Roadtrip to fjällen 2.0

Ifjol gjorde jag en tur till fjällen för att fota fjällarter. Resan var lyckad men det var snö och kallt varje morgon och eländigt mellan varven. Det saknades också det smöriga ljus som jag gillar på morgnar och kvällar. Jag är fortfarande en sucker för det ljuset fast det av många betraktas som  omodernt och alltför mainstream. Nu var det dags igen för en kortvecka bland de svenska kullarna. Planen var egentligen identisk med förra året. Jag styrde kosan mot Idre där fjällpiparna skulle finnas. Jag lyckades dock vara relativt ensam om att inte hitta dem ifjol.

Freestylar med Ortolansparv
Redan vid Enköping bestämde jag mig dock för att freestyla. Det innebär att man följer impulser och gör som man vill. En av fördelarna med att åka helt själv. Man bestämmer när och om man ska äta, när och om man ska sova och vart man ska åka eller stanna. Nu bestämde jag mig för att se om det det fanns några Ortolansparvar i ett grustag där jag för några år sedan fått några bilder på denna vackra sparv. En art som tyvärr blivit alltmer sällsynt i vårt land i takt med det moderna jordbrukets utbredning. Redan när jag kliver ur bilen hör jag sång av Ortolansparv. Sången påminner lite om gulsparven men är ändå karakteristisk. Jag uppskattar det till fyra-fem individer som sitter och sjunger. Jag hittar en väldigt samarbetsvillig hane som bjuder på flera fina möjligheter.

1600ortolansparv2

En hane ortolansparv sjöng i närheten. Det tog en stund innan jag såg var den satt och hittade en glipa i bladverket.

1600ortolansparv1

Färgerna på Otolansparven passar bra ihop med lavarna som växer på stenblocket.

1600ortolansparv3

Den sjunger konstant sin korta strof utan krusiduller.

1600ormvråk1

På vägen tillbaka till vägen mot Idre födosöker en ormvråk ganska ogenerat nära vägen i det stilla regnet som faller.

1600knipa1

Jag stannar vid några skogstjärnar på vägen upp med hopp om att hitta någon smålom men det jag fick nöja mig med en knipa.

Första natten på Nipfjället
Jag kom upp vid tiotiden på kvällen och hittade ganska snart några fjällpipare men solen var inbäddad i gråa moln så det blev ganska trista artporträtt. Klockan ställdes sedvanligt på en halvtimme före soluppgång men det var tyvärr en sådan morgon då solen inte går upp. Grått fortfarande tyvärr. Jag somnade om och sov ut. När jag vaknade några timmar senare hade det spruckit upp och vita molntussar fläckade den blå himlen. Inget direkt fotoljus så jag bestämde mig för att ta en tur till Fulufjället och titta på Njupeskär. Det är Sveriges högsta vattenfall. Det är 93 meter högt varav 70 meter fritt fall. Sen råkar det vara så att det häckar Jaktfalk där med oregelbundna intervall. Jag hade hört rykten om att det var ett sådant år så jag åkte dit för att titta efter.

Fulufjället ligger ungefär 6 mil från Idre och en två-kilometers promenad senare så var man framme vid vattenfallet. Inte Niagarafallet direkt men ändå mäktigt. En strid ström med turister prickade av sina bucketlists och skyndade vidare. Jag letade på väggen efter en vit fläck och mycket riktigt så hittade jag den snart. Jaktfalksbajs som den mesta fågelspillning målar underlaget vitt och är klippan då svart så är det enkelt.

1600jaktfalk2

Finare placering av bo får man leta efter. En strid ström av besökare till fallet försvårar också möjligheten för elaka rovfågeltjuvar.

Honan satt i boet och ruvade gissade jag men efter en stund började hon röra på sig och två små dunbollar kikade upp bakom mamma. Jag klättrade upp en bit på rasbranten för att komma i nivå med falkarna. Jag satt två timmar och hoppades på att hanen skulle komma med mat till honan men inget hände.

1600jaktfalk1

Honan och en av de två dunbollarna kikar upp över kanten på boet.

Jag gick ned och tog lite bilder av fallet och fick sällskap av en strömstare. Jag satt och njöt en stind av sceneriet innan jag rörde mig tillbaka mot parkeringen genom en skog med mäktiga furor orörda av människohänder. I fjälltrakterna finns den lilla spillra av obrukad urskog som är så häftig att gå i och är så viktig för många djur- och växtarter.

1600strömstare1

Strömstaren ser liten ut på det stora stenblocket som brutisloss ur den 90 meter höga klippväggen.

1600njupeskär2

Ett rejält dån blir det när många litrar vatten ska ner för bergväggen.

1600njupeskär1

Ljusstrålar bröt mörket och lyste upp den mossbeklädda klippväggen.

Efter en pizza med rökt renkött i Idre rörde jag mig upp till Nipfjället igen. Det kändes lovande med ljuset. Städjan lyste vackert i kvällsljuset. En maffig topp som borde passa för en topptur i vinter. Fjällpiparna var på plats och tämligen sällskapliga så det blev lite bilder av olika slag och jag gick nöjd ned till bilen vid midnatt.  Då satt två andra fotografer och drack bourbon på parkeringen. Jag sällskapade en smula och gick sen och la mig för att komma upp vid soluppgången igen.

1600fjällpipare2

Fjällpiparna var hormonstinna och flög runt och jagade varandra i yster dans.

1600fjällpipare3

En fjällpipare lyfter från stenen mot den rosa sommarhimlen. Ett ögonblick man minns i vinter.

1600fjällpipare4

Fjorlårsgräset lyses upp av den dalande solen och ger en skön kontrast mot den mörka fjällsidan.

1600nipfjället.2

När klockan ringer är solen redan uppe och jag får bråttom att hitta mina fjäderklädda kamrater.

Ve och fasa mobilen hade laddat ur under natten och när jag vaknar ser jag att solen redan passerat horisonten. Jag skyndar upp och jagar runt och letar efter fjällpiparna som jag ville ha lite motljusbilder av.

Det dröjer alldeles för länge innan jag hittar dem så mina bildidéer gick om intet denna gång men det blev lite annat. Jag får sällskap av Håkan den ena av fotograferna. Vi lämnar fjällpiparna och går ned mot parkeringen där vi såg en hane fjällripa på natten. Den är kvar och bjuder upp till dans.

1600fjällripa2

Vi väcker fjällripan som verkar ha rullat in sig i gruset under natten. Han skakar rent fjäderdräkten så det rasslar i fjädrarna och dammet ryker.

1600fjällripa3

Jag försökte få bilder på fjällripa i vinterlandskap när jag var i Idre på sportlovet. Det är en drömbild jag har med den kritivita ripan i frostigt vinterlandskap, Men den är bra snygg även i sin brokiga sommardräkt.

Jag går och lägger mig igen och vaknar först vid 10-tiden. Det blir några timmar i Idre för att ladda kamerabatterier, äta lunch och fika ett par gånger. Det här med allt som ska laddas är ett gissel. Människan har verkligen målat in sig i ett hörn och skaffat sig alla dessa gadgets och manicker som ständigt skriker på el. Även när man är ute på den svenska tundran måste man såklart ha med sig allt. Jag är själv en slav under batterierna och tillgången på el.

Ängshök eller Blåhök eller båda på Flatruet
Det är ungefär tio mil till Flatruet. Jag tar det lugnt och stannar lite här och där och kikar efter fågel. Jag hittar några svärtor i en tjärn som får sig en salva med canon:en.

1600svärta1

En grupp svärtor hade börjat para ihop sig i en liten skogsjö som jag passerade på väg till Flatruet.

Jag är på jakt efter smålom men går bet på arten. Det finns ett ställe där ALLA har tagit bilder och jag tänkte jag skulle hitta en egen skogstjärn men det får bli någon annan gång. När jag kommer fram ser jag något vitt komma över vägen. En blå kärrhök tänker jag men när den passerar över bilen ser jag att det är en ängshök. Innan jag fått stopp på bilen har höken försvunnit långt ut på Flatruet i den starka medvinden och jag får två vita fläckar på senorn i det starka värmedallret. Jag känner mig dock så säker jag kan vara på att det är en Ängshök. Streckad på både över och undersida av vingarna. Det är fyndet i Härjedalen någonsin. Jag gör mig i ordning för en lång vandring och går ut för att se om lappsparven är på plats i samma revir som ifjol. Då kommer höken tillbaka och jag får iaf bilder och ser den bra. Det är en gammal hanne blå kärrhök? Hur är det möjligt? Har jag sett helt fel eller har det osannolika hänt att det är två olika individer som flugit över inom loppet av en timme. Det kommer jag aldrig få veta men jag larmade ängshöken som felaktigt bestämd men har fortfarande en stark bild på näthinnan av en Ängshök.

Hade jag varit enbart skådare hade det varit ganska jobbigt nu att inte veta men jag är som tur är mest intresserad av att ta bilder av natur och fåglar vare sig de är första fyndet i Härjedalen eller inte. Men det hade varit ballt såklart…

1600blåhök1

Ingen tvekan om att det var en blåhök som kom glidande på nära håll. Men vad var det första jag såg?

Jag går vidare och stöter ett par dalripor. På min långa promenad stöter jag nog tiotalet dalripor. Jag får bara bilder av dalripor som flyger från mig. De är verkligen olika sin kusin fjällripan som är ganska cool och sitter och glor på en när man kommer och flyttar sig helst inte. Jag träffar på en hel del olika vadare; grönbena, rödbena, brushanar, mosnäppa, kärrsnäppa men inga smalnäbbade simsnäppor. Jag tar en bit mat. Icas salladsbuffé. Den här fjällromantiken där man ska ta fram trianga köket i tid och otid har jag lämnat. Nu är det tidsoptimering som gäller. Kaffe termosen fyllde jag för femtio spänn på statoil. Min nyinköpta IKEA-termos visar sig dock vara helt värdelös så det var ice-coffee redan efter ett par timmar.

1600flatruet1

Hotell Volvo höll en god service hela tiden. Ibland lite ostädad på rummet men det märktes inte när man sov.

1600alfågel1

Ett alfågelspar vilar i sommarnatten innan parningsbestyren tar vid på morgonkvisten.

 

1600smaönäsa2

De små leksaksfåglarna landar med ett plums alldeles intill mig i närmsta tjärnen.

1600smalnäsa1

Vattnet blir till guld och den näpna simsnäppans rörelser fortplantas på den blanka vattenytan.

Solen sjunker så sakteliga ned mot fjälltopparna i väster och skuggorna blir längre. Den ganska hårda vinden mojnar allt eftersom och det börjar dyka upp blanka ytor på fjälltjärnarna. Jag börjar se vakande fisk och en till viss del avsomnad fisketarm väcks till liv och man börjar längta efter flugspöt. Ett alfågelspar glider fram i det gyllene vattnet och jag tänker högt – undrar var simsnäpporna håller hus. PLUMS! Två simsnäppor landar tio meter från mig i tjärnen. Guds försyn! De näpna varelserna håller mig sällskap en kvart innan de skyndar vidare till nästa tjärn. De är verkligen pyttiga. Som en liten leksaksfågel. En simmade lövsångare typ. Jag tar några bilder av en renfamilj som skyndar fram över ett fjällkrön i det sista ljuset och går till
Volvohotellet och somnar nöjd med dagen.

Flatruet2

En renfamilj skyndar fram på fjällheden medan solen försvinner bakom det snöfläckiga fjället.

Jag vaknar till en fin morgon med ett mjukt behagligt ljus som man bara får en halvtimme före gryningen. Det känns som att det är så naturen är menad att se ut. Innan färgerna förvrängs av strakt solljus. Behagligt och lagom låter som en tråkig beskrivning men det är så jag uppfattar det i en positiv tolkning.

1600lappsparv1

Innan solen går upp blir allt ljuvt och milt. Färgerna blir ljusa och svaga. I videt sitter en hane lappsparv och sjunger för fullt. Kanske är det samma som sjöng för mig ifjol i samma videsnår.

Jag vill ha bilder av lappsparven i detta ljus och han ställer villigt upp och poserar en timme så jag får lite olika bilder. Både porträtt och miljöbilder.

1600lappsparv2

När solen går upp mättas färgerna alltmer och lappsparvens brokiga teckning framträder alltmer.

Nästa anhalt är storsjöområdet där jag fått tips om att det ska finnas några dvärgmåsar som regelbundet födosöker i en lite damm.

1600flatruet3

Solen går upp över fjällen som gränsar mot Flatruets fjällhed.

1600ren2

De små renkalvarna hoppar fram och solen lyser i deras duniga pälsar.

Jag åker ned för Flatruet i soluppgången och möter en flock renar som blockerar vägen. Det är många små kalvar som hoppar och far runt och man får passa sig då de inte som jag gått Anita och Televinkens trafikskola på TV.

1600ren1

Fjällfrukost

Vägen går vidare genom Ljungdalen och skogslandskapet ner mot Storsjödeltat. Vid den lilla dammen häckar det två par svarthakedopping och ett antal par skrattmåsar och fiskmåsar. Inga dvärgmåsar syns till så jag plockar fram frukosten och sätter mig i gräset och njuter av en efterlängtad frukost. Lagom till att jag börjar längta efter kaffet hör jag det karakteristiska lätet av dvärgmåsar och ser två stycken på hög höjd passera. Nedrans, säger jag högt men strax efter vänder de och kommer ned och smakar på myggen som hovrar över vattenytan. Klockan är ganska mycket så det är lite skarpt ljus och det är svår exponerat med de knallvita fåglarna med kolsvart huvud mot en varierande bakgrund. Några bilder blir det till den relativt tomma dvärgmåsportfolion.

1600dvärgmås3

Dvärgmåsen födosöker ända ned i gräset för att få insekterna att lyfta från gräset.

1600dvärgmås4

Dvärgmåsen är vacker i sin kontrastrika kostym.

Efter någon timme känner jag mig nöjd och åker mot Jämtland och dubbelbeckasinerna. När jag ska åka iväg ryter min bil till mig at det är något galet med parkeringsbromsen och att jag omedelbart ska uppsöka en volvoverkstad. Javisst, frågan är bara vilken av volvoverkstäderna jag ska ta. Flatruets, Ljungdalens eller Storsjöns….

Jag ringer Upplands motor som säger att det nog inte är någon fara utan att jag kan åka vidare men de kan inte släcka varningslampan och larmet som plingar konstant. Jag kommer på att lösningen blir Ramstein på högsta volym. Då märks det knappt. Eftersom badrummet i Volvon är ganska dålig standard på stannar jag till vid en sjö och tar en ”kort” simtur och tvättar mig i det friska vattnet. En storlom gör mig sällskap på avstånd. Det kanske luktar lite gubbe. Nya fräscha kläder från topp till tå och lite luktagottvatten sen är man människa igen.

Jag startar bilen och vad händer jo lampan har slocknat och klockan har slutat ringa. Najs…

Det är en hiskelig omväg för att ta sig till nästa anhalt. Apropås batterier så har laddarsladden till dottern gått sönder så jag stannar till i Åre och hittar en elektronikaffär som läser problemet. Vi har en givande diskussion om Apples girighet när det gäller att förnya tillbehör i onödan så att man ska tvingas till konstant uppgradering av tillbehör. Lunch i Åre och sen vidare. Ikväll spelar Sverige sin första match i fotbolls-EM och jag tror då att jag ska få dubbelbeckasinerna för mig själv.

Av någon outgrundlig anledning går jag upp på fjället redan vid tre på eftermiddagen. Väl uppe funderar jag sen på vad jag ska göra av alla timmarna som återstår till skymningen och dubbelbeckasinernas ankomst. Jag tar diverse promenader och sen kollar jag på fotbollen på mobilen tills batteriet tog slut. Jag hann dock tyvärr se Sverige förmodligen bränna sina chanser till vidare avancemang.

Plötsligt dyker en dubbelbeckasin upp utan att jag sett någon flyga in. Det är som att de kommer upp ur marken likt småfolk eller svampar.

Vid halvtio orkar jag inte vänta längre. Jag närmar mig försiktigt spelplatsen och sätter mig på en tuva. Efter en stund ser jag en dubbelbeckasin bland ängsullen eller om det möjligen är polarull. Vita bommulskuddar på gröna strån i alla fall.

 

En grupp småspovar flyger runt fjället och landar på en sluttning utom synhåll men man hör dem småprata med varandra. En fjällpipare flyger över. Jag ser den inte men den passerar helt nära. Kul, jämtlandskryss.

1600småspov1

En grupp småspovar flyger några varv runt fjällplatån men landar utom synhåll tyvärr.

Sen dyker en dubbelbeckasin till upp och ytterligare en och en till. Jag ser ingen fågel flyga in i det perfekta ljuset men plötsligt är det dubbelbeckasiner överallt. Kommer de likt småfolk upp genom jorden eller har osynlighetsmantlar som de kastar av sig när de anlänt spelplatsen?

1600dubbelbeck4

1600dubbelbeck6

Himlen bjuder på olika färgskalor. Här rosa och blått. Åt ett annat håll mer i gult.

Jag slutar grubbla på det och börjar ”arbeta”. Solen står redan ganska lågt och jag växlar mellan att fota medljus och motljus och kastar mig mellan tuvorna. Ibland springer en dubbelbeckasin förbi på någon meters håll så man får passa sig för var man sätter fötterna. Nu har de börjat spela också. Det väldigt speciella lätet som är svårt att beskriva så jag lägger in en ljudlänk här är verkligen häftigt. Efter en halvtimme spelar de intensivt. Några slåss och andra tar små skutt. Man börjar lära sig de olika delarna. Först kör de en eller två uppsträckningar i givakt som avslutas i en armbågsvickning. Sen sjunker de ihop och springer nedhukade till en annan kulle och gör några uppsträckningar till.

1600dubbelbeck12

Jag tar så mycket bilder jag bara kan för att få så stor variation som möjligt. Här får ni ett axplock om ni vill se mer finns de många fler bilder i mappen märkt dubbelbeckasin.

Med tanke på spelplatsens belägenhet, ljuset och skådespelet så sticker jag ut hakan och säger att jag håller dubbelbeckainspelet som lika spännande som tjäderspel. Visst finns det mycket mystik och osäkerhet med tjädrarna som gör det väldigt speciellt när det väl lyckas klaffa med alla parametrar. Dubbelbeckasinerna verkar spela allt som oftast från slutet av maj till början av juli. Ifjol var det storm och snö men de spelade ändå. Här visar jag ett axplock. Jag har lagt upp några fler här.

1600dubelbeckasin10

En dubbelbeckasin står i givakt och bildar en fin siluett mot horisonten och de bakomliggande topparna.

Jag får sällskap av en Schweizare som uppenbarligen inte är intresserad av Sverige – Irland i fotboll. Han fotar inte utan njuter bara av dem med kikare och tub. När solen precis gått ned kommer en norrman och vi fotar tillsammans någon timme. Jag krälar runt på mage och försöker få bilder med alla tänkbara bakgrunder som sommarnatten bjuder på. Den ljumma sommarkvällen har nu blivit fjällnatt med endast någon grad över nollan. Fingrarna och ryggen börjar knirka betänkligt och det är dags att vandra ned mot bilen. Otroligt nöjd med natten och vistelsen bestämmer jag mig för att åka hem några dagar tidigare. Jag åker hemåt i den svala sommarnatten. Att färdas ensam på vägarna i försommarnattens ljus och endast möta älgar och tranor men inte en människa det är magiskt. Att åka utomlands den här tiden på året borde vara belagt med dryga böter eller fängelse.

 

1600älg1

En älg älgar fram över ängen

1600trana1

En trana blir det sista mötet med den Norrländska naturen för denna gång. Jag stannar och sover några timmar från Stockholm för att missa morgonrusningen.

 

Jag säger inget till familjen förrän jag är nästan hemma och de blir mot förmodan glada över att få hem make/pappa före utsatt deadline.

Maj alltid hett på Gotland!

Maj alltid hett på Gotland!
20 maj, ett hett datum för fågel på Gotland. Jag sitter på färjan och adrenalinet stiger när det larmas rödstrupig sångare. Den har fångats i ringmärkarnas nät vid hoburgsklippan, märkts och släppts. En brun glada larmas också frekvent. Världens vanligaste rovfågel men ack så spännande att se i Sverige. Konstigt det där att en art på annat ställe plötsligt blir en helt annan sak. Märkligt hur vi människor bygger upp chimärer. Sommargylling, kornsparv, lundsångare, aftonfalk…. listan fylls på med spännande halvrariteter. Vädret skall vara fint vilket väl begränsar fotograferandet till tidiga morgnar och kvällar. Det kan nog blir en skön helg ute i fält.

Staren häckar i äppelträdet
Efter lite matshopping och logistik tar jag en rekognosceringstur förbi Stormyr men konstaterar att brushanarna är borta och vattnet har sjunkit betydligt så planerna på Stormyr lades ned omedelbums. Två kungsörnar seglade över myren och kändes som ett gott omen. Väl hemma vid huset konstaterade jag att det blev gräsklippning på schemat. Jag lovade mig själv att köra slut på en tank innan jag fick åka iväg på något. Sagt och gjort. Gräsklipparen startade lydigt och under klippning räknade jag in tre häckande par stare och två par björktrast.

1600stare1

Var är morsan? Jag är hungrig gissar jag att starungen tänker. För två år sedan hade jag göktyta i samma träd.

 

1600stare2

Här kommer Hen Stare med käk. Puh! Hon var ite försiktig trots att jag satt upp ett gömsle på behörigt avstånd så jag avvecklade projektet för att inte störa.

Ändrade planer – silkeshäger larmas
Jag hörde halsbandsflugsnappare men såg den inte i någon holk. Pilfinkar verkade ha tagit en holk i besittning. När tanken var slut ringde telefonen. Silkshäger i Klase. Jaha, mina planer på aftonfalk i Muskmyr skrinlades. Raka vägen till Klase. Väl framme möts jag av kamrater som säger att den just lyft och försvann bakom en talldunge. Jag chansar på att åka söderut och därifrån se bakom dungen. Väl där spejar jag av stranden långt borta men ser då något vitt flaxa til i ögonvrån. Silkeshägern har förmodligen stått alldeles bredvid mig utan att jag sett den. Den landar 100 meter bort och börjar fiska. Nåja, jag fick iaf se den. Jag knäpper några bilder mest för att det är en ovanlig art.

1600silkeshäger4

Silkeshägern födosöker lugnt i solnedgången vid Klase fiskeläge.

Flera skådare dyker upp och jag möter både nya och gamla ansikten. Efter lite birdtalk drar jag iväg till Muskmyr. Det mulnar på och kvällningen närmar sig alltmer. Ska aftonfalken vara kvar? Nej, den syns inte till. Dagen efter får jag se kanonbilder tagna av en kamrat. Grattis Jörgen 🙂 Attans! Kanske borde ha prioriterat annorlunda. Den syntes tyvärr inte till något mer medan Silkeshägern var stationär hela helgen. Det är sånt man aldrig vet och många gånger chansar man fel. Det är också något undertecknad måste lära sig att hantera. Man kan inte vara överallt samtidigt…

Simsnäppor
Min plan var att chansa på en damm norr om Faludden där det kan dyka upp lite av varje. Jag satt upp gömslet och bäddade min bil med en tjock luftmadrass som när man blåser upp den lite slarvigt blir mjuk och skön som hästens sängar. När jag borstar tänderna flyger en jorduggla förbi i sista ljuset. Jag drar några skott men det blir inget. Fantastiskt skönt att avnjuta dagens sista ljud i sällskap endast av en flaska Corona folköl. Sämre sällskap kan man ha. Mörkret faller men fortfarande hörs skedänders grymtningar och gravändernas visslingar och alltid denna tid stirriga rödbenor som nervöst flyger runt i en lustiger parningsdans.

Jag ställer klockan på 0215 för att kunna smyga in i gömlset utan att jag märks. Tyvärr lyfter ett hundratal gravänder, skedänder, krickor och vem vet vad mer när jag kryper in i gömslet. Det bästa är absolut att sova i gömslet och vakna med fåglarna alldeles intill. Det är en avvägning mellan sömn och fågel helt klart. I mörkret hör jag gravänder, skedänder, krickor, snatterand och årta. Jag gluttar ut genom en glugg i mörkret och ser tre små prickar som svirrar runt. Hjärnan kopplar direkt och konstaterar att det är tre smalnäbbade simsnäppor. Hurra! Det är verkligen en härlig lite fågel.

1600smalnäbbad simsnäbba18

Smalnäbbade simsnäppan är grann men har något kaxigt över sig. Här är en hona som har fylligare och djupare färger än hanen.

1600smalnäbbad simsnäppa17

Trez gringos, tycker jag skulle passa som rubrik men det är åtminstone en av dem som är hona.

De är vackra i sin brokiga prakt. Just simsnäpporna är lite udda då det är honorna som står för färgprakten med mer mättade skarpare färger och hanen är lite blekare och sköter dessutom bestyren med ruvning på häckplatserna.

Jag spenderar ett par timmar med dem alldeles inpå. Tyvärr blir variationen ganska dålig på den blanka vattenytan. De bråkar inte ens med varandra utan födosöker idogt timme efter timme. En skärfläcka landar och markerar att det minsann är hans damm de landat i. Simsnäpporna är dock helt oförstående och svirrar vidare.

1600skärfläcka4

Skärfläckan visar sig vara en bully och sätter ner foten. Det här är min damm. Simsnäpporna flyr några decimeter och födosöker sen respektlöst vidare.

En snatterand kommer på snabb visit innan den skräms av canon’s kulspruta. De måste verkligen göra något åt denna. Två knölsvanar landar och man slås av den enorma storleksskillnaden som finns inom fågelvärlden. Den pyttiga vadaren smalnäbbad simsnäppa och kolossen knölsvan. Man får en känsla av David och Goliat.

1600smalnäbbad simsnäppa3

Samma ordning i naturen, fåglar men så abnormt olika i storlek. De tre simsnäpporna väger möjligen lika mycket som knölsvanens fot.

1600Knölsvan1

Knölsvanen dissar mig totalt och ”ger mig foten” så det är bara att packa ihop.

Jag bryter upp och spenderar dagen med att flänga runt lite på Sudret. Inga vidare resultat fotomässigt. Hem för lite gräsklippning och göra en insats med ”Lilla fotografiska”, en liten korridor som jag fått låna av min kära granne för att hänga lite tavlor i sommar. Spännande! Det kommer bli jättefint. Mer om detta när det är klart.

Ungefär här passar det bra för kräsmagade att sluta läsa….Här kommer den oglamorösa sanningen från ett gömsle…
Söndag morgon, tidig uppgång och avfärd till Lausviken. Jag känner mig stressad av att jag är lite i sen i förhållande till solen. Jag borde ha varit på plats för en timme sen. Snabbt installera gömslet på havsbotten i det låga vattenståndet. Väl inne på plats blir jag plötsligt tokvarm och svettas. Jag tar av mig plagg efter plagg i den kalla gryningen och börjar få hemska tankar om hjärtinfarkt och allt möjligt. Jag lägger mig och kippar efter andan. Jag får springa iland och uträtta ett akutärende och väl tillbaka fyller jag flera påsar med kräk. Typiskt! Någon maghistoria har slagit till. Jag tvingar mig till att knäppa några bilder precis i gryningen. En skrattmås har den goda smaken att sätta sig precis där solen går upp och draperas av några molnslöjor. En klatschig färgbild helt enkelt.

1600skrattmås3

Många fnyser åt soluppgångar och solnedgångar. Jag kommer alltid fascineras av detta dagliga skådespel även om mitt personliga favoritljus är precis före gryningen. Färgerna är mildare och behagligare. Ibland är sanningen nästan för stark.

Det blir några bilder på en storspov i motljus sen måste jag bryta upp och åker hem.

1600storspov2

Några snabba bilder på en storspov i morgonbestyr blir det innan jag bryter upp för 12 timmar i horisontalläge.

Jorduggla igen!
Tolv timmar senare och oändliga böjningar över hink börjar jag känna mig som människa igen. Jag tar en sväng förbi nabben, Hammaren och Virudden och där är min vän från några veckor tillbaka. Den samarbetsvilliga jordugglan. Den ställer upp ganska bra även idag. Jag parkerar bilen och njuter av att se denna underbara fågel jaga över fälten. Det blir en del motljusbilder som kompletterar de bilder jag tidigare fått på ett bra sätt.

1600jorduggla7

Likt en dödsängel ryttlar jordugglan över slåtterängen och spanar in sitt byte. Inte sork för det finns av någon anledning inte på Gotland utan någon skogsmus kanske.

1600jorduggla3

I en härlig pappersvalelik flykt kommer den på låg höjd rakt emot mig. Ugglor är verkligen den häftigaste gruppen fåglar i mitt tycke. Inte minst jordugglan som gjort två helger på raken lyckade.

Jag tar en sväng ut på Närsholmen och möter en mörk, långvingad falk som svischar förbi och försvinner ut bland enbuskarna utom synhåll. Mörkret faller och jag får ge upp drömmen om Eleonorafalken för denna gång. Det kändes extra spännande då en Eleonorafalk dagen innan sträckt norrut från Öland.

Fortfarande lite matt åker jag hem och packar ihop för att åka morgonfärjan. Mina planer på att fota även innan färjan ställer jag in och bestämmer mig för att lyssna på kroppen denna gång. Som vanligt fylls hjärtat av vemod och jag längtar redan tillbaka när jag rullar in i färjekön.

Gotland – though heaven on earth

 

Händelserik Valborgshelg på Gotland

Händelserik Valborgshelg på Gotland
När vi närmar oss Visby och telefonen hittar en svag signal trillar det in ett larm på Birdalarm. Fältpiplärka. En art som häckar på Ravlunda skjutfält men som jag aldrig sett och som sällan ses på Gotland. Den är larmad från Närsholmen. Jag behåller lugnet och handlar och tankar i Roma men sen bär det av i galopp. När jag kommer fram är det som vanligt på Gotland. Tomt på folk. Han som hittade fågeln har åkt. Jag ringer honom och får lite guidning och hittar den snart. En lite oansenlig piplärka men som ända har en snygg inramning med ljusgult ögonbrynstreck och strupe. Att den är relativt oskygg gör inte saken sämre. Ett livskryss första kvällen.

1600fältpip4

Fältpiplärkan är en ganska oansenlig fågel. Men ända snygg med sin ljusgula inramning av ansiktet.

Äntligen jorduggla!
Viken start! Jag tar vägen förbi Djaupdy på vägen hem då Fredrik sett en jorduggla där tidigare. Jag chansar på att den kanske jagar på strandängarna där. Å där i sakta mak i motvinden kommer den fint belyst av en sjunkande kvällssol längs strandängen. Den spanar från häger till vänster och flyger mjukt lite fram och tillbaka. Den får syn på något och försvinner i gräset. Den blir kvar en stund så gissningsvis var jakten lyckosam. Jag står och njuter av att se den jaga och får en hel del bilder på den vackra ugglan.

1600jorduggla6

Jordugglan har fått syn på något ätbart och störtdyker ned i gräset. Förmodligen var den framgångsrik då den blev kvar i gräset en stund.

1600jorduggla2

Ljudlöst och som i slowmotion i motvinden söker jordugglan av strandängen efter gnagare eller något annat ätbart.

Min plan för morgondagen är att försöka fota årta och brushanespel på en myr några mil hemifrån. Jag åker dit och rekar i sista ljuset och sätter upp gömslet på en plats som jag tycker verkar lovande. Platsen har en del grästuvor och en grund yta som passar för vadare men även sikt åt en öppen vattenyta för änder. Nöjd och hoppfull åker jag hem till sängen. Det blir dock en kort vistelse. 0220 ringer klockan och jag ger mig av efter en snabb frukost. Jag vill helst gå in i gömslet omärkt. Väl på plats i mörkret kan jag fullt fokusera på nattens ljud. Några tranor ropar ödsligt. 2-3 småfläckiga sumphönor spelar intensivt sitt hoiitt hooiitt hooiiit. Det är en riktig morgonsymfoni enkelbeckasinerna spelflyger och pressar ut luft ur vingarna. Vad var det? Var det inte …. Jo, det är en dvärgbeckasin som spelar. Det var häftigt. Förmodligen en som rastar på myren och sjunger upp sig inför parningsbestyr på annan ort. Men man vet aldrig, kanske den valt Gotland som häckningsplats. Ljuset kommer så sakteliga och man kan nu skönja konturerna av en kricka i morgondimmorna. Dimmorna är förföriska men de ställer också till med stora problem då linsen blir full av imma. Ständigt dessa bekymmer…

1600kricka1

En hane kricka gör en linje i den dimhöljda vattenspegeln.

 

Jag ser en flock brushanar, svartsnäppor och gluttsnäppor på avstånd. Plötsligt lyfter de och landar precis utanför gömslet nästan innanför närgränsen. Varför satte jag på en konverter. Jag försöker försiktigt demontera den. Det går skapligt. Jag hinner knäppa några bilder tills en brushane anar oråd och drar med sig hela gänget. Attans. Nåväl, det återstår i bästa fall många timmar innan ljuset blir för hårt och ointressant. En årta! Det omisskännliga ljudet av en hane årta. Men var är den? Där! Den simmar med några krickor 70 meter från gömslet i min riktning. Krickorna ger vika men årtan fortsätter. Jag har kameran i silent mode och knäpper bild efter bild men autofokus kinkar. Nu är den ganska nära och sträcker upp vingarna som morgongymnastik. Vilar en stund och flyger i väg. Jag har ni hittat problemet med autofokus och det heter imma på linsen. Det blir en ofrivillig filtereffekt på årtan och ännu en gång misslyckas jag med min mission.

1600årta8

En årta värmer upp vingarna vilket behövs denna morgon med frost i strandgräset. Det blev en ofrivillig filtereffekt då linsen var täckt av ett lager imma.

Det kommer lite gravänder, skedänder, rödbenor och annat men adrenalinet bubblar aldrig upp. Jag packar ihop. Känner mig sliten. Jag åker hem och sover 4-5 timmar.

1600gravand1

En gravandshane blänker fint och visar sin mustiga färgprakt i det mjuka morgonljuset.

Stärkt i sinnet åker jag tillbaka till myren med nya idéer. Jag lägger gömslet framförallt med tanke på morgonen efter då min plan är att ta prisvinnande bilder i motljus av spelande brushanar. Som bonus har jag tänkt att få lite bilder i kvällsljuset också. Men det är svårt att fota kvällar. Fåglar har alltför bra minne. De kommer inte i närheten av mig utan jag ser hur en stor flock brushanar hoppar och far över myren utom räckhåll. Jag gnisslar tänder och biter ihop hårt. Hur ska jag komma åt dem. Väntar någon timme till, knät blir blött då det sjunkit ned i gyttjan.
Valborgsmässoafton, ursprungligen en hednisk tradition men nu firar vi den för att hälsa våren. Symbolisk bränner vi bort det gamla för att ge plats åt det nya. En högtid man firar med sina nära och kära. Kanske äter en god middag med god dryck i glada vänners lag. Å här ligger jag i ett träsk mitt på Gotland, på fel ställe, lite blöt, lite sur…

Sagt och gjort. Jag bryter upp för att umgås med människor. Jag hinner precis fram till Garda när de tänder brasan. Ser några gamla vänner och många nya vänner. Garda har en flyktingförläggning med en stor skara afghanska unga män och några familjer. De har tagits väl om hand av socknen och har också givit tillbaka och kanske tänt en ny gnista hos de åretruntboende i Garda. Ett fint utbyte helt enkelt.

1600valborg3

En kort och intensiv brasa blev det på Ekängen i Garda. Skön stämning! Finns utrymme för förbättring när det gäller körsången…

Jag åker glad hem efter en social stund och ser redan fram emot morgondagen. Jag har uppenbarligen sämre minne än fåglarna för mina tillkortakommanden förra morgonen är som bortblåsta.

Det ligger moln i öster men det finns en del sprickor som kan ge finns ljus. Jag smyger in i gömslet. Det är ungefär samma konsert som morgonen innan. Några stämmor har tillkommit och andra har försvunnit. Dvärgbeckasinen hörs inte så förmodligen har den dragit vidare på friarstråt.

1600rödbena1

Jag och en ensam rödbena väntar på sällskap. Han efter en hona att kurtisera. Jag på brushanar i spelprakt.

Det är tomt på fågel där jag ligger. Jag ser brushanarna födosöka ett par hundra meter ifrån mig. Jag väntar, och väntar. Rödbenor ploppar ned och jagar varandra. Det blir några actionbilder. Jag har enbildstagning på för att slutaren skall vara tystare så det blir en chansning men jag får några rutor. NU kommer en gluttsnäppa och några brushanar. Och där flög de igen… Enkelbeckasinerna spelar och baske mig om de inte trillar ned utanför gömslet. Härligt, ljust som ljuset börjar belysa morgondaggen.

1600enkelbeck1

En orgie i bokeh, en enkelbeckasin gömmer sig i det daggdränkta gräset i ett motljus som gör dropparna till gnistrande prismor.

Jag får lite av de bilder jag visualiserat innan fast med brushanar. Nu kommer de förresten tillbaka. De födosöker en stund och jag hoppas att de ska spritta till och börja spela men de äter en stund och flyger iväg igen.

En svartsnäppa landar och blir en bra avslutning i det nu på gränsen till för skarpa ljuset. Jag provar lite olika exponeringar för att få lite olika effekter med den svarta vadaren.

1600svartsnäppa1

En svartsnäppa i sin härliga sommardräkt födosöker i det nu allt starkare morgonljuset. Tyckte den passade bra i svartvitt.

Ganska nöjd och glad åker jag hem. Jag städar och åker sen över till grannen och fikar flera timmar. Ännu mer människoumgänge. Har jag gått och blivit social? Eftermiddagen och kvällen har jag vikt åt ännu mera umgänge. Kamraten Fredrik och jag ska skåda tillsammans.

Att gulhämplingen är gul rådet det ingen tvivel om. Snygg liten fågel. För några år sedan häckade ett par i en kompis granhäck.

Vi åker ned till hoburgen där det setts två olika individer dvärgsparv i veckan. Vi kliver ur bilen och första fågeln vi säter kikaren på är dvärgsparven. Vi träffar en annan skådarkamrat som sett en gulhämpling en bit ifrån så vi åker dit och där sjunger den vacker och låter sig genast hittas.

1600dvärgsparv1

En sunkig bild tyvärr. Jag får ta revansch med en dvärgsparv på häckplats i fjällen i sommar istället. Återkommer i ärendet…

1600Gulhampling1

Att gulhämplingen är gul råder det inga tvivel om.

Vi rotar runt bland buskarna och årskryssen haglar in. Vi åker förbi muskmyr och träffar ytterligare en glad skådarkamrat. Han väntar på en stäpphök. Vi ser ett par buskskvättor och en tornfalk och drar vidare mot faludden. Vid Stockvike hittar vi en svarthakad buskskvätta. Förmodligen den hane som vi såg där redan i påskas. Kanske honan ligger på ägg någonstans i närheten. Vi åker vidare. Det piper till i telefonen möjlig SVARTBENT STRANDPIPARE på Närsholmen. Det skickas bilder lite hit och dit och det bekräftas att det är en svartbent strandpipare. Långa benet före och vi är strax på plats och kan kryssa in denna för Gotland stora raritet. Helt sanslöst.

1600svartbent1
En svartbent strandpipare i kvällsljus på acceptabelt avstånd det får man inte tillfälle att se varje dag.

Tre livskryss och dessutom en hel del bra bilder. Jag somnar med ett saligt leende. Färjan går 0730 på morgonen med andra ord ett par timmars möjlighet att uppfylla helgens mission att få bilder på årta. Jag åker till paviken där det finns en del Årta. Sätter upp gömslet, tittar på klockan och konstaterar att jag har två timmar på mig.

Efter bara tio minuter hör jag en årta och den är alldeles inpå mig utan att jag sett den. Det är fortfarande mörkt och jag konstaterar att jag har slutaren på höghastighet. Det betyder att jag kommer att få några bilder men också en ihjälskrämd årta på cupen. Jag har is i magen och ställer om till tyst läge för att sen konstatera att årtan har försvunnit. NEJ!!! Vad är det med en här arten. Årets första näktergal ljusar upp mitt mörka sinne och ett par snatteränder gör ett besök och får mig på ännu bättre humör.

1600snatterand1

Ett snatterandpar kommer en sväng förbi gömslet i den fuktmättade morgonluften.

Ett par skräntärnor fiskar framgångsrikt i viken. De kommer likt jaktplan och störtdyker ned i en farlig fart. Klockan tickar och jag har tio minuter på mig innan jag måste riva gömslet. Plötsligt faller en årtahane ned som manna från himlen framför gömslet. Ett religiöst ögonblick. Kameran fungerar, det är ett fint diffuserat gryningsljus, lite imma på linsen men marginellt. Jag får mina porträttbilder på årta.

Årta, Gotland - maj 2016

En årtahane är ”as good as it gets” i min bok när det gäller snygga änder.

Sveriges i särklass snyggaste and. Jag filmar en snutt och hinner precis få med när den säger adjö och lyfter. Jag blir sittande en minut och bara ler. Vilken helg. Allt som oftast är det mycket bök och stök och tandagnissel att fotografera fåglar och djur och andra levande väsen. Det finns så mycket variabler som man inte kan råda över. Man kan maximera sina chanser men de är ofta ändå ganska små. Därför känns det nästan overkligt när jag ger mig iväg till färjan och kan konstatera att jag haft en fantastik helg.

Tjäderspel – en dans på skvattram

Oftast kommer lusten att blogga när man kommer hem med fulla minneskort. Idag var det inte så…
Det här inlägget syftar an aning till att ge en inblick i hur det är mest när man jagar sina drömbilder. I fjol när jag var upp i dalaskogarna med min kompis Marie stämde allt. Det damp ned tjädertuppar som manna från himmelen och ljuset var med oss och vi njöt i fulla drag av skådespelet. Innan den gången hade jag suttit två gånger fruktlöst utan att se en enda tjäder men de nätterna liggandes som en ostbåge på en fuktig tuva var som bortblåsta. Nu var koden knäckt, tjädrarnas himmelrike funnet och hit skulle vi vallfärda år efter år och skörda idel fantastiska bilder på tjädrar.

Ni var det dags igen. Jag hade redan en målbild för ögat. En tjädertupp i siluett i det första gryningsljuset sedd snett underifrån med rök från munnen och en kalldimma som bäddar i kämpen i en diffus ram. Jag var lite standby för att passa in rätt dag. Vädret såg hyftsat ut med uppklarnande natt, morgondimma och sol. Perfekt, då var det ju bara att åka upp och ta bilden.  Sagt och gjort, jag ger mig av mot dalarna och efter några timmar i bilen möter jag upp Marie i skogen. Det snöar… Jag klafsar ut på den dyngsura myren och lägger ut min gummimatta som jag har med mig och sätter upp mitt lilla gömsle, för nu ska ju tas bilder i låga perspektiv.

1600gomsle1

Gömslet smälter väl in i miljön. Inte minst när det draperats av lite nysnö.

1600tjaderskog

Det är något trolskt över tjädermyren i det första ljuset.

Dessvärre har det hänt en del sedan förra året. Någon har förstört vår fina skog. Ett kalhygge tornar upp sig bakom en trädridå och det smyger runt amerikaner i området som prospekterar efter metallfyndigheter. Tjäderparadiset har förvandlats till Klondyke men inte mitt och Maries utan ett amerikanskt gruvbolags. Om det är dessa faktorer som gjort att tjädertupparna delvis har bytt spelplats och nu spelar i risigare terräng och inte på den öppna fotovänliga plats som ifjol kommer vi aldrig få svar på.

Vi låter oss inte nedslås av detta utan hoppet om drömbilden lever. Orrarna har hittat hygget och verkar åtminstone gilla det. De spelar för fullt ett stenkast ifrån mig. Jag kan se en tupp som tar små språng på en stubbe ivrigt kuttrande. Jag kryper ned i sovsäcken och låter orrarna och nattens ljud söva mig. Jag vaknar till en gång av en tjädertupp som ”träar” strax intill mig. Förväntansfull somnar jag om. Jag har ställt klockan på strax efter tre. Orrarna är redan igång och jag hur ett par svaga ”plopp” på avstånd. Jag äter frukost och pysslar med kamerautrustningen och försöker tänka ut en lämplig strategi. ett par timmar går och inget händer. Tupparna spelar på osynliga för både öga och kamera 70-80 meter från gömslet.

Plötsligt brakar det till 20 meter ifrån mig och ”min” tupp landar och ser sig runt. Jag smyger ut kameran ur en av sidoluckorna och knäpper några bilder, Tuppen spelar lite försiktigt dold för mig och plötsligt flyger den iväg. Ridå! Där försvann den enda möjligheten till bilden som jag drömt om. Jag väntar en timme men inget händer. Då lägger jag mig ned och somnar om igen.

1600tjader3

Det är ganska lång ifrån den bild jag visualiserat men den finns kvar på näthinnan och kanske hamnar den någon gång på sensorn.

Någon timme senare hör jag med Marie och får veta att hon inte sett en någon tjäder. Det vill sig helt enkelt inte denna säsong. Väder, vind och amerikanska gruvbolag är inte på vår sida helt enkelt. Men trots motgången i fotograferingen är jag långt ifrån missnöjd. Jag vänder ändå åter mot Stockholm och väntande jobb med ett leende. En dålig dag i gömsle är ändå en bra dag i livet. Tjäderbilden på min näthinna får vänta något år eller kanske kommer den redan nästa vecka eller kanske aldrig. Det är trots allt ovissheten som gör naturfotografering till den spännande men samtidigt rofyllda och meditativa syssla det är.

Här är förra årets bilder

Förra årets blogginlägg om tjäderspel

Bland gamar i Pyrenéerna

Weekendskådning i Pyrenéerna
Knappt var sista ordet sagt på den sista föreläsningen för dagen förrän jag kastade mig in i en taxi och lämnade kongresscentret. En hyrbil väntade på Flygplatsen och jag påbörjade en ganska behaglig resa på A2, den stora motorvägen som styr åt Nordväst upp mot bergen. Efter tiotalet mil svängde man av från motorvägen och kom in på mindre vägar. Vägarna tog mig genom ett vackert landskap med små byar och branta klippor som ledde de sista 3-4 milen fram till målet Casa Ramona i den lilla byn Conques.

Det hade börjat regna när jag kom fram och jag knackade på dörren. Inte ett liv. Vid sidan om fanns en porttelefon som jag ringde på. Efter en stund svarade en dam på spanska att hon var på väg. Det tog 5-6 minuter sen kommer en bil och patronan stiger ur och släpper in mig. Efter att hon visat mig till rummet börjar hon laga mat. Jag är som ni förstått den enda gästen på pensionatet och vi pratar samtidigt när hon lagar mat. Plötsligt dyker de spanska orden upp i huvet när man inte längre kan ta den enkla utvägen att prata engelska eftersom hon inte förstod ett ord. Hon slänger snabbt ihop en omelett och en fräsch sallad. Sen tänder hon en brasa i spisen där hon sen grillar kött. Helt otroligt. På två timmar har man gjort en resa i både tid och rum. Hon visar mig hur jag ska fixa frukost och ordnar en picniclunch åt mig och lämnar sen pensionatet. En lite speciell känsla att vara helt ensam på ett pensionat i en liten bergsby i Spanien.

På morgonen kör jag 30 minuter till en liten by där jag möter Jorvi på en bensinmack. Jag åker efter honom någon mil då vi svänger av på en grusväg som slingrar sig upp på ett berg. Vägen slutar vid ett tegelhus. Man ser inte så mycket av omgivningarna då det är dimma men huset omges av mandelodlingar och det betar två hästar på en äng bredvid huset. Jag parkerar bilen och får skjuts till gömslet som ligger bara en bit bort från huset. Jag går in i gömslet och och ordnar med utrustningen Jorvi vräker ut kött överallt på marken. Jag blir alldeles förskräckt. Hur kul bilder blir det med gamar som vadar runt i ett kötthav.

Grågam, Spanien - 2016

En grågam cirklar över bergsidan som är täckt med snö som kom under natten.

1600pyreneerna7

Den här utsikten har man från gömslet.

Det tar en stund sen kommer precis som i Sverige några korpar och tar för sig av det dukade bordet. Strax därefter kommer en svart rödstjärt, rödhake och en hona sammetshätta. Strax dyker även hanen upp. Jag jagar den med linsen i det obefintliga ljuset och får några ej prisvinnande bilder.

Dimman lättar allteftersom och plötsligt visar sig magnifika klippor bakom huset. Precis bredvid gömslet ligger en klippkant där det stupar rakt ned. Gömslet är för övrigt rymlig och har inga luckor utan en glasruta. Samtliga gömslen i pyrenéerna har glas istället för luckor. Jag var skeptiskt till detta från början men det funkar förträffligt. Man stör fåglarna mindre och man förlorar ungefär ett bländarsteg i ljus och det kan man faktiskt leva med. Det kan ju vara lite bökigt med imma etc. men det funkade över förväntan.

Gåsgam, Spanien 2016

Ett par gåsgamar landar på stupkanten.

Jag hinner inte fundera så mycket mer för plötsligt dyker det upp ett stort gäng gåsgamar. Ett par sätter sig utanför mig men de flesta flyger vidare till ett klippsprång rakt nedanför mig. De två som landade utanför mig sitter vackert på klippkanten och tittar inte ens på maten. Min oro för att fota kött verkar överdriven för under hela dagen sitter gamarna bara på kanten. Möjligen är det så att de inte riktigt får ro då Jorvi jobbar uppe på gården. Det ljusnar alltmer och det kommer fler och fler gåsgamar. Plötsligt dyker det upp ett par smutsgamar som lyser i sin vita skrud.

Smutsgam, Spanien - 2016

En smutsgam flyger in mot gömslet.

Därefter även en grågam och lammgam. Jag har med andra ord fyra arter av gamar här. Efter ytterligare någon timme när solen behagar titta fram en stund dyker det upp både röd glada och brun glada. Det är nog 20-25 av varje sort som flyger runt.

Brun glada, Spanien - 2016

En brun glada letar efter något ätbart.

Jag konstaterar att gladorna aldrig sätter sig utan den är extremt skickliga på att i flykten snappa åt sig små köttstycken och slurpa i sig det lite som man ser lärkfalkar äta trollsländor. Det förklarar det som jag undrat över nämligen varför det inte finns kommersiella gömslen att hyra för röd glada. Förmodligen för att de är svåra att få ned på marken helt enkelt.

Lammgam, Spanien - 2016

Lammgam på engelska heter bearded vulture vilket man lätt kan förstå när man tittar lite närmare på den.

Det blir en bra dag tycker jag. Lite odramatiskt möjligen. Gamarna satt mest stilla så det blev artporträtt rätt och slätt. Efter lunch försvinner alla gamarna och börjar cirkla på termiken. Jag väntar länge med ger upp vid femtiden då Jorvi hämtar mig. På vägen ned stannar jag och fotar lite av scenerierna och förmodligen lyckas jag i denna manöver tappa mina progressiva glasögon. Dyrt besök blev det.

Proceduren blir densamma på Casa Ramona. Ramona lagar mat och vi småpratar om ditt och datt. Härlig dam som man gillar på en med detsamma. Efter middagen är jag åter själv på pensionatet. Det visar sig att jag nästan är själv i hela byn. Det bor nämligen bara 17 själar i hela byn. Många hus står med andra ord tomma.

Upp 0500 igen. Efter frukost åker jag åt samma håll igen men inte fullt lika långt. I Tremps möter jag Jaume som ska ta mig till dagens gömsle som går under beteckningen Egyptian vulture and Red kite hide. Även idag åker vi på en slingrig stig uppför ett berg. En hel del snö kom under förra natten som ligger kvar lite här och där. Jaume har en jeep och på ratten en knopp som han håller i med högerhanden för att styra med. Jag undrar varför och efter en stund går det upp för mig att vänsterhanden är av plast.

Röd glada, Spanien - 2016

En röd glada kretsar över de blå bergen före soluppgången.

Det ljusnar snabbt och är en fantastisk utsikt och ett härligt blått ljus. Äntligen en morgon som uppfyller det jag sett på näthinnan innan jag åkte ned. Även detta gömsle är rymligt. Jag konstaterar dock att glasrutorna sitter väl högt upp men det får gå. Värre är att de sitter på fel sida. I alla fall om man vill fota lite motljusbilder. Jag hittar ett att lösa detta så det blir några bilder.

Gåsgam, Spanien 2016

Gåsgam, Spanien 2016

Vyn är fantastiskt vacker. Snötäckta berg i fonden och däremellan en vidsträckt dal med kullar som blir härligt blå i morgonljuset. Gömslet ligger i en ganska brant sluttning. Det är redan dryga hundra gåsgamar på plats. De flyger lite fram och tillbaka. Men efter en stund landar hela skocken utanför mig och börjar käka kaninkött som Jaume slängt ut. Smutsgamarna kommer lite senare men det har varit ett par stycken någon vecka. De dyker strax upp men ju längre dagen går blir de fler och fler och till slut är det tio stycken. Det dyker även upp fyra grågamar. Sen kommer gladorna. Det är kul att stilstudera hur de snappar upp slamsor i flykten mitt framför snopna gamar.

1600rodglada12

En röd glada på väg ned i ett dyk för att snappa åt sig en köttbit framför näbben på gamarna.

De är som sjakaler mellan lejonen. Jag står upp och fotar hela tiden så jag blir helt slut efter tre timmar stående och springande mellan de olika fönstren för att inte missa något. Jag experimenterar en del med panoreringar och långa slutartider och tycker jag får in ungefär rätt inställningar på kameran för att få det jag är ute efter.

Gåsgam, Spanien 2016

Långa slutartider ger en skön rörelse och fart i bilderna. (Tycker jag)

Efter en lite förmiddagslur när ljuset blivit för skarpt ringer jag Jaume och säger att vi kan bryta upp. Han har nämligen berättat om att de set en murkrypare på kyrkan i en by nedanför berget. Jaume, som är en duktig fotograf visar mig några ruskigt bra bilder han tagit förra året på samma kyrka. När det kommer snö på berget flyger den ensamma murkryparen ned och äter spindlar på kyrkan. Det kan med andra ord vara läge efter snöfallet häromnatten. En drömart helt klart. Ovanlig och snygg, Vi åker ned och tar några varv runt kyrkan men tyvärr är det tomt. Det står en dörr på glänt och Jaume pekar på en uppstoppad tornuggla. Jag säger glatt att det är en svår art i Sverige. Jaha, säger han, jag kan visa dig en fem minuter härifrån. Sagt och gjort vi åker till en bondgård en kort bit därifrån. Efter någon minut får jag se min första tornuggla flaxa iväg in i ett hål och försvinna. Nåja, ett livskryss blev det i alla fall. Sverigekrysset får komma på Gotland i sommar. Eter det frågar han om jag vill åka till ett annat gömsle där det är en massa småfåglar. Visst säger jag och ser framför mig häcksparvar och andra coola arter. När jag kryper in i gömslet börjar han berätta att han har både talgoxe, blåmes och nötväcka. Jag hade svårt att spela entusiastisk och berättar att de är typ de vanligaste arterna i Sverige. Vi packar ihop och jag tackar Jaume och rör mig mot Montesonis där jag ska tillbringa nästa natt.

Det tar en halvtimme att åka till Montsonis. Det är en riktig medeltidsidyll. Inga bilar får parkera i byn utan måste lämnas innan man kommer in i byn. Då jag var tidig kontaktar jag Birding Spain för att se om jag kunde få tillgång till Minervaugglegömslet redan ikväll eftersom det var hyfsat väder. Efter lite fixande så ordnar det sig och jag möter upp Florinda, Steves fru, på en bensinmack. På väg till gömslet dyker det upp fyra stycken tjockfotar eller tjockfötter? Jag får några bilder på den häftiga arten.

1600tjockfot1

En tjockfot blev en bonus på en annars misslyckad tur för att fota minervauggla.

Gömslet ligger c:a 5 meter från en stenhög. Det ser måttligt roligt ut men tydligen så är några minervaugglor väldigt stationära där. Jag tyckte dock att gömslet var på tok för nära. Det fanns inga variationsmöjligheter alls. Nu dök det inte upp någon uggla så jag ”slapp” problemet. Jag hade besök av ett par svarthakad busksvätta i alla fall. Hem till pensionaten och en riktigt god middag.

Lite sovmorgon blev det eftersom det var regnprognos. Denna morgon var jag inbokad i hökörnsgömslet. Gömslet ligger bara någon kilometer från pensionatet upp på berget bakom byn. Vi parkerar bilen och går några hundra meter till ett litet gömsle. Även detta gömsle har glas. Det har dessutom en liten speciell feature nämligen en anordning med en aluminiumlåda som man stoppar in värmeljus i. De motverkar kondens på insidan av glaset. Fiffigt värre. Vi tar farväl och jag tittar rakt ut i ett vitt intet. Tjock dimma är verkligen det absolut sämsta man kan tänka sig. Fem timmar sitter jag och tittar i rakt ut i det vita. Sen plötsligt dyker det upp ett vackert berg bakom dimman. Det äts dock raskt upp av dimman igen. Successivt ger sig dimman och regnet upphör. Fåglarna börjar kvittra igen. Jag får besök av en svart rödstjärt och en brandkronad kungsfågel. En kort stund senare ser jag en rovfågel över berget. Den försvinner och jag undrar vad den tog vägen. Plötsligt dyker den upp rakt framför mig och jag får en serie bra bilder. Efter noga övervägande bestämde jag mig för att ta ett 70-200 objektiv för inflygningsbilder och det var klokt val. Sen när den sitter och äter byter jag till 500 mm linsen och tar till och med några porträttbilder med konverter. Jag var nöjd då jag t o m hann med att underexponera eftersom hökörn är alldeles vit på bröstet.

Hökörn, Spanien - 2016

En hökörn på väg att sätta klorna i en tamduva som används som åtel för örnarna.

Hökörn, Spanien - 2016

När den andra hökörnen kom var jag beredd och hade fokus på den hela vägen även genom träden.

Hökörn, Spanien - 2016

Mycket fjädrar blir det när man tillreder maten.

Hökörn, Spanien - 2016

Ett litet stopp på en gren innan man tar sig ett skrovmål

Nöjd med dagen blir jag hämtad av Ramon och ser fram emot en god middag igen.

Den sista morgonen tillbringas i ”the pool hide”. Två timmar satt jag där utan ett enda besök. Det myckna regnandet har tagit bort dragningskraften från vattenhålet. Det var annars en fin miljö som borde gett fina porträtt av blandade arter. Jag avslutar och packar ihop och begär mig ändå nöjd med helgen tillbaka mot Barcelona. Regionen gav mersmak. I april finns det goda möjligheter att fota och skåda bland annat rödfalk, mindre trapp, blåkråka, biätare mm. Det får nog bli ett besök nästa år också.

Fler bilder från Spanien kan ni se under fliken senaste bilderna.

Här kan ni också se en lite filmsnutt från resan.

En kommentar om hökörnsgömlset:
Jag blev chockad när jag satt mig i gömslet och ser Ramon knyta fast två stadsduvor i ena benet levande. Det var jag inte beredd på och det kändes olustigt. Jag diskuterade detta med guidebolaget och fick till förklaring att duvorna skänktes till dem istället för att gasas ihjäl av staden Lleda. De har använts för att mata hökörn i många år och de har genom detta lyckats vända en nedåtgående trend till att hökörnen nu häckat framgångsrikt fem år i rad i Montsonis. Det kändes kanske inte bättre men de använder alltså duvorna för utfordring på detta sätt enligt ett bestämt schema vare sig det sitter fotografer eller inte. Det är alltså ett matningsprojekt där fotografer åker snålskjuts.

Award for the best Nordic birdpicture 2016

I am very proud to announce that I won the award for best birdpicture in the Nordic Nature Photo Contest.
The winning Picture was this.

Duvhök småvessla Dalarna 2015

Duvhök småvessla Dalarna 2015

Backcountry i Japan!

Jag tänkte chocka lite med ett blogginlägg som inte handlar om fåglar eller möten med djur. Här kommer mina intryck från en skidresa till det fantastiska Japan. Resan till Japan gick via Helsingfors. Efter en lång sömnlös resa som fördrevs med att titta på fyra långfilmer landade vi äntligen i Tokyo. (Narita) Ett litet stressmoment var att jag därifrån skulle ta mig till Haneda airport där inrikesflyget till Hokkaido skulle avgå. Det gick dock ett tåg från Narita direkt till Haneda som tog 1,5 timme så det löste sig smidigt. Första intrycket av Japan var positivt. Alla människor ler och är vänliga. De hjälper gärna till så gott de förmår på knagglig engelska. Jag hade ett antal timmars väntan på Haneda innan flyget. Leif som var i backen hetsade med att det var midjedjup fresh pow i backen. Spara lite åt mig…

1600tåg

På transfertåget till Haneda liknade allt Sverige. Alla tittade in i mobilerna. Det som möjligen var olika var att en hel del hade munskydd på sig för att motverka infektioner. En lite märklig syn.

Jag blir hämtad av Leif på Asahikawa’s flygplats. Det är ungefär en timmes körning till Furano som är första målorten på resan. Vi checkar in på Ashitaya där vi välkomnas av Hitoshi. En superkille som fixar det mesta. Ett verkligt trevligt litet pensionat med supergod mat. Det ligger några kilometer från backen. Inga problem att somna efter att bara ha sovit en timme på planet.

1600furano1

Utsikten från fönstret på pensionatet där vi bodde ho HItoshi eller Jimmie som han valt att kalla sig.

Första dagen i Furano är helt ok. Man upptäcker systemet som är väldigt lättöverskådligt. Det består av två sidor; en Furano sida och en Kitanomine sida. Furano har en kabin som kompletteras med en topplift och Kitanomine har en gondollift som går till toppen. Mellan de två delsystemen finns en Premiumzone som består av två bowles och några ridges som nås när man hajkar upp c:a 100 höjdmeter. En promenad som oftast belönas med ett kalasåk. Det mesta var uppåkt denna första dag i systemet men dag två visade sig bli något helt annat.

1600leif1

Leif tar sig ned i fin lutning i midjedjup iskall nysnö. Bättre än såhär blir det inte.

Vi stod först i kön till kabinen och när vi sätter oss i toppliften åker vi upp på ett berg som är täckt av 30-40 cm fjäderlätt puder. Det är fortfarande orört av skidåkare och mitt och Leifs ansikten spricker upp i fåniga grin. Vi åker ett par löjligt bra åk rakt under liften och kastar oss sen iväg för att komma bort till Premium zone när de öppnar 10:30. Det öppnas senare för att det säkras av pistörer varje morgon. Det är ett ganska digert gäng med pudernördar som står och väntar. När staketet dras åt sidan är det ivriga personer som klafsar fram genom halvmetern lössnö i pjäxor.

1600leif4

Genom en 20-30 minuters pjäxpromenad kommer man åt två bowles och en ås med fin gles skog. Området kallas passande för Premium zone. Det öppnas lite senare än resten av systemet för att pistörerna ska hinna lavinsäkra området.

De rutinerade avvaktar lite för att få en upptrampad fin gata att promenera. Väl uppe blickar vi ut över en gigantiskt orörd yta men spåren dyker upp i rask takt allteftersom snowboardåkare och skidåkare försöker stilla sin omättliga abstinens av färsk snö. Vi åker ett åk och snabbar oss upp igen och kör ett andra åk. Redan då har solen legat på så att snön är lite tyngre. Vi börjar då leta nordsidor både av säkerhetsskäl och för att få kall snö.

1600niclas4

Undertecknad som njuter av att ta sig ned i en skön brant mättad med snö. (Foto: Leif Stävmo)

Vi hittar en del fickor som lämnats orörda och njuter resten av eftermiddagen. Vi ger upp vid tre då vi har knappt två timmar att köra från Furano till Asahidake som är vårt nästa mål. Solen går ned och de sista strålarna träffar vulkanen när vi ser den i en svacka mellan två kullar.

1600Asahidake

Vulkanen Asahidake skymtar i en dalsänka precis när de sista solstrålarna belyser toppen med ett smörigt kvällsljus.

Väl framme på det ganska lyxiga hotellet slänger vi på oss våra Yukator och och skyndar oss ned till det Onsen som finns på hotellet. Det är de varma källorna som bildas runt vulkanen som ger möjlighet till dessa härliga Japanska spas som liknar Yasuragi i Stockholm. Enormt skönt för våra trötta kroppar att glida ned i de varma baden. Maten på hotellet är spännande och riklig. Det är mycket snabbmat….dvs råa prylar… Sashimi, saltinbakad abalon, picklade grönsaker, etc.etc… Vi äter oss mätta och går upp och lägger oss.

1600pistmaskin

Snö är ingen bristvara på Hokkaido. Vissa orter får upp till 18 meter snö under en säsong. Här har man just hittat pistmaskinen under en meter snö.

Vi vaknar dessvärre till vindtjut. Det blåser 20m/s så kabinen upp till vulkanens fot är stängd. Vi chillar lite och efter några timmar skymtar vi solen och ser på träden att vinden lagt sig en smula. Kabinen är fortfarande stängd så vi bestämmer oss för att gå upp med hudar och ta ett åk. Det är c:a 500 höjdmeter upp till liftstationen. Det tar oss ungefär 1,5 timme. Väl uppe kommer vi in i ett öde lifthus men med de relativt vanliga automater som innehåller det mesta i dryckesväg. Vi köpte ett par olika varma drycker på burk. Riktigt smarrig med sött, mjölkigt kaffe på burk efter den tuffa klättringen. Vi byter ut lite svettiga kläder och funderar lite på vart vi ska åka ned. Blåsten har gjort många brantare partier riskabla då det drivit in mycket snö som packats på en glidyta. Vi hittar ändå en del säkra partier vinpackat snö som ändå är rät skön att åka på. Vulkanen har format berget som terasser med korta branter och däremellan platta partier som man bara transporterar sig fram på. Vi åker två sådana terasser och vi kommer ned strax nedanför toppen på den tredje branten.

1600leif12

Leif i ett skönt parti ungefär tio svängar innan vi hamnar i bäcken.

Vi knatar upp en bit med pjäxorna för att komma åt hela det partiet. Det blir ett riktigt skönt avslutningsåk som slutar nere i en bäck med varmvatten. Det blir lite lätt vadning i pjäxor och en klättring upp till transportsträckan som gör oss svettiga. Men de sista svängarna var värda besväret.

1600niclas6

SIsta biten fick vi hoppa oss ned på snötäckta stenar. De branta kanterna gjorde att vi fick gå lite nedströms innan vi hittade ett lämpligt ställe att ta oss tillbaka till parkeringen.

1600leif11

Leif som ju arbetar inom flugfiskebranschen kan nu lägga in sina pjäxor i varukatalogen som vadarsäkra touringpjäxor för komboaktiviteter…

Vi tar en sen lunch på liftstationen och åker tillbaka för lite mer spanjutning. Efter spa blir det middag med sammanlagt tretton rätter, eller rättare sagt tolv då servitören förtvivlad frågade om vi ville ha den skål med ris som han glömt att ta fram. Vi var proppmätta efter typ åtta så det var lugnt.

När vi vaknade och den fjärde dagen i Japan kunde vi konstatera att det snöat ungefär 30 cm under natten. Vi skippade frukost och satte oss i bilen för att köra ungefär två timmar till ett skidområde, på andra sidan Asahikawa, som heter Kamui. Där träffade vi Takaya Haeda som skulle guida oss idag. Efter några uppvärmningsåk klev vi under repen och åkte ned på baksidan av berget. Inte ett spår var gjort. Första åket var ganska flackt men härlig snö. Vi slutade nere på en travers som tog oss tillbaka mot backen men en bit nedanför. Vi fick gå ungefär 10 minuter med hudarna för att ta oss tillbaka. Vi körde fyra åk i området och såg till några andra än vi. Vi hittade varierande terräng med en del riktigt fina branta partier med lagom gles skog. Nöjda med dagen åkte vi tillbaka och tog på oss våra Yukataor för att gå ned till Onsen och mjuka upp våra gamla gubbvader.

1600Takaya1

Vår guide Takya Maeda fotad med lite längre slutartid hade en härlig stil och med sina japanska skidor som hade konvex undersida flög han ur svängarna.

1600takya3

På vägen ned hittade vi en del småbranter och stenar vi kunde leka lite på. Takaya tar lite luft.

1600Leif14

Leif i ännu en njutbar brant i detta underbara land. Som ni ser är det inte många bilder med sol. Det snöar helt enkelt för det mesta.

Väderprognosen gjorde att det öppnade sig en möjlighet att åka på Asahidake. Takaya hämtade oss på hotellet vilket gjorde att det blev en lite lugnare morgon än vi räknat med. Det var mycket folk som väntade på första kabinen. Mycket nysnö, svaga vindar och bra sikt gjorde förhållandena gynnsamma. Vi började med en kort hajk för att komma åt en brant en bit ifrån de vanliga rutterna. Efter en del åkandes kors och tvärs på platten kom vi fram till en brant med en liten bowl som såg helt magisk ut. Jag fick äran att åka först och den höll vad den lovade. Bästa åket hittills med helt perfekt knädjup snö. Vi gör längre och längre turer och får det ena fantastiska åket efter det andra.

1600leif15

Efter 20 minuters klättring tar Leif av sina nya stighudar som envisades med att sitta stenhårt på skidorna.

1600vulkanen

Leif och jag vid vulkankratern där det ständigt kommer upp svaveldoftande ånga.

Efter tre åk kastar vi i oss en snabblunch bestående av korv inbakad i vad som smakar som doughnut. Inte helt tokigt efter en rätt rå meny senaste veckan. Vi kör ett åk till i högt tempo och hinner med sista kabinen upp för att få njuta av det sista ljuset på vulkanen. Vi hajkar upp en halvtimme förbi ångspruten ur vulkanen över till en ganska flack couloir. Det är inget superåk med skön snö. Plötsligt drar det in moln med snö och allt blir vitt och vi bestämmer oss för att dra oss ned mot kabinen och följa den enkla vägen ned för att inte fastna i mörkret och kylan som lägger sig över vulkanen. Vi åker ned på transporten och är en av de sista bilarna som lämnar parkeringen.

1600asahidake2

Att åka skidor på en vulkan adderar onekligen en dimension till skidåkningen och gör det till en större upplevelse än ”bara” en halvmeter lössnö.

Vi betalar Takaya och konstaterar att det varit två superdagar. En guide ger verkligen mervärde. Visst hade vi kunnat hitta dessa ytor själva men det skulle tagit betydligt mer tid och det är oftast något man inte har. En annan aspekt är såklart säkerheten där Takayas erfarenhet och snökunskap säkert räddar oss från onödiga risker.

Sista morgonen på hotellet i Asahidake. Lite rått och smått till frukost som vanligt men ingen stress. Idag är planen att åka till Tokachidake för att gå en topptur. Vi köper lite lunch på en 7-23 på vägen och åker ganska högt upp på en serpentinväg till en Onsen som ligger nedanför vulkanen. Från parkeringen ser man en ångpelare som sträcker sig mot skyn mot en gulaktig fond. Svavel som utsöndrats på snön. Efter en snabblunch tar vi på hudarna och börjar vår promenad. Det är dessvärre inte det fina vädret som utlovats utan den annalkande varmfronten har nog kommit tidigare med dis som gör det svårare att se konturer i den högalpina terrängen. Vi knatar på och möter efter en stund ett tjoande gäng japaner. De har hittat en fin yta som de åker på ett par svängar. Vi går upp i deras spår men fortsätter förbi mot kratern. Vi ser dock efter att vi gått en bit till att vi inte tjänar så mycket åkning på att gå ända upp till vulkanen utan nöjer oss när vi hitta ett par fina fält med bra snö. Vi tar ett åk ned till parkeringen och äter lite mer mat och bestämmer oss för att gå en sväng till på en annan ås. Vi följer en upptrack som går upp i skogen i ganska flack terräng men med lite fina branter. Skogen är häftig med granarna som är helt skulpterade med snö och rimfrost. Vi kommer upp till en platå där vi har bra översikt över topografin och nöjer oss med den c:a 400 höjdmetrarna. Det blir ett ok åk i bra snö men lite flack terräng. Dagen gick inte till historien som den bästa skidmässigt men det blev ett bra motionspass och vi är supernöjda ändå. Vi hoppar in i bilen och åker mot Furano där vi ska spendera den sista natten. På vägen ned från vulkanen passerar vi en räv men i den branta lutningen kunde vi inte stanna. Bara hundra meter nedanför dyker det upp en till och läget är bättre. Vi stannar och jag får stilla abstinensen att fota något med fjädrar eller päls. Räven visar sig vara en Vulpes vulpes Schrencki. En underart till vår rödräv. Lite trubbigare nos och kompaktare som helhet. Leif sammanfattar det bra med att säga att den ser ut som en blandning av fjällräv och rödräv.

1600rodrav1

Schrencki rödräv (Vulpes vulpes Schrencki) som förgyllde vår sista skiddag med sin närvaro.

1600rrodrav3

Leifs påse med nötter gjorde att vi kunde hålla kvar den runt bilen helt nära. Jag hade bara ett 70-200 objektiv så det behövdes lite rävsnask för att få den att samarbeta.

Planen var att åka halvdag men den oväntade värmen som drabbat Japan gör att det regnar och all snö är förstörd. Det är inte hela världen för oss som haft en kanonvecka men trist för de som kommer nu. Dessutom ska det bli rejält kallt om några dagar och allt kommer att bli stenhårt. Efter frukost rullar vi mot Asahikawa och flygplatsen. Kvällen spenderas i Tokyo med en god middag och avslutas i en futonsäng på ett billigt hotell i närheten av Haneda. Äventyret i Japan är över. Tack Leif för bra förarbete med rekning och inte minst för trevligt sällskap.

Här kan ni se en en alldeles för lång skidfilm från veckan.
Man inser att man skulle ha filmat mer med den vanliga kameran och mer med staven än kameran på hjälmen då men det får bli nästa gång…

 

 

 

Skäggmesen – en exotiskt övervintrare

På vintern är det oftast inte en uppsjö med fågelarter att fota men det ger en å andra sidan tid att fokusera och bättra på portfolion med de arter so finns tillgängliga. En av dessa arter som stannar kvar och blir mer synliga på vintern är skäggmesen. Utseendemässigt påminner den mer om någon art man skulle träffa på i Costa Rica eller i Nya Guinea. Den är i kroppsform ganska lik stjärtmesen. De ser båda ut som flygande godisklubbor med sina överdrivet långa stjärtar och små vingar.

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en hane. Den heter skäggmes men mer passande skulle vara mustaschmes då de svarta fälten på hanarna ser ut som långa mustascher.

Hanarna är otroligt vackra med sitt babyblå huvud, svarta mustascher, gula näbb och ögon och den varma bruna tonen på resten av kroppen. En riktig snygging helt enkelt.

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. En hane skäggmes söker efter frön i de snötäckta vassvipporna.

Skäggmes förekommer i vassområden kring näringsrika sjöar så högt upp som till norrlandsgränsen. Arten upptäckts i Sverige så sent som på 60-talet i vassarna kring sjön Tåkern som ligger i Östergötland. Det är fortfarande den lokal som har tätaste beståndet. Sommartid livnär sig skäggmesen huvudsakligen av insekter (vintertid äter den vassfrö).  Boet byggs strax ovanför vattenytan. Skäggmesen kan ha 3–4 kullar per år med 5–6 ungar per kull. Det innebär att arten under goda år kan öka mångfaldigt och sm skäggmeskolonier dyker upp både här och där i landet.

Ibland kan man få stå länge och vänta innan man hör det typiska flyktlätet när de rör sig mellan vassvipporna. Men vips är de där. De är inte oblyga utan kan ibland komma ganska nära.
Såhär låter de när de är på gång. (inspelning av Rob van Bemmelen från Xeno Canto)

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Bilden visar en adult hona. Den är inte lika spektakulär som en hane men fortfarande en vacker fågel.

Då vassfrö är den huvudsakliga födan vintertid begränsas beståndet framför allt av långvarig kyla i kombination med isbark, vilket medför födobrist och hög dödlighet. Även dålig frösättning hos vass har betydelse. Kraftigt stigande vattenstånd under häckningstid innebär att många kullar dränks. Även den kraftigt ökande grågåspopulationen kan lokalt utgöra ett hot, eftersom gässen betar uppväxande vass varvid vassens utbredning minskar. I början av 2000-talet noterades skäggmes under häckningstid på närmare 150 lokaler spridda över södra Sverige. Även om det svenska beståndet fluktuerar mycket starkt mellan åren så har arten uppvisat en fortgående minskning under de senaste drygt tio åren, vilket bl.a. märks på en halvering av antalet häckningslokaler. Skäggmes är rödlistad som Nära hotad (NT).

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Skäggmes, Sädermanland – 2015. Skäggmesen har förhållandevis små korta vingar vilket gör att längre flyttningar blir en arbetsam affär för dem.

Skäggmesens familjetillhörighet eller taxonomi som det kallas har diskuterats en hel del. Den hörde tidigare till mesarna som framgår av namnet men den är nu i en egen familj (Panurus).

Skäggmes, Sädermanland - 2015

Nåväl en trevlig liten gynnare är det i alla fall. Nästa gång du kanske går och ser till båten eller tar en vintrig promenad runt en vassrik havsvik så ska du hålla ögonen öppna efter skäggmesen. Det blir garanterat ett trevligt möte.

Vill du se fler bilder på skäggmes kan du titta här.

Sidensvansar gör ett Pit-stop i Gustavsberg

Sidensvansar gör ett Pit-stop i Gustavsberg
Vintern har kommit i Norrland och sidensvansarna följer vinterns sydgräns och letar föda bland träd och buskar. De senaste dagarna har vi haft turen att en flock på runt 150 sidensvansar rastar i Gustavsberg. De har sällskapat med ett 50-tal björktrastar. Det blir ju inte så mycket naturfotografering såhär års. Abstinensen kryper sig på så jag blev glad när jag såg de vackra fåglarna utanför arbetet. Dagen efter hade jag med mig kameran. Jag stannade till före arbetet. Det var mörkt mellan husen och svårt att få några skarpa bilder trots höga iso-tal. Efter en halvtimme kände jag att plikten kallade och jag stack till jobbet.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Det var svårt att få bilderna skarpa i det svaga morgonljuset men denna var tillräckligt stilla för att fastna. Sidensvans, Värmdö – 2015

Solen kom fram och jag stannade till en kvart på väg till stan för ett lunchmöte. Då var problemet det motsatta. Ljuset var lite väl skarpt så jag gav upp efter en stund.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans i flykt, Värmdö – 2015

Sidensvans, Värmdö - 2015

Individen på bilden är en vuxen fågel. Det ser man på de vita vinklarna på vingarna samt de röda s.k. lackbihangen. Det är troligen en hane då de viita strecken är relativt breda och det gula bandet på stjärten också är brett. Sidensvans, Värmdö – 2015

När jag kom tillbaka från Stockholm från mötet hade det redan börjat skymma. Jag fick en idé om att utnyttja julbelysningen i fönstret som ljuskälla och ta lite fräcka motljusbilder.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans, Värmdö – 2015

Sidensvans, Värmdö - 2015

Sidensvans, Värmdö – 2015

Sidensvansarna är rätt nervösa till sin natur. Blir en skrämd sticker hela flocken. Jag fick slita för att få dem i rätt ljus men det blev några bilder till slut. Att fota natur i urban miljö är helt klart en annorlunda upplevelse än att vara ute i ”naturen”. Man får ideligen bemöta kommentarer som –oj vilken stor kamera. Eller – Är du terrorist? Varför har du annars en bazooka. Eller just när man ska knäppa vinnarbilden går någon förbi mellan kameran och fågeln. Plötsligt får man flytta sig för postbilen osv. Trots detta är det lite kul och inte minst väldigt tillgängligt och lärorikt. Man lär sig utveckla de bakgrunder som finns och överraskande ljuskällor. Det finns ett antal fotografer som uteslutande fotar i stadsmiljö men där lär jag inte hamna. Det finns ett enormt mervärde att vara i det vilda.

Sidensvans, Värmdö - 2015

Ljuset i bakgrunden är inte en nedgående sol utan en adventsstake i ett fönster. Sidensvans, Värmdö – 2015

Jag har samlat lite mer information om sidensvansarna för att lära mig lite mer om arten och det kan ni också göra om ni läser nedan.

Fler bilder på sidensvans

Sidensvans

Sidensvansen ”Bombycilla garrulus” syns för oss i Stockholm uteslutande på vintern. Den tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut. Den häckar i de norrländska skogarna. Gärna i fuktig, mossig mark där de bygger ett skålformat bo på en gren. Under häckning äter de mest insekter men även bär. När hösten kommer ändrar sidensvansarna beteende. De blir plötsligt sociala fåglar som samlas i stora flockar, lämnar skogarna och söker sig till områden med bärbuskar, bärande träd. Från mitten av oktober drar de söderut och framför allt under november ser man dem oftast i hela landet, vissa år i flockar på flera hundra. Och på nära håll är det ju aldrig någon tvekan. Sidensvansens exotiska utseende leder mer tankarna till tropikerna.

Vid åldersbestämning av sidensvansar tittar man på vingarnas fjädrar. En ungfågel saknar vita spetsar på handpennornas innerfan men har via spetsar på ytterfanen vilket gör att det inte blir vita vinklar på. En adult fågel har vita vinklar på vingens fjädrar och långa röda lackbihang. De är inte helt enkla att könsbestämma. Hanarna har en skarpare gräns mellan det svarta på strupen och det ljusa bröstet. Honan har en mer diffus gräns. Honan har också ett smalare gult stjärtband. Honarna har inte heller lika många lackbihang. Sidensvansen är stor som en stare och kan påminna om starar när de kommer i en tät flock.

Om det är gott om rönnbär, oxelbär, nypon eller enbär kan sidensvansarna stanna länge i ett område, men när bären är slut drar de snabbt vidare. Ena dagen kan de vara fullt av sidensvansar i ett område – nästa dag är alla borta. Vill du att de ska stanna längre kan du mata dem med äpplen. Ett bra sätt är att sätta upp halva äpplen i buskar eller småträd vid en fågelmatning. Med lite tur kan en mindre grupp sidensvansar stanna kvar en stor del av vintern.

Det har i många texter beskrivits hur sidensvans blir berusad av den alkohol som bildas i jästa bär och frukter, men detta är omdiskuterat. Sidensvansen har en exceptionellt stor lever som kan utgöra 9,5 % av dess kroppsvikt vilket gör att den har en mycket god och snabb förmåga att bryta ned alkohol, och nedbrytningstakten har uppmätts till 900 mg/kg i timmen. Under kliniska experiment av sidensvansar har man aldrig uppmätt en så pass hög koncentration av alkohol i blodet att det skulle kunna ha påverkat deras beteende eller rörelseförmåga.

Källor:
Fågelguiden
Nationalencyklopedin
Wikipedia

Tanzaniasafari – Hakuna Matata

Tanzaniasafari – Hakuna Matata
Tanzania

Republiken Tanzania bildades 1964 då Tanganyika och Zanzibar förenades. Zanzibar har visst självstyre. Denna repubik var vårt resmål nu på höstlovet. Som ni ser på kartan nedan gränsar landet mot många andra nationer. Vi landade i Kilimanjaro efter en lång resa via Amsterdam. Efter en timmes transfer kom vi fram till hotellet och somnade sött. I gryningen vaknade jag av afrikanska palmseglare som flög runt på anläggningen. Första kryzzet avklarat. Efter frukost fördelades hotellets gäster på olika jeepar och vi träffade för första gången vår chaufför/guide Abel. Första dagen visade sig vara en ren resdag. Vi åkte samma timme tillbaka för att sen åka förbi flygplatsen norrut. Resan till nästa hotell var dryga fem timmar. Vi spanade och njöt av alla nya intryck. Mopeder med levande grisar som last, kvinnor med bananstockar på huvudet. Vansinniga trafiksituationer etc. Det blev även ett antal fågelarter som hängdes in. Det var dock svårt att med säkerhet bestämma många eftersom man inte kan se med kikare i en skumpig bil och de allra flesta arter var helt nya för mig. Hotellet hade en pool och vi tog oss ett efterlängtat svalkande bad.

karta-tanzania-

Tarangiri elefanternas park
I gryningen smet jag upp och spanade av hotellträdgården som faktiskt hade en hel del arter att bjuda på. Common fiscal, brunglador, diverse duvor, några arter sunbirds, en matande afrikansk härfågel, flockar med speckled mousebirds och många fler.

1600afrikansk härfågel10

En Afrikansk härfågel matade ungar i ett hål i muren till poolen. Hen poserade villigt i gryningsljuset.

Efter frukost bar det alldeles för sent iväg till Tarangiri. Resan dit var en och en halv timme. Allt fotoljus var borta vid ankomst. Alla som fotar natur vet att första timmen och sista timmen på dygnet är då man oftast tar sina bästa bilder. Nåja, här skulle skådas djur, fåglar och natur så jag var inte besviken utan full av förväntan. Medan vi väntar på att Abel ska betala inträde ser vi en White-bellied Go-away bird och en schakal som jagar en hare. Vi ser även några Vervet monkeys (Chlorocebus pygerythrus), näshornsfåglar och ett flertal andra arter. Det sjuder av liv. Vi hoppar in i jeepen och trycker upp taket. Det gör att man kan stå helt och hållet och utan problem få ut kameran och ha gott om svängrum. Man är lite högt så ofta skickade jag ut kameran genom fönstret för att komma så lågt som möjligt.

1600vervet1

Mor och barn av Vervet monkey spanar av fotografen. De tillhör släktet gröna markattor och är vanliga runtom i hela Östafrika.

Första djuret i parken är en flock impalor. Strax därefter kommer en flock zebror för att dricka i ett vattenhål tillsammans med en stor flock gnuer, Eland antiloper och en grupp elefanter. Vi åker vidare och dagen fylls av diverse olika antiloper och gaseller. Det tar dock ända till lunch innan vi ser första rovdjuret.

1600elefant15

En elefanthona fäller ut öronen för att visa att hon är beredd att försvara sin unge.

Från rastplatsen ser vi en lejonhona som går runt jeeparna nere i dalen. Det visar sig senare att hon tillsammans med en väninna strax efter fällde en zebra som vi sen fick se dem kalasa på vid floden. Där var det även en hel del vadare. De flesta ”svenska vadare i vintedräkt” men också en del nya arter som Hammerkop, Smedvipa, marabou storkar och annat. Vi ser även den ohyggligt söta Dik- dikantilopen.

1600dikdik2

En Dik-dikantilop är den minsta arten antilop. De syns oftast i buskterräng där de kalasar på skott av olika slag.

Det är en kavalkad med arter åt alla håll. Gycklarörn, skrikhavsörn, gamar, olika glansstarar. Listan kan göras lång. På eftermiddagen rör vi oss hemåt. En av mina döttrar känner av den långa resan och har fått för mycket sol. Men vi är alla fulla och mätta av intryck. Hem till hotellet för ett dopp och buffémiddag à la charter på Highview hotel.

Besök hos Masajerna
Dålig start på morgonen. Smilla, min yngsta dotter, är uppe med mig i gryningen för att kolla på soluppgången men får ett migränanfall och måste gå och lägga sig igen. Hon lyckas tack och lov somna och vi kommer iväg efter några timmar. Nu är vi på väg till Serengeti. Efter en ganska kort bit kommer vi till porten till Ngoro ngoro- reservatet. I hela Ngoro ngoro får Masajer leva och verka under vissa förutsättningar. Vägen går i en vacker regnskog upp på kraterkanten. Vi stannar och kollar ned i kratern från en utkiksplats som ligger 600 meter upp från botten. Det är en mäktig syn. En Augurvråk cirklar rakt nedanför mig men är borta som så ofta när jag fått på det stora objektivet.

1600ngorngorreserv2

Vi lämnar högplatån och tar oss ned till en dammig torr öken som efter regnperioden förvandlas till en grön oas.

Vi kommer strax upp på en högplatå där kossor går tillsammans med zebror och betar. En märklig men vanlig syn. Vi åker ned från platån och kommer in i en dammig öken som så småningom övergår i savann. I den här miljön lever många Masajer.

1600masajpojke3

Den lilla masajpojken tittar nyfiket på oss Svenskar där vi sitter i hans hydda och lyssnar på hur livet som Masaj ter sig.

1600hoppmasajer

Masajerna framförde en traditionell dans där de turas om att hoppa högt.

Vi gör ett besök i en by och blir visade runt av byhövdingens son Paul. Han berättar om hur de bygger hyddorna och tar oss in i en av dem. Han berättar att de har polygami. Hövdingen har 14 fruar och för att undvika svartsjuka så byter han hydda varannan natt. Paul har 43 halvbröder och visste inte hur många systrar han hade. De har ett dagis i byn där barnen lär sig läsa och skriva om de vill. De som inte vill är ute med de vuxna med djuren. Efter att vi till slut kom ut ur den inpyrda, becksvarta hyddan ”erbjöds” vi att köpa armband och dylikt.

Pliktskyldigt köpte vi ett par armband för 10 gånger mer än vad man kunde köpa det på andra ställen. Vi såg det dock som en guideavgift.

 

Mot Serengeti

När vi lämnat masajbyn ser vi en del djur och ganska mycket fågel. Jag biter mig i läppen eftersom jag skulle kunnat stanna hela tiden för att fota olika arter. Ängshökar jagar längs vägsidorna. Till slut ropar jag ändå, -stopp! En östlig sånghök sitter fint på en sten alldeles vid vägkanten och poserar villigt för mig. En fantastiskt vacker fågel i mitt tycke.

1600östligsånghök2

Vi rullar vidare och efter en stund ber jag Abel stanna. Jag ser ett djur som smyger i värmedallret långt ute och när jeepen är stilla så ser jag mitt livs första gepard. Den går målmedvetet med raska steg. Efter en stund är vi äntligen framme vid porten till Serengeti. Där tar vi en paus och går upp på en klippa med en fantastisk utsikt över en vidsträckt savann. Man ser horisont i alla riktningar. En mäktig upplevelse. Platsen myllrar av liv. Klippan är full med ödlor. En som väcker uppmärksamhet är en Agama mwanzae. Den ser ut som Spiderman med sina rosablå färger.

1600Agama mwanzae1

Agama mwanzae, eller spidermanödla som jag valt att kalla den är c:a 40 cm lång och som ni ser lyser den upp tillvaron med sin blotta uppenbarelse.

Babblers, barbets, biätare, glansstarar, vävare, maraboustorkar, gamar och mycket mer födosöker runt klippan. Vi måste dock vidare och åker igenom porten till Serengeti. Förväntningarna är stora. 100 meter från porten betar några elefanter. Vi åker på i ganska rask fart då vi har en god bit att köra. Abel vill komma fram innan det blir mörkt. Vi stannar när vi ser två lejonhannar som rör sig i det höga gräset. De är verkligen mäktiga djur. Vi passerar olika ”öar” av klippor där man förväntar sig ett poserande lejon eller en leopard men platserna är tomma. I solnedgången vill jag ha ett djur i motljus och till slut dyker en giraff upp och jag får snabba mig på att knäppa några bilder. Efter en god stund ytterligare ser vi äntligen campen.

1600giraff4

En giraff får ställa upp som siluett mot den nedgående solen i Serengeti.

Vi blir välkomnade av personalen som visar oss till våra tält. Vi får de två yttersta som visar sig vara alldeles nya. Tälten innehåller badrum och två stora sängar med moskitnät. Betydligt lyxigare än jag trott. Vid restaurangtältet brinner en härlig lägereld och vi sätter oss runt den och blir serverad en Serengetiöl. Det kan inte kännas mer rätt. Jag har tagit fram min ficklampa och lyser ut mellan tälten. Ofta träffar ljusstrålen ögon som reflekterar tillbaka ljuset. Hyenor smyger runt i mörkret och på avstånd hör vi lejon som ropar. Vi går trötta och lägger oss. Vi somnar som stockar men jag vaknar mitt i natten av ljud precis utanför tältet. Hyenor går och småskrattar. Man känner sig konstigt nog säker bakom innanför tältduken och jag somnar om.

Rätt tid på rätt plats
Vi har bestämt avfärd till klockan sex. Personalen har sagt att vi inte får gå ur tälten innan det ljusnar så vi gör oss i ordning och strax före sex puttar vi på tältduken så inte något djur ligger och sover mot tältet. Försiktigt drar jag upp blixtlåset och tittar ut. Inga bestar i sikte så jag går ut och njuter av gryningen. Strax efter kommer Abel och vi åker iväg.

1600Topi1

Två Topiantiloper småmyser lite i den svala gryningen. Bästa tiden på dagen även i Afrika.

Vi rullar iväg sakta med taket uppe och passerar flockar med Thompson- och Grantgaseller. Vi ser på avstånd en stor flock bufflar och sen ser vi två luftballonger. Märklig och oförväntad syn.

1600ballong1

Att åka luftballong är ett annat sätt att njuta av Serengetis vildmark. Jag föredrar dock att vara närmare djuren och möta dem i ögonhöjd.

I närheten av bufflarna står en jeep parkerad. Vi närmar oss sakta och chauffören pekar framför jeepen. Vi ser då en lejonhanne som står och iakttar bufflarna. Samtidigt ser vi tre andra lejonhannar närma sig från sidan.

1600lejon2

En av de fem lejonhannarna iakttar stilla buffelflocken och smider planer för att i bästa fall stilla sin frukosthunger.

Ytterligare en dyker upp ur gräset framför oss. Fem lejonhannar smyger och smågrymtar åt varandra som för att ge direktiv för en mordisk plan. Vi följer dem länge med de blir till slut iväg körda av savannens verkliga kung. Buffeln!

1600Buffel2

Buffeln är utan tvekan Savannens verkliga kung även om den ibland blir mat tvekar den inte att jaga iväg lejon. Hade lejonen varit mer erfarna eller honor hade kanske resultatet blivit ett annat.

Det myllrar av liv. Det är fåglar överallt. Jag tvingas välja bort allt smått som lärkor, pilärkor, finkar etc som hoppar runt i gräset. Jag måste ofta påminna mig själv att det är en familjeresa. Om inte jag gör det så hjälper familjen till…

1600lejon3

Fem unga lejonhannar får jaga vidare på annat håll. Buffel till frukost blev det i alla fall inte den här morgonen.

Vi åker vidare till en rastplats där vi utnyttjar toan och spanar från kullen. Vilan bir kort då en gepard är i rörelse bland Thompson gasellerna. Den gör inget jaktförsök utan marscherar i jämn fart i en bestämd riktning. Vi lämnar kullen och beräknar var den ser ut att genskjuta vägen. Det går alldeles utmärkt och geparden kommer förbi på beröringsavstånd. Den är så vacker med sina streck från ögonen som gör att den ser sorgsen ut. Det är ingen tvekan om att den är byggd för fart. Geparden har en extra böjlig ryggrad som fungerar som katapult och ger extra fart. Den kommer upp i hastigheter på över 110km/h.

1600gepard2

Världens snabbaste däggdjur spatserar förbi oss utan att ägna oss någon större uppmärksamhet. Graciösare djur får man leta efter.

Efter en trevlig morgon skriker det i allas magar utom min och vi åker tillbaks till campen för att äta frukost. Då möter vi de andra sällskapen på väg ut. De missar den härliga gryningen men är förmodligen glada ändå. Vi tar en ganska lång paus och jag passar på att gå runt i närmiljön och fota fåglar. Det är grässångare överallt, glansstarar, flugsnappare. En d’Arnauds barbet gnisslar en lustig aria. En vacker udda art. Tiden går och vi äter lunch och packar ihop för en tur igen. Den speciella sången låter såhär.

1600d’Arnauds barbet1

En d’Arnauds barbet som jag upptäckte på den mycket speciella sången som ni kan höra här intill.

Vi passerar en flodkrök där det är fullt med flodhästar och Matilda, min äldsta dotter, blir överlycklig över att ha uppfyllt hennes mål. En ”Madagskar slam”. För de som inte förstår innebär det att man ringar in Lejon (Alex), Zebra (Marty), Flodhäst (Gloria) och Giraff (Melman).

1600hippo2

En flodhäst är gepardens raka motsats när det gäller grace. Dess rätta element är vattnet och den syns oftast i floder och vattendrag och inte så ofta på land då den är mer exponerad för rovdjur.

På samma ställe dricker en stor flock med gulstrupiga flyghöns. Där finns också många olika vadare. Brushanar, gluttsnäppor, styltlöpare, trebandad pipare mm. Många i lägret hade leoparder på morgonen och vi chansar på att de är kvar i området. Mycket riktigt är en hona med sin unge kvar runt trädet där de tidigare setts. Nu är de dock nere på marken. Det är redan flera jeepar på plats. Det börjar regna. Det syns tydligt att leoparder precis som andra katter inte är så förtjusta i vatten.

1600leopard3

Leoparderna ser inte ut att vara helnöjda med regnskuren som kommer. De tar skydd nere i en bäckfåra och försvinner under vegetationen.

De söker skydd i undervegetationen efter att ha släppt till några bilder. Vi fortsätter att åka runt i regnet och hittar en lejonflock som slagit en flodhäst. Ett skrovmål som räcker en god stund för en stor lejonflock. Vi rör oss hemåt nöjda med dagen för att äta middag och släcka törsten med en Serengeti.

Ännu en gryning i paradiset
Det är morgon igen och det är åter dags för en gryningssafari. Som vanligt försöker jag hitta djur i motljus den korta tid man har på sig när solen i expressfart tar sig över horisonten. En hyena på avstånd, en flat-top akacia och några Topi-antiloper får agera modell. Tyvärr drar molnen ihop sig och det ser ut att bli regn.

1600sunrise1

Soluppgång i Serengeti. En av de få gångerna tyvärr som vi får ett fint ljus på morgonen. Vi njöt!

Vi upptäcker tre lejon som är på jakt. Några ovetande vårtsvin går och betar bara ett tjugotal meter framför ett av lejonen. Lejonen smälter fantastiskt väl in i det höga gula gräset. Ett ljud eller en oförsiktig rörelse avslöjar katterna och grisarna sätter iväg och är tillfälligt trygga. Trygghet är dock något som ytterst få djur kan unna sig då de flesta djuren på savannen står på någon annans matsedel. Turen går vidare och vi njuter av livet som finns på savannen.

1600sekreterarfågel3

En sekreterarfågel ger ett feminint intryck med sina plymer, långa ögonfransar. Den har också som ett par svarta shorts på sig som inte syns på denna bilden. En primadonna.

En sekreterarfågel hoppar runt på marken och får tag i en liten orm som den smaskar i sig. En lustig fågel med sina långa ögonfransar, svarta shorts och märkliga frisyr. Den ger ett feminint uttryck. Smilla ropar till att det sitter en rovfågel på en gren. Mycket riktigt sitter en vacker örn som efter konsultation med Birds of East Africa bestäms till en juvenil Stridsörn. Vi rör oss tillbaka för att packa ihop och äta en sen frukost.

1600martialeagle2

En juvenil stridsörn spanar efter något ätbart i akaciedungarna.

Det är med vemod vi lämnar campen där vi spenderat två nätter. Om jag gör om denna resa kommer jag definitivt lägga mer tid i Serengeti. Att bokstavligen bo mitt bland djuren är ett stort mervärde. Det är helt enkelt på det sättet som det ska vara. På det sätt som man alltid drömt om att det skulle vara.

1600Leopard2

Honan tar ett skutt upp till hanen för att sätta fart på honom.

Som illustrativt exempel så hittar vi då vi lämnat campen ett leopardpar i ett träd bara 1 km från lägret. En hona och en hane ligger och vilar frukost. Honan försöker dock sätta fart på hanen och hoppar graciöst mellan akacieträdets grenar.

1600leopard1

Leopardhannen ligger lojt på en gren och spanar på oss.

Hanen låter sig dock inte imponeras utan ligger drygt kvar och iakttar oss från en gren. Vi åker lite raskare än tidigare då vi måste hinna hela vägen tillbaka till Ngoro Ngoro där vi ska spendera nästa natt. Vi åker till ett informationscenter som ligger vid en klippa som är täckt med regnskogsliknande biotop. Det myllrar av liv runt klippan. Flera olika arter vävare och däggdjur.

1600hyrax1

Hyraxen är ett mräkligt djur som påminner om ett stort marsvin men är inte en gnagare. Den kallas även klippgrävling.

Förutom mungos finns där också ett märkligt djur som påminner om ett stort marsvin men tillhör en egen ordning som heter Hyraxar. De kallas ibland klippgrävlingar. Det är även ett antal arter vävare där samt ett par purple grenadier (Violastrild) som badar i en liten vattensamling mitt i trappan. En dubbel espresso och en liten kilimanjaro (burköl) senare är vi på väg igen.

1600violastrild1

Ett par violastrild tar ett uppfriskande bad i en liten vattensamling i trappan


Mot Ngorngoro

Det börjar bli varmt och värmedallret är påtagligt. Vi ser några jeepar lite längre bort och det visar sig vara en gepardfamilj som smyger på en flock thompsongaseller. Jakten misslyckas tyvärr men vi fick ändå se dem accelerera från 0-100 på några sekunder. Savannens Tesla. Nu blir det mer transport än safari men vi tvingas stanna då en lejonhanne visar med bestämdhet att savannen inklusive bilvägen tillhör honom, inte bilarna. Efter några timmar är vi uppe på Ngorongoros högland igen. Skönt med lite svalka. När vi passerat nedfarten till kratern åker vi 90 grader åt ”fel” håll i en timme till WIldcampen där vi ska bo två nätter. Det visar sig vara ett supermysigt ställe där vi bor i tält på pålar med helkaklade badrum. Vi äter en god middag och somnar nöjda i våra kingsizebäddar.

nGoroNgorowildcamp

Ett tält låter kanske inte så lyxigt men det var supermysiga tält med helkaklat badrum och sköna sängar. Dessutom var det svalt på dryga 2000m.

Jag vaknar i gryningen och lyssnar på en busknattskärra, några hyenor ropar en bit bort och det knakar utanför tältet. Jag smyger ut på verandan och ser tre giraffer som betar av akaciorna. Tyvärr är de skygga och drar sig undan när jag hämtar kameran.

1600ngorowildcamp1

Utsikt från tältets veranda.

Efter en pannkaksfrukost åker vi den dryga timmen till kratern. Det är en mäktig syn när vi är står på kanten av kratern och blickar ned. Det går en väg ned och en annan upp ur kratern så man slipper mötas på den branta serpentinvägen. När vi kommit ner i kratern ser vi en del gnuer, grant- och thompsongaseller. En kobra passerar över vägen till min äldre dotters förfäran. Den smiter in under en sten innan jag får den på bild. Vi åker vidare och kommer fram till en står flock bufflar. Ett stort antal gamar cirklar över flocken och efter en stund ser vi ett nästan uppätet kadaver med några gamar på marken. Det är framförallt örongam, gåsgam och vitryggiga gamar man ser i Tanzania. Vi åker runt och tittar på djuren men det sprakar aldrig till riktigt. Det är färre djur och ett ganska trist grått ljus i kratern. Vi passerar ett gäng zebror där en av dem är riktigt uppspelt och hoppar runt. Vi bestämmer oss för att det är Marty.

1600zebra6

Marty är spattig och hoppar runt i Ngorongoro kratern.

Vi blev lite bortskämda i Serengeti. Jag uppskattar dock den annorlunda biotopen och njuter av stunden ändå. Hoppet stod till att få se en noshörning men de c:a 20 stycken som ska finnas här håller sig undan. Vi ser en del fåglar vid en ”hippo pool” Bl a Vit pelikan, Helig ibis, en flock med kortstjärtade vidafinkar, en malakitkungsfiskare, dammsnäppa och en svarthäger med sin speciella fisketeknik. Den fäller ut vingarna som ett paraply som skuggar vattnet och lurar fiskarna att ta skydd i skuggan. Där simmar också en flock änder med det tveksamma namnet hottentot teal (sumpand). Jag hade kunnat sitta kvar där en god stund och skådat men familjen knorrar så vi rör på oss.

1600vitpelikan

En vit pelikan lyfter och lämnar ”the hippo-pool”

Vi tar ett varv till med hoppet att få se en noshörning men ger upp och börjar den branta klättringen ur bilen. Sanna är märkbart brydd över de branta stupen som kantar den smala vägen. Ett möte med en elefant eller liknande skulle bli onödigt spännande.

1600strimmiggnu4

Två gnuer betar gr’set i kratern. De saltrika ångorna ses stiga i bakgrunden och sprider en spöklik stämning i kratern.

Det går dock bra och vi är snart uppe på höglandet igen. Det är nästan lite Skottlandkänsla över landskapet och masajbyarna med sina runda hus gör att man i fantasin förflyttar sig till ”The shire” och förväntar sig se Frodo och Co springa runt i landskapet.

1600theshire

Masajbyarna med sina runda hyddor för tankarna till Tolkiens värld och ”the shire”

 

Lake Manyara – de mindre flamingornas hemvist

Efter hoppackning lämnar vi Ngorongoro Wildcamp och beger oss mot Lake Manyara. Det är dock en dryg biltur dit. Det tar dryga två timmar innan vi kommer fram till grinden för Ngorngoro reserve. Där sitter en bergbiätare snyggt så jag skyndar ut med kameran. Den är inte jätteskygg så det blir några hyfsade bilder på denna vackra fågel.

1600bergbiätare1

Vid utfarten från Ngorongoro sitter en bergbiätare och lyser i sin prakt.

Det skulle vara häftigt att få strosa runt i regnskogen men det finns inte tid till det. Vi åker den sista halvtimmen till Lake Manyara och ger oss in i parken. Det blir dock en snabbtur. Vi gasar runt hela parken på en och en halv timme. Höjdpunkterna är några elefanter som äter i skogen, Blue monkey, savannörn, en klipspringer, några nya fågelarter. Mitt i lake Manyara står stora flockar av mindre flamingos men då vattnet är väldigt lågt såhär års ser man dem bara som ett rosa töcken. Vi hamnar mitt i ett race där babianungar galopperar på sina mödrar. Åtminstone får jag den associationen.

1600babian2

Tanzanianska mästerskapet i barbackaridning för babianer. Oklart om detta är vinnaren.

Full fart nu mot Kilimanjaros flygplats. Det tar ytterligare fyra timmar innan vi är framme och tar adjö av vår guide Abel för att hoppa på planet till Zanzibar. Tjejerna ser väldigt mycket fram emot denna del av resan medan jag gärna hade stannat kvar i vildmarken. Men det är ju faktiskt en familjeresa….

 

Zanzibar – snygg fasad men skräpig bakgård

Efter en stunds väntan på flygplatsen på Zanzibar blir vi hämtade och körda till hotellet. Det tar c:a en timme och är en riktig vansinnesfärd på mörka vägar med cyklister utan lampor, getter och höns som springer över vägen, familjer som åker på lastbilar med barn som dinglar med benen utanför flaket utan att hålla i sig. Det övergår alla mina Svenska kontrollfreaksgänser och jag blundar till slut för att inte kollapsa. Resan går bra vilket den väl oftast gör också. Vi kommer fram till ett riktigt lyxhotell och går och äter middag utan att duscha. Vi känner oss lite udda i våra safarikläder. Där stolpar solbrända damer omkring på höga klackar men vi bestämmer oss för att det är mest fel på dem och äter oss mätta. Jag tar en promenad på morgonen för att se vad Zanzibar har att erbjuda. Det är snudd på att man får jogga för att inte alla säljare ska hoppa på en. Det är ett klart minus att man inte får vara ifred. Men jag upptäcker strax att det inte är så mycket att fota. Förutom kråkor och någon häger är det tomt på fågel. Inte en mås så långt ögat når. Jag hittar däremot en kajtuthyrare och bestämmer mig för att återkomma på eftermiddagen om det börjar blåsa. Det gör det så det blir en kul eftermiddag med skaplig vind och varmt vatten. Det är man inte van vid som nordbo.

1600zanzibar1

Sultan sands är ett fint hotell med sjysst käk men lite snofsigt i överkant för oss som är vana vid att tälta…

Tyvärr insjuknar frun i något feberartat men jag och tjejerna bestämmer oss efter överläggning med Sanna att vi ger oss ut på en snorkelsafari. På morgonen blir vi upphämtade och körda till andra sidan ön. Tyvärr ser vi att det är sopor överallt runt vägarna. Drivor av petflaskor och annat bråte överallt. Det är tydligt att någon ”Håll Zanzibar rent” kampanj har inte varit en prioritet på ön. Väl framme äntrar vi en båt som kallas dhow. En enkel träkonstruktion med ett segel som fästs i masttoppen med en lös bom. Vi åker med motor ut till en ö. Vi har sällskap med olika typer av båtar. Några paddlar en kanot en annan stakar sig fram i en båt med utriggare. Första stoppet blir en lagun med mangroveträd. Det är lågvatten så det går inte att åka in hela vägen. Det är vackert med de raukliknande formationerna i viken. Därefter åker vi vidare till ett korallrev runt hörnet. Vi är ivriga och kastar oss raskt i vattnet med våra snorklingsutrustningar. Det myllrar av fiskar. De flesta är små men vi ser en del snappers, några små jacks. Det är mycket vackra koraller av olika arter. Kul att se levande korall. Tyvärr ser jag senare att de släppt ankaret rakt i korallen. Jag påtalar det för guiden som menar att det är svårt att få fiskarna som kört ut oss att förstå vikten av att bevara revet.

1600zanzibar2

Det regnar på avstånd innan vi kommer iväg.

 

1600zanzibar6

Det regnade även när vi kom tillbaka

Vi är i vattnet över en timme. Vi hade så bråttom så vi glömde att smörja in oss. Min rygg är som en italiensk jordgubbsglass. Jag förbannar min klantighet. Man borde ha haft en t-shirt på sig. Vi äter en härlig lunch med fräscha skaldjur, bl a grillad languster. Lunchen ackompanjeras av ett band som spelar lokal musik och två höftvrickande, weedrökande danserskor sätter lite halvpiff på ögonblicket.

1600lunch

Languster, räkor, ris, böner, chapatis allt nedsköljt med en Kilimanjaro eller sprite. Mmmm

Jag tar kameran och promenerar in i skogen men konstaterar att det är tomt på liv förutom brunråttor som trivs alldeles utmärkt bland soporna som är slängda överallt. Man kan tyvärr konstatera att paradisön inte riktigt håller för en noggrann granskning.

1600brunråtta

Brunråtta var det enda djur jag såg på den lilla atollen.

Nåväl, jag och tjejerna har haft en skön dag på sjön och dagen avslutad med att vi seglar tillbaka i en sjön eftermiddagsbris. Det blir äntligen ett härligt ljus mot den mörka himlen när solen kommer fram. Dagen efter ligger jag i skuggan och spara min onda rygg och snart är det dags att packa och avsluta denna vår första afrikaresa.

1600zanzibar4

Det är bra drag i seglet när vi styr kosan hem från ön.

1600zanzibar3

Det är en primitiv segelrigg på en Dhow men det funkar utmärkt.

Summeringen är att Afrika är en underbar kontinent. Tanzania ett fantastiskt land med mycket att erbjuda. Lärdomen är att man till nästa gång snickrar ihop ett eget program för att få så mycket tid som möjligt där man vill spendera den. Serengeti ropar redan efter mig men det finns ju så många andra länder i Afrika också som måste besökas. Jag hoppas verkligen att det finns åtminstone nåra liv till att leva så man hinner med allt.

HAKUNA MATATA!!

 

Om du vill se mer bilder från Tanzania kan du kika här!

 

Jag såg under resan 160 olika fågelarter.

Common Ostrich
Egyptian Goose
Hottentot Teal
Helmeted Guineafowl
Yellow-necked Francolin
Gray-breasted Francolin
Red-necked Francolin
Crested Francolin
Coqui Francolin
Little Grebe
Saddle-billed Stork
Marabou Stork
Yellow-billed Stork
Great White Pelican
Hamerkop
Gray Heron
Black-headed Heron
Intermediate Egret
Little Egret
Black Heron
Cattle Egret
Squacco Heron
Rufous-bellied Heron
Striated Heron
Black-crowned Night-Heron
Glossy Ibis
Sacred Ibis
African Spoonbill
Secretary-bird
African Harrier-Hawk
Lappet-faced Vulture
White-backed Vulture
Rueppell’s Griffon
Bateleur
Brown Snake-Eagle
Martial Eagle
Tawny Eagle
Steppe Eagle
Dark Chanting-Goshawk
Eastern Chanting-Goshawk
Montagu’s Harrier
Black Kite
African Fish-Eagle
Augur Buzzard
Kori Bustard
Denham’s Bustard
White-bellied Bustard
Black-bellied Bustard
Hartlaub’s Bustard
Black Crake
Eurasian Moorhen
Black-winged Stilt
Long-toed Lapwing
Blacksmith Lapwing
Crowned Lapwing
Three-banded Plover
African Jacana
Common Sandpiper
Common Greenshank
Wood Sandpiper
Whimbrel
Ruff
Temminck’s Stint
Little Stint
Double-banded Courser
Sooty Gull
Common Tern
Lesser Crested Tern
Chestnut-bellied Sandgrouse
Yellow-throated Sandgrouse
Speckled Pigeon
Mourning Collared-Dove
Ring-necked Dove
Emerald-spotted Wood-Dove
White-bellied Go-away-bird
White-browed Coucal
Eurasian Nightjar
White-rumped Swift
African Palm-Swift
Speckled Mousebird
Eurasian Hoopoe
African Gray Hornbill
Tanzanian Red-billed Hornbill
Black-and-white-casqued Hornbill
Gray-headed Kingfisher
Little Bee-eater
Cinnamon-chested Bee-eater
European Bee-eater
Lilac-breasted Roller
Broad-billed Roller
D’Arnaud’s Barbet
Red-fronted Barbet
African Gray Woodpecker
Greater Kestrel
Fischer’s Lovebird
Brown-headed Parrot
Chinspot Batis
Black-crowned Tchagra
Brown-crowned Tchagra
Slate-colored Boubo
Sulphur-breasted Bushshrike
Purple-throated Cuckooshrike
Gray-backed Fiscal
Southern Fiscal
Magpie Shrike
White-rumped Shrike
Fork-tailed Drongo
African Paradise-Flycatcher
House Crow
Cape Crow
Pied Crow
White-necked Raven
Rufous-naped Lark
Fischer’s Sparrow-Lark
Lesser Striped-Swallow
Common Bulbul
Rattling Cisticola
African Yellow White-eye
Black-lored Babbler
Arrow-marked Babbler
Grayish Flycatcher
Southern Black-Flycatcher
White-browed Robin-Chat
Spotted Morning-Thrush
Northern Wheatear
Abyssinian Wheatear
Capped Wheatear
Red-winged Starling
Hildebrandt’s Starling
Ashy Starling
Superb Starling
Green Sunbird
Collared Sunbird
Bronze Sunbird
Variable Sunbird
Gray Wagtail
African Pied Wagtail
African Pipit
Rosy-throated Longclaw
Streaky Seedeater
House Sparrow
Kenya Rufous Sparrow
Swahili Sparrow
Red-billed Buffalo-Weaver
White-headed Buffalo-Weaver
Speckle-fronted Weaver
Rufous-tailed Weaver
Gray-headed Social-Weaver
Baglafecht Weaver
Holub’s Golden-Weaver
Vitelline Masked-Weaver
Speke’s Weaver
Red-billed Quelea
Yellow Bishop
Fan-tailed Widowbird
Black-bellied Seedcracker
Purple Grenadier