerna blir ljusa och svaga. I videt sitter en hane lappsparv och sjunger för fullt. Kanske är det samma som sjöng för mig ifjol i samma videsnår.

Jag vill ha bilder av lappsparven i detta ljus och han ställer villigt upp och poserar en timme så jag får lite olika bilder. Både porträtt och miljöbilder.

När solen går upp mättas färgerna alltmer och lappsparvens brokiga teckning framträder alltmer.

Nästa anhalt är storsjöområdet där jag fått tips om att det ska finnas några dvärgmåsar som regelbundet födosöker i en lite damm.

Solen går upp över fjällen som gränsar mot Flatruets fjällhed.

De små renkalvarna hoppar fram och solen lyser i deras duniga pälsar.

Jag åker ned för Flatruet i soluppgången och möter en flock renar som blockerar vägen. Det är många små kalvar som hoppar och far runt och man får passa sig då de inte som jag gått Anita och Televinkens trafikskola på TV.

Fjällfrukost

Vägen går vidare genom Ljungdalen och skogslandskapet ner mot Storsjödeltat. Vid den lilla dammen häckar det två par svarthakedopping och ett antal par skrattmåsar och fiskmåsar. Inga dvärgmåsar syns till så jag plockar fram frukosten och sätter mig i gräset och njuter av en efterlängtad frukost. Lagom till att jag börjar längta efter kaffet hör jag det karakteristiska lätet av dvärgmåsar och ser två stycken på hög höjd passera. Nedrans, säger jag högt men strax efter vänder de och kommer ned och smakar på myggen som hovrar över vattenytan. Klockan är ganska mycket så det är lite skarpt ljus och det är svår exponerat med de knallvita fåglarna med kolsvart huvud mot en varierande bakgrund. Några bilder blir det till den relativt tomma dvärgmåsportfolion.

Dvärgmåsen födosöker ända ned i gräset för att få insekterna att lyfta från gräset.

Dvärgmåsen är vacker i sin kontrastrika kostym.

Efter någon timme känner jag mig nöjd och åker mot Jämtland och dubbelbeckasinerna. När jag ska åka iväg ryter min bil till mig at det är något galet med parkeringsbromsen och att jag omedelbart ska uppsöka en volvoverkstad. Javisst, frågan är bara vilken av volvoverkstäderna jag ska ta. Flatruets, Ljungdalens eller Storsjöns….

Jag ringer Upplands motor som säger att det nog inte är någon fara utan att jag kan åka vidare men de kan inte släcka varningslampan och larmet som plingar konstant. Jag kommer på att lösningen blir Ramstein på högsta volym. Då märks det knappt. Eftersom badrummet i Volvon är ganska dålig standard på stannar jag till vid en sjö och tar en ”kort” simtur och tvättar mig i det friska vattnet. En storlom gör mig sällskap på avstånd. Det kanske luktar lite gubbe. Nya fräscha kläder från topp till tå och lite luktagottvatten sen är man människa igen.

Jag startar bilen och vad händer jo lampan har slocknat och klockan har slutat ringa. Najs…

Det är en hiskelig omväg för att ta sig till nästa anhalt. Apropås batterier så har laddarsladden till dottern gått sönder så jag stannar till i Åre och hittar en elektronikaffär som läser problemet. Vi har en givande diskussion om Apples girighet när det gäller att förnya tillbehör i onödan så att man ska tvingas till konstant uppgradering av tillbehör. Lunch i Åre och sen vidare. Ikväll spelar Sverige sin första match i fotbolls-EM och jag tror då att jag ska få dubbelbeckasinerna för mig själv.

Av någon outgrundlig anledning går jag upp på fjället redan vid tre på eftermiddagen. Väl uppe funderar jag sen på vad jag ska göra av alla timmarna som återstår till skymningen och dubbelbeckasinernas ankomst. Jag tar diverse promenader och sen kollar jag på fotbollen på mobilen tills batteriet tog slut. Jag hann dock tyvärr se Sverige förmodligen bränna sina chanser till vidare avancemang.

Plötsligt dyker en dubbelbeckasin upp utan att jag sett någon flyga in. Det är som att de kommer upp ur marken likt småfolk eller svampar.

Vid halvtio orkar jag inte vänta längre. Jag närmar mig försiktigt spelplatsen och sätter mig på en tuva. Efter en stund ser jag en dubbelbeckasin bland ängsullen eller om det möjligen är polarull. Vita bommulskuddar på gröna strån i alla fall.

En grupp småspovar flyger runt fjället och landar på en sluttning utom synhåll men man hör dem småprata med varandra. En fjällpipare flyger över. Jag ser den inte men den passerar helt nära. Kul, jämtlandskryss.

En grupp småspovar flyger några varv runt fjällplatån men landar utom synhåll tyvärr.

Sen dyker en dubbelbeckasin till upp och ytterligare en och en till. Jag ser ingen fågel flyga in i det perfekta ljuset men plötsligt är det dubbelbeckasiner överallt. Kommer de likt småfolk upp genom jorden eller har osynlighetsmantlar som de kastar av sig när de anlänt spelplatsen?

Himlen bjuder på olika färgskalor. Här rosa och blått. Åt ett annat håll mer i gult.

Jag slutar grubbla på det och börjar ”arbeta”. Solen står redan ganska lågt och jag växlar mellan att fota medljus och motljus och kastar mig mellan tuvorna. Ibland springer en dubbelbeckasin förbi på någon meters håll så man får passa sig för var man sätter fötterna. Nu har de börjat spela också. Det väldigt speciella lätet som är svårt att beskriva så jag lägger in en ljudlänk här är verkligen häftigt. Efter en halvtimme spelar de intensivt. Några slåss och andra tar små skutt. Man börjar lära sig de olika delarna. Först kör de en eller två uppsträckningar i givakt som avslutas i en armbågsvickning. Sen sjunker de ihop och springer nedhukade till en annan kulle och gör några uppsträckningar till.

Jag tar så mycket bilder jag bara kan för att få så stor variation som möjligt. Här får ni ett axplock om ni vill se mer finns de många fler bilder i mappen märkt dubbelbeckasin.

Med tanke på spelplatsens belägenhet, ljuset och skådespelet så sticker jag ut hakan och säger att jag håller dubbelbeckainspelet som lika spännande som tjäderspel. Visst finns det mycket mystik och osäkerhet med tjädrarna som gör det väldigt speciellt när det väl lyckas klaffa med alla parametrar. Dubbelbeckasinerna verkar spela allt som oftast från slutet av maj till början av juli. Ifjol var det storm och snö men de spelade ändå. Här visar jag ett axplock. Jag har lagt upp några fler här.

En dubbelbeckasin står i givakt och bildar en fin siluett mot horisonten och de bakomliggande topparna.

Jag får sällskap av en Schweizare som uppenbarligen inte är intresserad av Sverige – Irland i fotboll. Han fotar inte utan njuter bara av dem med kikare och tub. När solen precis gått ned kommer en norrman och vi fotar tillsammans någon timme. Jag krälar runt på mage och försöker få bilder med alla tänkbara bakgrunder som sommarnatten bjuder på. Den ljumma sommarkvällen har nu blivit fjällnatt med endast någon grad över nollan. Fingrarna och ryggen börjar knirka betänkligt och det är dags att vandra ned mot bilen. Otroligt nöjd med natten och vistelsen bestämmer jag mig för att åka hem några dagar tidigare. Jag åker hemåt i den svala sommarnatten. Att färdas ensam på vägarna i försommarnattens ljus och endast möta älgar och tranor men inte en människa det är magiskt. Att åka utomlands den här tiden på året borde vara belagt med dryga böter eller fängelse.

En älg älgar fram över ängen

En trana blir det sista mötet med den Norrländska naturen för denna gång. Jag stannar och sover några timmar från Stockholm för att missa morgonrusningen.

Jag säger inget till familjen förrän jag är nästan hemma och de blir mot förmodan glada över att få hem make/pappa före utsatt deadline.

Maj alltid hett på Gotland!

May 24, 2016/3 Comments/in 2016, Fotoblogginlägg, Reserapport/by Niclas

Maj alltid hett på Gotland!
20 maj, ett hett datum för fågel på Gotland. Jag sitter på färjan och adrenalinet stiger när det larmas rödstrupig sångare. Den har fångats i ringmärkarnas nät vid hoburgsklippan, märkts och släppts. En brun glada larmas också frekvent. Världens vanligaste rovfågel men ack så spännande att se i Sverige. Konstigt det där att en art på annat ställe plötsligt blir en helt annan sak. Märkligt hur vi människor bygger upp chimärer. Sommargylling, kornsparv, lundsångare, aftonfalk…. listan fylls på med spännande halvrariteter. Vädret skall vara fint vilket väl begränsar fotograferandet till tidiga morgnar och kvällar. Det kan nog blir en skön helg ute i fält.

Staren häckar i äppelträdet
Efter lite matshopping och logistik tar jag en rekognosceringstur förbi Stormyr men konstaterar att brushanarna är borta och vattnet har sjunkit betydligt så planerna på Stormyr lades ned omedelbums. Två kungsörnar seglade över myren och kändes som ett gott omen. Väl hemma vid huset konstaterade jag att det blev gräsklippning på schemat. Jag lovade mig själv att köra slut på en tank innan jag fick åka iväg på något. Sagt och gjort. Gräsklipparen startade lydigt och under klippning räknade jag in tre häckande par stare och två par björktrast.

Var är morsan? Jag är hungrig gissar jag att starungen tänker. För två år sedan hade jag göktyta i samma träd.

Här kommer Hen Stare med käk. Puh! Hon var ite försiktig trots att jag satt upp ett gömsle på behörigt avstånd så jag avvecklade projektet för att inte störa.

Ändrade planer – silkeshäger larmas
Jag hörde halsbandsflugsnappare men såg den inte i någon holk. Pilfinkar verkade ha tagit en holk i besittning. När tanken var slut ringde telefonen. Silkshäger i Klase. Jaha, mina planer på aftonfalk i Muskmyr skrinlades. Raka vägen till Klase. Väl framme möts jag av kamrater som säger att den just lyft och försvann bakom en talldunge. Jag chansar på att åka söderut och därifrån se bakom dungen. Väl där spejar jag av stranden långt borta men ser då något vitt flaxa til i ögonvrån. Silkeshägern har förmodligen stått alldeles bredvid mig utan att jag sett den. Den landar 100 meter bort och börjar fiska. Nåja, jag fick iaf se den. Jag knäpper några bilder mest för att det är en ovanlig art.

Silkeshägern födosöker lugnt i solnedgången vid Klase fiskeläge.

Flera skådare dyker upp och jag möter både nya och gamla ansikten. Efter lite birdtalk drar jag iväg till Muskmyr. Det mulnar på och kvällningen närmar sig alltmer. Ska aftonfalken vara kvar? Nej, den syns inte till. Dagen efter får jag se kanonbilder tagna av en kamrat. Grattis Jörgen 🙂 Attans! Kanske borde ha prioriterat annorlunda. Den syntes tyvärr inte till något mer medan Silkeshägern var stationär hela helgen. Det är sånt man aldrig vet och många gånger chansar man fel. Det är också något undertecknad måste lära sig att hantera. Man kan inte vara överallt samtidigt…

Simsnäppor
Min plan var att chansa på en damm norr om Faludden där det kan dyka upp lite av varje. Jag satt upp gömslet och bäddade min bil med en tjock luftmadrass som när man blåser upp den lite slarvigt blir mjuk och skön som hästens sängar. När jag borstar tänderna flyger en jorduggla förbi i sista ljuset. Jag drar några skott men det blir inget. Fantastiskt skönt att avnjuta dagens sista ljud i sällskap endast av en flaska Corona folköl. Sämre sällskap kan man ha. Mörkret faller men fortfarande hörs skedänders grymtningar och gravändernas visslingar och alltid denna tid stirriga rödbenor som nervöst flyger runt i en lustiger parningsdans.

Jag ställer klockan på 0215 för att kunna smyga in i gömlset utan att jag märks. Tyvärr lyfter ett hundratal gravänder, skedänder, krickor och vem vet vad mer när jag kryper in i gömslet. Det bästa är absolut att sova i gömslet och vakna med fåglarna alldeles intill. Det är en avvägning mellan sömn och fågel helt klart. I mörkret hör jag gravänder, skedänder, krickor, snatterand och årta. Jag gluttar ut genom en glugg i mörkret och ser tre små prickar som svirrar runt. Hjärnan kopplar direkt och konstaterar att det är tre smalnäbbade simsnäppor. Hurra! Det är verkligen en härlig lite fågel.

Smalnäbbade simsnäppan är grann men har något kaxigt över sig. Här är en hona som har fylligare och djupare färger än hanen.

Trez gringos, tycker jag skulle passa som rubrik men det är åtminstone en av dem som är hona.

De är vackra i sin brokiga prakt. Just simsnäpporna är lite udda då det är honorna som står för färgprakten med mer mättade skarpare färger och hanen är lite blekare och sköter dessutom bestyren med ruvning på häckplatserna.

Jag spenderar ett par timmar med dem alldeles inpå. Tyvärr blir variationen ganska dålig på den blanka vattenytan. De bråkar inte ens med varandra utan födosöker idogt timme efter timme. En skärfläcka landar och markerar att det minsann är hans damm de landat i. Simsnäpporna är dock helt oförstående och svirrar vidare.

Skärfläckan visar sig vara en bully och sätter ner foten. Det här är min damm. Simsnäpporna flyr några decimeter och födosöker sen respektlöst vidare.

En snatterand kommer på snabb visit innan den skräms av canon’s kulspruta. De måste verkligen göra något åt denna. Två knölsvanar landar och man slås av den enorma storleksskillnaden som finns inom fågelvärlden. Den pyttiga vadaren smalnäbbad simsnäppa och kolossen knölsvan. Man får en känsla av David och Goliat.

Samma ordning i naturen, fåglar men så abnormt olika i storlek. De tre simsnäpporna väger möjligen lika mycket som knölsvanens fot.

Knölsvanen dissar mig totalt och “ger mig foten” så det är bara att packa ihop.

Jag bryter upp och spenderar dagen med att flänga runt lite på Sudret. Inga vidare resultat fotomässigt. Hem för lite gräsklippning och göra en insats med ”Lilla fotografiska”, en liten korridor som jag fått låna av min kära granne för att hänga lite tavlor i sommar. Spännande! Det kommer bli jättefint. Mer om detta när det är klart.

Ungefär här passar det bra för kräsmagade att sluta läsa….Här kommer den oglamorösa sanningen från ett gömsle…
Söndag morgon, tidig uppgång och avfärd till Lausviken. Jag känner mig stressad av att jag är lite i sen i förhållande till solen. Jag borde ha varit på plats för en timme sen. Snabbt installera gömslet på havsbotten i det låga vattenståndet. Väl inne på plats blir jag plötsligt tokvarm och svettas. Jag tar av mig plagg efter plagg i den kalla gryningen och börjar få hemska tankar om hjärtinfarkt och allt möjligt. Jag lägger mig och kippar efter andan. Jag får springa iland och uträtta ett akutärende och väl tillbaka fyller jag flera påsar med kräk. Typiskt! Någon maghistoria har slagit till. Jag tvingar mig till att knäppa några bilder precis i gryningen. En skrattmås har den goda smaken att sätta sig precis där solen går upp och draperas av några molnslöjor. En klatschig färgbild helt enkelt.

Många fnyser åt soluppgångar och solnedgångar. Jag kommer alltid fascineras av detta dagliga skådespel även om mitt personliga favoritljus är precis före gryningen. Färgerna är mildare och behagligare. Ibland är sanningen nästan för stark.

Det blir några bilder på en storspov i motljus sen måste jag bryta upp och åker hem.

Några snabba bilder på en storspov i morgonbestyr blir det innan jag bryter upp för 12 timmar i horisontalläge.

Jorduggla igen!
Tolv timmar senare och oändliga böjningar över hink börjar jag känna mig som människa igen. Jag tar en sväng förbi nabben, Hammaren och Virudden och där är min vän från några veckor tillbaka. Den samarbetsvilliga jordugglan. Den ställer upp ganska bra även idag. Jag parkerar bilen och njuter av att se denna underbara fågel jaga över fälten. Det blir en del motljusbilder som kompletterar de bilder jag tidigare fått på ett bra sätt.

Likt en dödsängel ryttlar jordugglan över slåtterängen och spanar in sitt byte. Inte sork för det finns av någon anledning inte på Gotland utan någon skogsmus kanske.

I en härlig pappersvalelik flykt kommer den på låg höjd rakt emot mig. Ugglor är verkligen den häftigaste gruppen fåglar i mitt tycke. Inte minst jordugglan som gjort två helger på raken lyckade.

Jag tar en sväng ut på Närsholmen och möter en mörk, långvingad falk som svischar förbi och försvinner ut bland enbuskarna utom synhåll. Mörkret faller och jag får ge upp drömmen om Eleonorafalken för denna gång. Det kändes extra spännande då en Eleonorafalk dagen innan sträckt norrut från Öland.

Fortfarande lite matt åker jag hem och packar ihop för att åka morgonfärjan. Mina planer på att fota även innan färjan ställer jag in och bestämmer mig för att lyssna på kroppen denna gång. Som vanligt fylls hjärtat av vemod och jag längtar redan tillbaka när jag rullar in i färjekön.

Gotland – though heaven on earth

Händelserik Valborgshelg på Gotland

May 3, 2016/0 Comments/in 2016, Fotoblogginlägg, Reserapport/by Niclas

Händelserik Valborgshelg på Gotland
När vi närmar oss Visby och telefonen hittar en svag signal trillar det in ett larm på Birdalarm. Fältpiplärka. En art som häckar på Ravlunda skjutfält men som jag aldrig sett och som sällan ses på Gotland. Den är larmad från Närsholmen. Jag behåller lugnet och handlar och tankar i Roma men sen bär det av i galopp. När jag kommer fram är det som vanligt på Gotland. Tomt på folk. Han som hittade fågeln har åkt. Jag ringer honom och får lite guidning och hittar den snart. En lite oansenlig piplärka men som ända har en snygg inramning med ljusgult ögonbrynstreck och strupe. Att den är relativt oskygg gör inte saken sämre. Ett livskryss första kvällen.

Fältpiplärkan är en ganska oansenlig fågel. Men ända snygg med sin ljusgula inramning av ansiktet.

Äntligen jorduggla!
Viken start! Jag tar vägen förbi Djaupdy på vägen hem då Fredrik sett en jorduggla där tidigare. Jag chansar på att den kanske jagar på strandängarna där. Å där i sakta mak i motvinden kommer den fint belyst av en sjunkande kvällssol längs strandängen. Den spanar från häger till vänster och flyger mjukt lite fram och tillbaka. Den får syn på något och försvinner i gräset. Den blir kvar en stund så gissningsvis var jakten lyckosam. Jag står och njuter av att se den jaga och får en hel del bilder på den vackra ugglan.

Jordugglan har fått syn på något ätbart och störtdyker ned i gräset. Förmodligen var den framgångsrik då den blev kvar i gräset en stund.

Ljudlöst och som i slowmotion i motvinden söker jordugglan av strandängen efter gnagare eller något annat ätbart.

Min plan för morgondagen är att försöka fota årta och brushanespel på en myr några mil hemifrån. Jag åker dit och rekar i sista ljuset och sätter upp gömslet på en plats som jag tycker verkar lovande. Platsen har en del grästuvor och en grund yta som passar för vadare men även sikt åt en öppen vattenyta för änder. Nöjd och hoppfull åker jag hem till sängen. Det blir dock en kort vistelse. 0220 ringer klockan och jag ger mig av efter en snabb frukost. Jag vill helst gå in i gömslet omärkt. Väl på plats i mörkret kan jag fullt fokusera på nattens ljud. Några tranor ropar ödsligt. 2-3 småfläckiga sumphönor spelar intensivt sitt hoiitt hooiitt hooiiit. Det är en riktig morgonsymfoni enkelbeckasinerna spelflyger och pressar ut luft ur vingarna. Vad var det? Var det inte …. Jo, det är en dvärgbeckasin som spelar. Det var häftigt. Förmodligen en som rastar på myren och sjunger upp sig inför parningsbestyr på annan ort. Men man vet aldrig, kanske den valt Gotland som häckningsplats. Ljuset kommer så sakteliga och man kan nu skönja konturerna av en kricka i morgondimmorna. Dimmorna är förföriska men de ställer också till med stora problem då linsen blir full av imma. Ständigt dessa bekymmer…

En hane kricka gör en linje i den dimhöljda vattenspegeln.

Jag ser en flock brushanar, svartsnäppor och gluttsnäppor på avstånd. Plötsligt lyfter de och landar precis utanför gömslet nästan innanför närgränsen. Varför satte jag på en konverter. Jag försöker försiktigt demontera den. Det går skapligt. Jag hinner knäppa några bilder tills en brushane anar oråd och drar med sig hela gänget. Attans. Nåväl, det återstår i bästa fall många timmar innan ljuset blir för hårt och ointressant. En årta! Det omisskännliga ljudet av en hane årta. Men var är den? Där! Den simmar med några krickor 70 meter från gömslet i min riktning. Krickorna ger vika men årtan fortsätter. Jag har kameran i silent mode och knäpper bild efter bild men autofokus kinkar. Nu är den ganska nära och sträcker upp vingarna som morgongymnastik. Vilar en stund och flyger i väg. Jag har ni hittat problemet med autofokus och det heter imma på linsen. Det blir en ofrivillig filtereffekt på årtan och ännu en gång misslyckas jag med min mission.

En årta värmer upp vingarna vilket behövs denna morgon med frost i strandgräset. Det blev en ofrivillig filtereffekt då linsen var täckt av ett lager imma.

Det kommer lite gravänder, skedänder, rödbenor och annat men adrenalinet bubblar aldrig upp. Jag packar ihop. Känner mig sliten. Jag åker hem och sover 4-5 timmar.

En gravandshane blänker fint och visar sin mustiga färgprakt i det mjuka morgonljuset.

Stärkt i sinnet åker jag tillbaka till myren med nya idéer. Jag lägger gömslet framförallt med tanke på morgonen efter då min plan är att ta prisvinnande bilder i motljus av spelande brushanar. Som bonus har jag tänkt att få lite bilder i kvällsljuset också. Men det är svårt att fota kvällar. Fåglar har alltför bra minne. De kommer inte i närheten av mig utan jag ser hur en stor flock brushanar hoppar och far över myren utom räckhåll. Jag gnisslar tänder och biter ihop hårt. Hur ska jag komma åt dem. Väntar någon timme till, knät blir blött då det sjunkit ned i gyttjan.
Valborgsmässoafton, ursprungligen en hednisk tradition men nu firar vi den för att hälsa våren. Symbolisk bränner vi bort det gamla för att ge plats åt det nya. En högtid man firar med sina nära och kära. Kanske äter en god middag med god dryck i glada vänners lag. Å här ligger jag i ett träsk mitt på Gotland, på fel ställe, lite blöt, lite sur…

Sagt och gjort. Jag bryter upp för att umgås med människor. Jag hinner precis fram till Garda när de tänder brasan. Ser några gamla vänner och många nya vänner. Garda har en flyktingförläggning med en stor skara afghanska unga män och några familjer. De har tagits väl om hand av socknen och har också givit tillbaka och kanske tänt en ny gnista hos de åretruntboende i Garda. Ett fint utbyte helt enkelt.

En kort och intensiv brasa blev det på Ekängen i Garda. Skön stämning! Finns utrymme för förbättring när det gäller körsången…

Jag åker glad hem efter en social stund och ser redan fram emot morgondagen. Jag har uppenbarligen sämre minne än fåglarna för mina tillkortakommanden förra morgonen är som bortblåsta.

Det ligger moln i öster men det finns en del sprickor som kan ge finns ljus. Jag smyger in i gömslet. Det är ungefär samma konsert som morgonen innan. Några stämmor har tillkommit och andra har försvunnit. Dvärgbeckasinen hörs inte så förmodligen har den dragit vidare på friarstråt.

Jag och en ensam rödbena väntar på sällskap. Han efter en hona att kurtisera. Jag på brushanar i spelprakt.

Det är tomt på fågel där jag ligger. Jag ser brushanarna födosöka ett par hundra meter ifrån mig. Jag väntar, och väntar. Rödbenor ploppar ned och jagar varandra. Det blir några actionbilder. Jag har enbildstagning på för att slutaren skall vara tystare så det blir en chansning men jag får några rutor. NU kommer en gluttsnäppa och några brushanar. Och där flög de igen… Enkelbeckasinerna spelar och baske mig om de inte trillar ned utanför gömslet. Härligt, ljust som ljuset börjar belysa morgondaggen.

En orgie i bokeh, en enkelbeckasin gömmer sig i det daggdränkta gräset i ett motljus som gör dropparna till gnistrande prismor.

Jag får lite av de bilder jag visualiserat innan fast med brushanar. Nu kommer de förresten tillbaka. De födosöker en stund och jag hoppas att de ska spritta till och börja spela men de äter en stund och flyger iväg igen.

En svartsnäppa landar och blir en bra avslutning i det nu på gränsen till för skarpa ljuset. Jag provar lite olika exponeringar för att få lite olika effekter med den svarta vadaren.

En svartsnäppa i sin härliga sommardräkt födosöker i det nu allt starkare morgonljuset. Tyckte den passade bra i svartvitt.

Ganska nöjd och glad åker jag hem. Jag städar och åker sen över till grannen och fikar flera timmar. Ännu mer människoumgänge. Har jag gått och blivit social? Eftermiddagen och kvällen har jag vikt åt ännu mera umgänge. Kamraten Fredrik och jag ska skåda tillsammans.

Att gulhämplingen är gul rådet det ingen tvivel om. Snygg liten fågel. För några år sedan häckade ett par i en kompis granhäck.

Vi åker ned till hoburgen där det setts två olika individer dvärgsparv i veckan. Vi kliver ur bilen och första fågeln vi säter kikaren på är dvärgsparven. Vi träffar en annan skådarkamrat som sett en gulhämpling en bit ifrån så vi åker dit och där sjunger den vacker och låter sig genast hittas.

En sunkig bild tyvärr. Jag får ta revansch med en dvärgsparv på häckplats i fjällen i sommar istället. Återkommer i ärendet…

Att gulhämplingen är gul råder det inga tvivel om.

Vi rotar runt bland buskarna och årskryssen haglar in. Vi åker förbi muskmyr och träffar ytterligare en glad skådarkamrat. Han väntar på en stäpphök. Vi ser ett par buskskvättor och en tornfalk och drar vidare mot faludden. Vid Stockvike hittar vi en svarthakad buskskvätta. Förmodligen den hane som vi såg där redan i påskas. Kanske honan ligger på ägg någonstans i närheten. Vi åker vidare. Det piper till i telefonen möjlig SVARTBENT STRANDPIPARE på Närsholmen. Det skickas bilder lite hit och dit och det bekräftas att det är en svartbent strandpipare. Långa benet före och vi är strax på plats och kan kryssa in denna för Gotland stora raritet. Helt sanslöst.

En svartbent strandpipare i kvällsljus på acceptabelt avstånd det får man inte tillfälle att se varje dag.

Tre livskryss och dessutom en hel del bra bilder. Jag somnar med ett saligt leende. Färjan går 0730 på morgonen med andra ord ett par timmars möjlighet att uppfylla helgens mission att få bilder på årta. Jag åker till paviken där det finns en del Årta. Sätter upp gömslet, tittar på klockan och konstaterar att jag har två timmar på mig.

Efter bara tio minuter hör jag en årta och den är alldeles inpå mig utan att jag sett den. Det är fortfarande mörkt och jag konstaterar att jag har slutaren på höghastighet. Det betyder att jag kommer att få några bilder men också en ihjälskrämd årta på cupen. Jag har is i magen och ställer om till tyst läge för att sen konstatera att årtan har försvunnit. NEJ!!! Vad är det med en här arten. Årets första näktergal ljusar upp mitt mörka sinne och ett par snatteränder gör ett besök och får mig på ännu bättre humör.

Ett snatterandpar kommer en sväng förbi gömslet i den fuktmättade morgonluften.

Ett par skräntärnor fiskar framgångsrikt i viken. De kommer likt jaktplan och störtdyker ned i en farlig fart. Klockan tickar och jag har tio minuter på mig innan jag måste riva gömslet. Plötsligt faller en årtahane ned som manna från himlen framför gömslet. Ett religiöst ögonblick. Kameran fungerar, det är ett fint diffuserat gryningsljus, lite imma på linsen men marginellt. Jag får mina porträttbilder på årta.

En årtahane är “as good as it gets” i min bok när det gäller snygga änder.

Sveriges i särklass snyggaste and. Jag filmar en snutt och hinner precis få med när den säger adjö och lyfter. Jag blir sittande en minut och bara ler. Vilken helg. Allt som oftast är det mycket bök och stök och tandagnissel att fotografera fåglar och djur och andra levande väsen. Det finns så mycket variabler som man inte kan råda över. Man kan maximera sina chanser men de är ofta ändå ganska små. Därför känns det nästan overkligt när jag ger mig iväg till färjan och kan konstatera att jag haft en fantastik helg.

Tjäderspel – en dans på skvattram

April 26, 2016/2 Comments/in 2016, Fotoblogginlägg, Reserapport/by Niclas

Oftast kommer lusten att blogga när man kommer hem med fulla minneskort. Idag var det inte så…
Det här inlägget syftar an aning till att ge en inblick i hur det är mest när man jagar sina drömbilder. I fjol när jag var upp i dalaskogarna med min kompis Marie stämde allt. Det damp ned tjädertuppar som manna från himmelen och ljuset var med oss och vi njöt i fulla drag av skådespelet. Innan den gången hade jag suttit två gånger fruktlöst utan att se en enda tjäder men de nätterna liggandes som en ostbåge på en fuktig tuva var som bortblåsta. Nu var koden knäckt, tjädrarnas himmelrike funnet och hit skulle vi vallfärda år efter år och skörda idel fantastiska bilder på tjädrar.

Ni var det dags igen. Jag hade redan en målbild för ögat. En tjädertupp i siluett i det första gryningsljuset sedd snett underifrån med rök från munnen och en kalldimma som bäddar i kämpen i en diffus ram. Jag var lite standby för att passa in rätt dag. Vädret såg hyftsat ut med uppklarnande natt, morgondimma och sol. Perfekt, då var det ju bara att åka upp och ta bilden. Sagt och gjort, jag ger mig av mot dalarna och efter några timmar i bilen möter jag upp Marie i skogen. Det snöar… Jag klafsar ut på den dyngsura myren och lägger ut min gummimatta som jag har med mig och sätter upp mitt lilla gömsle, för nu ska ju tas bilder i låga perspektiv.

Gömslet smälter väl in i miljön. Inte minst när det draperats av lite nysnö.

Det är något trolskt över tjädermyren i det första ljuset.

Dessvärre har det hänt en del sedan förra året. Någon har förstört vår fina skog. Ett kalhygge tornar upp sig bakom en trädridå och det smyger runt amerikaner i området som prospekterar efter metallfyndigheter. Tjäderparadiset har förvandlats till Klondyke men inte mitt och Maries utan ett amerikanskt gruvbolags. Om det är dessa faktorer som gjort att tjädertupparna delvis har bytt spelplats och nu spelar i risigare terräng och inte på den öppna fotovänliga plats som ifjol kommer vi aldrig få svar på.

Vi låter oss inte nedslås av detta utan hoppet om drömbilden lever. Orrarna har hittat hygget och verkar åtminstone gilla det. De spelar för fullt ett stenkast ifrån mig. Jag kan se en tupp som tar små språng på en stubbe ivrigt kuttrande. Jag kryper ned i sovsäcken och låter orrarna och nattens ljud söva mig. Jag vaknar till en gång av en tjädertupp som “träar” strax intill mig. Förväntansfull somnar jag om. Jag har ställt klockan på strax efter tre. Orrarna är redan igång och jag hur ett par svaga “plopp” på avstånd. Jag äter frukost och pysslar med kamerautrustningen och försöker tänka ut en lämplig strategi. ett par timmar går och inget händer. Tupparna spelar på osynliga för både öga och kamera 70-80 meter från gömslet.

Plötsligt brakar det till 20 meter ifrån mig och “min” tupp landar och ser sig runt. Jag smyger ut kameran ur en av sidoluckorna och knäpper några bilder, Tuppen spelar lite försiktigt dold för mig och plötsligt flyger den iväg. Ridå! Där försvann den enda möjligheten till bilden som jag drömt om. Jag väntar en timme men inget händer. Då lägger jag mig ned och somnar om igen.

Det är ganska lång ifrån den bild jag visualiserat men den finns kvar på näthinnan och kanske hamnar den någon gång på sensorn.

Någon timme senare hör jag med Marie och får veta att hon inte sett en någon tjäder. Det vill sig helt enkelt inte denna säsong. Väder, vind och amerikanska gruvbolag är inte på vår sida helt enkelt. Men trots motgången i fotograferingen är jag långt ifrån missnöjd. Jag vänder ändå åter mot Stockholm och väntande jobb med ett leende. En dålig dag i gömsle är ändå en bra dag i livet. Tjäderbilden på min näthinna får vänta något år eller kanske kommer den redan nästa vecka eller kanske aldrig. Det är trots allt ovissheten som gör naturfotografering till den spännande men samtidigt rofyllda och meditativa syssla det är.

Här är förra årets bilder

Förra årets blogginlägg om tjäderspel

Bland gamar i Pyrenéerna

March 27, 2016/2 Comments/in 2016, Fotoblogginlägg, Reserapport/by Niclas

Weekendskådning i Pyrenéerna
Knappt var sista ordet sagt på den sista föreläsningen för dagen förrän jag kastade mig in i en taxi och lämnade kongresscentret. En hyrbil väntade på Flygplatsen och jag påbörjade en ganska behaglig resa på A2, den stora motorvägen som styr åt Nordväst upp mot bergen. Efter tiotalet mil svängde man av från motorvägen och kom in på mindre vägar. Vägarna tog mig genom ett vackert landskap med små byar och branta klippor som ledde de sista 3-4 milen fram till målet Casa Ramona i den lilla byn Conques.

Det hade börjat regna när jag kom fram och jag knackade på dörren. Inte ett liv. Vid sidan om fanns en porttelefon som jag ringde på. Efter en stund svarade en dam på spanska att hon var på väg. Det tog 5-6 minuter sen kommer en bil och patronan stiger ur och släpper in mig. Efter att hon visat mig till rummet börjar hon laga mat. Jag är som ni förstått den enda gästen på pensionatet och vi pratar samtidigt när hon lagar mat. Plötsligt dyker de spanska orden upp i huvet när man inte längre kan ta den enkla utvägen att prata engelska eftersom hon inte förstod ett ord. Hon slänger snabbt ihop en omelett och en fräsch sallad. Sen tänder hon en brasa i spisen där hon sen grillar kött. Helt otroligt. På två timmar har man gjort en resa i både tid och rum. Hon visar mig hur jag ska fixa frukost och ordnar en picniclunch åt mig och lämnar sen pensionatet. En lite speciell känsla att vara helt ensam på ett pensionat i en liten bergsby i Spanien.

På morgonen kör jag 30 minuter till en liten by där jag möter Jorvi på en bensinmack. Jag åker efter honom någon mil då vi svänger av på en grusväg som slingrar sig upp på ett berg. Vägen slutar vid ett tegelhus. Man ser inte så mycket av omgivningarna då det är dimma men huset omges av mandelodlingar och det betar två hästar på en äng bredvid huset. Jag parkerar bilen och får skjuts till gömslet som ligger bara en bit bort från huset. Jag går in i gömslet och och ordnar med utrustningen Jorvi vräker ut kött överallt på marken. Jag blir alldeles förskräckt. Hur kul bilder blir det med gamar som vadar runt i ett kötthav.

En grågam cirklar över bergsidan som är täckt med snö som kom under natten.

Den här utsikten har man från gömslet.

Det tar en stund sen kommer precis som i Sverige några korpar och tar för sig av det dukade bordet. Strax därefter kommer en svart rödstjärt, rödhake och en hona sammetshätta. Strax dyker även hanen upp. Jag jagar den med linsen i det obefintliga ljuset och får några ej prisvinnande bilder.

Dimman lättar allteftersom och plötsligt visar sig magnifika klippor bakom huset. Precis bredvid gömslet ligger en klippkant där det stupar rakt ned. Gömslet är för övrigt rymlig och har inga luckor utan en glasruta. Samtliga gömslen i pyrenéerna har glas istället för luckor. Jag var skeptiskt till detta från början men det funkar förträffligt. Man stör fåglarna mindre och man förlorar ungefär ett bländarsteg i ljus och det kan man faktiskt leva med. Det kan ju vara lite bökigt med imma etc. men det funkade över förväntan.

Ett par gåsgamar landar på stupkanten.

Jag hinner inte fundera så mycket mer för plötsligt dyker det upp ett stort gäng gåsgamar. Ett par sätter sig utanför mig men de flesta flyger vidare till ett klippsprång rakt nedanför mig. De två som landade utanför mig sitter vackert på klippkanten och tittar inte ens på maten. Min oro för att fota kött verkar överdriven för under hela dagen sitter gamarna bara på kanten. Möjligen är det så att de inte riktigt får ro då Jorvi jobbar uppe på gården. Det ljusnar alltmer och det kommer fler och fler gåsgamar. Plötsligt dyker det upp ett par smutsgamar som lyser i sin vita skrud.

En smutsgam flyger in mot gömslet.

Därefter även en grågam och lammgam. Jag har med andra ord fyra arter av gamar här. Efter ytterligare någon timme när solen behagar titta fram en stund dyker det upp både röd glada och brun glada. Det är nog 20-25 av varje sort som flyger runt.

En brun glada letar efter något ätbart.

Jag konstaterar att gladorna aldrig sätter sig utan den är extremt skickliga på att i flykten snappa åt sig små köttstycken och slurpa i sig det lite som man ser lärkfalkar äta trollsländor. Det förklarar det som jag undrat över nämligen varför det inte finns kommersiella gömslen att hyra för röd glada. Förmodligen för att de är svåra att få ned på marken helt enkelt.

Lammgam på engelska heter bearded vulture vilket man lätt kan förstå när man tittar lite närmare på den.

Det blir en bra dag tycker jag. Lite odramatiskt möjligen. Gamarna satt mest stilla så det blev artporträtt rätt och slätt. Efter lunch försvinner alla gamarna och börjar cirkla på termiken. Jag väntar länge med ger upp vid femtiden då Jorvi hämtar mig. På vägen ned stannar jag och fotar lite av scenerierna och förmodligen lyckas jag i denna manöver tappa mina progressiva glasögon. Dyrt besök blev det.

Proceduren blir densamma på Casa Ramona. Ramona lagar mat och vi småpratar om ditt och datt. Härlig dam som man gillar på en med detsamma. Efter middagen är jag åter själv på pensionatet. Det visar sig att jag nästan är själv i hela byn. Det bor nämligen bara 17 själar i hela byn. Många hus står med andra ord tomma.

Upp 0500 igen. Efter frukost åker jag åt samma håll igen men inte fullt lika långt. I Tremps möter jag Jaume som ska ta mig till dagens gömsle som går under beteckningen Egyptian vulture and Red kite hide. Även idag åker vi på en slingrig stig uppför ett berg. En hel del snö kom under förra natten som ligger kvar lite här och där. Jaume har en jeep och på ratten en knopp som han håller i med högerhanden för att styra med. Jag undrar varför och efter en stund går det upp för mig att vänsterhanden är av plast.

En röd glada kretsar över de blå bergen före soluppgången.

Det ljusnar snabbt och är en fantastisk utsikt och ett härligt blått ljus. Äntligen en morgon som uppfyller det jag sett på näthinnan innan jag åkte ned. Även detta gömsle är rymligt. Jag konstaterar dock att glasrutorna sitter väl högt upp men det får gå. Värre är att de sitter på fel sida. I alla fall om man vill fota lite motljusbilder. Jag hittar ett att lösa detta så det blir några bilder.

Gåsgam, Spanien 2016

Vyn är fantastiskt vacker. Snötäckta berg i fonden och däremellan en vidsträckt dal med kullar som blir härligt blå i morgonljuset. Gömslet ligger i en ganska brant sluttning. Det är redan dryga hundra gåsgamar på plats. De flyger lite fram och tillbaka. Men efter en stund landar hela skocken utanför mig och börjar käka kaninkött som Jaume slängt ut. Smutsgamarna kommer lite senare men det har varit ett par stycken någon vecka. De dyker strax upp men ju längre dagen går blir de fler och fler och till slut är det tio stycken. Det dyker även upp fyra grågamar. Sen kommer gladorna. Det är kul att stilstudera hur de snappar upp slamsor i flykten mitt framför snopna gamar.

En röd glada på väg ned i ett dyk för att snappa åt sig en köttbit framför näbben på gamarna.

De är som sjakaler mellan lejonen. Jag står upp och fotar hela tiden så jag blir helt slut efter tre timmar stående och springande mellan de olika fönstren för att inte missa något. Jag experimenterar en del med panoreringar och långa slutartider och tycker jag får in ungefär rätt inställningar på kameran för att få det jag är ute efter.

Långa slutartider ger en skön rörelse och fart i bilderna. (Tycker jag)

Efter en lite förmiddagslur när ljuset blivit för skarpt ringer jag Jaume och säger att vi kan bryta upp. Han har nämligen berättat om att de set en murkrypare på kyrkan i en by nedanför berget. Jaume, som är en duktig fotograf visar mig några ruskigt bra bilder han tagit förra året på samma kyrka. När det kommer snö på berget flyger den ensamma murkryparen ned och äter spindlar på kyrkan. Det kan med andra ord vara läge efter snöfallet häromnatten. En drömart helt klart. Ovanlig och snygg, Vi åker ned och tar några varv runt kyrkan men tyvärr är det tomt. Det står en dörr på glänt och Jaume pekar på en uppstoppad tornuggla. Jag säger glatt att det är en svår art i Sverige. Jaha, säger han, jag kan visa dig en fem minuter härifrån. Sagt och gjort vi åker till en bondgård en kort bit därifrån. Efter någon minut får jag se min första tornuggla flaxa iväg in i ett hål och försvinna. Nåja, ett livskryss blev det i alla fall. Sverigekrysset får komma på Gotland i sommar. Eter det frågar han om jag vill åka till ett annat gömsle där det är en massa småfåglar. Visst säger jag och ser framför mig häcksparvar och andra coola arter. När jag kryper in i gömslet börjar han berätta att han har både talgoxe, blåmes och nötväcka. Jag hade svårt att spela entusiastisk och berättar att de är typ de vanligaste arterna i Sverige. Vi packar ihop och jag tackar Jaume och rör mig mot Montesonis där jag ska tillbringa nästa natt.

Det tar en halvtimme att åka till Montsonis. Det är en riktig medeltidsidyll. Inga bilar får parkera i byn utan måste lämnas innan man kommer in i byn. Då jag var tidig kontaktar jag Birding Spain för att se om jag kunde få tillgång till Minervaugglegömslet redan ikväll eftersom det var hyfsat väder. Efter lite fixande så ordnar det sig och jag möter upp Florinda, Steves fru, på en bensinmack. På väg till gömslet dyker det upp fyra stycken tjockfotar eller tjockfötter? Jag får några bilder på den häftiga arten.

En tjockfot blev en bonus på en annars misslyckad tur för att fota minervauggla.

Gömslet ligger c:a 5 meter från en stenhög. Det ser måttligt roligt ut men tydligen så är några minervaugglor väldigt stationära där. Jag tyckte dock att gömslet var på tok för nära. Det fanns inga variationsmöjligheter alls. Nu dök det inte upp någon uggla så jag ”slapp” problemet. Jag hade besök av ett par svarthakad busksvätta i alla fall. Hem till pensionaten och en riktigt god middag.

Lite sovmorgon blev det eftersom det var regnprognos. Denna morgon var jag inbokad i hökörnsgömslet. Gömslet ligger bara någon kilometer från pensionatet upp på berget bakom byn. Vi parkerar bilen och går några hundra meter till ett litet gömsle. Även detta gömsle har glas. Det har dessutom en liten speciell feature nämligen en anordning med en aluminiumlåda som man stoppar in värmeljus i. De motverkar kondens på insidan av glaset. Fiffigt värre. Vi tar farväl och jag tittar rakt ut i ett vitt intet. Tjock dimma är verkligen det absolut sämsta man kan tänka sig. Fem timmar sitter jag och tittar i rakt ut i det vita. Sen plötsligt dyker det upp ett vackert berg bakom dimman. Det äts dock raskt upp av dimman igen. Successivt ger sig dimman och regnet upphör. Fåglarna börjar kvittra igen. Jag får besök av en svart rödstjärt och en brandkronad kungsfågel. En kort stund senare ser jag en rovfågel över berget. Den försvinner och jag undrar vad den tog vägen. Plötsligt dyker den upp rakt framför mig och jag får en serie bra bilder. Efter noga övervägande bestämde jag mig för att ta ett 70-200 objektiv för inflygningsbilder och det var klokt val. Sen när den sitter och äter byter jag till 500 mm linsen och tar till och med några porträttbilder med konverter. Jag var nöjd då jag t o m hann med att underexponera eftersom hökörn är alldeles vit på bröstet.

En hökörn på väg att sätta klorna i en tamduva som används som åtel för örnarna.

När den andra hökörnen kom var jag beredd och hade fokus på den hela vägen även genom träden.

Mycket fjädrar blir det när man tillreder maten.

Ett litet stopp på en gren innan man tar sig ett skrovmål

Nöjd med dagen blir jag hämtad av Ramon och ser fram emot en god middag igen.

Den sista morgonen tillbringas i ”the pool hide”. Två timmar satt jag där utan ett enda besök. Det myckna regnandet har tagit bort dragningskraften från vattenhålet. Det var annars en fin miljö som borde gett fina porträtt av blandade arter. Jag avslutar och packar ihop och begär mig ändå nöjd med helgen tillbaka mot Barcelona. Regionen gav mersmak. I april finns det goda möjligheter att fota och skåda bland annat rödfalk, mindre trapp, blåkråka, biätare mm. Det får nog bli ett besök nästa år också.

Fler bilder från Spanien kan ni se under fliken senaste bilderna.

Här kan ni också se en lite filmsnutt från resan.

En kommentar om hökörnsgömlset:
Jag blev chockad när jag satt mig i gömslet och ser Ramon knyta fast två stadsduvor i ena benet levande. Det var jag inte beredd på och det kändes olustigt. Jag diskuterade detta med guidebolaget och fick till förklaring att duvorna skänktes till dem istället för att gasas ihjäl av staden Lleda. De har använts för att mata hökörn i många år och de har genom detta lyckats vända en nedåtgående trend till att hökörnen nu häckat framgångsrikt fem år i rad i Montsonis. Det kändes kanske inte bättre men de använder alltså duvorna för utfordring på detta sätt enligt ett bestämt schema vare sig det sitter fotografer eller inte. Det är alltså ett matningsprojekt där fotografer åker snålskjuts.

Award for the best Nordic birdpicture 2016

March 11, 2016/0 Comments/in 2016, Fotoblogginlägg/by Niclas

I am very proud to announce that I won the award for best birdpicture in the Nordic Nature Photo Contest.
The winning Picture was this.

Duvhök småvessla Dalarna 2015

Backcountry i Japan!

February 17, 2016/4 Comments/in 2016, Fotoblogginlägg, Reserapport/by Niclas

Jag tänkte chocka lite med ett blogginlägg som inte handlar om fåglar eller möten med djur. Här kommer mina intryck från en skidresa till det fantastiska Japan. Resan till Japan gick via Helsingfors. Efter en lång sömnlös resa som fördrevs med att titta på fyra långfilmer landade vi äntligen i Tokyo. (Narita) Ett litet stressmoment var att jag därifrån skulle ta mig till Haneda airport där inrikesflyget till Hokkaido skulle avgå. Det gick dock ett tåg från Narita direkt till Haneda som tog 1,5 timme så det löste sig smidigt. Första intrycket av Japan var positivt. Alla människor ler och är vänliga. De hjälper gärna till så gott de förmår på knagglig engelska. Jag hade ett antal timmars väntan på Haneda innan flyget. Leif som var i backen hetsade med att det var midjedjup fresh pow i backen. Spara lite åt mig…

På transfertåget till Haneda liknade allt Sverige. Alla tittade in i mobilerna. Det som möjligen var olika var att en hel del hade munskydd på sig för att motverka infektioner. En lite märklig syn.

Jag blir hämtad av Leif på Asahikawa’s flygplats. Det är ungefär en timmes körning till Furano som är första målorten på resan. Vi checkar in på Ashitaya där vi välkomnas av Hitoshi. En superkille som fixar det mesta. Ett verkligt trevligt litet pensionat med supergod mat. Det ligger några kilometer från backen. Inga problem att somna efter att bara ha sovit en timme på planet.

Utsikten från fönstret på pensionatet där vi bodde ho HItoshi eller Jimmie som han valt att kalla sig.

Första dagen i Furano är helt ok. Man upptäcker systemet som är väldigt lättöverskådligt. Det består av två sidor; en Furano sida och en Kitanomine sida. Furano har en kabin som kompletteras med en topplift och Kitanomine har en gondollift som går till toppen. Mellan de två delsystemen finns en Premiumzone som består av två bowles och några ridges som nås när man hajkar upp c:a 100 höjdmeter. En promenad som oftast belönas med ett kalasåk. Det mesta var uppåkt denna första dag i systemet men dag två visade sig bli något helt annat.

Leif tar sig ned i fin lutning i midjedjup iskall nysnö. Bättre än såhär blir det inte.

Vi stod först i kön till kabinen och när vi sätter oss i toppliften åker vi upp på ett berg som är täckt av 30-40 cm fjäderlätt puder. Det är fortfarande orört av skidåkare och mitt och Leifs ansikten spricker upp i fåniga grin. Vi åker ett par löjligt bra åk rakt under liften och kastar oss sen iväg för att komma bort till Premium zone när de öppnar 10:30. Det öppnas senare för att det säkras av pistörer varje morgon. Det är ett ganska digert gäng med pudernördar som står och väntar. När staketet dras åt sidan är det ivriga personer som klafsar fram genom halvmetern lössnö i pjäxor.

Genom en 20-30 minuters pjäxpromenad kommer man åt två bowles och en ås med fin gles skog. Området kallas passande för Premium zone. Det öppnas lite senare än resten av systemet för att pistörerna ska hinna lavinsäkra området.

De rutinerade avvaktar lite för att få en upptrampad fin gata att promenera. Väl uppe blickar vi ut över en gigantiskt orörd yta men spåren dyker upp i rask takt allteftersom snowboardåkare och skidåkare försöker stilla sin omättliga abstinens av färsk snö. Vi åker ett åk och snabbar oss upp igen och kör ett andra åk. Redan då har solen legat på så att snön är lite tyngre. Vi börjar då leta nordsidor både av säkerhetsskäl och för att få kall snö.

Undertecknad som njuter av att ta sig ned i en skön brant mättad med snö. (Foto: Leif Stävmo)

Vi hittar en del fickor som lämnats orörda och njuter resten av eftermiddagen. Vi ger upp vid tre då vi har knappt två timmar att köra från Furano till Asahidake som är vårt nästa mål. Solen går ned och de sista strålarna träffar vulkanen när vi ser den i en svacka mellan två kullar.

Vulkanen Asahidake skymtar i en dalsänka precis när de sista solstrålarna belyser toppen med ett smörigt kvällsljus.

Väl framme på det ganska lyxiga hotellet slänger vi på oss våra Yukator och och skyndar oss ned till det Onsen som finns på hotellet. Det är de varma källorna som bildas runt vulkanen som ger möjlighet till dessa härliga Japanska spas som liknar Yasuragi i Stockholm. Enormt skönt för våra trötta kroppar att glida ned i de varma baden. Maten på hotellet är spännande och riklig. Det är mycket snabbmat….dvs råa prylar… Sashimi, saltinbakad abalon, picklade grönsaker, etc.etc… Vi äter oss mätta och går upp och lägger oss.

Snö är ingen bristvara på Hokkaido. Vissa orter får upp till 18 meter snö under en säsong. Här har man just hittat pistmaskinen under en meter snö.

Vi vaknar dessvärre till vindtjut. Det blåser 20m/s så kabinen upp till vulkanens fot är stängd. Vi chillar lite och efter några timmar skymtar vi solen och ser på träden att vinden lagt sig en smula. Kabinen är fortfarande stängd så vi bestämmer oss för att gå upp med hudar och ta ett åk. Det är c:a 500 höjdmeter upp till liftstationen. Det tar oss ungefär 1,5 timme. Väl uppe kommer vi in i ett öde lifthus men med de relativt vanliga automater som innehåller det mesta i dryckesväg. Vi köpte ett par olika varma drycker på burk. Riktigt smarrig med sött, mjölkigt kaffe på burk efter den tuffa klättringen. Vi byter ut lite svettiga kläder och funderar lite på vart vi ska åka ned. Blåsten har gjort många brantare partier riskabla då det drivit in mycket snö som packats på en glidyta. Vi hittar ändå en del säkra partier vinpackat snö som ändå är rät skön att åka på. Vulkanen har format berget som terasser med korta branter och däremellan platta partier som man bara transporterar sig fram på. Vi åker två sådana terasser och vi kommer ned strax nedanför toppen på den tredje branten.

Leif i ett skönt parti ungefär tio svängar innan vi hamnar i bäcken.

Vi knatar upp en bit med pjäxorna för att komma åt hela det partiet. Det blir ett riktigt skönt avslutningsåk som slutar nere i en bäck med varmvatten. Det blir lite lätt vadning i pjäxor och en klättring upp till transportsträckan som gör oss svettiga. Men de sista svängarna var värda besväret.

SIsta biten fick vi hoppa oss ned på snötäckta stenar. De branta kanterna gjorde att vi fick gå lite nedströms innan vi hittade ett lämpligt ställe att ta oss tillbaka till parkeringen.

Leif som ju arbetar inom flugfiskebranschen kan nu lägga in sina pjäxor i varukatalogen som vadarsäkra touringpjäxor för komboaktiviteter…

Vi tar en sen lunch på liftstationen och åker tillbaka för lite mer spanjutning. Efter spa blir det middag med sammanlagt tretton rätter, eller rättare sagt tolv då servitören förtvivlad frågade om vi ville ha den skål med ris som han glömt att ta fram. Vi var proppmätta efter typ åtta så det var lugnt.

När vi vaknade och den fjärde dagen i Japan kunde vi konstatera att det snöat ungefär 30 cm under natten. Vi skippade frukost och satte oss i bilen för att köra ungefär två timmar till ett skidområde, på andra sidan Asahikawa, som heter Kamui. Där träffade vi Takaya Haeda som skulle guida oss idag. Efter några uppvärmningsåk klev vi under repen och åkte ned på baksidan av berget. Inte ett spår var gjort. Första åket var ganska flackt men härlig snö. Vi slutade nere på en travers som tog oss tillbaka mot backen men en bit nedanför. Vi fick gå ungefär 10 minuter med hudarna för att ta oss tillbaka. Vi körde fyra åk i området och såg till några andra än vi. Vi hittade varierande terräng med en del riktigt fina branta partier med lagom gles skog. Nöjda med dagen åkte vi tillbaka och tog på oss våra Yukataor för att gå ned till Onsen och mjuka upp våra gamla gubbvader.

Vår guide Takya Maeda fotad med lite längre slutartid hade en härlig stil och med sina japanska skidor som hade konvex undersida flög han ur svängarna.

På vägen ned hittade vi en del småbranter och stenar vi kunde leka lite på. Takaya tar lite luft.

Leif i ännu en njutbar brant i detta underbara land. Som ni ser är det inte många bilder med sol. Det snöar helt enkelt för det mesta.

Väderprognosen gjorde att det öppnade sig en möjlighet att åka på Asahidake. Takaya hämtade oss på hotellet vilket gjorde att det blev en lite lugnare morgon än vi räknat med. Det var mycket folk som väntade på första kabinen. Mycket nysnö, svaga vindar och bra sikt gjorde förhållandena gynnsamma. Vi började med en kort hajk för att komma åt en brant en bit ifrån de vanliga rutterna. Efter en del åkandes kors och tvärs på platten kom vi fram till en brant med en liten bowl som såg helt magisk ut. Jag fick äran att åka först och den höll vad den lovade. Bästa åket hittills med helt perfekt knädjup snö. Vi gör längre och längre turer och får det ena fantastiska åket efter det andra.

Efter 20 minuters klättring tar Leif av sina nya stighudar som envisades med att sitta stenhårt på skidorna.

Leif och jag vid vulkankratern där det ständigt kommer upp svaveldoftande ånga.

Efter tre åk kastar vi i oss en snabblunch bestående av korv inbakad i vad som smakar som doughnut. Inte helt tokigt efter en rätt rå meny senaste veckan. Vi kör ett åk till i högt tempo och hinner med sista kabinen upp för att få njuta av det sista ljuset på vulkanen. Vi hajkar upp en halvtimme förbi ångspruten ur vulkanen över till en ganska flack couloir. Det är inget superåk med skön snö. Plötsligt drar det in moln med snö och allt blir vitt och vi bestämmer oss för att dra oss ned mot kabinen och följa den enkla vägen ned för att inte fastna i mörkret och kylan som lägger sig över vulkanen. Vi åker ned på transporten och är en av de sista bilarna som lämnar parkeringen.

Att åka skidor på en vulkan adderar onekligen en dimension till skidåkningen och gör det till en större upplevelse än “bara” en halvmeter lössnö.

Vi betalar Takaya och konstaterar att det varit två superdagar. En guide ger verkligen mervärde. Visst hade vi kunnat hitta dessa ytor själva men det skulle tagit betydligt mer tid och det är oftast något man inte har. En annan aspekt är såklart säkerheten där Takayas erfarenhet och snökunskap säkert räddar oss från onödiga risker.

Sista morgonen på hotellet i Asahidake. Lite rått och smått till frukost som vanligt men ingen stress. Idag är planen att åka till Tokachidake för att gå en topptur. Vi köper lite lunch på en 7-23 på vägen och åker ganska högt upp på en serpentinväg till en Onsen som ligger nedanför vulkanen. Från parkeringen ser man en ångpelare som sträcker sig mot skyn mot en gulaktig fond. Svavel som utsöndrats på snön. Efter en snabblunch tar vi på hudarna och börjar vår promenad. Det är dessvärre inte det fina vädret som utlovats utan den annalkande varmfronten har nog kommit tidigare med dis som gör det svårare att se konturer i den högalpina terrängen. Vi knatar på och möter efter en stund ett tjoande gäng japaner. De har hittat en fin yta som de åker på ett par svängar. Vi går upp i deras spår men fortsätter förbi mot kratern. Vi ser dock efter att vi gått en bit till att vi inte tjänar så mycket åkning på att gå ända upp till vulkanen utan nöjer oss när vi hitta ett par fina fält med bra snö. Vi tar ett åk ned till parkeringen och äter lite mer mat och bestämmer oss för att gå en sväng till på en annan ås. Vi följer en upptrack som går upp i skogen i ganska flack terräng men med lite fina branter. Skogen är häftig med granarna som är helt skulpterade med snö och rimfrost. Vi kommer upp till en platå där vi har bra översikt över topografin och nöjer oss med den c:a 400 höjdmetrarna. Det blir ett ok åk i bra snö men lite flack terräng. Dagen gick inte till historien som den bästa skidmässigt men det blev ett bra motionspass och vi är supernöjda ändå. Vi hoppar in i bilen och åker mot Furano där vi ska spendera den sista natten. På vägen ned från vulkanen passerar vi en räv men i den branta lutningen kunde vi inte stanna. Bara hundra meter nedanför dyker det upp en till och läget är bättre. Vi stannar och jag får stilla abstinensen att fota något med fjädrar eller päls. Räven visar sig vara en Vulpes vulpes Schrencki. En underart till vår rödräv. Lite trubbigare nos och kompaktare som helhet. Leif sammanfattar det bra med att säga att den ser ut som en blandning av fjällräv och rödräv.

Schrencki rödräv (Vulpes vulpes Schrencki) som förgyllde vår sista skiddag med sin närvaro.

Leifs påse med nötter gjorde att vi kunde hålla kvar den runt bilen helt nära. Jag hade bara ett 70-200 objektiv så det behövdes lite rävsnask för att få den att samarbeta.

Planen var att åka halvdag men den oväntade värmen som drabbat Japan gör att det regnar och all snö är förstörd. Det är inte hela världen för oss som haft en kanonvecka men trist för de som kommer nu. Dessutom ska det bli rejält kallt om några dagar och allt kommer att bli stenhårt. Efter frukost rullar vi mot Asahikawa och flygplatsen. Kvällen spenderas i Tokyo med en god middag och avslutas i en futonsäng på ett billigt hotell i närheten av Haneda. Äventyret i Japan är över. Tack Leif för bra förarbete med rekning och inte minst för trevligt sällskap.

Här kan ni se en en alldeles för lång skidfilm från veckan.
Man inser att man skulle ha filmat mer med den vanliga kameran och mer med staven än kameran på hjälmen då men det får bli nästa gång…

Skäggmesen – en exotiskt övervintrare

January 9, 2016/3 Comments/in 2016, Artporträtt, Fotoblogginlägg/by Niclas

På vintern är det oftast inte en uppsjö med fågelarter att fota men det ger en å andra sidan tid att fokusera och bättra på portfolion med de arter so finns tillgängliga. En av dessa arter som stannar kvar och blir mer synliga på vintern är skäggmesen. Utseendemässigt påminner den mer om någon art man skulle träffa på i Costa Rica eller i Nya Guinea. Den är i kroppsform ganska lik stjärtmesen. De ser båda ut som flygande godisklubbor med sina överdrivet långa stjärtar och små vingar.

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en hane. Den heter skäggmes men mer passande skulle vara mustaschmes då de svarta fälten på hanarna ser ut som långa mustascher.

Hanarna är otroligt vackra med sitt babyblå huvud, svarta mustascher, gula näbb och ögon och den varma bruna tonen på resten av kroppen. En riktig snygging helt enkelt.

Skäggmes, Sädermanland – 2015. En hane skäggmes söker efter frön i de snötäckta vassvipporna.

Skäggmes förekommer i vassområden kring näringsrika sjöar så högt upp som till norrlandsgränsen. Arten upptäckts i Sverige så sent som på 60-talet i vassarna kring sjön Tåkern som ligger i Östergötland. Det är fortfarande den lokal som har tätaste beståndet. Sommartid livnär sig skäggmesen huvudsakligen av insekter (vintertid äter den vassfrö). Boet byggs strax ovanför vattenytan. Skäggmesen kan ha 3–4 kullar per år med 5–6 ungar per kull. Det innebär att arten under goda år kan öka mångfaldigt och sm skäggmeskolonier dyker upp både här och där i landet.

Ibland kan man få stå länge och vänta innan man hör det typiska flyktlätet när de rör sig mellan vassvipporna. Men vips är de där. De är inte oblyga utan kan ibland komma ganska nära.
Såhär låter de när de är på gång. (inspelning av Rob van Bemmelen från Xeno Canto)

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en adult hona. Den är inte lika spektakulär som en hane men fortfarande en vacker fågel.

Då vassfrö är den huvudsakliga födan vintertid begränsas beståndet framför allt av långvarig kyla i kombination med isbark, vilket medför födobrist och hög dödlighet. Även dålig frösättning hos vass har betydelse. Kraftigt stigande vattenstånd under häckningstid innebär att många kullar dränks. Även den kraftigt ökande grågåspopulationen kan lokalt utgöra ett hot, eftersom gässen betar uppväxande vass varvid vassens utbredning minskar. I början av 2000-talet noterades skäggmes under häckningstid på närmare 150 lokaler spridda över södra Sverige. Även om det svenska beståndet fluktuerar mycket starkt mellan åren så har arten uppvisat en fortgående minskning under de senaste drygt tio åren, vilket bl.a. märks på en halvering av antalet häckningslokaler. Skäggmes är rödlistad som Nära hotad (NT).

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Skäggmesen har förhållandevis små korta vingar vilket gör att längre flyttningar blir en arbetsam affär för dem.

Skäggmesens familjetillhörighet eller taxonomi som det kallas har diskuterats en hel del. Den hörde tidigare till mesarna som framgår av namnet men den är nu i en egen familj (Panurus).

Nåväl en trevlig liten gynnare är det i alla fall. Nästa gång du kanske går och ser till båten eller tar en vintrig promenad runt en vassrik havsvik så ska du hålla ögonen öppna efter skäggmesen. Det blir garanterat ett trevligt möte.

Vill du se fler bilder på skäggmes kan du titta här.